Kritiken mot Piketty och Saez ojämlikhetsserier för USA, del 2

I december förra året bloggade jag om nationalekonomen Vincent Geloso med kollegors beräkningar av inkomstfördelningen i USA 1917 till 1960 och deras kritik mot de beräkningar som Thomas Piketty med kollegor lagt fram, och som förstås blivit mycket inflytelserika. Redan då tänkte jag att jag skulle fortsätta med att kolla på Gerald Auten (nationalekonom på US Treasury) och David Splinters (nationalekonom vid Joint Committee on Taxation, United States Congress) artikel om Piketty med kollegors mer samtida beräkningar, men inte förrän nu tar jag mig för att göra detta.

Och det passar i och för sig ganska bra: Auten och Splinters artikel har cirkulerat i olika utkastversioner i åtminstone sex år, men det  var först i juli i år som den faktiskt blev publicerad i en tidskrift, och då i inget sämre än Journal of Political Economy, en av nationalekonomins topptidskrifter. Att nagelfara de kanoniska Piketty, Saez och Zucman-serierna kan alltså väcka stort intresse inom nationalekonomin. Givet att det är så uppenbart att deras artikel är en kritik av PSZ, är det lite lustigt att de i abstract skriver: "Our analysis of pretax income shows that top income shares are lower and have increased less since 1980 than other studies using tax data." Jojo, vi vet alla vilka ni syftar på med "other studies". Första meningen i artikeln gör också detta klart: "The idea that US top income shares have increased dramatically since the 1960s has become widely accepted, fueled by the conclusions of studies using income tax data (Piketty and Saez 2003; Piketty, Saez, and Zucman 2018)." Det är alltså ett rent deskriptivt resultat som de börjar med, vilket är väldigt intressant givet nationalekonomins rykte att framför allt intressera sig för kausalitet, men de går också vidare med hur folk tolkat det deskriptiva resultatet (hög och stigande ojämlikhet) mer kausalt:

"Acceptance of this view has raised concerns that increasing inequality could indicate greater concentration of political power and increased rent-seeking (Stiglitz 2012; Lindsey and Teles 2017) or increased bargaining power of top earners (Piketty, Saez, and Stantcheva 2014). Such concerns have led to speculation that increasing inequality could lead to decreasing institutional accountability, reduced economic efficiency, and stagnating middle-class wages. These concerns emphasize the importance of accurately measuring the distribution of income." (s. 2180)

Att mäta inkomstfördelningen är dock svårt säger de, på grund av en rad orsaker: demografiska förändringar om hushållsformering, åldersfördelning, pensionssystem, inflation, konjunkturcykler, och så vidare. Skattedata är väldigt omfattande, i bemärkelsen att en stor andel av ett lands hushåll representeras där, men skatteregler förändras över tid vilket gör att det förändrar vilka inkomster som fångas upp av skattebaserade mått. Det är också så, vilket Piketty, Saez och Zucman ju argumenterat i sitt Distributional National Accounts-projekt, att en stor del av nationalinkomsten aldrig filtreras genom individers flöden och beskattas i inkomstbeskattningen. Idag står inkomsterna som tas upp i inkomsttaxeringen för 60 procent av USA:s nationalinkomst, säger Auten och Splinter.

Vad Auten och Splinter gör i sin artikel är att presentera nya beräkningar för USA:s inkomstfördelning sedan 1960-talet, byggda på skattedata men korrigerade för skattereformer, tekniska problem och sociala förändringar såsom en fallande benägenhet att gifta sig. Från första början i artikeln introduceras denna approach i kontrast med Piketty och Saez (2003) skattedatapproach (förkortad PS), och Piketty, Saez och Zucmans (2018) approach med "modified national income" (förkortad PSZ). Enligt PS-metoden ökade toppercentilens andel av inkomsterna från 9 procent år 1962 till 19 procent år 2019, mer än en dubbling. En tredjedel av ökningen skedde dock i samband med Tax Reform Act 1986, säger Auten och Splinten; denna omläggning av skattesystemet breddade skattebasen samtidigt som man sänkte skatten på höga inkomster; den högsta individuella skattesatsen sänktes från 50 procent till 28 procent och den hamnade då under bolagsskattens 34 procent. (s. 2186-2187) Auten och Splinter (kort: AS) räknar därför in retained earnings inom företagen i sina inkomstberäkningar, för att ta hänsyn till att man på 1960- och 70-talen och fram till 1986 hade incitament att behålla mer av vinsterna inom bolagen, medan man efter 1986 tvärtom betalade ut mer av vinsterna till individuella ägare. (s. 2181)  [1] AS korrigering för förändrad demografi handlar om att sedan 1980-talet en lägre andel av låg- och medelinkomsttagare gifter sig, vilket gör att allt fler i dessa grupper själva lämnar in en skattedeklaration. (I USA lämnar gifta par in deklarationen gemensamt.) Detta gör att antalet tax units ökar, samtidigt som de rika är lika benägna att gifta sig som innan, vilket gör att det ser ut som att inkomstkoncentrationen ökar, säger AS. (s. 2181-2182, jfr Galbraith 2018) AS föredragna mått visar bara 4,4 procentenheters ökning av toppercentilandelen av inkomsterna från 1979 till 2019, ungefär hälften av ökningen som man får med med PS metod -- se figur 1 som jag klistrat in ovan. 

År 2014, det sista året som finns med i PSZ ursprungliga artikel från 2018, så skiljer sig beräkningen av toppercentilandelen mellan PSZ och AS med 6 procentenheter: 2,0 procentenheter pga hur de behandlar underreported business income, 1,0 procentenheter pga pensioner, 0,7 procentenheter pga hur man tar hänsyn till bolagsbeskattningen, och 0,4 procentenheter pga hur inkomster rapporteras i deklarationerna.

Efter inledningen följer en del om hur man egentligen mäter toppinkomstandelar. De börjar med inkomstskattedatat och diskuterar hur dess täckning förändras över tid och vad man kan göra för justeringar för det. Diagram 2 visar att på 1960-talet så syns ungefär 60 procent av folks inkomster i inkomstskattedatat, och på 2010-talet någonstans runt 55 procent.

Auten och Splinters jämförelse med Piketty-Saez serie börjar med att replikera PS serie med taxerade inkomster plus kapitalvinster. Det första steget därefter är att ta bort kapitalvinsterna, som inte inkluderas i nationalinkomsten, det andra är att ta bort "dependent filers and nonresidents", som är folk under 20 år som inte är med i PS referenspopulation, samt folk som bor utomlands. De två reduktionerna är så vitt jag kan se okontroversiella, men att AS också tar bort collegestudenter som betalar inkomstskatt (s. 2190) verkar mer diskutabelt: visst är collegestudenter inte något normativt helt hushåll med en heltidsarbetande household head, men de finns ju och tjänar pengar och betalar skatt och har ett eget hushåll, och då ska de väl räknas? Det är absolut så att jämförelsen över tid kompliceras av collegestudenterna -- bara 13 procent av 20-24-åringar var collegestudenter år 1960, mot 40 procent år 2012 -- men jag tycker mer att det säger att man ska vara noggrann när man läser ojämlikhetsstatistik. I vilket fall, Auten-Splinter menar att en minskning i dependent filers skattefria inkomst från $1080 år 1986 till $500 år 1987 (s. 2190) gör att antalet filers ökade kraftigt 1987 och, genom att introducera en massa låginkomsttagare i skattestatistiken, förstås pumpade upp ojämlikhetsmåtten. [2]

Auten-Splinters tredje steg är att beräkna inkomster för nonfilers, alltså de som inte betalar inkomstskatt. Sådan information finns från arbetsgivare, från social security-systemet och från andra håll (s. 2190) -- det är en komplex procedur! Men det är värt det, enligt Auten-Splinter: PS antar att alla non-filers tjänar 20 % av inkomstskatte-tröskeln, men AS menar tvärtom att "some nonfilers have relatively high incomes". (s. 2191) Steg två och tre gör små skillnader till ojämlikhetsestimaten före 1986 men stora skillnader efter 1986, säger Auten-Splinter.

Därpå följer justeringar för skattereformer, att lägga till skattefria ränteinkomster, olika "additions and corrections, och till slut, det sjunde steget, att basera inkomstgrupperna på antalet individer istället för antalet tax units. Här pekar de bland annat på att Larrimore (2014) beräknat att de klass-specifika förändringarna i giftermålstakten förklarar 23 procent av ökningen i hushålls-Ginin från 1979 till 2007. (s. 2192) De storleksanpassar hushåll genom att dela skatte-enhetens inkomst med kvadratroten ur antalet individer i enheten, samma ekvivalensskala som används av amerikanska CBO eller deras Census Bureau när de sätter fattigdomsnormer. De storleksjusterade inkomsterna används bara, betonar Auten och Splinter, för att rangordna skattenheterna och slå fast percentiler etc; percentilernas inkomstandelar bygger på faktisk inkomst. Denna förändring, att bygga inkomstgrupperna på individer istället för tax units, sänker toppercentilens inkomstandel med 1,5 procentenheter år 1960 och 2,9 procentenheter år 2019 -- en rätt betydelsefull minskning. Däremot så innebär rangordningen efter storleksjusterade enhetsinkomster en ökning av toppinkomstandelarna; netto blir resultatet av de två justeringarna en sänkning av toppercentilens andel med 1,6 procentenheter. Här refererar de att också Bricker (Fed), Henriques (också Fed), Krimmel (också Fed) och Sabelhaus (Brookings) (2016, AER P & P) och Larrimore, Mortenson och Splinter (2021, JHR) visat motsvarande resultat.

Måttet (eller inkomstbegreppet) som Auten och Splinter får fram efter dessa sju förändringar av PS kallar de för "improved fiscal income". För att få fram vad de kallar "pretax income" som är förenlig med nationalräkenskapernas nationalinkomst lägger de till ett par saker till, och de laborerar också med en version som är "pretax plus transfers income" som är vad det låter som, "pretax income"-begreppet plus statliga transfereringar. Den sista versionen är "aftertax income", som  drar bort inkomstskatten.

