Historisk levnadsstandard är en av ekonomisk-historikernas stora forskningsfrågor. Hur var egentligen den materiella levnadsstandarden i olika historiska samhällen? Var den bättre eller sämre i samhälle X än i samhälle Y? Fanns det en förbättringstendens på sikt, eller rådde stagnation -- kanske rent av en stagnation för arbetarfamiljer från 1200-talet till 1800-talets mitt, som Greg Clark argumenterat för?
De prominenta ekonomisk-historikerna Sara Horrell (LSE), Jane Humphries (Oxford och LSE) och Jacob Weisdorf (Sapienza-Roma) publicerade under 2021-2022 två hårtslående artiklar på detta viktiga tema. Humphries och Weisdorf hade också redan publicerat två tunga artiklar 2015 och 2019, "The Wages of Women in England, 1260–1850" i Journal of Economic History 2015 och "Unreal Wages? Real Income and Economic Growth in England, 1260–1850" i Economic Journal 2019. Om de två artiklarna var mer datanära, empiriska och redovisande -- i artikeln i EJ spelar beräkningar av antalet arbetade dagar en central roll -- så är artiklarna från 2021-2022 bredare och mer syntetiska. Artikeln i Economic History Review 2022 går ut hårt:
"Trends in well-being have long been debated by economic historians, not least in the English context. From start to finish, contributions to the debate shared major shortcomings. A key weakness is that investigations associated family income with the husband’s earnings alone, implicitly assuming away any contributions from other family members. Yet the idea of a pre-modern male breadwinner, solely responsible for family support, sits awkwardly with the historical evidence of women and children’s extensive economic activity including participation in wage labour." (s. 531)De menar att en del forskare i studier av kortare perioder försökt ge mer omfattande beräkningar -- de pekar på Horrell och Humphries artikel i JEH från 1992 -- men att dessa hållits tillbaka av brist på omfattande källor, och att studierna om längre perioder hållit sig till mäns löner, typiskt daglöner multiplicerade med 250 utifrån ett antagande om 250 arbetsdagar om året, som indikator på familjens levnadsstandard. HHW:s EHR-artikel ger istället ett "empirically based and ideologically
unfettered perspective" genom att räkna in inte bara mäns löner utan också kvinnors löner -- från Humphries och Weisdorfs artikel i JEH 2015 -- och barns löner -- från Horrell och Humphries artikel i EEH 2019. Den andra innovationen med approachen här är att studera inte bara en familj vid en viss fas i livscykeln, t ex när barnen är små, utan över livscykeln, inspirerat av tidigare forskning av Sokoll, Ben Schneider och Corinne Boter. I att simulera hur familjer sparar när de är unga och använder sparandet när de är äldre, inspireras de också av Tine de Moor och min kollega i Lund, Jaco Zuijderduijn.
Lönedatat kommer från de tidigare publicerade artiklarna. Datat för mäns löner bygger främst på rurala grovarbetare: tjänare, lantarbetare, och labourers, och består av något mer än 6000 observationer, varav ungefär en femtedel från den medeltida perioden. (s. 533) Som indikator på levnadsomkostnader, hur mycket en familj behövde tjäna för att överleva, använder de Robert Allens konsumtionskorgar. En jämförelse mellan den manliga löneserien, med ett antagande om 250 arbetsdagar, med kostnaden för en konsumtionskorg visade att en arbetarfamilj inte kunde klara sig utan kvinnligt och barns lönearbete redan under senmedeltiden. (s. 534) Utifrån Humphries och Weisdorf (2015, JEH) menar HHW att ogifta kvinnor typiskt hade heltidsanställningar medan gifta kvinnor typiskt hade mer prekära jobb; Humphries och Weisdorf har löneserier för båda typerna av jobb. Datat bygger på ca 2000 observationer för prekära jobb och ungefär 4000 observationer av årsanställningar. För att beräkna hur mycket kvinnorna lönearbetade använder de en mängd samtida berättande källor. Dessa antyder att kvinnligt lönearbete var ovanligt före Digerdöden men blev mycket vanligare i situationen av arbetskraftsbrist århundradena efter döden. Horrell och Humphries (1992) fann i hushållsbudgetar 1750-1850 att 35 procent av gifta kvinnor där hade regelbundet jobb, 25 procent hade prekära jobb, och resten inget lönearbete alls. Utifrån dessa olika källor gör HHW antagandet att gifta kvinnor lönearbetade en dag i veckan när barnen var små och två dagar i veckan längre fram. (s. 535) För barn bygger de på 4000 observationer, diskuterade i Horrell och Humphries (EEH, 2019), varav en sjättedel från medeltiden.
