Rachman och Tett om globaliseringen, ojämlikhet, Davos-konsensus och finanssektorn

Årets upplaga av World Economic Forum i Davos har ägt rum och FT:s kolumnist Gideon Rachman sammanfattar sina intryck i en krönika med pessimistisk ton. Pessimistisk över att globaliseringen har visat sig inte vara gynnsam för alla medborgare i de rika länderna, och att politiken i nuläget får allt svårare att göra något åt detta, när stora statsskulder och en stark austerity-ideologi "tvingar" staterna till nedskärningar, och upprätthållen levnadsstandard genom belåning (Crouchs "privatized keynesianism") avslöjats som den bubbla den var. Rachman konstaterar att Tysklands förbundskansler Merkel ägnade sitt öppningstal i Davos åt att argumentera för behovet av mer nyliberalism - mer austerity, mer avregleringar - och verkar vara tveksam till om detta är ett funktionellt recept*. Rachman:

"Peter Mandelson, a former EU trade commissioner, caught the mood when he told a lunch that politicians need to persuade people that globalisation and free trade are still good, even when they are blamed for higher unemployment and stagnant wages. From the platform came numerous suggestions of how this might be done: stimulate growth in Europe, invest in education, get the Chinese and Germans to spend more./.../
Globalisation contributes to inequality in the west by creating a global labour pool that holds down wages, while boosting corporate profits**. Before the financial crisis – when economies were growing strongly and credit was easy – the middle classes were able to share in the proceeds of growth by borrowing heavily, while the poor could be protected through generous social spending. But now, with a credit crunch and pressure to cut welfare budgets, these adjustment mechanisms are much weaker. /.../
At the World Economic Forum last week, for all the talk of inequality and the need to demonstrate the benefits of globalisation, I heard little to suggest that 'Davos man' is equipped to fend off a populist assault. The idea that 'structural reform', plus austerity, plus better job training will do the trick is – well – pious baloney."

Vidare konstaterar han att president Obama i USA och den socialistiske presidentkandidaten Hollande i Frankrike båda ägnat sina senaste stora tal åt att attackera finanskapitalismen (framför allt Hollande där...) och de rika, att lova stöd till "medelklassen", och att förespråka återindustrialisering av det egna landet, åstadkommet bland annat genom mer protektionism.

Också Gillian Tett kontemplerar i sin senaste FT-krönika om eventuella epokskiften från de senaste trettio årens nyliberala finanskapitalism med ökande ojämlikhet. Tett fokuserar på frågan om löner och ersättning i finanssektorn, den sektor som mer än någon annan lett den toppstyrda ökade ojämlikheten i många länder, och utgår från NYU-ekonomen Thomas Philippons forskning. Philippon och Ariel Reshefs paper om ersättningar i finanssektorn de senaste hundra åren visar att man inte alltid tjänat så mycket mer i den sektorn än i andra: i det tidiga 1900-talet tjänade man ungefär lika mycket där som en person med motsvarande utbildning i en annan sektor. Under "det glada 20-talet" öppnades ett gap och finanspersonen tjänade 1,7 ggr mer än motsvarande i annan sektor, innan kraschen kom 1929. Från sent 30-tal till sent 70-tal tjänade finansfolk återigen ungefär lika mycket som andra, innan sektorns löner och ersättningar tog rejäl fart igen och 2006 tjänade de återigen 1,7 ggr motsvarande personers löner i andra sektorer. Man kan förvisso göra ett argument om att anledningen till att finanssektorns löner och ersättningar ökat så snabbt är opolitisk, oproblematisk och "rättvis": sektorns betydelse för ekonomin har vuxit, finansföretagen har vuxit vilket gör att deras chefer gör ett större avtryck än sina föregångare***, osv. Men Tett är med Philippon (och andra forskare****, jfr också min text om ojämlikheten i USA) skeptisk till denna förklaringsmodell och hävdar att det ändå i mångt och mycket handlar om rent seeking och rent extraction från finans-chefernas håll.

Tett pekar på att i den nuvarande krisen så har Royal Bank of Scotlands VD Stephen Hester avsagt sig en bonus på en miljon pund efter protester, och investmentbanker som Goldman Sachs, Morgan Stanley och JP Morgan Chase skär idag ner på bonusarna och ersättningarna till toppar och traders. Kan detta då vara något mer än en "blip in the curve"? Tett verkar hävda det:

"what is clear is that the squeeze almost certainly has further to go, as regulation bites, deleveraging takes hold and western economies ail. It probably will not take the pay ratio to 1950s levels; technology now enables financiers to hop across borders and around rules, skimming fees in opaque ways. But – just as 70 years ago – a cycle has turned; albeit slowly. By 2017, bank pay could look very different from 2007; and modern capitalism will look all the better for it."

Gideon Rachman, "'Davos consensus' under siege", FT 30 januari
Gillian Tett, "Forget the big bonuses; a pay squeeze is coming", FT 29 januari

Noter
*Mer pessimism i FT från Davos: Morgan Stanley-ekonomen Stephen Roach, numera också på Yale-universitetet, kommenterar från en paneldiskussion: "my base economic case suggests that the ranks of the Occupy protest could swell in the years ahead."
Roach, "A veteran Wall-Streeter confronts the Occupy movement", FT 29 januari
**Jämför för resten Rachmans Davos/FT-perspektiv på globaliseringen här, med svenska högersossars inställning: om man konstaterar att globaliseringen kan ha några negativa konsekvenser för någon, så är man "nostalgisk".
***Jfr Xavier Gabaix & Augustin Landier, “Why Has CEO Pay Increased So Much?”, Quarterly Journal of Economics, 2008 (pdf i arbetspapperversion); Steven N. Kaplan & Joshua Rauh, “Wall Street and Main Street: What Contributes to the Rise in the Highest Incomes?”, The Review of Financial Studies nr 3 2010 (pdf i arbetspapperversion).
****Jfr Lucian Bebchuk & Jesse Fried, “Executive Compensation as an Agency Problem” (pdf), The Journal of Economic Perspectives, nr 3 2003; Carola Frydman & Raven Molloy, “The Compression in Top Income Inequality during the 1940s” (pdf), paper, MIT, 2011.

Begränsades Obama-administrationens stimulanspaket av deras rädsla för bond market vigilantes?

Brad DeLong, 24 januari:

"How Much Did Larry Summers Fear the Invisible Bond Market Vigilantes in December 2008?: The Obama Economic Policy Memo

My conclusion is that he did not fear them much, if at all.

Remember that this memo is not Larry Summers's view as of December 2008. It is, instead, the rough consensus of an initial Obama economic policy team whose members spread out on the policy spectrum from left to right roughly in the order: Romer-Summers-Orszag-Geithner. This is Larry Summers being honest broker: his own personal views at the time were probably a couple of steps to the left of the broad thrust of the memo.

Reading the memo, the piece of it that I thought summarized the memo's view of the "bond market vigilantes will come to kill us all if we try to give the economy a fiscal boost!" argument was this:

From the perspective of raising demand and creating jobs there is a case for a very large program of stimulus. Considerations on the other side include… [a]n excessive recovery package could spook markets or the public and be counterproductive. Given where the public discussion is moving and given the "flight to treasuries" present in markets at this point, we do not believe this should deter escalation well above $600 billion - a view shared by senior Federal Reserve officials. It does speak to the importance of accompanying recovery actions with strong measures to reinforce medium term fiscal credibility…

This seems to me to raise the argument that the administration-to-be should do less than it was planning to do out of fear of bond market vigilantes--and then to rebut that argument. The bottom line I get is that the economic team believed that the invisible bond market vigilantes were simply not an issue for policies in the range that the administration-to-be was thinking of proposing.

The other place in the memo where the invisible bond market vigilantes are mentioned is this:

To accomplish a more significant reduction in the output gap [than in the four illustrative policy proposals] would require stimulus of well over $1 trillion based on purely mechanical assumptions - which would likely not accomplish the goal because of the impact it would have on markets…

If you read the memo as expressing the opinions of a single rational mind--which is probably a mistake: such memos are by their nature a compromise, and coherence and consistency of thought across sections is invariably sacrificed to the need to get the memo out the door when participant X says that §Y must say Z or they will demand another meeting to thrash out the issues--then the midpoint of the Obama economic policy team as of December 2008 thought that a $600 billion fiscal boost was too small while a "well over $1 trillion" fiscal boost was too big. The Recovery Act that we got was about $600 billion of real stimulus, plus $200 billion of stimulus-ineffective congressional gee-gaws like AMT relief.

Given the situation and forecasts as of December 8, 2008, this looks like the right number to me. Remember that as of December 8, 2008 the economy looked much brighter than it turned out to be--and that as a result the magnitude of "flight to quality" demand for Treasuries looked to be much smaller than it turned out to be, which means that it was rational then to think that the bond market vigilantes were much closer than they have turned out to be.

Don't complain about excessive fear of the bond market vigilantes."

