Vad vet ekonomisk-historiker om Antikens Rom? Och hur vet de det? Vad för källor, metoder och teorier använder historiker och andra för att kartlägga antikens ekonomier? Arkeologen och klassicisten Kim Bowes från University of Pennsylvania har en superintressant artikel om detta i tidskriften Capitalism: A Journal of History and Economics från år 2021. Artikeltiteln är "When Kuznets Went to Rome" och utgångspunkten är ett skifte på detta fält, under 1990-talet, från en mer substantivistisk, antropologisk approach till antikens ekonomier, till en mer nationalekonomisk eller kliometrisk approach.
Tidigare, säger hon, dominerades fältet av substantivistiska analysmodeller som de som Moses Finley (1912-1986), lärare och professor i Cambridge 1956-1982, arbetade med. Finley menade att man inte ska använda moderna nationalekonomiska begrepp för att förklara antikens ekonomi, eftersom antikens människor saknade sådana begrepp själva -- de saknade för den delen också begreppet "ekonomi" i dagens bemärkelse, som en avskild samhällssfär. Så här sammanfattar Wikipedia perspektivet som Finley lägger fram i sin klassiska bok The Ancient Economy från 1973:
"Finley interpreted the economy from 1000 BC to AD 500 sociologically rather than through use of economic models (as did Michael Rostovtzeff). Finley viewed the ancient economy as largely a by-product of status, with economic relations being embedded in ancient institutions that are very much unlike those present in modern times.
He viewed the ancient economy as largely stagnant since, among other things, the scope of economic action was not directed to economic or productive growth as is so often the case in modern times: technological innovations therefore went without adoption, large projects were executed for prestige rather than practical benefit, and economic development, or profit maximisation. Such views, and the uncritical acceptance of elite ancient writers' economic mentalités, have been challenged and overturned by archaeological discoveries through the late 20th century."
Detta är verkligen ett klassiskt substantivistiskt perspektiv: att hävda att det -- kontra nationalekonomi 101 -- inte finns någon universell mikroekonomi av nyttomaximerande individer i olika samhällen över tid och rum, utan istället att varje typ av samhälle har sin egen mikroekonomi, ungefär. [1] Jag tror att den teoretiker som mest av allt associeras med perspektivet är den ekonomiske antropologen Karl Polanyi, och det är också slående att Finleys Ancient Economy publiceras samma år som antropologen Marshall Sahlins mycket inflytelserika The Stone Age Economy, som lägger fram en egen tolkning av stenålderns nationalekonomi.
Men detta perspektiv vände sig alltså en del antikhistoriker ifrån på 1990-talet och 2000-talet, säger Bowes: hon pekar på Walter Scheidel och Sitta von Redens antologi The Ancient Economy (2002) och Scheidel, Ian Morris och Richard Sallers Cambridge Economic History of the Greco-Roman World (2007). I denna forskning ställer man frågor om "BNP per capita" i Antikens Rom, om produktivitet, tillväxt och inkomstfördelning; forskningen relaterar till bredare, icke-antika projekt som Angus Maddisons forskning om BNP i historien och Branko Milanovics forskning om inkomstfördelning. Så här kontextualiserar Bowes den kliometriska breddningen:
"The 2008 financial crisis, growing concerns about long-term inequality, and a sense that non-state, non-elite economic actors might also merit a place in Rome’s economic history have all put these calculations on a broader stage, both in the field of Roman economic history and beyond. Estimates of Roman GDP or Gini coefficients for income in equality have been applied to subjects as varied as Roman slave demographics, the economic well-being of Roman artisans, and Piketty’s models for long-term capital distribution." (s. 9)Jag läser det som att Bowes omfamnar den ämnesmässiga breddningen, men är kritisk till den kliometriska metodologin:
"Historians and economists alike have rushed to calculate Roman GDP and place it on a graph with those of other pre-modern economies, using the resulting numbers to make sweeping assessments about progress or its absence, or to affirm a natural, historical law driving wealth inequality. In the process, the calculations used to estimate Roman GDP or inequality have seen very little criticism. In particular, the efforts’ calculative heuristics, the imputed relationship between macroeconomic measurements and economic well-being, and their assumptions about the very nature of history all have yet to be properly interrogated. While some of this work on GDP has had the salutatory effect of making the Roman world relevant and accessible, the data that has been used to do so is largely a fiction, and the resultant histories, stripped of nuance and complexity, are rendered into Kuznets’s worst nightmare—simplistic teleologies of growth or stagnation." (s. 9)Bowes essä ägnas åt en ingående kritisk granskning av just dessa metodologier och data, och vad för slutsatser de egentligen leder till i fråga om antika Roms historia och samhälle.
Framför allt så handlar det om hur forskare beräknat BNP per capita, och hur de beräknat inkomstfördelningen. De första beräkningarna av romersk BNP gjordes av Keith Hopkins år 1980, och de var då en bi-effekt av hans egentliga syfte, som avar att illustrera relationen mellan beskattning och ekonomiska flöden. Han beräknade romersk BNP helt enkelt som befolkningen gånger en beräknad vetekonsumtion gånger priset på vete. Resultatet var 8244 miljoner sesterces (förkortas av Bowes som HS), enligt Hopkins själv snarast en metafor, men taget på allvar av senare forskare.
Senare skattningar av romersk BNP har snarare haft intresset att jämföra levnadsstandarden i Rom med den i andra delar av världen och senare tider. Dessa moderna historiker och ekonomer har jobbat lite väl galant med källorna, menar Bowes; hon betonar att källäget egentligen är sparsmakat och problematiskt:
"What exists instead are a very limited range of wheat prices (some thirty, ranging from the second century BCE through the early third century CE) and wage series (some sixty, ranging from the second century BCE through the early third century CE), the vast majority and most reliable of which come from Roman Egypt, along with a handful of literary references to slave and army rations. As has been noted by the scholars most attentive to the limitations of these data, most of these data points are circumscribed by particular contextual exigencies: Roman Egypt may or may not be representative of the rest of the Roman world; the limited wage and wheat price series may be affected by instances of short-term scarcity that make averages problematic; the data from the capital city is almost certainly biased by price-setting for wheat and by high costs of living for wages, and so on. Literary sources in which price is a signal aspect of the rhetorical toolkit are hard to lay next to papyri that record wheat and wage prices in unemotional but locally framed contexts. And the Roman population headcount is hotly debated, with estimates differing by an order of magnitude." (s. 12)
Hon säger att det är ekonomer som har "kört bilen" medan historikerna, mer intresserade av kontext och källkritik, suttit i passagerarsätet. Beräkningar av BNP från utgiftssidan har således gjorts på ett väldigt pragmatiskt sätt, med data på vetepriser multiplicerat med ett antagande om hur mycket vete gemene man och kvinna konsumerade, för att få fram grund-levnadsstandarden. Antagandena om hur mycket man åt har tagits inte från faktiska uppskattningar av konsumtion, utan från ett antagande om hur många kalorier man behövde för att överleva, eller romerska ransoner för slavar och soldater, eller från uppgifter från bönder i Aten på 400-talet f Kr. [2] Ett annat sätt att beräkna BNP är från inkomstsidan, och då har forskare som Goldsmith (ROIW, 1984), Temin och Scheidel och Friesen (J of Roman Studies, 2009) använt t ex en löneuppgift för lågutbildade arbetare multiplicerat med antal arbetsdagar per år i ett modernt dataset, multiplicerat med en siffra för genomsnittlig sysselsättning i ett modernt dataset, plus icke-löneinkomster från olika källor. Många lantarbetare och bönder i antikens Rom hade förstås inte särskilt mycket penninglöner, och då kringgår forskarna detta problem genom att helt enkelt utgå från att löneserierna motsvarar en överlevnadsnivå (utan överskott) som också bönderna bör ha legat på. (s. 13-14)
De resulterande BNP per capita-skattningarna varierar från 166 till 380 HS, vilket är fattigare än 1500-talets Europa och i de mer pessimistiska varianterna motsvarar moderna ekonomier som Uganda och Rwanda.
Beräkningarna har också använts för att skatta inkomstfördelningen. Flera forskare -- Goldsmith (1984), Milanovic, Lindert och Williamson (2011) -- har använt en approach där man börjar med att identifera ett par elitgrupper och beräkna en genomsnittlig inkomst per grupp. I det romerska fallet är de fyra elitgrupperna "senatorial elite, the equestrian or knight class, the decurion or town councilors", och övriga eliter. De har i detta fall gjort inkomstberäkningen per elitgrupp i två steg: först en beräkning av medelförmögenheten för gruppen, och sedan denna multiplicerad med 0,06 för att få fram en tänkt årlig inkomst med 6 procents avkastning på kapital. Resten av BNP fördelas därefter med en genomsnittlig inkomst för hela icke-eliten.
En alternativ approach används av Scheidel och Friesen som använder en Pareto-fördelning för att distribuera BNP inom eliten, de översta 3 procenten av befolkningen. De övriga 97 procenten delar de in i nio lika stora inkomstgrupper, för vilka de tilldelar inkomste utifrån två olika scenarios: ett "optimistiskt" och ett "pessimistiskt". De får fram att 90 procent av Roms befolkning levde på eller runt existensminimum, medan 6-12 procent levde på vad de definierar som en "respektabel" nivå. Den högsta 1,5 procentens andel av inkomsterna beräknar de till 15-25 procent. Gini-koefficienten blir 0,42 till 0,44, alltså i sig inte särskilt högt. (s. 15)
Från denna redogörelse går Bowes vidare till sin källkritiska och metodologiska kritik. Hon talar om hur kliometrikerna plockar upp några data här och några uppgifter där och sedan "smetar ut" (smear) dessa över flera decennier och olika regioner -- Grekland, Egypten, Italien...
"A limited number of contextually contingent price data, like wheat prices, are smeared—their chronological and geographic fixity stripped away so they can be effectively averaged to form the “wheat price” constant. This happens, too, with most of the data used for subsistence consumption constants. The repeated use of 175 kilograms of wheat per year per person as a precise subsistence amount actually derives from an attempt— itself full of assumptions and contingencies—to calculate the production and consumption levels of fourth-century BCE Athenian farmers. This very specific, and also very hypothetical, figure becomes untethered from the chora of ancient Athens and smeared over the whole of the ancient world to represent how the majority ate,—which is thus rendered fixed and unchanging. Just so, the slave wages recommended by Cato are part of a carefully composed literary effort to bridge the gap between the ideal of a peasant farmer and the reality of slave-run estates in which slaves are simply an extension of the master’s hand." (s. 16)
Det finns en mängd olika problem här: dels "smetandet", att låta Aten på 300-talet f Kr också stå för Italien eller Egypten 200 år senare, dels källorna i sig: tendenser så som Polybius syften när han skriver om den romerska armén, eller Catos egna syften med sin text, eller bristfällig information eller tolkning som när man fokuserar helt på vetet även om Cato också skriver om vin och fikon. Bowes säger dock att än värre än "smetandet" är vad hon kallar "data sucking", när man tar data från en kontext och applicerar dem på en helt annan kontext -- som att ta konsumtionsdata från 1900-talet och låta dem representera antikens Rom. Mer specifikt så kritiserar Bowes bland annat hur Walter Scheidel använder Robert Allens konsumtionskorg som baseras på kejsare Diocletianus prisedikt från tidiga 300-talet e Kr, och beräknar dess pris utifrån egyptiska priser från första till tredje århundradet e Kr. I denna korg ingår bland annat tvål och ljus, som inte användes i antikens Rom. Här menar Bowes också att den avkontextualiserade användningen av data tenderar att reproducera tidigare resultat, eftersom man väljer data för en "fattig ekonomi" som saknar data, från en annan "fattig ekonomi", och sedan drar slutsatser om den datalösa "fattiga ekonomin", och kanske då helt enkelt komma fram till att den var fattig.
Detta hävdar hon också angående BNP-skattningarna som är en del av Angus Maddisons projekt: enligt Bowes var Maddison övertygad om att förindustriella ekonomier var lika varann och inte hade någon varaktig ekonomisk tillväxt, så data väljs för att reproducera denna bild, så att antikens Rom får ungefär samma BNP per capita som förmoderna Neapel eller Bysans under medeltiden. [3] Ett centralt antagande i denna process är det om konsumtionsnivån på existensminimum: en människa behöver en viss mängd kalorier för att överleva, och de förindustriella människorna antas i denna litteratur framför allt ha fått sina kalorier från spannmål. Om konsumtionen av spannmål är konstant i förindustriella ekonomier, och mat stod för 60-70 procent av konsumtionen, så förklarar detta mycket varför BNP/capita stagnerade enligt beräkningarna.
Löneserierna är mer reella än vad konsumtionsdatat är, säger hon, men fortfarande problematiska, inte minst genom antagandet om att många var löntagare i antikens Rom, vilket inte är fallet. (s. 20) Utöver att anta att många var löntagare, så kan man också, som Scheidel och Milanovic, anta att lönerna helt enkelt sattes utifrån existensminimum -- och då är man tillbaka på den föregående punkten. Här kritiserar hon särskilt Scheidel och Friesen (2009) för deras metod när de beräknar Roms BNP per capita och inkomstfördelning. [4]
Så här rundar Bowes av sin kritik om BNP, löner och ojämlikhet i antikens Rom, med en verklig bredsida:
"The purpose of this somewhat belabored critique is not to suggest that specific calculations of either GDP or in equality for the Roman world arewrong, although they probably are. Rather, it is to suggest that there is very little about them that is Roman. To counter stubborn data lacunae or apply a similar data yardstick to a broad range of economies—in short, motivated by the desire to compare rather than to actually measure— these authors’ various estimates for Roman GDP and the concomitant effort to measure inequality are largely predetermined by a reiterated and reinserted series of pre-modern data constants. In their attempt to place the Roman world, the Byzantine empire, and the French Ancien Régime on the same graph, these models are forced to resort to a kind of extreme economic formalism, assuming, in effect, that economic and cultural behaviors can be so completely dissociated that the latter might change while the former remain constant and thus allowing the scholar to infill Roman lacunae with data— for consumption, wage practices, price ratios, and wealth distribution—from other periods. The results may or may not resemble actual Roman economic well-being; in a way, that was never the actual goal. The purpose of these calculations—all but Hopkins’s, at any rate— was to re- inscribe the Roman world into a pre-modern economic monolith, not to reveal anything about the exigencies of life experienced by the Roman majority." (s. 21-22)Jag tycker nog att hon är lite orättvis, att kliometrikernas pragmatism med källor ändå är befogad när källäget är svårt, men det är inte desto mindre en intressant kritik. Hon menar också att kritiken tidigare uteblivit, eftersom antikhistoriens socialhistoriker -- källnära -- knappt läser vad Bowes kallar kliometriska "GDP boys". Därför har antikens kliometri, teknisk som den är, också kunnat användas i böcker med större genomslag, som Scheidels The Great Leveller (2017) eller Pikettys Capital in the 21st Century (2014). Så här karaktäriserar Bowes elegant hur Maddison och andra siffror från antiken används i Pikettys narrativ:
"While ideologically worlds apart, Piketty’s long- term capital project, when it extends its r>g model further backwards in time, not only depends upon Maddison’s numbers for the Roman and medieval worlds, but also uses them to hammer home the evitability of capital-driven inequality in slow-growth environments. For at the heart of Maddison’s and Piketty’s (and Milanovic’s) projects is a particular conception of modernity as a time when things happen—growth, exploding inequality—defined in opposition to a static, longue durée “pre-modernity” when nothing happens—glacial growth, “natural” inequality. In a way, the Roman-specific critiques I’ve laid out above anchor the origins of this presumed modern versus pre-modern binary, a binary that relies on manufactured data forFrån denna diskussion går hon vidare till hur BNP per capita-skattningarna använts i stora narrativ om den ekonomiska utvecklingen och specifikt om Roms roll i detta. Här menar Bowes att den antika kliometrin inkorporerats i nya stora narrativ om imperiernas uppgång och fall, en typ av historieskrivning som trillade ur modet på 1970-80-talen men som kommit tillbaka idag. [5] Bowes menar att detta är en mansdominerad forskningsgenre som går tillbaka till 1800-talets heroiska narrativ -- "It is telling, and important, that the Gibbon for our age is the rise and decline of economic development" -- men nu med diagram:
subsistence in order to create a metahistorical arc of extremely slow growth followed by modern progress or its opposite." (s. 23)
"Tellingly, quantitative data has taken the place of purple passages culled from primary sources. This data is displayed in carefully constructed graphs—for coin circulation, femur length, lead pollution, wheat prices, Lorenz curves—that make historical causation manifest through rising or falling numbers. These graphs merit a study in themselves, so prominent have they become in these new histories and so layered in their never-stated generative assumptions about data correlation and historical causality. In them we can see quantitative demonstrations that the advent of Roman rule produced radical economic in equality from a plot of British house sizes; that periods of Roman economic and political florescence can be directly read off changing lead levels in the Greenland ice sheet; that changes in human femur length document an increase in standards of living; or that differences in wheat prices reveal the economic devastation caused by plague in the late
empire." (s. 27; femur betyder lårben)
Från detta går Bowes till sitt eget, mer positiva program för vägen framåt. Det hon vill ta med sig från den kliometriska revolutionen i den romersk-historiska forskningen är fokuset på vanligt folk, bortom eliterna, och användningen av kvantitativa data för att dra bredare slutsatser om hur livet var i antikens Rom. Hon vill ha mer romerska data, mindre extrapolering från andra kontexter och mer faktisk information från det romerska imperiet. Här handlar det mycket om hushållsdata, som berättar vad folk faktiskt konsumerade, bortom den vetecentriska kliometrin om historiska levnadsstandarder, och om pengar. För levnadsstandarden vill hon se bortom en "unskilled wage" och se på mer komplext sammansatta inkomster för de många småbönderna; här refererar hon bl.a. till sin egna Roman Peasant Project. Så här lanserar hon sin egen approach relativt till kliometrikernas:
"At the moment, in an attempt to participate in the longue-durée comparative effort, Romanists have tried to run before they can walk, and in doing so, they’ve probably totally misrepresented welfare and in equality as well as overall economic performance. We need to keep the urgency to tell big stories, but use thick, small-scale data to tell them, returning to a place we actually know quite well—the household—and exploiting both well-known and new datasets in the context of lives lived—not
trends already assumed. " (s. 32)
referens
Kim Bowes (2021) "When Kuznets Went to Rome: Roman Economic Well-Being and the Reframing of Roman History", Capitalism: A Journal of History and Economics, Volume 2, Number 1, Winter
2021, pp. 7-40.
fotnoter
[1] Den formuleringen, minus "ungefär", lånar jag från den marxistiske historikern Robert Brenner. “[E]very historically evolved type of society – what Marx called mode of production – has its own microeconomics”, citerat från Brenner, "Property and Progress: Where Adam Smith Went Wrong", i Chris Wickham (red.) Marxist History-writing for hte Twenty-first Century (Oxford UP, 2007).
[2] Kalori-minima: Hopkins; slav- och soldatransoner: Goldsmith; Atens bönder: Temin, “Estimating GDP in the Early Roman Empire.”
[3] Angående att Bowes menar att dessa ekonomer/kliometriker väljer antaganden för att få de resultat de vill ha, så skriver hon bl.a. att: "For most of the economists involved in these debates, of course, the point was not to ask whether the Roman world was, in fact, a world of subsistence farmers, but to demonstrate the relatively static quality of all such economies compared to industrially driven growth." (s. 19)
[4] Hon skriver bl.a. att: "despite a pretense of internal checks, Scheidel and Friesen’s inequality exercise is a largely cir-
cular one in which pre-modern or ahistorical data both drive the GDP calculations at its base and determine the distribution of the resultant overall wealth." (s. 21)
[5] Hennes exempel är Harpers Fate of Rome och Scheidels Great Leveler och Escape from Rome. Hon sammanfattar Harpers och Scheidels narrativ om Rom så här: "Thus, one can read, on the one hand, that the expansion of monetization driven by foreign plunder fueled a Roman economic “revolution”; that innovation in water-driven machines produced a mini-industrial revolution so expansive that its effects are registered in lead pollution on the Greenland ice-sheet; and that economic growth driven by urbanization, agricultural intensification, and trade resulted in historically unprecedented health and physical well-being as mea sured in the human skeletal record. On the other hand, one can also read that a volcanic eruption and a succession of plagues in the late empire created catastrophic economic impacts that ultimately led to the empire’s political collapse; and
finally and most expansively, that the Roman economy experienced no real per capita growth and was so unequal in its wealth distribution that only its catastrophic collapse could equalize wealth and unleash innovation and growth in the Middle Ages." (s. 24)