Den historiska diskussionen börjar med just den invändning som jag också hade på tungan: är det verkligen relevant att ta lönearbetare som emblematiska för levnadsstandarden på 1200-1300-1400-talen; vore inte småbrukare mer representativa för den tidens engelska ekonomi? HHW menar här med stöd i Campbell att redan 1290 var 40 procent av de engelska hushållen jordlösa eller land poor, vilket betyder att de hade mindre än 3 acres, ungefär 1,2 hektar. Utifrån Bennett menar de att en jordbrukare var tvungen att ha minst 15 acres för att kunna försörja sin familj på fem personer, och att det alltså var en stor del av befolkningen som inte levde upp till detta: de 40 procenten nämnda ovan, men också en del av de 27 procent av mellanstora bönder som i genomsnitt hade 12 acres. Bara 16 procent kunde klassificeras som "yardlanders", en grupp med runt 30 acres var. (s. 535) Ungefär tre fjärdedelar av de jordbrukande grupperna på landsbygden var tvungna att arbeta med annat också för att försörja sig: "They tended market gardens, reared livestock, brewed ale and beer, and, importantly, worked for wages as casual labourers and in occupations such as thatching and carting." (s. 536) Efter digerdöden blev en större del av befolkningen besutten, men samtidigt så steg också lönerna och familjer rörde sig mellan lönearbete och jordbruk beroende på vad som gav högst inkomster för tillfället. [1] I figur 1, inklistrad nedan, jämför de sin reallöneserie med beräkningar av hur mycket bönder med olika stora gårdar tjänade, beräkningar som bl.a. gjorts av Kitsikopoulos och av John Hatcher. Reallönen och böndernas inkomster rör sig i takt, vilket enligt HHW stärker antagandet att man kan använda reallönen som indiktor på inkomstnivån i allmänhet. Över tid ökade också löneberoendet, vilket gör reallönen en än mer relevant indikator; enligt Allen så var "workers" 56 procent av befolkningen 1688, 61 procent 1798 och 66 procent år 1867. [2]
De delar in livscykeln i tre delar: 15-25 år, 25-55 år, och 55-75 år. Figur 2, inklistrad nedan, visar ifall en typfamilj med fem personer och arbetsbeteende som beskrivits ovan -- mannen arbetar 250 dagar, den ogifta kvinnan fast och den gifta kvinnan prekärt -- får något över ekonomiskt sett eller om familjen snarare går back.
Det finns, enligt Figur 2, över perioden 1260-1850 två längre perioder av förbättrad levnadsstandard för den engelska arbetarklassen. Den ena är "the Golden Age of Labour" ungefär 1350-1500, och den andra var vad Humphries och Weisdorf kallat perioden av "early-modern economic growth", 1650-1850. Den andra perioden "was by far the more important" säger de (s. 541-542), och resultaten här stödjer alltså de Vries och andra tidigmodernisters argument om förbättrad levnadsstandard under tidigmodern, förindustriell tid snarare än Greg Clark och andra malthusianers argument om stagnerande levnadsstandard fram till ca 1850.
De följande sektionerna komplicerar bilden, först genom att introducera frågan om sparande och frågan om barnarbete. 1400-1550 och 1700-1850 behövde typfamiljens barn inte lönearbeta för att skapa en respektabel levnadsstandard för familjen; 1260-1400 och 1550-1700 behövde de tvärtom göra det. På ålderns höst var arbetarfamiljerna antagligen fattiga: när arbetsförmågan avtog hade de inte, med gällande löner, lyckats spara ihop tillräckligt mycket för att kunna leva på besparingarna. (s. 545)
En än mer komplex demografisk rekonstruktion handlar om perioden efter 1560 och bygger på demografiska data från CAMPOP. Från CAMPOP-databsen har de utvunnit 9837 familjer ledda av en manlig grovarbetare (unskilled). De laborerar med dessa i olika scenarios: ett där båda föräldrarna är friska och arbetar, ett där mannen inte är arbetsförmögen, och ett där mannen lämnat familjen. i CAMPOP-datat dog 40 procent av männen innan de fyllde 55, så scenario tre var vanligt! (s. 549) I dessa familjer var överlevnaden förstås mycket tuffare än i HHW:s baseline scenario där mannen heltidsarbetar och kvinnan deltidsarbetar. Barnens tvång att lönearbeta blev t ex mycket starkare. Men det var inte bara i de mest drabbade familjerna som barnen arbetade. I slutet av 1700-talet och under 1800-talet växte barnakullarna, och för att kunna mätta alla dessa munnar var arbetarfamiljerna tvungna att låta barnen lönearbeta i högre grad. Ca 1750-1850 var faderlösa barn barnarbetarnas avantgarde, men det finns också gott om belägg om barn som arbetade jämte sina mödrar och fäder, t ex i kolgruvorna eller bomullsfabrikerna. (s. 552-553)
Här blir jag nyfiken på om det gäller i Sverige liksom i Storbritannien att arbetarfamiljerna fick fler barn efter 1750 än före. Jag tar här in två diagram ur en artikel av Zvi Eckstein, Pedro Mira och Kenneth I Wolpin från 1999. Det första visar hur många barn som svenska kvinnor födda 1736-1946 i genomsnitt födde. Det visar ingen ökade tendens under 1700-talet, utan en stabil nivå runt 4,0-4,5 barn per kvinna för alla kohorter födda från 1736 till de födda i mitten av 1800-talet. Först med kohorten födda 1861 föll talet till under 4 barn per kvinna, med kohorten född 1886 under 3 barn per kvinna, och med kohorten född 1901 till under 2 barn per kvinna. Minskningen drevs framför allt av att kvinnorna från och med 1800-talets andra halva började föda mycket färre barn när de var mellan 30 och 44 år gamla: medel-antalet gick från 2,6 barn till 0,8 barn.
Men att föda fler barn är ju inte enda sättet att få fler barn hemma. Det andra sättet är om en högre andel av barnen överlever. Diagram 2 visar hur stor andel av barnen som överlevde till 15 års ålder. Av barnen födda till 1736 års kohort kvinnor överlevde 59 procent till 15 års ålder, men andelen var på en stadigt växande tendens fram till 1806 års kohort då 68 procent överlevde. Från 1841 års kvinnors barn ökade andelen igen. 1736 års kvinnor fick alltså 2,7 barn som överlevde efter 15-årsdagen (4,5*0,59) medan 1806 års kvinnor fick 3,1 sådana barn (4,5*0,68). Arbetsutbudet bör alltså ha ökat även om födelsetalen snarare minskade än ökade. Däremot så redovisar Eckstein et al inte några beräkningar separat för arbetarfamiljer, och antagligen så är det väl så att bondefamiljerna fick fler barn (och framför allt för barn som överlevde), med tanke på att de hade större möjligheter att mätta fler munnar.
Att hushållsstorleken -- och antalet hemmaboende barn -- verkligen varierade med social ställning visar Christer Lundhs (1995) forskningsöversikt, som syns i tabell 2 som jag klistrat in nedan, såväl som hans egen undersökning av sex skånska socknar år 1815.
I vilket fall, tillbaka till England och Horrell, Humphries och Weisdorfs artikel. De visar alltså att lönerna gick upp rejält från 1650 till 1850, men samtidigt så ökade både barnarbetet och fattigvårdens omfattning. Att dessa negativa indikatorer inträffade samtidigt som lönen ökade, förklaras av de större barnaskarorna (fler munnar att mätta) och av alla de familjer där fadern gick bort i förtid eller på annat sätt blev arbetsoförmögen.
Den stora aspekt av historien som helt utelämnats i artikeln är, säger de i slutsatserna, efterfrågan på arbetskraft. De har diskuterat olika aspekter av arbetskraftsutbudet på ett nyanserat och innovativt sätt, men det måste förstås också finnas arbetsgivare. Vi måste erkänna att så inte alltid var fallet: "the unreliability of demand, and the miseries created by under- and unemployment, have always been key elements in the standard-of-living debate, challenging any account of incomes based on grossed up day rates." (s. 555) Här måste vi också se att mekaniseringen av spinneriarbetet, så utbrett fram till 1770-talet, gjorde att många arbetarfamiljer på kort sikt fick det tufft. Omvänt så kan det under 1600-1700-talet också ha skett en flitens revolution där tillgång till nya spännande varor som te, socker, kaffe och tobak fick folk att vilja lönearbeta mer för att få råd med de nya varorna.
Horrell, Humphries och Weisdorfs artikel i Past and Present 2021, baserat på samma projekt som artikeln i EHR, börjar med Little Divergence-debatten. Var det så att Holland och England blev Europas rikaste regioner eftersom de i århundradena efter Digerdödens demografiska chock, som ledde till arbetskraftsbrist och därmed höga löner, hade mer jämlika könsrelationer än övriga Europa och därför inte skaffade så många barn som annanstans, och därför kunde bibehålla sina höga lönenivåer? Ungefär detta argument har gjorts av Jan Luiten van Zanden, Robert Allen och andra. Dessa jämförande perspektiv bygger dock, menar Horrell, Humphries och Weisdorf, på bristfälliga data: på daglöner som multipliceras med 250 under ett (ohållbart) antagande om att man alltid jobbade 250 dagar om året [3], och bara på manliga löner, och bara på pengalöner.
