måndag 5 november 2012

Lönefördelningens jämförande politiska ekonomi

Statsvetare verksamma inom jämförande politisk ekonomi har mest gjort studier med offentliga sociala utgifter som utfallsvariabel, säger Jonas Pontusson, David Rueda och Christopher Way (hädanefter PRW) i sin artikel "Comparative Political Economy of Wage Distribution" från 2002. Och arbetsmarknadsekonomer som undersökt variation i lönespridning mellan olika länder, utgår för mycket från en enkel nationalekonomisk utbud och efterfrågan-teori och har en för primitiv förståelse av institutioners betydelse (s 282). Detta, och att det "nu" (år 2002) finns ett nytt OECD-dataset på lönespridning i olika länder, motiverar PRW till att göra en jämförande studie av hur politik och institutioner påverkar lönespridningen i sexton OECD-länder 1973-1995. En jämförande studie behövs, för även om löneojämlikheten/lönespridningen ökat i de flesta OECD-länder sedan 1970-talet, så är skillnaden dem emellan lika stor på 1990-talet som på 1970-talet: år 1996 tjänade en löntagare i 90:e percentilen i USA 4,63 gånger mer än en löntagare i 10:e percentilen, medan motsvarande ratio i mer jämlika Sverige var 2,23.

PRW kollar på två mått på lönespridning: 90-50-relationen och 50-10-relationen. 90-50-relationen eller -ration är hur många gånger mer än löntagare i 90:e percentilen (där bara 10 procent av löntagarna tjänar mer, och 90 procent av dem mindre) tjänar jämfört med medianlöntagaren, alltså den löntagare som befinner sig precis i mitten av lönefördelningen. Och 50-10-relationen är hur många gånger mer medianlöntagaren tjänar än löntagare i 10:e percentilen, dvs där bara 10 procent av löntagarna tjänar mindre och 90 procent av dem tjänar mer. 90-50 är ett mått på "toppstyrd" ojämlikhet, och 50-10 på ojämlikhet i botten av fördelningen.

De har en rad institutionella variabler för att förklara lönespridningen: facklig anslutningsgrad, löneförhandlingarnas centralisering, andelen offentliganställda och vänsterregering. De använder också makroekonomiska kontrollvariabler: arbetslöshet, import från utvecklingsländer, kvinnligt arbetskraftsdeltagande, och den privata tjänstesektorns andel av sysselsättningen. De har bra diskussioner om de förväntade effekterna av variablerna.

Facklig anslutningsgrad förväntas minska lönespridningen, framför allt med 50-10-måttet. PRW förklarar denna hypotes så här: för det första så liknar fackligt beslutsfattande en "en person en röst"-princip mer än vad företags beslutsfattande gör så när medellönen överskrider medianlönen borde facket vara för omfördelning neråt. För det andra så finns det en konflikt mellan fack och arbetsgivare och facket borde därför vara för standardisering av löner så att chefer inte kan bestraffa fackligt aktiva. Men hurdan effekten av facklig anslutningsgrad på lönespridningen är beror också på vilka som är medlemmar i facket: är det mest låginkomsttagare eller mest höginkomsttagare? (s 288) Om vi antar att det finns en "union wage premium" -- att facklig organisering höjer ens lön allt annat lika -- så kan högre facklig anslutningsgrad öka löneojämlikheten, om det är mest höginkomsttagare som är med i facket. Men så var inte fallet i Europa i alla fall på 1990-talet: enligt en Eurobarometer-undersökning från 1994 så var 34,5 procent av löntagarna i den lägsta fjärdedelen av lönefördelningen fackligt anslutna men bara 23,7 procent av löntagarna i den översta fjärdedelen.

Löneförhandlingscentralisering förväntas minska lönespridningen eftersom a) låginkomsttagarfack förväntas få mer inflytande i centraliserande förhandlingar än om lönerna är mer marknadsbestämda (de refererar här till Wallerstein 1999), och b) starkt centraliserade förhandlingar innebär en "politisering" av lönesättningen, där normer om rättvisa och annat börjar spela roll. Måttet på förhandlingscentralisering kommer från Torben Iversen och är ett sammansatt index som mäter både centralisering i snäv bemärkelse och hurpass koncentrerat det fackliga deltagandet är. I regressionerna använder PRW ett snitt av det innevarande och de fyra föregående åren, för att fånga att löneförhandlingars effekter på lönerna inte är omedelbara.

Den offentliga sektorns andel av anställningarna förväntas leda till minskad lönespridning genom att facken i offentlig sektor har mer egalitär ideologi, och att arbetsgivarna i den sektorn är mindre känsliga för utjämnad lönespridning, både eftersom de är skyddade från exportsektorkonkurrens, och eftersom de kan pressas av massopinionen. Effekterna förväntas vara starkare på 50-10 än på 90-50.

PRW har två olika argument/hypoteser om hur vänsterregeringar ska påverka lönespridningen. Det ena argumentet är "wage floor"-argumentet som säger att vänsterregeringar sätter högre minimilön, ger generösare a-kassa och sysslar ”more generally" med att "boosting the relative bargaining power of unskilled workers”. Det andra argumentet kommer från Douglas Hibbs och går ut på att marginalskatter får höginkomsttagare att arbeta mindre för lön, och istället ta ut mer i form av icke-lön-förmåner ("fringisar"), vilket skulle minska lönespridningen. Om argument ett stämmer så borde vänsterregeringar mest påverka 50-10-måttet och om argument två stämmer så borde variabeln mest påverka 90-50-måttet. Variabeln kommer från Cusack (1997)

Metoden i artikeln är mycket konventionell: paneldataregressioner enligt Beck och Katz rekommendationer: OLS med panelkorrigerade standardfel. För att hantera autokorrelation och dynamik använder de en laggad beroende variabel. De använder land-dummies (fixed effects) men hävdar ändå (s 295) att de kan analysera både variation mellan länder och inom länder, vilket jag inte begriper. I tabellen nedan syns resultaten för övre halvan av lönefördelningen (90-50) till vänster och undre halvan (50-10) till höger:


Effekten av facklig anslutningsgrad på lönespridningen är mycket starkare på 50-10-måttet än på 90-50-måttet, och bara signifikant på 50-10. För variabeln vänsterregering är förhållandet det motsatta: koefficienten är starkare på 90-50 och bara signifikant där. De förklarar att effekten av vänsterregering är starkare på 90-50 med att visa att korrelationen mellan år med vänsterregering och den högsta marginalskatten på löner är stark, medan korrelationen mellan år med vänsterregering och ersättningsgraden i a-kassan inte är lika stark. Därför minskar vänsterregeringar här lönespridningen mer i toppen. Den kontrollvariabel som konsekvent har signifikanta effekter är arbetslösheten, som ökar lönespridningen genom att försvaga låginkomsttagarnas förhandlingsposition.

Pontusson, Rueda och Way diskuterar i slutsatserna av artikeln frågan: kan länder stå emot vågen av ökad ojämlikhet? Överlag har lönespridningen ökat, men ännu kvarstår variationerna och PRW:s undersökning indikerar att faktorer som facklig styrka och regeringens färg kan minska lönespridningen och ojämlikheten. PRW är dock pessimistiska: både facken och den politiska vänstern har försvagats under 1980- och 90-talen, och den offentliga sektorn minskas i många länder. De spekulerar i att den ökade ojämlikheten också kan leda till att välfärdsstater -- de tar Thatchers och New Labours Storbritannien som exempel -- görs till mer selektiva och därmed mindre omfördelande, vilket i sig förstärker den negativa spiralen av ökande ojämlikhet.


Referenser
Tom Cusack, ‘Partisan Politics and Public Finance’, Public Choice, 91 (1997).
Jonas Pontusson, David Rueda och Christopher Way, ”Comparative Political Economy of Wage Distribution: The Role of Partisanship and Labour Market Institutions”, British Journal of Political Science 2002.
Michael Wallerstein, "Wage-Setting Institutions and Pay Inequality in Advanced Industrial Societies" (pdf).

Inga kommentarer: