Har Sverige högst ungdomsarbetslöshet i Europa?

Nej, men nästan. De länder som har högre öppen arbetslöshet för 16-24-åringar är enligt Eurostat Italien, Grekland, Kroatien och Spanien.

Vad fan hände? kan man fråga sig. Varför har Sverige så hög ungdomsarbetslöshet? Misslyckad gymnasieskola med en alltför låg genomströmning verkar vara en viktig förklaring. Vidare?

---
Dock:

"De kommande åren har ungdomarna ett gyllene tillfälle på arbetsmarknaden. Enligt statistiken är ungdomsarbetslösheten 29 procent, relaterad till storleken på arbetskraften. Men räknar man bort de studerande och relaterar till befolkningens storlek i stället är ungdomsarbetslösheten 9 procent. De missvisande måtten påverkar samhällets syn på ungdomarna — och ungdomarnas syn på sin framtid. Med kommande stora pensionsavgångar har ungdomarna nu ett gyllene tillfälle. De kommer att klara sig genom krisen bättre än de flesta. De som till exempel inte slutför gymnasieskolan behöver särskilda insatser, men generella ungdomsinsatser är varken önskvärda eller nödvändiga.
För några år sedan ändrade vi i Sverige det sätt som vi mäter arbetslöshet på. Förändringens huvudsyfte var att mäta arbetslösheten på samma sätt som i andra länder, vilket underlättar för oss att jämföra vår arbetslöshet med andra länders och dra rätt slutsatser. Det är bra. Men på ett område har den nya mätmetoden lett oss väsentligt mer fel än tidigare och det gäller ungdomsarbetslösheten. Siffrorna blir inte bara missvisande, de riskerar också att dölja de ungdomar som har verkligt stora problem att få fäste på arbetsmarknaden.
/.../
Hur hög är då ungdomsarbetslösheten? Enligt den officiella statistiken uppgick alltså arbetslösheten till 29 procent av arbetskraften under andra kvartalet i år i åldersgruppen 15—24 år. Detta innebär dock inte att mer än var fjärde ungdom är arbetslös. Arbetslösheten relateras nämligen till storleken på arbetskraften. Arbetskraftsdeltagandet bland unga är lågt eftersom många befinner sig i studier. Skulle antalet arbetslösa i stället relateras till befolkningen var 16 av 100 ungdomar arbetslösa andra kvartalet 2009. Dessutom var närmare hälften av de arbetslösa ungdomarna heltidsstuderande som sökte arbete.
/.../
Hur ska man då mäta arbetslösheten bland ungdomar för att få en mer rättvisande bild? Det finns inget självklart svar på den frågan. Ett sätt är att ta bort de studerande och att sedan relatera arbetslösheten till befolkningen i stället för till arbetskraften. Det finns också tunga skäl att göra så eftersom SCB i en studie slår fast att merparten av de arbetslösa studerande anser att deras huvudsakliga arbetsuppgift är studier. Beräknat på detta sätt uppgick ungdomsarbetslösheten under andra kvartalet 2009 till 9 procent jämfört med 4,3 procent av den vuxna befolkningen i åldern 25—64 år. Arbetslösheten bland ungdomar är alltså fortfarande betydligt högre, men skillnaden är långt ifrån lika stor som om man jämför de officiella siffrorna från SCB."

Angeles Bermudez-Svankvist, generaldirektör Arbetsförmedlingen & Clas Olsson, analyschef Arbetsförmedlingen, "Ungdomarna klarar krisen på arbetsmarknaden bäst", 8 oktober 2009

Vilket land är Europas "sjuke man"?

Ett begrepp som återkommande används i diskussionerna om olika europeiska länders ekonomiska framgångar eller motgångar är "the sick man of Europe" eller "Europas sjuke man". Enligt Wikipedia har begreppet ett ursprung i diskussioner på 1800-talet om det dåvarande Ottomanska riket .

I dagens diskussion används den, tänker jag mig, typiskt sett av tidningen Economist, som ju håller sig med en ofta ironisk och/eller raljerande jargong, med en hel del referenser till bildningsgods av typen "saker en rysk tsar sa eller inte sa om Ottomanska riket på 1860-talet". (Eller Oscar Wilde-citat, eller Adam Smith, eller romerska historiker, eller Churchhill.)

Vilket land är då idag, ekonomiskt sett, Europas "sjuke man"? Och hur definierar man det?

Tre indikatorer torde vara de mest typiska: BNP-tillväxt, arbetslöshet och inflation. "Misery index" är ett populärt begrepp för summan av ett lands arbetslöshetsnivå och inflationsnivå: alla vill förstås ha låg arbetslöshet och låg inflation, och har man hög nivå på båda når man onekligen "misery", samhällsekonomiskt sett.

Wikipedia ger en översikt över benämningar sedan 1970-talet:

"Throughout the 1970s, the United Kingdom was sometimes known as the 'sick man of Europe' because of industrial strife and poor economic performance compared to other European countries, culminating with the Winter of Discontent of 1978-1979. ...
The Republic of Ireland was also known by this epithet during a long period of poverty, before the beginning of a prolonged period of economic growth in the 1990s, ... The term was also used in describing Portugal before the Portuguese economy staged a recovery in the 1990s.

In the early 1990s The Economist labelled Greece as the 'Sick Man of Europe' in one of its articles, due to this country's (then) decade-old poor economic performance, and political instability.

During the 1990s, Russia and many fellow Eastern European countries were called 'sick men of Europe' due to the severe economic hardships of the time, as well as the soaring rates of alcoholism, drug abuse, and AIDS that led to a negative population growth and falling life expectancies (although, in recent years, it has shown signs of slowing down).

The term was applied to the Russian Federation more recently in the book 'Kremlin Rising: Vladimir Putin's Russia and the End of Revolution' by Peter Baker and Susan Glasser (Scribner). In this book, chapter nine is titled 'Sick Man of Europe.'

In the late 1990s the press labeled Germany with this term[10] because of its economic problems, especially due to the costs of German reunification after 1990, which are estimated to amount to over €1.5 trillion

In May 2005, The Economist attributed this title to Italy, covering 'The real sick man of Europe'. This refers to Italy's structural and political difficulties thought to inhibit economic reforms to relaunch economic growth.

In 2007, a report by Morgan Stanley referred to France as the 'new sick man of Europe'.

In April 2007, The Economist described Portugal as 'a new sick man of Europe'.

In 2008 the nickname was given to Italy by The Daily Telegraph.

In July 2009, the nickname was given to Greece, due to the 2008 Greek riots, rising unemployment and political corruption, bureaucracy and inefficiency."

Jag räknar bort Storbritannien och Irland som fick benämningen på 1970- och 80-talen och därefter gjorde ekonomiska framgångar framför allt under 90- och 00-talen. Tyskland är jag också tveksam till, "exportvärldsmästaren" ligger knappast illa till nog för att tävla om titeln idag.

Då kan vi konstatera att de länder som är kvar från wikipedias lista på länder som nämnts är: Portugal, Grekland, Ryssland och "andra östeuropeiska länder" (Bulgarien?), Italien och Frankrike.

Dessa går snabbt att dela in i två grupper efter geografi, samhällsekonomisk modell och politisk-ekonomisk historia: 1) Ryssland och "andra östeuropeiska länder"; 2) länder vid Medelhavet - Portugal, Grekland, Italien och Frankrike.

Om den senare gruppen kan man dra till åminne ekonomen André Sapirs uttalande efter att han på EU-kommissionens uppdrag lett en stor utredning (pdf här) om de olika "sociala modellerna" i EU: "There are four different European social models, each with its own performance in terms of efficiency and equity. The Nordic and the Anglo-Saxon models are both efficient, but only the former manages to combine equity and efficiency. The Continental and Mediterranean models are inefficient and unsustainable; they must therefore be reformed." (Sapir, "Globalization and the Reform of European Social Models", Journal of Common Market Studies nr 2 2006).

Sapir missar då att ta med central- och östeuropeiska länder, om han inte menar att de lätt kan sorteras in i någon av de 4 utifrån västeuropeiska länder utformade analytiska modellerna (vilket kräver en del knöende, även om t ex Estland har en nyliberal modell och Slovenien en mer socialdemokratisk. Se Kings, Feldmanns och Mykhnenkos kapitel i antologin Beyond Varieties of Capitalism)

Hur ser arbetslöshetsnivåerna ut i de europeiska länderna, senaste statistiken från Eurostat för november 2009? Det syns i bilden. (Klicka på den för större bild)

Här är det Lettland och Spanien som är outliers. Men läget är extremt, i en världsekonomisk kris (eller på väg ut ur en). Spanien hade under ett par år en överhettad ekonomi med stark spekulation i fastigheter och en byggboom; detta sprack 2008. Lettland hade en mer finansiellt spekulativ boom som kraschade.

För att få mer jämförbar statistik: ett diagram med arbetslöshetsnivåerna för åren 1997-2008. (Också detta från Eurostat.)

Nu är ett helt gäng länder med här - 17 stycken plus snittet för EU27. Därför blir diagrammet "lite" rörigt och det rekommenderas att man klickar på det för att fram det i större format och kunna se skillnaderna länder emellan mer tydligt. Observera att y-axeln - arbetslöshetsnivån - visar spannet mellan 2,0 procent och 20,0 procent. Inget av länderna har under perioden haft lägre arbetslöshet än 2,0 procent, och inget land har haft högre än 20,0 procent, även om Polen tangerade toppen år 2002. De flesta länderna klumpar ihop sig i mitten, med nivåer fluktuerande mellan 12 och 4 procents arbetslöshet. De länder som utmärker sig negativt och legat över 12 procent någon gång under perioden är Spanien - dock bara för åren 1997-99, Polen och Bulgarien. De tre kan sägas vara "sick men of Europe" vad gäller arbetslöshet; Spanien sticker upp också under 2008 (början av 2008) som man ser i slutet av diagrammet, vilket förstås var på väg till den nivå som syns i det gröna stapeldiagrammet ovan över läget i november 2009. De två länder som utmärker sig positivt i diagrammet är Danmark med en arbetslöshetsnivå mellan 5,5 procent (år 2004) och 3,3 procent (början av 2008 - överhettning..) och Nederländerna med en nivå mellan 4,9 procent (år 1997) och extremt låga 2,2 procent (full sysselsättning! år 2001). Dessa två har ju också blivit förebildsland i 00-talets ekonomisk-politiska och "social model"-diskussion i Europa: Danmark med sin "flexicurity"-modell (se dock detta papper, pdf, av Calmfors) och Nederländerna med sina extremt vanliga deltidsanställlningar, Waassenaaar-överenskommelsen år 1982 om att dämpa löneökningarna osv, och kraftigt ökade sysselsättningsnivå framför allt av kvinnor under 1980- och 90-talen.