Improved fiscal income-begreppet ger lägre inkomstkoncentration än vad PS metod gör. Den mesta skillnaden beror på rangordningen av skatteenheter/individer.

Från detta går de vidare till mätandet av vad de kallar pretax income. De börjar justeringarna här med att lägga in företagens bibehållna inkomster. Dessa finns med i nationalinkomsten men eftersom de inte delas ut till individer finns de inte med i skattedata som bygger på inkomstskatten. Det blir ju också ett rätt annorlunda inkomstbegrepp när vi börjar räkna in bibehållna inkomster till hushållens inkomster, fast de ju per definition faktiskt inte delats ut till några hushåll. Här finns det också en del rätt teknisk diskussion om olika personers olika ägandeformer av aktier etc. (s. 2195-2198) Här finns också andra relativt obskyra delar av nationalinkomsten som arbetsgivar-betalda förmåner och inkomster på pensionskonton.

Mer uppenbart intressant är diskussionen om "underreporting" av inkomster, alltså skattesmitande och andra kanaler genom vilka en del inkomster undgår att fångas upp i inkomstskattesystemet. Här utgår de från US-amerikanska skatteverkets (IRS) studier av skattesmitande, National Research Program och Taxpayer Compliance Measurement Program, totalt sex studier från 1988 till 2013. (s. 2199-2200) Att lägga in de beräknade skattesmitande inkomsterna sänker toppercentilens inkomstandel med 0,25 procentenheter 1960-2019, säger de.

Det sista måttet är att röra sig från pretax till posttax, via vad de kallar "pretax plus transfers". Posttax-mått är något mycket annorlunda än vad Piketty, Saez och Zucman gjort och vad jag fokuserar på här är debatten med PSZ, så jag skippar denna metod-diskussion. (s. 2200-2203) Figur 4, som jag klistrat in nedan, visar i vilket fall resultatet: posttax-serier jämte de andra inkomstbegreppen, här med inkomstandelen för bottenhalvan av inkomstfördelningen, och samma personers reala inkomsttillväxt. PSZ fick ju med sin DINA-metod fram en kraftig minskning av bottenhalvans inkomstandel sedan 1980-talet, något som redan Galbraith (2018) riktade stark kritik mot, Också Auten och Splinter får fram andra resultat, med sina föredragna mått "pre-tax income" och "after-tax income". Med deras pretax-mått sjönk bottenhalvans inkomstandel från ungefär 20 procent på 1960-talet till 15-16 procent idag, medan PS fiscal income-begrepp ger en minskning från 16 till 9-10 procent. Om man skiftar till fördelningen efter skatter och transfereringar så finns det i sin tur knappt någon trend alls över tid, annat än att 1970-talet hade en större andel för bottenhalvan. [3]

Från denna diskussion går de vidare till en direkt jämförelse med Piketty, Saez och Zucmans beräkningar (PSZ). Figur 6, som jag klistrat in nedan, jämför Auten-Splinters resultat med nationalinkomstbegreppet (inte fiscal income) med PSZ. Skillnaderna är som synes stora: pretax så ökar toppercentilens andel enligt AS från runt 10 procent på 1960-70-talen till runt 14 procent idag, medan ökningen enligt PSZ är från 11-12 procent på 60-70-talen till 18-19 procent idag.

Skillnaderna mellan AS och PSZ, säger Auten och Splinter, handlar framför allt om vad som hänt sedan 1979. År 2014 är toppercentilens andel (pretax) 14,2 procent enligt AS, 6,0 procentenheter lägre än PSZ. De största skillnaderna är hur man beräknat skattesmitandets fördelning (2,0 p.e.), pensionsinkomst (1,0 p.e.), bolagsskatten (0,7 p.e.), och andra skatter (0,7 p.e.). (s. 2209, också Tabell 4) PSZ, säger Auten och Splinter, allokerar oskattade företagsinkomster i enlighet med hur de skattade företagsinkomsterna var fördelade, medan AS menar att underbeskattningen inte minst skedde i skatteenheter som inte rapporterat någon inkomst alls. Så här beskriver de skillnaden:

"In 2014, the PSZ approach implies distributing about 50% of underreported business income to the top 1%. However, audit data suggest that only about 15% should go to the final top 1% after reranking. The PSZ approach effectively removes underreported income found lower in the distribution and allocates it to the top." (s. 2209)

Jag lämnar återigen diskussionen om posttax-måtten därhän. Det är dock intressant att skattesystemet enligt Auten och Splinter omfördelar mer till låg- och medelinkomsttagare idag än vad det gjorde på 1960-talet, det är inte intrycket jag har från diskussionen om Reagan och George W Bushs skattesänkningar, så något nytt för mig. (s. 2214)

I slutdiskussionen pekar Auten och Splinter på att Piketty och Saez (2003), som helt fokuserade på inkomstskattedata, fann att toppercentilens inkomstandel fördubblats sedan 1962. Piketty, Saez och Zucman (2018) förändrade metodologin och breddade inkomstbegreppet, och fick då en mindre drastisk ökning av inkomstkoncentrationen. AS är positiva till PSZ metodologiska förändringar jämfört med PS, men menar att PSZ gör fel i hur de beräknar de oskattade inkomsternas fördelning. (s. 2219)

Piketty, Saez och Zucman har svarat på Auten och Splinter i en kommentar från 16 september som finns att ladda hem t ex från Zucmans hemsida. PSZ svar börjar mycket effektivt: de konstaterar att AS omtestat PSZ resultat:

"Following Piketty, Saez, and Zucman (2018), henceforth PSZ, AS start with income observed in tax returns and make adjustments to account for untaxed income. In contrast to PSZ, AS conclude that the top 1% income share has not increased much since 1980. Because the concentration of taxed income has increased dramatically (a non-controversial fact), AS must assume that untaxed income has become much more equally distributed to obtain their results.Given the importance of the question, clarity is needed in understanding what features of AS’s methodology deliver this result." (s. 1)

PSZ fokuserar i sitt svar på ett par aspekter med AS metod. Den första är hur företagstypen partnerships behandlas; PSZ menar att detta är en vanlig form för att driva företag och att ungefär hälften av inkomsterna i partnerships är skattefria pga generösa avskrivningsregler. AS allokerar, säger PSZ, de oskattade inkomsterna där "not to partnership owners, but to owners of sole proprietorships, who are much less rich." (s. 1) Det handlar alltså om två olika typer av företag som skattas på olika sätt och, enligt PSZ, ägs av olika rika personer. Detta gör en stor skillnad eftersom avskrivningarna i partnerships ökat kraftigt sedan 1970-talet; idag utgör de ungefär 2,5 procent av nationalinkomsten (s. 3). Denna faktor diskuteras i en annan kommentar på Auten och Splinter, av John Iselin och Daniel Reck från universitetet i Maryland.

Den andra är AS övriga behandling och allokering av oskattade inkomster. AS antar, säger PSZ, att oskattade affärsinkomster är rleativt jämnt fördelade, utan trend, medan PSZ menar att dessa inkomster ökat i ojämlikhet, liksom sina skattade motsvarigheter. Här handlar det bland annat om företagstypen S-corporations och att AS enligt PSZ allokerar inkomster från S-corporations till ägare av C-corporations, som inte är lika rika som ägarna till S-corporations. Skillnaderna mellan PSZ och AS här förklarar 40 % av skillnaden i deras perspektiv på toppercentilens inkomstandel, säger PSZ.

Den tredje, som följer på den andra, är behandlingen av pensionsinkomster. Skillnaderna här förklarar 20 % av skillnaden i inkomstkoncentrationsskattningarna mellan PSZ och AS. 

Den fjärde är att AS allokerar delar av nationalinkomsten som inte består av riktiga inkomstflöden på ett väldigt jämlikt sätt. "In AS, public goods expenditures are allocated like a large universal basic income equal to 9% of national income—essentially erasing poverty—and the government deficit is treated like a progressive tax. Other inequality studies (including PSZ) leave these non-cash components out of the picture, i.e., assume they do not affect inequality."

referens

Gerald Auten och David Splinter (2024), "Income inequality in the United States: Using tax data to measure long-term trends", Journal of Political Economy 132 (7).

Thomas Piketty, Emmanuel Saez och Gabriel Zucman (2024) "Income Inequality in the United States: A Comment", opublicerat paper, Paris School of Economics/UC Berkeley, daterat 16 september 2024.

 

fotnoter

[1] Den här "korrigeringen" är väldigt intressant. Ur ett tekniskt perspektiv är den helt rimlig, för att förstå en del av varför 1987 ser så annorlunda ut än, säg, 1971 i USA:s skattedata. Men ur ett substantiellt perspektiv är det inte lika uppenbart att justeringen är rimlig: om skatterna var höga och gjorde att mindre av inkomsterna delades ut till de välbärgade, så är det väl inte fel att säga att inkomsterna till de välbärgade relativt minskade? Jfr AS s. 2186-2187.

[2] Auten och Splinter kallar detta steg för att "correct the sample by removing returns of dependent filers and nonresidents" (s. 2189), men jag känner mig tveksam till att kalla det en "rättelse". Dessa dependent filers finns ju och det är inte fel att ha med dem i sina beräkningar. Däremot så blir jämförelsen över tid snårig, det köper jag. De menar att skattereformen för dependent filers 1987 la till fem miljoner nya skattebetalare (med låga inkomster). De pekar också på att år 2019 så fanns det 6,7 miljoner skattebetalare under 20 år, 4,6 miljoner andra dependent filers (typ collegestudenter och gamla), 1,0 miljoner nonresident filers, och 1,9 miljoner gifta par som lämnade in två deklarationer istället för det vanliga, en gemensam deklaration. (s. 2190)

[3] Här för de också in en diskussion om att man måste komma ihåg att det inte är samma personer som befinner sig i en inkomstgrupp, t ex toppercentilen eller bottenhalvan, år efter år. De menar att en panelstudie (Auten, Gee och Turner 2013) visar att ungefär 40 % av skatteenheterna i toppercentilen befinner sig kvar där efter tre år, och att studier visar att de med låga inkomster har störst följande ökningar, medan också de i toppen har stora fluktuationer. (Auten och Gee 2009, National Tax Journal; Splinter 2021, ROIW). (s. 2206)

Ekonomiska och sociala effekter av folkskolans införande

 

 Södermalmsskolan i Sundsvall, uppförd 1956. Okänd fotograf, fotografi från Sundsvalls museum via Digitalt museum, licens CC-BY.

 

 

detta är inlägg två i serien om nationalekonomiska kausala studier av tidig välfärdspolitik

tidigare inlägg: barnhälsa på 1930-talet

 
--

På 1930-talet var den obligatoriska skolgången bara sex-sju år lång (det varierade per kommun), och bara en femtedel av ungdomarna gick vidare från folkskolan till läroverk eller annan högre utbildning. De andra fyra femtedelarna började förvärvsarbeta vid 13-14 års ålder, och den svenska befolkningen var på 30-talet rejält lågutbildad med dagens mått mätt: bara 1 procent av de vuxna som befann sig i arbetskraften hade en universitetsexamen. [1] Folkskolan var också uppdelad, från en inriktning mellan mer akademisk och mer praktisk inriktning vid 11-13 års ålder, och de som gick vidare i skolan efter 14 års ålder fick också välja mellan det akademiskt inriktade läroverket och den mer praktiska realskolan.

Under 1950- och 1960-talet avskaffades detta uppdelade skolsystem och man införde istället en nioårig obligatorisk folkskola -- som alltså förlängde skolplikten med 1-2 år -- utan segregation mellan akademiska och praktiska linjer före 16 års ålder.

Man kan förvänta sig att detta bidrog till att jämna ut livsvillkoren för svenska ungdomar: att senare dela upp mellan akademiskt inriktade och praktiskt inriktade, och skjuta upp när man fick fatta sitt beslut om vilken inriktning man ville ha, borde försvaga bandet mellan dina föräldrars utbildningsnivå och klasstillhörighet, och vilken bana du själv hamnar på.

Ungefär detta var också vad nationalekonomerna Costas Meghir och Mårten Palme fann i en inflytelserik artikel publicerad i American Economic Review år 2005. Deras utvärdering av reformens effekter bygger på det faktum att reformen inte genomfördes i alla kommuner samtidigt, utan rullades ut efter hand. De har data på föräldrars sociala bakgrund, ens IQ, och ens betyg i sjätte klass för två kohorter, de födda 1948 och de födda 1953. I de flesta kommuner så var det så att de födda 1948 gick i skolan i det gamla systemet och de födda 1953 gick i det nya systemet. I en del kommuner gick dock båda kohorterna i det gamla systemet, och i en del gick båda i det nya systemet. Skillnaderna möjliggör användningen av en differences-in-differences-design. Skolstyrelsen valde inte kommuner som skulle få det nya systemet, utan strategiskt, och kommunfullmäktige fick därefter själva besluta om de ville gå med i det nya systemet. (s. 415) 1961, det första året där Meghir och Palme har skoldata, var 25 procent av kommunerna med i det nya systemet, och 1966, när Meghir och Palme har betygsdata för kohorten född 1953, så var det bara 30 procent av kommunerna som helt och hållet var kvar i det gamla systemet.

Betygsdatat för sjätteklassarna kommer från Göteborgs universitet som 1961 och 1966 genomförde undersökningar som omfattade alla 13-åringar som var födda den 5:e, 15:e eller 25:e i en månad. (s. 416) Trettonåringarna fick göra tre IQ-test och deras betyg i svenska, engelska och matte samlades in. Forskarna samlade också in deras föräldrars utbildningsnivå. Informationen om 13-åringarnas slutgiltiga utbildningsnivå hämtade Meghir och Palme från 1990 års svenska utbildningsregister, och information om inkomster och sysselsättning hämtade de från skatteregister från 1985 till 1996. Det fullständiga datasetet omfattar 10 309 svenskar födda 1948 och 9 007 svenskar födda 1953. I samplet gick 35 procent av 1948 års kohort i det nya systemet, och i 1953 års kohort, 81 procent.

För ungdomar som gick i det nya systemet blev det 2,6 procentenheter vanligare att läsa vidare bortom de obligatoriska åren. Detta drivs helt av ökad skolbenägenhet för de med lågutbildade fäder, definierat som fäder som själva bara gått i obligatorisk (6- eller 7-årig, i deras fall) folkskola. (s. 418) Särskilt gäller detta de som hade hög IQ (enligt testet när de var 13) men lågutbildade fäder. Även för inkomster 1985-1996 var effekterna större för de med lågutbildade fäder: överlag var den positiva effekten på ens inkomst bara 1,42 procent, och strax utanför statistisk signifikans enligt 90 procentskriteriet, men för de med lågutbildade fäder var effekten på inkomst 3,4 procent och starkt signifikant. För de med högutbildade fäder, vilket är 17 procent av samplet, var däremot effekten på inkomster negativ! Meghir och Palme menar att detta beror på att deras tillgång till läroverket inte längre var så självklar som i det tidigare, mer sorterande systemet. (s. 419) I slutsatserna säger de att de asymmetriska effekterna, med mest positiv effekt för de från lågutbildad bakgrund, bör ha ökat den sociala rörligheten. (s. 422)

 

Nationalekonomerna Martin Fischer (Karolinska institutet), Gawain Heckley (Lund), Martin Karlsson (Duisburg-Essen) och Therese Nilsson (Lund) återgick år 2022 i en artikel till frågan om skolreformens effekter. Medan Meghir och Palme använde Göteborgsforskarnas undersökning med 10 procent av kohorterna födda 1948 och 1953, så använder Fischer et al administrativa data för hela dessa kohorter. Med ett sample om 211 582 personer istället för runt 20 000 som i Meghir och Palme så får de väldigt lika resultat, huvudsakligen: en liten positiv effekt på inkomsterna (1,5 procent kontra 1,4 procent hos MP, och statistiskt signifikant med det större samplet) och 0,259 fler år av utbildning, att jämföra med 0,298 år hos MP. Däremot så faller den negativa effekten för folk med högutbildade fäder bort.

Fischer et al pekar på ett problem med utbildningsmåttet som Meghir och Palme, liksom många andra, använt. Det bygger på en uppgift om en persons högsta utbildning -- högstadium, gymnasium, högskola, osv -- och en schablon om hur många år det omfattar -- 9, 12, 15, osv. Fischer et al menar att verkligheten är mer komplex än så, att detta mått missar yrkesutbildning såväl som realskoleutbildning. De föreslår istället ett mått som inte bara kollar på ens högsta utbildningsnivå utan på varje utbildning man gått, och lägger ihop åren för de olika utbildningarna. Med detta mer omfattande mått blir den uppskattade effekten av reformen på folks utbildningsnivå större: 0,464 år överlag, och 0,501 år för de med lågutbildade fäder. (s. 815) Det nya utbildningsmåttet visar att det inte är tillrådligt att, som ett par studier gjort [2], använda den svenska utbildningsreformen som en instrumentvariabel för folks humankapital. (s. 817-818)

Däremot så kvarstår, som sagt, inte den negativa effekten på inkomster för de med högutbildade fäder, och Fischer et al gör en del detektivarbete för att reda ut varför denna differentierade effekt uppträder i Göteborgssurveyn men inte i populationsdata. (s. 815-817)

Vad säger då dessa två studier om folkskolereformen som en del av välfärdsstatens historia? Överlag så skulle jag säga att reformen utifrån dessa studier var väldigt lyckad, sett till vad man ville åstadkomma. Reformen ledde till en mer utbildad befolkning, med högre inkomster (även om den skattade effekten är liten), och dessutom så jämnade den ut livschanserna mellan de med högutbildade och de med lågutbildade föräldrar.



referenser
Martin Fischer, Gawain Heckley, Martin Karlsson och Therese Nilsson (2022) "Revisiting Sweden's comprehensive school reform: Effects on education and earnings", Journal of Applied Econometrics.
Costas Meghir och Mårten Palme (2005) "Educational reform, ability, and family background", American Economic Review.

fotnoter
[1] Om utbildningsnivån år 1930 se SCB (1936) Folkräkningen år 1930.
[2] Black, Devereux och Salvanes (2005, AER) om socialt arv av humankapital, Brunello et al (2013, JLE) om utbildningsnivå och fetma, Lundborg, Nilsson och Rooth (2014, AEJ: Applied) om effekter av ens föräldrars utbildning på ens sociala utfall.

Vad säger den ekonometriska litteraturen om den tidiga välfärdsstatens effekter? Fallet barns hälsa på 1930-talet

Det finns vid det här laget en rad ekonometriska studier av effekterna av olika välfärdsreformer som infördes på 1930-40-50-talen: integrationen av folkskolan, införandet av gratis skollunch, och så vidare. Dessa studier är skrivna i traditionen av "trovärdighetsrevolutionen" i nationalekonomi och syftar i varje enskild studie till att bedöma effekten av intervention x på utfallen y och z, inte till att förklara variationen i y och z i största allmänhet. Jag tänker göra en liten serie blogginlägg om några av dessa studier, med en underliggande frågeställning som är: vad säger egentligen den nya kausala litteraturen om välfärdsstatens historia? Det finns ju en helt separat litteratur som mer använder kvalitativ, historisk metod -- eller kanske lite enklare statistisk metod med ett antal länder i en panel -- och arbetat med att diskutera frågor som: när utvecklades den svenska välfärdsstaten? Och: hur distinkt var den svenska välfärdsstaten från andra länders, t ex Storbritannien, Tyskland eller USA? Var det en socialdemokratisk välfärdsstat? De kausala policyutvärderingarna som nationalekonomer gör relaterar inte till denna välfärdsstatslitteratur, men jag ska försöka dra några slutsatser, i senare inlägg, om vad för slutsatser välfärdshistoriker kan dra av nationalekonomernas studier.
 

