Ekonomisk-historikern Robert Allen (tidigare bloggat om här) vill i sitt paper "The Great Divergence in European Wages and Prices from the Middle Ages to the First World War" ge en översikt över löners och prisers utveckling i en rad viktiga europeiska städer från medeltiden till det tidiga 1900-talet. En sådan översikt är användbar av fyra skäl, menar Allen. Ett, för att förstå "konsumtionsrevolutionen" under 1400- och 1500-talen. Två, som komplement till de studier som använder utvecklingen i människokroppens längd över tid som mått på levnadsstandard. Tre, för att ge sätta in debatten om 1800-talets inkomstskillnader mellan den industriella revolutionens föregångsländer och eftersläntrare i ett perspektiv. Och fyra, för att ge ett långsiktigt perspektiv på levnadsstandardsdebatten. Pappret "svarar" enligt Allen på dessa fyra frågor genom att tillhandahålla både ett dataset med jämförbara data för en rad städer, och ett konsistent analytiskt ramverk. Allen hävdar till exempel att hans uppdaterade dataset är bättre än Phelps Brown och Hopkins (1981) eftersom de använde priset på vete för att få fram reallöner från nominallöner, medan Allen använder priset på bröd, vilket är vad lönearbetarna faktiskt köpte. Huvudslutsatsen i Allens paper är att lönerna var sig rätt lika i Europas städer på 1400-talet, men att engelska och holländska städer därefter långsamt drog ifrån i 300 år.
Statistiken handlar framför allt om byggnadsarbetares löner, eftersom de är enklast att få tag på och man måste ha jämförbara eller samma yrkesgrupper i alla städer. Allen har mer tillförlitliga data för nio städer -- Antwerp, Amsterdam, London, Florence, Milan, Valencia, Strasbourg, Vienna och Krakow -- och mindre tillförlitliga för ytterligare tio -- Naples, Madrid, Paris, Augsburg, Leipzig, Hamburg, Munich, Gdansk, Lwow och Warsaw. Det finns flera problem med statistiken och hur den ska tolkas, förstås: vilka antaganden man ska göra om arbetstider, att lönerna oftast var högre i större städer, och frågan om hur representativa byggnadsarbetarna var. För att hävda att byggnadsarbetarnas löner är representativa för arbetare i allmänhet så visar Allen med diagrammet nedan att lönerna för byggnadsarbetare/snickare i London 1770-1882 rörde sig i takt med lönerna mer generellt enligt Feinsteins dataset:
Faktum kvarstår förstås att detta bara är för en av Allens 19 städer, och bara för ungefär 100 av de ungefär 500 år som han diskuterar, så frågan är hur övertygande argumentet på denna avgörande punkt är. Om byggnadsarbetare i själva verket var en speciell grupp vars löner inte alls rörde sig i takt med lönearbetare generellt, så faller ju Allens artikel: han och vi är inte intresserade av just byggnadsarbetare, utan av levnadsstandard för lönerarbetare i allmänhet.
Ytterligare ett problem är vilka priser man ska använda för att justera nominallönerna till att bli reallöner: hur mycket kunde lönearbetarna köpa för sina löner? Allen visar att slutsatserna för Englands del kan bli mycket annorlunda beroende på om man använder Phelps Browns, Feinsteins eller Allens egna konsumentprisindex. Överlag handlar det mycket om hur man mäter priser på mat, eftersom lönearbetare under perioden 1400-1917 var tämligen fattiga och inte hade råd att konsumera särskilt mycket mer än just mat som de behövde för sin överlevnad.
Det mått på levnadsstandards som Allen räknar ut utifrån sina beräknade reallöner är vad han kallar "welfare ratios". Han beräknar en fattigdomsgräns för konsumtion för en familj med fyra personer (två vuxna, två barn), och "välfärdsration" är hur många gånger fattigdomsgränskonsumtionen som en byggnadsarbetarfamilj kunde konsumera. En välfärdsratio på 1 innebär att familjen befann sig just på fattigdomsgränsen, en ratio på 2 att de hade det relativt bra, en ratio under 1 att de var fattiga, och så vidare. Allen utgår från att en byggnadsarbetare arbetade 250 dagar om året och behövde 1941 kalorier om dagen för att klara sig (s 425f). Enligt Fogels (1991) beräkningar skulle 1941 kalorier om dagen innebära att personen befann sig i andra decilen av matkonsumtion i Storbritanniens sena 1700-tal, och tredje decilen i Frankrike.
När Allen så kollar på utvecklingen för löner i sina 19 städer år 1500-1750 så urskiljer han tre grupper. Den första är London, där nominallönerna är högst från och med 1600-talet, men på grund av hög prisnivå är inte reallönerna högst där förrän på 1800-talet. Den andra gruppen är Antwerpen och Amsterdam som ledde reallönerna i den sena medeltiden men därefter minskade reallönerna långsamt. Den tredje och största gruppen -- alla de andra städerna -- så minskade reallönerna drastiskt mellan 1500 och 1750. I städer som Milano, München och Wien halverades reallönerna! Utifrån dagens perspektiv, när man är van vid att reallöner ökar över tid i princip alltid, om än i olika takt, så är det något fascinerande att inkomsterna faktiskt stagnerade så länge som de gjorde. Allens diskussion i slutet av artikeln förtydligar:
Referenser
Robert Allen, “The Great Divergence in European Wages and Prices from the Middle Ages to the First World War”, Explorations in Economic History 2001.
Phelps Brown, E. H., and Hopkins, S. V. (1981), A Perspective of Wages and Prices. London: Methuen.
Statistiken handlar framför allt om byggnadsarbetares löner, eftersom de är enklast att få tag på och man måste ha jämförbara eller samma yrkesgrupper i alla städer. Allen har mer tillförlitliga data för nio städer -- Antwerp, Amsterdam, London, Florence, Milan, Valencia, Strasbourg, Vienna och Krakow -- och mindre tillförlitliga för ytterligare tio -- Naples, Madrid, Paris, Augsburg, Leipzig, Hamburg, Munich, Gdansk, Lwow och Warsaw. Det finns flera problem med statistiken och hur den ska tolkas, förstås: vilka antaganden man ska göra om arbetstider, att lönerna oftast var högre i större städer, och frågan om hur representativa byggnadsarbetarna var. För att hävda att byggnadsarbetarnas löner är representativa för arbetare i allmänhet så visar Allen med diagrammet nedan att lönerna för byggnadsarbetare/snickare i London 1770-1882 rörde sig i takt med lönerna mer generellt enligt Feinsteins dataset:
Faktum kvarstår förstås att detta bara är för en av Allens 19 städer, och bara för ungefär 100 av de ungefär 500 år som han diskuterar, så frågan är hur övertygande argumentet på denna avgörande punkt är. Om byggnadsarbetare i själva verket var en speciell grupp vars löner inte alls rörde sig i takt med lönearbetare generellt, så faller ju Allens artikel: han och vi är inte intresserade av just byggnadsarbetare, utan av levnadsstandard för lönerarbetare i allmänhet.
Ytterligare ett problem är vilka priser man ska använda för att justera nominallönerna till att bli reallöner: hur mycket kunde lönearbetarna köpa för sina löner? Allen visar att slutsatserna för Englands del kan bli mycket annorlunda beroende på om man använder Phelps Browns, Feinsteins eller Allens egna konsumentprisindex. Överlag handlar det mycket om hur man mäter priser på mat, eftersom lönearbetare under perioden 1400-1917 var tämligen fattiga och inte hade råd att konsumera särskilt mycket mer än just mat som de behövde för sin överlevnad.
Det mått på levnadsstandards som Allen räknar ut utifrån sina beräknade reallöner är vad han kallar "welfare ratios". Han beräknar en fattigdomsgräns för konsumtion för en familj med fyra personer (två vuxna, två barn), och "välfärdsration" är hur många gånger fattigdomsgränskonsumtionen som en byggnadsarbetarfamilj kunde konsumera. En välfärdsratio på 1 innebär att familjen befann sig just på fattigdomsgränsen, en ratio på 2 att de hade det relativt bra, en ratio under 1 att de var fattiga, och så vidare. Allen utgår från att en byggnadsarbetare arbetade 250 dagar om året och behövde 1941 kalorier om dagen för att klara sig (s 425f). Enligt Fogels (1991) beräkningar skulle 1941 kalorier om dagen innebära att personen befann sig i andra decilen av matkonsumtion i Storbritanniens sena 1700-tal, och tredje decilen i Frankrike.
När Allen så kollar på utvecklingen för löner i sina 19 städer år 1500-1750 så urskiljer han tre grupper. Den första är London, där nominallönerna är högst från och med 1600-talet, men på grund av hög prisnivå är inte reallönerna högst där förrän på 1800-talet. Den andra gruppen är Antwerpen och Amsterdam som ledde reallönerna i den sena medeltiden men därefter minskade reallönerna långsamt. Den tredje och största gruppen -- alla de andra städerna -- så minskade reallönerna drastiskt mellan 1500 och 1750. I städer som Milano, München och Wien halverades reallönerna! Utifrån dagens perspektiv, när man är van vid att reallöner ökar över tid i princip alltid, om än i olika takt, så är det något fascinerande att inkomsterna faktiskt stagnerade så länge som de gjorde. Allens diskussion i slutet av artikeln förtydligar:
“The economic expansions of the Netherlands and England during the early modern period were important achievements, for they marked a departure from the Malthusian past. For the first time in western history, the economy kept pace with the population. If real wages did not rise dramatically, at least, they did not collapse. Continental Europe was not so lucky, and population growth there resulted in extremely low wages. The result was a substantial income gap with implications for health, consumer demand, and other aspects of life. It was only after 1870 that real wages rose decisively above medieval levels. Britain led the way with the highest standard of living in Europe. There was also improvement in Germany, the Netherlands, and Paris, if not all of France. Elsewhere in Europe it would be hard to argue that the standard of living in 1900 was really any higher than it had been in the fifteenth century. Significant improvement awaited the great convergence of incomes that occurred in the twentieth century, indeed, only in the post-World War II boom.“Alltså: fortfarande i mitten av 1800-talet var reallönerna och konsumtionsnivån för byggnadsarbetare på många ställen i Europe lika låga som de hade varit runt 1500!
Referenser
Robert Allen, “The Great Divergence in European Wages and Prices from the Middle Ages to the First World War”, Explorations in Economic History 2001.
Phelps Brown, E. H., and Hopkins, S. V. (1981), A Perspective of Wages and Prices. London: Methuen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar