Nationalekonomin och den politiska debatten

Nästa helg har det Socialdemokratiska studentförbundet en kurs för sina medlemmar med rubriken "En nationalekonomi för vänstern". Det är väldigt bra, för de senaste 20-30 åren har en djupt okunstruktiv debattkonstellation uppstått där vänstern nästan ignorerat ekonomin, eller åtminstone mer seriösa försök att förstå denna bortom journalistik och konspirationsteorier, och gett högern alldeles för mycket frispel om det ämnet.
Ingen har formulerat detta bättre än LO-ombudsmännen Anders Nilsson och Örjan Nyström i deras briljanta bok Den sociala demokratins andra århundrade? Ett långt citat:

"När vi diskuterar framtiden tar vi sats i olika sätt att förstå det förflutna. Så är fallet även med dagens framtidsdebatt: den utgår från olika tolkningar av 70-talets vändning. För högern var krisen en produkt av den socialdemokratiska välfärds- och planhushållningspolitiken, som medfört alltför rigida marknader och försvagade arbets- och investeringsincitament. Om dessa hinder bröts ner skulle vägen öppnas för en grundläggande omvandling av 'det gamla industrisamhället' i 'postindustriell' riktning. Genom att knyta an sin argumentation till bilden av ett storskaligt epokskifte har högerpositionen fått en mycket stark ekonomisk-deterministisk karaktär: en fortsättning på den väg kapitalismen slog in på i slutet av 70-talet är nödvändig 'vare sig vi vill eller ej'. Med slagord som 'historiens slut' och 'den enda vägen' har en fortsatt liberaliseringspolitik utmålats som i takt med tiden. Dagens höger, till skillnad från gårdagens, upplever sig vara 'modern'. Varje seriös diskussion om samhällets förändring har under de senaste decennierna överröstats av diffusa signalord som 'kunskapssamhälle', 'globalisering' och 'individualisering'. Under 1980- och 90-talen bevittnade vi en borgerlighet som handlöst rasade ner i narcisstisk beundran av sin egen spegelbild: äntligen kommer den naturliga ordningen att återställas och tryggas för all framtid - dom där nere och vi här uppe, i den bästa av tänkbara världar!
Om utgången av 1970-talets vändning resulterade i borgerlig självberusning, så drabbades vänstern av något av en ideologisk förlamning. Där har man tonat ner såväl den ekonomiska bakgrunden till 70-talets vändning som bilden av postindustriellt epokskifte därefter. Avregleringspolitiken och nedrustningen av
offentlig verksamhet har analyserats som en produkt av en ideologisk och maktpolitisk högeroffensiv. Det betyder att vänstern i hög utsträckning avstått
från att diskutera vad som har hänt med det kapitalistiska produktionssättet.
Bilden av en strukturell samhällsförändring till följd av systemets inre motsättningar har, ofta med ett moraliserande tonläge, tonats ner till förmån för ett utpräglat aktörsperspektiv, där det som skett förklarats med den borgerliga maktelitens girighet, sluga politiska strategi och skickliga opinionsbildning. Ett litet, ganska odramatiskt PM om opinionsbildning av Sture Eskilsson på SAF i början av 70-talet har spelat stor roll i historieskrivningen, liksom fantasifyllda skildringar av den ena eller andra träffen i Bilderberggruppen, Trilateralen eller andra informella mötesplatser för västkapitalismens yppersta eliter.
Vänsterns analyser uppvisar sålunda ett anmärkningsvärt ointresse för de krisyttringar i form av stagnerande produktivitets- och vinstutveckling och skärpt internationell konkurrens som inträffade redan i 70-talets början. Man förbiser sålunda det helt avgörande faktum att dessa krisyttringar föregick den nyliberala vändningen. Denna vändning kan därför inte förstås som en orsak till 70-talets systemkris. Nyliberalismen var en reaktion på denna kris, och ett försök att formulera en utväg ur den.
En annan sida av vänsterns debattposition är att den kommit att rikta hela sitt fokus på fördelningspolitiken. Tillväxtfrågorna, alltså samhällets förmåga att ta i bruk, hushålla med och utveckla sina produktiva resurser, har nästan helt försvunnit ur det samhällskritiska synfältet. Högerkrafterna har ostört kunnat dominera en tillväxtdebatt med utgångspunkt i att välfärdspolitikens 'strukturfel' gör samhället fattigare, alltmedan vänstern koncentrerade hela sitt engagemang på en ideologisk debatt om sociala orättvisor och 'ekonomism'...
Denna debattkonstellation har inneburit att borgerlighetens anspråk på att företräda 'den enda vägen' ut ur den strukturella krisperiod som inleddes i den kapitalistiska världen i mitten av 70-talet har vunnit större trovärdighet än de förtjänar, medan vänsterns samhällskritik framstått som moraliserande och utan konstruktiva alternativ."* (min fetstil)

Enligt mig är en konstruktiv väg framåt ur denna situation politisk ekonomi. Vänstern måste sluta gnälla konspiratoriskt om hur verklighetsfrämmande, högervriden etc nationalekonomin är - de påståendena stämmer inte ens generellt sett - och istället intressera sig för ett konstruktivt alternativ. Jag menar att PE, i form av en blandning av olika genuint samhällsvetenskapliga forskningsinriktningar om samhällsekonomi tillsammans med ett visst inslag av neoklassicism, är precis vad som behövs.

-------------------------------------------------------------------------
Anders Nilsson och Örjan Nyström, Den sociala demokratins andra århundrade? Pusselbitar till en ny reformistisk strategi (Stockholm: Atlas, 2005), s 15f.
Andreas Bergh, "Hur bemöter vi kritiken av nationalekonomin?", Ekonomisk Debatt nr 6 2005

Klassdiskussionens ironi

Jag är för ung (född 1984) för att ha hängt med i 1980- och 1990-talens politiska diskussioner (i alla fall fram till ca 1998). Men det verkar som att en del debattörer då drev den mycket märkliga, till synes helt osakliga tesen att klassamhället försvunnit och att det inte längre fanns några samhällsklasser. T ex Göran Greider såg sig föranledd att gå till angrepp mot den positionen i sin bok Arbetarklassens återkomst (1998).

Jag hoppas att vi är förbi den diskussionen nu. Klass är ett nödvändigt begrepp för att förstå samhället - punkt. Därifrån kan den fruktbara diskussionen börja.

En ironi med 80- och 90-talens skepsis mot klassbegreppet är förstås att inkomstojämlikheterna faktiskt ökade under de åren. Arbetslösheten ökade. Förtidspensioneringar också.

Förra numret av LO-Tidningen har en artikel som visar just att man inte kommer undan begreppet klass om man ska förstå samhället. En ny studie visar i vilka yrken anställda pensioneras tidigast respektive senast, och klassmönstret är tydligt: alla yrkena i vilka den faktiska pensionsåldern är lägst - på grund av förtidspensioneringar - är arbetaryrken, yrkesgrupper som tillhör LO. Maskinrengörare, tidningsdistributörer, vaktmästare, maskinoperatörer, godshanterare, brevbärare, industrirobotoperatörer, handpaketerare och andra fabriksarbetare, och så vidare. De i arbetaryrken blir helt enkelt mer förslitna av sina jobb än vad de i tjänstemannayrken blir.

Dessa faktorer är också något att komma ihåg i den nuvarande diskussionen om lönestrukturen i Sverige. En del debattörer - mest på högerkanten förstås - menar att vi skulle behöva en större lönespridning för att nå större samhällsekonomisk effektivitet, genom att en sådan lönestruktur skulle ge bättre incitament till utbildning och effektivitet. Man talar om utbildningspremium - alltså att högre utbildning ska löna sig och att akademiker när de väl kommit ut i arbetslivet förtjänar högre löner för att kompensera de knapra år som de studerat och inte haft någon vidare inkomst - med mera. Jag vill här inflika att när vi talar om lönestrukturen så måste vi komma ihåg att det inte bara är lönenivåerna som skiljer arbetaryrken från tjänstemanna- och mellanskiktsyrken, utan även arbetsförhållanden. Hur många i arbetaryrken får åka på tjänsteresor med mer eller mindre feta ersättningar? Hur många i tjänstemanna- eller mellanskiktsyrken sliter ut sig i jobbet och får gå i förtidspension (vilket förstås drastiskt minskar ens livsinkomst) med värk och/eller förstörd kropp? Borde inte även dessa faktorer spela roll när vi diskuterar hur större löneskillnader skulle vara "rättvist" och "mer effektivt"?

http://www.lo-tidningen.se/?id_site=8&id_item=16314
http://www.lo-tidningen.se/?id_site=8&id_item=16317
http://www.lo-tidningen.se/?id_site=8&id_item=16239

Nya chefer i toppen på IMF och Världsbanken

I det system för internationellt ekonomiskt samarbete (under USA-hegemoni) som etablerades efter andra världskriget, Bretton Woods-systemet, är internationella valutafonden IMF och Världsbanken (IBRD) två centrala institutioner.

