Statsvetarna Nathan J. Kelly och Peter K. Enns diskuterar i artikeln "Inequality and the Dynamics of Public Opinion" just dessa frågor, med fokus på kopplingen mellan inkomstfördelningen och vad de med US-amerikansk politisk terminologi kallar "liberalism" i opinionen.
De utgår från en forskningsdiskussion om politikens roll i den ökade ojämlikheten, en diskussion som delats i två läger: vad Kelly och Enns kallar "unequal democracy"-perspektivet (UD), och vad de kallar "dynamic democracy"-perspektivet (DD). UD leds av Larry Bartels (vars mästerverk Unequal Democracy jag har recenserat här, och som Marika Lindgren Åsbrink bloggat om här) och Martin Gilens, och deras huvudsakliga/säregna finding är att USA:s politiker reagerar mycket svagare på låginkomsttagares politiska preferenser än på höginkomsttagares. De har visat detta bland annat genom Bartels studie på hur senatorers åsikter korrelerar med låginkomst- och höginkomsttagare i senatorernas hemdelstater, och genom Gilens analys av kopplingen mellan masspreferenser och policyförändringar. UD-perspektivet implicerar att ökad inkomstojämlikhet kan leda till mindre politiskt deltagande (bland låginkomsttagare) och ökad ojämlikhet i politiskt inflytande, vilket minskar utrymmet för en progressiv fördelningspolitik, vilket skulle förklara att den ökade marknads-inkomstojämlikheten i USA de senaste 30 åren inte har mötts av ökad fördelningspolitik. Dynamic democracy-perspektivet, företrätt av Stuart Soroka och Christopher Wlezien (2008) samt Joseph Ura och Christopher Ellis (2008), ifrågasätter på empirisk grund Bartels och Gilens findings att låginkomsttagare skulle ha systematiskt mindre "voice" i USA:s politik än vad höginkomsttagare har. Soroka och Wlezien och Ura och Ellis menar sig med studier av samband mellan masspreferenser och policymaking visa att a) höginkomsttagares och låginkomsttagares preferenser förändrar sig på ungefär samma sätt över tid, och b) att kongressens policymaking svarar ungefär lika mycket på invånare oavsett vilken inkomstgrupp de är i.
Kelly och Enn påpekar (fn 7) att UD och DD än så länge skiljer sig åt på så sätt att UD-studierna använder sig av empiri från enstaka nedslag i politiken, mellan DD-studierna använt empiri med en tidsdimension (tidsseriedata). UD ser då absoluta skillnader mellan låginkomsttagares och höginkomsttagares preferenser, medan DD ser hur de två gruppernas preferenser förändrar sig "i takt" om än på olika nivåer. Perspektivet på hur olika respektive lika de två gruppernas preferenser är blir därför olika i UD och DD, vilket kan förklara att de kommer fram till olika slutsatser om politikens responsivitet mot olika inkomstgrupper. (Kelly och Enn använder själva tidsseriedata, vilket talar för att de ska komma till DD-slutsatser.)
Kelly och Enns substantiella ärende i artikeln är att förena två faktum som man kan associera med UD respektive DD. UD-faktumet: att politiken inte blivit mer omfördelande i respons till den ökade marknadsinkomstojämlikheten. Och DD-faktumet: att politikerna är lika responsiva till låginkomsttagare som till höginkomsttagare.
De gör detta genom att medelst regressionsanalys undersöka inkomstojämlikhetens påverkan på opinionen, eller vad de kallar "public mood liberalism". Begreppet "public mood" tar de från statsvetaren James Stimson, och det är ett aggregerat mått med en skala 0-100 som sätter ihop svaren på en mängd olika policyfrågor till ett enda index där skalan är hur positiv man är till "government expansion". Mer positiv till större stat och statlig inblanding, mer "liberal"; mindre positiv, mer "conservative". State of the art i vad som bestämmer public mood i USA är enligt Kelly och Enns delat i två läger. 1, public mood som termostatiskt svar på vad regeringen gör, där en mer "liberal" regering ger anti-liberalt svar i befolkningen och vice versa. 2, public mood som en funktion av hur ekonomin går: högre arbetslöshet ger stöd för vänsterpolitik ("liberalism") medan högre inflation ger stöd för högerpolitik. Från dessa två skolor tar Kelly och Enns kontrollvariabler till sina regressioner, där den teoretiskt intressanta oberoende variabeln förstås är inkomstfördelningen. Måttet på inkomstfördelning som de använder är familje-gini. Data är årliga och för USA åren 1952-2006.
De använder en error correction model och resultatet av huvudmodellen syns i kolumn 3 nedan:
Alla modellerna inkluderar en laggad version av den beroende variabeln. Modell 1 inkluderar utöver denna bara kontrollvariablerna från termostat- respektive ekonomiska läget-hypotesen, medan modell 2 kombinerar inkomstojämlikhet med termostat-kontrollerna och modell 3 är den fulla modellen, med inkomstojämlikhet och alla kontroller. Vi ser att i båda modellerna (2 och 3) där ginis nivå föregående år är med, så har den variabeln den förväntade negativa effekten och statistiskt signifikant (om än bara på 90 procentsnivån). (Förändringen i gini, ΔIncome inequality, är däremot inte signifikant.) Nivån på inkomstojämlikheten har en effekt på -16,22 respektive -18,00 i modell 2 respektive 3. Skalan på gini är mellan 0 och 1 och nivån varierar i datasetet mellan 0,35 och 0,44, så med modell 2:s skattade effekt så skulle en ökning från datas lägstanivå på gini till högstanivån (0,35-->0,44) minska "public mood liberalism" med 1,46 enheter på skalan 0-100, och med en större effekt på längre sikt: -5,84. Nivån på public mood liberalism varierar i datasetet mellan 49 och 69, vilket innebär att den ökning av inkomstojämlikheten som skett enligt Kelly-Enns modell kan förklara en stor del av den minskade "liberalismen" i USA:s attityder.
För att ytterligare belägga sin relevans gentemot unequal democracy-perspektivet så går Kelly och Enns vidare med en regression där folk som uttalar sig om sin "mood liberalism" är uppdelade per inkomstkategori. K och E har här definierat "låginkomst" som den lägsta kvintilen och "höginkomst" som den högsta kvintilen. I tabellen nedan ser vi till vänster modellen med termostat-kontrollerna och inkomstojämlikheten med resultat uppdelade på låginkomst- och höginkomsttagare, och till höger ser vi den fulla modellen där också ekonomiska läget-kontrollvariablerna är inkluderade.
Vi ser att för båda inkomstgrupperna är inkomstojämlikheten (som nivå, inte förändring) negativ och signifikant på public mood liberalism i båda modellerna. Kelly och Enns tycker själva att denna finding för låginkomsttagarna är överraskande: varför skulle de bli mer höger av ökad inkomstojämlikhet? De spekulerar i betydelsen av brist på pålästhet och att låginkomsttagarnas preferenser kanske styrs av höginkomsttagarnas, vilket är ett problem: "if the poor and the wealthy update their opinions synchronously because the poor simply follow the rich, this is hardly good for democracy." De spekulerar också i huruvida det har med media att göra och att media i tider med hög tillväxt förmedlar individualistiska historier om hur bra det går för folk på toppen, vilket skulle minska "public mood liberalism". Och att det, faktiskt, kan handla om falskt medvetande orsakat av samhällselitens styre av media och opinion: "Economic and political elites may be able to shape the opinions of the poor through distraction and/or misinformation, perhaps even giving rise to a form of false consciousness among the poor."
I vilket fall så hävdar de att denna finding sammanför UD och DD på ett lyckat sätt: ja, som UD säger så innebär inte ökad ojämlikhet att man får mer omfördelning (contra Meltzer-Richard), men som DD säger så är inte detta på grund av ojämlik politisk responsivitet. Istället beror detta på att större ojämlikhet skiftar opinionen till höger. Varför ska den då göra det? Kelly och Enns avfärdar Meltzer-Richard-modellen utifrån vad de kallar Benabou-modellen, utifrån ett paper av nationalekonomen Roland Benabou (2000). Benabou utgår ifrån att offentliga satsningar ökar det allmänna välmåendet eller den totala nyttan i befolkningen, men att när ojämlikheten växer så ökar antalet personer som förlorar på offentliga satsningar. Därför kan ökad ojämlikhet leda till minskad public mood liberalism, hävdar K och E.
Det finns dock massor av invändningar som man kan göra mot deras undersökning. Varför redovisas inte - lämpligtvis i fotnoterna - ifall resultaten är robusta mot användande av andra mätt på inkomstojämlikhet, såsom 90-50, 90-10 eller topprocentens andel av de totala inkomsterna? Och, kanske mer substantiellt, varför visar de inte nivåerna på public mood liberalism för låg- respektive höginkomsttagare? Okej att PML-nivån för de två grupperna rör sig i takt, men avståndet emellan de två gruppernas nivåer (antagligen: mer PML hos låginkomsttagare), kan ju ändå vara konstant och signifikant! Och om så är fallet så kan jag inte se varför påvisandet att de på marginalen påverkas likadant av ökad inkomstojämlikhet, skulle invalidera unequal democracy-perspektivets påstående att politiker är mer responsiva till höginkomsttagare.
Not
*Jag har skrivit en lång text/forskningsöversikt om detta: "Varför har inkomstojämlikheten ökat i USA sedan 1980?", februari 2011.
Referenser
Roland Benabou, "Unequal Societies: Income Distribution and the Social Contract" (pdf), American Economic Review, mars 2000
Nathan J. Kelly och Peter K. Enns, "Inequality and the Dynamics of Public Opinion: The Self-Reinforcing Link Between Economic Inequality and Mass Preferences" (pdf), American Journal of Political Science oktober 2010
Stuart Soroka och Christopher Wlezien, "On the Limits to Inequality in Representation" (pdf), PS: Political Science and Politics, nr 2 2008
Joseph Daniel Ura och Chris Ellis, "Income, Preferences, and the Dynamics of Policy Responsiveness" (pdf), PS: Political Science and Politics nr 4 2008
också bloggat om Kelly & Enns artikel: John Sides, "Does Inequality Make People More Conservative?", Monkey Cage 6 oktober 2010
1 kommentar:
hej Erik skulle du kunna skriva ett inlägg om usas ekonomiska ojämlikhet, dess orsaker och konsekvenser? skulle vara till stor hjälp! Mvh en vilsen gymnasist
Skicka en kommentar