Fackliga strategiers förändring i Sverige

Hur har fackens konfliktstrategier förändrats i Sverige sedan 1970-talet? Sociologen Magnus Granberg angriper denna fråga i en ny artikel i tidskriften Arkiv. En intressant metodologisk diskussion -- han pekar på Korpi (1978, 1981) och Thörnqvist (1994) som exempel på kvantitativ forskning om svenska strejker -- är:

"Bruket av kvantitativa data är oundvikligt i en analys av historiska tendenser, men jag vänder mig mot det metodologiska antagandet att begreppet ”strejk” betecknar något likformigt, det vill säga något homogent och oföränderligt genom tid och rum." (s. 108)

Han studerar ”arbetskonflikter”, som likställs med ”klasskamp”,och står för något viktigt: ”ett brott i relationen mellan arbete  och kapital”. Argumentet för den kvalitativa metoden utvecklas bland annat med en jämförelse mellan skogsstrejken 1975 och Kommunalstrejken 2003: kvantitativt är de båda varsin strejk, omfattande många anställda -- är de då samma sak? Nej menar Granberg med referens till att skogsarbetarstrejken var gräsrotsdemokratisk och aktualiserade frågan om ekonomisk demokrati och alltså bar på en större samhällelig betydelse. Idag tar den jämförande forskningen delvis strejkernas föränderliga former på större allvar, säger Granberg: forskare plockar upp Tillys begrepp om "repertoarer" av folkliga aktionsformer. Men, menar Granberg: "dessvärre blir även detta begrepp underställt en positivistisk ambition att skapa abstrakta kategorier över olika aktionsformer", med skapande av taxonomier.

"Ett antipositivistiskt alternativ kan hämta inspiration från Marx’ analys av kapitalformer och penningfunktioner, det vill säga från konkreta former och funktioner som gör ett socialt fenomen och dess inre dynamik distinkt. Kort sagt: arbetare mobiliserar olika typer av maktresurser som har bestämda funktioner inom en distinkt strejkform." (s. 114)

En sådan analys stämmer överens med en riktning i marxistisk politisk teori som följer hur Marx såg Pariskommunen som "den äntligen upptäckta ... formen" för arbetets frigörelse. (Ref också Kouvelakis 2003). Jag hade här gärna velat se utvecklat och konkretiserat de här idéerna. T ex så verkar det som någon slags materialistisk determinism där fasen i klassens utveckling bestämmer dess kampform.* Jag gissar att Granberg inte skulle håla med om detta men resonemangen för ändå tankarna ditåt: "Ett fokus på kampformernas kvalitativa förändringar kan kombineras med perspektiv på arbetskonflikter som belyser hur ”proletarisering” och ”reell underordning” motiverar grupper av arbetare att under olika perioder ta strid mot sina arbetsköpare." (114) Väldigt vagt?

I alla fall så börjar analysen med ett större, kvantitativt perspektiv med diagrammet (ovan) med kravaller och generalstrejker i 18 OECD-länder 1946-2015. Diagrammet visar ett stort uppsving i båda serierna efter 2010, "ett internationellt kampuppsving under senare år." (s. 116)

Christer Thörnqvist ser i sin avhandling om strejker i Sverige sedan andra världskriget långa vågor-teorin som utmärkt tillämplig på Sverige. Åren runt 1969 med strejkerna i Göteborgs hamn och Malmfälten var toppen av vågen, och åren efter 1991 bottnen. Granberg påpekar att det är olika arbetargrupper som burit fram olika strejkvågor: på 1800-talet hantverkare, på 1930- och 40-talen industriarbetare, på 1970-talet "nyckelgrupper i fordistisk industri (gruv-, stål- och bilindustrin)" och idag så har strejkmönstret beskrivits som en tertiarisering: "det vill säga att tjänste- och kommunikationsarbetare skulle vara vår tids avantgarde, något som också framträder vid en analys av det frambrytande svenska strejkmönstret." (s. 118, fotnot till Bordogna och Cella 2002). I den internationella forskningen har också Beverly Silver (2003) pekat på att kommunikations- och tjänstesektorn sedan 1970-talet står för en ökande andel av strejkerna globalt sett.

Diagram 2 visar kollapsen för strejker i Sverige i och med 1990-talskrisen. Här har inte heller skett något uppsving efter 2007-2009 som i en del andra rika länder. (Det vore intressant att utveckla varför!) Utmärkande för Sverige är också hur viktiga de vilda strejkerna var på 1970- och 80-talen. Runt 1970 handlade det mycket om skogen, transporter och tillverkningsindustri. Vid 1980-talets början strejkade tjänstemän en hel del. I mitten av 1980-talet skiftade centrum för strejkerna till offentlig sektor vilket den fortfarande i hög grad är, tillsammans med logistik-sektorer, konstaterar Granberg. (s. 122)

I relation till strejkernas förändrade sektorssammansättning anför Granberg en typologi med tre sorters strejker: fordistiska, logistikstrejker och välfärdsstrejker. "Logistiska strejker får sin kraft av förmågan att bryta vidsträckta flöden av varor, inklusive varan arbetskraft, som inkluderar flera arbetsplatser och företag." Dessa blir särskilt viktiga i en tid av just in time-företagsmodeller. Välfärdsstrejker slår inte mot några ägares profit utan utspelas i den offentliga sektorn och välfärdsproduktionen; de "mobiliserar ett socialt etos och övergår på så sätt i expansiva rörelser som universaliserar strejkkrav, söker publicitet och politiserar allt fler samhällsområden, fjärran från den arketypiska partikulära strejken som rör specifika gruppers arbetsvillkor utan att knyta dem till någon övergripande social problematik." (s. 125)

Granberg vill jämföra dagens välfärdsstrejker med 1970-talets fordistiska strejker. Så här karaktäriserar han dem:

"ett utmärkande drag, när de generaliserades, att de ibland direkt utmanade kapitalmakten på strejkdrabbade arbetsplatser, och i en vidare bemärkelse aktualiserade frågan om arbetarkontroll. Ett kvantitativt fokus har förpassat denna fråga till periferin av svensk strejkforskning, men ett internationellt sett utmärkande drag för svenska 1970-talsstrejker är att de aktualiserade frågan om makten över arbetet trots att landet inte såg någon direkt
revolutionär situation (som i till exempel Frankrike och Portugal)." (s. 126)

De fordistiska strejkerna var lokala på så sätt att de handlade om att "direkt stoppa produktionen vid enskilda arbetsplatser". Det gäller inte logistik- och välfärdsstrejkerna.

"Logistik- och välfärdsstrejkerna har det gemensamt att deras funktion är generaliserande. Deras effekter begränsar sig inte till den omedelbara arbetsköparen (ett företag som agerar inom offentligt reglerad transportverksamhet, ett lokalt landsting, etcetera) utan påverkar den ekonomiska och politiska omgivningen i stort. De innebär därför potentiellt en konflikt med staten i vid bemärkelse. I logistikstrejkernas fall beror det på att effekterna av avbrott i centrala värdekedjor kan vara så omfattande att stater väljer att intervenera (något som i varje fall åberopades under de senaste konflikterna i Göteborgs hamn)." (s. 127)

Granberg menar att det pågår proletariseringsprocesser i välfärdsarbetena i Sverige: deras professionella autonomi undermineras i new public management. Sjuksköterskorna har lett konflikterna sedan 1990-talskrisen bland annat genom massuppsägningar (och hot om det) med krav på högre löner och andra förbättringar. (Här refererar Granberg bl.a. sin doktorsavhandling från 2016.)

"Bakgrunden till aktionerna är, utöver omedelbara krav på till exempel högre löner eller bättre bemanning, den utveckling mot reell underordning och varufiering som gjorde entré i Sverige med nyliberalismen under sent 1980-tal och fick sitt verkliga genombrott i samband med 1990-tals-krisen. Sjuksköterskearbetets reella underordning yttrar sig bland annat i mindre tid till fortbildning, reflektion och planering, och därigenom minskade möjligheter att tillämpa professionell kunskap; i ett uppdrivet arbetstempo samt i ökad detaljstyrning (genom till exempel kodsystem och så kallade kliniska protokoll). Kort sagt utmanas det professionella självstyret. " (s. 129)

Granberg pekar på en dialektik här: känslan av maktlöshet och ilskan över att ens professionalism undergrävs ökad klassmedvetandet och uppdelningen mellan "vi på golvet" och "ledningen" (s. 130) Detta i motsats till en professionell självbild som betonar kollegialiteten och inte ser en konflikt med ledningen. (Här hänvisar Granberg också till Lovisa Broströms rapport "Medelklassens förändrade maktposition" från 2018, och till Rebecca Selbergs doktorsavhandling från 2012.) Så sett ser Granberg en parallell här till industriarbetarnas utveckling runt år 1900: då urholkades hantverkarnas yrkeskunnighet i produktionen, vilket ökade deras klassmedvetande och vilja att ta till konflikt för att förbättra sin position. Figur 4 visar att sjuksköterskorna blivit mer konfliktbenägna i bemärkelsen att ta till kollektiva uppsägningar; dessa är särskilt fördelaktiga för specialistutbildade sjuksköterskor där det råder brist, som vid intensivvård, kirurgi och akutsjukvård.

De kollektiva uppsägningarna sker ofta i anslutning till tecknandet av kollektivavtal. Detta mönster kan spåras tillbaka i alla fall till avtalet 1988. Då var Vårdförbundet positivt inställda till denna kampmetod, men har sedan sent 1990-tal blivit mer avfärdande.

I sina slutsatser menar Granberg att det långsiktiga perspektivet visar hur tjänsteyrkena idag står i centrum för strejker och arbetskonflikter av en ny typ. "Framtida rörelser bland välfärdsarbetare och strategiskt placerade logistikarbetare är beroende av hur de pågående förändringarna i klassstrukturen och dess arbetsprocesser påverkar dessa arbetares maktposition, samt av huruvida arbetarna kan utveckla de beständiga organisationer, de traditioner av kamp och det klassmedvetande som behövs för att ta rörelserna till nya nivåer." (s. 134)

Referens

Magnus Granberg (2020), "Kampens nya former. Klasskamp och klasstruktur sedan de vilda strejkerna", Arkiv. Tidskrift för samhällsanalys, nr 12, s. 107-139.

Fotnot

* Jfr resonemangen på s.117 med en beskrivning av tidigare forskning om hur skiften mellan kampformer "speglar historiska förändringar i den allmänna klasstrukturen (makro) och i specifika arbetsprocesser (mikro)." Också s. 120: "Förändringarna i strejkmönstret återspeglar förändringar i det svenska samhällets klasstruktur."