IMF och Världsbanken är samarbetsorgan som inte skapats för att driva en viss politik, men de senaste tjugo åren eller så har de fått en hel del kritik för sina nyliberala policies och hållning gentemot framför allt utvecklingsländer. Den internationella nyliberalismen formulerades i samband med IMF och Världsbanken, som båda har huvudkontor i Washington DC, och fick därför namnet "Washington Consensus", med John Williamson som den som formulerade begreppet. Under 1980- och 90-talen spreds en enorm tilltro till marknadskapitalismen, ofta på ett dogmatiskt sätt och oreglerad marknadskapitalism sågs som ideal för alla länder, oavsett förutsättningar.

Men under 2000-talet, eller kanske snarare efter Asienkrisen 1997-98, har Washington Consensus och nyliberalismen undergrävts mer och mer, och idag håller det på att formas ett "Post-Washington Consensus" (eller "Washington Consensus Plus") som inte tror på dogmatisk marknadskapitalism eller att avregleringar och marknad är bäst överallt, utan tar en mycket mer öppen och flexibel approach och pekar på statens viktiga roll i ekonomisk utveckling. Ekonomer som Harvards Dani Rodrik, som tidigare citerats här om utvecklingsekonomi, och Joseph Stiglitz företräder en sådan hållning. Från ett politiskt perspektiv har bland andra den brittiske statsvetaren vid LSE David Held formulerat ett "Post-Washington Consensus", som i Helds version är ett socialdemokratiskt program för global politik*.

28 september 2007 blev den franske socialisten och fd finansministern Dominique Strauss-Kahn ny chef för IMF, och den 4 februari 2008 blev den Chicagoutbildade Beijingprofessorn Justin Yifu Lin ny chefsekonom på Världsbanken. Lin är den förste kinesen på denna tung post, där tidigare bl a Joseph Stiglitz och Lawrence Summers suttit, och LSE-forskaren Martin Jacques resonerar i The Guardian om vad utnämnandet av Lin kan betyda politiskt:

In the past the World Bank, like the IMF, has been the tame captive of US and European governments, never straying from the prescribed western free-market
orthodoxy. The very public disagreement at the time of the Asian financial crisis between Stiglitz and his counterpart at the IMF, Stanley Fischer - with the World Bank man strongly critical of the IMF's disastrous policy towards the crisis, and supportive of Malaysia's temporary imposition of capital controls - was highly unusual. But the appointment of a Chinese chief economist takes usinto an entirely new realm. The east Asian countries have never subscribed to the neoliberal economic agenda, eschewing sweeping privatisation, a minimalist role for the state and wholesale market liberalisation. At the centre of Chinese policy remains a highly interventionist state and state-owned firms. Lin himself has written that the government is the most important institution, determining whether development is successful, and argues that privatisation is neither necessary nor sufficient for making Chinese state-owned enterprises more efficient. Imagine such sentiments being expressed by the Bush or Clinton administrations, or Gordon Brown for that matter.**

Jacques påpekar att Lins chef, chefen för Världsbanken, fortfarande är en US-amerikansk neokonservativ i form av Robert Zoellick, och att man därför inte kan förvänta sig någon snabb förändring av Världsbankens policies. Men på sikt kan utnämnandet av Lin i alla fall betyda något:

It would be naive to think that Lin's appointment will result in a major shift in the policies of the World Bank. The latter will still be a creature of Washington. But nor will it be possible for Lin's voice to be ignored. And if that is true now, it will become increasingly the case in the future. There is a growing crisis of representation in the major bodies of international economic governance - the IMF, World Bank and G8. The western countries that dominate them, along with Japan, account for a declining share of global economic activity, and, with the rise of countries like China and India, that proportion is destined to fall rapidly over the next two decades. But if these countries are to be allowed their voice, as surely in time must happen, then the priorities and policies of these bodies are bound to change as greater weight is given to the interests of the developing world, rather than the developed world.

----------------------------------------------------------
*David Held, Global Covenant: The Social Democratic Alternative to the Washington Consensus (Cambridge: Polity, 2005). Vänsterekonomen Walden Bello analyserar debatten efter Washington Consensus här.
**Martin Jacques, "The citadels of the global economy are yielding to China's battering ram", The Guardian 23 april 2008

Keynesianismen dog aldrig - och politiska konsekvenser av historieskrivning

Det finns en rätt så populär bild av vår moderna ekonomisk-politiska historia som ser ut ungefär så här: 1945 till 1980 var välfärdsår där Keynes var kung och politiker hela tiden intervenerade i ekonomin och förde en aktiv konjunkturpolitik - som i sig gynnade periodens höga tillväxt. Efter 1980 övergav alla regeringar Keynes interventionspositiva inställning och den aktiva konjunkturpolitiken, och bryr sig nu bara om att dämpa inflationen.

Det är - förstås - en grov förenkling, och jag tror att den är politiskt hämmande. För om man ska utverka en politisk strategi så måste man ju utgå från de rådande förutsättningarna ("människorna skapar sin egen historia, men..."). Och då måste man även igenkänna de positiva tendenserna i samtiden, vilka tendenser man kan fortsätta arbeta med och använda sig av i sin strategi.

Jag vill lägga fram två argument. Ett: svensk ekonomisk politik 1945-80 var inte så "keynesiansk" som den ofta sägs ha varit. Två: Keynes lever.
1. Det var inte på något sätt aktiv konjunkturpolitik som orsakade den goda tillväxten 1945-80*. Strukturpolitik och utbudspolitik (utbildning, arbetsmarknadspolitiska åtgärder etc) var viktigare. Rehn-Meidnermodellen utvecklades för att hålla inflationen nere i ett högtillväxtsamhälle och var betydligt viktigare för svensk ekonomisk politik under perioden än vad aktiv konjunkturpolitik var. Aktiv konjukturpolitik användes under perioden framför allt under krisens 1970-tal, och lyckades då inte särskilt väl. Detta faktum slår mot åtminstone två politiska misstolkningar av denna ekonomiska historia. För det första så, som den marxistiske statsvetaren J Magnus Ryner har påpekat**, hade Anthony Giddens med sin 1990-talsideologi "den tredje vägen", en fusion av thatcherism och socialdemokrati, helt fel i sitt påstående att socialdemokratin saknat utbudspolitik och måste lära sig utbudspolitik av nyliberalerna. Socialdemokratin har alltid haft utbudspolitik. Faktumet slår således mot den anti-socialdemokratiska tolkningen att socialdemokratisk ekonomisk politik måste vara vulgärkeynesiansk konjunkturpolitik, att socialdemokratin inte har några andra ekonomiska-politiska medel att ta till, och att socialdemokratin sedan Keynes på 1970-talet "motbevisades" av stagflationen och Friedman inte har något att komma med utan måste bli mer nyliberal. Till den tolkningen: nej. Faktumet slår också mot vänstertolkningen att efterkrigstidens "gyllene år" präglades av keynesianism och att syndafallet därefter berodde på en ondskefull Milton Friedman som tvingade på världen icke-keynesiansk politik och därmed höjde arbetslösheten, och att allting vore bra igen om man bara började föra "keynesiansk" politik igen. Den tolkningen är i min uppfattning helt skruvad. För det första var ek pol 1945-80, i sina framgångsrika delar, inte så värst keynesiansk i den bemärkelsen som denna tolkning hävdar att den var, och för det andra är ek pol idag inte så mycket mindre keynesiansk än vad den var under perioden 1945-80. Den ökade arbetslösheten, de ökade ojämlikheterna etc har inte orsakats av att man "övergivit" "keynesianismen", utan av strukturella förändringar i ekonomin.

2. Många debattörer diskuterar alltså ekonomisk politik som om stater inte längre intervenerade i ekonomin och som om konjunkturpolitik inte längre fördes. Det är helt fel. De facto ingriper stater i ekonomin hela tiden, och stater för definitivt konjunkturpolitik. Se bara på USA:s politik i den nuvarande tveksamma ekonomiska situationen, när recessionen hotar! Se på Feds ränkesänkningar (penningpolitik) och se på George W Bushs stora stimulanspaket (ekonomisk politik). Der Spiegel skrev tidigare i år om tysk och amerikansk konjunkturpolitik, och börjar i citatet här med att ta upp vad den tyska finansministerns tjänstemän arbetar på för stimulanspaket:

"Staten borde, det kommer ministerns tjänstemän föreslå, stimulera medborgarnas köplust och företagens investeringsvillighet genom investerinsprogram och skattesänkningar.
Amerikanarna är redan vidare, i konjunkturfallet såväl som i åtgärder. USA:s president George W Bush och kongressen har ett konjunkturprogram i storleksordningen 150 miljarder dollar för att motverka recessionen som hotar.
Centralbanken Fed skyndar till politikens hjälp och sänker beslutsamt räntorna.
Överläggningarna i Berlin och aktionismen i Washington markerar en förändrad riktning. Staten bör inte maktlöst se på när ekonomin svajar. Den bör åter igen aktivt intervenera för att stoppa nedgången.
Till och med den Internationella valutafonden (IMF), som tidigare alltid gärna rekommenderade krisländer att först sanera statsfinanserna, svänger under sin nya chef, fransmannen Dominique Strauss-Kahn. 'En ny finanspolitik är uppenbart det bästa sättet att svara på krisen', säger IMF-chefen."***

Vi kan notera att USA:s "riksbank" Fed till skillnad från Europeiska centralbanken (ECB) och svenska Riksbanken har ett sysselsättningsmål såväl som ett inflationsmål, och att Fed därmed tenderar att driva en mer aktionistisk penningpolitik****. För svenskar som indoktrinerats/skolats att tänka på USA som en nyliberal högborg där staten inte alls ingriper i ekonomin kan det vara förvånande, men inte desto mindre är det sant.
Vidare: Bushs aktiva finanspolitik är inget undantag. Aktiv finanspolitik - "keynesianism" i en mycket enkel bemärkelse - har aldrig helt försvunnit i perioden efter 1980, och kommer inte att göra det heller. Vi kan alltid diskutera hur effektivt det ena eller andra stimulanspaketet är, men som allmän princip gäller, och här följer jag Cambridgekonomen Frank Hahn och MIT-ekonomen Robert Solow som 1995 gick till generalangrepp mot den nyliberala så kallade "nyklassiska" skolans galenskaper och dess hävdande att aktiv ekonomisk politik alltid är dåligt, att i princip är aktiv interventionistisk ekonomisk politik rätt*****.
För att sammanfatta: perioden 1945-80 var mindre keynesiansk än vad den populära bilden idag hävdar, och perioden 1980- är mer keynesiansk än vad den populära bilden hävdar. Och när vi tänker kring en progressiv ekonomisk-politisk strategi för idag och den närmaste framtiden, är det något att beakta. Aktiv konjunkturpolitik är givetvis möjligt och fullt legitimt. Men socialdemokratins styrka - bortom 1930-talets krispolitik - har i minst lika hög grad varit utbudspolitik. Vi ser i nutiden hur såväl aktiv penningpolitik som aktiv ekonomisk politik används som konjunkturåtgärder, men även utbudspolitik - arbetsmarknadsåtgärder, utbildningssystem osv -diskuteras ivrigt. Inom alla dessa fält finns det progressiva strömningar och tendenser att ta tillvara på i formulerandet av en konstruktiv politisk strategi.


--------------------------------------------------------
*Lennart Erixon, "Rehn-Meidnermodellens tillämpning i Sverige under efterkrigstiden", i Erixon (red.) Den svenska modellens ekonomiska politik (Stockholm: Atlas, 2003). Lennart Schön, En modern svensk ekonomisk historia (Stockholm: SNS förlag, 2000).
**J Magnus Ryner, Capitalist Restructuring, Globalisation and the Third Way (London och New York: Routledge, 2002).
***Christian Reiermann, "Unruhige Hände", Der Spiegel 2 februari 2008
****Ralph Atkins och Krishna Guha, "Odd optics", Financial Times 10 april 2008
*****Frank Hahn och Robert Solow, A Critical Essay on Modern Macroeconomic Theory (Cambridge, Mass. och London: The MIT Press, 1995).

Lågbrynt och högbrynt höger

Att läsa Svenska Dagbladets ledarsida är en plågsam sysselsättning. Deras explosiva blandning av dogmatism och ignorans är svårslagen; man får nog leta sig till bloggosfären för att hitta en lika hög nivå.

Inte desto mindre måste jag läsa den i alla fall då och då, för någon gång lär den bli bättre och då blir det läge för mig att mildra mitt klagande.

För två veckor sedan fick jag ett nytt exempel på sidans nuvarande läge. Jag läste nämligen Svenskan och Financial Times samma dag, och båda ägnade ledare åt läget i Irak. Skillnaderna mellan de två ledarna är slående och, tror jag, exempel på skillnaden mellan en populistisk högertidning som inte har några skrupler som står ivägen för dess propagandistiska funktion, och en högertidning som inte har lika mycket partipolitisk funktion. Här kommer ett citat ur Per Gudmundssons (jag brukade faktiskt gilla Gudmundssons blogg, innan han började på SvD och skrev rätt oseriöst och humoristiskt) ledare om Irak den 10 april. Älska hur han lyckas få in en gammelliberal moralkaka också - Marx* hade älskat det.

"I januari 2007 utsågs general David Petraeus till ledare för den multinationella insatsen i Irak. Kriget hade då pågått i tre och ett halvt år. År fyllda av motgångar. När Petraeus på tisdagen föredrog läget i den amerikanska kongressen var han, precis som förra gången, försiktig med att utropa några segrar. Men fakta talar för sig själva. Mindre våld, färre civila dödsoffer, svagare motstånds- och terroristgrupper samt ett ökat irakiskt deltagande i säkerhetsarbetet redovisades.De militära framgångarna beror till viss del på Petraeus amerikanska truppförstärkning, the surge. Desto större roll har dock de irakiska trupperna spelat."
Per Gudmundsson, "En enskild individ kan ha stor betydelse", Svenska Dagbladet 10 april

Mmmm vilken rubrik!!! Det är som en skola i hur man skriver en ledare i en dagstidning: a)vinkla alla nyheter utifrån din ideologi, och b) proppa in moralkakor som understödjer din ideologi.

Jämför därefter den ledaren med det första stycket i den ledare om Irak som Financial Times publicerade samma dag, den tionde april:

"The claims made by President George W. Bush and an increasingly reedy chorus of neo-conservative boosters for the 'surge' of US troops in Iraq have long been ludicrous. The multi-sided ethnosectarian conflict fuelled by the occupation has not been 'turned around' and strategic success - whatever that now means - is nowhere in prospect."
Financial Times ledare 10 april, "Adrift in Bagdhad"

Observera att jag här inte säger att jag vet allt om hur det är i Irak (jag har aldrig varit där) eller att Gudmundsson nödvändigtvis har helt fel i sak. Kanske har han en poäng. Vad jag intresserar mig för här är bara hur en ledarsida konstruerar en egen version av verkligheten, genom att dag efter dag prångla ut klyschor, halvlögner och upprepningar. Som sagt tyckte jag för några år sen att Gudmundssons blogg kunde vara rätt kul. Och den sidan av hans skrivande skymtar fram ibland i SvD ibland också. Men för det mesta är vad han skriver där bara samma skräp som alla andra skribenter (förutom Roland Poirier Martinsson som jag gillar - han har ju självdistans och kan reflektera) på den sidan skriver. Vilket får mig att undra: hur går internutbildningen för ledarskribenter till? De - och jag menar nu inte bara SvD - skriver ju så homogent på olika tidningar.

----------------------------------------------
*Marx, Kapitalet, första avdelningen fjärde kapitlet - "Eftersom den politiska ekonomin älskar robinsonader, så låt oss först besöka Robinson på hans ö". Etc!

Bankregleringar - ett nödvändigt gott

Den pågående finanskrisen ger upphov till en stor diskussion om hur man kan reglera den globaliserade finanskapitalismen för att minska risken för kriser och krisernas djup.

Nationalekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff visar i ett nytt paper* från National Bureau of Economic Research (NBER, en mycket prestigefylld och högkvalitativ forskningsinstitution i USA) att liberaliseringar av kapitalmarknader oftast leder till finanskriser inom fem år, då aktörerna måste anpassa sig till de nya reglerna och det är osäkert hur man ska interagera, och att det finns ett positivt samband mellan internationalisering av finansmarknader, och frekvensen av finanskriser.