Utifrån Ryan Lizza, "The Obama Memos", The New Yorker 30 januari.
Också: Paul Krugman, "Larry and the Invisibles", 23 januari.
---
Jfr 13 november 2011, "Avsattes Berlusconi av 'den internationella marknaden'?"; 7 sept 2011 "Spendera sig ur krisen?"; 21 juli 2010 "Rodrik om 'marknadens förtroende'"; 16 maj 2010 "Makten i världsekonomin - var finns den?".

Kulturvänstern saknar en teori om politik

I paneldiskussionen i Godmorgon, världen! förra söndagen (15 januari) diskuterade Lotta Gröning, Per Wirtén och Erik Helmerson huruvida Sverige skulle gå med i den s.k. europakten. Och Per Wirténs världsfrånvända, i sämsta mening idealistiska och volontaristiska resonemang där illusterar väl problemet med kulturvänstern: att de tror att utifrån diskurs, kultursidor och vad som läcker in där från andra fält, och utan att någonsin behöva skärskåda och analysera den verklighet som finns utanför kultursidorna, kan man göra adekvata sakpolitiska ställningstaganden. Men som Olof påpekat: EMU och europakt är specifika politiska konstruktioner, inte oproblematiska manifestationer av "vackra idéer", och därför räcker det inte när man ska ta ställning till ett konkret förslag, att man bara tittat på en idé som man påstår ligger bakom.

"Wirtén: för mig är det en politisk handling att gå med i den här pakten /.../

Gröning: hur kan du sitta och säga att det är en politisk handling, när vi har en stor ekonomisk världskris? Räcker det med att säga att vi har en politisk, har du inget ekonomiskt recept för hur man ska lösa det här?
Wirtén: i motsats till dig är jag inte ekonomist utan jag tycker att politik och demokrati är väldigt viktigt." (SIC!!)

Katastrofalt dåligt - vad mer kan man säga? Jag har svårt att förstå hur en person som är en så bra skribent, för det är Wirtén verkligen, samtidigt kan göra så usla inlägg i den politiska debatten...

Wirtén tar därefter upp att Merkel och Sarkozy diskuterar Tobinskatt och hävdar med grund i det att EMU i framtiden inte kommer vara nyliberalt... Jo. Det finns ju aldrig någon skillnad mellan vad politiker säger och vad de gör? Sarkozy har aldrig någonsin gjort stora retoriska utspel utan grund i vad han faktiskt gjort eller kommer att göra?

Kulturvänstern saknar en teori om politik och detsamma för ekonomi, och verkar inte tycka att man behöver det heller: diskurserna är ju genomskinliga och rättvisande representationer av resten av världen så man behöver bara se vad som sägs i debatten, av politiker, för att kunna göra politiska omdömen. Det är problematiskt.

---
Uppdatering 24 januari
Apropå politiker, t ex Sarkozy, som säger en sak och gör en annan:

"In Europe, Paris and Berlin are again proving that they see no contradiction between railing against financiers while at the same time undermining hard-won global agreements on tighter regulation.

The German chancellery and the Elysée are now set on reaffirming efforts to lift limits on the double counting of capital in banks’ insurance subsidiaries, which are particularly common in France. Not only does this go against the thrust of making banks safer; it unpicks the global compromise in which each major jurisdiction agreed that Basel III should punish its own particular sins, notably when counting as capital certain instruments that do not absorb losses well in a crisis.

Paris and Berlin are also dragging out Basel’s new liquidity and leverage rules. The liquidity ratio is meant to protect banks against funding runs of the kind that killed Lehman Brothers. /.../"

FT ledare, "Basel III - the case for the defence", 24 januari 2012. Med länk till Alex Barker och Brooke Masters, "Paris and Berlin seek to dilute bank rules", FT 22 januari.

Och så kan jag tillägga att "kulturvänstern" var ett lite slarvigt valt begrepp så här i Bengt Ohlsson-dagar.

Topprocentens politiska ekonomi i USA

Sedan 1990-talet har en inkomstfördelningsforskning, ledd av nationalekonomerna Thomas Piketty i Paris, Anthony Atkinson i Oxford och Emmanuel Saez vid UC Berkeley, tagit fart som fokuserar på toppinkomsttagare och tar fram mått på fördelning som är toppinkomsttagarnas andel av de totala inkomsterna i ekonomin. En anledning till detta är att för att ta fram gini och liknande mått så behöver man ha väldigt mycket data på inkomsterna i ekonomin, medan för toppandelar så behöver man just bara toppinkomsttagarnas inkomster samt den totala inkomsten i ekonomin. Och toppinkomsttagarna har betalat skatt och fått sina inkomster registrerade betydligt längre än medel-Svensson, vilket gör att ett mått på inkomstfördelning som toppercentilens andel av de totala inkomsterna kan gå mycket längre tillbaka än till exempel gini.

För USA finns det t ex bara gini-koefficient tillbaka till 1960-talet, och några specialberäkningar bara med män anställda i vissa sektorer tillbaka till 1937, medan man med toppercentilens andel har data tillbaka till 1913. I bilden nedan, med data från Atkinson, Piketty och Saez (projekthemsida) visar toppercentilens andel av de totala inkomsterna före skatt och omfördelning och inklusive kapitalinkomster i USA 1913-2007:


Det är enkelt att se att kurvan har en U-form och med tre tydliga epoker. Den första är 1913-ca 1940 med mycket hög ojämlikhet. Den andra epoken börjar under FDR:s tid som president och under andra världskriget då ojämlikheten minskar, och därefter förblir på samma nivå fram till början av 1980-talet. Den tredje epoken börjar i början av 80-talet med snabbt ökande ojämlikhet och en återgång till 1920-talets nivåer; "the new gilded age". (Jfr NY Times 25 oktober 2011.)

Hur kan man då förklara variationen över tid och framför allt den stora ökningen av ojämlikheten sedan 1980? Sociologen Thomas Volscho och statsvetaren Nathan Kelly gör ett intressant försök i sitt nya paper "The Rise of the Super-Rich". V & K utgår från maktresursteori (MRT) liksom Hicks, Moller, Huber & Stephens, Kenworthy, Brady, med flera, och hävdar lite klent att även om maktresursteorin redan bevisat sin förklaringskraft vad gäller allmän inkomstfördelning (gini, 90-50 etc) och variationerna i välfärdsstaters omfattning och design, så är toppercentilinkomster ändå en så speciell beroende variabel att denna studie ändå är originell.

De förklarar MRT:s approach som att dess "main assumption is that the working and middle-classes have different distributional preferences from owners of capital, with lower classes having more egalitarian distributional preferences than those at the top." Och att "the PRT model emphazises two major spheres within which the working and middle-classes can organize to achieve progressive redistribution: politics and the market".

V & K:s bidrag till maktresursteorin i detta paper är att betona att faktorer som traditionellt ses som påverkande omfattningen av omfördelning genom skatter och överföringar, faktiskt också har en effekt på fördelningen före omfördelning:

"Our more extensive view of political power resources suggests political factors should not only influence the redistribution through taxes and transfers, but also alter economic outcomes produced in the market. Following Kelly (2009), we call this market conditioning."

Det här är en teoretiskt viktig poäng som påminner mig om mitt missnöje när Wanja Lundby-Wedin för något år sedan i högt tonläge anklagade regeringen för att försöka påverka lönebildningen i Sverige. Jo, givetvis påverkar Reinfeldt-regeringen (förutsättningarna för och därmed utfallet av) lönebildningen i Sverige. Men det gör vilken regering som helst. Det finns ingen "neutral" regering i denna fråga! Men det var ett sidospår. "Market conditioning" är ett intressant sätt att sätta ord på den teoretiska poängen, och förstås viktigt i detta paper eftersom Volscho och Kellys mått på inkomstfördelningen är pre-tax, pre-transfer.

De tre mest uppenbara oberoende variablerna att inkludera är facklig anlutningsgrad (en market power resource), andel demokrater i kongressen samt demokratisk president eller ej (två political power resources). Vidare inkluderar V och K också tre policy-variabler: högsta marginalskatt på arbetsinkomster, kapitalinkomstskatt och räntenivån. Och två variabler för tillgångspriser: aktiemarknadens nivå mätt med Standard & Poor's 500 index, och bostadsmarknadens utveckling mätt med Shillers husprisindex. Och så makrovariabler: handelsöppenhet mätt som importer och exporter som % av BNP, arbetslöshet, och loggad BNP.

De har en blandning av stationära och icke-stationära variabler och i enlighet med trenden inom jämförande politisk ekonomi (jfr De Boef och Keele 2008) så använder de en error correction model som är en metod för att förena kortsiktiga och långsiktigare effekter av de oberoende variablerna i en enda modell. V och K ställer upp modellen:

Och förklarar pedagogiskt:

"this specification /.../ allows for a test of both short and long-run effects. The immediate short-term effect of X is captured by β1. The error correction rate is captured by α1 and indicates the rate at which discrepancies between Y and X are
recalibrated to their equilibrium state. Importantly, if the error correction rate is not significant, it indicates that a long-run relationship does not exist (for integrated variables this is a cointegration test). An increase in X can have an immediate impact on Y and a long-run impact that is distributed over time (dictated by the error correction rate) such that Y readjusts to the long-run equilibrium between X and Y. The total long-run impact, known as the long-run multiplier effect is calculated by β2/α1."

