Var de tidigmoderna britterna mångsysslare?

 

Pehr Hörbergs målning Interiör av en småländsk bondstuga från 1801. Här ser vi hur hushållets medlemmar samlas runt brasan på kvällen och bland annat slöjdar och spinner. Målningen finns på Nationalmuseum och finns tillgänglig på Digitalt Museum.

 

En av de stora debatterna i tidigmodern europeisk historia är: var folk mångsysslare? Idag har de flesta vuxna en enda sysselsättning för sin försörjning: ett lönearbete i tjänstesektorn eller industrisektorn, typiskt talat. Man jobbar sina 40 timmar i veckan, får sin lön i slutet av månaden, och resten av tiden är fritid. I tidigmoderna Europa var inte arbetets sfär och "fritidens" sfär separerade på sådant sätt. Ens bostad var ofta också ens arbetsplats, en bondgård kanske, eller ett torp, och gränserna mellan arbete och övrig tid var flytande. Hushållen var ofta också mångsysslare. Detta inte minst i kalla länder som Sverige: där vintern är lång och odlingssäsongen för jordbruket därmed kort, var man tvungen att sysselsätta sig med något annat om vintern. Visst var man tvungen att ta hand om djuren på vintern också, men man kunde inte arbeta med spannmål och annan odling, och bondehushållen bedrev därför mycket hantverk på vintern.

Det jag talat om nu är mångsyssleri på hushållsnivån: i ett och samma hushåll odlar man spannmål och producerar mjölk och fläsk för egen försörjning och kanske för avsalu, samtidigt som man slöjdar, spinner och väver. Cambridge-historikerna Sebastian A. J. Keibek och Leigh Shaw-Taylor publicerade 2013 en mycket intressant artikel om mångsyssleri på individnivån. De utgår från en engelsk historisk litteratur som hävdar att de tidigmoderna engelsmännen var mångsysslare på så sätt att en och samma man ofta arbetade både som jordbrukare och hantverkare. Joan Thirsk (1984) menar att hälften av 1600-talets män som arbetade i jordbruket också arbetade i tillverkningsindustrin; Alan Everitt (1967) menar utifrån bouppteckningar att 60 procent av jordbruksarbetarna 1560-1640 samtidigt arbetade i industrin, och Mark Overton med medförfattare (2004) menar att hälften av hantverkarna i tidigmoderna Kent och Cornwall samtidigt bedrev jordbruk. Och så vidare.

Mångsyssleriet är för dessa historiker inte bara intressant i sig -- tidigmoderna människor hade komplexa överlevnadsstrategier -- utan också för att förklara den industriella revolutionen. Thirsk menade att industriella bisysslor "heralded the development of a consumer society", vilket också de Vries (2008) plockat upp, och även protoindustrialiseringsteoretikerna har plockat upp samma argument. Detta hänger ihop med geografi och förutsättningar för jordbruk; Thirsk argumenterade intressant nog att frågan "varför började den industriella revolutionen i England?" borde snävas in till  ‘why did it start in the pasture farming areas in England?’ Thirsk menade att industrialismen började just i områden med betesjordbruk eftersom denna typ av jordbruk gav männen tid till annat arbete  som de kunde kombinera med jordbruket. Sidney Pollard (Marginal Europe, 1997) gör ett liknande argument, liksom protoindustrialiseringsteoretikern Franklin Mendels (1980) som menar att industrialismen började i England och andra länder med kallt klimat i nordvästra Europa eftersom vintern här ger mycket tid åt hantverksarbete.

Keibek och Shaw-Taylor kommer till frågan om bisysslor från sitt arbete i CAMPOP med det stora projektet ‘Occupational Structure of Britain 1379–1911’. Detta projekt använder parish registers som källa för vad folk jobbade med historiskt, och transparent och roligt nog så skriver de ut i artikeln att "the single question posed at every seminar and conference at which the project’s preliminary results have been presented has been whether early eighteenth-century figures based on counts of principal occupations are not rendered invalid by the contemporary ubiquity of by-employments." (s. 246)

Det finns alltså många skäl att kartlägga utbreddningen av mångsyssleri i den tidigmoderna ekonomin. Trots detta, menar de, så är det deskriptiva kunskapsläget relativt svagt. Historiker baserade tidigare sina antaganden om mångsyssleri på historiska berättande källor, observatörer från 1700-talet och så, men dessa källor är inte särskilt pålitliga, i alla fall inte för generaliseringar. Ett annat sätt att dra slutsatser baseras på att gårdarna splittrades över 1500-1600-1700-talen och att det till slut fanns en mängd väldigt små gårdar, så små att man inte kan ha levt bara på vad gården producerade. Detta argument har gjorts t ex för Lancashire av Swain (Industry before the Industrial Revolution, 1986). Keibek och Shaw-Taylor menar dock att detta argument inte är övertygande överlag: visst kan en del småbrukare förenat jordbruket med annat, men de kan prima facie lika gärna ha levt på jordbruket ensamt. Det kan också varit så att industrin ironiskt nog krävde mest arbete på sommaren när också jordbruket krävde mest arbete, och att tider av kriser i jordbruket också var tider av kriser i industrin, så att man inte kunde parera fluktuationer i den andra sektorn genom att öka/minska sina insatser i den andra sektorn.

De mest direkta och starkaste beläggen för bisysslor bygger däremot på bouppteckningar. En bouppteckning listar (i England) lösöret som tillhörde den döde, inklusive redskap, kapitalvaror, råvaror och färdiga produkter. Man kan därför dra en mängd slutsatser om vad den döde arbetade med utifrån bouppteckningen. En rad engelska historiker har just detta, och en rad av deras resultat sammanfattas i tabell 1.

Syftet med Keibek och Shaw-Taylors artikel är just att testa hur pålitliga dessa skattningar är. Testet bygger på bouppteckningar från Chester 1700 till 1760. Chester är ett bra testcase av flera skäl. Området ligger i nordvästra England som var den industriella revolutionens hjärtland och är alltså intressant i ljuset av teorierna om hur bisysslor banade vägen för industrialismen. Det är också ett område som gett intressanta resultat i CAMPOP-projektet och det är för projektets forskare, som Keibek och Shaw-Taylor, viktigt att kolla att inte dessa resultat är förvridna av att man förlitat sig på sockenregisterna som källor. Det är också så att Chester-området har bra bouppteckningar och bra relaterade källor.

De gör två mycket intressanta konceptuella observationer. Först: när Everitt, Thirsk och Langton talar om by-employment, vad jag här på svenska benämner som bisysslor eller mångsyssleri, så syftar de på individers mångsyssleri, alltså att en och samma person har flera yrken. Men Overton et al (2004) syftar istället på mångsyssleri på hushållsnivån: alltså inte nödvändigtvis att en och samma person arbetar inom flera olika branscher, utan snarare att flera personer i samma hushåll gör det. Det är, säger Keibek och Shaw-Taylor, något helt annat och inte alls särskilt anmärkningsvärt. T ex så är det ju snarast standard idag att ett hushåll med två vuxna rymmer personer som arbetar i flera sektorer. Men bouppteckningarna är inte listor på en individs saker så mycket som på hushållets saker, så när man använder bouppteckningar i historisk forskning är det lätt att man halkar in på vad hushållet gjorde, snarare än vad den avlidna individen gjorde -- att skilja en familjemedlems sysslor från en annans är mycket svårt utifrån bouppteckningen.

Den andra observationen är mindre metodologisk mera storskalig. Om individuellt mångsyssleri var regel snarare än undantag i tidigmoderna Europa, medan vi vet att det är ovanligt i 1900-talets Europa, så skedde någon gång före 1900 ungefär en övergång från det ena försörjningssystemet till det andra. När då? Historiker har antytt olika timing, säger Keibek och Shaw-Taylor: Court i en studie av Midlands menar att bisysslorna tappade mark på 1600-talet och framför allt på 1700-talet. Rowlands i en studie av metallindustrin i västra Midlands menade också att trenden bort från mångsyssleriet var klar redan 1720. Tupling såg i västra Lancashire på 1740-talet en allt större grupp vävare som inte hade någon jord alls. Overton et al (2004) fann för 1700-talet en nedgång i bisysslor i Cornwall, men inte i Kent. Men ingen har tagit det stora greppet och ingen har skriivt den övergripande historien: "if such by-employments were ubiquitous in the early modern period, there is a history of their decline, perhaps beginning in the late seventeenth century and concluding sometime in the second half of the eighteenth century, waiting to be written." (s. 250-251)

Från dessa övergripande diskussioner går de in på själva undersökningen, om hur bra bouppteckningar är som källor för att studera bisysslor. Keibek och Shaw-Taylor har en mängd invändningar. Den första handlar om genus: under tidigmodern tid i England ägde en gift man i princip också sin frus saker, och när en gift man boupptecknas får vi alltså listor på hela hushållets saker. Om en vävare hade jordbruksredskap så kan det lika gärna betyda att hans fru, tjänare eller barn gjorde jordbruksarbete, som att han själv gjorde det. Därför måste alla beräkningar av (individuella) bisysslor baserade på bouppteckningar -- som i tabell 1 ovan -- ses som maximi-beräkningar. (s. 252) Ett andra stort problem är att bouppteckningen tenderar att klumpa ihop en massa småsaker under breda rubriker som "household goods". Det gör att billigare redskap, som en snickares eller en ostmakares, kan bli osynliga. Figur 1 nedan visar hur stor täckning olika yrken får i bouppteckningarna, enligt Keibek och Shaw-Taylors dataset från Chester. Som vi ser är täckningen allra sämst för skräddare med magra 18 procent; för bönder kan man däremot räkna med att deras plogar, harvar och dylikt syns och visar deras sysselsättning. För bouppteckningar som är 'trace-poor', där billiga saxar och murslevar saknas pga deras låga värde, så föreslår K och S-T att man justerar uppåt och helt enkelt antar att det t ex fanns fem gånger så många skräddare som ett obehandlat bouppteckningsdataset skulle antyda. I de efterföljande analyserna gör de sådana korrigeringar, men dessa träffar dock inte de två stora bisysslorna, jordbruk och vävning.

 

Med korrigeringen ser de dock inte 'trace-poor'-problemet som svårt för syftet att studera individuellt mångsyssleri för män. Däremot ser de det som ett stort problem för studier av hushålls mångsyssleri, eftersom många jobb som kvinnor gjorde i hög grad var trace-poor. Den enskilt viktigaste arbetssysslan utanför jordbruket för kvinnor på landsbygden var att spinna, men Keibek och Shaw-Taylor menar -- i polemik med Jane Whittle (2005) -- att spinnrockar var billiga och därför ofta utelämnades ur bouppteckningarna. De rangordnar sina 543 bouppteckningar från mycket detaljerade till föga detaljerade, i tre klasser, och visar i tabell 2 att förekomsten av spinnrockar är mycket högre i de detaljerade bouppteckningarna. De drar en väldigt pessimistisk slutsats: "And there is no guarantee that even in these rare, exceptionally detailed inventories, spinning wheels were always recorded. The conclusion, unfortunately, has to be that inventories are not reliable sources for estimating the incidence and economic importance of spinning, with the possible exception of a tiny minority of extremely detailed ones." (s. 255) Här, liksom på ett par andra punkter, verkar det som att de engelska bouppteckningarna är ganska olika de svenska: i de svenska finns det väldigt många spinnrockar, även om dessa var billiga/lågt värderade.

Ett annat potentiellt problem med bouppteckningarna är åldersbias, om det bara är gamla människor som dör och blir boupptecknade. Här pekar Keibek och Shaw-Taylor på att 1600-1700-talens förväntade livslängd var rätt kort: om man överlevde till 25 års ålder var ens förväntade livslängd att dö vid 57 års ålder, yrkesverksam. Det gör att det är ganska enkelt att komma undan åldersproblemet, och för en gångs skull håller de med Overton et al, när de ger dem rätt i att man kan korrigera för åldersbias om det behövs. Det sista källproblemet de diskuterar är osäkra indikatorer på bisysslor. De tar exemplet med garvaren William Coppock som i sin bouppteckning hade malt,  några bryggsaker och en tunna, alltså indikatorer på att han bryggde öl, tillsmmans värda £2. Ska det tolkas som att han bryggde öl för egen konsumtion, eller som en bisyssla? Samtidigt hade han hela £60 värde i färdigt och arbetat linkläde. Deras lösning på problemet är att inte koda bisysslor binärt -- antingen hade man eller så hade man inte en bisyssla -- utan istället på en niogradig skala från mycket osäkert till helt säkert. Coppocks bisyssla som bryggare kodar de därmed som svag, men hans bisyssla som klädessäljare kodar de som stark. Med denna skala kan de variera sina beräkningar genom att använda alla kodningar av bisysslor, eller bara kodningar av hög styrka. (s. 258) Jämte denna kvalitativa skala använder de också en absolut skala för att koda jordbrukssysslor. Om en person bara hade en gris eller några höns så var det antagligen för egen konsumtion, inte någon bisyssla i bemärkelsen att man gjorde det för försäljning. Keibek och Shaw-Taylor kodar därför bara de hantverkare som ägde åtminstone en ko eller, om ingen ko, andra jordbruksredskap värda £3, som att de hade bisysslor i jordbruket.

Det sista metodproblemet de diskuterar är ett stort problem: förmögenhetsbias, att det mest var de välbärgade som boupptecknades. Detta problem är välkänt, säger de, men har ignorerats i diskussionerna om mångsyssleri: "Overton et al have been careful to stress that their figures and conclusions only apply to the inventoried share of the population, but few others have so explicitly made this distinction. " (s. 259) När Keibek och Shaw-Taylor jämför sina bouppteckningar från Cheshire med yrkesstrukturen beräknad från dopböcker så visar detta att det fanns ungefär 180 procent fler bönder än vad som boupptecknades, medan kapitalfattiga hantverkare bara hade en tredjedel så hög sannolikhet att bli boupptecknade som bönderna, och arbetarna bara en tjugondel. (s. 260) Att en grupp är underrepresenterad i allmänhet behöver inte vara ett problem, säger de, får om man bara vet det så kan man stratifiera sitt sample utifrån detta. Men det blir ett problem när det är de rikare bönderna som blir mer boupptecknade än de fattiga bönderna, och så vidare: då kan man inte dra slutsatser om bönderna i allmänhet utifrån de boupptecknade bönderna. [2]

Men är det inte så att de riktigt fattiga levde i en "economy of makeshifts" och mångsysslade? Det är vad jag skulle tro om Sverige på 1600- och 1700-talen, men Keibek och Shaw-Taylor menar att det inte gäller för England: deras dataset har 13 bouppteckningar med mindre än £5 i totalt värde, och 37 med mindre än £5 i lösöre och kontanter. Av dessa 37 bar det bara en som hade bisysslor.

 

Från diskussionen av alla dessa problem går de vidare med att göra sina beräkningar av bisysslor utifrån de 543 bouppteckningarna från Cheshire-området. [1] För bönder hittar de en låg grad av bisysslor: färre än en av sex. (s. 265) Inte heller bland labourers var mångsyssleri utbrett, att döma av bouppteckningarna. För hantverkare var bilden helt annorlunda. Två tredjedelar av dem ägde jordbruksredskap i anständig omfattning, och ytterligare 6 procent ägde några jordbruksredskap, om än inte till ett värde av £3. (s. 268) Det kan förstås ha handlat om mångsyssleri på hushållsnivå snarare än individnivå, men det var åtminstone två tredjedelar.

Välbärgade familjer var i högre grad mångsysslare, vilket stämmer överens med en iakttagelse som Daniel Defoe gjorde i West Riding i sin Tour thro’ the whole island of Great Britain (1742):  ‘every manufacturer generally keeps a cow or two, or more, for his family’ men däribland levde, in ‘an infinite number of cottages or small dwellings’, de fattigare vävarna och labourers, ‘all hard at work, and full employed upon the manufacture’. (s. 274) Här tror jag återigen att England skiljer sig från Sverige. Mats Larsson visade i sin Arbete och lön vid Bredsjö bruk: En studie av löneprinciper och lönenivåer för olika yrkeskategorier vid Bredsjö bruk 1828-1905 (1986) att en stor del av arbetarnas ersättning från bruket så sent som på 1800-talet var i form av potatisland och andra naturauttag, och Karl Kilbom berättar i sina memoarer från sin uppväxt på ett bruk i Uppland i slutet av 1800-talet om att arbetarna på bruket hade både kor och åkerbruk. 

Inte desto mindre så menar Keibek och Shaw-Taylor för Cheshire 1700-1760 att bouppteckningarna överdriver förekomsten av mångsyssleri två eller tre gånger. (s. 278) Och deras slutsatser börjar: "It can thus be concluded that rural by-employment was not nearly as prevalent as has generally been assumed in Stobart’s ‘first industrial region’." (s. 278) Och de avslutar artikeln dräpande:

"It may be no coincidence then that historians have so rarely discussed individual by-employment after the mid-eighteenth century. This is, after all, precisely the moment when probate inventories, with their misleading impression of the ubiquity of by-employments, dry up as a historical source." (s. 278)

Utifrån Keibek och Shaw-Taylors fräna skepsis är det fascinerande att Exeter-historikern, numera verksam vid UCLA, Tawny Paul börjar sin artikel "Accounting for Men’s Work" från 2018 på följande sätt: "Like most people in the eighteenth century, Edmund Harrold made his living by working multiple jobs." (s. 26) Pauls artikel är mycket olik Keibek och Shaw-Taylors och mycket av den andra, kvantitativt orienterade litteraturen om bisysslorna, i det att den handlar om "bara" tre personer, tre män på 1700-talet som alla skrev dagbok där de bland annat berättade om sina arbeten och sina känslor för sina arbeten. Paul använder en nutida forskningslitteratur om hur folk som har prekära jobb eller en prekär ställning på arbetsmarknaden mår och känner, och använder teorier från denna litteratur för att diskutera 1700-talet. Man får nog säga att debatten om mångsyssleriet fortsätter!

 

referens

Sebastian A. J. Keibek och Leigh Shaw-Taylor (2013) "Early modern rural by-employments:  
a re-examination of the probate inventory evidence", Agricultural History Review.

K. Tawny Paul (2018) "Accounting for Men’s Work: Multiple Employments and Occupational Identities in Early Modern England", History Workshop Journal, 85.

fotnot

[1] I diskussionen av ifall det blir någon förändring av att deras bouppteckningar kommer från perioden 1700 till 1760, så tar de upp en för mig tidigare okänd men intressant debatt: Greg Clark har hävdat att hela idén om en "konsumtionsrevolution" på 1700-talet är en statistisk artefakt, orsakad av fallande bouppteckningsfrekvens kombinerad med allt starkare social bias. En verkligt hot take! Som också är oförenlig med att den svenska bouppteckningsfrekvensen ökar på 1700-talet men visar ökat ägande av konsumtionsvaror, just som i England. Se Clarks opublicerade working paper "The Consumer Revolution: Turning Point in Human History, or Statistical Artifact?" från 2010, tillgängligt från hans hemsida på UC Davis. Clark kritiserar i detta papper bland annat Weatherill och Overton et al (2004), såväl som Broadberry et al som utifrån bouppteckningsforskningen i sina historiska nationalräkenskaper utgår från att en engelsk familj år 1450 tillsammans bara gjorde 266 arbetsdagar, medan en familj år 1850 gjorde 539 arbetsdagar.

[2] På denna punkt gör de också (s. 274-278) en intressant kontrafaktisk övning när de beräknar hur många kor och annan boskap som hade funnits i Cheshire på 1700-talet om alla bönder som identifierats i sockenregistren hade så mycket boskap som de boupptecknade bönderna hade. Antalet är helt orealistiskt, utifrån hur mycket boskap som fanns i området 1871, när statistiken börjar, och hur mycket betesmark som hade krävts.