I USA pågår en mängd utredningar om hur man ska hantera finansmarknaderna. Före detta ordföranden för New Yorks Fed Gerald Corrigan leder ett team av "top Wall Street financiers" som analyserar finanskrisen och vilka regleringar som behövs; presidenten har tillsatt en arbetsgrupp om samma sak, den Washington-baserade intresseorganisationen för banker Institute for International Finance har gjort samma sak**. Financial Times konstaterar:

"vad Bear Stearns-historien visar med brutal klarhet är att moderna finansmarknader är mer tätt ihopknutna än förr - vilket lämnar reglerade, lätt reglerade och oreglerade institutioner i ökande grad utsatta för varandras risker. Därför är den avgörande frågan nu huruvida reglerare och bankirer kan hitta sätt att neutralisera farorna som skapas av vår ultra-sammankopplade värld."***

"den ökade komplexiteten är ett resultat i en stor förändring i finansens sammansättning och beteende under de senaste 25 åren, iväg från ett system centrerat på affärsbanker och kundförhållanden till ett enormt utbud av finanstekniker såsom 'structured finance products' och derivata".****

FT konstaterar att den nuvarande krisen - där såväl nyare typer av investerare såsom hedgefonder, som klassiska affärsbanker gjort oansvariga och djupt spekulativa, riskfyllda investeringar som orsakat eller bidragit till krisen, visar att alla typer av finansiella institutioner måste regleras. Ordföranden för Minneapolis Fed (den amerikanska centralbanken Feds Minneapoliskonstor) menar***** att övervakare ska få rätt att helt enkelt hindra tidigare oreglerade finansinstitutioners investeringar om dessa skapar systemrisk - alltså risk för en kris i vårt sammankopplade system där de finansiella institutionerna har en oöverskådelig mängd kopplingar och mer eller mindre spekulativa affärer mellan varandra. Paul Volcker, tidigare Fedchef, har uttalat sig för att Fed ska få utvidgad auktoritet till att också reglera investment banks******.

Det finns aktörer för att göra detta. Centralbanker förstås. Men USA har också över 100 statliga institutioner som sysslar med reglering av finansmarknaderna!******* Det är antagligen för många. Men det finns institioner för att handla, för att omreglera finansmarknaderna.


-----------------------
*“This Time its Different: A Panoramic View of Eight Centuries of Financial Crises”, National Bureau of Economic Research Working Paper 13882, March 2008. Se Reinharts artikel "Eight hundred years of financial folly" här för en koncis och enklare version. Se Dani Rodriks kommentar här. Se också en intressant intervju med George Soros som kommit med en ny bok om finansmarknader: Judy Woodruff, "The Financial Crisis: An Interview with George Soros", New York Review of Books 15 maj.
**Gillian Tett, "Corrigan report on turmoil will have rare clout", Financial Times 22 april. Se också Daniel Pimlott, Krishna Guha, Joanna Chung och Ben White, "US regulator fears wave of bank failures", Financial Times 22 april
***Gillian Tett och Krishna Guha, "The cost of a lifeline: Humbled financial groups brace for more regulation", Financial Times 24 april.
****Saskia Scholtes, "Volcker argues extended role for Fed", Financial Times 9 april. New York Times jämför Volckers mer regleringsvilliga inställning (idag) med hans efterträdare Alan Greenspan: "It is striking to realize that while Volcker has been gone from the Fed for two decades, he is, at 80, two years younger than his successor, Alan Greenspan. Had Volcker somehow kept the job, he almost certainly would have been more skeptical about the new financial architecture - and less popular on Wall Street - than Greenspan was when times were good. But the bad times we are now entering might not have become nearly so large a threat." Floyd Norris, "It's a crisis, and solutions are scarce", NYT 11 april
*****I Tett och Guha, "The cost of a lifeline"
******Scholtes, "Volcker argues"
*******Joanna Chung, "Multi-layered patchwork will be tough to unpick", Financial Times 24 april. (Artikeln ligger längre ner på sidan.)
*******Saskia Scholtes och Anuj Gangahar, "Banks cut hedge fund lending", Financial Times 24 april.

Uppdatering 9 maj.
Paul Krugman konstaterar i New York Times att finanskrisen verkar ha passerat sitt värsta stadium, vilket förstås är bra. Men att regleringar fortfarande behövs.
Krugman, "Success breeds failure", NYT 5 maj

Kinas intellektuella liv

Kina är förstås sen ett tiotal år sedan hetare än hett, på grund av landets spektakulära ekonomiska utveckling. Främst är det det ekonomiska som uppmärksammas, och så förstås det politiska - diktaturens agerande.

Men så smått har också intresset för kulturella och intellektuella aspekter ökat. Nu i veckan har jag hittat två nya texter om Kinas intellektuella liv.

Yongle Zhang har en väldigt intressant lång recension/essä i senaste numret av New Left Review, om en bokutgåva av den inflytelserika intellektuella tidskriften Dushu.

Och den brittiske populistiske thinktank-debattören Mark Leonard, känd för sin EU-optimism, har skrivit en egen bok om den kinesiska samtidens intellektuella liv: What does China think? (London: Fourth Estate, 2008). Jag har inte läst Leonards bok än men det blir nog till att läsa den. Så länge kan man läsa en artikel av Leonard som utgår från boken, i Prospect: "China's new intelligentsia".

Jag lägger apropå detta också upp två gamla recensioner som jag skrivit (år 2005) om två böcker om samma ämne och som säkerligen är klart bättre än vad Leonards är: Beijingfilosofen (och före detta Dushu-redaktören) Wang Huis China's New Order, och en antologi från Verso redigerad av kulturvetaren Wang Chaohua, One China, Many Paths.

För den som undrar varför jag utgår från att Leonards bok inte är särskilt bra - smaka på denna mening ur boken: "I had imagined that China's intellectual life consisted of a few unbending ideologues in the back rooms of the Communist party or the country's top universities."
Min fråga blir: hur ignorant måste man inte vara, för att utgå från att ett land med 1,3 miljarder invånare inte har några oberoende intellektuella? Hade Leonard läst någon av de två böckerna som jag recenserar nedan hade han inte behövt tro något så dumt.

-----------------------------------------------------------------------------------

Wang Hui: China's New Order. Society, Politics and Economics in Transition.Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 2003

In the early morning of June 4, 1989, as I departed from Tiananmen Square in the company of the last group of my classmates, I felt nothing but anger and despair. For the greater part of 1990 I lived in the depths of the Quinling Mountains of central China, and that brief experience left a lasting and indelible impression on me - I suddenly realized how far my life in Beijing was from this other world. In the months and years that have followed, I have endeavored to create a link between these two worlds, and via this link to proceed to understand the events and the changes that we have gone through.

Wang Hui är professor vid Tsinghuauniversitetet i Beijing, och i två essäer samlade i China's New Order gör han ett ambitiöst försök att greppa de övergripande samhälleliga förändringar som skett i Kina sedan 1978 (Deng Xiaopings återkomst till makten och starten på liberaliseringen av landet) och 1989 (proteströrelsen). Wangs analys handlar, som antyds av hans i citatet ovan uttalade ambition, både om socioekonomiska förhållanden såsom utvecklingen av förhållandet mellan landsbygd och städer, om politik, inte minst välfärdspolitik, och om de intellektuella och deras diskussioner. Det brukar vara problematiskt med böcker som försöker röra sig på så omfattande olika samhälleliga nivåer och deras parallella utvecklingar, men Wang skriver ändå välstrukturerat i och med att han utgår från gemensamma orsaker till förändringar på de olika nivåerna: 1979 och den politiska och ekonomiska omsvängning som utgår från det året, och 4 juni 1989 och dess effekt på Kinas politiska och intellektuella liv.
I China's New Order bjuds läsaren också på en mycket pedagogisk introduktion till Wang Hui av översättaren till en av essäerna, professor Theodore Huters. Huters sätter in essäerna i sitt sammanhang, inte minst diskuterar han Kinas intellektuella liv under de senaste 25 åren, med grupperingar som "ny upplysning" under 1980-talet, cyniska postmodernister omfamnandes den nya kommersialismen, och den "nya vänster" som Wang anses tillhöra (själv avfärdar han beteckningen). Wang står alltså politiskt till vänster, och gör i skildringen av 1989 års rörelse en central distinktion mellan den statssocialistiska kommunismen, och en mer välfärdspolitisk inriktad ideologi som han själv står för. Wang är alltså motståndare till den kommunistiska staten, men också starkt kritisk till hur när efter 1978 ekonomin liberaliserats, det inte utformats någon motsvarande välfärdspolitik; detta är detta som Wang kallar Kinas nyliberalism.

Genomgången av den ekonomisk-politiska transformationen är tämligen grundläggande och därmed välbekant, men när Wang diskuterar de intellektuellas utveckling och diskussioner i Kina de senaste tjugo åren blir det desto mer nytt och intressant för åtminstone denne läsaren. Wang gör något tämligen ovanligt för intellektuella, nämligen framställer schematiskt hur diskussionerna gått, mer typiskt är ju annars att hävda hur väldigt komplexa de intellektuellas diskussioner är, att det inte är så lätt att periodisera dem, osv. Wang avskräcks inte av det, vilket gör hans framställning extra pedagogisk för någon som inte är tidigare bekant med hur diskussionen gått i Kina. Det är mycket intressant att få insyn i hur tongångarna gick åren efter massakern på Himmelska fridens torg, hur en omprövning av radikalismen pågick, hur diskussionen fortsatte efter 1993 med värdering av privatiseringsprocessen, diskussioner om civilsamhället, rättvisa och vad staten kan göra, humanism kontra postmodernism, och mer ekonomiska diskussioner efter 1997. Wang menar att efter bankkrisen 1997 vände hamnade studier av politisk ekonomi i fokus, med frågan om ekonomins funktionssätt och marknadens och kapitalismens relation till samhället, med inspiration från bl.a. Polanyi, Braudel och marxismen.

---
Förlagets sida om China's New Order finns här.

--------------------------------------------------------------------------

Wang Chaohua (red.): One China, Many Paths.London: Verso, 2003

Liksom Wang Huis bok som jag skrev om här häromdagen, handlar denna antologi om det kinesiska intellektuella livet efter 1989. Wang Chaohua studerade 2003 kinesisk litteratur och kultur på UCLA, och står för urvalet här av intervjuer med och texter av fjorton framträdande kinesiska intellektuella från "den andra reformperioden" - som den första räknas åren 1978-1989.

Hon har skrivit en mycket välskriven introduktion som tecknar bakgrundsbild av den allmänna samhälleliga utvecklingen, och de intellektuella debatterna, och uppmärksammar t.ex. den stora diskussionen som uppstod 1997 då He Quinglian gav ut China's Pitfall, som kritiserade hur moderniseringen förlöpte och fattigdomen som skapades, och den likaså stora diskussionen 2002 kring f.d. partikadern på landsbygden Li Changpings bok Telling the prime minister the truth, om de stora problemen med korruption i parti- och förvaltningsapparaten. Förutom introduktionen består boken av tretton kapitel som är intervjuer med eller texter av tretton intellektuella, och avslutningsvis en diskussion mellan tre deltagare i 1989-rörelsen om förloppet 1989, dess konsekvenser, och Kinas väg därefter.

Deltagarna är bl.a. Wang Hui, litteraturvetaren Chen Pingyuan, historikern Qin Hui, författarinnan Wang Anyi och cultural studies-professorn Wang Xiaoming. De kommer alltså från olika discipliner - merparten av deltagarna är akademiskt verksamma - och täcker även olika politiska ståndpunkter, från Wang Dans snarast nyliberala till t.ex. Wang Huis och Li Minqis vänsterradikalism. Så vitt jag kan bedöma har Wang Chaohua gjort ett mycket bra urval, åtminstone är merparten av texterna mycket intressanta, med perspektiv på bl.a. den kinesiska klasstrukturens utveckling sedan 1978, liberal och socialistisk kulturkritik, problem i statens och förvaltningens utveckling, och en del annat.

En text som jag verkligen vill lyfta fram är intervjun med historikern Qin Hui, som är otroligt bra, verkligen förebildlig för hur en intellektuell diskussion skall gå till. Qin är i sin forskning inriktad på landsbygden och bönderna i Kina, och i intervjun kombinerar han på ett briljant sätt sina akademiska sakkunskaper med den allmänna medborgerliga lust till diskussionsmässig intervention som väl kan sägas vara den intellektuelles kännetecken. Qin diskuterar bondegemenskap och civilsamhälle i ett månghundraårigt perspektiv, privatisering av land idag, inträdet i WTO och mycket annat, och hela tiden exceptionellt elegant. Ett exempel som ofelbart som exempel blir ytligt så här när man tar det ur sin kontext, men som jag tror ändå kan vara åskådligt, är när Qin i diskussionen av böndernas situation i Kina idag och hur landets sensationella ekonomiska utveckling bygger på utsugning av dem, drar en parallell till 1400-talets Europas "andra träldom" i veteexportens uppsvingstid.. Som ekonomisk historia-student suckar jag av glädje när jag stöter på något sådant. Intervjun är udda nog ihopklippt från tre olika källor, och säkerligen hårt redigerad även i övrigt, men dess brist på "autencitet" förtar inte dess kvalitet.

Även den avslutande diskussionen mellan tre av deltagarna i studentrörelsen 1989, som alla tre idag är aktiva vid nordamerikanska universitet, är värd att lyfta fram. Wang Dan, Li Minqi och Wang Chaohua är inte överens om mycket i onödan när de diskuterar frågor som huruvida 1989 kommer minnas som 1919 (4 maj, en start på något) eller som en motsvarighet till Europas 1848 och 1968 (kortvariga händelser). De diskuterar hur länge den nuvarande regimen kan hålla, hur ett kommande demokratiskt politiskt system bör utformas, hur motsvarande ekonomi bör utformas, om popkulturen hotar eller gynnar regimen, med mera. Kunnigt och välformulerat.

På det hela taget är One China, Many Paths en mycket bra bok som jag varmt rekommenderar.

Nokiafabrik flyttad från Bochum

Det förra inlägget handlade om en bilarbetarstrejk på ett franskägt företag i Rumänien. Detta inlägg handlar om myntets andra sida, om det rika landet/Västeuropa som produktionen flyttar från för att det multinationella företaget vill åt de låga lönerna i ett fattigare land.

Det handlar om Nokias flytt av mobiltelefonproduktion från den tyska staden Bochum till Rumänien*. I slutet av 90-talet fick Nokia 60 miljoner euro av den tyska delstaten Nordrhein-Westphalen för att etablera sig i staten. Och nu, tio år senare, lägger Nokia alltså ned samma fabrik och flyttar produktionen till Rumänien, samtidigt som koncernvinsten för året ökat med 67 procent till 7,2 miljarder euro**. I Bochum tjänade man 134 miljoner euro. Det är inte konstigt att det sticker i ögonen.

Händelsen med Nokia i Bochum är förstås endast en av många, så här i globaliseringens tidevarv. Den väcker inte desto mindre några politiska frågor:
- Nordrhein-Westphalen hade gett Nokia 60 miljoner i euro i subventioner, ändå flyttar företaget snart därefter. Är sådana subventioner verkligen värda att fortsätta med?***
- Hur bör så stora nedläggningar hanteras, mellan företag och anställda? I Bochum har förhandlats fram en överenskommelse där Nokia betalar ut 200 miljoner euro till de anställda som kompensation, i form av 185 miljoner i ren kompensation och 15 miljoner som är till för att hjälpa dem hitta nya jobb****.
- Händelsen har orsakat stort folkligt missnöje och leder till minskad legitimitet för samhället och kapitalismen. Hur kan detta hanteras? Vi kan konstatera att EU faktiskt skapat en "globaliseringsfond" som ska ge finansiellt stöd till de som blivit av med jobbet "på grund av globaliseringen", genom utflyttning av produktion*****. Kan sådana stödåtgärder öka det politisk-ekonomiska systemets folkliga legitimitet?


--------------------
*Die Zeit har en temasida om Nokiastriden.
**Zeit online, "Riesengewinn und Betriebsratsstreit"
***Marcur Rohwetter, "Risiko Zukunft", Die Zeit 14 februari
****Hugh Williamson, "Nokia agrees employees' pay-off", Financial Times 8 april
*****Petra Pinzler, "Gut fürs Image", Die Zeit 31 januari

Zeit temasida om globaliseringskritik http://www.zeit.de/themen/wirtschaft/wirtschaftspolitik/globalisierung/kritik

Rumänsk bilarbetarstrejk

I mars och april pågick en treveckors strejk på ett rumänskt biltillverkarföretag, Dacia som är en underleverantör till franska Renault. Dacia är ett före detta statligt företag som Renault år 1999 tog över genom att köpa 51 procent av företaget*. Dacia är idag den huvudsakliga tillverkaren av Renaults lågprisbil som siktar på globalt utvecklande marknader, Logan.

Nu strejkade alltså Daciaarbetarna i mars och april. Financial Times konstaterar att det är en del av en pågående trend som Europas postkommunistiska låglöneländer genomgår, där lönerna pressas uppåt efter 15 år av inflöde av kapital från väst**. I Ryssland strejkade Fords bilarbetare tre veckor och fick 21 procents löneökning; på Dacia fick arbetarna denna gång 28 procents löneökning***. Det är stora ökningar och därför intressant som utveckling (även om det förstås sker från en låg nivå).

Coston Dumitru, ledare för fackförbundet BNS, säger till Financial Times att "Det första argumentet för företag att komma till Rumänien är låga arbetskostnader - resultatet av år som politiker till vänster och höger har promotat vårt land som en plats med välutbildad arbetskraft och låga löner". Före strejken låg Dacias arbetarlöner på 1,663 lei i månaden, vilket motsvarar ungefär 4000 svenska kronor. Facket krävde först 50 procents ökning men fick alltså nöja sig med 28 procent. En rumänsk ekonom säger att strejkerna är ett tecken på att lönerna de kommande åren kommer stiga rejält: "Vi kan inte länge till förbli Europas Kina".

