Som sociologen Christian Lyhne Ibsen konstaterar i början av sitt paper "Three approaches to coordinated bargaining" så är bilden av koordinerad lönebildning generellt väldigt positiv i litteraturen; det har jag också bloggat om t ex här och här. Det anses generellt -- Calmfors-Driffill, Traxler m fl -- gynna löneåterhållsamhet som håller både inflation och arbetslöshet låga. Men dessa perspektiv ser endast på koordineringen och löneåterhållsamhet som en fråga om samarbete om gemensamma intressen; frågor om inkomstfördelning och makt behandlas inte. Detta (som jag också skrivit om i mina två papers om löneåterhållsamhet, kommande i European Review of Economic History och WSI-Mitteilungen) är den brist i litteraturen som Lyhne Ibsens artikel siktar in sig på: "we must critically explore coordination as a political practice with potential distributional consequences. In other words, we need a concept of power in order to identify the causal mechanisms behind bargaining coordination." Han sammanfattar artikelns bidrag som tre saker:
"First, I rectify an often excessive focus on the structure and level of bargaining as indicators of coordination (Wallerstein and Golden, 2000). Structures and levels, while analytically very useful, ignore the politics of coordination (Thelen and Kume, 2006); we must put power back into studies of coordination by asking the fundamental question: whose interests prevail? Second, a focus on strategic interaction can indicate that coordination brings mutual benefits to all parties; but this may obscure mobilization of bias and ideological power (Lukes, 2005); we must appreciate these forms of power to avoid reifying the mutual gains of coordination (Hyman, 1974; Moe, 2005). Third, coordination and changes in coordination are often explained in terms of material transformations (market internationalization, structural occupational changes and transitions to flexible production systems), which reorder actors’ preference for coordination (Iversen, 1996), but there has been little research on how actors make sense of these structural changes (Blyth, 2003). Hence I propose paying closer attention to the role of discourse and ideology in studies of bargaining coordination." (jfr s 9)
Artikelns upplägg är att den går igenom tre teoretiska approacher till koordinerad lönebildning: rational choice, rationalistisk institutionalism och diskursiv institutionalism. Dessa tre har olika syn på koordinationens kausala mekanismer, och maktens roll. Därefter läggs en studie av koordinering av Sverige och Danmark fram: den koordinerade lönebildningen i dessa två länder är ärkeexemplen på sådan som gynnar alla (Pontusson 2011) och därmed "critical cases" för maktperspektiv på koordinerad lönebildning: "if theories stressing power and negative distributional consequences can explain coordination in Sweden and Denmark, they can do so anywhere." (s 3)
Rational choice-perspektivet menar han företräds av Peter Swenson (2002), Hall och Soskice (2001) och Traxler et al (2008). Här är det materiella strukturer som bestämmer om koordinering uppstår eller inte: relationen mellan exportorienterad och hemmamarknadssektor, och den relativa vikten för de två i ekonomin. Gränsdragningen mellan detta perspektiv och rationalistisk instituionalism är inte glasklar; även under det senare perspektivet diskuteras forskare vars perspektiv som jag uppfattat det ligger nära de förstnämnda. Men en skillnad som Lyhne Ibsen pekar på är att de institutionellt orienterade forskarna ser institutioner som mer trögrörliga och svåra att förändra än vad rational choice gör; detta ger path dependency m m i systemet. (s 4f) En viktig meningsskiljaktighet mellan institutionalister handlar om ifall "institutions help realize mutual gains through cooperation or cement unequal power relations" (s 5). Detta är själva centrum för mitt intresse för institutionell teori, och själv formulerar jag i mina löneåterhållsamhetspapers (Bengtsson 2015a, 2015b) detta problem med referens till Wolfgang Streecks (2011) distinktion i artikeln "Taking Capitalism Seriously" mellan "williamsonska" och "durkheimianska" perspektiv på institutioner; denna distinktion motsvarar precis Lyhne Ibsens såsom citerad ovan. Han referar dock till Terry Moes (2005) artikel "Power and Political Institutions". Men jag har också i det influerats av Dietrich Rueschemeyers (2009) resonemang i Useable Theory: Analytical Tools for Social and Political Research, där han faktiskt bl a refererar till samma artikel av Terry Moe. Lyhne Ibsen har en klargörande diskussion av de två perspektiven:
"The former is a benign view of institutions as solutions to collective action problems with positive-sum outcomes, the varieties of capitalism approach often being seen as an example of this view, despite its reference to power. The latter is more aligned with a focus on non-decisions and mobilization of bias: what Bachrach and Baratz (1962) call ‘the second face of power’. This approach stresses how institutions shape power relations by excluding certain issues from decision-making – in the present case, the decision to defect from coordination. As a result, coordination can involve a covert exercise of power by removing the question of whether or not to coordinate from the agenda. Historical institutionalism explicitly recognizes how institutions constitute power unequally among actors (Thelen, 1999). If strong unions are necessary to force employers into their second-best option of bargaining coordination, as power resource theory suggests, then statutory frameworks supportive of unions affect the outcome. Conversely, unsupportive frameworks which weaken unions reduce the incentive for employers to coordinate. Arguably, strong unions do not follow from market structures alone, but to a large extent from past political mobilization and institutionalized, path-dependent opportunity structures (Crouch, 1993; Hyman, 2001). Coalitions that create institutions and support them matter, but institutions have an independent effect on behaviour." (s 5f)
Liksom med distinktionen mellan rational choice och rationalistisk institutionalism så är gränsen mellan den senare och diskursiv institutionalism lite flytande: Thelen (1999, "Historical institutionalism in comparative politics", Annual Review of Political Science) säger att institutionalister avviker från rational choice genom att också se idéer som betydelsefulla för institutionernas utveckling. Som Blyth (2003) säger, "structures do not come with an instruction sheet". Lyhne Ibsen pekar intressant på att idéer också betonats i skandinaviska statsvetares analyser, men under en annan rubrik: de (hans exempel är Pedersen 2006, bokkapitel i National Identity and the Variety of Capitalism: The Case of Denmark) har talat mycket om "förhandlingsekonomi", där "strategic interaction among organized actors is conditioned by discourse that provides a common understanding of socio-economic problems" (s 6). Lyhne Ibsen ser också Culpeppers (2010) analys av lönebildningens förändringar i Irland och Italien som idébaserad, då Culpepper betonar "crucial common knowledge events in which actors realized new ways of pursuing their exogenously given interests", även om Culpepper håller fast vid en rationalistisk ontologi. Centralt för de flesta diskursiva approacher är intressenas konstruktion (Schmidt 2010). I enlighet med maktens tredje ansikte i Lukes (1974) typologi kan A utöva makt över B genom att dölja B:s verkliga intressen. Denna ontologi skiljer sig från en mer konstruktivistisk ontologi där alla intressen är konstruerade, inte vissa mer verkliga än andra (Fairclough 2003). (s 7) Tabell 1 sammanfattar perspektiv på koordinerad lönebildning utifrån de tre teorierna.
Utifrån detta går Lyhne Ibsen över till den empiriska studien av Danmark och Sverige. Båda länderna har starka fack och stor kollektivavtalstäckning: 75 procent i Danmark och 88 procent i Sverige. De är därför "least likely" fall för teorier som betonar makt och ojämn fördelning av resurser. Båda länderna har ett pattern bargaining-system där industrin sätter en lönenorm, tpyiskt en procentökning, som andra sektorer följer. Men i Sverige skedde det i 7 av 9 lönerundor från 1990 till 2012 att någon sektor avvek; i Danmark skedde det bara 1 gång, 1995 (Transport).
Lyhne Ibsen börjar sin diskussion med materiella strukturer eftersom de spelar roll, även om hans argument är att de bara gör det medierat av diskurs: "material structures clearly matter, but I show that they are indeterminate with reference to the different bargaining processes. I argue that institutions and ideas enter this indeterminacy to coerce certain actors into specific forms and outcomes of coordination. In other words, the approaches can be complementary." (s 9). Industrins andel av BNP är liknande i de två länderna, runt 20 procent, och sektorns andel av sysselsättningen har minskat från runt 30 procent 1980 till runt 15 procent idag. Båda ekonomierna har hög exportorientering, med exporter motsvarande ungefär 50 procent av BNP. Den svenska industrin har traditionellt dominerats av storföretag medan den danska haft fler små företag på nischmarkander: utifrån detta skulle vi förvänta oss starkare, inte svagare koordinering i Sverige än i Danmark (s 10). På den ekonomiska politikens område slog åtstramningspolitik igenom i Danmark på 1980-talet och Sverige på 1990-talet (Iversen och Pontusson 2000). Bandet mellan facket och socialdemokratin har försvagats på senare år, men de informella banden är fortfarande starka. Trots likheterna i materiella faktorer så är lönekoordineringen dock som vi ser i tabell 2 olika stark, så materiella faktorer räcker inte till för att förklara lönekoordineringen, säger Lyhne Ibsen (s 10).
Utifrån rationalistisk institutionalism skulle man kunna anföra två faktorer för att förklara skillnaden. Ett, skillnad i arbetsgivarna och fackens organisering. Såväl arbetsgivare som fack i dansk industri är mer centraliserade än sina svenska kollegor: arbetsgivarförbundet Dansk Industri (bildat 1992) står för 60 procent av de sysselsatta i företag inom Dansk Arbejdsgiverforening, och DA har idag bara 13 medlemsförbund. 1992 enade sig också facken inom industrin till en kartell, CO-industri. Kombinerat ger dessa två saker förutsättningar för en cross-class-koalition i industrin (Due et al 1994, Scheuer 1993). I Sverige enade sig Facken inom industrin 1996 men Lyhne Ibsen menar att detta är en inte lika centraliserad organisation som CO-industri, ingen förhandlingskartell. Och på arbetsgivarsidan så står Teknikföretagen bara för 19 procent av de anställda inom Svenskt Näringsliv, som har 49 medlemsförbund att jämföra med DA:s 13. Den andra institutionella skillnaden handlar om ratifiering av kollektivavtal. I Danmark godkänner DA:s styrelse sektorsavtal och eftersom DI har egen majoritet har de ett veto. I Svenskt Näringsliv finns inga sådana procedurer och de enda sanktionerna mot avvikare är "naming and shaming" och symboliska böter. (s 11) På den fackliga sidan kan varken LO i Sverige eller LO i Danmark lägga veto mot sektorsavtal, men medlingssystemet är mycket starkare i Danmark där Forligsinstitutionen kan koppla ihop olika förhandlingsenheter till en enda facklig omröstning för att få ihop en stor lösning. Någon sådan makt har inte Medlingsinstitutet i Sverige: MI har förvisso uppdrag att få igenom Industriavtalets norm, men alltså inte lika starkt mandat att styra avtalen. Dessa två institutionella skillnader -- graden av centralisering hos arbetsmarknadens parter, och medlingsinstitutets mandat -- kan eventuellt förklara att industrinormen är starkare i Danmark än i Sverige.
När Lyhne Ibsen går över till diskursiv institutionalism tar han också upp två faktorer: makrokausala narrativ om internationell konkurrenskraft och behovet av koordinering, och koordinationens mikrotekniker. På den första har Swenson (1991) och Due et al (1994) visat att exporternas centrala roll för ekonomin varit den ledande idén för lönekoordineringen. (Själv blir jag dock lite obekväm av detta hävdande: så ospecifikt, tenderande till överslätande.) I Danmark uttryckte LO detta mål 1987 när man gick in för löneåterhållsamhet; "this resulted in the current bargaining system in which manufacturing goes first and mediation constrains potential defectors". (s 11) Lyhne Ibsen utvecklar idéerna kring detta i Danmark:
I sina slutsatser betonar han att makt spelar roll i lönekoordinationen, så Traxler et al (2008) gjorde rätt i att "put power at the heart of coordination studies". Han betonar också diskursernas roll i lönebildningen och specifikt i det danska och det svenska fallet (s 14f).
Utifrån detta går Lyhne Ibsen över till den empiriska studien av Danmark och Sverige. Båda länderna har starka fack och stor kollektivavtalstäckning: 75 procent i Danmark och 88 procent i Sverige. De är därför "least likely" fall för teorier som betonar makt och ojämn fördelning av resurser. Båda länderna har ett pattern bargaining-system där industrin sätter en lönenorm, tpyiskt en procentökning, som andra sektorer följer. Men i Sverige skedde det i 7 av 9 lönerundor från 1990 till 2012 att någon sektor avvek; i Danmark skedde det bara 1 gång, 1995 (Transport).
Lyhne Ibsen börjar sin diskussion med materiella strukturer eftersom de spelar roll, även om hans argument är att de bara gör det medierat av diskurs: "material structures clearly matter, but I show that they are indeterminate with reference to the different bargaining processes. I argue that institutions and ideas enter this indeterminacy to coerce certain actors into specific forms and outcomes of coordination. In other words, the approaches can be complementary." (s 9). Industrins andel av BNP är liknande i de två länderna, runt 20 procent, och sektorns andel av sysselsättningen har minskat från runt 30 procent 1980 till runt 15 procent idag. Båda ekonomierna har hög exportorientering, med exporter motsvarande ungefär 50 procent av BNP. Den svenska industrin har traditionellt dominerats av storföretag medan den danska haft fler små företag på nischmarkander: utifrån detta skulle vi förvänta oss starkare, inte svagare koordinering i Sverige än i Danmark (s 10). På den ekonomiska politikens område slog åtstramningspolitik igenom i Danmark på 1980-talet och Sverige på 1990-talet (Iversen och Pontusson 2000). Bandet mellan facket och socialdemokratin har försvagats på senare år, men de informella banden är fortfarande starka. Trots likheterna i materiella faktorer så är lönekoordineringen dock som vi ser i tabell 2 olika stark, så materiella faktorer räcker inte till för att förklara lönekoordineringen, säger Lyhne Ibsen (s 10).
Utifrån rationalistisk institutionalism skulle man kunna anföra två faktorer för att förklara skillnaden. Ett, skillnad i arbetsgivarna och fackens organisering. Såväl arbetsgivare som fack i dansk industri är mer centraliserade än sina svenska kollegor: arbetsgivarförbundet Dansk Industri (bildat 1992) står för 60 procent av de sysselsatta i företag inom Dansk Arbejdsgiverforening, och DA har idag bara 13 medlemsförbund. 1992 enade sig också facken inom industrin till en kartell, CO-industri. Kombinerat ger dessa två saker förutsättningar för en cross-class-koalition i industrin (Due et al 1994, Scheuer 1993). I Sverige enade sig Facken inom industrin 1996 men Lyhne Ibsen menar att detta är en inte lika centraliserad organisation som CO-industri, ingen förhandlingskartell. Och på arbetsgivarsidan så står Teknikföretagen bara för 19 procent av de anställda inom Svenskt Näringsliv, som har 49 medlemsförbund att jämföra med DA:s 13. Den andra institutionella skillnaden handlar om ratifiering av kollektivavtal. I Danmark godkänner DA:s styrelse sektorsavtal och eftersom DI har egen majoritet har de ett veto. I Svenskt Näringsliv finns inga sådana procedurer och de enda sanktionerna mot avvikare är "naming and shaming" och symboliska böter. (s 11) På den fackliga sidan kan varken LO i Sverige eller LO i Danmark lägga veto mot sektorsavtal, men medlingssystemet är mycket starkare i Danmark där Forligsinstitutionen kan koppla ihop olika förhandlingsenheter till en enda facklig omröstning för att få ihop en stor lösning. Någon sådan makt har inte Medlingsinstitutet i Sverige: MI har förvisso uppdrag att få igenom Industriavtalets norm, men alltså inte lika starkt mandat att styra avtalen. Dessa två institutionella skillnader -- graden av centralisering hos arbetsmarknadens parter, och medlingsinstitutets mandat -- kan eventuellt förklara att industrinormen är starkare i Danmark än i Sverige.
När Lyhne Ibsen går över till diskursiv institutionalism tar han också upp två faktorer: makrokausala narrativ om internationell konkurrenskraft och behovet av koordinering, och koordinationens mikrotekniker. På den första har Swenson (1991) och Due et al (1994) visat att exporternas centrala roll för ekonomin varit den ledande idén för lönekoordineringen. (Själv blir jag dock lite obekväm av detta hävdande: så ospecifikt, tenderande till överslätande.) I Danmark uttryckte LO detta mål 1987 när man gick in för löneåterhållsamhet; "this resulted in the current bargaining system in which manufacturing goes first and mediation constrains potential defectors". (s 11) Lyhne Ibsen utvecklar idéerna kring detta i Danmark:
"The big issue is thus the level at which the economy will remain competitive; ‘campaign institutions’ such as think-tanks, social partner secretariats and government economic councils analyse and discuss economic conditions by comparing labour cost developments of neighbouring countries (Pedersen, 2006). Notably in Denmark, a tripartite committee, Statistikudvalget, produces reports on the margin for wage increases before each bargaining round. Common causal narratives and common knowledge create mutual expectations for bargaining (Culpepper, 2008)." (s 11f)"Kampanjinstitutioner" är ett mycket intressant begrepp: i Sverige har vi också sett nyligen hur en publikation (pdf) från Medlingsinstitutet utnämnde industrins löneledarskap till något "naturligt", eftersom Sverige är en exportberoende ekonomi. Lyhne Ibsens resonemang är dock här något vagt: han hänvisar till diskussionen om svenska problem på 80-talet och att man 1997 efter kaos i avtalsrörelsen 1995 kom fram till att man skulle följa Industriavtalet; han säger dock inte särskilt mycket om diskursen per se. Däremot tar han intressant upp hur man kan ha skillnader i om lönenormen ska sättas i kronor eller procent, och hur den ska fastslås: så argumenterade t ex facken i Danmark 2010 för att Kinas löneökningar skulle räknas in i underlaget, eftersom danska företag konkurrerar också med Kina. Än mer intressant så hävdar Lyhne Ibsen att det i Sverige men inte i Danmark finns kontra-diskurser (Schmidt 2010, "Taking ideas and discourse seriously") mot industrins löneledarskap. Facken i tjänstesektorer utmanar industrins ledarskap och hävdar bland annat att också tjänsteföretag möter internationell konkurrens samt att tjänstesektorn står för större delen av sysselsättningen och därmed lika gärna kan vara löneledare. I låglönefack i svenska LO finns också en diskurs om solidarisk lönepolitik som utmanar industrins ledarskap. 2012 fick detta IF Metall att lämna LO:s förhandlingsplattform i protest. I Danmark finns inga sådana solidaristiska kontradiskurser säger Lyhne Ibsen, trots att låglönearbetare i handel, tvätt och livsmedelsindustri "clearly" halkar efter lönemässigt. (s 12f) Detta visar han med statistik från databasen EU-KLEMS, med löneratio "high-skilled" industriarbetare till "low-skilled workers in retail, hotels and restaurants" från 1970 till 2007. Denna visar minskande löneskillnad i Sverige från 1976 till 1989, därefter ökning till ca 2000, därefter stabilitet. För Danmark är nivån lägre och stabilare på 70-talet, ökar något runt 1980 och runt 1990, och börjar en ökande trend 1997, så att nivån går om Sverige i slutet av 90-talet. Detta tydliggör skillnaden mellan objektiva och subjektiva intressen (Lukes 2005): varför klagar inte danska lågavlönade arbetare mer på industriledarskapet, trots att de halkar efter? Här avfärdar Lyhne Ibsen lite väl enkelt alternativa ekonomiska skillnader till dessa lönetrender -- "are structural differences between Sweden and Denmark really that significant?" (s 13) Men han har nog rätt i att institutioner spelar roll, och pekar på att bristen på missnöje kan bero på en bild av "den gamla dåliga tiden" då inflationen urholkade lönerna och sabbade konkurrenskreften på 1980-talet. I Sverige överlever i alla fall den solidaristiska kontra-diskursen och lyckas få utlopp i avvikelser från normen eftersom lönebildningen är mindre centraliserad där. Lyhne Ibsen menar att detta visar hur materiella och diskursiva faktorer kan förenas i förklaringar av lönebildning (s 14).
I sina slutsatser betonar han att makt spelar roll i lönekoordinationen, så Traxler et al (2008) gjorde rätt i att "put power at the heart of coordination studies". Han betonar också diskursernas roll i lönebildningen och specifikt i det danska och det svenska fallet (s 14f).
Referenser
Bengtsson, Erik (2015a) "Wage restraint in Scandinavia: in the postwar period or the neoliberal age?", kommande i European Review of Economic History.
Bengtsson, Erik (2015b) "When and why was wage restraint? Germany, Belgium and the Netherlands 1950--2010", kommande i WSI-Mitteilungen.
Lyhne Ibsen, Christian (2014) "Three approaches to coordinated bargaining: A case for power-based explanations", European Journal of Industrial Relations.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar