Det är så i Sverige liksom i andra länder att låginkomsttagare tenderar att ha ett lägre valdeltagande än vad höginkomsttagare; det är därför inte så förvånande att i riksdagsvalet 2006 var de kommuner som hade det högsta valdeltagandet rikemanskommunerna Lomma, Vellinge, Ekerö och Danderyd*.
Varför har då låginkomsttagare lägre valdeltagande än höginkomsttagare? Har inte låginkomsttagarna i själva verket större anledning att engagera sig för politiska lösningar? Statsvetarna Kay Lehman Schlozman och Sidney Verba*** lyfter fram tre möjliga förklaringar till varför arbetslösa har lägre politiskt deltagande än vad folk med jobb har, och jag tror att man kan applicera detta på låginkomsttagare också:
- de har det ändå rätt bra; behöver inte bli politiskt aktiva ("hälsan tiger stilla", så att säga)
- det är mer rationellt att använda sig av individuella lösningar; vem som helst kan bli höginkomsttagare bara man anstränger sig tillräckligt
- eller så är det så att den liberala modellen, där man utgår från att alla människor är lika representerade, inte stämmer, eftersom inte alla har samma resurser – i form av information, utbildning och så vidare – att ta beslut ifrån
Mekanismen är, vill jag hävda, denna: större inkomstojämlikhet leder till minskade valmöjligheter och livschanser för dem längst ner i inkomstdistributionen, och till större misstro mot såväl de egna möjligheterna som mot samhället i stort*****. Som filosofen Hannah Arendt skrev för femtio år sedan: ”den nya tiden utmärks av världsförfrämligande, och inte av självförfrämligande som Marx menade”******.
Diagrammet nedanför visar sambandet mellan inkomstojämlikhet och valdeltagande i parlamentsval 2005-2009 för EU-länderna (förutom lilleputländerna Luxemburg, Cypern och Malta) samt USA och Kanada. Inkomstojämlikheten är mätt med gini-koefficienten, som är ett mått som varierar mellan 0 och 100, där 0 innebär att varje person i ekonomin har samma inkomst, medan 100 innebär att en enda person har all inkomst i hela ekonomin. Desto högre ginikoefficient, desto mer ojämlikt alltså.
källa för valdeltagande: International Institute for Democracy and Electoral Assistance
källa för gini: CIA World Factbook. Jag använder CIA World Factbook som källa här eftersom de har statistik för så många länder, vilket Luxembourg Income Study inte har.
Som vi ser så ser det ut som att större inkomstojämlikhet hänger ihop med lägre valdeltagande. Det finns minst 2 tydliga förklaringar till detta. Ett, den som jag tog upp ovan, om att i mer ojämlika länder blir det fler medborgare som inte känner att de kan påverka samhället och därför inte heller tycker att det är lönt att rösta. Två, lågt valdeltagande bör också i sin tur leda till ökad ekonomisk ojämlikhet: eftersom det framför allt är låginkomsttagare och arbetslösa som avstår från att rösta (eftersom de inte känner att de kan påverka i alla fall), och politiska partier alltid gynnar vissa ekonomiska intressen på andra intressens bekostnad, så som att högerpartier gynnar de rika,******* så leder lågt valdeltagande till att högerpartier gynnas, vilket ökar den ekonomiska ojämlikheten.
Jonas Pontusson och David Rueda skriver i en väldigt intressant ny artikel (man kan ladda ner en version här) om kopplingarna mellan den ökande ojämlikheten i rika länder och vänster-/arbetarepartiers politiska utveckling. De använder en stor jämförande studie mellan partiprograms förändring i en mängd rika länder från 1960-2005 för att kolla på hur vänsterpartier har utvecklats på en höger-vänster-skala jämfört med landets politiska mitt, och relaterar detta till inkomstojämlikhetens utveckling och valdeltagandets utveckling i dessa länder. Pontusson och Rueda hävdar att i grund och botten så kan man förvänta sig att om ojämlikheten ökar i samhället, så borde ett vänsterparti, allt annat lika, gå vänsterut jämfört med den politiska mitten, för att vilja åtgärda den ökade ojämlikheten. Men, konstaterar de: så har inte hänt de senaste trettio åren, utan istället har ojämlikheten ökat samtidigt som vänsterpartier har gått högerut. Varför är det då så? Jo, de förklarar detta med att ökad ekonomisk ojämlikhet också minskar det politiska deltagandet och valdeltagandet framför allt hos låginkomsttagare och arbetare, vilka är vänsterpartiers kärngrupper, vilket både försvagar vänsterpartierna och gör att de inte behöver ta lika mycket hänsyn till dessa gruppers intressen.
Detta är alltså en väldigt negativ situation som vi finner oss i: ökande ekonomisk ojämlikhet är inte bara dåligt i sig, utan orsakar också mer alienation och lägre politiskt deltagande, vilket i sin tur gör det ännu lättare för högerpartierna att ännu mer öka den ekonomiska ojämlikheten, vilket ännu mer ökar alienationen och minskar det politiska deltagandet, och så vidare… Detta är en negativ spiral (”vicious cycle”, kallar Pontusson och Rueda det).
Det finns, hävdar Pontusson och Rueda, en sak som måste göras för att kontra denna negativa spiral: vänsterpartier måste mobilisera låginkomsttagare och arbetare politiskt. Den negativa spiralen ökad ekonomisk ojämlikhet – lägre politiskt deltagande är en väg till ett sämre samhälle: ett mer exkluderande, mer ofritt, mer alienerande samhälle; högerpartierna kommer inte göra något för att rätta till detta, utan denna utmaning faller på vänsterpartierna.
Referenser
*Källa: www.val.se
Bergsjön 1
valdeltagande 46,63 procent; S: 50,56 procent; rödgrönt: 72,68
Bergsjön 2
valdeltagande 60,78 procent; S: 50,61 procent; rödgrönt: 73,32 procent
Bergsjön 3
valdeltagande: 63,78 procent; S: 33,98 procent; rödgrönt: 65,31
Bergsjön 4
valdeltagande: 71,99 procent; S: 38,85 procent; rödgrönt: 52,93 procent
Bergsjön 5
valdeltagande 52,46; SAP 55,66 procent; S+V+MP = 73,34 procent
**Källa: www.val.se ”Allmänna val 2006, Tio i topp”
***Kay Lehman Schlozman & Sidney Verba, Insult to Injury: Unemployment, Class, and Political Response (Harvard University Press, 1979)
****Jonas Pontusson & David Rueda, “The Politics of Inequality: Voter Mobilization and Left Parties in Advanced Industrial States”, Comparative Political Studies, 2010
*****För ett exempel, om fattiga innerstadsområden i England, se The Economist, “Poor whites: on the edge”, 22 oktober 2009
******Hannah Arendt, Människans villkor (Röda bokförlaget, 1986)
*******Douglas Hibbs, ”Political Parties and Macroeconomic Policy”, American Political Science Review, 1977 (kan laddas ner här)
3 kommentarer:
Intressant inlägg!
Högern har alltså allt att tjäna på att jobba hårt för att hålla borta frågor från agendan som kan tänkas mobilisera de fattigaste.
Kanske är det därför man är så rädd för att diskutera SD's politik. Inte bara för att det skulle ge SD mer utrymme och väljare utan för den eventuella motreaktion som skulle kunna tänkas dra igång bland fattiga och invandrare. Och den reaktionen lär ju knappast gynna Alliansen. Jag tror att SD kan vara ett verktyg för att renodla polariseringen mellan fascismen och dess alternativ.
Finns det inte också skäl att undersöka förklaring 4: Inget av de alternativ man kan välja mellan talar till en? Politiker, i synnerhet de som syns, är ju i allmänhet välbeställt folk, och om de till äventyrs skulle diskutera sånt som fattigt folk ser som "sina" frågor så gör de det på ett främmande vis. De har fel habitus, så att säga. Samt kanske möjligen också fel lösningar, eller åtminstone inte lösningar som omedelbart verkar naturliga sett från fattigt folks perspektiv.
Jag tror att det är så enkelt som att all kontakt mellan det verkliga Fattigsverige, som mina föräldrar levde i, är totalt bruten idag och få människor kan ens i sin vildaste fantasi föreställa sig hur det kan komma att se ut igen om säg 15 år, om högerpolitiken fortsätter (oavsett vilka partier som administrerar den).
Och då låter "Frihet" väldigt bra, liksom att "fuskare inte ska ha bidrag". Längre än så tänker stora delar av den unga väljarkåren (varmed jag menar den under 40) tydligen inte.
Skicka en kommentar