Denna utveckling i globaliseringen, där lönerna pressas upp i ett låglöneområde dit kapitalinflöde dirigerats just på grund av de låga lönerna, är lovande. (Det enkla faktorprisutjämnandeantagandet från av Heckscher-Ohlinteoremet skulle också förklara detta.) En intressant analys har getts av sociologen Beverly Silver i hennes bok Forces of labor: Workers' movements and globalization since 1870, i vilken hon bland annat följer bilindustrins arbetskonflikters geografiska spridning över världen sedan 1870****. Silver visar övertygande hur vart än kapitalet flyttat för att få tillgång till rikt arbetskraftsutbud och låga löner, har motstånd uppstått och lönerna har pressats upp - "where capital goes, conflict goes". Silver analyserar motståndet i begreppen "Marxian unrest" och "Polanyian unrest", och motståndet är verkligen typiskt för Polanyis teori om den dubbla rörelsen, där marknaders och kapitalets utveckling (som syftar till profit) i samhället ständigt bemöts av socialt och politiskt motstånd för att gynna andra värden och intressen än profiten. Kapitalet är mer rörligt än vad arbetskraften är, men vart än kapitalet flyttar och omdanar marknader uppstår motrörelser för att inbädda marknaderna och forma deras funktionssätt på ett socialt önskvärt sätt.

Den nyliga utvecklingen i Östeuropa ger en illustration till detta.

-------------------------------------------------------
*The Economist, "Rights issue", 29 juli 2000
**Financial Times 15 april, "Pressure on Romanian pay levels"
***Financial Times 12 april, "Renault ends Romania strike with offer of 28% pay rise"
****Beverly Silver, Forces of labor: Workers' movements and globalization since 1870 (Cambridge: C UP, 2003). En intressant intervju med Silver: http://www.workersliberty.org/node/4822. Forskaren Kim Moody har skrivit en intressant recension i New Left Review: http://archives.econ.utah.edu/archives/aut-op-sy/2004m05/msg00195.htm Och forskarna Michael Burawoy, Ching Kwan Lee och Ian Robinson diskuterar boken här: www.soc.jhu.edu/people/silver/silver-newsletter.pdf

Uppdatering 27 juli
Genom Eurotopics hittar jag ett utdrag från en artikel i en litauisk tidning som handlar om löneutvecklingen där.
"Farewell to low-wage Lithuania
Thanks to a high rate of economic growth, but also to the fact that many people have left the country, Lithuania currently has near full employment. However, according to the online news portal Balsas this could soon change: "An increasing number of workers are being made redundant because of investments in new machinery. For a long time we were a low-wage country but those times are over now. Nowadays you can produce cheaply in Vietnam, perhaps, but not in Lithuania. We are investing in more efficient work processes rather than creating new jobs. But we should not be concerned that investments in cutting-edge technology are the reason for job losses, for this is just a reaction to the increasing wages. Moreover, such investments show that companies are planning to stay active in Lithuania in the long term." (23/07/2008)"
Remigijus Simasius, "Bedarbystė ateina į Lietuvą?", Balsas 23 juli

Tysk löneutveckling

Under efterkrigstiden, ungefär 1945-1980, blev inkomstfördelningen jämnare och jämnare i de rika länderna i Väst. Sverige var det mest radikala exemplet. Löneutjämningen berodde både på medveten politik och fackföreningars arbete - i Sverige med formeln solidarisk lönepolitik - och, enligt många analytiker, på att den teknologiska utvecklingen och konsumtionsmönstren gynnade en storindustriell utveckling i Väst som i dessa länder skapade en mängd semi-kvalificerade jobb och sänkte arbetslösheten för lågkvalificerade och semikvalificerade arbetare, vilket drev upp dessa relativt lågavlönade gruppers löner.

Sedan 1980 har trenden vänts: inkomstfördelningen har blivit ojämnare och ojämnare. Flera faktorer kan åberopas men viktigast är nog att den ökade kapitalrörligheten och hög industriell tillväxt i utvecklingsländer har utsatt arbetarklassen i Väst för hård lönekonkurrens, vilket gjort att dessa relativt lågavlönade gruppers löneutveckling sedan varit långsam*. Den teknologiska utvecklingen - industrirobotar o dyl - har också gjort det möjligt för kapitalet att ersätta arbetskraft med teknologi, vilket ytterligare ökar konkurrensen mot arbetskraften (även om den ökar den fortsatt anställda arbetskraftens produktivitet)**. En tredje faktor som många åberopar, även om jag inte är säker på det empiriska stödet här, är att arbetsgivarna agerat politiskt för att försvaga fackföreningar och arbetarklassens förmåga att försvara sin andel av nationalprodukten.

Det finns alltså en logik i de ökade ojämlikheterna: det går att förstå hur de uppstått. Inte desto mindre är den ökade ojämlikheten ett stort socialt och politiskt problem. Ojämlikheten kan i sig vara orättvis, och den kan också leda till utslagning och permantandet av en underklass som står utanför den mer produktiva arbetsmarknaden. Då kan ojämlikheten de facto bli kostsam för hela samhället, även om det är rationellt och lönsamt för enskilda företag att agera som de gör.

Ett land där det folkliga missnöjet med den stora ojämlikheten är uppenbart, är Tyskland. (Tyskland har förstås också den speciella omständigheten att landet enades för mindre än 20 år sedan och att östra Tyskland var och förblir betydligt mindre rikt än den västra delen.) Reallöneutvecklingen har för folkmajoriteten stått still eller till och med negativ de senaste tio åren, samtidigt som företagen gjort stora vinster. Missnöjet yttrar sig bland annat i den stora debatten om att införa en minimilön (Tyskland har hittills liksom Sverige modellen där minimilöner regleras i avtal istället för lag), och mer storskaligt i den vänstersväng som Tyskland går igenom sedan några år tillbaka. "Tidsandan", säger en politisk analytiker till Newsweek, "har definitivt skiftat till vänster"***. Enligt Newsweek säger idag ungefär hälften av tyskarna att socialism är en bra idé. Ett nytt vänsterparti har uppstått och det tyska socialdemokratiska partiet SPD går igenom en identitetskris över hur de ska hantera den förrepartiledaren högersossen Gerhard Schröders ("tredje vägen") impopulära nerskärningar i välfärdssystemen och trygghetssystemen****. Förtroendet för marknaden minskar och acceptansen för statens roll blir större*****. Från ett svenskt perspektiv är det också värt att notera att tyskarna, likt nästan alla folk, hyser mer rädsla för globaliseringen än vad svenskar gör (trots att den tyska exportekonomin går lysande i den globaliserade världen - men det är förstås inte alla tyskar som får njuta frukterna av det).

För några veckor sedan slöts i alla fall i Tyskland ett löneavtal för den offentliga sektorn som ger 8 procents löneökning över två år, och tidigare i år har tågförare fått 11 procent och stålarbetare 5,2 procent******. Det är första gången på flera år som tyskarna får ökade reallöner och deras köpkraft har fallit i 15 år, säger ordföranden för eurozonens finansministergrupp Jean-Claude Juncker, så nu är det okej att de får löneökningar. Men Juncker liksom övriga EU-politiker varnar andra länder för att följa det tyska exemplet med relativt bra löneökningar: det skulle leda till inflation, varnar man.

Ett tufft budskap. De senaste trettio årens ökade ojämlikhet i de rika länderna är en av dessa länders största politiska utmaningar: hur ska man kombinera tillväxt med jämlikhet. Det behövs nog nya strategier á la Rehn-Meidners originella efterkrigsmodell som syftade just att kombinera god reallöneutveckling (med låg inflation) och en relativt jämlik fördelning, med ekonomisk rationalitet och tillväxt.


----------------------------------------------------------

Die Zeit online tema underklassen, en mängd artiklar på detta tema:
http://www.zeit.de/themen/deutschland/unterschicht/index

*Detta kan formuleras i enkla ekonomisk-teoretiska termer som följer. I en stängd ekonomi A är resurser som det relativt är ont om, till exempel lågkvalificerad arbetskraft i en rik ekonomi med låg arbetslöshet, relativt gynnad. Om ekonomin öppnas och kapitalrörligheten ökar så att kapitalet får tillgängligt en stor mängd lågkvalificerad arbetskraft annorstädes (t ex i Kina) så blir den lågkvalificerade arbetskraften i ekonomi A plötsligt inte längre "scarce", eftersom den nu ingår i samma arbetsmarknad som lågkvalificerad arbetskraft i andra länder. Då blir dess avkastning och dess andel av nationalprodukten lägre, eftersom lönekonkurrensen skärps. Se Ronald Rogowski, "Trade, immigration, and cross-border investment", i Barry Weingast och Donald Wittman (red), The Oxford Handbook of Political Economy (Oxford U P, 2006).
**Om detta se t ex Bo Stråth, Mellan två fonder (Atlas, 1998).
***Stefan Theil, "Calculating to a fault", Newsweek 29 oktober 2007
****Jfr Brigitte Fehrle, "Doppelter Ernstfall", Die Zeit 13 september 2007
*****Se Heioko Geue, "Wie viel Staat darf's sein?", Die Zeit 8 november 2007
******Tony Barber, "EU ministers tell members not to emulate German wage deals", Financial Times 5-6 april 2008

Aktuella kapitalregleringar

Under de senaste decennierna har kapitalbranschen utvecklats sanslöst snabbt. Nya metoder för investeringar, som hedgefonder har utvecklats. Företeelser som eurodollars, oljeyen, junk bonds etcetera har satt myror i huvudet på politiker och allmänheten: hur kan man hantera denna monstruösa bransch för samhällets fromma?

Inte många vet. Åren runt år 2000 blev den så kallade Tobinskatten, en skatt på internationella kapitalöverföringar omdebatterad. Men den debatten kom och gick.

Debatten om regleringar av det internationella kapitalet fortsätter dock, om än mer i skymundan (tänk vad uppmärksammade Attac var runt år 2000). En av de i mitt tycke mer intressanta politikerna är det europeiska socialistpartiets (PES) ordförande, den danske socialdemokraten Poul Nyrup Rasmussen, som de senaste åren frenetiskt diskuterat hedgefonder. Förra året utkom han med boken I grådighedens tid: kapitalfonde og kasinoökonomi.

En annan typ av institutionella investerar som blivit omdebatterade de senaste åren är vad som på engelska kallas sovereign wealth funds, statliga investeringsfonder som ofta tillhör länder med stora oljeintäkter eller som på annat sätt lägger pengar på hög: Norge, Saudiarabien, Kina. Särskilt europeiska politiker har oroat sig över dessa fonders agerande: med de stigande oljepriserna har vissa länder tjänat enormt mycket pengar, och de har därmed råd att köpa upp en massa europeiska och amerikanska företag, och europeiska och amerikanska politiker blir därmed misstänksamma om att politiskt suspekta länder (Saudiarabien, Kina etc) ska köpa upp strategiskt viktiga företag i Europa och USA och använda ägandet för politiska syften.

De senaste dagarna har vi kunnat läsa i Financial Times om att politiker tar steg till konkreta regleringsreformer av hedgefonder och sovereign funds: hedgefonder i Australien, och sovereign funds i Tyskland. Det är intressant: går det att fruktbart reglera dagens internationella kapital, för att skapa en progressiv globalisering?


Nyrup:
http://www.nyrup.dk/nyrup/forside.asp?MIId=54

Europeiska Socialistpartiets rapport om hedgefonder
http://www.nyrup.dk/cgi-bin/nyrup/uploads/media/Hedgefunds_web.pdf


The Economist 17 januari, "The invasion of the sovereign-wealth funds"
http://www.economist.com/opinion/displaystory.cfm?story_id=10533866

Financial Times 10 april. Hugh Williamson, "Germans agree sovereign funds law"
http://www.ft.com/cms/s/0/ae273848-0697-11dd-802c-0000779fd2ac.html

Financial Times 14 april. Knut Kjaer, "Do not regulate sovereign funds - improve them"
http://www.ft.com/cms/s/0/326ab43c-09bc-11dd-81bf-0000779fd2ac.html

Financial Times 10 april. James Mackintosh och Peter Smith, "Australia aims regulatory fire at hedge funds"
http://www.ft.com/cms/s/0/ee4d1e54-0667-11dd-802c-0000779fd2ac.html

Wall Street Journal 28 januari, Alan Murray, "Ascent of Sovereign-Wealth Funds illustrates new world order" (notera rubriken!)
"Like any junior high school, the World Economic Forum here has a clearly defined pecking order, surrounded by a swirl of gossip. In junior high school, excess hormones fuel the maelstrom. In Davos, it's excess money. That's why private-equity firms, riding a temporary gusher of cheap credit, attracted so much notice in 2007 and why sovereign-wealth funds displaced them this year. "

Sebastian Mallaby från Council on Foreign Relations försvarar hedgefonder i Foreign Affairs
http://www.foreignaffairs.org/20080312faupdate87277/sebastian-mallaby/blame-the-banks.html

Wikipedia om sovereign wealth funds (med lista på 20 stora fonder)
http://en.wikipedia.org/wiki/Sovereign_wealth_fund

Den ursprungliga ackumulationen i Kina

Lyssnar på en tretimmarssändning med Kinatema från P1:s arkiv på nätet. Göran Sommardahl karaktäriserar migrantarbetarna på ett intressant, och, tror jag, korrekt, sätt:

"- Göran Sommardahl, kan man ändå sammanfatta det så tror du att det är ändå de som är Kinas underklass?

- Det är de som står för vad man kallar den ursprungliga ackumulationen, det behövs såna som arbetar för låga löner för att kapitalismen ska ta fart, det är ju ett historiskt skede som funnits i många länder, så var det också i England under industrialiseringen, så tvingades ju bönder som inte kunde försörja sig på sina jordlotter fick ta arbeten i städerna. Och så är det också i Kina."
http://www.sr.se/cgi-bin/mall/index.asp?ProgramID=3107

Ett gammalt begrepp från Marx. Det tjugofjärde kapitlet i Kapitalets första band.
http://www.marxists.org/svenska/marx/1867/23-d107.htm#h126

Vad jag intresserar mig för här är det ekonomihistoriska faktumet att i alla länder som industrialiserats och blivit rika, så har de första generationerna av industriarbetare undertryckts och fått lida usla förhållanden, deras politiska rättigheter har undertryckts och deras förmåga att driva upp sina löner och öka sin konsumtionskraft har också undertryckts. Se förstås på det klassiska exemplet England under 1700- och 1800-talen. Se också hur domstolar behandlade arbetskonflikter i USA under 1800-talet, när de konsekvent motarbetade och olagligförklarade fackföreningar och arbetares agerande*. Se också på kvinnliga industriarbetares löner i Sverige fram till så sent som 1960- 70-talen. På industriarbetare i Sydkorea fram till 1990-talet; fram till dess var arbetarna i princip rättslösa och deras arbetsrättsliga och politiska arbete bemöttes av diktaturen med våld** - Princetonstatsvetaren Atul Kohli konstaterar att den sydkoreanska staten under perioden 1960-1993 verkligen var ett instrument för klassrepression, för politik som gynnade kapitalägarna***. Även i Japan fördes under industrialiseringen en medveten politik för att undertrycka arbetarklassens konsumtionskraft; pengarna kanaliserades istället till staten och de stora företagen och bankerna, som i en dirigisme-ekonomi styrdes till investeringar som skulle göra landet rikt snabbt (och det funkade).

Dagens lågbetalda arbetare i Kina - byggnadsarbetare, industriarbetare osv - kan man säga att de får bära detta kors, att deras konsumtionskraft undertrycks för "den ursprungliga ackumulationens" skull, att samhällets herrar ska ha pengarna/profiterna till annat?

Vi kan konstatera att det de senaste åren pågått en debatt om att Kinas valuta yuanen är undervärderad. (Även om den börjat flyta mer och stiga sedan i november 2007.) Det gör Kinas exportprodukter billigare. Men minskar kinesernas köpkraft, eftersom yuanens låga värdering gör att importer blir dyrare****.

Vi kan också konstatera att arbetarorganisationer som försöker starta oberoende av kommunistpartiet förtrycks i Kina idag. Oberoende fackföreningar gillar KKP inte. Vid Tiananmendemonstrationerna 1989 behandlades (enligt Jack Gray*****) av armén arbetarna med betydligt större brutalitet än vad studenterna fick utstå; arbetarnas uppror var mer riskfyllt för KKP.

Så - håller KKP medvetet nere arbetarklassens konsumtionskraft, för att pengarna enligt planen ska användas på annat sätt? Det verkar så. Och - kan vi kalla detta ursprunglig ackumulation? Kanske.


---------------------------------------------------------------------------

*Colleen Dunleavy har skrivit intressant om det, i Steinmo, Thelen, Longstreth (eds) Structuring Politics (Cambridge U P, 1992).
**Se Chun Soonok, They Are Not Machines (Burlington, VT: Ashgate, 2003)
***Kohli, State-Directed Development: Political Power and Industrialization in the Global Periphery (Cambridge U P, 2004)
****Peter Schiff, "China will eat our lunch", Newsweek 3 december 2007. http://www.newsweek.com/id/71991
*****Jack Gray, Rebellions and Revolutions: China from the 1800s to 2000 (Oxford U P, 2003)

Beijingbyggen

Beijing, oktober 2006. Byggnadsarbetare käkar lunch i ett

kvarter som håller på ett fullständigt byggas om (foto EB)

Beijing byggs om som bara attan inför OS i augusti. När jag var där i oktober 2006 märktes det redan: en massa revs eller var rivet och här och där såg man stora skyltar som gjorde reklam för kommande moderna byggen av internationella arkitekter.

Just det här med internationella arkitekters deltagande i ombygget inför OS - t ex så har ju stjärnan Rem Koolhaas byggt det spektakulära nya tv-tornet - pågår det en debatt om ur bojkottsynpunkt, just som med debatten om politikers deltagande i invigningen, och med idrottarnas deltagande i själva OS. Roman Hollenstein skrev om arkitekterna i Neue Zürcher Zeitung igår:

http://www.nzz.ch/nachrichten/kultur/aktuell/monumente_der_macht_1.709521.html

Se också om omflyttandet av boende i Beijing: Kristin Kupfer i Zeit oktober 2007
http://www.zeit.de/online/2007/41/olympia-ordnung

Och Zeits Kina-Feuilleton från förra sommaren:
http://www.zeit.de/2007/30/Peking_Mitte_der_Welt

Uppdatering, 9 maj.
Det har gjorts en dokumentär om byggandet av olympiastadion "fågelbot" i Beijing, och Die Welt och har skrivit om filmen och stadion denna veckan: Rainer Haubrich, "Warum Pekings Olympiastadion genial ist", Die Welt 6 maj. I Süddeutsche Zeitung ställer Gerhard Matzig frågan om huruvida Rem Koolhaas tv-torn i Beijing är en "ondskans byggnad" (SZ 3 maj).

Diskussionen om Beijings nya ansikte fortsätter.

Uppdatering, 11 juli.
Sign and Sight har skrivit en översikt över denna arkitektur-i-diktaturer-debatt, mycket intressant! Vi kan också konstatera att DN Kultur nu (sent omsider..) uppmärksammat debatten: Peder Alton, "Diktaturarkitektur", 6 juli. Även New Tork Times: Nicolai Ouroussoff, "In changing face of Beijing, a look at the new China", 13 juli.

Matpriser

Världen har sett en boom i matpriser de senaste två åren eller så och det har orsakat sociala och politiska protester på vitt skilda platser - Pakistan, Afrika, Filippinerna. Det här är något av det viktigaste som händer i världsekonomin idag, parallellt med ökningarna av energipriserna de senaste fem åren eller så.

Financial Times 14 april, "World leaders call for action on food prices"
http://www.ft.com/cms/s/0/6bd279f8-09bc-11dd-81bf-0000779fd2ac.html


Eurotopics dossier 9 april, "Eating at what cost?"
http://www.eurotopics.net/en/search/results/archiv_article/DOSSIER26122-Eating-at-what-cost

Economist 4 april om Vietnam, "The political cost of inflation"
http://www.economist.com/agenda/displaystory.cfm?story_id=10987640

Economist 27 mars om rispriserna i Östasien, "Needed: a new revolution"
http://www.economist.com/world/international/displaystory.cfm?story_id=10926579

Rodrik om governance och utvecklingsekonomins utveckling

Dani Rodrik, professor vid Harvard, är en av mina favoritekonomer och en av mina favoritskribenter över huvud taget - inte minst är den av honom redigerade antologin In search of prosperity: Analytical narratives on economic growth (Princeton University Press, 2003) helt fantastiskt bra - och han bloggar också. Senast skriver han intressant om utvecklingsdiskursens utveckling efter Washington Consensus mot ett mer institutionalistiskt förhållningssätt. Det är en del av hans anförande vid en konferens med Världsbanken, och väldigt intressant. Något för Sveriges alla Washington Consensus-kritiker!

"A deep insight that has emerged out of the disappointments of the Washington Consensus is that successful policy reform is at its core governance reform. Reforms in the areas of, say, trade or fiscal policy require much more than just cuts in tariffs and a balancing of the budget. If you want to achieve lasting change and have a real impact on the behavior of those agents that determine the success of reform, you must change the “rules of the game”—the manner in which trade policy is made or fiscal policy is conducted. This insight, assisted and reinforced by the academic literature on institutions and growth, has in turn produced a new development agenda focusing on a broad list of governance reforms. These reforms target a lengthy list of objectives, including reducing corruption, improving the rule of law, increasing the accountability and effectiveness of public institutions, and enhancing access and voice of the citizenry. The agenda is neatly captured and quantified by the Kaufmann-Kraay Governance Indicators data set.

Much of this is for the good. In particular, the tilt towards governance has the virtue that it helps shift the focus of reforms towards objectives that are desirable end-goals in and of themselves. The items on the original Washington Consensus agenda were all of instrumental value at best. Playing around with tariff and tax schedules and with the composition of public expenditure is worthwhile only to the extent that it achieves other objectives we really care about: increased growth, reduced poverty, improved equity."

http://rodrik.typepad.com/dani_rodriks_weblog/2008/04/is-good-governa.html

Nilsson och Nyström

Jag håller på och läser LO-ombudsmännen Anders Nilsson och Örjan Nyströms bok Den sociala demokratins andra århundrade? Pusselbitar till en ny reformistisk strategi (Atlas, 2005). Den är jävligt bra på ett överraskande sätt: få, ack så få svenska intellektuella utanför akademin bryr sig om att förstå samhällsekonomiska frågor och skriva om dessa för en icke-akademisk publik, men Nilsson och Nyström förenar på ett uppfriskande sätt politiskt förnuft och praktiska kunskaper och insikter med gedigna akademiska kunskaper.

Sveriges stora tidningar med DN i spetsen visar återigen hur irrelevanta och anti-intellektuella de är för den som är genuint intresserad av att förstå samhällsekonomin: ingen av dem har recenserat Nilsson och Nyströms bok. (Jag har kollat i databaserna Presstext och Mediearkivet.) På DN är det clownfilosofer som Hardt och Negri som gäller. Eller ekonomidelen, som nog kan vara intressant men som sällan försöker ta de större perspektiven. Jag blir förbluffad över att folk som gör tidning och ska föreställa intellektuella kan leva med den dubbelbokföringen: "på vår tidning finns det två sätt att tala om ekonomi: Hardt och Negri, eller nyheter. Hardt och Negri är clownfilosofer och kan inte på något sätt förklara någonting som faktiskt händer i världen, bland det de saker som vi skriver om på ekonomisidorna, men vi skriver i alla fall om dem för de är hippa och något för de kulturintresserade. På ekonomisidorna har vi inga förklarande ambitioner utan återger bara nyheter." Så funkar det.

I alla fall, några medier har snappat upp Nilssons och Nyströms bok. Och de som jag hittat är unisont positiva (med rätta!). Översikt:

"ett mycket spännande, skarpt och nödvändigt försök att stimulera en strategisk debatt inom arbetarrörelsen"
Henning Süssner i Flamman 2 juli 2006 http://www.flamman.se/recension.php?id=3435

"för att sammanfatta: Jag är inte nöjd med svaren eller övertygad om all argumentation - men jag måste säga att om det är något som idag saknas i debatten så är det böcker liknande Nilssons och Nyströms. Seriösa, noggranna och passionerade. De drivs av ett patos och en önskan om att reformera socialdemokratin. De tror på att politik fortfarande är möjligt."
Olav Unsgaard i Alba http://www.alba.nu/artikel/artikel.php?id=336

"det nya århundradets vassaste analys av kapitalismens ställning i Sverige ... Med yrkessociologens skam blossande på kinderna konstaterar jag att Nilsson och Nyström skrivit det slags bok som många svenska sociologer borde (och kanske vill) skriva men inte tycks klara av."
Stefan Svallfors i LO-Tidningen 20/1 2006

"De kallar sin bok för "pusselbitar till en ny reformistisk strategi" och menar att visst förändras världen, men inte alltid precis som vi från respektive politisk ståndpunkt trodde.Kanske är nu tid att i ett prövande samtal ifrågasätta dogmatiken och faktiskt tala om demokratiutveckling här och nu."
Ann-Sofie Hermansson i Göteborgs-Posten 11 oktober 2006

"...Nils Karleby, makarna Myrdal, Gösta Rehn och Rudolf Meidner är exempel på sådana vetenskapsmän, vars idétransfusioner vid var tid blåste liv i socialdemokratin, höjde den över det harvande förvaltandet och fick den att känna sig smartare än alla andra i samhällsbyggandets konst. De senaste 20-25 åren har den här typen av tänkare dock lyst med sin frånvaro. Men nu är kanske en renässans på väg?"
Pär Fagerström i Södra Dalarnes Tidning 19 januari 2006