Facit från "unemployment performance": Nederländerna och Danmark bäst i klassen; Spanien, Polen och Bulgarien sämst.

Då går vi över till BNP-utveckling (tillväxt). Återigen siffror från Eurostat. Här är siffror från 2009-2011 också med, vilket förstås betyder att det där handlar om forecasts. Men med tanke på att åren ca 2004-2007 var en stor boom känns det samtidigt lite missvisande att inte ta med så mycket som möjligt från den ekonomiska krisen, för om man ska bedöma "growth performance" kan man ju inte bara kolla på de goda åren - ta Lettland och Spanien som 00-talsexempel på ohållbara tillväxtår - utan också på hur man hanterar de dåliga åren.

I diagrammet ser vi att Polen trots sin mycket höga arbetslöshet haft god tillväxt under perioden. Att tillväxten varit bra är inte så förvånande - catch-up - men det verkar alltså vara mycket "jobless growth". Varför? Det undrar jag. Också Grekland ser ut att ha gjort och göra relativt bra ifrån sig, om än inte så markant som Polen. Däremot kan vi se att Italien och Portugal hade inte något av åren efter 2000 i diagrammet - som ändå rymmer några boom-år i världsekonomin - hade mer än 2 procents tillväxt! Inte bra.
Om man gör det hela lite mer vilsamt för ögat kan man helt enkelt räkna ut snitt-tillväxttakten. Jag tar fram 2 olika mått: ett för åren 2000-08, dvs. de som Eurostat har färdig statistik för, och ett för 2000-11 med forecasts för de sista tre. Då ser "growth performance" ut så här:
Som vi ser ligger Italien och Portugal klart sämst till. Grekland, Polen och Spanien däremot rätt bra.

Låt oss då kolla lite på inflationen. För år 2008 är siffrorna för våra 8 länder synnerligen odramatiska:
Det skiljer sig inte särskilt mycket åt. Nederländerna har låg inflation, mycket mer intressant än så ser i alla fall inte jag i diagrammet. De tre länder som haft högst tillväxt - Grekland, Spanien och Polen - har också högst inflation år 2008.
Om man kolla på alla länder för åren 1997-2008 - som är de som omedelbart poppar upp när man ber Eurostats databas om data - så finns däremot några rejäla, negativa outliers. Värst är Rumänien som år 1997 hade mindre roliga 154,8 procents inflationstakt. Bulgarien hade 1998 18,7 procent men har annars legat under eller runt 10 procent per år. Ungern har allmänt sett haft hög inflation, även om den minskat i slutet av perioden (3,3 procent år 2008). Polen lite liknande, med över 10 procent åren 1997-2000, däremot nästan halvering till år 2002 med 5,3 procent, och därefter ner till 1,9 procent år 2003! Vad hände där? Också Slovakien har legat rätt högt. Annars föga spännande. För "våra 8 länder" syns siffrorna i detta diagram:

Som synes blir det mest en gröt i intervallet mellan 2 och 4 procent. De uppenbara undantagen är Polen och Bulgarien med hög inflation. En mer smygande avvikelse är att Frankrike haft mycket låg inflation under perioden, och då framför allt de första tre åren med under 1 procent/år. Varför? Inte vet jag.

Men det är knappast inflationen som eventuellt gör något av dessa länder - utom kanske Polen eller Bulgarien - till en "sick man of Europe". Hur ser då "misery index" ut för kandidaterna? Det syns i diagrammet nedan för åren 1997-2008. Misery index är alltså uträknat helt enkelt som arbetslösheten + inflationen.

Här ser vi att Polen och Bulgarien utmärker sig tydligt negativt. Den rosa linjen är EU27:s snitt som man kan jämföra med. Också Spanien och Grekland utmärker sig. Portugal ligger däremot under större delen av tiden under EU27-snittet! Om Portugal ska vara "sick man of Europe" får det vara på grund av något annat - låg sysselsättningsgrad, dålig tillväxt, stor ojämlikhet/och eller fattigdom, och så vidare. (Alla dessa faktorer passar nog, tyvärr, in på Portugal.)

Några faktorer som man vidare borde ta med:

- ojämlikhet och fattigdom
- sysselsättningsgrad
- statens budgetläge och skuld som % av BNP

I denna figur, från Eurostat Yearbook 2009, s 88, ser vi budgetläge och statsskuld för EU-länderna och några till. Värst statsskuld i EU har Grekland med 94,5 procent, Italien med 104 procent och Belgien med 84,9 procent (år 2007).

Provisorisk resultat-tabell:

Exporterar Sverige mycket high-tech?

Njae, helt ok får man väl säga. Lite mer än EU27-snittet, som procent av totala exporter mätt. Lite mindre än till exempel Tjeckien, Frankrike och Storbritannien. Väldigt mycket mer än t ex Ryssland och Australien, väldigt mycket mindre än t ex Malta och Irland.

Mått/definition: SITC Rev. 4 - FN:s Standard International Trade Classification.
Källa: Eurostat, Total high-tech trade in million euro and as a percentage of total (from 2007, SITC Rev. 4). http://nui.epp.eurostat.ec.europa.eu/nui/setupModifyTableLayout.do

Skattesatser och sociala avgifter i olika länder

Jag blir lite förvånad när jag ser det. Indien, Italien och Slovenien över Sverige alltså?

Economist, "Effective tax rates", 27 augusti 2009

Barn som växer upp med arbetslösa föräldrar

Uppe till höger vill man inte vara. Nere till vänster vill man vara. (Y-skalan är andel av barn 0-17 år i jobless hushåll; x-skalan är arbetslöshet.)

UK lite granna en outlier i att ha oproportionerligt många hushåll helt utan jobb. Pga den särskilt stora ojämlikheten i landet? (Jfr The Economist 10 dec, "Class War III": "There is no denying that class is alive and potent. The structure of the British economy has changed, with the proletariat shrinking and the middle class bulging; celebrities have ousted aristocrats in the gossip columns. But most Britons still instinctively filter themselves and others into social classes, with attendant suspicions and snobberies.". Jfr 7 januari, "Plutonomi")

Källor: Eurostat.
http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page/portal/statistics/search_database

SAF och den fulla sysselsättningen

SAF-PM, 1950-tal:
”Då staten engagerat sig för genomförandet av en fullsysselsättningspolitik innebär detta, att staten på sitt sätt uppträder som en motpart till näringslivet.”

Bertil Kugelberg, 1964
”Arbetsmarknadsläget i stort ligger utanför föreningens möjlighet att direkt påverka, men vi bör använda det inflytande vi i olika former kan utöva till att åstadkomma en bättre balanserad ekonomisk politik…”

Callinicos: läs FT

För några veckor sedan debatterade marxisten Alex Callinicos och Financial Times huvud-ekonomikommentator Martin Wolf finanskrisen på King's College London, arrangerat av KCL:s läsegrupp i Kapitalet. Callinicos dissar, föga förvånande, mainstream-NEK, och rekommenderar däremot att man ska läsa Financial Times för att förstå ekonomin/krisen:

"/.../ mainstream academic economics is a disgrace and is essentially applied maths that has given up any attempt to understand the world in which we live; in as much as it attempts to engage with the world, it does so on the basis of nonsensical assumptions.

The basic premise in mainstream thinking about financial markets is something called the "efficient market hypothesis". You only have to state it to recognise it's nonsense. What it says is that, in a properly working financial market, the prices of assets and so on reflect all the relevant information.

Anyone who has the slightest acquaintance with the history of capitalism over the 300 years and the panics and crashes and slumps it's produced knows in an instant this hypothesis is nonsense. Yet it's what has framed mainstream thinking and served to legitimatise the expansion of financial markets we have seen take place in the past few decades.

So don't go to the mainstream academy if you want to understand the crisis.

I'd say go to the Financial Times. Despite the fact I was a Marxist, or perhaps because of it, I've obsessively read the Financial Times for more than 35 years because it does provide analysis of a very high standard and Martin Wolf is very I think a very important figure when it comes to offering analysis that tries to make sense of what is happening.

But even the Financial Times approaches the crisis within very narrow parameters. /.../"

Alex Callinicos, 2 november 2009. text från diskussionen kan laddas hem från KCL-Kapitalet-sidan som jag länkar till ovan.'

---
Vad bör man läsa för att förstå/begripa samhällsekonomin?

Mainstream-nationalekonomin får rätt ofta kritik för att inte hjälpa med detta. Den kritiken är ibland befogad. T ex så rapporterar David Colander och Arjo Klamer i sin surveyundersökning bland doktorander i nationalekonomi på US-amerikanska toppuniversitet att av de förmågor och kompetenser som doktoranderna anser att de får av sin utbildning, så är "förståelse för ekonomin" faktiskt väldigt lågt betygsatt. (!)

Här tänkte jag, inspirerad av Edward Leamers underbara bok Macroeconomic Patterns and Stories (Springer Verlag, 2009) spekulera i detta och höfta kring sådan hjälp

Financial Times 9/10
Economist 8/10
Marx Kapitalet 7/10
Leamers Macroeconomic Patterns and Stories 8/10
Klas Eklund, Vår ekonomi 6/10
Rodrik (ed) In Search of Prosperity 10/10
Rodrik One economics many recipes 7/10

(obs! betygen ska inte tas på stort allvar)

---
UPPDATERING
Citerar från Brad DeLongs blogg:

"Robert Skidelsky says that when Keynes lectured at Cambridge about monetary theory, he would begin by reading an article from the FT (or occasionally tje Economist), and then ask: 'What is the theory that lies behind this argument? Is it coherent? Could it be correct? How can we find out?' And that is how he would teach monetary theory at Cambridge."

DeLong, "Keynes and the FT", 12 november 2010

DeLong om relevans, FT-läsning och makro-undervisning: "What Should Macroeconomics Do?", 12 november 2010.

Inre kompass

Björn Elmbrant skriver väldigt fint och sant i sitt bidrag till Arenagruppens antologi Agenda 2010+ (Agora, 2008) som jag tror delar namn med ett större projekt som denna antologi är en del av. Antologin är, föga otippat, oväntad och skakar väl inte om ens värld direkt men jag tycker att kapitlen av Jonas Olofsson (mycket om försäkringssystemen) och Roger Mörtvik (mycket om osäkerhet i ett globaliserat Sverige och solidariska system för att hantera osäkerhet och risker) är riktigt bra. Liksom då Elmbrants, som är mindre detaljerat och mer idépolitiskt. Här säger Elmbrant något mycket bra om behovet av en inre kompass. (jag tänkte liknande när jag stötte på Margot Wallströms vidriga uttalande om Almedalen - hon verkar onekligen sakna inre kompass och klasskänsla). Elmbrant:

"Var fanns den socialdemokratiska klasskänslan när man släppte Vattenfalls direktörer lösa att berika sig på vanliga människors bekostnad? När en arbetarregering lurade ett antal vanliga människor att köpa 'folkaktien' Telia och förlora tusentals kronor på det? När man satte en ekonomisk maskinist som Curt Malmborg som chef för Försäkringskassan, för att jaga och trakassera människor som fallit mellan stolarna? När socialdemokraterna inte på många år haft en långsiktig tanke om den offentliga sektorn - som av hävd varit de små och utsattas värn - annat än att plus och minus ska gå ihop?
Jag efterlyser ingen klasskamp, men en klasskänsla, en inre kompass för att citera Anders Isaksson."

Björn Elmbrant, "Det stora uppdraget", i Håkan A Bengtsson (red) Agenda 2010+ (Agora, 2008)

Johnson om bankernas alltför stora politiska makt

Tidigare chefsekonom på IMF och akademisk ekonom på MIT (där bl a författare till en av 00-talets mest inflytelserika nationalekonomiska artiklar, "AJR 2001"*, han är J:et i AJR, tillsammans med Daron Acemoglu och James Robinson), är Simon Johnson en riktigt tung spelare i den ekonomiska debatten. Därför är det nästan lite förvånande hur sträng han är mot finanssektorn och finansiella och ekonomiska eliten i denna artikel om finanskrisen i USA.

Simon Johnson, "The quiet coup", The Atlantic april 2009

---
*Acemoglu Johnson Robinson, "The Colonial Origins of Economic Development: An Empirical Investigation", American Economic Review 2001. 3862 citeringar i Google Scholar
Också: AJR, "Reversal of Fortune: Geography and Institutions in the Making of the Modern World Income Distribution", Quarterly Journal of Economics 2002. 1622 citeringar i Google Scholar

Simon Johnson bloggar på The Baseline Scenario.

Konkurrensmekanismen på arbetsmarknaden, väl förstådd redan 1885

"Konkurrensen mellan arbetarna själva, detta deras största fördärv, vilken urartat och än mer skall urarta till ett verkligt och fördärvsinbringande utsugningssystem, har kommit föreningen att tänka på om möjligtvis icke någon gräns härför skulle kunna uppdagas. Då arbetarna nu, sammanslutna i fackföreningar, sammankomma och diskutera sina angelägenheter, ställer sig fattigdomen så ofta i vägen för realiserandet av planer och tänkesätt. Den fattigaste är nödd och tvungen att emottaga även det hårdaste arbete, som bjudes honom, emot huru låg och ringa lön som helst, ty han vet, att mottager icke han det, så kommer en annan i stället och bjuder ut sin arbetskraft till lika billigt om icke billigare pris. Följderna av ett sådant förhållande, en sådan tävlan med varandra, visa under nuvarande svåra arbetstider varthän det skadliga och för arbetarna ruinerande systemet, denna så vackert omordade 'fria tävlan' kan för arbetarklassen leda."

Stockholms Murarefackförenings verksamhetsberättelse för år 1885, citerad i Berit Bengtsson, Kampen mot §23: Facklig makt vid anställning och avsked i Sverige före 1940 (diss. Uppsala universitet, 2006, s 22)

- Jfr 9 juli, "Ett försök till Freeman-Robinson-syntes"

Stor public works-satsning i Indien

Spännande i Economist om en jättelik public works-satsning i Indien!

"India’s National Rural Employment Guarantee Act (NREGA), which guarantees 100 days of minimum-wage employment on public works to every rural household that asks for it. But getting the work is not always easy. And getting paid for it is gruelling labour in itself.

Mr Kumar has three colleagues but no computer. It will take him four days of paperwork to distribute the money to hundreds of tiny accounts opened by NREGA workers. He will get to it when he can, he says. It could be worse. In the eastern state of Jharkhand, a banker was more enthusiastic about the NREGA. He conspired with a local official and contractor to fake the number of days worked under the scheme, withdrawing the extra money from oblivious workers’ accounts.

Despite such flaws, the NREGA is winning praise from unexpected quarters. One reason India weathered the financial crisis of the past year was the strength of rural demand, many economists argue, and one reason for that strength was the expansion of the act to every rural district in April 2008. Once dismissed as a reckless fiscal sop, the scheme is now lauded as a timely fiscal stimulus. Because it must accommodate anyone who demands work, it can expand naturally as the need arises."

Economist, "Rural job guarantees", 5 november

Läs inte Robinson 2004

I neoklassisk nationalekonomi har varor och tjänster typiskt sett avtagande marginalnytta, vilket innebär att vid någon punkt får en person/konsument ut mindre och mindre nytta för varje ny enhet av en viss vara eller tjänst som han/hon konsumerar. T ex: på en varm sommardag blir jag mycket glad av en kall glass - marginalnyttan är hög. Men om jag äter fem glassar, är den femte inte särskilt god längre och får mig att må illa. Marginalnyttan har fallit.

Åtminstone när man diskuterar lite raljerande, så kan man ofta ta upp huruvida en viss forskningsgren/inriktning/applicerande av en viss teori eller modell har avtagande marginalnytta. (T ex gör Todd Sandler det konsekvent i sin fina översikt över samtida nationalekonomi, Economic Concepts for the Social Sciences, Cambridge UP 2001).

När jag läser mer och mer om det ena och det andra - anställningsförhållandet, internationell handel, globalisering osv - slår det mig inte sällan att för teoretiska böcker började marginalnyttan avta för länge sen, och vad som behövs är istället empiriska studier (förankrade i teori, så klart). Neoklassisk nationalekonomi brukar beskyllas för att syssla för mycket med världsfrånvända modeller och det stämmer nog, men tyvärr stämmer samma sak också för marxister.

Ett exempel på detta är William I. Robinsons världsfrånvända A Theory of Global Capitalism. Robinson är mycket uttalad marxist och förkastar bl a Webers statsteori här utan några "belägg" utan enbart baserat på teoretiska (förvisso dialektiska) resonemang. Hans huvudtes i boken är att en "transnationell kapitalistklass" (TNC) och en "transnationell kapitaliststat" (TNS) vuxit fram, och att det är en kvalitativ skillnad mellan den fas som världen befinner sig i nu av transnationell kapitalism och den tidigare fasen av internationell kapitalism.

"Marxists would do well also to reconsider the argument by Marx and Engels that 'the proletariat of each country must, of course, first of all settle matters with its own bourgeoisie'. 'Its own bourgeoisie' is not transnational." (s 142)

-R bortser här ifrån alla de företag som inte är transnationella, inklusive många lokalt/regionalt/nationellt baserade tjänsteföretag! Klasskampen finns alltså inte på de företag som inte är verksamma i minst två länder? Enögdheten i Robinsons teori blir här tydlig.

Ännu värre blir de totala felstegen i Robinsons perspektiv här:

"The September 2001 attack on the World Trade Center in New York suggested the rise of new modalities of conflict between the weak and the powerful in global society. In the past, the most exploited, oppressed, and dispossessed sectors of humanity, the colonized, were forced by material and spatial reality to limit their resistance to the direct sites of colonial control..." (s 160)

Det är något djupt sjukt när terroristdåden 11 september 2001 tolkas som att de svaga/subalterna i globala samhället slår tillbaka... Sonen till en byggherre från en välbärgad saudisk finansfamilj, för en progressiv kamp? I think not. De anställda - den faktiska arbetarklassen - i de av bin Ladinfamiljen ägda företagen, ja de är arbetarklass och i en vettigare marxistisk modell bärare av ett viktigt intresse. Men sådana figurerar inte i Robinsons teori. Det är det bara "det transnationella" som gäller, och strunt som empiri bryr han sig inte om.

Om jag får lov att vara lite oförskämd så skulle jag vilja säga att det finns något oerhört US-amerikanskt över Robinsons bok. Eftersom US-amerikanska vänsterradikala intellektuella tenderar att inte ha någon förankring i eller kontakt med en genuin arbetarrörelse, så tenderar deras verk att snarare utmärkas av "rädda världen-ism" och collegeutbildad kust-medelklass-skam över vad deras regering gör i och mot "tredje världen", än av några grundade insikter i hur en arbetarrörelse fungerar. De tenderar att idealisera "motstånd" i de vagaste termer och svänga sig med frasradikala uttryck, men utan någon genuin dialektik eftersom de saknar arbetarrörelse i sig. Ett stort och extremt viktigt undantag är förstås Beverly Silver, (ett annat är Carolina Bank Muñoz) men så växte Silver också upp i bilarbetarstaden Detroit...