Man utgår alltså från att det finns jämviktstillstånd i variablerna och deras förhållanden, och kan räkna ut hur mycket en kortsiktig förändring i X-variabeln påverkar Y, samt hur lång tid (hur många perioder) som det tar innan effekten av X-förändringen (om vi utgår från att X går tillbaka till sin jämvikt efter sitt "hopp") på Y klingar ut (β2/α1).

Tabellen nedan innehåller Volscho och Kellys resultat (klicka för större bild), där modell 1 bara innehåller de politiska variablerna, modell 2 bara policy-variablerna, modell 3 de variabler från modell 1 och 2 som var signifikanta, och därefter modell 4 och 5 är de fulla modellerna som inkluderar makro-ekonomiska kontrollvariabler, även om modell 5 bara inkluderar de variabler som tidigare varit signifikanta.


Nivån på facklig anslutningsgrad är som förväntad negativ och signifikant, liksom andelen demokrater i kongressen (utom i modell 4). Demokratisk president är däremot inte signifikant, vilket överensstämmer med Lane Kenworthys (2010) findings att presidenters parti tidigare under efterkrigstiden hade en signifikant effekt på inkomstfördelningen, men att det sedan 1980-talet inte längre är så. Skattevariablerna är negativa och signifikanta.

Det är inga häpnadsväckande empiriska resultat det här. Volscho och Kelly med sin ECM-metod försöker dock också klargöra med vilka tidsdimensioner som variablerna har effekt:


Den jämförande politiska ekonomins metodgurus Beck och Katz (2011) kommer i sin senaste artikel ut som ECM-förespråkare, så jag gissar att man kommer se mycket av sådant här framöver, och det ser jag fram emot.

Det är dock något obekvämt, tycker jag, med inkomstfördelningsstudier på makro-nivå med en tidsserie från ett enda land. (Även om ECM förstås är väl ägnat åt att studera trendade tidsserier.) Jag tror absolut på den teoretiska nivån på Volscho och Kellys maktresursteoretiska förklaring till den ökade ojämlikheten, men precisionen i att skatta effekter och kausalitet i det här fallet känns skakigt. Med tanke på den mycket stora uppmärksamhet som Atkinson-Piketty-Saez toppinkomstdataprojekt har fått så är det gott att se maktresursteorin börja appliceras på dessa data, men det känns som att man vill ha fler länder (paneldata) med här för att kunna få fram mer matiga resultat.


Referenser
Nathaniel Beck och Jonathan Katz, "Modeling Dynamics in Time-Series-Cross-Section Political Economy Data" (pdf som arbetspapper), Annual Review of Political Science 2011
Suzanna de Boef och Luke Keele, "Taking Time Seriously", American Journal of Political Science 2008
Lane Kenworthy, "How Much Do Presidents Influence Income Inequality?", Challenge, 2010
Sam Roberts, "As the Data Show, There’s a Reason the Wall Street Protesters Chose New York", New York Times 25 oktober 2011
Thomas Volscho och Nathan J. Kelly, "The Rise of the Super-Rich: Power Resources, Taxes, Financial Markets, and the Dynamics of the Top 1 Percent, 1949-2008" (pdf), paper, 6 december 2011
Volscho, "The Rise of the Wall Street Ruling Class", CounterPunch 10-12 december 2011

---
tidigare bloggat om papers av Nathan Kelly: "Hur ser förhållandet mellan ökad inkomstojämlikhet och ökad politisk acceptans för ojämlikhet ut i USA över tid?", 16 januari 2012.

Industrilöneutveckling i 18 länder 1966-1992, enligt Western och Healy

I de rika länderna ökade (industri)lönerna långsammare på 1980- och 1990-talen än vad de gjorde på 1960- och 1970-talen, konstaterar sociologerna Bruce Western och Kieran Healy i sin artikel "Explaining the OECD Wage Slowdown" från 1999. Det intressanta är då: varför?

Det första givna svaret är: hur såg produktivitetsutvecklingen ut? Självklart finns det ett (positivt) samband mellan produktivitetsutveckling och löneutveckling. Men det är så självklart att det inte är särskilt intressant. Mer intressant är: vilken roll spelar sociala, politiska och institutionella faktorer? Western och Healy förklarar sig arbeta inom maktresursperspektivet:

"We propose an /.../ account that focuses on the institutionalized power resources of organized labour movements. The key idea is that wages depend on industrial relations and political institutions that shape and advance workers' interests (e.g. Korpi, 1983; Goldthorpe, 1984; Scharpf, 1991)."

De har data över industrilönernas utveckling i 18 länder 1966-1992 och börjar med att fastlägga tre kontrollvariabler som tillhör en "marknadsförklaring". De tre är produktivitetsutveckling, inflation och arbetslöshet. Inkluderandet av arbetslöshetens nivå - som lika gärna skulle kunna ha räknats som en maktresursvariabel, menar jag - motiveras på empirisk grund: den har visat sig spela roll. Och inflationens inkluderande motiveras utifrån ekonomisk teori:

"Unexpected inflation causes workers to overestimate the value of their wages and oversupply their labour as a result (Friedman, 1968, 7—11). Excess labour supply then drives down wages. In an alternative interpretation, inflation reduces real wages because employment contracts specify nominal rather than real quantities (Keynes [1935] 1964, ch. 2)."

Så kommer vi då till maktresursvariablerna. Facklig anslutningsgrad är med som en central indikator på fackets styrka, även om Western och Healy konstaterar att man också kan argumentera för att starkare fack kommer vara ansvarstagande och ingå pakter om att inte öka lönerna för snabbt. Förhandlingarnas centraliseringsnivå inkluderas också som ett mått på detta. Strejkfrekvens avfärdas som förklarande variabel eftersom W och H hävdar att de länder som hade flest strejker, som USA och Storbritannien, hade långsammast lönetillväxt och vice versa och att strejkfrekvens därför inte är någon bra indikator på arbetarrörelsens styrka. Slutligen inkluderas också vänsterregering som en förklarande variabel, mätt som vänster- och arbetarepartiers andel av regeringsplatser.

En intressant grej som Western och Healy gör är att med bayesiansk metod prova ifall det finns några "brott" i tidsseriernas förhållanden: förändras effekterna av de oberoende variablerna systematiskt vid något tillfälle? De testar med brott vilket år som helst 1970-1990 och får fram att ett brott vid 1975 ger bäst ekonometriska resultat, högst förklaringsvärde för modellen:

"Adding a dummy variable for years 1975 and after, and interactions with the dummy variable, raises the percentage of explained variance by one-quarter. Like other research that locates the end of labour's golden age at the mid-1970s (Esping-Andersen, 1990: 186; Crouch, 1993: 291; Goldthorpe, 1987), the structural break identified in this analysis coincides with the recession following the first oil crisis."

Man kan alltså i allra högsta grad göra en substantiell tolkning av detta ekonometriska resultat: vi har anledning att tro att effekterna av maktresursvariabler på lönetillväxten i industrin skiljer sig åt efter 1975, efter oljekrisen, jämfört med perioden 1966-1975, år under perioden "de gyllene åren". I tabellen nedan ser man skillnaderna mellan de två perioderna i Western och Healys dataset mellan kolumn 1 (1966-1974) och kolumn 3 (1975-1992).



Vi ser att facklig anslutningsgrad är positiv och signifikant i den första perioden, men inte signfikant i den andra. Vänsterregering är positiv och signfikant i den första, men negativ och inte signifikant i den andra. Även förhandlingscentralisering byter tecken från plus till minus mellan perioderna, och är mer signifikant i perioden 1975-1992 då effekten är negativ. Arbetslösheten är negativ i båda perioderna men väldigt svagt och inte signifikant i den första.

Jag har mina invändningar och frågor till Western och Healys modell. Vore inte en mer intressant beroende variabel att ta löneutvecklingen rensad för produktivitet redan, så att man får mer "rena" effekter av de institutionella variablerna? Och är vänsterregering inte en lite väl löst kopplad variabel till den beroende; vore inte offentlig sektor-tillväxt eller liknande bättre? Och borde man inte inkludera någon globaliserings-variabel, såsom importer från låglöneländer (än mer relevant här eftersom det bara är industrilöner som är i den beroende variabeln, så verkligen konkurrensutsatta)? Och borde man inte försöka dela upp den beroende variabeln, industrilönerna, i någon slags arbetare-tjänstemän-uppdelning eller motsvarande, för att fånga både effekten av maktresursvariablerna på utvecklingen av den totala lönekakan, och dess fördelning?

Men inte desto mindre gillar jag verkligen deras paper. Grundfrågan är hur intressant som helst och i grova drag tycker jag valet av variabler är spännande, inte minst utifrån att man antagligen hade sämre tillgång till relevanta datasets år 1999 än vad man har idag; idag hade motsvarande studie gjorts betydligt mer avancerat. Deras allmänna och samhällsteoretiska slutsats finns det dock ingen anledning att uppdatera, den är bra som den är:

“the analysis /.../ suggests that labour markets are deeply political forums for economic allocation. By this we mean that labourmarket outcomes are shaped by the surrounding balance of power between owners and wage-earners. This idea is illustrated most clearly with evidence for institutional effects. More fundamentally perhaps, power relations between owners and workers also appear to affect the relationships among economic variables. Thus the link between productivity growth and wages is less a necessity of competitive markets and more a contingent fact of the capacity of wage-earners to assert claims on the dividends of technical progress.”

Referens
Bruce Western och Kieran Healy, "Explaining the OECD Wage Slowdown: Recession or Labour Decline?" (pdf), European Sociological Review nr 3 1999

Stockholmsmoderaternas privatiseringar: Jeltsin eller Fleksnes

"Det är ställt bortom tvivel att tiotals miljoner kronor överförts från alla skattebetalare till några skattebetalare när det moderatledda landstinget 'knoppade av' vårdcentraler under förra mandatperioden. Mottagningarna såldes för 'inventariepris' till utvalda läkare, som senare sålt verksamheten vidare till ett mångdubbelt högre marknadspris. Enligt oppositionens uppskattning handlar det om 35 miljoner kronor.

'Vi såg inte hotet att några skulle berika sig', sa nuvarande finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) i en DN-intervju i förra veckan. 'Vänskapskorruption', säger Birgitta Sevefjord (V) till Dagens Arena (13/1).

Och visst lämnas vi med två alternativ på bordet. Antingen har man med berått mod slumpat bort landstingets tillgångar och låtit utvalda personer göra grova klipp på dem. Det vore ett agerande i rakt nedstigande led från Boris Jeltsins Ryssland, med skillnaden att de nya oligarkerna handlar i sjukvård i stället för gas och olja. Beteendet kallas i så fall korruption och de ansvariga ska inte sitta i landstingsstyrelsen, utan i fängelse.

Det andra alternativet, som vi bör utgå från, är att Torbjörn Rosdahl faktiskt menar vad han säger. Att försäljningen genomfördes med ideologiskt ädla motiv: att bana väg för småskaliga, läkardrivna vårdcentraler. Men att man i samband med detta helt missat att reglera hur de nya ägarna ska hantera sin verksamhet. Det vore inte kriminellt, inte ens moraliskt förkastligt – däremot inkompetent på Fleksnes-nivå."

Viktor Barth-Kron, "Kriminellt - eller helt inkompetent", DN 21 januari

Problemet med kulturvänstern

"'Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'. Mer behöver egentligen inte sägas."

Anders Ehnmark, Expressen juli 2010

Jo, mer behöver visst sägas!!

Korrelationen mellan inkomstojämlikhet och social rörlighet

Alan Krueger, Princeton-ekonom och ordförande för Obamas Council of Economic Advisors, har väckt uppmärksamhet i ekonombloggosfären med sin föreläsning i förra veckan om den ökande ojämlikheten i USA och med sin nydöpta "Gatsby Curve", vilket är en scatterplot med gini på x-axeln och social rörlighet, mätt som korrelationen mellan söners och fäders inkomster, på y-axeln. Liksom man kunde tänka sig är högre inkomstojämlikhet associerad med högre korrelation mellan söners och fäders inkomster, dvs lägre social rörlighet:


T ex Paul Krugman har lyft fram detta faktum, men plotten har också mött invändningar, mest intressant från ofta intressante och alltid empiriske höger-kverulanten Scott Winship, tidigare åberopad här på bloggen i samband med hans kritik av Piketty och Saez toppinkomstdata såsom använda av Hacker och Pierson.

Vad är då kärnan i Winships kritik av "Gatsbyplotten"? Låt oss börja med att fråga: vilka är våra hypotetiska mikro-grundvalar i "modellen" att ökad gini-koefficient ger ökad korrelation/elasticitet mellan fäders och söners inkomster? Jag skulle säga att de är: större ojämlikhet i inkomst idag innebär större skillnader i skolsystemet (om än inte linjärt, utan med vissa hack i kurvan för skolreformer osv) vilket innebär mer förutbestämt ojämlik fördelning av kunskaper vilket ger mindre social rörlighet för dagens barn. Och, större inkomstojämlikhet ger också ökad ojämlikhet i tillgång till andra saker som främjar ens framtida inkomster, såsom boende och bostadsområden som är bra för studieförmågan. Osv. Jag skulle vilja säga att det finns sällsynt bra micro foundations, för just denna plott, och att göra den är så sett okontroversiellt.

Men hur man gör den är fortfarande något att diskutera. Utifrån det teoretiska resonemanget ovan kan vi konstatera att det måste vara dagens inkomstojämlikhet som påverkar dagens barns möjligheter till social rörlighet. Och här har Winship en bra invändning mot Kruegers "Gatsbykurva":

"If one believes that inequality diminishes opportunity, one should look at how inequality experienced in childhood affects mobility between childhood and adulthood. Krueger’s immobility data are, for the most part from people who were in their 30s during the 1990s, so they should be matched with inequality data from the 1960s, when those people were children. But instead they are matched with inequality data from 1985. Cross-national differences in inequality were much bigger by 1985 than they were in the 1960s, so it is likely that the relationship across countries between childhood inequality in that decade and immobility experienced by the 1990s is weaker than the Great Gatsby chart suggests; that is, if countries had relatively similar inequality levels when the 1990s adults were children, then inequality would be a less salient factor in explaining mobility differences thirty years later."

Jag tycker att det här är en bra poäng teoretiskt även om jag gissar att samma samband fortfarande är kvar om man använder ginis från 60-talet. Och ekonomen Miles Corak, en av de främsta forskarna på området social rörlighet, svarar:

"Yes, to some extent one wants to use the Gini prevailing during the time children are being raised as it might capture the capacity of parent’s to invest in their children’s human capital. But Solon’s model is more subtle than just that; parents make their investments based upon expectations of the return in the future, when their children are adults. So it is not self-evident as Winship suggests that Gini coefficients from an earlier period are entirely appropriate.

Krueger uses Gini’s for the 1980s: not perfect from Winship’s perspective but not unreasonable, and not clear why this would be characterized as a 'big problem'. Further, Winship has not made clear why he would use Gini’s for any one particular year, rather than some sort of average over the entire time a child is being raised, or why he would ignore the importance of future expectations.

I don’t think this is a fundamental concern that would reverse the result."

En bra diskussion om en intressant plott!


Alan B. Krueger, "The Rise and Consequences of Inequality", föreläsning 12 januari 2012
Scott Winship, "The Obama Administration's Questionable Economic Mobility Claims", 17 januari 2012
Miles Corak, "The Economics of the Great Gatsby Curve", 17 januari 2012

se också Jason DeParle, "Harder for Americans to Rise From Lower Rungs", New York Times 5 januari

---
jfr 23 oktober 2011 "Avkastning på utbildning och social rörlighet", 15 maj 2010 "En liberal om inkomstfördelning, 4", 31 oktober 2008 "Economist om ojämlikhet och mobilitet".

---
Uppdatering 22 januari
Justin Wolfers på Freakanomics ger Corak och Krueger rätt i debatten med Winship: "I score this fight for Corak. It’s not even close: he’s the leading figure in international comparisons of mobility, and he’s put together the best data around. Other authors and other datasets yield the same conclusions."
Wolfers, "Is Higher Income Inequality Associated with Lower Intergenerational Mobility?", Freakanomics 19 januari

Och Corak har svarat Winships svar på Coraks svar, och inkluderar denna talande bild, som inkluderar 25 länder istället för 10 som i Kruegers "Gatsbykurva":

Miles Corak, "The Economics of the Great Gatsby Curve: A picture is worth more than a thousand words", 18 januari
- detta är Coraks svar på Winships svar, också från 18 januari, som finns här.

---
Uppdatering 1 februari
Lane Kenworthy har ett bra nytt inlägg på frågan: kan man förena stor inkomstojämlikhet med låg ojämlikhet i möjligheter (dvs hög social rörlighet)? Exemplet han tar är att inkomstojämlikheten ökat kraftigt i Sverige men att den sociala rörligheten ännu tycks högre än i t ex USA, eftersom Sverige har ett mer utbyggt och jämlikt utbildningssystem, inklusive förskolor.
Kenworthy, "Inequality, mobility, opportunity", 31 januari
även:
John Quiggin, "Social democracy and equal opportunity", Crooked Timber 29 januari

Hur ser förhållandet mellan ökad inkomstojämlikhet och ökad politisk acceptans för ojämlikhet ut i USA över tid?

USA är sedan länge ett av de rika länder med högst inkomstojämlikhet, och under de senaste trettio årens ökade ojämlikhet överlag har den ökat rejält också i USA*. En hel del statsvetare har funderat över politikens roll i denna process: har politiken ökat på ojämlikheten, har den ingripit för att minska ojämlikheten, eller har politikens effekt på inkomstojämlikheten varit plus minus noll? Och, hur har politikens skeende i sig påverkats av den ökade ekonomiska ojämlikheten?

Statsvetarna Nathan J. Kelly och Peter K. Enns diskuterar i artikeln "Inequality and the Dynamics of Public Opinion" just dessa frågor, med fokus på kopplingen mellan inkomstfördelningen och vad de med US-amerikansk politisk terminologi kallar "liberalism" i opinionen.

De utgår från en forskningsdiskussion om politikens roll i den ökade ojämlikheten, en diskussion som delats i två läger: vad Kelly och Enns kallar "unequal democracy"-perspektivet (UD), och vad de kallar "dynamic democracy"-perspektivet (DD). UD leds av Larry Bartels (vars mästerverk Unequal Democracy jag har recenserat här, och som Marika Lindgren Åsbrink bloggat om här) och Martin Gilens, och deras huvudsakliga/säregna finding är att USA:s politiker reagerar mycket svagare på låginkomsttagares politiska preferenser än på höginkomsttagares. De har visat detta bland annat genom Bartels studie på hur senatorers åsikter korrelerar med låginkomst- och höginkomsttagare i senatorernas hemdelstater, och genom Gilens analys av kopplingen mellan masspreferenser och policyförändringar. UD-perspektivet implicerar att ökad inkomstojämlikhet kan leda till mindre politiskt deltagande (bland låginkomsttagare) och ökad ojämlikhet i politiskt inflytande, vilket minskar utrymmet för en progressiv fördelningspolitik, vilket skulle förklara att den ökade marknads-inkomstojämlikheten i USA de senaste 30 åren inte har mötts av ökad fördelningspolitik. Dynamic democracy-perspektivet, företrätt av Stuart Soroka och Christopher Wlezien (2008) samt Joseph Ura och Christopher Ellis (2008), ifrågasätter på empirisk grund Bartels och Gilens findings att låginkomsttagare skulle ha systematiskt mindre "voice" i USA:s politik än vad höginkomsttagare har. Soroka och Wlezien och Ura och Ellis menar sig med studier av samband mellan masspreferenser och policymaking visa att a) höginkomsttagares och låginkomsttagares preferenser förändrar sig på ungefär samma sätt över tid, och b) att kongressens policymaking svarar ungefär lika mycket på invånare oavsett vilken inkomstgrupp de är i.

Kelly och Enn påpekar (fn 7) att UD och DD än så länge skiljer sig åt på så sätt att UD-studierna använder sig av empiri från enstaka nedslag i politiken, mellan DD-studierna använt empiri med en tidsdimension (tidsseriedata). UD ser då absoluta skillnader mellan låginkomsttagares och höginkomsttagares preferenser, medan DD ser hur de två gruppernas preferenser förändrar sig "i takt" om än på olika nivåer. Perspektivet på hur olika respektive lika de två gruppernas preferenser är blir därför olika i UD och DD, vilket kan förklara att de kommer fram till olika slutsatser om politikens responsivitet mot olika inkomstgrupper. (Kelly och Enn använder själva tidsseriedata, vilket talar för att de ska komma till DD-slutsatser.)

Kelly och Enns substantiella ärende i artikeln är att förena två faktum som man kan associera med UD respektive DD. UD-faktumet: att politiken inte blivit mer omfördelande i respons till den ökade marknadsinkomstojämlikheten. Och DD-faktumet: att politikerna är lika responsiva till låginkomsttagare som till höginkomsttagare.

De gör detta genom att medelst regressionsanalys undersöka inkomstojämlikhetens påverkan på opinionen, eller vad de kallar "public mood liberalism". Begreppet "public mood" tar de från statsvetaren James Stimson, och det är ett aggregerat mått med en skala 0-100 som sätter ihop svaren på en mängd olika policyfrågor till ett enda index där skalan är hur positiv man är till "government expansion". Mer positiv till större stat och statlig inblanding, mer "liberal"; mindre positiv, mer "conservative". State of the art i vad som bestämmer public mood i USA är enligt Kelly och Enns delat i två läger. 1, public mood som termostatiskt svar på vad regeringen gör, där en mer "liberal" regering ger anti-liberalt svar i befolkningen och vice versa. 2, public mood som en funktion av hur ekonomin går: högre arbetslöshet ger stöd för vänsterpolitik ("liberalism") medan högre inflation ger stöd för högerpolitik. Från dessa två skolor tar Kelly och Enns kontrollvariabler till sina regressioner, där den teoretiskt intressanta oberoende variabeln förstås är inkomstfördelningen. Måttet på inkomstfördelning som de använder är familje-gini. Data är årliga och för USA åren 1952-2006.

De använder en error correction model och resultatet av huvudmodellen syns i kolumn 3 nedan:



Alla modellerna inkluderar en laggad version av den beroende variabeln. Modell 1 inkluderar utöver denna bara kontrollvariablerna från termostat- respektive ekonomiska läget-hypotesen, medan modell 2 kombinerar inkomstojämlikhet med termostat-kontrollerna och modell 3 är den fulla modellen, med inkomstojämlikhet och alla kontroller. Vi ser att i båda modellerna (2 och 3) där ginis nivå föregående år är med, så har den variabeln den förväntade negativa effekten och statistiskt signifikant (om än bara på 90 procentsnivån). (Förändringen i gini, ΔIncome inequality, är däremot inte signifikant.) Nivån på inkomstojämlikheten har en effekt på -16,22 respektive -18,00 i modell 2 respektive 3. Skalan på gini är mellan 0 och 1 och nivån varierar i datasetet mellan 0,35 och 0,44, så med modell 2:s skattade effekt så skulle en ökning från datas lägstanivå på gini till högstanivån (0,35-->0,44) minska "public mood liberalism" med 1,46 enheter på skalan 0-100, och med en större effekt på längre sikt: -5,84. Nivån på public mood liberalism varierar i datasetet mellan 49 och 69, vilket innebär att den ökning av inkomstojämlikheten som skett enligt Kelly-Enns modell kan förklara en stor del av den minskade "liberalismen" i USA:s attityder.

För att ytterligare belägga sin relevans gentemot unequal democracy-perspektivet så går Kelly och Enns vidare med en regression där folk som uttalar sig om sin "mood liberalism" är uppdelade per inkomstkategori. K och E har här definierat "låginkomst" som den lägsta kvintilen och "höginkomst" som den högsta kvintilen. I tabellen nedan ser vi till vänster modellen med termostat-kontrollerna och inkomstojämlikheten med resultat uppdelade på låginkomst- och höginkomsttagare, och till höger ser vi den fulla modellen där också ekonomiska läget-kontrollvariablerna är inkluderade.


Vi ser att för båda inkomstgrupperna är inkomstojämlikheten (som nivå, inte förändring) negativ och signifikant på public mood liberalism i båda modellerna. Kelly och Enns tycker själva att denna finding för låginkomsttagarna är överraskande: varför skulle de bli mer höger av ökad inkomstojämlikhet? De spekulerar i betydelsen av brist på pålästhet och att låginkomsttagarnas preferenser kanske styrs av höginkomsttagarnas, vilket är ett problem: "if the poor and the wealthy update their opinions synchronously because the poor simply follow the rich, this is hardly good for democracy." De spekulerar också i huruvida det har med media att göra och att media i tider med hög tillväxt förmedlar individualistiska historier om hur bra det går för folk på toppen, vilket skulle minska "public mood liberalism". Och att det, faktiskt, kan handla om falskt medvetande orsakat av samhällselitens styre av media och opinion: "Economic and political elites may be able to shape the opinions of the poor through distraction and/or misinformation, perhaps even giving rise to a form of false consciousness among the poor."

I vilket fall så hävdar de att denna finding sammanför UD och DD på ett lyckat sätt: ja, som UD säger så innebär inte ökad ojämlikhet att man får mer omfördelning (contra Meltzer-Richard), men som DD säger så är inte detta på grund av ojämlik politisk responsivitet. Istället beror detta på att större ojämlikhet skiftar opinionen till höger. Varför ska den då göra det? Kelly och Enns avfärdar Meltzer-Richard-modellen utifrån vad de kallar Benabou-modellen, utifrån ett paper av nationalekonomen Roland Benabou (2000). Benabou utgår ifrån att offentliga satsningar ökar det allmänna välmåendet eller den totala nyttan i befolkningen, men att när ojämlikheten växer så ökar antalet personer som förlorar på offentliga satsningar. Därför kan ökad ojämlikhet leda till minskad public mood liberalism, hävdar K och E.

Det finns dock massor av invändningar som man kan göra mot deras undersökning. Varför redovisas inte - lämpligtvis i fotnoterna - ifall resultaten är robusta mot användande av andra mätt på inkomstojämlikhet, såsom 90-50, 90-10 eller topprocentens andel av de totala inkomsterna? Och, kanske mer substantiellt, varför visar de inte nivåerna på public mood liberalism för låg- respektive höginkomsttagare? Okej att PML-nivån för de två grupperna rör sig i takt, men avståndet emellan de två gruppernas nivåer (antagligen: mer PML hos låginkomsttagare), kan ju ändå vara konstant och signifikant! Och om så är fallet så kan jag inte se varför påvisandet att de på marginalen påverkas likadant av ökad inkomstojämlikhet, skulle invalidera unequal democracy-perspektivets påstående att politiker är mer responsiva till höginkomsttagare.

Not
*Jag har skrivit en lång text/forskningsöversikt om detta: "Varför har inkomstojämlikheten ökat i USA sedan 1980?", februari 2011.

Referenser
Roland Benabou, "Unequal Societies: Income Distribution and the Social Contract" (pdf), American Economic Review, mars 2000
Nathan J. Kelly och Peter K. Enns, "Inequality and the Dynamics of Public Opinion: The Self-Reinforcing Link Between Economic Inequality and Mass Preferences" (pdf), American Journal of Political Science oktober 2010
Stuart Soroka och Christopher Wlezien, "On the Limits to Inequality in Representation" (pdf), PS: Political Science and Politics, nr 2 2008
Joseph Daniel Ura och Chris Ellis, "Income, Preferences, and the Dynamics of Policy Responsiveness" (pdf), PS: Political Science and Politics nr 4 2008

också bloggat om Kelly & Enns artikel: John Sides, "Does Inequality Make People More Conservative?", Monkey Cage 6 oktober 2010

Vad om Robin Hood är socialkonservativ?

Hur påverkar ökad inkomstojämlikhet fördelningspolitiken? Blir fördelningspolitiken mer omfördelande när inkomstojämlikheten ökar? Och hur medieras den ökade inkomstojämlikheten av partipolitik? Dessa frågor tittar den norske statsvetaren Henning Finseraas på i artikeln "What if Robin Hood is a social conservative?", publicerad i Socio-Economic Review år 2010.

Finseraas genomför sin studie i två steg: en på individnivå, hur individen påverkas av makrofaktorerna inkomstfördelning och partipolarisering, och en på makronivå, hur länders omfördelningspolitik påverkas av inkomstfördelning och partipolarisering.

Individnivå: hur individens vänster-höger placering påverkas av moralpolitisk partipolarisering
F hävdar att mer partipolarisering i en moral-politisk dimension är associerad med ett svagare förhållande mellan en medborgares åsikter om omfördelningspolitik och densammes generella politiska orientering. Finseraas bygger detta på att medborgare när de väljer parti-identifikation och vänster-höger-identifikation bygger detta både på en ekonomisk-politisk dimension och en moralpolitisk dimension, och att personer som står till vänster fördelningspolitiskt i någon mån tenderar att vara moralkonservativa, och vice versa. (Jfr Svallfors.) Det är intressant att Finseraas här uttryckligen utgår ifrån (s 287) att vänsterpartier tjänar på att politiken i hög grad organiseras kring klass och fördelningspolitik och att högerpartier därför gärna försöker polarisera väljarna på den moralpolitiska dimensionen.

F testar denna hypotes genom en ordered logit-regression där den beroende variabeln är medborgares självidentifiering på en vänster-höger-skala från World Values Survey, och de två intressanta oberoende variablerna är moralpolitisk partipolarisering mätt med kodade valmanifest-data från Comparative Manifesto Project, och att personen a) tjänar mindre än medianinkomsttagaren, eller b) att personen i WVS uttalar stöd för omfördelningspolitik. Studien baserar sig på statistik för 21 rika länder åren 1981-2004*.

Vänster-höger-placeringen mäts på en skala från 1 till 10 där 1 är extremt höger och 10 extremt vänster. Partipolariseringen mäts genom att F tar CMP-kodningen för följande frågor: militära utgifter, patriotism och nationalism, "traditionella moraliska värderingar", lag och ordning, och multikulturalism, och mäter avståndet mellan vänsterblocket och högerblocket i ett land på dessa frågor.

Regressionens mest intressanta oberoende variabel är en interaktion mellan inkomststatusen/fördelningsvänligheten å ena sidan och CMP-partipolariseringen å den andra. Vidare kontrollerar F för faktorer som man vet påverkar medborgares tendenser till vänster-höger-placering: vissa liberala värderingar, huruvida man går i kyrkan, kön, ålder, utbildningsnivå, och huruvida man tar emot penga-överföringar från staten. F:s resultat för denna analys syns i bilden nedan, där det är kolumn 1 som är mest intressant:

Vi ser (i kolumn 1) att effekten på den beroende variabeln, där 1 är extrem höger och 10 är extrem vänster, av att ha en inkomst under medianen är positiv, vilket är logiskt: låginkomsttagare är överlag mer vänster än höginkomsttagare. Men vi ser också, och det är huvudresultatet, att effekten av interaktionen mellan att vara "låginkomsttagare" (i denna definition) och partiernas moralpolitiska polarisering, "Below median * polarization" är negativ, vilket innebär att med mer polariserade partier så blir låginkomsttagare inte mer vänster i lika hög grad som tidigare. Enligt F så är sannolikheten i modellen för att en låginkomstväljare ska identifiera sig som vänster (leftscale-värde på 6 eller högre) 60,8 % i en situation utan moralpolitisk vänster-höger-partipolarisering, och 57,5 % i en situation med hög sådan polarisering (s 296).

Makronivå: moralpolitisk partipolarisering ger mindre omfördelande svar på ökad inkomstojämlikhet
Den andra hypotesen i Finseraas studie är att eftersom egalitarianer blir mindre vänster i starkt moralpolitiskt polariserade system så kommer mer moralpolarisering att ge svagare omfördelningspolitiskt svar på ökad inkomstojämlikhet. Den beroende variabeln i detta steg är hur mycket skatte- och omfördelningspolitik minskar gini-koefficienten för hushåll, med statistik från Fiscal Distribution data set. (F testar med både gini-koefficient bara för hushåll i arbetsför ålder, och med gini för hela befolkningen inklusive pensionärer.) Här är det pre-fördelnings-gini och moralpolitisk partipolarisering som är de två intressanta oberoende variablerna, och framför allt interaktionen mellan de två; Finseraas teori om hur moralpolitisk polarisering försvagar vänstern genom att splittra dess väljarbas implicerar ju att med ett mer moralpolitiskt polariserat partilandskap så kommer den fördelningspolitiska responsen på ökad inkomstojämlikhet att försvagas. Resultatet från F:s huvudmodell för att testa denna hypotes syns i kolumn 1 nedan; kolumn 2 visar samma modell fast med gini-koefficienten utan pensionärer. Modellerna kontrollerar för variabler som man vet eller tror påverkar omfördelningspolitikens omfattning: hur stor andel av befolkningen som går och röstar, arbetslöshetens nivå (när arbetslösheten ökar så ökar omfördelningen mekaniskt eftersom mer a-kasse-pengar måste betalas ut, allt annat lika), hur stor andel av befolkningen som är över 65 år, facklig anslutningsgrad, och (loggad) BNP-nivå.



Vi ser att i båda modellerna så leder ökad ojämlikhet i sig till mer omfördelning (i strid med min egen teoretiskt grundade uppfattning**), men interaktionen mellan moralpolitisk polarisering och ökad ojämlikhet har en negativ effekt på omfördelningens omfattning. Plotten nedan illustrerar effekten av moralpolitisk polarisering på omfördelningspolitiken: desto mer polarisering, desto mindre effekt får ökad inkomstojämlikhet på omfördelningens omfattning.


Implikationer
Finseraas drar en överraskande stark politisk slutsats ur studien: "these results show that distancing themselves from the Left on non-economic issues might be an efficient strategy for anti-redistributive rightist parties wishing to reduce the extent of redistribution" (s 298). Man kan dock fråga sig hur relevant detta är i Sverige; även om KD med "verklighetens folk"-retoriken försökt sig på denna strategi så tycks detta ha misslyckats rätt rejält och som att det i socioekonomiskt definierade svenska partilandskapet fortfarande är just ekonomisk-politisk kompetens som leder till framgång; lex "Nya Moderaterna".

Not
*Länderna som är inkluderade är: Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Island, Irland, Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Sverige, Schweiz, Storbritannien och USA. Åren är olika kombinationer av 1981-2004.
**Finseraas hävdar (s 294) att detta i förhållande till "Robin Hood-paradoxen" förvånande resultat kan bero på att RHP-studierna brukar ha löneojämlikhet som oberoende variabel medan F:s studie har hushållsojämlikhet i stället.

Referens
Henning Finseraas, "What if Robin Hood is a social conservative? How the political response to increasing inequality depends on party polarization", Socio-Economic Review 2010

Vad vet vi om den globala inkomstojämlikheten?

Vad vet vi om den globala inkomstojämlikheten? Och hur definierar vi över huvud taget ett sådant begrepp? Och när vi väl har en definition, hur mäter vi verkligheten utifrån den? Här ska jag kort diskutera detta utifrån ekonomerna Sudhir Anand och Paul Segals eminenta forskningsöversiktsartikel "What do we know about global income inequality?" från Journal of Economic Literature år 2008.

För att börja med begreppet. Anand och Segal skiljer utifrån Branko Milanovic på tre olika mått som man kan ha i åtanke när man pratar om "global inkomstojämlikhet" eller "global inkomstfördelning". Det första är helt enkelt relationerna mellan olika länders BNI per capita. Det andra är mellan-lands-ojämlikhet, där varje individ i världen tilldelas sitt lands BNI/capita och ett mått räknas ut utifrån denna viktning. Det tredje och mest intressanta måttet, det som är mest troget till uttrycket "global inkomstojämlikhet", är fördelning mellan alla individer/hushåll i världen där varje enhet har sin egen inkomst och ingen hänsyn tas till nationsgränser.

Det är det tredje måttet som jag ska fortsätta med här. Hur mäter man då detta? Det är naturligtvis oerhört svårt eftersom det verkligen inte finns trovärdiga inkomstdata för alla individer/hushåll i världen, utan forskarna höftar rätt rejält och gör antaganden hit och dit. Anand och Segal konstaterar också att det finns flera metodologiska val som måste göras och där olika forskare skiljer sig åt:

”The studies differ in their manner of constructing a global distribution from the limited available data, particularly in their use of household surveys versus national accounts, their use of different purchasing power parity (PPP) exchange rates, and their estimation of within-country inequality.”

Alltså: använder man hushållssurveys eller nationalräkenskaper som grundkälla, använder man köpkraftsanpassade valutamått eller valutor till marknadspriser när man jämför mellan länder, och vilka beräkningar har man för landsvis ojämlikhet?

I ett diagram återproducerar Anand och Segal måtten, uttryckt osm gini-koefficient för världen, från 10 olika studier för år mellan 1960 och 2000:


Vi ser här att beräkningarna varierar mellan 0,62 och 0,72. Anand och Segals slutsats om detta är att studierna åtminstone är eniga om att nivån är väldigt hög (vilket inte är särskilt förvånande).

Vad studierna däremot inte är eniga om, och vad som också är intressant, är den globala inkomstfördelningens utveckling. Ökar den eller minskar den? Tja, enligt Bhalla och Sala-i-Martin så minskade den 1980-2000, men enligt Milanovic så ökade den åtminstone under 90-talet, och enligt Dikhanov och Ward så stod den tämligen stilla 1980-2000. Och i Dowrick och Akmals beräkningar så står den stilla om man mäter med vanligt köpkraftsjusterade dollars, men minskar om man mäter med "Afriat-justerade" dollars.

Att beräkningarna blir olika när man har så stora mätproblem och metodologiska problem som man har i denna fråga, är inte förvånande, och Anand och Segal ger mycket intressanta detaljdiskussioner av de olika studierna. Dessa detaljer lämnar jag dock därhän.

Referens
Sudhir Anand & Paul Segal, “What do we know about global income inequality?”, Journal of Economic Literature 2008. (Utkast tillgängligt här som pdf.)

Inkomstojämlikhet och förtroende, till vänster och höger

Inkomstojämlikhet är, visar en rejäl forskningslitteratur, i rika länder på det hela taget negativt korrelerad med förtroende för andra människor och politiska institutioner. Detta faktum är utgångspunkten för statsvetarna Christopher Anderson och Matthew Singers artikel "The Sensitive Left and the Impervious Right", som tar analysen ett steg längre genom att gå ner på individ-nivån inom länder och se på effekterna av ojämlikhet på förtroende dels för höger-orienterade personer, dels för vänster-orienterade.

Anderson och Singer tar sitt mått på förtroende från den stora opinionsundersökningen European Social Survey från 2002-03 och två frågor där om "satisfaction with democracy" samt "trust in public institutions", som besvarats på en skala från 1 till 10 där 1 är extremt missnöje/lågt förtroende och 10 är extremt nöjd/hög tilltro.

Den oberoende variabeln på makronivån är gini efter skatter och omfördelning, hämtad från Luxembourg Income Study, och med kontroller för BNP-tillväxt, arbetslöshetsnivå, och en dummy för postkommunistiskt land. På individnivån är variabeln vänster-höger-självplacering på en skala från 0 till 11 där 0 är långt till vänster och 11 till höger; Anderson och Singer kodar en placering 0-2 som "vänster" och 9-11 som "höger". De kontrollerar vidare för individens inkomst, arbetslöshet, ickeröstning, ålder, utbildning, religiös tro med mera.

Tabellen nedan visar tre olika, men väldigt likartade, modeller för hur nöjd man är med demokratins funktionssätt, för 26 468 européer i 20 länder. Skillnaden mellan modell 1, 2 och 3 är att 2:an har med en interaktion mellan gini och personens ideologi och 3:an har både den interaktionen och en med gini och personens inkomst, medan modell 1 inte har någon av de interaktionerna.

Vi ser att i alla tre modellerna högre gini är associerad med lägre nöjdhet, och att i modell 2 och 3 också interaktionen mellan att vara vänster och högre gini är det. Detta visar att vänsterpersoner i högre grad reagerar på ökad ojämlikhet med minskat förtroende, än vad personer som inte är vänster gör.

Diagrammet nedan visar den enkla relationen mellan inkomstojämlikhet (gini) och ett index för nöjdhet med demokratin, uppdelat på vänster- och icke-vänsterpersoner:

Vi ser att lutningen är brantare för vänsterpersoner, vilket innebär att de reagerar skarpare på ökad ojämlikhet, med minskad nöjdhet med hur demokratin fungerar.

Referens
Christopher Anderson & Matthew M Singer, “The Sensitive Left and the Impervious Right: Multilevel Models and the Politics of Inequality, Ideology, and Legitimacy in Europe” (pdf), Comparative Political Studies 2008

Socialdemokraternas valdilemma 1998-2006, enligt Lindvall och Rueda

I dessa tider av S-kris talas det en hel del om hur S förlorar väljare och vilka det är man förlorar. En av de vanligase troperna är att S problem idag är att man i för låg grad tilltalar medelklassen, och borde vara mindre "arbetarklassiga" för att så vinna fler väljare ur medelklassen.

Ett väldigt intressant paper av statsvetarna Johannes Lindvall och David Rueda behandlar dock ett annat tilltals- och väljardilemma för S. De utgår från en livlig nutida forskningslitteratur om så kallad "dualisering" av arbetsmarknaderna i de rika länderna*, en litteratur som betonar "the political and economic relevance of a division within labor distinguishing workers who enjoy stable and protected employment (insiders) from those who do not (outsiders)". Lindvall och Rueda hävdar att en sådan dualisering uppstått i Sverige sedan 90-talskrisen då massarbetslösheten kom till landet.

Enligt L & R har Socialdemokraterna därför i valen sedan 1994 haft ett dilemma i hur man ska kunna vinna röster hos outsiders och insiders samtidigt: de hävdar att om S betonar insiders intressen alltför mycket så kommer outsiders att gå till radikala partier eller sluta rösta, och om S betonar outsiders intressen alltför mycket så kommer insiders att gå högerut.

De mäter partiernas tilltal genom att kolla på data på vad partiledarna talade om i TV-debatter, genom rapporterna om valkampanjerna i statsvetenskapliga tidskrifter, och genom survey-data om hur väljarna uppfattade vad partierna pratade om. Hur insiders respektive outsiders röstade tar de från Valu. "Outsiders" definieras som arbetslösa, folk i arbetsmarknadsåtgärder, ofrivilliga deltidare, och folk som är anställda tidsbestämt.

Enligt Lindvall och Rueda vann S valet 1994 tämligen oproblematiskt, mycket genom den moderatledda regeringens impopularitet och arbetslöshetskrisen. Till 1998 hade dock arbetslösheten inte sjunkit särskilt mycket (från 9,0 procent till 7,6 procent från september till september enligt Eurostat), och S profilerade sig med frågor som maxtaxan, en reform som främst gynnar medelklassen. S tappade därför mycket väljarstöd bland outsiders som i många fall gick till V; i tabellen nedan ser vi att utifrån Valu så fick V 10,7 procent av rösterna från outsiders men bara 5,9 från insiders.

Andelen outsiders (med bred definition) som inte röstade ökade också kraftigt, från 7,2 till 16,0 procent, och skillnaden mellan insiders och outsiders i icke-röstning ökade från 2,8 till 7,3 proc.

I valet 2002 lyckades enligt Lindvall och Rueda S med insider-outsider-dilemmat genom att man pratade mer om sysselsättning än andra partier, men framför allt genom att man i valets viktigaste fråga, välfärden, lyckades övertyga många om att det borgerliga blockets välfärds- och ekonomiska politik skulle leda till sjunkande kvalitet i välfärden.

I valet 2006 kom dock insider-outsider-dilemmat tillbaka och det rejält. Arbetslösheten hade ökat svagt sedan 2002 (från 6,2 proc till 6,7 proc från valmånad till valmånad) och i motsats till S-ledaren Perssons förutsägelse att jobben inte skulle bli en valfråga så uppgav 35 procent av väljarna (att jämföra med 7 procent år 2002) att sysselsättningen var en avgörande fråga för deras partival. Och som Johan Martinsson (2009) har visat i sin avhandling så hade S redan tidigare förlorat förtroende hos väljarna i denna fråga, även om M i valet 2002 inte utnyttjade denna svaghet hos motståndarna. 2006 uppgav 35 procent av väljarna att M hade en bra sysselsättningspolitik medan bara 21 procent tyckte detsamma om S. Lindvall och Rueda visar att insiders hade lägre förtroende för S här än vad outsiders hade, år 2006.

Tabellen visar valresultat 2006 från Lindvall-Ruedas data uppdelat på insiders och outsiders, och det är intressant att jämföra denna tabell med den för valet 98 ovan:

Lindvall och Ruedas sammanfattning är: "In 1998, the Social Democrats chose the insiders, which led to a marginalization of outsiders and increased support for the Left Party. In 2006, the Social Democrats chose the outsiders, allowing the center-right to target insider groups that had previously voted for the Social Democrats."



Not
*För en introduktion till denna litteratur, se Johan Davidsson & Marek Naczyk, "The Ins and Outs of Dualisation: a Literature Review" (pdf), Barnett Papers in Social Research 2/2009, Department of Social Policy and Social Work, University of Oxford

Referenser
Johannes Lindvall & David Rueda, ”The insider-outsider dilemma in Sweden” (pdf), 2009
Johan Martinsson, “Economic Voting and Issue Ownership An Integrative Approach” (pdf), 2009

Relationen mellan inkomstfördelning och välfärdsstatens storlek, mellan länder och över tid

En av de stora forskningsfrågorna i jämförande politisk ekonomi handlar om hur inkomstojämlikhetens omfattning i ett land hänger ihop med - påverkar och påverkas av - inkomstomfördelningens omfattning, och välfärdsstatens storlek. Nationalekonomer på 1970- och 80-talen (Meltzer & Richard 1981 m fl) brukade hävda att länder med högre marknads-inkomstojämlikhet skulle omdistribuera mer än länder med lägre marknads-inkomstojämlikhet, eftersom det skulle "behövas" mer för att nå en "lagom" nivå (jämvikt, eller något i den stilen).

Sedan har dock flera forskare, däribland Peter Lindert med hans "Robin Hood-paradox" med hjälp av växande dataset visat att det förhåller sig tvärtom: länder med lägre marknads-inkomstojämlikhet omdistribuerar mer, allmänt talat. Chicago-ekonomen Loukas Karabarbounis förklarar i ett mycket intressant nytt papper (pdf), utsett till bästa papper i Economic Journal under 2011, detta faktum med politisk ekonomi: ekonomiskt starkare låginkomsttagare ger politiskt starkare låginkomsttagare vilket ger mer omfördelning, medan ekonomiskt starkare höginkomsttagare ger politiskt starkare höginkomsttagare vilket ger mindre omfördelning eftersom de två grupperna, "the rich class" och "the poor class" som Karabarbounis på nationalekonomers naiva sätt och språk kallar grupperna, har olika politiska preferenser. Och mer pengar ger mer makt: "one dollar, one vote". (Se Aleman och Torres-Reyna 2011 för en annan approach.)

Jag tycker att det är problematiskt att denna litteratur blandar ihop "omfördelning" med "offentliga utgifter på välfärd", vilket jag tycker är två olika om än relaterade fenomen, men lämnar den invändningen åt sidan här. Vad jag är intresserad av här är nämligen: på vilken ledd förväntar vi oss att högre inkomstojämlikhet ger mindre omfördelning? Är det jämförande mellan länder, eller är det inom ett land över tid, eller gäller båda ledderna?

Vad som får mig att ta upp detta är diskussionen i ett metodologiskt paper av Sven Wilson och Daniel Butler (2008) om användande av time series cross section-data (TSCS), alltså data som har både en land-dimension (flera länder är med), och en tidsdimension (flera år per land är med). I TSCS-data kan man ju testa förhållandet mellan ojämlikhet och omfördelning/välfärdsutgifter både mellan länder och över tid, och hur ligger det då till: är högre inkomstojämlikhet associerad med mindre välfärdsstat mellan länder, inom länder över tid, eller båda två? Om vi inte skiljer på de två dimensionerna, utan bara gör en scatterplot med lite TSCS-statistik för 16 rika länder* 1980, 1985, 1990, 1995 och 2000 (n=71) med gini-koefficient från Luxembourg Income Study på x-axeln och offentliga sociala utgifter som % av BNP på y-axeln, så ser plotten ut så här:


Korrelationen är stark - -0,7 - och det finns goda teoretiska argument - one dollar one vote, osv - för att det faktiskt handlar om kausalitet och inte bara korrelation. (Problemet är väl omvänd kausalitet - förstås ger större välfärdsstat utifrån samma maktresursteori också jämlikare inkomstfördelning**. Att nyare papers som Alvarez och Torres-Reyna 2011 och Barth och Moene 2011 använder instrumentvariabler är inte förvånande.)

Men här är det som sagt hur relationen inkomstfördelning-välfärdsstat/omfördelning skiljer sig åt i tids- respektive och landsdimensionen som är intressant. Och här gör Wilson och Butler något gött i förhållande till ett gammalt paper (pdf) av Karl-Ove Moene och Michael Wallerstein, i American Political Science Review år 2001, om förhållandet mellan inkomstfördelning och välfärdsstatens storlek: W & B lägger in land-effekter i en scatterplot, vilket gör att vi får se korrelationerna/slopes för varje enskilt land i Moene och Wallersteins dataset, och inte bara den övergripande lutningen (som min -0,7 ovan). I plotten nedan är den feta heldragna linjen den regressionslinje man drar ur data med poolad analys, alltså att man klumpar ihop alla land-år-observationer och låtsas om att de är oberoende av varandra. Den feta streckade linjen är däremot den regressionslinje man får om man tar in land-dimensionen och analyserar varje lands förhållande över tid mellan fördelning och välfärdsstat, och därefter slår ihop varje lands regressionslinje till en stor.



Och vi ser att regressionslinjen för modellen med land-effekter (fixed effects) har motsatt lutning jämfört med den enkla modellen! Inom länderna så är ökad inkomstojämlikhet korrelerad med större välfärdsstat. Så det som driver den negativa korrelationen i datasetet som helhet mellan inkomstojämlikhet och välfärdsstatens storlek är skillnader mellan länder, inte inom länder över tid. För inom de rika länderna över de senaste trettio åren har inkomstojämlikheten ökat samtidigt som välfärdsstaterna vuxit, vilket innebär att korrelationen i tidsdimensionen är positiv medan korrelationen i land-dimensionen är negativ.

(motsvarande korrektion, land-effekter inlagda, utifrån de data som använts i det hemsnickrade exceldiagrammet ovan, ser ut så här:

Här är det bara Danmark som har en tydlig förväntad negativ korrelation mellan (postskattochtransfer) gini och välfärdsstatens storlek, medan till exempel Australien visar exakt motsatt, positiv korrelation.)

Och det här är ju samhällsteoretiskt väldigt intressant. Om vi köper maktresursteorin och "one dollar, one vote", och det gör vi ju i grund och botten, så borde korrelationen större inkomstojämlikhet - mindre välfärdsstat hålla över tid inom länder, och inte bara mellan länder. Så varför gör den inte det? Mitt snabba svar har två delar***. Ett, välfärdsstaten är á la Iversen en försäkringsmaskin och inte bara en klasskampsföreteelse (även om den är det också). Och även om välfärdsstaterna inte har krympt rent kvantitativt, så har de antagligen blivit mindre omfördelande sedan 1980. Två, "new politics of the welfare state": att avskaffa välfärdsstaten är en seg process eftersom överallt där den skapats är den populär. Denna seghet gör att den förväntade negativa korrelationen ännu inte syns i tidsdimensionen, men att den antagligen kommer att göra det om tio-tjugo år om inkomstojämlikheten kommer att fortsätta öka.


Not
*Länderna är: Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Nederländerna, Norge, Sverige, Spanien, Storbritannien och USA.
**Det är också problematiskt att jag använt post-skatt och transfer-gini som mått, eftersom det till synes är tautologiskt relaterat till "omfördelning". Men "omfördelning" är ju ovan omdefinierat till "välfärdsstatens storlek". Och för politisk styrka, den underliggande variabel som jag är intresserad av, är det post- inte pre-inkomstfördelning som räknas.
***En tredje väg att gå: detta är bara enkla regressioner. Finns det andra variabler som förklarar bristen på det förväntade negativa förhållandet inom länder sedan 1980? En är valsystem (jfr Iversen och Soskice, pdf).

Statistik
LIS, gini
OECD, "Social expenditure - Aggregated data"
OECD, "Gini coefficient (before taxes and transfers)"

Artiklar
Loukas Karabarbounis, "One Dollar, One Vote" (pdf), Economic Journal juni 2011
Sven E. Wilson och Daniel M. Butler, "A Lot More to Do: The Sensitivity of Time-Series
Cross-Section Analyses to Simple Alternative Specifications" (pdf), Political Analysis, nr 2 2007

---
jfr 7 april 2011, "Omfördelar länder med lägre marknadsinkomst-ojämlikhet mer?"
se också 1 juli 2011, "Har välfärdsstaten krympt?"