Artikeln i Past and Present presenterar återigen löneserierna för män, kvinnor och barn och beräknar utifrån dessa en familjeinkomst för en familj med en far, en mor och tre barn, av vilka två lönearbetar. Typfamiljens storlek som två föräldrar och tre barn sätter de utifrån
Peter Lasletts ("Mean household Size in England since the Sixteenth
Century", 1972) och Richard Walls resultat om en oföränderlig
hushållsstorlek runt 4,75 från 1500-talet till 1800-talet. (s. 98) Denna första beräkning görs utifrån antagandet om 250 arbetsdagar för en heltid, men stegvis komplicerar de bilden: varierar antagandet om arbetsdagar, justerar kvinnor och barns arbetsfrekvens utifrån samtida källor, och varierar till slut också jobbstrukturen för att reflektera skapandet av bättre jobb på 1700-1800-talen.
Utifrån diagram som de två ovan för de en nyanserad diskussion om levnadsstandardens utveckling och dess olika förutsättningar. En för mina syften intressant diskussion är den om huruvuda de gifta kvinnorna fick större tillgång till lönearbete på 1600-1700-talen. (s. 122-124) HHW betonar kontinuitet frågan: de gifta kvinnorna utgjorde typiskt 10-20 procent av jordbrukets arbetskraft och hade bara tillfälliga påhugg, en handfull dagar i taget. "By the early modern period maybe 40 per cent of married women had regular work and this might comprise 112 to 124 days per annum, but around 20 per cent of wives made much more intermittent contributions to their households’ income and worked only twelve to fifty days in the year." (s. 124) De menar att tillgången på jobb, alltså efterfrågan på kvinnlig arbetskraft, var dålig från mitten av 1500-talet till det sena 1600-talet. Det infördes bland annat restriktioenr på kvinnors rätt att väva i många städer, och kvinnor och pojkar under 14 års ålder förbjöds t ex att väva ull på vävstolar i Norwich 1511. (s. 125) 1500-talet var över huvud taget en svår tid för engelska arbetare, med många regniga år med dåliga skördar, och epidemier.
På den långa sikten, säger de i slutsatssektionen, så förbättrades arbetarfamiljernas materiella levnadsstandard ca 1400-1500, försämrades ca 1500-1600, och förbättrades senare igen. De flesta arbetarfamiljerna levde över tid på vad Allen kallas överlevnadsnivå (subsistence) snarare än på en respektabel nivå, och så bra som de spinnande familjer som Craig Muldrew diskuterat hade de antagligen inte; HHW refererar till Humphries och Schneiders (2019, EHR) revideringar av vad spinneriarbetare egentligen tjänade. Med den industriella revolutionen upphöjdes arbetarfamiljernas inkomster till en ny nivå.
I relation till de stora narrativen om Englands ekonomiska utveckling så menar de att de ökade arbetsinsatserna efter 1600 visar betydelsen av flit och hårt arbete, snarare än vetenskaplig upplysning, för den ekonomiska utveckling. "It was the blood, sweat and tears of our family workers in their quest for respectability that turned scientific acumen and inventiveness into the widening flow of goods and services that presaged and then marked the Industrial Revolution." (s. 132)
referenser
Sara Horrell, Jane Humphries och Jacob Weisdorf (2022) "Beyond the male breadwinner: Life-cycle living standards of intact and disrupted English working families, 1260–1850", Economic History Review 75: 530-560.
Sara Horrell, Jane Humphries och Jacob Weisdorf (2021) "Family standards of living over the long run, England 1280-1850", Past and Present nr 250.
fotnoter
[1] Detta visar t ex Dyers forskning om Cleeve Manor i Worcestershire 1299-1475. Diskuteras på s. 536 i HHW:s artikel.
[2] Om man räknar in kategorin "cottagers and paupers" så ökar andelarna till 65 procent 1688, 76 procent 1798 och 71 procent 1867.
[3] De refererar att John Hatcher (2011) visat att om medeltidens lönearbetare verkligen fick sin daglön 250 dagar om året, så skulle de ha varit mycket rikare än vad deras jordägande arbetsgivare var -- en omöjlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar