Skatter och institutioner i brittiska kolonier

Är det nödvändigt med "bra institutioner" eller "good governance" för att få en bra ekonomisk utveckling? Det menar en stor forskning från de senaste 20-30 åren i den ny-institutionella skolan och med inflytelserika teoriutvecklare som AJR 2001. Då blir det intressant också från ett ekonomiskt perspektiv varför vissa samhällen blir styrda på ett bättre och andra på ett sämre sätt.

Statsvetaren Rasmus Broms börjar en artikel från 2017 med ungefär detta litteraturläge, och fortsättningen: de flesta menar att institutioner förändras långsamt, präglas av path dependence, och att kolonialismen lett till dåliga institutioner på många ställen. Hans teoretiska diskussion börjar med AJR 2001 och att det finns några motsättningar i derasteori. AJR nämner höga skattenivåer som en indikator på extraktiva institutioner i kolonierna, men Frankema (2010) finner att bosättar-dödlighet -- den centrala oberoende variabeln i AJR 2001 -- är negativt korrelerad med skattenivåerna i brittiska kolonier. "This puts the underpinnings of AJR’s theory into question, calling for a more nuanced view of extraction and institutions.", säger Broms, och pekar på att Chaudhry (1997) också talade om "extractive institutions" men att höga skatter där var en förutsättning för en kompetent och kvalitativ administration, och alltså något positivt för ekonomisk utveckling. Slater (2012) förklarar också de lyckade statsbyggnadsprocesserna i Singapore och Malaysia med starka extraktiva institutioner från den koloniala epoken.*

I den europeiska historisk-sociologiska litteraturen har den effektiva beskattningens framväxt associerats med militärstaten av forskare som Michael Mann och Charles Tilly.

"The argument can be summarized as such: to increase domestic revenue collection, mainly in the form of taxes, rulers needed to strike bargains with the prospective and existing revenue base over the extent and methods of revenue extraction. This process of bargaining is considered a significant impetus for spurring responsiveness, popular mobilization and accountability (Levi, 1988)." (s. 270)

Nyare empirisk forskning har kollat på skattesystemets relation till bra institutioner och hittat att institutionerna blev bättre historiskt sett med högre skatter: Baskaran och Bigsten (2013), Prichard och Leonard (2010), Ross (2004), Mahon (2005).

"Although the literature tends to overlook the difference between the bargain- and capacity building-centric mechanisms for government quality generation, recent works emphasize an inherent tension between the sequencing arguments inherent to these stances. Boucoyannis (2015), focusing on Medieval England, and D’Arcy and Nistotskaya (2016) employing a cross country-approach, use historical evidence to give credence to the notion that capacity building tends to precede bargaining in successful cases of institution building. This is supported in research showing that taxation spurs contemporary citizens of developing states to monitor and take a more active interest in politics (Broms, 2015; Paler, 2013), regardless of whether they have agreed to being taxed in the first place. While neither of these studies refutes the potentially beneficial effects from revenue bargains on government quality, they indicate that the initial impetus for the process to come about is more likely to start with the strengthening of capacity that tends to derive from efforts to raise revenue." (s. 270)

Broms artikel buidrar därför med en historisk studie av beskattningens utveckling i brittiska kolonier. Idealiskt sett skulle man ha haft data för alla kolonier men i brist på det ger brittiska kolonier både ett stort antal och stor variation i typen av land och typen av kolonial modell. Samtidigt så låter den begränsningen en så att säga kontrollera för kolonisatören -- om nu Spanien, Storbritannien och andra kolonisatörer hade olika effekter på sina kolonier. Samplet inkluderar 13 afrikanska kolonier, 3 i "Neo-Europe" (Australien, Kanada och NZ), en i medelhavet (Cypern), 6 i Karibien, och 6 i Stillahavsregionen och Asien. Broms har en intressant diskussion om forskning om införandet av penga-skatter i olika brittiska kolonier (s. 271-272)

Den empiriska analysen börjar med ett diagram som visar (den positiva) korrelationen mellan beskattning per capita år 1925 med statlig kvalitet idag (1996-2012), se ovan. Datat på beskattningen kommer från Ewout Frankema (2010) och bygger inte på det vanliga måttet skatter som andel av BNP -- eftersom pålitliga BNP-skattningar ofta fattas för kolonierna -- utan den årliga genomsnittliga skattesumman som multipel av den genomsnittliga urbana arbetarens daglön. (s. 272) Detta mått finns för 1911, 1925 och 1937, alla från perioden som kallas "the heyday of colonialism".

I regressionsanalyserna kontrollerar Broms för en rad andra faktorer: BNP/capita för år 1950 (från Bolt och van Zanden 2014); andelen européer i befolkningen i slutet av den koloniala perioden; ett mått på customary law som ska fånga graden av indirekt styre från kolonisatörernas sida; hur länge landet var koloniserat av britterna (längre period förväntas ha positiv effekt på utvecklingen, kanske eftersom de geografiskt mest gynnsamma områdena erövrades först); och hur mycket pengar kolonin skickade tillbaka till metropolen Storbritannien 1925. Av faktorer som föregick kolonialismen kontrollerar han för hur länge staten har funnits (förväntas ha en positiv effekt); befolkningstätheten (som förväntas ha en positiv effekt enligt Herbst 2000 m fl, men negativ effekt av AJR 2001); och etnisk heterogenitet från Alesina.

Resultaten talar för att en högre skattekvot under kolonialismen har varit positivt för utvecklingen. "While AJR’s notion that a society based on narrow elite-based coalitions preying on the masses is an unfortunate and undesirable state of affairs, both morally and from a state building perspective, institutions for revenue extraction themselves can, through their bargaining-inducing and state capacity-raising effects, have beneficial long-term consequences for government quality." (s. 277) Därför måste fiskal sociologi spela en större roll i studierna av ekonomisk och politisk utveckling i koloniala och postkoloniala länder.

Referens

Rasmus Broms (2017) "Colonial Revenue Extraction and Modern Day Government Quality in the British Empire", World Development 90: 269-280. 

fotnot

* These claims have garnered broad support elsewhere. Historical studies have demonstrated that the quest for extracting revenues can work as a potent agent of institutional development and state building. Several scholars (Bates & Lien, 1985; Levi, 1988; Mann, 1993; Olson, 1993; Schumpeter, 1991[1918]; Tilly, 1992) have laid out a convincing narrative of state-, nation-, and institution building, through the means of revenue extraction in general, and taxation in particular. This field is usually referred to as ‘‘fiscal sociology” (Campbell, 1993). The basis of this underlying argument is drawn from the study of the countries of early modern Europe, shortly before these states themselves embarked on their colonizing missions across the globe." (s. 270)

Reallöner i Sydafrika 1835-1910

Under 2000-talet har en stor forskningsdiskussion i nationalekonomi och ekonomisk historia handlat om de olika utvecklingarna för länder som tidigare varit europeiska kolonier. Det mest kända argumentet är antagligen Acemoglu-Johnson-Robinsons tes från 2002 om en "reversal of fortune": de områden som kom att bli kolonier och som var rikast för 500 år sedan -- Jamaica, Haiti -- är de som är fattigast idag, och tvärtom -- Kanada, Australien. Detta på grund av en "institutional reversal": i områden som var relativt förmögna och tätbefolkade etablerade européerna en minimal närvaro för maximal exploatering, men i fattigare och mindre tätbefolkade områden bosatte sig européerna själva, och skapade rimligare institutioner, eftersom de själva var tvungna att leva med dem. i AJR:s reversal of fortune-undersökning är 23 av 64 undersökta länder från Afrika söder om Sahara.

Ekonomisk-historikern Pim de Zwart går in i diskussionen i en artikel från 2011 med att undersöka levnadsstandarden i Sydafrika 1835-1910. Han menar att för att förstå skillnader i länder i SSA så måste man skilja på tre typer av kolonier: settler colonies, concession colonies och peasant colonies. Gareth Austin (2008) menar att tvärtemot AJR:s argument så var i SSA just settler colonies, dit européer flyttade i större antal, de mest ojämlika, eftersom dessa bosättare helt enkelt stal eller tilldelades jorden. Bowden, Chiripanhura and Mosley (2008) finner också i sin undersökning att det var bosättarkolonierna som hade den värsta ojämlikheten och sämsta fattigdomsutvecklingen sedan 1920-talet. Vad gäller kroppslängd, ett annat mått på levnadsstandard, finner Moradi (2008) att utvecklingen var relativt bra i bosättarkolonin Kenya under kolonialismens 1900-tal. Bristen på konsensus är en indikator på det problematiska läget vad gäller brist på data, säger de Zwart.

Därför tar han fram löner -- för olika typer av arbetare -- och priser för Afrikas främsta bosättarkoloni, Sydafrika, 1835 till 1910. Reallönerna beräknas på samma sätt -- Allen-korgar -- som i debatten om "the great divergence" vilket gör att de sydafrikanska lönerna kan sättas in i ett jämförbart globalt perspektiv.

Kapkolonin grundades 1652 som en station för det holländska Östindiska kompaniets (VOC) skepp på vägen till Indien. Under kolonins första århundrade uppmuntrades emigration dit och den europeiska befolkningen växte till 1300-1700 personer. Efter 1717 uppmuntrades inte längre emigration men befolkningen bäxte ändå till runt 22 000 i slutet av 1700-talet genom hög fertilitet och stora familjer. Den ekonomiska tillväxten var däremot begränsad fram till 1800-talet. Bönderna på the Cape hade ju inte mycket avsättningsmarknad annat än skeppen som stannade då och då. Därför avvek en del av dem inåt landet för att bli självförsörjande pastoralister. När de flyttade på sig hamnade dessa Trekboers i konflikt med folken som bodde där, Khoisan och Xhosa, som ofta berövades på sina djur och sin jord. En bosättarekonomi skapades där jordtillgången var ymnig men brist på arbete och kapital rådde. VOC skapade ett system med "loan farms" med extremt förmånliga förhållanden för arrendatorer som gick gårdar med i snitt 6000 acres (en acre är 0,4 hektar) vilket var 40 gånger större än det typiska familjejordbruket i USA om 160 acres/tunnland.

Att britterna tog över Kapkolonin i början av 1800-talet förändrade på vissa sätt förutsättningarna för bosättarna, inte minst genom att slaveriets avskaffande 1834 berövade dem tillgången till gratis arbetskraft. Detta gav upphov till the Great Trek där en mängd Boers lämnade theCape och flyttade österut till Natal och norrut till Transvaal. På 1850-talet bestod det koloniala Sydafrika så i princip av två brittiska kolonier, Kapkolonin och Natal, och två självständiga Boer-republiker, Orange Free State och Transvaal. Detta fram till unionen 1910. Boer-republikerna byggdes erövring, plunring och rasism, och med Native Land Act 1913 förbjöds "afrikaner", som utgjorde 2/3 av befolkningen, att äga eller arrendera någon jord utanför de avgränsade områden -- 7 procent av jorden -- som gjorts till deras reservat.

Ofritt arbete var mycket utbrett på 1800-talet: antalet direkta slavar var relativt lågt 1834 men andra ofria regleringar användes i hög grad. (s. 53-54) I och med upptäckterna av diamanter och guld under 1800-talets sista tredjedel infördes också colour bars som begränsade vilka sektorer svarta arebtare fick arbeta i. Denna reglering avskaffades först 1987.

Dessa omständigheter väcker en rad frågor om levnadsstandarden i Sydafrika, konstaterar de Zwart.

"Austin and Bowden et al. have suggested that the processes sketched above led to greater inequality and low living standards for the majority of the population in settler colonies. Were real wages of coloured labourers indeed low (and not much above subsistence level) due to the proletarianisation process and institutional interventions in the labour market, or did the general land abundance and labour scarcity push real wages towards more favourable levels? In addition, can we expect European real wages in South Africa to be on a par with Europe, because large numbers of European immigrants came to South Africa during the 19th century (who would otherwise never have made the trip) (Allen 1994)? How did this develop over time? Did inequality between both groups of labourers decline or increase during this period? How did the expansion of economic activity after the mineral discoveries influence real wages?" (s. 54)

Dessa frågor svarar han på med hjälp av reallöner, med nyframtagna pris- och lönedata.

 

Referens

Pim de Zwart (2011) "South African Living Standards in Global Perspective, 1835–1910", Economic History of Developing Regions, 26:1, 49-74,

Levnadsstandarden i brittiska Afrika 1880-1965

Afrika söder om Sahara är världens fattigaste region, vad gäller BNP per capita, livslängd och andra indikatorer. Hur länge har det varit så? Beror det på historiskt existerande strukturella hinder mot ekonomisk utveckling som negativa geografiska och demografiska förutsättningar, kolonialismens utsugning, och slavhandeln Men före 1950, säger ekonomisk-historikerna.Ewout Frankema och Marlous van Waijenburg i en artikel från 2012, har vi inga skattningar av BNP per capita för de här länderna.

För att ge ny information för perioden före 1950 så tar de fram reallöner från den urbana sektorn i nio brittiska kolonier i Afrika från den koloniala epoken, ungefär 1880 till 1965. De menar att reallöner ger en annan typ av information om levnadsstandard än vad BNP per capita gör: reallönerna för afrikanska arbetare säger mer om deras levnadsstandard än vad BNP gör, som också tar upp effekter av europeiska bosättares levnadsstandard, och asiatiska handlares. Tidigare har S Bowden, B Chiripanhura och P Mosley mätt rurala reallöner för Ghana, Uganda, Kenya, Zimbabwe och Sydafrika på 1900-talet; Frankema och van Waijenburgs data handlar om delvis annorlunda länder, går längre tillbaka i tid (1880) och har mått för varje år istället för en gång per decennium. De handlar också om urbana arbetare istället för rurala, och inkluderar värdet av i natura-delar av lönerna. F och vW säger också att det finns en metodologisk poäng i deras studie: att lägga fram reallöner för varje år istället för att syssla med en "compression of history" och förklara BNP per capita idag med någon variabel från för fyrahundra år sedan.

I litteraturöversikten börjar de med David Bloom och Jeffrey Sachs argument att Afrika söder om Sahara blev fattigt på grund av tropiska sjukdomar (särskilt malaria), känsliga ekosystem och dåliga naturliga förutsättningar för transporter. Robert Allen i sin (utmärkta) lärobok Global Economic History håller med och menar att av dessa skäl var SSA den fattigaste delen av världen år 1500, och är det än idag. Institutionella forskare som AJR 2001 har argumenterat att geografins negativa effekt filtrerats genom kolonisatörers val av vilka institutioner man skapade. Nathan Nunn har gentemot detta argumenterat att kolonialismens effekt var relativt liten på lång sikt eftersom kolonialismen inte höll i sig så länge; de fem århundradena före av slavhandel är enligt Nunn viktigare. F och vW invänder mot den "compression of history" som denna forskning står för, och menar att vi måste ta fram mer faktisk information om afrikanska ekonomier före 1950. Mot förklaringarna av fattigdom idag som fokuserar på väldigt långsiktiga förklaringar kan man också ställa ett "lost decades"-perspektiv som förespråkats av t ex Robert Bates, John Coatsworth och Jeffrey Williamson. Dessa har pekat på att Latinamerikas ekonomier under avkoloniseringsperioden 1820-70 gick igenom ekonomiskt svåra decennier, och att afrikanska länder efter avkoloniseringen på 1960-talet upplevt något motsvarande.

Datat som Frankema och van Waijenburg tagit fram är löner och varupriser för nio städer i nio brittiska kolonier. Från västra Afrika, Bathurst i Gambia, Accra i Guldkusten, Lagos i Nigeria och Freetown i Sierra Leone. I östra Afrika, Nairobi i Kenya, Zomba i Nyasaland, Dar es Salaam i Tanganyika, Kampaa i Uganda och Port Louis på Mauritius. För att räkna om pengalöner till reallöner använder de Robert Allens "bare-bones subsistence basket". Korgen ger det dagliga minimum på 1940 kalorier och 43 gram protein vilket knappt gör att en man med ett tungt arbete klarar sig. Den stora varan i korgen är majs, som man förväntar konsumera 185 kilo om året; därtill kommer 3 kilo kött, 2 kilo socker och inte särskilt mycket mer. Frankema och van Waijenburg tar dock höjd för att folk beroende på prisförändringar bytte till den staple crop som för tillfället var billigast -- ris, kassava, sötpotatis, och så vidare. (s. 905f) Majsen var den energirikaste av stapelvarorna och därför ofta rätt val att odla eller köpa men det finns regionala undentag: på Mauritius gav ris lika billiga kalorier som majs, och i Uganda kassava och millet.

För att konvertera daglöner till årsinkomster räknar F och vW med Allens antaganden om 52 arbetsveckor med 6 arbetsdagar i veckan, totalt 312 arbetsdagar om året. (s. 908) Tabell 3, inklistrad ovan, visar resulterande reallöneberäkningar. Bathurst och Accra har överlag de högsta reallönerna och städerna i västra Afrika har högre löner än de i östra. 

I sin tolkning säger F och vW att reallönerna ökade mest där man hade hög land-till-arbete-ratio och tillgång till jord. Detta förklarar dock inte skillnaden mellan västra och östra Afrika: 1900-1940 var den genomsnittliga reallönen, räknad i Allen-korgar, 2.7 i västra men 1.4 i östra Afrika. Detta beror inte på högre priser i öst utan på högre pengalöner i väst.

När de sätter in  de afrikanska reallöneserierna i ett globalt perspektiv -- jämför med Beijing, Kyoto, London, Amsterdam m m menar de att: "In sum, we find little evidence that suggests that four generations  of African urban wage workers in the colonial period were trapped  into persistent, structural poverty. Welfare improvements were certainly  not confined to specific regions in British Africa or brief periods  of time (such as 1945-1960)." (s. 913) Reallönerna i västra Afrika och på Mauritius var överraskande höga, två-tre gånger högre än i de stora östasiatiska städerna. I östra Afrika var reallönerna snarare i nivå med östasiatiska städer; gapet mellan västra och östra Afrika var "remarkably persistent" över tid. (s. 921) Fallet Kenya visar att ojämlikheten inte bara berodde på varierande grad av kommersialisering utan också på olika konstellationer av ojämlikhet mellan grupper, som europeiska settlers och asiatiska migranter.

Referens

Ewout Frankema and Marlous van Waijenburg  (2012) "Structural Impediments to African Growth? New Evidence from Real Wages in British Africa, 1880-1965", The Journal of Economic History 72 (4): 895-926.

Hembiträden i Sveriges tidiga 1900-tal och tjänarkrisen därefter

  

hembiträde hemma hos journalisten Annastina Alkman på Blasieholmstorg i Stockholm, 1960-tal

foto av Lennart af Petersens, från Stockholms Stadsmuseum via Stockholmskällan

Runt 1900 var arbete i någon annans hem -- som piga, hembiträde och liknande -- det vanligaste yrket för kvinnor i Sverige. År 1930 arbetade 222 000 kvinnor, mer än en femtedel av alla ogifta kvinnor över 15 år gamla, i någon annans hem. År 1910 var andelen lika hög men 1950 hade den sjunkit till 12 procent, och antalet till 90 000. I dessa fakta börjar ekonomisk-historikerna Therese Nordlund Edvinsson och Johan Söderberg en intressant artikel från 2010. 

De konstaterar rimligt att tjänararbetets moderna historia är underutforskat i Sverige. Som tidigare forskning pekar de på Kerstin Mobergs avhandling om hembiträdenas fackliga organisering från 1978, och tre kapitel av Christer Lundh (2004), Lotta Vikström (2004) och Agneta Emanuelsson-Blanck (1996) om hembiträdena och deras ursprung. I sin artikel studerarNordlund Edvinsson och Söderberg den så kallade "tjänarkrisen", bristen på tjänstefolk runt 1920-30-40-talen, hur den uppstod och hur borgerliga familjer anpassade sig till bristen på (billigt) tjänstefolk.

För i 1900-talets början hade en majoritet av borgerliga hushåll tjänstefolk. I Stockholm gick det 0,95 hembiträden på varje statlig byråkrat, 0,86 på varje industrialist, 0,76 på varje arkitekt, och 0,56 på varje bank-kontorist. "The employment of servants was a well-established part of constructing a social identity in the bourgeoisie." (s. 428) I borgerlighetens livsstil ingick att ha ett generöst och vackert hem där man kunde ta emot gäster; de åberopar ett roligt exempel med en amerikansk lärarinna Ruth Randall som gifte sig med ASEA:s VD Sigfrid Edström och kommenterade:

"She enjoyed the tradition of keeping old things and preserving traditional values. She wrote in a letter: ‘I love old china, old glasses, plates, furniture etc. that you find here in the homes of the bourgeois families’."

De stora och generösa hemmen skulle tas om hand om, och desto fler tjänare man hade, desto mer status fick man. Men det skulle vara gjort med smak:

"In 1911, Swedish businessman and minister, Dan Broström, visited a business associate, Mr Gray, at Thorp Perrow in Yorkshire. He was impressed by the wealth of Mr Gray and the size of his staff, as he described it in a letter to his wife, Ann-Ida: ‘Three butlers are serving by the table. Inside the manor they have 19 servants, besides that the family has 2 private chauffeurs, 5 workingmen in the stable and 12 gardeners’. Back at home, Dan Broström was thrilled to have a chauffeur and a butler of his own, as it ‘looked very fancy, as I am a softie for these little pleasures in life’. In reality, however, Broström refrained from employing two maids, and temporarily a chauffeur and a butler of his own. In doing so, he paid respect to the general attitude, which strongly rejected a life of luxury and conspicuous consumption. Even the wealthy bourgeoisie were assumed to live a frugal and sober life that was different from the ostentatious lifestyle of those who had earned their money too fast and were spending it equally fast. Wealth was not enough for gaining social status. It had to be accompanied by thrift, careful handling of money and reliability in all business matters"

Tjänarna förväntades vara lojala mot sina chefer och opolitiska. De skulle lyda alla i arbetsgivar-familjen, inklusive barnen, och döttrarna i familjen uppfostrades till att leda tjänarna och ta del av styrandet av hemmet:

"The children of the bourgeois household had to learn that servants were their subordinates. Hedda Ekman, wife of a corporate leader in Gothenburg, wrote in her diary about her little daughter who treated her nanny like a slave. The latter was obliged to follow the child’s wishes. In bourgeois culture only women could run a household, and daughters were introduced to housework as a part of a requirement for becoming future mistresses. This meant helping out with the flowers in the garden, serving tea and acting like the perfect hostess. Businessman Gustaf Oscar Wallenberg worried about his daughter Nita and her relaxed attitude towards housework. He tried to motivate her to gain more insight into the household, but it was easier said than done when ‘servants stayed in each and every corner’. These families recruited servants, yet they wanted their daughters to learn more about the household. It was important to give the children a fine education, devotion to fine art, music and culture and religion." (s. 429)

Nordlund Edvinsson och Söderberg kommenterar: "The key precondition of the bourgeois lifestyle, then, was that large numbers of female servants were available at low wages." (s. 430) Manliga tjänare var mycket ovanligare; i 1930 års folkräkning fanns det bara 55 manliga tjänare i Stockholm, vilket utgjorde 0,2 procent av det totala antalet tjänare.

NE och S har en intressant reflektion om källäget för att studera tjänares situation vid 1900-talets början. I självbiografier från adeln -- Wilhelm Wachtmeister, Oscar Douglas med flera -- och högborgerligheten -- konsthistorikern Henrik Cornell, journalisten Barbro Alving, ambassadören Olof Rydbeck och andra -- minns i sina memoarer på olika sätt sina barndomars tjänarinnor, "dumma Berta", Hanna Matilda "som nästan var en del av familjen" och så vidare. Hembiträdena själva skrev sällan memoarer; ett undantag är Rut Berggren som arbetade som hembiträde på 1930-taket, skrev dagbok om det, och sedan använde dagböckerna i sina memoarer. I sin dagbok 29 november 1935 skrev hon:‘It is not particularly amusing to be a domestic servant’.

Decennierna efter det första världskriget pågick en diskussion (inom borgerligheten) om en "tjänarkris". Med industrialiseringen och arbetarrörelsens framsteg drevs lönerna upp i andra yrken vilket gjorde hembiträdesyrket mindre attraktivt, och de som skulle ta jobb som tjänare kunde ställa högre krav på löner och annat. Kvinnor i svenska städer kunde välja att istället arbeta på hotell, caféero ch restauranger. De oreglerade arbetstiderna, den låga statusen och en brist på personlig frihet gjorde hembiträdesyrket mindre attraktivt. Ett anonymt hembiträde sa: ‘We are interested in our work and try to perform it to the satisfaction of our principals, but our work is held in such contempt and we are kept like work animals, maybe a little higher than a horse, but not as high as a car’. Tidigare tjänare klagar i sina minnen från arbetet på en brist på frihet, ensamhet och en ständig press att arbeta. (s. 433f)

Redan 1907 skrev författaren Else Kleen om "tjänarinneproblemet" och om strategier för en borgerlig livsstil med ett mindre antal tjänare. Hon rekommenderade bland annat att modernisera hemarbetet och skifta till ett "ett hembiträde-system". (s. 436-7) I Kleens program ingick också att man skulle vara snäll mot sina hembiträden, så att de skulle arbeta bättre. Nedskiftandet av antalet tjänare hängdeockså samman med en förändring i den borgerliga bostaden. De riktigt stora lägenheterna blev färre; år 1900 var 20 procent av bostäderna i Stockholm 4 rum eller större, men 1930 bara 12 procent och 1945 bara 7 procent. Det genomsnittliga hushållet i Stockholms innerstad minskade från 5,0 personer år 1900 till 3,2 personer år 1930 och 2,5 personer år 1950. Samtidigt blev också bostäderna mycket modernare. Centraluppvärmning och gasspisar introducerades vilket sparade mycket arbete, t ex med att hantera veden. 

Åren 1935 till 1950 var i Stockholm den mest avgörande fasen för "tjänarkrisen". Med 1944 års tjänarinnelag förbättrades de anställdas situation avsevärt och det blev mera likt ett vanligt jobb. Men fortfarande avhöll kvinnorna i yrket sig från att stanna där länge: de flesta max 7-8 år. Många hembiträden blev hemhjälpsarbetare i den offentliga sektorn, eller socialarbetare.

 

Referens

Therese Nordlund Edvinsson och Johan Söderberg (2010) "Servants and bourgeois life in urban Sweden in the early 20th century", Scandinavian Journal of History.

Kommersialisering och hushållsstrategier i koloniala Uganda

Michiel de Haas disputerade 2017 i ekonomisk historia vid Wageningen-universitetet i Nederländerna på avhandlingen "Rural livelihoods and agricultural commercialization in colonial Uganda: conjunctures of external influences and local realities". Han publicerade 2020 en två sidors sammanfattning i European Review of Economic History, och avhandlingen framstår som mycket intressant.

Likt många som forskar om Afrikas ekonomiska historia idag, polemiserar de Haas mot en bild av ett statiskt förflutet i Afrika, och menar att kontinentens ekonomiska historia mer karakteriseras av högkonjunkturer och lågkonjunkturer, booms and busts. I koloniala Uganda gick ekonomin t ex igenom en "cash crop boom" baserat på produktion och export av bomull. Detta case är särskilt intressant, menar de Haas, eftersom fallet Uganda går emot "various influential views of African development". Detta eftersom det var afrikanska småbönder (smallholders) som leddde produktionen av bomull, samtidigt som de också producerade sin egen mat -- detta i motsats till vanliga idéer både om att bomull mest var kolonisatörernas intresse, och att cash crops som bomull skulle ha gått hand i hand med en fördjupad arbetsdelning. Dessutom blev Uganda en stor mottagare av arbetskraftsinvandring, av frivilligt rekryterade arbetare, vilket talar emot det vanliga perspektivet att afrikanska ekonomier utmärktes av god tillgång till jord och brist på arbetskraft.

Det empiriska bidraget i avhandlingen är att rekonstruera levnadsstandarden för småbönder och arbtsmigranter och undersöka deras ekonomiska val (produktion, migration); att analysera den särskilda koloniala maktkonstellationen i Uganda; och att undersöka bomullsproduktionens särskilda förutsättningar i Uganda. de Haas menar att anledningen till att det blev en bomullsboom i Uganda men inte i andra kolonier i Afrika var att det gynnsamma regnmönstret möjliggjorde för småbönder att skörda två gånger om året, så att de inte behövde välja mellan att producera mat och att producera bomull. Dessutom fanns sydasiatiska entreprenörer på plats vilket öppnade vägarna till kapital och till exportmarknader. Bomullsboomen drevs alltså på marken av icke-specialiserade småbönder och förenades därför inte med sådan ökad arbetsdelning och produktivitet som man brukar tänka sig sådana här förlopp.

Referens

Michiel de Haas (2020) "Rural livelihoods and agricultural commercialization in colonial Uganda: conjunctures of external influences and local realities", European Review of Economic History 24: 631-632.

Näringslivets mobilisering för kapitalism och vinster i USA på 1970-talet

 

Var och när började nyliberalismen? I en diskussion om USA:s politik är det inte ovanligt att börja med ett memo som affärsjuristen och framtida HD-domaren Lewis F. Powell Jr. skrev 1971. Så här beskrev han läget för direktören för USA:s handelskammare:

"No thoughtful person can question that the American economic system is under broad attack …We are not dealing with sporadic or isolated attacks from a relatively few extremists or even from the minority socialist cadre. Rather the assault on the enterprise system is broadly based and consistently pursued …The most disquieting voices joining the chorus of the criticism come from perfectly respectable elements of society: from the college campus, the pulpit, the media, the intellectual and literary journals, the arts and sciences, and from politicians . . . American business ‘plainly in trouble’; the response to the wide range of critics has been ineffective, and has included appeasement: the time has come – indeed, it is long overdue – for the wisdom, ingenuity, and resources of American business to be marshaled against those who would destroy it."* (cit. Volscho s. 250)

Detta är helt enkelt amerikanernas motsvarighet till Sture Eskilssons PM om behovet av att från näringslivets håll bemöta 68-vänsterns ideologiska offensiv, och där börjar sociologen Thomas Volscho en artikel från 2017 om "kapitalisternas revansch". Dateringen av det politiska skiftet till nyliberalism, säger Volscho, varierar dock i USA:s debatt. Vissa pekar på skiftet i penningpolitken till sträng inflationsbekämpning med den s.k. Volkerchocken 1979 (Dumenil och Levy 2011; Parenti 1999; Perelman 2007); andra betonar övergivandet av Bretton Woods-regimen 1971 (Gindin och Panitch 2012; Hudson 2003). 

Dumenil och Levy (2004) definierar nyliberalismen som "a set of institutional transformations
designed to restore the revenue and power of the capitalist class—income streams and power that
never fully recovered from the shocks of the Great Depression and the Second World War." (Volschos formulering, s. 251). Utifrån detta menar Volscho att man måste studera "the changing institutional arrangements of US capitalism from the end of the Second World War to the 1970s and the response of capitalist elites."

Utifrån Samuel Bowles m fl (1990) och den s k social structure of accumulation (SSA)-skolan så beskriver Volscho efterkrigstidens institutionella ordningi fyra punkter. 1, Pax Americana med dollarn som dominerande valuta i 1944 års Bretton Woods-avtal men också användandet av CIA, dollardiplomati m m för att omkullkasta och omöjliggöra socialistiska och populistiska hot mot kapitalackumulationen utomlands.  2, "the capital-labor accord", ett vagt begrepp som verkar beteckna arbetsfred efter 1940-talets slut och stigande löner. Märkligt nog så menar Volscho att "Evidence of capital-labor accord effects may be found in statistics on earnings and income.", men löneökningar kan ju knappast i sig vara bevis på förekomsten av ett accord eller ej. 3, the Capital-Citizen Accord med keynesiansk stabiliseringspolitik, en komplex mix av militärutgifter, subsidier och välfärdsprogram. 4, minskad konkurrens mellan kapitalister/företag: många oligopol.

I slutet av 1960-talet bröt denna ordning ner med anti-krigsprotester och stagnation i Vietnamnkriget; ekonomisk stagnation och fallande profitkvoter; och en ökning av brott och upplopp. Figur 1 visar  protester, upplopp och politiska strejker i USA 1948-1972 och hur demonstrationerna peakar ungefär 1963, 1965 och 1971, upploppen 1967, och de politiska strejkerna 1970.

För politiska, sociala och ekonomiska eliter var detta oroande. I den Trilaterala kommissionens rapport 1975 om demokratins kris menade Harvard-statsvetaren Samuel Huntington att statsapparatens expansion på 1960-talet burit med sig en minskning av dess auktoritet, och kontrasterade detta mot det lugna 1950-talet då president Eisenhower kunde “govern the country with the cooperation of a relatively small number of Wall Street lawyers and bankers”. Som Noam Chomsky konstaterade 1978 var detta en ovanligt öppenhjärtig programförklaring från elitistiska samhällseliter. TK:s rapport, författad av Michel Crozier med flera, menade att 1970-talets oro var ett tecken på “an excess of democracy” och att “the pendulum had swung too far in one direction”. I det sena 1960-talet var profitkvoterna fortfarande goda i USA:s näringsliv, men i det tidiga 1970-talet var tendensen fallande, som vi ser i Figur 2.

På 1970-talet hade kapitalister av olika slag i USA därför goda skäl att mobilisera sig gemensamt och politiskt. Fraför allt så riktade de sig mot de fallande profiterna, och ökande statliga regleringar och skatter. Konsumenträtts- och miljöaktivisten Ralph Nader var därför en av de främsta måltavlorna. Handelskammarens medlemskap boomade fullständigt under 1970-talets andra hälft, upp från ungefär 45 000 1973-74 till 90 000 1980-81. (s. 257) Det bildades också en stor mängd politiska organisationer sponsrade av företag, "corporate political action committees": antalet gick från under 200 år 1975 till 1500 1982.

I det sena 1960-talet föll arbetslösheten samtidigt som offentliga stödprogram gjordes mer generösa: welfare benefits, food stamps, bostadsbidrag och arbetslöshetsförsäkringen. Dessa båda processer sammantaget gjorde att "the reserve army of labor"-effekten på lönerna avtog och att arbetare kunde kräva högre löner. Feds allt mer stränga kamp mot inflationen hade så sett en negativ effekt på den fackliga styrkan.

Profitkvoten i den icke-finansiella sektorn har trots allt inte haft någon trendmässig ökning sedan 1970-talet, menar Volscho som använder Bakir och Campbells beräkningar av profitkvoter publicerade i Science and Society 2010.** Däremot, menar han, har profitkvoten i den finansiella sektorn ökat markant, från nivåer kring 5 procent på 1970-talet med kriser 1973 och 1980 med negativa vinster, till nivåer kring 15-20 procent, med några svåra fluktuationer neråt, sedan 1990. Så sett har kapitalets mobilisering på 1970-talet lönat sig, menar Volscho.

Referens

Thomas Volscho (2017) "The Revenge of the Capitalist Class: Crisis, the Legitimacy of Capitalism
and the Restoration of Finance from the 1970s to Present", Critical Sociology 43 (2): 249-266.

Fotnoter

* Volscho ger också ett fascinerande citat från den US-amerikanska Handelskammarens ordförande 1975 ur ett föredrag med titeln "Can Capitalism Survive?" Ordföranden, Richard Lesher, oroade sig bland annat för att "‘There are many people in this country who are against capitalism.’ The word itself has negative connotations in many circles—as does the word, ‘profit.’" (s. 255) Ett annat bra citat kommer från Ronald Reagan, då Guvernör för Kalifornien, 1972: "For the second time in this century the idea of free enterprise is under attack." (cit. 258)

** Så här refererar Volscho forskningsdiskussionen om profitkvotens utveckling i USA. 

"The non-financial sector rate of profit peaked between 1964 and 1966 (Bakir and Campbell, 2013). Explanations for the profit crisis have ranged from a multitude of causes rooted in the higher bargaining power of labor (and diminished productivity owing to the inability of capital to dominate labor in the 1970s) noted by Bowles et al. (1983; see also Glyn, 2006; Piven and Cloward, 1985) to Dumenil and Levy’s (2004) argument that diminished returns to productivity resulted in dwindling profitability. The editors of the Monthly Review have argued that stagnation is the result of the inherent monopolistic organization of capital where production quickly surpasses demand (Foster and Magdoff, 2009). Probably one of the most detailed studies of the falling rate of profit in the US is Robert Brenner’s (2002) The Boom and the Bubble. Brenner’s analysis demonstrates that a significant amount of class-based reorganization occurs when capitalists search for ways to restore the rate of profit. One of the central pieces of the puzzle (also noted by Bowles et al., 1990) was the rise of Japan, Germany, and to a lesser extent other western European nations’ manufacturing sectors in the mid-1960s. With the latest technology after having to significantly rebuild infrastructure after the Second World War, capital in nations like Germany and Japan could effectively efficiently out-produce US manufacturing.

In the face of competition, US capitalists, unable to markup costs (because of the lower priced imports) were stuck with the sunk costs of plants and equipment and a relatively strong labor unions so they could not (immediately) squeeze wages. Thus, “As a consequence of the unexpected interruption of lower-priced producers on the world market, U.S. manufacturers thus turned out to have over-invested, and were prevented from raising prices in line with labour and capital costs” (Brenner, 2002: 17). But falling profit rates in the manufacturing sector later spread to the non-manufacturing sector and thus rates of profit in the aggregate, declined in the US. The ultimate result was that capital went on a wholesale assault on labor costs—everything from wages to benefits." (s. 261-262)

VD-löner i USA sedan 1930-talet

VD:ar är bland de som tjänar mest i samhället. Men över tid varierar deras lön jämfört med en vanlig lön rätt avsevärt: LO:s undersökning om "makteliten" visar att VD:ar år 2017 tjänade 59 gånger mer än en industriarbetare, medan VD:n 1950 bara tjänade 26 gånger mer och 1980 9 gånger mer. Ekonomerna Carola Frydman och Raven Molloy har för USA:s del gjort några fascinerande liknande studier tillbaka till 1930-talet och även med en del förklarande anspråk.

2010 publicerade Frydman och Molloy (då med efternamnet Saks) en artikel i Review of Financial Studies, baserat på ett nytt dataset om VD-löner tillbaka till 1930-talet. Tidigare fanns bara information tillbaka till 1970-80-talen, alltså perioden med stigande ojämlikhet. Frydman och Saks nya dataset visar att VD-ersättningar var "remarkably flat" från 1945 till mitten av 1970-talet, trots att företagen växte avsevärt under denna period, en faktor som för perioden sedan 1980-talet anförts som förklaring till ökande VD-kompensation. Ett annat förvånande resultat ör att korrelationen mellan företagets vinster och VD:ns lön var ganska konstant från 1930-tal till 1980-tal. Bara på 1970-talet försvagades detta samband, och sedan mitten av 80-talet har det stärkts rejält. "Therefore, Jensen and Murphy’s (1990) view that CEOs in the 1970s were paid like bureaucrats was not generally true in the past. " -- det var ett resultat som framför allt gällde just 1970-talet. Andra resultat som går emot litteraturen är att kontra Bebchuk och Fried (2003) som argumenterat att VD-lönerna stigit sedan 1980-talet pga rent extraction och en förstärkning av VD gentemot bolagsstyrelser, så menar F och S att företagsstyrningen var lika svag på 1950-talet utan samma VD-vinster då. Kontra superstar economics-förklaringar som fokuserar på företags storlek (Gabaix och Landier 2008) menar Frydman och Saks att den lägre korrelationen storlek-VD-lön före mitten av 1970-talet talar emot detta. Efter att ha avfärdat olika förklaringar lägger de inte riktigt fram någon egen förklaring, utan säger mest att det är ett komplext fenomen:

"Overall, it seems unlikely that a single explanation can account for the long-run trends that we document in this article. Although it is possible that combining these explanations might have greater explanatory power, much of our evidence points to a sharp change in the pattern of compensation around the 1970s. Thus, focusing on factors that changed during that time may contribute greatly to understanding the evolution of pay. Several plausible mechanisms for the longer-run changes in pay and in pay-to-performance include the IT revolution and skilled-biased technical change, improvements in board diligence and the disclosure of financial information, and changes in social norms." (s. 2102)

I artikelns slutsatser sammanfattar de resultaten så här:

"In sum, our data suggest that the post-WWII era can be divided into two distinct periods. Prior to the 1970s, we observe low levels of pay, little dispersion across managers, weak correlation between pay and aggregate firm size, and a moderate degree of managerial incentives. Since then, salaries and incentive pay have grown dramatically, differences in pay across executives have widened, the correlation between compensation and aggregate firm size appears to have strengthened, and managerial incentives have gotten stronger." (s. 2131)

För att förklara skillnaden sedan 1970-talet pekar de som möjliga förklaringar på (a) förändrade arbetsmarknader för direktörer, med bl.a. mindrad jobbtrygghet och ökad rekrytering till VD-posten från utanför företagen, och (b) sociala normer, oförklarat men med referens till Piketty och Saez (2003) och till Levy och Temin (2007).

I en artikel från 2012 återvänder de till frågan om VD-lönernas historia, och denna gång specifikt till 1940-talet då, som de intressant pekar på, VD-lönerna relativt till andra löner föll mer än under något annat decennium, vilket också toppinkomstandelarna såsom mätt av Piketty och Saez gjorde. De menar att forskningen hittills -- men de pekar bara på Goldin och Margos "Great Compression"-artikel -- fokuserat på arbetare, folk under toppdecilen av inkomstfördelningen, och att denna artikel om VD-löner därför fyller ett tomrum. Goldin och Margos hegemoni i USA:s ekonomisk-historiska forskning visar sig också i denna inramning av projektet:

"Many unusual forces were at play in the 1940s that could have contributed to the decline in executive pay, both in absolute terms and relative to the earnings of lower-paid workers. World War II was accompanied by tight labor markets, inflation, rising union strength, and substantial government intervention in the labor and product markets. Yet these factors have been found to play only a modest role in explaining the compression in income inequality below the 90th percentile during this period. Instead, the current consensus attributes much of the decline in inequality to technological change that raised the relative demand for unskilled workers at the same time that the supply of skilled workers was rising." (s. 226)

För det är ju förstås Goldin och Margo som de hänvisar till om att det var teknologisk förändring och dess effekter på efterfrågan på arbetskraft som styrde inkomstutvecklingen under 1940-talet. De nämner i alla fall en artikel till: Chinhui Juhns artikel "Wage Inequality and Demand for Skill" från 1999.

Forskningen om toppinkomsttagare på 1940-talet har begränsats av brist på mikrodata; folkräkningarnas uppgifter är top-coded, saknar alltså toppen av fördelningen. Frydman och Molloys dataset omfattar de tre högst betalda direktörerna (executives) i 246 industriföretag för åren 1940, 1942, 1946 och 1949. Detta är en väldigt intressant grupp att studera, alltid bland höginkomsttagarna, och alla corporate officers tillsammans stod faktiskt för 5-6 procent av alla löner som betalades ut i USA:s ekonomi på 1940-talet säger de med referens till Piketty och Saez (2003). (s. 227)

Resultaten visar en skarp minskning av VD-lönerna relativt till det normala. Median-direktörslönen sjönk från 24 gånger medelinkomsten i ekonomin år 1940 till 17 gånger år 1949. Regleringar under kriget hade en del effekt, men inte jättestor. Stigande inkomstskatter kan inte sägas ha hållit tillbaka direktörslönerna. Däremot är minskningen av direktörernas löner korrelerade med fallande företagsstorlek och facklig anslutning på företagen.

Referenser
Carola Frydman och Raven E. Saks (2010) "Executive Compensation: A New View from a Long-Term Perspective, 1936–2005", The Review of Financial Studies vol. 23 no. 5. Artikeln finns här.
Carola Frydman och Raven Molloy (2012) "Pay Cuts for the Boss: Executive Compensation in the 1940s", Journal of Economic History 72 (1). Artikeln finns här.

Facken och löneutjämning i USA i mitten av 1900-talet

 Den fackliga anslutningsgraden utanför jordbruket i USA 1900-2000

 

Västvärlden upplevde decennierna från och med första världskriget vad Jeffrey Williamson kallat "the great levelling": en stor utjämning av fördelningen av inkomster och förmögenheter. Tydligast har detta belagts i toppinkomstlitteraturen där Tony Atkinson och Thomas Piketty var pionjärerna runt millennieskiftet. Toppinkomstlitteraturen brukar dock inte vara så bra på att förklara utvecklingen i termer av mekanismer: de tämligen abstrakta skattedata som används lämpar sig inte så för väl för precisa förklaringar.

Men en av förklaringarna som ofta anförs är facklig styrka. Vi kan se till exempel på 1920-talets Tyskland i Bartels (2019) studie. Ekonomen William J. Collins från Vanderbilt-universitetet har med olika medförfatare 2018 och 2019 publicerat två artiklar om fackens effekter på löner och utjämning i mitten av 1900-talet i USA och ger en intressant inblick på detta tema.

Collins och Brantly Callaway börjar sin artikel i Explorations in Economic History 2018 med att konstatera att den fackliga anslutningsgraden för arbetare utanför jordbruket i USA mellan 1935 och 1953 ökade från 13 procent till 33 procent och något av höjdpunkten för USA:s fack. Beräkningar av fackens effekter under perioden har dock hämmats av bristande data: federala Census of Population har aldrig frågat om fack-medlemskap, och Current Population Survey samlade för första gången in information om facklig anslutning 1973, när facken redan var på väg ner. Studier visar att fackförbund på 1980-90-talen minskat löneojämlikheten i USA (Freeman och Medoff 1984; DiNardo et al 1996; Card et al 2004), men "far less is known about the relationship between unions and inequality around mid-century. "Prominenta forskare spekulerade då -- Friedman (1962) -- i att facken kanske ökade löneojämlikheten genom att öka skillnaden mellan två liknande arbetare varav den ene var med i facket och den andre inte, och genom att minska sysselsättningen. Men datat fanns inte för att backa upp spekulationen. Collins och Callaway har dock hittat en survey från 1951 som de menar har unikt detaljrik information i de här frågorna. Undersökningen gjorde i sex städer: Philadelphia, New Haven, Chicago, St. Paul, San Franscisco och Los Angeles, och syftade till att undersöka arbetskraftsörrligheten under 1940-talet. C och C har samplat 6900 män (alltså bara män) från fem av de städerna; originaldatat för Chicago fattas i arkivet.

De studerar med hjälp av detta nya dataset tre uppsättningar av frågor. Ett, vad var det för folk som gick med i facket "at the height of union strength"? Två, vad var skillnaden mellan lönerna för de som var med och de som inte var med, inom jämförbara grupper vad gäller ålder, etnicitet osv? Tre, hur annorlunda hade lönefördelningen varit ca 1950 om fackligt anslutna män hade fått de icke fackligt anslutnas löner?

De sammanfattar resultaten så här. Männen som gick med i facket var mindre utbildade och från mer arbetarklassbakgrund. De tjänade lite mer än jämförbara män som inte gått med i facket, men för lågavlönade, svarta amerikaner och de minst utbildade var skillnaden mera rejäl. Facket lönade sig alltså allra mest för de minst privilegierade (även om frågan om kvinnor inte kan besvaras här), och lönefördelningen bland de fackligt anslutna var mer sammanpressad än bland de icke anslutna. En simulering av hur lönefördelningen hade sett ut i städerna 1950 om inte facket fanns, visar att den fackliga närvaron gjorde ganska mycket för att jämna ut lönerna. De använder också Current Population Survey från 1973 och visar att effekterna från 1951 består för män i städer utanför Södern.

Året efter EEH-artikeln, 2019, kom Collins tillsammans med Gregory T. Niemesh (Miami University) med en ny artikel om fackliga effekter på lönefördelningen. Också här framar de studien delvis gentemot Goldin och Margos (1992) analys av en "Great Compression" på 1940-50-talen.  De visar en graf med % av arbetskraften som är med i facket i USA sedan år 1900 och toppdecilens andel av inkomsterna från Piketty och Saez; de två kurvorna speglar varandra nöästan perfekt, med en platå av hög facklig anslutning och låg ojämlikhet från ungefär 1945 till 1980. "Causal inference from this pattern would be tenuous, but several strands of research suggest that a connection between rising unions and falling inequality is plausible." (s. 692) De pekar på arbetsmarknadsekonomisk forskning för perioden sedan 1970-talet som visar att facket trycker ihop lönestrukturen, och förslag från Goldin och Margo med flera att facken hade samma effekt på 1940-50-talen. Frydman och Molloy fann också att ration av VD-löner till produktionsarbetarlöner i amerikanska företag var negativt korrelerad med facklig anslutning år 1949. Callaway och Collins visade att lönefördelningen för fackligt anslutna män var jämnare än liknande icke fackligt anslutna år 1950. Sammantaget så innebär alla dessa ledtrådar att det är värt att titta mer på kopplingen mellan fackföreningar och löneojämlikhet under Great Compression.

Detta gör de genom att jämföra utvecklingen i olika städer i USA. De har information om sektorssammansättningen i sysselsättning 1940 och olika nationella sektorsspecifika åtgärder under 1940-talet som påverkade facket. Detta utgör, menar de, en identifikation av en exogen drivkraft bakom facklig styrka. För att studera ojämlikhetsutfallen använder de stora mikro-dataset från 1940, 1950 och 1960 års folkräkningar. Resultaten säger att städer som påverkades mer av pro-fackliga lagar efter 1940 fick större minskningar av löneojämlikheten, även om man kontrollerar för andra världskrigets upphandlingskontrakt (som expanderade sysselsättningen på många ställen), skiften i relativ efterfrågan på mer och mindre utbildad arbetskraft, utbildningsnivån 1940, och regionala trender. De städer som fick mer förstärkning av facket efter 1940 upplevde också mindre brant ökning av ojämlikheten efter 1980.

Referenser
Brantly Callaway och William J. Collins (2018) "Unions, workers, and wages at the peak of the American labor movement ", Explorations in Economic History 68: 95-118. Finns här.
William J. Collins och Gregory T. Niemesh (2019) "Unions and the Great Compression of wage inequality in the US at mid-century: evidence from local labour markets", Economic History Review 72 (2): 691-715.  Finns här.

Topprocenten ur sociologiskt perspektiv

 

Zuccotti Park på Manhattan hösten 2011, under Occupy Wall Street-kampanjen.

 

Sensommaren och hösten 2011 samlades en mängd amerikaner från olika rörelser på lägre Manhattan för att protestera mot Wall Street och den växande ojämlikheten. "Occupy Wall Street" blev ett begrepp, liksom sloganen "We are the 99 percent". Sociologen Lisa Keister, som tydligen nu arbetar på en bok som heter The One Percent: Dynamics of Wealth Power och som gett ut böckerna Wealth in America (2000) och Getting Rich (2005)  hade i Annual Review of Sociology 2014 en översikt över den procent som inte inkluderades i OWC-slagordet: den översta procenten.

Keister förklarar skillnaden mellan att vara topp 1 procent i inkomst respektive förmögenhet, och går därefter över till empiriska strategier för att studera dessa eliter i USA. Survey of Consumer Finances (SCF) är en stor surveyundersökning som gjorts av Federal Reserve vart tredje år sedan 1983 och innehåller detaljerad information om hushållens inkomster, tillgångar,skulder, demografi, attityder till risk med mera. Om man är intresserad av att studera de rika är det viktigt att veta att SCF har en "dual-frame sample design": för det första ett randomiserat sample utifrån bostadsområde, för det andra ett särskilt sample av höginkomsthushåll, som identifierats med hjälp av skatteregisterdata från IRS.*

Som en annan approach nämner Keister Piketty och andras metod att använda tabulerade skattedata för att beräkna toppercentilens andelar av inkomster och förmögenheter. Keister är ganska dissig mot denna metod: "These data have their own limitations: They include only top incomes and wealth, the unit of observation is the individual rather than the household, and they might be biased because of tax evasion." (s. 351) Metoden är användbar föra tt studera långsiktiga mönster, vilket inte går med surveydata, men hon nämner inte det faktum att de tabulerade skattedata inte har någon information om individuer (eller individuella hushåll) till skillnad från surveydata -- det hade annars varit intressant att diskutera för- och nackdelar med de olika metoderna och hur det skulle gå att triangulera dem för att få mer kunskap.

Figur 1 visar koncentrationen av inkomster, netto-förmögenheter och finansiella tillgångar i USA 2001, 2004, 2007 och 2010. Koncentrationen av ägande är mycket starkare än den av inkomster: Gini-koefficienten för netto-förmögenhet ökar från 0,80 till ungefär 0,84 under perioden medan den för inkomster fluktuerar utan trend runt 0,55.

På lång sikt har toppandelen visat en U-formad trend: hög i början av 1900-talet, sjunkande vid århundradets mitt, och stigande sedan 1980-talet. Minskningen av toppinkomstandelen 1914-45 menar Keister berodde på helt på fallande kapitalinkomster, inte alls beroende på någon löneutjämning. (s. 355) Sedan 1980 har däremot ojämlikheten ökat både genom ökad koncentration av löner, affärsinkomster och kapitalinkomster. Förmögenhetsfördelningen har visat en liknande trend. Toppercentilens andel peakade under 1920-talets högkonjunktur, runt 35 procent. På 1930- och 40-talen föll den i takt med inkomstojämlikheten.

Inkomst-toppercentilens demografiska karakteristika är inte särskilt förvånande: de är ofta vita, män, och gifta. 98 procent av toppercentilen i SCF 2010 var män, 95 procent av de nästa 9 procenten, och 70 procent av de lägsta 90 procenten. (Vilket hintar om att kvinnor är underrepresenterade i enkäten.) Bland förmögenhetens toppercentil är den manliga dominansen lite mindre, 96 procent, och det samma för de nästa 9 procenten: 88 procent. 91 procent av inkomst-P99 var vita icke-hispanics och 85 procent av de nästa 9 procenten. (s. 357) Löner står för 70 procent av inkomsterna för de lägsta 90 procenten, ungefär samma andel för P90-98 men bara 50 procent för den översta percentilen som får 32 procent av sina inkomster från "bsiness", 8 procent från räntor och utdelningar, 8 procent från kapitalvinster, och 2 procent från annan inkomst.

Keister typologiserar existerande förklaringar av de stigande toppandelarna av löneinkomster som följer. Det handlar frmaför allt om VD-löner, och det finns tre typer av förklaringar: ekonomiska, politiska och sociala. De ekonomiska fokuserar på fyra faktorer: (a) chefers förmåga att utvinna rents ur företagen (Bebchuk et al 2002), (b) företagen och marknaderna har blivit större och därför också avkastningen av att ha d en bästa istället för den näst bästa VD:n, vilket driver upp lönerna (Gabaix och Landier 2008), (c) en förändrad rekryteringsprofil för VD:ar från sektorsspecialister till generellt kompetenta managers; detta förklarar dock inte varför ökningen började redan på 1970-talet eller varför även idrottare ökat sina inkomster på liknande sätt (Kaplan och Rauh 2009). (d) det kanske är så att i perioder med hög ekonomisk tillväxt ökar de rikas inkomster mer än andras, och så vänds detta mönster i tider av lägre ekonomisk tillväxt.

Vad gäller de politiska förklaringarna handlar dessa inte minst omlägreskatter på höga inkomster och kapitalvinster (Domhoff 2013; Hacker och Pierson 2010; Phillips 2002; Volscho och Kelly 2012); försvagade fackföreningar och lägre löneökningstakt (Bartels 2008; McCall och Percheski 2010; Volscho och Kelly 2012). Hacker och Pierson menar att företagens starkare position vis-a-vis politiken och Washington gett politiska beslut som gynnar höginkomsttagare. Toppercentilen har mycket mer politiskt inflytande än resten av befolkningen, det bekräftas också av andra statsvetare (Gilens 2012; Page et al 2013) och deras preferenser är mer konservativa än andras.

Vad gäller sociala förklaringar tar Keister up DiPrete et al (2010) som menar att VD:ar jämför sig med varandra och sätter sina löner och lönekrav i jämförelser med varandra.

Det finns i alla fall två gap i forskningen om toppercentilen, säger Keister. För det första är inkomstojämlikheten mycket mera utforskad än förmögenhets-dito. För det andra vet vi inte om demografiska processer och livscykelsprocesser för toppercentilen, särskilt för dem med stora förmögenheter. Går de på elitens internatskolor och Ivy League-universiteten? Ärver de sina pengar? Ökar den demografiska mångfalden i penga-eliten?

I sina slutsatser menar hon att OWS förvisso åtminstone delvis har rätt, i att den ekonomiska eliten har det bättre än andra och mer politiskt inflytande än andra, men att amerikaner i allmänhet inte bryr sig så mycket om ojämlikheten. Det menar hon beror på tre saker. Först, att homophily, att vi mest umgås med folk som liknar oss själva, vilket gör att vi inte tänker så mycket på hur andra grupper har det. Två, "rising tides lift all boats". (Ett lite märkligt okvalificerat påstående med tanke på den stora diskussionen i USA om stillastående medianlöner sedan 1970-talet.) Tre, att det fortfarande finns social rörlighet.

Referens

Lisa A. Keister (2014) "The One Percent", Annual Review of Sociology 40: 347-367. 

Fotnot

* Keister utvecklar: "The unique sample design improves the likelihood that top incomes and wealth are represented and that both widely held assets (e.g., homes, cars) and those held more narrowly by wealthy households (e.g., businesses, bonds) are included ( Johnson & Moore 2005, Kennickell 2009a). Unique efforts to improve data accuracy and impute missing values make the SCF particularly useful for studying households with high income and wealth (Kennickell 2008, 2011)." (s. 350)

Det här intresserar mig särskilt eftersom jag, Jakob Molinder och Svante Prado arbetat liknande i vårt sample av svenska skattebetalare vart tioende år 1870-1920. Vi har ett geografiskt stratifierat randomiserat sample men också ett specialsample av höginkomsttagare, vilket i vårt fall är områdena Östermalm och Djursholm i och utanför Stockholm -- vi har inte tillgång till något register av höginkomsttagare, baserat på andra data, som SCF har.

Vad säger forskningen om "the gilded age" om vår nutid, och tvärtom?

Redan i februari förra året bloggade jag om det: "Lever vi i en ny 'Gilded Age'?". Då utifrån en artikel av historikern Gabriel Winant i tidskriften The Journal of the Gilded Age and Progressive Era, som förra året körde ett helt temanummer på detta tema, apropå den myckna diskussionen i den riktningen de senaste tio åren eller så, i samband inte minst med diskussionerna om Thomas Pikettys forskning om ojämlikhetens utveckling i de rika länderna.

Nu kollar jag på en annan artikel i samma nummer, av historikern Noam Maggor, som jag annars känner till från artikeln “The United States as a Developing Nation: Revisiting the Peculiarities of American History” som publicerades i Past and Present förra året.

Maggor menar att jämförelsen, eller snarare likställandet, mellan vår tid och Gilded Age före första världskriget förvrider förståelsen både av då och nu. Anammandet av muckrakers-terminologin "Gilded Age" leder till en moralistisk förståelse av USA:s kapitalism före 1914, en personfixerad berättelse med stora män som Jay Gould, Cornelius Vanderbilt och John D. Rockenfeller i centrum. Han pekar på sin egen artikel med Stefan Link som företrädare för en mer subtil analys av USA-kapitalismen under denna period och menar gentemot Gilded Age-jämförelserna att:

"These discourses naturalize, rather than interrogate, tectonic shifts in political economy between different regimes of capital accumulation. They revive a debunked version of history to skew, and in some ways derail, analysis of our current situation. This feedback loop flattens and mischaracterizes both periods." (s. 279)

Han förespråkar istället en mer systematisk analys:

"In particular, it should divert attention away from the charisma of a handful of business leaders to more systematic (yet not necessarily reductionist) class analysis. Against the conventional emphasis on governments as either passive or corrupt bystanders to market driven processes, this conversation should emphasize the crucial role of state institutions in molding and indeed fueling economic change. This approach could position grassroots movements, not merely as forces of opposition or reform, but as full, proactive, forward-looking participants in the formation of the new order. Reframing the two periods along these lines would go a long way toward enriching the analysis of particular iterations of capitalism, recasting them not as a background conditions or stages in a predetermined historical arc—preindustrial, industrial, postindustrial—but as complex historical problems in need of scrutiny." (s. 279)

Som förebild utgår Maggor från ny forskning om nyliberalismens ursprung av Quinn Slobodian och Vanessa Ogle. Både Slobodian och Ogle visar på statens betydelse för att omstrukturera kapitalismen, och hur intellektuella påverkat genom att påverka vad staten gör och inte gör. Hos Slobodian framstår kapitalismen inte som ett negativt projekt av att ta bort staten ur det ekonomiska livet, utan som något positivt och proaktivt, “a specific institution-building project”. De ledande nyliberala tänkarna -- Mises, Hayek och andra -- formade sina politisk-ekonomiska ideal utifrån den globaliserade ekonomi som de mindes från tiden före 1914:

"When the architects of neoliberalism formulated the blue-prints for our age of globalization, they had in mind the type of capitalism that coalesced in the late nineteenth century, driven by worldwide networks of railroads, steamships, and telegraph lines. They looked to reconstitute a world where foreign investment was ubiquitous, capital moved safely around the world, and contracts were universally enforced regardless of jurisdiction. They envisioned a planet linked by the uninterrupted flow of money, information, and goods (though not necessarily people)." (s. 280)

Vanessa Ogle visar i sin artikel “Archipelago Capitalism: Tax Havens, Offshore Money, and the State, 1950s–1970s” på en helt annan global ekonomiska geografi än den "platta värld" som 00-talets nyliberala visionärer utmålade.

"This geography has not been characterized by growing institutional evenness across space, but rather, by the proliferation of jurisdictions, regulatory environments,and institutional forms, each with its own unique characteristics. This diverse, fragmented, and fluid political landscape, not only provides opportunity for tax “avoidance,” capital “flight,” and the “offshoring” of massive amounts of wealth. It also establishes crucial conduits for worldwide economic interconnectedness. It is the movement of capital through these multiple dominions and local authorities that generates and sustains globalization." (s. 280-281)

Denna globala ekonomi har inte uppstått per automatik eller av en osynlig hand, utan som politiska projekt, skapandet av ett nytt ramverk för kapitalrörliughet. Hos Slobodian är de centrala aktörerna teoretiker och intellektuella, hos Ogle investerare, affärsmän och "diplomat capitalists", ofta ex-politiker. Likt Slobodian menar Ogle att detta projekt sedan 1970-talet "återskapat" ("re-created") den ojämna ekonomiska geografin från före 1914.

Utifrån Slobodian och Ogle menar Maggor att vi kan ställa bättre frågor om USA:s ekonomi före 1914.

"Slobodian and Ogle’s treatment of the neoliberal political economy, when applied tothe late nineteenth century, raises a set of questions historians of the United States have seldom asked and that the grumbling about a New Gilded Age tends to repress. How, in fact, did the American state (rather than its absence) shape the trajectory of capitalist development in the latter part of the nineteenth century? What characterized the relationship between politics and business in this period? How did this relationship mediate the links between the global marketplace and the domestic political economy? If government bodies played more than a supporting or captured role, who shaped policy and how, especially considering the democratic nature of politics, which Slobodian’s actors identified as a deadly threat to markets? To what extent were various groups of capitalists able to design institutions and policies in ways that served their interests?

Historical inquiry that foregrounded these key questions would shed new light on the
long history of American capitalism." (s. 281-2)

En sådan historieskrivning behöver inte vara "crudely materialistic", utan kan som exemplet Slobodian visar ta in idéer och ideologier. Men om forskningen om Gilded Age har studerat ideologierna hos de "progressiva" reformatorerna men inte hos de som förespråkade själva Gilded Age-institutionerna, så måste en nyare forskning studera idéer på båda sidorna, så att säga. Också, som Ogle visar, så måste institutionerna som reglerar ekonomin studeras i detalj. Nyare forskning -- Maggor nämner Steven Hahn, Paul Kramer och William Novak -- har demolerat myten om Gilded Age som laissez faire. (Här är parallellen till den svenska debatten om ifall vi hade en nattväktarstat decennierna efter 1860-talet, uppenbar. Se t ex forskning av Svenbjörn Kilander och Torbjörn Nilsson.)

Från forskningen om the Gilded Age vill Maggor att forskningen om nutiden ska ta med sig de mer sofistikerade perspektiven på "populismen" som utarbetats de senaste decennierna när 1950-talets Kalla kriget-färgade läsning av 1800-talets populister som reaktionärer, motiverade av status anxiety, har motbevisats och ersatts av perspektiv som betonar hur the Grange, Knights of Labor, the People's Party och andra organisationer mobiliserade stora antal amerikaner utifrån genuina sociala, politiska och ekonomiska målsättningar och analyser.

"Their efforts were not quixotic or romantic campaigns, fated to fail. They, rather, proved to be formidable state builders, breaking new ground in areas such as progressive taxation, corporate regulation, antitrust policies, labor empowerment, and urban governance. They imaginatively rethought the fundamental building blocks of the capitalist political economy."*

Utifrån detta kan man se, menar Maggor, hur slapp användningen av begreppet "populism" i USA:s politiska diskussion idag är: "It exposes a deep-seated difficulty of liberal optics and categories to make sense of insurgent social movements"; "Historians of the First Gilded Age are well positioned to challenge this type of dismissive attitude and push for a much more complicated and engaged assessment. " (s. 283) "

Maggor avslutar sin intelligenta och tänkvärda artikel med att skissa på det ömsesidiga lärandet mellan forskning om perioden före 1914 och perioden sedan 1980:

"New histories of neoliberalism as an ideological, institutional, and political project, as explored by Slobodian and Ogle, among others, challenge long-standing assumptions about the First Gilded Age as a type of absence—of collective agency, government involvement, positive political-economic vision—that preceded an assertive “Age of Reform.” Similarly, histories of the First Gilded Age, especially the literature about grassroots movements, bring into sharper relief the idea that globalization, far from an elite construction—conceived and engineered from the top by a small cohort of powerful actors—has, in fact, deeply contentious and conflictual processes. There are certainly pitfalls to this type of intellectual exercise, but the potential benefits outweigh the possible costs." (s. 283)

Referens
Noam Maggor (2020) "To Gild or not to Gild? Revisiting the Transformations of American Capitalism", The Journal of the Gilded Age and Progressive Era (2020), 19, 278–284

Fotnot

* Om populisterna hänvisar Maggor till forskning av Lawrence Goodwyn (Democratic Promise, 1976), Charles Postel (The Populist Vision, 2007) och, om policy-framgångarna, Monica Prasad (The Land of Too Much, 2012), Elizabeth Sanders (Roots of Reform, 1999) och Noam Maggor själv (Brahmin Capitalism, 2017).

Svenska väljare 1956-1964

 

 

Bo Särlvik hade en ganska enkel uppgift när han 1965 skrev artikeln "Skiljelinjer i valmanskåren". Som han själv konstaterar i första stycket av artikeln var svenska väljare strukturerade efter två linjer. Först och främst efter klass: vissa partier hade sin bas i arbetarklassen, andra i vad han brett kallar "medelklassen". Den andra dimensionen är stad och land. Till detta kommer -- vilket väl faller tillbaka på den första dimensionen -- att partierna placerar sig på en höger-vänster-skala.

Vad finns att tillägga? Artikeln är ändå 42 sidor lång och de två sociala och den politiska dimensionen tar mindre än en sida. Han diskuterar lite vilka skiljelinjer som är viktiga i andra länder men inte i Sverige (iofs föredömligt), och sen går han vidare till olika förklaringsmodeller till varför folk väljer parti som de gör: sociala miljöfaktorer, kontra individens motivation, alltså en mer socialpsykologisk förklaring.

Den empiriska studien bygger på valundersökningar från riksdagsvalen 1956, 1960 och 1964. Deltagare i undersökningarna har fått en rad intressanta frågor/fått ta ställning till politiska påståenden, till exempel:

"(1) »Det har gått så långt med sociala reformer här i landet att staten i fortsättningen hellre borde minska än öka på bidrag och stöd till medborgarna». (2) »De ledande i bankerna och industrien får alldeles för mycket inflytande, om inte samhället har möjligheter att kontrollera det privata näringslivet». (3) »Vad vi nu behöver är en politik, som uppmuntrar sparsamhet och ger bättre villkor för enskild företagsamhet». (4) »I vårt land bör man sträva efter mera jämlikhet mellan företagare, tjänstemän och arbetare också när det gäller sådant som inkomster och arbetstid». "

Särlvik är för en 2021 års läsare besynnerligt intresserad av att etablera samband mellan åsikter i sakfrågor och partival: såhär femtio år senare kan det tyckas självklart att Höger-väljare 1960-64 var mer skeptiska till välfärdsstatlig utbyggnad och inkomstutjämning än vad Socialdemokratiska väljare var, men den här typen av forskning var ju ny i Sverige då, så jag antar att det var intressant att etablera sådana samband empiriskt. Att S-väljare hade högre förtroende för S-regeringen än vad borgerliga väljare hade känns inte heller så förvånande. Vi får en del korrelationskoefficienter om de här sakerna, och även såna här härliga diagram:

Valet 1960 var det framförallt tre sakfrågor som delade väljarkåren: ATP, högerpartiets förslag om minskade barnbidrag, och den nyinförda omsättningsskatten (OMS); Särlvik visar hyfsat utförligt vad de olika partiernas väljare tyckte i dessa frågor. (s. 156-164)

Nästa diskussion i artikeln är väljarnas politiska intresse och parti-identifikationer. Som mått på kunskap använder Särlvik fem frågor ur 1960 års undersökning om partiernas ståndpunkter i fem sakfrågor, bland annat OMS, ATP och barnbidragen. Hälften av de intervjuade kunde partiernas ståndpunkter i alla fall tre av de fem sakfrågorna. (s. 168) Från 1964 års undersökning är frågorna inte lika utförliga, utan finns bara om Högerns förslag om ATP (två frågor) och SAP:s förslag om "kommunalt samband". Tabell 7b visar att borgerligt röstande i allmänhet var mer "informerade" än socialdemokratiska väljare, medan tabell 8 visar att S-väljare hade starkare partiidentifikation (79 proc jämfört med 52 proc för borgerliga väljare). Vilket stämmer rätt bra med mina resonemang om S-hegemoni i Världens jämlikaste land?, kapitel 5. Särlvik kommenterar sina resultat: "Starkt engagemang är förknippat med känslan av att politiken har verklig betydelse för »oss» — väljare med
svagt engagemang ser i stället politiken som en angelägenhet för »dom». " (s. 171) -- här kommer jag också att tänka på Maria Oskarsons undersökning om fyra sorters väljare i Sverige idag.

Särlvik har en rätt lång diskussion om partiidentifikation och dess relation till kunskaper om politiken och dess sakfrågor och hur mycket man tar del av den politiska bevakningen.

Artikeln slutar inte i några skarpa slutsatser eller argument utan snarare med en slags positionsangivelse, och en ganska ödmjuk sådan, om vad forskningen om väljarnas attityder säger om hur politiken kommer utvecklas:

"Väljarnas partisympatier kommer till en del, men också endast till en del, att bestämma värderingen av politiska händelser och åtgärder i stället för tvärtom. Partiernas positioner får därmed — i den mån de uppmärksammas av väljarna — en funktion som orienteringsmärken för opinionsbildningen." (s. 183)

Och den reservation jag tycker mig kunna läsa in här -- att väljarundersökningar inte är allt och inte säger allt om politik -- tycker jag är en bra påminnelse också till vår tids politiska bevakning.

Referens

Bo Särlvik (1965) "Skiljelinjer i valmanskåren", Statsvetenskaplig Tidskrift. Tillgänglig som pdf här.