Läs inte: William I Robinson, A Theory of Global Capitalism: Production, Class, and State in a Transnational World (Johns Hopkins Press, 2004)

Läs istället: marxisterna Ed Brown, Bob Milward, Giles Mohan & Alfred B Zack-Williams, Structural Adjustment: Theory, Practice, and Impacts (Routledge, 2000)

---
Också bra:

Historikern Juha Siltala behandlar tre viktiga forskare - David Harvey, Andrew Glyn, Beverly Silver - om globala kapitalismen på rekordfart (texten är kort!, många bra idéer per stycke:

Juha Siltala, "'Facklig organisering i Kina är en människorättsfråga'", Löntagaren 29 mars 2007

Teknikföretagen radikala för ökade löneskillnader

I en ny rapport om lönebildningen, "Lönebildning i djup lågkonjunktur: ökat lokalt inflytande krävs", inför avtalsrörelsen 09-10 (avtalen ska slutas i april, om jag inte tar fel) uttalar sig Teknikföretagen rejält radikalt om hur mycket lönestrukturen i Sverige måste ändras. TF vill att löneskillnaderna inom yrken och mellan yrken ska öka, och skriver rakt ut att de tycker att de lägsta lönerna ska sänkas. Oavsett om man håller med dem eller inte är statistiken intressant i alla fall; de har skaffat fram jämförbar lönestatistik för yrkesgrupper i TF:s bransch från fyra länder: Sverige, USA, Storbritannien och Danmark.

---



TF: "Resultatet av en sammanpressad lönestruktur är bland annat att mindre produktiv arbetskraft riskerar att trängas ut från arbetsmarknaden i onödan. Alternativt innebär alltför höga relativa löner att personer inte blir anställda i önskad omfattning. Den sammanpressade lönespridningen är även orättvis då kompetens- och utbildningssatsningar förefaller att löna sig dåligt.
Lönebildningen bör göra det möjligt för företag att bättre premiera både mer och mindre produktiva medarbetare för deras insatser. Lönen ska återspegla erfarenhet, kompetens, initiativ, ansvar, skicklighet och marknadsförutsättningar, inte en felaktig facklig fördelningspolitik. Löneskillnader ska vara objektiva och motiverade. Inga individgarantier bör förekomma i kollektivavtalen eftersom sådana motverkar en mer rättvis lönespridning." (s 20)

---

"Relativt sett är inte produktivitets- eller kompetensnivå för de lägst betalda i Sverige så mycket högre än i USA att det skulle motivera dessa stora skillnader. Det är inte heller rimligt att anta att andra faktorer som kapitalintensitet eller maskinutrustning skiljer sig signifikant mellan yrkena. Det är dessutom svårt att finna bevis i den offentliga statistiken för att en relativ knapphet eller brist på yrkesarbetare eller skillnader i kapitalintensitet skulle ha pressat upp de lägsta lönenivåer i Sverige. I stället har lönerna för de mindre kvalificerade i Sverige sedan länge pressats upp till felaktiga nivåer genom en orimlig facklig lönepolitik.
Inför de kommande avtalsförhandlingarna avvisar vi bestämt särskilda höjningar av lägsta lönerna. Lägsta lönerna i de centrala avtalen bör sänkas. Lägsta löner i kollektivavtalen bör även göras dispositiva, det vill säga bestämmas på den lokala arbetsplatsen." (s 21

6F-ordförande: SAP bör ta ett steg åt vänster

"Inför Socialdemokraternas kongress som inleds idag har det talats mycket om att S måste vinna förtroende i medelklassen, framförallt i Stockholm. Men det finns inte någon självklar politik som kan vinna den storstadsbaserade medelklassens förtroende. Vägen till socialdemokratisk framgång har dock alltid varit formulerandet av en politik som både mobiliserar arbetarväljare och attra-herar medelklassväljare.

Hittills har borgerligheten tagit initiativet i att formulera den arbetande medelklassens problem – och förslagen till lösningar. De förslagen har sedan smittat av sig och dyker upp i olika lightversioner från en del S-företrädare. Effekten har blivit otydlighet och en oppositions-politik som mest reagerar på alliansens utspel, och sällan formulerar en egen, samman-hållen politik.

Vi menar att osäkerheten inte är befogad och att Socialdemokratin kan bygga en politik som både välkomnas av de traditionella väljargrupperna och mycket stora delar av den arbetande medelklassen i storstäderna. De viktigaste exemplen gäller småföre-tagen, de offentliga försäkringssystemen, kollektivavtalen och de många privatiseringarna.

Våra förbund verkar i branscher där hotet mot småföretagen inte kommer från samhälle och byråkrati utan tvärtom – från osund konkurrens och slapp kontroll. Här borde S kunna axla ansvaret för att formulera små-företagares frustration över det som faktiskt är konsekvenserna av nyliberal politik, exempelvis när det gäller beställaransvar och åtgärder som stöder snabba fakturabetalningar och att ge mer resurser till kampen mot ekobrotten och att tydligt verka för att såväl privat som offentlig upphandling inte medverkar till lönedumpning, otrygghet och fiffel.

Socialförsäkringarna är centrala i den socialdemokratiska idé- traditionen. På ett övergripande plan är systemet mycket kostnadseffektivt, och svinnet begränsat. Nu blir dock konsekvenserna av jobbpolitikens åtstramningar tydliga. 10000-tals sjuka ska tvingas söka jobb samtidigt som 300000 arbetslösa får allt sämre ersättning och pressas mot socialbidrag. Socialdemokratin måste ha modet att återta mer än en fjärdedel av skattesänkningarna vid ett regeringsskifte för att, inte bara återställa socialförsäkringarna, utan göra dem bättre och mer rättvisa än före valet 2006.

Medelklassen i storstäderna vill ha fungerande skolor, sjukhus och äldreomsorg. Nu ser många de negativa konsekvenserna där skolor plötsligt går i konkurs men där det också går att bygga regelrätta förmögenheter på skattepengar. Det finns all anledning för S att styra upp detta. Friheten att välja bort exempelvis dåliga skolor kan uppnås med andra metoder än att företag kan rekvirera skattepengar för privat förmögenhetsuppbyggnad.

Om en offentlig verksamhet fungerar dåligt, får inte S vifta undan kritiken, men inte heller tappa självförtroendet så grundligt att man flyr till marknads-lösningar på grundläggande samhälleliga uppgifter.

Mycket talar för att de nyliberala lösningarna har kommit till vägs ände. Inte ens regeringen försöker längre motivera konkurrensutsättning och utförsäljningar med argument om effektivitet. SBAB, Apoteket och Bilprov-ningen är tre paradexempel på verksamheter där man måste leta med lupp efter eventuella effek-tiviseringsvinster – men där förlusterna är uppenbara. Bolagiseringen av Banverket produktion och konkurrensutsättningen av lotsverksamheten är ytterligare några exempel på regeringens ideologiska experimentverkstad. Socialdemokratin måste i privatiserings- och avregleringsfrågorna forma en tydlig politik.

Ordning och reda på arbetsmarknaden är en av våra hjärtefrågor. Kollektivavtalen och den svenska arbetsmarknadsmodellen är grunden för en fungerande arbetsmarknad med rättvisa villkor. Den svenska modellen är hotad, främst genom beslut i EG-domstolen, men den nuvarande svenska regeringen gör inget för att bromsa utvecklingen, snarare spä på den. S måste göra kollektivavtalen och ordning och reda på arbetsmarknaden till en central valfråga.

De medlemmar vi pratar med är oroliga för att kontrasterna i politiken blir mindre. Det är inte längre lika tydligt vad som är höger och vänster. Kampen om medelklassen, i synnerhet i Stockholm, stressar partierna och risken är att de politiska förslagen blir likriktade. Medelklassen vill ha en generell välfärds-politik, en bra och skattefinansierad omsorg och en arbetsmarknad med ordning och reda. Socialdemokratin borde därför ta ett steg åt vänster, kontrastera mot högern, och genom detta vinna ett brett förtroende."

ordförandena för 6F: Janne Rudén, ordförande SEKO; Hans Tilly, ordförande Byggnads; Lars Lindgren, ordförande Transport; Hans Öhlund, ordförande Fastighets; Jonas Wallin, ordförande Elektrikerna; Lars-Åke Lundin, ordförande Målarna. SvD Brännpunkt 28 oktober, "S borde ta ett steg åt vänster"

6F - frågor och svar, Målarförbundet

Solow och Korpi om orsakerna till hög arbetslöshet efter "de gyllene åren"

"Now I want to speak about the unspeakable: I am almost tempted to suggest that women and young people leave the room. The subject is one that, if it is mentioned at all in polite company, is grouped with witchcraft, drunkenness, and the abuse of children, things that we know are there but that are best denied. It is possible that one source of continued high unemployment in Europe is that the domestic demand for goods and services, and therefore for labor, has been forced to unnecessarily and unhealthily low levels."

Robert M. Solow, “Unemployment in the United States and in Europe: A Contrast
and the Reasons,” CESifo working paper, no. 231, 2000

---

Walter Korpi fortsätter "into the unspeakable":

”As naturally as we talk about the weather, we can discuss moral hazards among the unemployed, self-seeking politicians, and public bureaucrats as well as rent-seeking unions and insiders, but to introduce a political class-related element in the analysis of unemployment is likely to be seen as a
faux pas. For good reasons, when doing so, Robert Solow introduced his talk in the following way:

Now I want to speak about the unspeakable: I am almost tempted to suggest that women and young people leave the room. The subject is one that, if it is mentioned at all in polite company, is grouped with witchcraft, drunkenness, and the abuse of children, things that we know are there but that are best denied. It is possible that one source of continued high unemployment in Europe is that the domestic demand for goods and services, and therefore for labor, has been forced to unnecessarily and unhealthily lowle vels.

Solow called into question the widely accepted view that labor market rigidities and distortions can explain the return of mass unemployment in Europe and pointed to important Keynesian elements for this return. By arguing that we have to consider politics and distributive conflicts among major interest groups, among them employers and employees, as factors significant for long-term variations in
unemployment and for differences among countries, this article takes a further step into the unspeakable.”

Walter Korpi, "The Great Trough in Unemployment", Politics and Society, 2002

---
En av den ekonomiska nyliberalismens centrala texter är OECD:s Jobs Study från 1994. Oavsett om den nyliberala perioden är över eller inte är det klart att åren efter murens fall var en historisk höjdpunkt i nyliberal ideologi. Och bortom mer teoretiska texter av Friedman, Nozick, Hayek et al och retoriker och politiker som Reagan och Thatcher så finns det också ett och annat mer praktiskt dokument som står som ett monument för nyliberalismen. OECD:s Jobs Study från 1994 är antagligen det främsta av dessa; i en svensk kontext är Lindbeckkommissionens rapport förmodligen #1. (I senare Jobs Studies har OECD mildrat sin nyliberala inställning.)

Walter Korpi citerar i en briljant 64-sidig tidskriftsartikel en ironisk LSE-arbetsmarknadsekonom Alan Manning om 1994 års Jobs Study:

“In what probably is the major official policy analysis of the 1990s, the OECD Jobs Study came to the conclusion that in a number of member countries, improvements of unemployment entitlements have generated major increases in unemployment levels, however, with time lags varying from six to seventeen years. Thus, for example, this report concludes, ‘Entitlements rose in Sweden in 1974 and in Switzerland in 1977 with major rises in unemployment in 1991 in both cases.’ In one of the very rare critical comments by economists on this piece of writing, Manning describes such causal interpretations as ‘absurd. In fact, one could write a very similar paragraph relating performance in the Eurovision Song Contest to unemployment. Sweden won in 1991 (as well as in 1974) and Switzerland in 1988, so this alternative hypothesis would seem better able to explain the rise in unemployment in 1991 in both cases.”

Alan Manning, “Comment on B. Holmlund, ‘Unemployment Insurance in Theory
and Practice,’” Scandinavian Journal of Economics 100, no. 1 (1998): 143-45. Citerad i Walter Korpi, "The Great Trough in Unemployement", Politics and Society, 2002.

---
Korpis Kalecki-Rehn-hypotes:

"We can now formulate what can be called the Kalecki-Rehn hypothesis: The high unemployment rates after 1973 partly reflect attempts by business and conservative interests to reshape relations of power and patterns of distribution prevailing during the full employment era into more favorable ones from their point of view. Instead of being the major problem, unemployment thus comes to be seen as a solution to other problems now considered more serious."

Walter Korpi, "The Great Trough in Unemployment: A Long-Term View of Unemployment, Inflation, Strikes, and the Profit/Wage Ratio", Politics and Society nr 3 2002, s 397

- omvändningen i makt visar sig också i en U-formad kurva för profit/löne-ration av BNP under åren 1960-1998: under 1960- och 70-talen minskar profitandelen, och från och med 1980 ökar den igen. (för de flesta OECD-länder som Korpi studerat, inte för USA.)

Korpi går vidare med att kritisera det neoklassiska perspektivet på den ökade arbetslösheten i OECD-länderna sedan ca 1980 för att vara begränsat/inskränkt:

"In this article, I have approached the radical changes in the political economies in the Western countries during the past century with a focus on the role of distributive conflict as reflected in long-term changes in levels of unemployment, a focus that opens up newperspectives on these changes. In the analysis, I have contrasted an economic supply-and-demand framework keyed to market dysfunctioning with a power-sensitive approach focusing on long-term positive sum conflicts among differently endowed actors and interest groups. Often characterized by elegance in mathematical modeling, analyses in the neoclassical supply-and-demand mold have concentrated on the return of mass unemployment after 1973, viewing labor market distortions and rigidities hindering wages to adjust to market-clearing levels as central causes. Although in manyways valuable, these studies must be seen as partial.
Important limitations are that they have come to largely neglect the element of distributive conflict in the relationship between the parties on the labor market, give scant attention to the role of power differences in this relationship, approach the labor market as any other market, and do not consider the longer time perspective.”

(Korpi 2002, s 408f)

Indisk försiktighet mot kapitalinflöden

Indien har infört en 2 procentsskatt på utländska köp av equities och debts i Indien.

"A once-sheltered economy [Indien] is now increasingly open to foreign capital, which rained down on the country in 2007, only to evaporate last year. The rains are now returning: foreigners have invested $13.8 billion in India’s stockmarkets since April, having withdrawn $8.6 billion over the same period last year. The Sensex, India’s most widely watched stockmarket index, has surged by almost 100% since its March lows. On October 27th the Reserve Bank of India (RBI) held its key policy rate at 4.75%, even though it is anxious about rising inflation. It is wary of attracting even more money from foreign investors, who are looking for high returns in a world of meagre yields.

India’s discomfort (see article) is widely shared. Less than a year ago policymakers in emerging economies fretted about capital flight. Their currencies and reserves were falling as foreigners tried to raise cash by ditching whatever assets they could sell. Several governments queued up for emergency loans from the IMF or a currency swap with the Federal Reserve. Now they are worried about capital flowing in the opposite direction. On October 20th Brazil imposed a 2% tax on foreign purchases of equities and debt. Investors are now looking around to see who might follow suit.

Many emerging economies are reluctant to impose such controls. They fear such an infringement on economic freedoms will cast doubt on their commitment to market-friendly policies. Brazil seems almost apologetic about its taxes, which it insists are meant only to prevent excesses. India, by contrast, is less bashful about these things. It is proud of its “carefully calibrated” easing of capital restrictions over the past 18 years. It has no need to impose a tax on foreign investment in bonds, because such purchases are still banned beyond a fixed amount. Indian firms can raise money abroad, but the RBI sets limits on the amounts, rates and purposes of this borrowing. Foreign-direct investment (FDI) is welcomed enthusiastically, except in some industries, where it is spurned as an alien intrusion on the Indian way of life.

Having avoided the Asian financial crisis in the 1990s and escaped the worst effects of the most recent meltdown, India’s cautious liberalisers feel they have won the argument this time around. It is hard to disagree. It is a pity emerging economies cannot enjoy a shortcut to prosperity by importing capital reliably from abroad; it is a pity they must rely so heavily on their own savings to finance their urgent investment needs; it is a pity, in short, that the liberal case for the free movement of capital faltered. But falter it did. If the Asian financial crisis was not enough to give pause, eastern Europe’s present travails should. Yet there are better and worse ways to impose capital controls to avoid inflating bubbles or becoming overdependent on foreign lenders—and India’s are worse."

Economist, "Capital controls: Raining on India's parade", 31 oktober s 16

Alienation

Ett av de få områden där jag blir intresserad av filosofi är det om vad jag fortfarande kallar "alienation", även om det nog är ett dåligt eller imprecist begrepp för vad jag vill fånga. Vad jag vill åt är den i min uppfattning centrala inslaget i ett samhälle, om huruvida medborgarna känner att de kan påverka sin situation och samhället i stort, eller om de tvärtom känner att det inte finns något de kan göra (dvs. de blir hopplösa). Arendt skrev ju i Human Condition att Marx hade fel om alienationen; Arendt menade att folk blir alienerade från samhället, inte från sig själva.

Oavsett hur, tror jag att alienation i denna bemärkelse också är kopplat till socio-ekonomiska faktorer. Statsvetaren Per Adman, influerad av bl a Carole Pateman, har t ex skrivit en avhandling om hur arbetslöshet påverkar ens politiska aktivitet och huruvida man känner att man kan påverka samhället.

Economist hade för några veckor sedan en mycket intressant diagram på detta med huruvida medborgarna, här i Storbritannien, känner att de kan påverka samhället ("influence decisions" är formuleringen i enkäten) eller inte.

The Economist, "Poor whites: On the edge", 24 oktober 2009 s 39

The compensatory logic of liberalization

Jonas Pontusson kommenterar och utvidgar i en artikel som kommer att publiceras i ett kommande nummer av Fronesis statsvetaren Peter Katzensteins gamla tes (Small States in World Markets, 1985) i jämförande politisk ekonomi att små korporativistiska europeiska stater kombinerat och kombinerar stor ekonomisk öppenhet för globaliseringen med starka välfärdssystem, och att de två hänger ihop. Pontusson kallar tesen där för "the compensatory logic of liberalization". (Dani Rodrik gör inflytelserikt samma poäng i sin Has Globalization Gone Too Far? från 1997.)

Jag sitter nu och kollar på nationalekonomiska artiklar om globalisering och välfärd och slås av hur eniga de vänsterliberala nationalekonomerna - Krugman, Rodrik, t om JK Galbraith, osv -i sitt förespråkande av just en sådan policykombination: frihandel, och så kompensera frihandelns förlorare med bättre välfärdssystem och omställningssystem för att få uppsagda så snabbt som möjligt till ett nytt jobb. En Kaldor-Hicks-förbättring, helt enkelt.

---

Paul Krugman, "Divided over trade", New York Times 14 maj 2007

"Fears that low-wage competition is driving down U.S. wages have a real basis in both theory and fact. When we import labor-intensive manufactured goods from the third world instead of making them here, the result is reduced demand for less-educated American workers, which leads in turn to lower wages for these workers. And no, cheap consumer goods at Wal-Mart aren’t adequate compensation.
So imports from the third world, although they make the United States as a whole richer, make tens of millions of Americans poorer. How much poorer? In the mid-1990s a number of economists, myself included, crunched the numbers and concluded that the depressing effects of imports on the wages of less-educated Americans were modest, not more than a few percent.
But that may have changed. We’re buying a lot more from third-world countries today than we did a dozen years ago, and the largest increases have come in imports from Mexico, where wages are only about 11 percent of the U.S. level, and China, where wages are only 3 percent of the U.S. level. Trade still isn’t the main source of rising economic inequality, but it’s a bigger factor than it was.
So there is a dark side to globalization. The question, however, is what to do about it.
/.../
if Democrats really want to help American workers, they’ll have to do it with a pro-labor policy that relies on better tools than trade policy. Universal health care, paid for by taxing the economy’s winners, would be a good place to start."

---
Dani Rodrik, "Krugman and the trade populists"

"The point that trade policy cannot substitute for an adequate social policy is perfectly sensible. So is the argument that the need for social policy becomes greater when globalization exerts downward pressure on wages and creates new risks and anxieties. As a large and venerable literature has shown, countries that trade more have larger social programs and more generous safety nets."

---
Krugman, "Winners and losers from trade"

"Many people think that Economics 101 says that trade is good for everyone. Alas, it isn't so. Way back in 1941 Paul Samuelson and Wolfgang Stolper pointed out that even the most conventional economic analysis suggests that some group within a country - and possibly a large group - actually loses from trade. It's even in Wikipedia."

---
Etienne Wasmer & Jakob von Weizsacker, "Helping the free trade losers", Project Syndicate 15 maj 2007
---
Danny Leipziger & Michael Spence, "Globalisation's losers need support", Financial Times 14 maj 2007

"The modern globalisation debate deals with many important issues... None is more important, however, than who benefits and who loses, absolutely and relatively, in both advanced and developing countries.
Sustained high growth is expanding in the developing world ... and is made possible by the ... growing integration of the global economy. So there is a lot at stake. Income inequality often rises in the growth process, however, and domestic policy is needed to mitigate the negative impacts on those who lose.
In China, the bottom 10 per cent of the income distribution has seen its income rise by 42 per cent in the past 10 years. The middle has grown by 115 per cent and the top 10 per cent by 168 per cent. ... Everyone has benefited but not equally. Similar patterns can be seen in other rapidly growing countries such as India.
A slightly different but related income distribution phenomenon can be seen in the US. In the past 20 years, productivity and real incomes have risen in the US, but the middle of the distribution has gained less than the lower tail and especially the upper tail. The middle grew at 0.4 per cent annually while the upper end grew at 1.25 per cent; small numbers that add up to large changes over a decade or two.
In the case of the US and other advanced economies, not all of this is due to globalisation. There is a shift in the industrial mix ... enabled by the global economy. But there are other drivers. Tax policy is one. Information technology is another. Some aspects of IT are labour saving – a domestic phenomenon that has little to do with outsourcing..., but which hurts some wage earners. A more recent phenomenon is ... services, where labour can be supplied without geographic proximity...
In developing and advanced countries there are growing protectionist voices. They must be controlled because the cost of disengaging..., especially among the poorer countries of the world, is simply too high. It is far better policy to capture the benefits of global markets and to look for domestic policies that reduce the costs in these distributional dimensions...
If we are to continue to have a highly efficient, flexible and innovative economy, there will be creative destruction and churn. That kind of dynamism needs to be underpinned by two legs: programmes that help individuals make employment transitions, and solid safety nets and assured access to basic services such as education and healthcare.
This access must not vary with the ebb and flow of economic activity and personal circumstances. To have an open economy we may need a more protective one than we have had in the recent past. It is a trade-off. The art in policy-making is to design these protections with minimal adverse impacts on mobility and efficiency, the underpinning of the job-creation engine. ...
We need to accommodate a rapidly changing economic mix as a result of technology and global market forces and to balance that with policies that make the growth and distribution of the benefits inclusive."

---
James K. Galbraith, "Why Populists Need to Re-Think Trade", The American Prospect 10 maj 2007
---
J. Brad Delong, "Puzzles in the Economics and Politics of Trade", 2 juni 2008

"My gut feeling is that globalization, at the margin, decreases inequality between countries while slightly increasing inequality within countries.... A smart take on trade and globalization might well involve going forwards with the Doha round while at the same time doing a lot of work on reinforcing a social safety net which is currently failing a lot of blue-collar Americans."

---
David Wessel, ledare i Wall Street Journal 14 juni 2007, "The case for taxing globalization's winners", refereras av Mark Thoma:

"A new argument is emerging among the pro-globalization crowd in the U.S...: Tax the rich more heavily to thwart an economically crippling political backlash against trade prompted by workers who see themselves -- with some justification -- as losers from globalization.

The sharpest articulation of this view comes not from one of the Democratic presidential campaigns, but from economist Matthew Slaughter, who recently left President Bush's Council of Economic Advisers to return to Dartmouth's Tuck School of Business.

'Policy has become more protectionist because the public is becoming more protectionist,' Mr. Slaughter and ... Yale political scientist Kenneth Scheve, write in the new issue of Foreign Affairs magazine. 'And the public is becoming more protectionist because incomes are stagnating or falling.'
Globalization, the two academics argue with unswerving conviction, is good for the U.S. ... But the benefits ... have been distributed unevenly."

---
Uppdatering 5 mars 2012

Data för 18 OECD-länder, 1961-2007.
A-kassemått från OECD.
Handelsdata från Penn World Table 7.0, uppdaterad maj 2011

Socialdemokratisk idédebatt i bokform

De senaste två åren har, tror jag, det skett en stark expansion i genren "socialdemokratisk idédebatt i bokform". Det är förstås inte helt lätt att definiera denna genre och exakt vad som ska räknas, men jag tänker mig att det ska vara:

(a) böcker
(b) som snarare än ett särskilt tema behandlar socialdemokratisk politik på ett övergripande plan
(c) som diskuterar principer, idéer och ideologi.
(d) som är hyfsat "populärt" hållna, dvs. inte doktorsavhandlingar eller liknande som är inriktade på den vetenskapliga sfären

T ex Jesper Bengtssons Det måttfulla upproret: Lindh, Sahlin, Wallström och 20 år av politisk förnyelse (2004), Lotta Grönings Sanning eller konka: Mona Sahlins politiska liv, Håkan A Bengtssons Mona Sahlin tur och retur och Christer Isakssons böcker om Ingvar Carlsson och Mona Sahlin räknas som reportage, inte idédebatt. T ex Per Nuders Stolt men inte nöjd räknas som biografi, inte idédebatt.

De som jag kommer fram till har kommit under 2008 och 2009 är då:

Finmo & Wennerhag (red), Från smedja till sambandscentral. S-studenter / Premiss
Kielos (red), Den grå vågen. Hjalmarson & Högberg
Jenny Andersson, När framtiden redan hänt. Ordfront
Lundberg & Suhonen (red), Snart går vi utan er. Tvärdrag
Franzén & Larsson (red), Efter ett kvartssekel av nederlag. S-studenter & Byggnads
Borgnäs et al (red), 10-talsprogrammet. S-studenter

Reflektioner/frågor kring detta:
- stämmer intrycket att det under 2008 och 2009 publicerats ovanligt mycket socialdemokratisk idédebattlitteratur?
- finns det några konjunkturer / cykler i idédebatten och vad beror de i så fall på? dvs. finns det några yttre faktorer - t ex att partiet går bra eller dåligt, att ekonomin går bra eller dåligt, världspolitiska omvälvningar, osv - som gör att det under en viss period publiceras särskilt mycket eller litet idédebattlitteratur?

De socialdemokratiska idédebattböcker som jag känner till från de senaste 30 åren, efter att ha kollat Göteborgs folkbiblioteks katalog, Göteborgs universitetsbiblioteks katalog samt LIBRIS genom att söka på "Sveriges socialdemokratiska arbetareparti" som ämne, är:

80-tal
Bernhardsson, Bo och Kolk, Jaan (1980): Det nödvändiga uppbrottet. En debattbok om 80-talets socialdemokratiska politik. Stockholm: Rabén & Sjögren
Gunnarson, Gunnar: Socialdemokratiskt idévarv : utopism, marxism, socialism. 1980
Ahlqvist, Berndt (1982): I bräcklig farkost. En bok om svensk ekonomi i internationell miljö. Stockholm: Tiden
Eklund, Klas (1982): Den bistra sanningen. Stockholm: Tiden
Lindholm, Berndt (1983): Rörelsen och folkhemmet. Välfärdsstaten, den kommunala demokratin och medborgarsamverkan. Stockholm: Rabén och Sjögren
Ahlqvist, Berndt och Engqvist, Lars (1984): Samtal med Feldt. Stockholm: Tiden
Hedborg, Anna och Meidner, Rudolf (1984): Folkhemsmodellen. Stockholm: Rabén och Sjögren
Marjasin, Sigvard och Engman, Svante (1984): Svaret. Stockholm: Tiden
Persson, John-Olof och Haste, Hans (1984): Förnyelse i folkhemmet. Stockholm: Tiden
Hvad vilja socialdemokraterna : [vårt parti]. Brevskolan, cop. 1986
Tuula Eriksson, Ulf Himmelstrand & Anders S. Olsson, Framtidens utmaningar: socialdemokratin inför 90-talet. Laboremus, 1987
Per Kågeson, Det gamla uppdraget: Socialdemokratin och socialismen. Tiden, 1989

90-tal
Bernhardsson, Bo och Kask, Peter Jaan (1990): Samtal med Lars Engqvist. Genarp: Ängen förlag
Hans Haste (1990) Socialdemokrati i kris: Eller räta på ryggen, sossar! Tiden, 1990
Augustsson, och Hansén, Stig (1991): På spaning efter socialismen. Stockholm: Ordfront
Färm, Göran (1991): Carlsson. En samtalsbok med Ingvar Carlsson. Stockholm: Tiden
Olsson, Robert: Göran Johans(s)on : vardag och visioner. Tre böcker, 1991
Ingvar Persson (red), Å nu då? Unga socialdemokrater om misslyckanden och möjligheter. Tvärdrag, och Tidens förlag 1991
Carlsson, Ingvar (1994): Tillväxt och rättvisa. Stockholm: Tiden
Ljunggren, Stig-Björn (1994): Ett visst mått av frihet. Stockholm: Tiden
Peter Antman (red) (1994) Systemskiftet.
Jakten på den försvunna visionen : 21 röster om politikens förlorade heder : en antologi. Carlsson, 1996
Hans-Göran Franck (red), Tankar om socialdemokratin. Skrivareförlaget i Skåne, 1996
Sahlström, Olle: Den röde patriarken : en essä om arbetarrörelsens auktoritära tradition. Atlas, 1998
Peeter-Jaan Kask (red), (S) 2000 : 18 unga socialdemokrater om en politik för ett nytt sekel. Hjalmar & Jörgen, 1998

2000-tal
Engqvist, Lars: Jämlikhet i frihet. B90, 2000
Dan Andersson, Uppdraget: vänster, förnyelse, skapande. Idé och tendens, 2000
Luciano Astudillo m fl, Finns arbetarrörelsen? 16 inlägg om facket och politiken. Hjalmarson & Högberg, 2000
Anna Holmgren (red) Är det högt i tak i partiet? Stockholm: LO idédebatt
Pettersson, Henry: Studier i rött : socialdemokratins idéer. Premiss, 2005
Svante Pedersson, Den nya socialdemokratin. egenutgiven, 2006
Anders Nilsson & Örjan Nyström: Den sociala demokratins andra århundrade? Atlas, 2005
Nilsson, Anders & Örjan Nyström: Reformismens möjligheter : åter till den bättre framtiden. Premiss, 2008
Andersson, Jenny: När framtiden redan hänt : socialdemokratin och folkhemsnostalgin
Ordfront, 2009
Snart går vi utan er : brev till socialdemokraterna. Leopard, 2009

(Kuriosa:
Socialdemokratins politiska problem : [maktapparat eller koloss?] / Jan Wallenberg
Stockholm : Timbro idé, 1987)

Utifrån den listan ser det ut som att det under perioden 80- 90- och 00-talen funnits tre "högkonjunkturer" för socialdemokratisk idédebatt: början av 80-talet, början av 90-talet, och slutet av 00-talet. En faktor som de tre perioderna uppenbart har gemensamt är förlust av regeringsmakten (även om böckerna 90-91 kom före valförlusten).

---
Jfr:
Per T Ohlsson (initialen!) efterlyser liksom Peter Wolodarski tidigare mer socialdemokratisk idédebatt. Gillar Håkan A Bengtssons artikel "Socialdemokratin och den globala kapitalismen" (pdf) och Kielos (red) Grå vågen.

Per T Ohlsson, "Farväl till idéerna", Sydsvenskan 1 november

Tidig arbetslöshet i England

"We have the evidence of wage control legislation in the mid 14th century as proof that a significant number of people received wages for their labour by that time (Quigley, 1996).
/.../
Unemployment became endemic by the early 16th century as the rural labour force was rationalised by commercial methods of agricultural production, private and public armies were disbanded, and population growth resumed following the plagues and wars of the 14th Century (S&B Webb,1927:42-43). A growing army of landless peasants wandered from district to district begging for food and work (Leonard, 1965:15-17). As the feudal estates withered away, unemployed destitution became the alternate to waged employment instead of feudal servitude. Those without work begged or stole or starved (Leonard, 1965:225). While property owners could employ labourers for crusts of bread, the desperation of the poor also made them a social menace. Robbery was punishable by death, so victims were routinely killed to prevent their bearing witness to the crime. With violent attack an ever present consequence of refusing a plea for alms, confrontation by a beggar was fearful in itself. Even when violence was unlikely, with plagues a constant fear, the unsanitary and diseased condition of the poor terrified those forced into contact with them on a regular basis (Garratty, 1979:23)."

Victor Quirk, "Lessons from the English Poor Laws" (pdf), konferenspapper 2006, s 4

John Locke var engagerad i frågan, visar Quirk:

"[Locke] advocated the whipping of any poor person who ‘refused to work’ and the incarceration of beggars in contracted workhouses (beggars under 14 to be ‘soundly whipped’). Children aged 3 to 14 would be made to work for their food and shelter in factory-like ‘working schools’, and large landholders would be obliged to indenture those over the age of 14 as apprentices until they turned 23. Employers were to be obliged to employ the poor at a discount wage (Eden, 1966: 245; S&B Webb, 1927a:109-110)."

"Viktiga människor"

Årets vidrigaste uttalande i svensk mainstream-politik, när 2009 är slut?

Jag undrar om inte Margot Wallströms från Almedalen kommer att stå sig:

"Här [i Almedalen] träffas alla viktiga människor."

Jag mår illa.

---
http://www.youtube.com/watch?v=IDMlAegqFZI

http://www.dn.se/webbtv/nyheter/wallstrom-har-traffas-alla-viktiga-manniskor-1.900177

" -Här träffas alla viktiga människor, sa Margot Wallström om Almedalen. Hemskt lessen att behöva vara motvalls, Margot, men så är det faktiskt inte. En massa viktiga människor rör sig naturligtvis i Almedalen. Men "alla"? Knappast."
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=173321

Forskning på diskurs och "verklighet" om välfärdsstaten

Häromdagen satt jag och pulade med en text, som Örjan Nyström och jag skriver tillsammans, om den svenska socialdemokratin och välfärdsstaten och kapitalismen och tesen att kapitalismerna världen över blir allt mer lika varandra och att det politiska spelrummet för progressiv minskar på grund av "globaliseringen". (För kritik av den idén här på bloggen se här.*)

Från början hade jag tänkt att skriva en egen essä med det i min tanke klatschiga namnet "Är socialdemokratin fortfarande socialdemokratisk?". Idén var att jag skulle ge en analytisk översikt över samtida forskning om vad som egentligen hänt med välfärdsstaten och den socialdemokratiska politiken de senaste 30 åren.

Det slog mig en bit in i arbetet, som det så ofta gör, att jag gapat över för mycket och att arbetet skulle vara väldigt mycket svårare och mer omfattande än vad jag tänkt mig. Det finns visserligen redan två habila texter på samma tema, Jenny Björkmans Den svenska välfärdsmodellen – utveckling eller avveckling? (Populärvetenskaplig kunskapsöversikt nr 4, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, 2003) och sociologen Ali Hajighasemis The Transformation of the Swedish Welfare State: Fact or Fiction? (2004). Men jag ville ändå ta in nya vinklar och data, och lyckades inte. Den tänkta texten fick bli en sektion i en annan text.

En sak som slog mig när jag kollade på forskning från 2000-talet i de här frågorna var hur mycket av forskningen som faktiskt handlar om diskurser och inte om de reella förhållandena. Jenny Anderssons avhandling handlar om synen på socialpolitik under efterkrigstiden, Malin Junestavs avhandling handlar om hur man diskuterat arbetslinjen, Johannes Lindvalls avhandling handlar om diskussionerna kring (inkl. målen för) den ekonomiska politiken. Om man vill veta hur det egentligen gick när de förändrade diskussionerna omsattes i politik och påverkade människors liv, ska man inte läsa de avhandlingarna.

Observera att detta inte är en kritik av de tre avhandlingarna! Tvärtom är de tre av de avhandlingar som inspirerat mig mest. (Det är ju också, som tidigare konstaterat, i någon mån konstigt att kritisera folks texter för vad de inte skriver om, om deras syfte inte var att skriva om det som man själv tycker att de borde skriva om..) Problemet uppstår på den aggregerade nivån när man står där med en massa bra avhandlingar om diskurser men färre om konsekvenser av politiska omläggningar.

Kanske har jag letat på fel håll? I artikelformat har jag hittat en del goa grejer, inte minst från SOFI och folk som Walter Korpi, och det finns förstås 10 år gamla SOU:n Välfärdsbokslutet som är väldigt bra. Fler nationalekonomer?

I alla fall, så snavade jag idag över en gammal bokrecension i Ekonomisk Debatt där nationalekonomen Lennart Erixon recenserar Johannes Lindvalls populära bok Ett land som alla andra som bygger på hans avhandling.

Erixon gör där den poäng som också jag reflekterat över:

"Lindvall genomför inga egna analyser av den ekonomiska utvecklingen för att utröna
förhållandet mellan myt och verklighet. Detta påstående är ingen allvarlig kritik
av Lindvall – han är statsvetare, inte nationalekonom.
Men han glider ibland mellan redovisningar av de intervjuades syn på den ekonomiska utvecklingen och uttalanden om hur det faktiskt förhöll sig."

http://www.ne.su.se/ed/pdf/35-4-le.pdf

---
*För bättre kritik se Sven Oskarssons grymma artikel "Organised labour and varieties of capitalism" i PerOla Öberg och Torsten Svensson (red), Power and institutions
in industrial relation regimes (2005). Den börjar så här:

"A decade ago the debate about the supposed detrimental effects of economic
globalisation was at the centre of the research agenda of comparative political
economists. The so-called conventional wisdom stated that increased economic
interdependence and the frantic pace of capital movements across national
borders would determine the fate of national political autonomy and economic
institutions. However, confronted with both theoretical and empirical criticism,
the idea of convergence across the advanced capitalist democracies has lost most,
but certainly not all, of its adherents within the social science discipline. The
popular debate and the world of politicians have been harder to convince. It is
still a common practice among politicians to point to the imperatives of globalisation
when justifying less popular decisions. For this reason alone it is worthwhile
once again to present some evidence against the idea of converging political
economies."

Vetenskapen får inte vara ett själviskt nöje

"'Vetenskapen får inte vara ett själviskt nöje', brukade han säga. 'De som har den stora förmånen att få ägna sig åt vetenskaplig verksamhet måste vara de första som ställer sin kunskap i mänsklighetens tjänst.' Ett av hans favorituttryck var: 'Arbeta för mänskligheten!'."

Karl Marx svärson Paul Fafargue berättar om sin svärfar, citerad i Bo Gustafssons "Inledning", till Cavefors utgåva av Kapitalet: Första boken, 1974, s xviii.

Medelklassdebatten: journalistiskt och politiskt förfall

Kjell Häglund har en som jag tänker mig vettig artikel om medelklassen och kulturskribenters problem med denna i senaste Axess; artikeln är inte helt korrekt men på rätt väg (ur ett träsk, "medelklass"diskussionens träsk), tänker jag mig.

Han börjar med en fin anekdot om hur han som 13-åring för första gången besökte ett akademiskt medelklassradhus (i Sollentuna) och fascinerades av frijazzen i hemmet. Därefter kommer han till sitt budskap, att "medelklassen" är oförtjänt svartmålad i samtida kulturjournalistik:

"Den upplevelsen lagrade sig djupt inom mig och kom att forma min framtida ordförståelse för begreppen radhus och medelklass. Länge och väl, när jag hörde de orden, tänkte jag på en friare värld. Men i dag, när jag själv bor i ett medelklassigt radhus, pressas jag att ta något slags teoretisk ställning emot dessa förhatliga symboler för heteronormativ instängdhet. Den “kulturelit” som jag också tillhör, i egenskap av kritiker och debatterande journalist, använder “medelklassen” uteslutande som ett skällsord synonymt med kulturfattig konformism.

Och det som denna medelklassens grå massa av Reinfeldtröstande statusnarkomaner mobbats mest för de senaste åren är att den har manifesterat en egen, särskilt ytlig kultur: heminredningsboomen.
Trots att behovet av att bona sitt hem är urmänskligt, genetiskt, anses just medelklassens designintresse naiv och löjeväckande – ett uttryck för reaktionära kärnfamiljsvärderingar och könsstereotyper där hemmafruar pyntar och händiga karlar lägger takpannor.

Nina Björk har ägnat ett par års samlade DN-krönikor åt att begråta Reinfeldtklassens jagande runt råtthjulet med sina designshoppingbagar, andra kultursidesdebattörer älskar att skrattspegla det. En stadig ström av författare turas om att “avtäcka” medelklassens materialistiskt andefattiga “förljugenhet” – pseudonymen Hans Koppel med Vi i villa, Helena von Zweigbergk med Ur vulkanens mun, Mons Kallentoft med Fräsch, frisk och spontan, Marie Sveland med Bitterfittan.

Och nu i juli lät DN-kritikern Po Tidholm sin recension av Tomas Ledins Stockholmskonsert vara språngbräda för en av de mest hatiska hoppsparkarna mot medelklassens låga panna jag läst i svensk press. Där fanns ingen reell kritik, ingen begriplig ansats till diskussion, bara ett uppradande av vad Tidholm tydligen anser vara sådana gravt komprometterande sociala markörer att just själva uppräkningen, beslåendet, räcker som dödligt vapen. Liksom Kenta och Stoffe i Stefan Jarls Dom kallar oss mods gjorde grimaser åt ”Medelsvensson” i 1968 års tunnelbana pekar Po Tidholm sommaren 2009 finger åt Tomas Ledins publik genom att fnysa om "seglarskor och babyblå lammullströjor", "piffiga fruar", “Dressmannmodeller som spelar rock” och den eviga, billiga, platt-tv-metaforen.

Personligen känner jag inte en enda kulturelitist som inte skaffat platt-tv. Ändå är det Svensson-medelklassen som ska brännmärkas ideologiskt för samma konsumtionsbeteende."

"Med trumpeter i bokhyllan", Axess
Det är ömsom fascinerande men mest frustrerande hur besatta kulturskribenter är av medelklassen och av att positionera sig i det här, liksom Häglund med hans "kulturelister". Intrycket man får som utanför stående är ju att kulturskribenter uteslutande umgås med varandra och liknande (folk som håller på med modern dans, röstar mp och bor på Söder/i Majorna), och att de alla är väldigt barnsliga och irriterande personer, och därför måste de ta ut sin frustration över varandra i pressen, för en läsekrets som torde vara synnerligen ointresserad. Det är journalistiskt och politiskt verkligen helt värdelöst med texterna av dessa skribenter som Magnus Linton som försöker upphöja till allmängiltiga principer anekdoter ur deras extremt icke-representativa vardag. (Typiskt generaliserande påstående ur medelklassendiskussionens 2000-tal: Magnus Lintons påstående att medelklassen aldrig dansar. Huh? Jfr förresten Lintons knappast empiriskt belagda hisnande generaliseringar med Göran Hägglunds tal om "verklighetens folk". Likheterna är större än skillnaderna.)

När jag var ungefär 12-18 kanske var jag ängslig för att gilla fel musik. Häromdagen pratade några kompisar och jag om det enkla tricket att reta upp musikaliskt intresserade människor som tar sig själva på för stort allvar: jämför deras idol, t ex Taube, med något som det är "fult" att gilla, t ex Per Gessle. "de sjunger ju båda om livet och kvinnorna". Ett säkert kort. Eller att för 8-9 år sedan säga till ett tonårigt Håkan Hellström-fan: "Ja Håkan Hellström, det är ju ungefär samma som Joakim Hillson och Martin Svensson".
Som just så barnsliga, i att ta sig själva på stort allvar, porträtterar kulturjournalister som Kjell Häglund varandra.

Men jag vill starkt invända mot hans påstående att Nina Björk ingår i den här kassa diskursen. Nina Björks konsumtions- och kapitalismkritik urskiljer sig totalt från Linton-Häglund-etc-diskussionen genom att inte vara så självupptagen och anti-intellektuell som de andra. Björks kritik går inte ut på att banna en påstådd grupp - "medelklassen" - som snarast tycks betyda "tre-fyra människor/familjer omkring mig som jag stör mig på och som jag tycker ger mig rätt att skriva politiska manifest utan att veta ett smack i några riktiga politiska frågor, utöver att jag stör mig på de här personerna i min omgivning" - utan är en systemkritik. Den är intellektuell och analytisk, inte platt moralistisk. Det är en jävla skillnad.

För att anknyta till en vidare diskussion: progressiv politik kan omöjligt handla om att moralistiskt brännmärka den ena eller egna gruppen. Då har man gett upp det politiska och hamnat i en apolitisk moralistisk individualism. Väldigt långt från den Marx som skrev t ex att kapitalismkritiken handlar "bara om personer såtillvida att de personifierar ekonomiska kategorier".

Kulturdebatten, som ju faktiskt i väldigt hög grad har politiska implikationer, måste återfå lite proportioner som politisk debatt. Okej för att skriva om att "medelklassen" är inskränkt eller smaklös eller nåt, men kulturskribenterna borde inte låtsas om att de har en jävla aning vad de pratar om utöver sin egen bekantskapskrets: så länge empirin i texterna är rent anekdotiska så bör texterna inte heller göra anspråk större än så. Jag kan tänka mig att det går att skriva väldigt bra kåserier och kanske t o m essäer om att "medelklassen inte dansar", men skribenter måste sluta låtsas om att deras observationer är a) generaliserbara och b) politiskt signifikanta. Det är de inte.

Tankesmedjan Badlands Hyena har en mycket rolig parodi på detta debattklimat: "Göran Hägglund is the Shit". Det är en serie där person A berättar: "Robban ska gifta sig... och grannarna har satt upp nya gardiner... såg dom rensa ogräs". Person B:sslutsats är klockren: "Det går en konservativ våg genom Sverige!" Just denna parodi har udden riktad mot bl a Elise Claeson, men jag vill hävda att den är lika giltig mot kultursidevänsterns medelklassdebatt: felet som de gör, Claeson, Hägglund, Linton et al, är att bedöma människor politiskt på deras politiskt i huvudsak helt ointressanta fritidsaktiviteter. Det är inte viktigt.

---

"När debattörer, bloggare och kulturskribenter skäller sina kolleger för att vara medelklass gör de det genom att själva positionera sig som någon som står utanför. De intar den intellektuelles roll som radikal, oppositionell och okorrumperad. Medelklass blir då det motsatta: det är en skribent som inrättat sig i ledet. En etablissemangslakej som ängsligt vänder kappan efter vinden. En borgarvänster och kulturkofta som varken är radikal eller liberal, bara ett meningslöst mittemellan.

I boken 'Kritik av den negativa uppbyggligheten', där idén om ett evigt normbrytande avantgarde kritiseras, beskriver Frederik Stjernefelt den bildade medelklassen som en flexibel konstruktion som kan användas lite hur som: 'Borgerligheten är ett stående teaterspöke som frammanas med enkla trick blott för att i nästa stund kunna drivas ut - och det trots att ingen klass har varit så snabb att ta till sig de negativistiska kriterierna som just den borgerliga. När negativisten tror sig göra upp med borgerligheten, så är det förstås en av honom själv framsuggererad version som får klä skott'.

Klassrelaterad etablissemangs­kritik, särskilt när den formuleras i stora dagstidningar, kommer ju från någon som uppenbarligen har tillträde till etablissemangets kanaler. Han eller hon talar från en plats som är privilegierad. Ändå är det en plats och en position som skribenten gärna bortser ifrån, så att kritiken av till exempel en kulturkofta ska framstå som giltig. Stjernefelt talar om offerpositionen som en specifik teknik inom västerländsk kulturdebatt. Det går alltid att hitta en ekonomisk, intellektuell eller social brist som ger en rätten att skylla sin motståndare för att höra till etablissemanget. Bor man i närförort så bor etablissemanget på Söder. Bor man å andra sidan själv på Söder så befinner sig etablissemanget på Mosebacke. Det finns inte någon samhällelig upphöjdhet som fråntar debattören rätten att tala som ett offer. "

Gabriella Håkansson & Malin Ullgren, "Misstänkt medelklass", DN 26 maj 2007