--


I oktober 1931 införde den svenska regeringen, oroad över att barnadödligheten slutat falla, ett nytt system för att arbeta med små barns hälsa. Fram till 30 juni 1933 inkluderades de nyfödda i ett system av information, stöd och övervakning, inklusive uppmuntran till amning, ett medvetet hälsoarbete, och en hälsosam kost. Den genomsnittliga bebisen med i projektet besökte en vårdcentral 2,8 gånger och besöktes av sjukvårdspersonal 3,9 gånger. (s. 1140) [1] Allt detta -- jag hade aldrig hört talas om experimentet innan -- hämtar jag från nationalekonomerna Sonia Bhalotra (Warwick), Martin Karlsson (Duisburg-Essen), Therese Nilsson (Lund och Nina Schwarz (Duisburg-Essen) som 2017 och 2022 publicerade två artiklar som kvantitativt utvärderade utfallen av 1931 till 1933 års barnhälsopolitik.
(Jfr SOU, “Kungl. Medicinalstyrelsens Utlåtande och förslag Angående Förebyggande Mödra och Barnavård,” Statens Offentliga Utredningar 1935:19.)

I artikeln från 2017 visar de att barnadödligheten minskade med 24 procent (!) och dessutom minskade de omfattade barnens framtida risker för kroniska sjukdomar. I artikeln från 2022 vidgar de perspektivet från hälsoutfall till utbildning och ekonomiska utfall. Det finns sedan 1960-talet en stor nationalekonomisk och läkarvetenskaplig forskning som visar att de förhållanden som man lever i under ens tidiga år -- och för den delen i mammas mage -- påverkar ens framtida hälsa och intelligens, så det finns skäl att tro att en hälso-intervention som den svenska från 1931-33 kan förbättra bebisarnas framtida ekonomiska ställning. [2]

Deras dataset omfattar 25 000 personer som föddes 1930-1934 i 114 samplade landskommuner och fyra samplade städer. Politikerna skickade inte det nya programmet specifikt till kommuner som hade större problem med barns hälsa, och Bhalotra et al menar att "program variation across birth cohort and birth parish is quasi-experimental" (s. 1142); det är förstås viktigt här att ifall man omfattades av programmet eller inte, inte bara påverkades av vilken kommun man föddes i, utan också precis när man föddes 1930, 1931, 1932 och 1933. I datat finns alltså personer från alla omfattade kommuner av båda typerna: barn som omfattades, och barn som inte omfattades. Bhalotra et al har själva samlat in födelseinformationen och skoldatat, och länkat dessa till administrativa data om senare ekonomiska utfall för dessa individer. Av de 25 000 födslarna lyckades de länka 66 procent till skoldatat, 86 procent till 1970 års folkräkning och 65 procent till skattedata. De kausala slutsatserna bygger på att de jämför de barn som föddes så att de omfattades av programmet 1 oktober 1931-30 juni 1933, med de barn som föddes just därinnan eller därefter.

De omfattade barnen gjorde bättre ifrån sig i skolan: i fjärde klass fick pojkarna 0,1 standardavvikelsers bättre betyg, medan för flickorna effekten bara uppträdde i toppen av distributionen; flickor fick en 12,4 % större chans att hamna i den översta femtedelen av betygsfördelningen. Just att tillhöra den översta femtedelen var särskilt viktigt i Sveriges 1930-tal, säger Bhalotra et al, med tanke på att det var just 20 procent av folkskolebarnen som gick vidare till det vid denna tid mycket prestigefyllda läroverket. För flickor omfattade av programmet blev sannolikheten att gå till läroverket 3,5 procentenheter högre. Flickorna som omfattades var vid 36-40 års ålder 5,3 procentenheter mer benägna att förvärvsarbeta, 7,6 procentenheter mer benägna att ha ett heltidsjobb, och tjänade 19,5 procent mer än de icke omfattade. Detta drevs framför allt av att de omfattade kvinnorna blev mer benägna att ha högprestigejobb till exempel inom bank och administration. [3]

Bhalotra, Karlsson, Nilsson och Schwarz menar att deras resultat är policyrelevanta också idag, och att de visar att relativt billiga, lågteknologiska interventioner i barnhälsa kan ge mycket hög avkastning genom interventionens effekter på folks hälsa och humankapital. (s. 1140)

Ur ett välfärdsstatshistoriskt perspektiv kan man då väl säga att studien visar att 1930-talets socialpolitik kunde ha stora positiva effekter på folkhälsan och samhällsekonomin. Men ur det politisk-historiska perspektivet är det pikant att programmet inleddes hösten 1930: konventionellt börjar mycket av den välfärdsstatshistoriska forskningen hösten 1932, när Socialdemokraterna vinner valet och ingår i allians med Bondeförbundet, den berömda "kohandeln" som började ett långt socialdemokratiskt maktinnehav. Här har vi alltså en lyckad välfärdsstatsreform som startade hösten 1930 istället, under den begabbade folkpartistiska Ekmanregeringen. Bhalotra et al säger inget om vilka politiska krafter som var drivande bakom reformen, och spontant så misstänker jag en professionsförklaring a la Theda Skocpol -- socialmedicinare, framför allt -- snarare än en partipolitisk förklaring. Den relativa vikten för de olika förklaringarna kan jag komma tillbaka till i senare blogginlägg i serien.



referenser
Sonia Bhalotra, Martin Karlsson, Therese Nilsson, and Nina Schwarz (2022) "Infant health, cognitive performance, and earnings: Evidence from inception of the welfare state in Sweden", Review of Economics and Statistics.

fotnoter
[1] Programmet hade också ett antenatalt program, alltså gentemot gravida kvinnor. Bhalotra et al hittar inga effekter av det antenatala programmet, varken på hälsoutfall eller på ekonomiska utfall, se s. 1140.
[2] Så här introducerar Bhalotra et al denna litteratur: "Infancy is a period of rapid neurological development: the brain doubles in size in the first year, and by age three it has reached 80% of its adult volume (Nowakowski, 2006). Brain growth is sensitive to nutrition and infection. It is estimated that 85% of calorie intake in infancy is used to build brains, and severe or repeated infections in infancy may divert nutrients away from brain development (Finch & Crimmins, 2004; Eppig, Fincher, & Thornhill, 2010). Moreover, the release of inflammatory molecules during infections may directly impact the developing brain by changing the expression of genes involved in the development of neurons and the connections between them (Deverman & Patterson, 2009). Thus there are biological mechanisms for causal effects of infant health on cognition.
The biological mechanisms may be reinforced as follows. Individuals carrying an improved cognitive endowment from infancy may make greater investments in education, receive reinforcing investments from parents (Bhalotra & Venkataramani, 2013; Yi et al., 2015; Adhvaryu & Nyshadham, 2016; Almond, Currie, & Duque, 2018), and compete more effectively for state investments in education (which, we will argue, played a role in the context we study). If the interventioneligible cohorts exhibit higher human capital attainment, and, if there is sufficient demand for the acquired skills, we may expect them to have higher earnings." (s. 1138)
[3] Det ligger lite vid sidan av fokuset för det här blogginlägget men de gör en mycket intressant undersökning om bestämningsfaktorerna bakom kvinnornas ökade förvärvsarbete, och ökat förvärvsarbete i prestigejobb specifikt. De använder shift-share-instrument och visar att i kommuner där jobb i sektorer där många kvinnor jobbade, expanderade mer, så ökade kvinnors sysselsättning i prestigejobb mycket mer. Så här beskriver de bidraget på denna punkt i inledningen: "Previous work has discussed changes in the relative demand for female (versus male) labor stemming from recession, war, or technological change (Elsby, Hobijn, & Sahin, 2010; Acemoglu, Autor, & Lyle, 2004; Cortes, Jaimovich, & Siu, 2018; Bhalotra, Fernandez-Sierra, & Venkataramani, 2022). We provide a new perspective, emphasizing that expansion of broad-based public services tends to raise the relative demand for female labor. This is of potential relevance to understanding prospects for women in developing countries that are witnessing large-scale expansion in the provision of schooling, public health services, and preschool centers." (s. 1141)

Nya nationalekonomiska perspektiv på strukturomvandling

Nyligen har den klassiska frågan om strukturomvandlingen, ekonomiers långsiktiga förskjutningar i vad för sektorer som står för sysselsättningen och produktionen, väckt stort intresse bland nationalekonomer. Här på bloggen har jag skrivit till exempel om Alvarez-Cuadrado och Poschke (2011), Foster och Rosenzweig (2022) och Boppart, Kiernan, Krusell och Malmberg (2023, WP). Ekonomerna Douglas Gollin (då Oxford, nu Tufts) och Joseph P. Kaboski (Notre Dame) publicerade förra året en översikt över denna litteratur i en utvecklingsekonomisk tidskrift.

I fokus för deras översikt står alltså utvecklingsekonomi, och de ramar in det ökade intresset för strukturomvandling där på ett mycket intressant sätt. På 2000-talet med kausalitetsrevolutionen blev utvecklingsekonomer allt mer vända mot randomized controlled trials (RCTs) och andra experimenteller och kvasi-experimentella metoder, men frågor har ställts gentemot denna litteratur om hur generaliserbara resultaten egentligen är. Gollin och Kaboski tar ett enkelt exempel: ett experiment där fattiga bönder uppmuntras odla avokados kanske visar väldigt positiva resultat för dessa bönder, men om alla bönder i hela landet skulle börja odla avokado skulle marknaden kollapsa. Nyare studier har börjat disktuera sådana spillover-effekter och allmänna jämviktsaspekter av interventionsstudier, och ifrågasatt "scaling up"-möjligheterna av mikrostudierna. [1] Gentemot den stora mikrolitteraturen kallas den nya strömmen inom utvecklingsekonomin "macro development", "even though it largely avoids traditional macro topics (e.g. stabilization) and the related tools of fiscal and monetary policy." (s. 340) I denna litteratur står strukturomvandlingen i centrum för analysen av ekonomisk utveckling. Samtidigt så modellerar man och tar hänsyn till hushålls heterogenitet på ett sätt som är influerat av mikro-litteraturen; de två strömningarna står alltså i dialog (jfr Buera, Kaboski och Townsend i Journal of Economic Literature 2023). Den special issue av Oxford Development Studies som Gollin och Kaboski introducerar, är också ett led i denna dialog; de introducerar sex studier av olika aspekter av strukturomvandling.

Begreppet strukturomvandling är i centrum, så det är viktigt att ge en definition av detta. Så här introducerar Gollin och Kaboski diskussionen om vad det egentligen betyder:

"The central observation is that low-income economies are not simply smaller versions of richer economies. These economies look different in many ways. This reflects the fact that structural transformation is central to the processes of growth and development. But what exactly does structural change consist of? Some dimensions are obvious. In most poor countries, large fractions of the population live in rural areas and work in agriculture. Over the course of economic growth, most countries experience large movements of people out of rural areas, with corresponding changes in the composition of economic activity. But sectoral change is not the only dimension of transformation. Other structural changes include movements of people across space (migration and urbanization); changes in firm size and type (e.g. from artisanal self-employment to large firms with complex
management structures); changes in the locus of activity from home to market (and from market to home); changes in the legal structures of production (from informal to formal); and shifts in a range of other dimensions of economic activity (Kuznets, 1973). Transformations also extend beyond the narrowly defined economy: political and social institutions also undergo important changes. By placing these transformations centrally in the understanding of growth, the new literature reflects the understanding – long appreciated within development studies – that ‘economic development’ is not equivalent to growth in per capita income." (s. 340)

Det är alltså ett mångfasetterat fenomen där de drar in inte bara rent ekonomiska aspekter -- hur stora företagen är, jordbrukets roll, marknadens betydelse kontra hushållet som organiserande princip -- utan också politiska och sociala institutioner. Det säger sig självt att det blir extremt komplext att försöka modellera allt detta på en gång, och Gollin och Kaboski konstaterar också att litteraturen hittills mest fokuserat på "economic issues".

Hur central är industrialiseringen i debatten? För Kuznets (1966, 1971, 1973) och andra tidiga analytiker (Chenery, Rostow, Reynolds) var industrialisering nästan synonymt med strukturomvandling: det handlade om att flytta arbetskraft från jordbruk till industri, och det var så ett land blev rikt. Jämförande statistik idag -- Gollin och Kaboski hänvisar till Herrendorf et al (2014) -- visar också att länder med större andel jordbruk är fattigare, och de med större andel industri är rikare. Däremot har det ganska nyligen utvecklats en komplicering av denna modell, där tjänstesektorsdominerade ekonomier fortsätter växa (Herrendorf et al 2022, NBER), och att tjänstesektorn kan driva tillväxten också i utvecklingsekonomier (Fan et al 2023, Econometrica).

I en annan inflytelserik tanketradition från 1900-talets mitt, den kring Solowmodellen för ekonomisk tillväxt (Solow 1957), spelar industrialisering mycket mindre roll. I Solowmodellen finns det bara en sektor i ekonomin, så sektorsförskjutningar kan per konstruktion inte spela någon roll; hos Solow kommer tillväxten istället från en av två faktorer, antingen förbättring av totalfaktorproduktiviteten (TFP), alltså effektiviteten i användning av kapital, arbete och land, eller genom kapitalackumulation. De tidiga Solowstudierna visade att TFP-tillväxten historiskt sett var den avgörande faktorn, medan studier från 1990-talet av Mankiw et al (1992) och Young (1995) istället pekade på kapitalackumulationen. Den TFP-orienterade teorin innebar policyimplikationen att ett land som vill bli rikt bör fokusera på innovationer, teknologi och utbildning, snarare än att stimulera sparande och investeringar per se. Detta teoretiserades också inom endogen tilväxt-litteraturen på 1990-talet. [2]

Man körde dock fast med ensektor-modellen och började istället bygga på en tradition som fokuserar just på skillnaden mellan olika sektorerna i ekonomin, en tradition som går tillbaka till Lewis (1954), Uzawa (1961, 1963) och Inada (1963). Som Lewis såg det var överflyttningen av arbetskraft från en lågproduktiv sektor -- jordbruket -- till en högproduktiv sektor en kärna i den ekonomiska tillväxtprocessen. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet presenterades en mängd modeller över ekonomier med flera sektorer: Echeverria (1997), Gollin et al (2002), Kongsamut et al (2001) med flera. Man generaliserade också insikten om överflyttningseffekterna mellan jordbruk och tillverkningsindustri till att modellera överflyttningseffekter också mellan mindre och större arbetsplatser, mellan hushåll och företag, och så vidare. "To a large degree, this realization has been the basis for the new macro development literature." (s. 343)

Efter en diskussion om tillgängligheten på data -- nationalräkenskaper, men också mycket mer detaljerade mikrodata (s. 343-345) -- så går de vidare till att diskutera sju inriktningar i den nya makro-utvecklingslitteraturen. De sju är: (1) företag och finansiella friktioner, (2) arbetsmarknadsfriktioner, (3) hemproduktion och könsarbetsfördelning, (4) förändringar i ekonomins sektorssammansättning, (5) skillnader i produktivitet mellan olika sektorer, (6) spatiala friktioner, och (7) politisk ekonomi. 

Vad gäller företagen så visade Guner et al (2008, R of Econ Dynamics), Restuccia och Rogerson (2008, R of Econ Dynamics) och Hsieh och Klenow (2009, QJE) att det i utvecklingsländer ofta är så att mycket av produktionen sker i företag och på bondgårdar som är relativt lågproduktiva. Dessa studier letade efter förklaringar till sådan felallokering bland annat i policies. Nyare studier letar efter förklaringar också i begränsande infrastruktur (Fried och Lagakos 2023), eller svagt utvecklade jordmarknader (Adamopoulos och Restuccia 2020; Chen, Restuccia och Santaeulalia-Llopis 2022). Punkt två liknar den första på så sätt att det handlar om huruvida produktionsfaktorerna rör sig till den mest produktiva sektorn eller de mest produktiva företagen inom sektorn. Gollin och Kaboski börjar med några grundfakta:

"Many more workers in poor countries are self-employed or work in informal jobs (Bick et al., 2022; Poschke, 2019). Job turnover appears to be very high, with many workers moving frequently from job to job, gaining relatively low returns from experience and low rates of transition to good jobs – possibly indicative of frictions that make it difficult for firms and workers to anticipate the quality of a particular match (Donovan et al., 2023). Unemployment as such is not widespread, partly because of the lack of well-defined programs of state benefits for those out of work (see Feng et al., 2018), but at least some fraction of the low-quality work observed in the data may reflect the difficulty of transition out of low-quality matches." (s. 347)

Makroutvecklingslitteraturen har på sistone fokuserat inte minst på två aspekter av arbetskraftens rörlighet i fattiga ekonomer. Den ena är relationen mellan produktion i hemmet och på marknaden, den andra relationen mellan formell och informell sektor. Dessa distinktioner har historiskt sett spelat stor roll i utvecklingsekonomins teori, men är i praktiken svåra att uprätthålla. Ulyssea (2018, 2020) visar för Brasilien att många av företagen i den formella sektorn i praktiken har en stor mängd anställda på informella sätt.

Makroforskningen om rika länder har diskuterat hemproduktionen utförligt (Benhabib et al 1991; Greenwood et al 2005; Aguiar och Hurst 2007; Ramey och Francis 2009) men makroutvecklingslitteraturen har mer sporadiskt tagit upp detta ämne, med start med Parente, Rogerson och Wright (2000, JPE), Gollin, Parente och Rogerson (2004, R of Econ Dynamics), och Ngai och Pissarides (2008, R of Econ Dynamics). Den nyare litteraturen här fokuserar på genusdimensionen och hushållsproduktionen tillsammans, eftersom kvinnors arbete traditionellt varit mer viktat åt hushållsproduktion än vad mäns varit. "Changing labour market opportunities for women bring changes in the demand for goods and services that substitute for women’s home work, driving changes in the structure of the market economy. This is the mechanism underlying Ngai and Petrongolo (2017) or Buera et al. (2019). This ties structural change closely to a range of other economic outcomes that are clearly conditioned by gender, for example, fertility choices, investments in children, and household structures." (s. 348) De senaste åren har en rad studier ägnats åt genusaspekter på makroutvecklingen: Chiplunkar och Goldberg (2021, NBER WP); Cuberes och Teignier (2016, J of Human Capital), Rendall (2018, R of Econ Dynamics). Relaterad är litteraturen om hur folk -- både män och kvinnor -- fördelar sitt arbete mellan hushåll och marknad beroende på inkomstnivå och andra faktorer: Bridgman, Duernecker och Herrendorf (2018, J of Dev Econ), Bick et al (2022, J of Monetary Econ), Olivetti (2013, NBER). Gollin och Kaboski menar att en dialog mellan makroutvecklingsekonomin, mikro-dito och den Becker-influerade household economics som forskar om de rika länderna, öppnar upp för en rad nya forskningsfrågor: "The literature can begin to tackle questions of both policy relevance and academic importance: How will the changing roles of women alter the structure of the market economy and the shape of the service sector? How much of the growth that we observe in the data for high-income countries consists of the movement of home work into the market? Correspondingly, do measures of growth in the market economy overstate welfare gains, and by how much?" (s. 1349)

Det fjärde temat som de pekar på är klassiskt: förändringar i ekonomins sektorssammansättning. De menar att det inte riktigt är så enkelt som att alla länder som vill bli rika måste gå från jordbruk till industri till tjänster: oljeproducerande länder har blivit rika utan industrialisering, och latinamerikanska länder har genomgått strukturomvandling utan att bli rika. [3] En rad länder har också på sistone genomgått en utveckling från jordbruksekonomi till tjänsteekonomi utan att passera genom industrisamhället: en del afrikanska länder, Indien, Pakistan, och kanske också Australien och Nya Zeeland. Tidigare, säger Gollin och Kaboski, var litteraturen om sektorsförskjutningar övertygad om att alla länder borde syfta till att industrialisera sig, men nu är man mer agnostiska i den frågan, och mer inriktade på att bara förklara sektorsskiften, utan det normativa. En mekanism som ofta anförs är icke-homothetiska konsumtionsmönster, alltså att vad folk efterfrågar skiftar med inkomstens utveckling, t ex att andelen av hushållens budgetar som går till mat minskar när samhället blir rikare. Omvänt så kan det vara så att efterfrågan på tjänster ökar när ett land blir rikt. "This framework
suggests a potential role in the poorest countries for improvements in agricultural productivity to
be important drivers of aggregate growth, as in Gollin et al. (2002), Bustos et al. (2016), or Asher
et al. (2022), among others." (s. 350) En alternativ mekanism är att olika sektorer har olika produktivitetstillväxt, som i Ngai och Pissarides (2007) som på ett sätt modellerar "Baumols sjuka", att allt mer resurser kommer behövas i den sektor där arbetsproduktiviteten inte växer lika mycket som i de andra sektorerna. Detta så länge som sektorernas output är komplement: om sektorernas output är substitut så kommer arbetskraften överföras till den mer effektiva sektorn. Buera och Kaboski (2009) har hävdat att ingen av de två teorierna kan förklara strukturomvandlingen rakt av utan att modellen också behöver faktorer som hushållsproduktion, faktormarknadernas funktionssätt, och arbetskraftens utbildning. En annan utveckling av diskussionen (Matsuyama 2009) fokuserar på en öppen ekonomi och visar att i en öppen ekonomi, olikt i Ngai och Pissarides (2007), kan det mycket väl vara så att den sektor som har snabbare produktivitetstillväxt attraherar arbetskraften, även om output är substitut.

Vad gäller skillnaden i produktivitet mellan sektorer har Caselli (2005, Handbook of Econ Growth) och Restuccia et al (2008, J of Monetary Econ) argumenterat att en stor skillnad mellan ett rikt land och ett fattigt land är att i det fattiga landet så arbetar en stor del av arbetskraften i ett lågproduktivt jordbruk. Gollin, Lagakos och Waugh (2014, QJE) kartlägger sådana sektorsskillnad i produktivitet i större detalj. En rad studier har svarat att det inte räcker att flytta över arbetskraft från jordbruket för att öka produktiviteten, utan att den uppmätta produktivitetsskillnaden i själva verket beror på sortering av mindre produktiva arbetare till den sektorn (Young 2013, QJE). 

"If this is the explanation for gaps, then moving workers from agriculture to non-agriculture would have no compositional effect on aggregate output. (Indeed, it might reduce output, if workers were initially sorted in an efficient manner). To measure the importance of sorting and selection on sectoral productivity gaps, several authors (Alvarez, 2020; Hamory et al., 2020; Herrendorf & Schoellman, 2018) have used longitudinal observations of the wages (or earnings) of individuals who have switched sectors of employment. These studies from Brazil, Kenya, Indonesia, and the United States have generally found that switchers experience much smaller increases in wages than would be predicted from the agricultural productivity gaps calculated for those countries. A plausible inference is that selection effects are important. Somewhat contrary to that view, however, Lagakos et al. (2020) and Lagakos (2020) argue that there is in turn selection operating on those who switch sectors. If ‘switchers’ are systematically those with the lowest costs of switching, then the observed returns to switching may not be representative of the true sectoral productivity differences." (s. 351-352)

Här möter makroutvecklingslitteraturen också en mer mikro-inriktad litteratur om arbetarna och hur de migrerar mellan urbana och rurala sektorer. I linje med detta har makroforskarna också börjat utforska hur folks rörlighet mellan sektorer och platser begränsas: 

"Bryan et al. (2014) found that information frictions appeared to be preventing people from engaging in seasonal migration from rural areas to urban areas in Bangladesh, in spite of high returns; Akram et al. (2017) argue that this migration can also generate spillover effects in source villages, and Lagakos et al. (2023) calculate economy-wide welfare gains. Other literature points to frictions in rural–urban migration flows and to aggregate impacts of these frictions, e.g. Bryan and Morten (2019) and Baseler (2023). Improvements in infrastructure can reduce the magnitude of spatial frictions, with corresponding beneficial impacts, as shown by Asher and Novosad (2020) in the context of rural roads in India and by Brooks and Donovan (2020) in the context of rural footbridges in Nicaragua." (s. 352-353)

I linje med detta har Dave Donaldson publicerat en rad artiklar om hur infrastrukturinvesteringar och policies kan öka rörligheten inom länderna.

Det sista temat som de tar upp är politisk ekonomi. I den tidigare makrolitteraturen där industrin stod i centrum handlade mycket av det politisk-ekonomiska perspektivet om hur man kunde få till en industripolitik som byggde upp en inhemsk industriell bas. (s. 354) Frågan om industrins roll i den ekonomiska utvecklingen står fortfarande centralt, säger Gollin och Kaboski och pekar på Dani Rodriks (2013, QJE; 2016, J of Econ Growth) argument att industrin visserligen inte är nödvändig för att skapa välstånd men att den på ett unikt sätt skapar många hyfsat välbetalda jobb för lågutbildade arbetare, och därmed är unikt effektiv i att bekämpa fattigdomen. (Se också Hausmann, Hwang och Rodrik 2007, J of Econ Growth.) Så här redovisar Gollin och Kaboskis vad man kan kalla argumentet emot, som inte erkänner någon särskild roll för industrin i utvecklingen:

"The recent experiences of high-growth countries with relatively low levels of manufacturing, such as India, seem to offer a counterexample to a manufacturing-centred view of development (see, for example, Bosworth & Collins, 2008, JEP; Bosworth et al., 2007, NBER WP; Fan et al., 2023). Not all growth appears to be linked to industrialization, and not all manufacturing leads to growth. Fan et al. (2023) argue that consumer services have been the key driver of growth in the Indian case. In a series of papers based on careful analysis of micro data from manufacturing and service firms in East Africa, Diao et al (2018, 2020, 2021) have called into question any easy equivalence between ‘manufacturing firms’, ‘firms displaying productivity growth’, and ‘firms driving employment expansion’. One reading of this work (made clearest in Diao et al., 2021) is that within Ethiopia and Tanzania, the firms displaying the highest productivity growth are large and capital-intensive. These firms do not in fact greatly expand employment, although they do generate output growth. Instead, in these two countries, the expansion of the non-agricultural workforce seems to have consisted primarily of workers moving into small and unproductive manufacturing and service firms, both formal and informal. These firms show little potential for growth: they are typically small and relatively unproductive." (s. 354)

Om vi accepterar att det inte är industrin i sig som driver den ekonomiska utvecklingen, så blir också industripolitiken mindre dominant som relevant ekonomisk politik.

I slutsatserna säger Gollin och Kaboski att: "This is an exciting moment for the structural transformation literature." (s. 355) Och det verkar det onekligen vara!

referens
Douglas Gollin och Joseph P. Kaboski (2023) "New views of structural transformation: insights from recent literature", Oxford Development Studies.

fotnoter
[1] De refererar t ex LF Bergquist, Faber, B., Fally, T., Hoelzlein, M., Miguel, E., & Rodríguez-Clare, A. (2022). "Scaling agricultural policy interventions", NBER Working Paper 30704; E Breza och C Kinnan (2021) "Measuring the equilibrium impacts of credit: Evidence from the Indian microfinance crisis", The Quarterly Journal of Economics; M Burke, LF Bergquist och E Miguel (2019) "Sell low and buy high: Arbitrage and local price effects in Kenyan markets", The Quarterly Journal of Economics; och D Egger, J Haushofer, E Miguel, P Niehaus, och M Walker (2022) "General equilibrium effects of cash transfers: Experimental evidence from Kenya", Econometrica.

[2] De refererar att det också fanns en parallell litteratur på 1990-talet som såg på steget från stagnation till tillväxt på ett mer dikotomt sätt: Lucas (2000), Hansen och Prescott (2002). Här såg man på hur världen gick från att vara malthusiansk till att vara Solowsk, och Galor och Weil (2000) teoretiserade den demografiska övergången som en del av denna process.

[3] Längre fram i artikeln skriver de så här om denna fråga: "Early academic work on growth identified a pattern of sectoral change that was seen as essentially linear, in which growth brings a transition from agriculture to manufacturing, followed by a further transition from manufacturing to services (e.g. Chenery, 1960; Kuznets, 1966, 1973; Rostow, 1960). Beyond the academic community, however, this linear characterization has frequently been seen not simply as a descriptive pattern, but as having a causal element. That view has persisted strongly in the policy community. The idea that manufacturing is a source of growth is deeply embedded in the collective psyche of the policy community – not just in developing countries, but also in the post-industrial countries of the global North. While the transition from agriculture to manufacturing is seen as having a positive causal relationship with economic growth, the subsequent transition from manufacturing to services is, somewhat puzzlingly, seen as having a negative causal relationship with growth. In short, the policy literature has frequently attached a normative element to the size of the manufacturing sector." (s. 353-354)

Strukturomvandling och inkomst- och priseffekter

Nationalekonomerna Diego Comin (Dartmouth), Danial Lashkari (Boston College) och Martí Mestieri (Northwestern) börjar en artikel om strukturomvandlingens makroekonomi med att strukturera upp förklaringarna till strukturomvandlingen i teorier om utbudssidan, som fokuserar på teknologisk omvandling och kapitalintensitet (Ngai och Pissarides 2007, Acemoglu och Guerrieri 2008) och teorier om efterfrågesidan som fokuserar på icke-homotetiska preferenser (Kongsamut, Rebelo och Xie 2001).

Comin, Lashkari och Mestieri börjar sin diskussion om efterfrågesidan med vad de kallar relativa Engelkurvor, definierade som " the relationship between the logarithm of the relative of sectoral consumption between two sectors on the logarithm of the aggregate real consumption, holding prices constant." I en vanligt använd Engelkurva övergår efterfrågan från jordbruksprodukter till industriprodukter och till tjänster när ett land blir rikt, men kurvan plattas därifrån ut. Kurvorna i Figur 1, inklistrad ovan, visar ingen sådan utplattning. De visar samma fenomen med hjälp av hushållssurveys från Indien och USA, och dessa resultat motiverar utvecklingen av en makromodell av strukturomvandling med "non-vanishing nonhomotheticities". Denna bygger vidare på vad de kallar " the standard framework used in recent empirical work on structural transformation", för vilket referenserna är Buera och Kaboski (2009) samt Herrendorf, Rogerson och Valentinyi (2013). Det nya med modellen här är att introducera "a class of utility functions that generates nonhomothetic sectoral demands for all levels of income, including when income grows toward infinity. These preferences, which we will refer to as nonhomothetic Constant Elasticity of Substitution (CES) preferences, allow for an arbitrary number of goods, include good-specific nonhomotheticity parameters that control relative income elasticities, and feature a constant elasticity of substitution." (s. 313) Sådana har tidigare analyserats i en kontext av statiska jämviktsmodeller men introduceras här i en allmän jämviktsmodell över ekonomisk tillväxt.

Den US-amerikanska Consumption Expenditure Survey (CEX) för åren 1999-2010 används för att analysera konsumtionsmönster på mikronivå. Här liksom i Figur 1 som arbetar på landsnivå, håller det att rikare enheter (hushåll, nationer) konsumerar mer tjänster och mindre jordbruk, med en konstant lutning på regressionslinjen. (s. 331-334) Också en robustness check med den indiska National Sample Survey visar detta, vilket stärker argumentet med tanke på Indiens mycket annorlunda inkomstnivå jämfört med USA. De går vidare till att analysera en panel av länder, som i Figur 1, och visar att priselasticiteten σ är sig lik mellan rika och fattiga länder: σ varierar mellan 0.25 och 0.63 i alla sub-samples, men är alltid stabilt under 1 vilket betyder att man konsumerar relativt mindre av jordbruksprodukter när man tjänar mer. (s. 336)

referenser

Diego Comin, Danial Lashkari och Martí Mestieri (2021) "Structural change with long-run income and price effects", Econometrica. 508 citeringar på Google Scholar.

Strukturomvandling och makromodeller

Länder som blir rika går typiskt igenom en process där jordbruket minskar som and el av sysselsättning och output och industrin och tjänstesektorn växer: strukturomvandling. Den äldre makroekonomiska litteraturen för att förklara detta fenomen, säger nationalekonomerna Francisco J. Buera (verksam vid Washington University) och Joseph P. Kaboski (verksam vid Notre Dame) i en artikel från 2009, byggde på två olika mekanismer. Den ena är icke-homotetiska preferenser, att folks efterfrågan strukturellt förändras när deras inkomster växer. Till exempel att höginkomsttagare lägger en lägre del av sin inkomst på mat än vad fattiga människor gör (Engels lag). Den andra är biased produktivitetstillväxt, att den sektor som har snabbast produktivitetstillväxt kommer göra sig av med mest arbetskraft medan de mindre produktiva sektorerna kommer fortsätta behöva mer folk, men till priset att deras produkter blir dyrare. Det kan till exempel gälla tjänstesektorn, som i "Baumol's cost disease", och denna analys stöttas i den nyare litteraturen av Ngai och Pissarides (2007), en mycket inflytelserik artikel med 1760 citeringar på Google Scholar i skrivande stund.

Vad Buera och Kaboski gör i sin artikel är att föra ihop de två mekanismerna -- ungefär efterfråge- och utbudsförklaringar till strukturomvandlingen och testa dem ihop. Deras modell börjar med en representativ agent som väljer konsumtion utifrån förväntad nytta och priser. Produktionen i sektor i sker i en Cobb-Douglas-modell Y_i = A_i K_i^α (h_i L_i)^1−α där A är total faktorproduktivitet, K kapitalet, L arbetskraften, och h humankapital. De antar att sektorerna har liknande faktorintensitet (α) men skiljer sig åt i produktivitet och humankapital.

De kalibrerar modellen mot data för jordbruket, industrin och tjänstesektorn i USA 1870-2000. Målet är att minimera de kvadrerade feltermerna mellan modellen och tidsseriedatat. Det första diagrammet i artikeln visar de predicerade tidsserierna för förädlingsvärdet i de tre sektorerna, jämte de faktiska värdena. Modellen passar bra för jordbruket men underskattar industrins storlek 1940-60 och överskattar den 1990 och 2000, med motsvarande överskattning/underskattning för tjänstesektorn. Ett stort problem är att tjänstesektorns relativa priser jämfört med industrin ökade efter 1960, men inte lika snabbt som sysselsättningsandelen. Diagram 2, som jag klistrat in ovan, utvecklar denna poäng. Modellen behöver humankapitalskillnader eller hinder för fri rörlighet mellan sektorer för att klara detta. Caselli och Coleman (2001) betonar i sin modell av relationen mellan jordbruket och ekonomin i övrigt att man behövde utbildning för att få jobb utanför jordbruket, och att sådan utbildning inte alltid var tillgänglig.

Slutsatsdelen i den korta artikeln börjar så här:

"We have highlighted shortcomings of traditional explanations of structural change. These puzzles call for new directions in structural change, many of which are already being pursued in the literature of New Structural Change. Models with sequential non-homotheticities (e.g., Matsuyama 2002; Foellmi and Zweimueller 2006, 2009; Buera and Kaboski 2007, 2008), higher levels of disaggregation (e.g., Herrendorf and Valentinyi 2007b; Acemoglu and Guerrieri 2008), and home production (e.g., Buera and Kaboski 2007, 2008; Rogerson 2008) may better match the observed data on value-added shares. Models that incorporate the role of human capital (Buera and Kaboski 2008) and/or sector specific distortions (Herrendorf and Valentinyi 2007b; Buera, Kaboski, and Shin 2008, Restuccia, Yang, and Zhao 2008) may be fruitful in explaining the divergence between labor and value-added shares. Empirical work is needed to distinguish between the roles of sector specific distortions and relative human capital levels by exploring data on labor income shares, although a theoretical justification is also needed to explain convergence of distortions and/or human capital levels over development. Research linking structural change to distortions, human capital, and home production may also give a more fundamental role of structural change, linking it to first-order effects on output, inequality, and organization of the family. Finally, an important avenue for further research is to imbed structural change into open economy models (Fieler 2007; Matsuyama 2009)."

I en artikel i American Economic Review tre år senare kom Buera och Kaboski tillbaka till frågan om strukturomvandling, denna gång med ett fokus på tjänstesektorns tillväxt. Liksom i artikeln från 2009 fanns en pris-kvantitet-paradox i hjärtat av artikeln: efter 1950 har den högkvalificerade tjänstesektorn vuxit kraftigt (expanderad kvantitet) samtidigt som relativlönerna för denna högkvalificerade arbetskraft ökat (pris-effekt) och utbudet på samma arbetskraft likaså. Buera och Kaboski presenterar i artikeln ett teoretiskt ramverk för "understanding the connection between skill accumulation and the growth of the service sector." Grundargumentet är att den kvalificerade tjänstesektorn vuxit framför allt eftersom efterfrågan på dessa tjänster vuxit (icke-hometetiska preferenser), inte genom biased teknologisk förändring. Framför allt så väljer hushåll i allt högre grad att köpa genom tjänstesektorn tjänster som annars hushållet kan producera självt. Att den relativa fördelen att köpa tjänster ökat har att göra med ökad specialisering och ökade inkomster, säger Buera och Kaboski; i en panel med nio länder visar de att "the rise in the skill premium is tightly related to increases in per capita income after controlling for time effects, which provides suggestive evidence in favor of our demand-driven story for the rise in the quantity and price of high-skilled labor" (s. 2542). [1]

referens

Francisco J. Buera och Joseph P. Kaboski (2009) "Can traditional theories of structural change fit the data?", Journal of the European Economic Association. 366 citeringar på GS.

Francisco J. Buera och Joseph P. Kaboski (2012) "The rise of the service economy", American Economic Review 102: 6. 857 citeringar på GS.

fotnot

[1] Så här introducerar de litteraturen på detta ämne: "There is also an existing literature on the role of home versus market production.  Ngai and Pissarides (2008) and Rogerson (2008) provide two recent contributions  examining the role of home production in explaining the labor market shift toward services. These authors model differential rates of productivity growth across market and home production sectors in order to explain labor movements. Greenwood, Seshadri, and Yorukoglu (2005) also emphasize technological change in the home, but their focus is on the growth of the female labor force rather than the service sec tor. Locay (1990) analyzes the role of customization and scale in the home versus market decision. Finally, de Vries (1994) emphasizes the changes between home  and market production over development, including the importance of two-way movements, with market production rising in the early stages of the "industrious revolution," and home production gaining importance with the decline in female labor supply in the latter phases of the Industrial Revolution. This paper complements these papers by analyzing the relationship between home production, human  capital acquisition, and the service sector."

Adam Smith: komplex moralfilosof, marknadsliberal dogmatiker eller något däremellan?

 

Ett porträtt av Adam Smith (1723-1790) från 1787. Public domain.

 

Bland nationalekonomer är Adam Smith ihågkommen som något av disciplinens "fader", med hans Inquiry into Nature and Causes of the Wealth of Nations från 1776 på piedestalen som disciplinens första stora verk och presentationen av ett system som bygger på individers egennytta, specialisering, arbetsdelning och marknader. För allmänheten är Smith nog snarast ihågkommen som en marknadsliberal som menade att utan statlig inblandning så skulle marknadens "osynliga hand" lösa koordinationen av ekonomiskt agerande för det allmänna bästa. Som en mängd Smithforskning sedan slutet av 1970-talet, med avstamp i Donald Winchs bok Adam Smith's Politics (1978), påpekat så är detta en problematisk bild. Smith var professor i moralfilosofi och var i sin egen tid lika känd för Theory of Moral Sentiments (1756) som för Wealth of Nations. Han använde bara begreppet "den osynliga handen" tre gånger i sina samlade verk, och inte någon gång för att beteckna marknadens krafter, utan istället i helt andra sammanhang. [1]

Komplexiteten, och kanske självmotsägelserna, i Adam Smiths tänkande avtäcktes redan i slutet av 1800-talet av tyska ekonomer som betecknade frågan "Das Adam Smith Problem", alltså Adam Smith-problemet. Kärnan i detta problem var för tyskarna: var Smith i Theory of Moral Sentiments en samhörighetens och sympatins teoretiker som fokuserade på det nödvändiga i dygder för att samhället skulle hålla samman, medan han i Wealth of Nations var en kallhamrad marknadsliberal som tänkte att marknaden skulle lösa allt? Idéhistorikern Keith Tribe -- jag har tidigare bloggat om hans briljanta artikel om den agrare Max Weber -- ger i en artikel från 2008 en översikt över denna tyska diskussion och framför allt hur den importerades till den engelskspråkiga diskussionen i slutet av 1800-talet. Tribe diskuterar 1800-talets olika utgåvor av TMS och WON, som visar det kontinuerliga intresset för Smith, men menar att förståelsen var ganska låg: "His name lived on generally associated with free trade and economic liberty, but without serious examination of the arguments that Smith himself had advanced in support of these principles." (s. 515)

Med Edwin Cannans History of Theories of Production and Distribution år 1893 lyftes den historiska diskussionen om historisk politisk ekonomi till en ny nivå, säger Tribe. Cannan gav 1896 ut Smiths Lectures on Justice, Police, Revenue and Arms med Oxford University Press och satte en ny nivå också för hur Smiths texter skulle ges ut. (Det är också Cannan som gett ut den -- av Tribe hyllade -- utgåva av Smiths Wealth of Nations som finns på econlib.org.) Det var också på 1890-talet som den tyska diskussionen om "Adam Smith-problemet" sipprade in i den engelska diskussionen. Tribes ganska utförliga diskussion om denna interaktion lämnar jag därhän.

Mer omedelbart intressant är statsvetaren Glory Lius analys av hur 1900-talets Chicago-ekonomer tolkade och undervisade på Smith. I en artikel i Modern Intellectual History från 2020 diskuterar hon idén att de marknadsliberala Chicagoekonomerna [2] förvred bilden av Smith och anakronistiskt framställde honom som en nyliberal a la 1970-talet snarare än en 1700-talstänkare. Större delen av hennes artikel ägnas åt två epoker av Chicagoekonomi: den äldre skolan som symboliseras av Jacob Viner och Frank Knight och deras verksamhet under 1930- och 40-talen, och den nyare skolan som symboliseras av Milton Friedman och George Stigler. (Fotot av Stigler i en "Adam Smith's best friend"-t-shirt på Lius hemsida bör ej missas!)

Diskussionen om hur Viner och Knight läste och undervisade Smith är otroligt intressant. Liu använder studentanteckningar från Viner och Knights kurser i Chicago och kommer så åt vad dessa prominenta lärare egentligen sa till studenterna om styrkorna och svagheterna med Smiths verk. Båda undervisade bland annat om Smiths berömda exempel (från Wealth of Nations bok I kap. 6) med ett primitivt samhälle där någon jagar bäver och en annnan jagar rådjur. Det är dubbelt så krävande att fånga bävern som rådjuret, säger Smith, och då kommer priset på en bäver bli två rådjur. Det är alltså en exposition av en pristeori för ett samhälle utan kapital och jord, utan där arbetet är den enda produktionsfaktorn. Smith använder detta för att lägga fram sin arbetsvärdelära, men Knight lärde sina studenter att detta är en primitiv och motsägelsefull teori om värden och priser. (Liu, s. 1051) För Knight var arbetsvärdeläran, som togs vidare av Ricardo, en återvändsgränd medan ansatsen till en jämviktsteori i WoN bok I kapitel 7 var mera lovande.

Både Viner och Knight betonade att Wealth of Nations innehöll politik, även om det inte var en politisk pamflett, och åtminstone Viner förhöll sig explicit till den tyska diskussionen om "Adam Smith-problemet". Viner menade att Smith lyckades gå vidare från TMS till att skriva en bättre och mer hållbar bok i Wealth of Nations. (s. 1055) 

 

Milton Friedman i sitt berömda blyertspennexempel i vilket han med referens till 

Adam Smith förklarar hur marknadssamhället fungerar. Screenshot från Youtube,

se videon här.

 

Hos Viner och Knight var Smith dock en mer komplex figur än han på 1970-talet blev hos Friedman och Stigler. [3] För Stigler, inte minst vid 200-årsfirandet av Wealth of Nations, var Smith rakt av en föregångare till 1970-talets marknadsvänliga nationalekonomi: egenintresset var Wealth of Nations "kronjuvel" och ”remains to this day, the foundation of the theory of the allocation of resources”, menade Stigler som vidare beskrev Smiths stora verk som “a stupendous palace erected upon the granite of self-interest,” en “immensely powerful force [that] guides resources to their most efficient uses, stimulates laborers to diligence and inventors to splendid new divisions of labor—in short, it orders and enriches the nation which gives it free rein.” (cit. i Liu, s. 1059) Här kommer vi alltså till en Smith som en marknadens vän med en tro på marknadens osynliga hand, en Smith bortom Adam Smith-problemets komplexitet och slitning mellan egenintresse och sympati som drivkrafter i samhället. [4]

Milton Friedman var en av 1960- 70- och 80-talens viktigaste nationalekonomer i USA, både inom och utanför akademin. Han var berömd sedan länge och fick John Bates Clark-medaljen för framstående unga forskare redan 1951. Han var väldigt aktiv i den ekonomisk-politiska debatten, men inte riktigt baserat på sin akademiska expertis utan sa själv att hans påverkan på politiken skedde inte hans egenskap av forskare utan som en "medborgare, en välinformerad medborgare". (cit. i Liu, s. 1061) Smith förekom inte särskilt mycket i hans akademiska verk, men desto mer i hans utåtriktade arbete, där han presenterade en Smith läst genom Chicagoskolans pristeori, deras sofistikerade teoribygge om hur marknader bildar priser som motsvarar utbud och efterfrågan och leder till ekonomisk utveckling. För Friedmans kommunikation av dessa insikter var bilden av att Smith talade om en marknadens "osynliga hand" central; 

"In Friedman’s words, the invisible hand represented “the way in which voluntary acts of millions of individuals each pursuing his own objectives could be coordinated, without central direction, through a price system,” and it was “the achievement that [established] The Wealth of Nations as the beginning of scientific economics.” Friedman repeatedly described the invisible hand as Smith’s “flash of genius,” whereby “the prices that emerged from voluntary transactions between buyers and sellers—for short, in a free market—could coordinate the activity of millions of people, each seeking their own interest, in such a way as to make everyone better off.”" (Liu, s. 1062) [4]

Helt olikt idéhistoriker som Emma Rothschild gjorde Friedman alltså en läsning där begreppet "den osynliga handen", som Smith bara använde tre gånger i sina verk och aldrig för att beskriva marknadens funktion, blev centralt. De komplexiteter som var så viktiga för Viner och Knight när de undervisade Smiths verk på 1930- 40-talen försvann i Friedmans mer populistiska policy-verksamhet. Det är bara ett subjektivt intryck men som jag uppfattar det lyckades också Friedman få allmänt genomslag för denna bild utanför akademin: om du frågar en allmänbildad medborgare om Adam Smiths idéer så är det troligt att denne person nämner "den osynliga handen" som en av Smiths idéer, trots att det egentligen inte är någon vidare representation av vad Smith skrev om och hur han tänkte. Liu menar i sina slutsatser att Stigler och Friedmans läsningar av Smith inte håller måttet jämfört med Smithforskare som Donald Winch eller Emma Rothschild, men verkar mena att det inte spelar så stor roll i bemärkelsen att också anakronistiska läsningar och argument är intressanta. Och jo det stämmer ju: visst är Stiglers och Friedmans Smithdiskussioner från 70-talet intressanta!

referenser

Glory Liu (2020) "Rethinking the 'Chicago Smith' problem: Adam Smith and hte Chicago School, 1929-1980", Modern Intellectual History 17 (4).

Keith Tribe (2008) "‘‘Das Adam Smith Problem’’ and the origins of modern Smith scholarship", History of European Ideas 34.

fotnoter

[1] Jfr Roger Backhouse, The Penguin History of Economics (pocketutgåva, 2023), s. 130-141. Om den osynliga handen m m se Emma Rothschild, Economic Sentiments: Adam Smith, Condorcet and the Enlightenment (2001).

[2] Liu karakteriserar i sin artikel effektivt Chicagoskolan, inte minst utifrån doktrinhistorisk forskning av Steven Medema. I korthet så tror jag att man kan säga att Chicagoskolan på 1920-30-talen var mer heterogen och dominerad av ett par starka personligheter (men överlag marknadsvänliga), medan skolan efter andra världskriget mer utkristalliserade sig som ett mer sammanhållet forskningsprogram. Så här beskriver Liu efterkrigstiden: "The new generation of Chicago economists was also much more self-referential and self-aware of being a part of this distinctive school with a publicly recognized name, a pedigreed history, and a novel method. For example, Milton Friedman, in a speech to the Chicago Board of Trustees in
1974, argued that at least in the public mind, the Chicago school stood for “a belief in the efficacy of the free market as a means of organizing resources, for skepticism about government intervention into economic affairs, and for emphasis on the quantity theory of money.” Friedman also argued that Chicago stood for much more than free-market fundamentalism, though; it
stood for their insistence on empirically testing theories with predictive capability. This approach not only made economics a science, but also demonstrated the correctness of their policy perspectives." Liu, s. 1057.

[3] "Though Stigler’s capabilities as a historian of economic thought were widely recognized (his doctoral dissertation was on historical theories of production and consumption from 1870 to 1905), he also bore witness to the declining relevance of history-of-thought classes in the profession nationwide. “The study of the history of economics has escaped all the forces that have transformed the character of economic research in the twentieth century,” Stigler wrote in 1965. “It has escaped any serious quantification, and research assistants can seldom be used—why, even committees are scarce in the field!”" Liu, s. 1058-1059.

[4] Liu, s. 1060: "For Stigler, Smith’s moral philosophy bore “scarcely any resemblance to his economics,” and thus proved that economics and moral psychology were—and always would be—at odds with one another. Indeed, Stigler denied that any work in related fields could inform the development of groundbreaking economic theory, and even suggests that contemporary economics imperialism had roots in Smith’s economics."

[5] Friedman ville från böjan att den bok som blev bästsäljaren Free to Choose (1980) skulle heta The Invisible Hand. Liu, s. 1063.