tisdag 21 augusti 2012

Skatteförändringar i rika länder

På 1980-talet, skriver Duane Swank och Sven Steinmo, skedde ett paradigmskifte i skattepolitiken i de rika länderna: skattepolitikens fördelningspolitiska roll tonades ner, investeringsstödjande skatteavdrag nedmonterades och skattepolitiken blev framför allt ett medel för BNP-tillväxt (643, 651). Skattekvoten sjönk, motsatt vad man skulle kunna tro, inte mellan 1981 och 1995 -- de år för vilka Swank och Steinmo har data -- utan ökade från 38 till 40 procent [1]. De facto-skattenivån på kapital minskade marginellt från 38 till 36 procent, högsta marginalskatten på företag minskade från 45 till 35 procent, ochb de facto-skattenivån på arbete ökade från 36 till 40 procent. Frågan för Swank och Steinmo blir: "How can we account for the changes in the content of tax policy and the remarkable stability of tax burdens?" (645)

De kör regressioner på utvecklingen 1980-1995 i klassisk Beck och Katz (1996)-form: en laggad beroende variabel på höger sida ("which provide an indicator of inertia in the tax policymaking process and are incorporated for technical reasons"), och panelkorrigerade standardfel (647). Inga land-dummies; också standard -- jfr Kwon och Pontusson 2010 -- så lyfter de fram att förening av laggad beroende variabel och land-dummies ger bias när man har korta serier; liksom K och P hänvisar de till Kiviet 1995. Ett index över avreglering av kapitalrörelser av Quinn (1997) används för att mäta kapitalrörlighet. Handelsöppenhet som importer + exporter / BNP är också den en globaliseringsvariabel. Strukturell arbetslöshet -- andelen av arbetskraften arbetslös över 1 år -- antas sätta press nedåt på skattenivåerna. Profiter och investeringar ingår som förändringar från år till år. BNP-tillväxt, inflation och arbetslöshet är inkluderade. Brutto-statsskulden som % av BNP och andelen av befolkningen som är över 65 år inkluderas som indikatorer på press på statsutgifterna. Vänster- respektive kristdemokratisk regering ingår som politiska variabler. Det enda spännande metodologiska som Swank och Steinmo gör här är att i ett appendix redovisa resultat för alternativa specifikationer där land-dummies interageras med β-koefficienterna, för att kolla ifall effekterna är olika i olika länder (648)[2]. De vill inte köra separata regressioner för de olika länderna eftersom serierna är så korta: 14 eller 15 år per land (648n). Deras diskussion om hur man ska tolka koefficienters innebörd i modeller med en laggad beroende variabel är fin:
"The long-term effect of a unit change in a causal variable in a model that includes a lagged dependent variable is given by the equation, β = β'/(1 - φ) where β' is the estimated coefficient for the causal variable and φ is the coefficient for the lagged
dependent variable. Thus, the long-term effect of a unit change in liberalization of capital controls is -.0164/(1 - .8747), or -.1309. The average 1981-1995 increase in liberalization is, however, 0.8 on our index. Thus, for the typical country, international liberalization is associated in the long term with a ten-point cut in statutory corporate rates (-.1309 x 0.8)." (648)
Swank och Steinmos resultat -- de kör fyra regressioner, med de respektive beroende variablerna "statutory corporate rate", "effective tax rate on capital", "effective tax rate on labor", och "effective rate on consumption" -- är inte så hemskt spännande, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den korta sample-perioden. Liberalisering av kapitalkontroller får en väntad signifikant negativ effekt på företagsskatt och skatt på arbete, statsskuld har en positiv och signifikant effekt på kapitalskatt och arbetsskatt, vänsterregering har bara en positiv och signifikant effekt på kapitalskatt (men inte de andra).

Swank och Steinmos övergripande slutsatser är:
"Overall, the 'new political economy of taxation' may be characterized as an environment where policy makers confront three interrelated constraints: internationalization, domestic economic stress, and budgetary imperatives. Capital mobility has not led--and is not likely to lead--to a 'race to the bottom' or the evisceration of the revenue-raising capacity of the state: governments can (and do) pursue moderately extensive social protection and public goods provision when they and their electorates so choose. Equally clearly, governments face a new set of challenges from internationalization, and these have contributed to a paradigm shift in tax policy and to some specific tax reductions." (651)
Policymakers i rika länder idag, säger Swank och Steinmo, har fått ett minskat manöverutrymme i skattepolitiken, men handlingsfriheten har inte försvunnit och något "race to the bottom" har inte inträffat.

Fotnoter
[1] Länderna är Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Japan, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Sverige, Schweiz, Storbritannien och USA.
[2] Intressant nog så säger Swank och Steinmo i en fotnot att "We thank an anonymous reviewer for suggesting this exploration." Fin transparens!

Referenser
Nathaniel Beck och Jonathan Katz, "Nuisance versus substance", Political Analysis nr 1 1996.
Duane Swank och Sven Steinmo, "The new political economy of taxation in advanced capitalist democracies", American Journal of Political Science juli 2002.

Inga kommentarer: