Working poor i Europa

I jämförelser mellan Europas och USA:s arbetsmarknader är det vanligt att man menar att USA:s arbetsmarknad är mer flexibel men mer ojämlik: fler jobb skapas, människor bytar jobb oftare, (och vissa menar att USA har större social mobilitet men det är tveksamt*), men nackdelen är att löneojämlikheterna är större och att det därför finns en klass av "working poor". Working poor står då för de som har ett arbete - till skillnad från sina bidragsberoende europeiska motsvarigheter - men med så dålig lön att de i alla fall är fattiga och kanske tvingas ha flera jobb.

Men nu diskuteras det i Europa om inte även västeuropeiska välfärdssamhällen har en sådan "working poor"-klass. I Tyskland har ojämlikhet varit en stor fråga och förslag om laglig minimilön en av de stora politiska diskussionerna de senaste åren** och upprördheten över ökade ojämlikheter och den s k kvartalskapitalismens härjningar är stor***. (Notera att synen på "globalisering" är klart mer kritisk/pessimistisk i t ex Tyskland än i Sverige - en sådan debattartikel som Göran Johnssons och Lars-Olof Petterssons om Norberg kontra Klein känns rejält svensk.)

Eurotopics Magazine har en ny artikel av den nederländske ekonomen Wierner Salverda om spridningen av "working poor"-fenomenet till Europa.

Wierner Salverda, "The bottom quarter", Eurotopics Magazine 28 maj 2008

Salverda återger ny forskning (publicerad i mars) från Amsterdam Institute for Advanced Labour Studies och Russell Sage Foundation om utvecklingen i USA och Europa. I USA räknas ungefär 25% av de arbetande som working poor och i Europa är det framför allt i Tyskland, Nederländerna och Storbritannien som andelen ökar kraftigt.

"The types of job performed for low pay appear to be virtually identical in all countries, and are concentrated in the hotel, catering and retail industries. They carry higher risks for women, immigrants, youth and part-time workers. The same jobs were found to be of universally poor quality in all of the six countries studied except where in some cases - for example meat processing in Denmark or the Netherlands - the jobs together with the whole production process have been upgraded to a higher level of productivity allowing higher wages. However, researchers found that low-wage workers in the EU are significantly better off than their counterparts in the USA, thanks to Europe's extensive social insurance and universal healthcare."

---
*För en noggrann genomgång av både empiri och de historiska diskussionerna och jämförelserna mellan USA och Europa från Tocqueville och framåt se Robert Erikson och John H Goldthorpe, "Are American rates of social mobility exceptionally high? New evidence on an old issue", European Sociological Review maj 1985 s 1-22.

**Se t ex Ulrike Meyer-Timpe, "Mindestlon - so nicht!", Die Zeit 27 mars 2008 s 23. Om ojämlikhetsdebatter generellt i Väst, se John Thornhill, "Income equality seen as the great divide", Financial Times 19 maj 2008 s 3; och John Plender, "Mind the gap: Why business may face a crisis of legitimacy", Financial Times 8 april 2008 s 7.

***Jfr Stefan Theil, "Calculating to a fault", Newsweek 29 oktober 2007 s 22: "The Zeitgeist [i Tyskland] has definitely turned left".

---
Uppdatering, september 2009
En mäktig början på en antologi om arbetsförhållandena på de lägsta nivåerna av USA:s arbetsmarknad idag.

"At 6:00 a.m. in New York City, a domestic worker wakes up her employer’s children and starts to cook breakfast for them, in a work week in which she will earn a flat $400 for as many hours as her employer needs. In Chicago, men are picked up at a homeless shelter at 8:00 a.m. and bussed by a temp agency to a wholesale distribution center to spend the next 10 hours packing toys into boxes, for the minimum wage without overtime. In Atlanta, workers at a poultry processing plant break for lunch, hands raw from handling chemicals without protective gear. At 3:00 p.m. in Dallas, a new shift of nursing home workers start their day, severely understaffed and underpaid. During the evening rush hour in Minneapolis, gas stationworkers fill up tanks, working only for tips. In New Orleans, a dishwasher stays late into the night finishing the evening’s cleaning, off the clock and unpaid. And at midnight, a janitor in Los Angeles begins buffing the floor of a major retailer, working for a contract cleaning company that pays $8 an hour with no benefits.

These workers—and millions more—share more than the fact that they are paid low
wages. The central thesis of this volume is that they are part of the “gloves-off” economy, in which some employers are increasingly breaking, bending, or evading long-established laws and standards designed to protect workers. Such practices are sending fault lines into every corner of the low-wage labor market, stunting wages and working conditions for an expanding set of jobs. In the process, employers who play by the rules are under growing pressure to follow suit, intensifying the search for low-cost business strategies across a wide range of industries and eventually ratcheting up into higher wage parts of the labor market.

When we talk about the “gloves-off economy,” we are identifying a set of employer
strategies and practices that either evade or outright violate the core laws and standards that govern job quality in the U.S. While such strategies have long been present in certain sectors, such as sweatshops and marginal small businesses, we argue that they are spreading. This trend, driven by competitive pressures, has been shaped by an environment where other major economic actors—government, unions, and civil society—have either promoted deregulation or have been unable to contain gloves-off business strategies. The result, at the start of the 21st century, is the reality that a major segment of the U.S. labor market increasingly diverges from the legal and normative bounds put into place decades ago."

Annette Bernhardt, Heather Boushey, Laura Dresser, Chris Tilly, "An Introduction to the “Gloves-off” Economy", (pdf) Institute for Research on Labor and Employment (vid UCLA) Working Paper 5 2009 och kapitel 1 i The Gloves-Off Economy: Workplace Standards at the Bottom of America’s Labor Market (Cornell University Press, 2008).

---

Uppdatering 12 april 2011
Motoko Rich, "Many Jobs Seen as Failing to Meet the Basics", NYT 1 april 2011

Emma Jacobs skriver i FT om ett par böcker av journalister och forskare som wallraffat som låglönearbetare: brittiska vänsterjournalisten Polly Toynbee, amerikanska Barbara Ehrenreich, Caitlyn Kelly med nya Malled: My Unintentional Career in Retail, och University of Buffalo-managementprofessorn Jerry Newman med likaledes nya My Secret Life on the McJob. Newman uppger att han genom att wallraffa fick höra saker som han aldrig hade fått höra som professor, som en chef som berättade att hon medvetet behandlade en äldre anställd dåligt så att denne skulle säga upp sig och att chefen då skulle slippa sparka henne och betala ersättning för det.
Emma Jacobs, "Exposés of life on the breadline", FT 9 april 2011

Foucault idag

Carl-Michael Edenborg skriver väldigt intressant om Foucault i Aftonbladet apropå en ny svensk utgåva av Foucaulttexter. Edenborg tar ett brett perspektiv på Foucault och diskuterar dennes relevans idag i samhället och politiken. Det är sånt här som kultursidorna borde publicera!

"Frågan är vad som kommer att hända med Foucaults mycel. Det förra årtusendet avslutades med kalla krigets slut, med identitetspolitiken i fokus och med polymorfa massmobiliseringar mot det globala socioekonomiska systemet utifrån tankar om rättvisa och jämlikhet. Det nya årtusendet har börjat lite annorlunda. Nu är det plötsligt världens i högsta grad materiella undergång som är på tapeten.
Vi har ökande råvarubrist, eskalerande klimathot och militär kapprustning i en värld utan centrum där flera supermakter gärna vill ha hegemoni: politikens och ekonomins hårda fakta har återvänt. Frågan om regleringen av individerna och klassificerandets repression kan förefalla vara lyxproblem när det är själva artens överlevnad som står på spel.
Kanske har Foucault sin storhetstid bakom sig. Ändå har han aktualitet: utropen om
”människans död” till trots framträder han som en radikal humanist som försvarar
individen, kroppen, skönheten, begäret och njutningen mot allt som försöker snärja, kontrollera, manipulera.
Kanske skulle en papperslös flykting som nekas vård eller en grundlöst häktad terroristmisstänkt uppfatta tankegångarna i Diskursernas kamp som abstrakta. Ändå finner vi hos Foucault en grundlig reflexion över vad som har gjort det möjligt för stater och andra institutioner att in på huden genomföra detta behärskande.
Det bör inte vara omöjligt att koppla ihop den maktkritiken med en kritik av maktens andra nivåer till en generell kritisk teori för den nya, krisartade epok vi trätt in i."
Edenborg, "Foucault rakt på sak", Aftonbladet 24 maj

Eftersom jag gärna ägnar mig åt politisk ekonomi och är intresserad av blandningarna av forskning och politisk debatt är det här väldigt intressant för mig. Just det möte mellan Foucault och vad jag lite slentrianmässigt kallar "kulturteori" och ekonomikritik som Edenborg skisserar i slutet av sin text är verkligen intressant, och säkerligen något som jag kommer att återkomma till här.

Vietnams tillväxt

En av de bästa texter jag läst är ekonomen Lant Pritchetts (Harvard, tidigare Världsbanken) "A Toy Collection, A Socialist Star and a Democratic Dud? Growth Theory, Vietnam and the Philippines", i antologin In Search of Prosperity: Analytic Narratives on Economic Growth (Princeton U P, 2003). Vad jag gillar så mycket är två saker: den avslappnade och resonerande stilen, som att Pritchett menar att Vietnams tillväxt har följt ett Tarzanmönster (pendlande men mjuka rörelser i tillväxttakt á la Tarzan svingande sig i en lian) medan Filippinerna följt ett George of the Junglemönster (som Tarzan fast slår efter en nedgång i en trädstam och knockas) kombinerad med seriös analys och teori. Och så den substantiella teorin, som består av att Pritchett bestämt hävdar att en enda modell inte kan användas för att analysera all ekonomisk tillväxt, utan vi behöver flera olika modeller, med en övergripande teori som förklarar hur de olika modellerna hänger ihop. Han fokuserar på skillnaden mellan å ena sidan "steady-state growth", som eventuellt kan förklaras av Solows eller Romers modeller, och å andra sidan skiften mellan faser! Tillväxtförutsättningarna i t ex Sverige, som har en rätt stabil tillväxttakt (alltså steady-state growth) runt 1-4 procent per år och har haft det länge, och i t ex Vietnam, som befinner sig i ett skifte mellan två faser (steady states) är helt olika, och därför behövs olika modeller för att analysera deras tillväxttakter! Med bara detta enkla exempel skulle då i ett Pritchettskt perspektiv tre modeller behövas: en för avancerade i-länders steady-state tillväxt, en för fattiga länders stagnerande steady-state, och en för övergången mellan fattigt land och avancerat i-land (eller något däremellan), som Vietnam förslagsvis nu befinner sig i.

Pritchetts paper, är liksom övriga kapitel i boken, en kombination av resonemang kring ekonomiska teorier om tillväxt och förslag av hur tillväxtteorin bör utvecklas, samt analyser av två länders tillväxt de senaste decennierna - i Pritchetts fall är det Vietnam och Filippinerna. Pritchett konstaterar angående de två länderna att Vietnam haft en mycket stark tillväxt sedan 1980-talets slut, den högsta tillväxttakten i Asien efter Kina.

Och Vietnam som postsocialistiskt land i Östasien har förstås mer gemensamt med Kina. Liksom Kina, som jag skrev om häromdagen apropå Arrighis bok och PE-idéer om att tolka Kinas tillväxt, är också Vietnams tillväxtunder mycket intressant som case för tillväxtdebatten. The Economist uppmärksammade i april Vietnam med en special report, som är intressant läsning.

Tidningen förnekar sig inte utan lyfter fram en marknadsliberal tolkning av Vietnams tillväxt:

"The World Bank's representative in Vietnam, Ajay Chhibber, calls Vietnam a "poster child” of the benefits of market-oriented reforms. Not only does it comply with the catechism of the “Washington Consensus”—free enterprise, free trade, sensible state finances and so on—but it also ticks all the boxes for the Millennium Development Goals, the UN's anti-poverty blueprint. The proportion of households with electricity has doubled since the early 1990s, to 94%. Almost all children now attend primary school and benefit from at least basic literacy."

The Economist special report 24 april, "Half-way from rags to riches"

Världsbankens Vietnamsida.

Efter nyliberalismen?

En av de frågor som verkligen intresserat mig de senaste åren är frågan om nyliberalismens slut och vad som kommer därefter: samtidens politiska tendens.

En sak verkar klar: nyliberalismens tid som dominant idé är över. Dess högtid och skördetid var 1980- och 1990-talen, om vilka Harvardekonomen Jeffry Frieden förra året skrev att, aldrig tidigare hade en enda idé (nyliberalismen) dominerat den ekonomisk-politiska diskussionen i Väst så*. 1970-talet var en historisk brytningstid i Väst, enligt historikern Bo Stråth en av modernitetens stora brytpunkter efter 1890-talet och 1930-talet, en brytpunkt som innebar ekonomiskt (mikroprocessorn; globalisering) och politiskt (nyliberalism) såväl som kulturellt (postmodernism) skifte.Under 80-talet var Thatcher och Reagan på g med stark retorik och hårda nypor. Men redan under 90-talet började nyliberalismens tid ta slut. Statsvetaren Jeffrey Kopstein skriver om 1990-talets förändring:

"The decade opened with the mantra “market good, state bad,” but by the
millennium’s end, in the aftermath of the Asian financial crisis and the
meltdown of the Russian ruble and the Mexican peso, the new wisdom in the World
Bank and the International Monetary Fund stressed the institutional
prerequisites of economic development, including rule of law, security of
property rights, corporate governance, and honest and efficient regulators."**

Som exempel på det tidiga 90-talets tidsanda kan man ta att Assar Lindbeck år 1990 i sin kommentar till socialdemokraternas 90-talsprogram tyckte att det var lämpligt att likställa SAP med Sovjets kommunistparti - "svensk glasnost utan perestrojka" var rubriken på Lindbecks kommentar i Ekonomisk Debatt (nr 1 1990).

Som Kopstein konstaterar underminerade det sena 90-talets finanskriser tilltron till marknaden. Det var också så att de skandinaviska välfärdssamhällena Sverige och Finland som i början av 90-talet drabbats av finanskriser och recession - vilket nyliberaler skyllde på välfärdsstaten - i slutet av 90-talet återhämtade sig och åter visade tillväxt. Inom akademin växte institutionalismen sig allt starkare.

Dani Rodrik redovisar ursprungliga Washington Consensus och reformerade Washington Consensus så här:

*The original Washington Consensus
† Fiscal discipline † Reorientation of public expenditures † Tax reform † Financial liberalization † Unified and competitive exchange rates † Trade liberalization † Openness to DFI † Privatization † Deregulation † Secure property rights
*The augmented Washington Consensus: the original list plus:
† Legal/political reform † Regulatory institutions † Anti-corruption † Labour market flexibility† WTO agreements † Financial codes and standards † ‘Prudent’ capital-account opening † Non-intermediate exchange rate regimes † Social safety nets †
Poverty reduction***

Som jag noterat här tidigare har 90-talets blinda politiska övertro på "marknaden" försvunnit, och inom akademin har nyliberalismen gjort återtåg. David Held och andra hoppas på en "global socialdemokrati" till att avlösa nyliberalismen som politisk trend.

Marxisten Mikael Nyberg tror dock inte på en ny vänstervåg; i en artikel i Aftonbladet om finanskrisen och den oreglerade kapitalismens legitimitetskris skriver han:

"På vänsterkanten är det förstås högkonjunktur för visioner om ett slut på den nyliberala eran. Välfärdsstaten ska komma tillbaka när marknadsfundamentalismen skämt ut sig.
Jag tror inte på den automatiken. Hur gick det i Sverige efter kraschen 1992? De nyliberala förnyarna var duktigt utskämda, men i praktiken fortsatte det som förut med privatiseringar, nedskärningar och avregleringar. Knappt ett årtionde senare var det dags för IT- och telekombubblan och nu brakar det lös igen."
Nyberg, "Skyll på pungkulorna!", Aftonbladet 16 maj

Som sagt tenderar jag att tro på en vänstervåg. Det har nog att göra med historiska studier och intrycket att historien går i vågor och aldrig tar slut. Men det hela är såklart en öppen fråga, och en politisk fråga.

-------------

*Jeffry Frieden, Global capitalism: its fall and rise in the twentieth century (WW Norton, 2006)

**Jeffrey Kopstein, "The transatlantic split over democracy promotion", The Washington Quarterly vårnumret 2006.

***Listan kommer från ett FN-paper av Rodrik, refererat i David Held, "At the global crossroads: The end of the Washington Consensus and the rise of global social democracy?", Globalizations maj 2005. Se också Rodriks "Goodbye Washington Consensus, Hello Washington Confusion?" (pdf).

---

Jfr: Joseph Stiglitz säger hej då till nyliberalismen

"Frimarknadsretoriken används selektivt: framhävd, när det tjänar vissa intressen, och bortkastad, när det inte är fallet. /.../
Den nyliberala marknadsfundamentalismen var alltid en politisk doktrin som tjänade vissa intressen. Den stöddes aldrig av ekonomiska teorier, och lika lite av historiska erfarenheter. Om denna lektion lärs idag, vore det en strimma av hopp bakom de mörka molnen som idag hänger över världsekonomin."

Joseph Stiglitz, "Das war's, Neoliberalismus", Financial Times Deutschland 17 juli

---

Paul de Grauwe har en relaterad artikel, mindre polemisk och mer om finanskrisen, i Financial Times 22 juli.

"The financial crisis continues to create victims. Not only people but also some of our most cherished ideas risk falling by the wayside. Take the hugely influential idea that financial markets are efficient. /.../ The credit crisis has destroyed the idea that unregulated financial markets always efficiently channel savings to the most promising investment projects."

Paul de Grauwe, "Cherished myths fall victim to economic reality", Financial Times 22 juli s 9

---

Och, Merkel sågar den anglosaxiska modellen:

"Continental Europe should take the lead in devising new rules for financial markets because the Anglo-Saxon model of regulation has failed, Angela Merkel has told the Financial Times.
The German chancellor said ahead of next month’s Group of Eight summit, which is expected to discuss new regulation, that the largely 'Anglo-Saxon' organisation of financial markets undervalued the growing weight and importance of the eurozone."

Lionel Barber, Bertrand Benoit and Hugh Williamson, "Regulation model has failed says Merkel", Financial Times 10 juni

Arrighis senaste bok och att teoretisera Kinas tillväxt

Häromkvällen satt jag i trädgården och hängde löst med grannarna. Apropå Kina berättade en granne att DN någon dag innan hade inne en essä om Kinas tillväxt - grannen hade inte orkat läsa klart den, men han hade rivit ut den. När vi kvällen efter satt där igen, taggade för en flaska slivovice, hade han med sig urklippet och det visade sig att det är min kollega/samarbetspartner (så får jag kanske kalla honom nu, även om det känns lite pretentiöst) Ingemar Lindberg som skrivit den.

Ingemars artikel bygger på Giovanni Arrighis senaste bok Adam Smith in Beijing: Lineages of the Twenty-First Century (Verso, 2007) som jag sett fram emot mycket men som inte kommit till Göteborgs bibliotek än.

Ingemar Lindberg , "Historiens nya början", DN 18 maj

---

Jag hade tänkt att åka till Hong Kong & Guangdong i sommar för att studera urban och ekonomisk omvandling i regionen. Antagligen sätter pengabrist p för det. Vad jag hade tänkt att skriva utifrån den studien var i alla fall en slags ekonomisk-geografisk-sociologisk-flanörteoretisk analytisk essä om sydkinesisk kapitalism och rekordtillväxt, med influenser från 1960- och 70-talens Cambridgeskola inom nationalekonomin, Jing Wangs "capital structures space", David Harvey, Bruce Cumings, Alice Amsden, etc.

I detta blogginlägg fokuserar jag av naturliga skäl (ingen resa - inget flânerie!) på den ekonomiska aspekten. Frågan, som jag tänker mig att även Arrighi sysselsätter sig med i sin bok, är :

hur kan vi teoretiskt förklara Kinas tillväxt?

Jag tänker mig att en viktig del av den neoklassiska teorins stora styrka är att den är utpräglat teoretisk, den bygger på en generaliserande ansats som innebär att så fort vi beaktar ett nytt fall (case), så som ett land, en region eller en viss period, så kan vi välja den enkla vägen att rutinmässigt applicera standardteorin på detta fall. Det finns, och det hoppas jag på att fortlöpande kunna påvisa här på bloggen, en ofantlig massa bra ekonomisk forskning som inte är neoklassisk utan heterodox, politisk ekonomi etc, men heterodoxin lider av bristen: för få gemensamt accepterade standardantaganden, för lite möjlighet till förutsägelser på grundval av teorin, och rutinmässigt applicerande av teorin på nya fall.

Man kan tycka att det är tautologiskt att säga att heterodoxin lider av oenighet. Men just därför måste man röra sig bortom heterodoxi som ett negativt program och skapa ett konstruktivt program. (Om heterodoxin och eventuellt enande har bl a skrivits de senaste åren: Chang 2002, Colander 2003, Howard och King 2001, Lawson 2006, O'Hara 2007)

Kina är ett mycket lockande case för att jobba med / spekulera om möjligheterna till rutiniserande av PE, och försök med generaliserande och förutsägelser utifrån PE. Jag hade tänkt att ekonomiteoretiskt utgå från ett citat av den Cambridgeutbildade räven Edward J Nell, som nu för tiden är på en av ekonomimarxismens högborgar New School of Social Research i New York. Han skrev i en mycket bra essä från 1984:

”Ortodox ekonomi försöker visa att marknader allokerar bristande resurser enligt
relativ effektivitet; politisk ekonomi försöker visa att marknader distribuerar
inkomster enligt relativ makt.”

Med caset Kina skulle jag då jobba med ett perspektiv som betonar: ekonomin är politisk, fördelning, distributionskamp, investeringspolitik, kapitalbildning. Ett grovt förenklat orsaksschema:

Distributionskamp (plus semi-autonom diskursiv process á la Bo Stråth, Vivien Schmidt et al, men den skulle inte tas med i min essä) --> institutioner, effektiva eller inte --> tillväxttakten

Förutom de mer rent teoretiska influenserna från Nell och liknande ekonomer, är jag starkt influerad av de i mitt tycke mest övertygande analyserna av den starka tillväxten, nuvarande men framför allt tidigare, i andra östasiatiska länder: Japan, Sydkorea, Taiwan. Varje av dessa tre viktiga länder har en tung politisk-ekonomisk analys: Japan Chalmers Johnsons MITI and the Japanese Miracle (U of California P, 1982); Sydkorea Alice Amsdens Asia's Next Giant (Oxford U P, 1989); Taiwan Robert H Wades Governing the Market (Princeton U P, 1990). De jobbade inte utifrån Cambridgeteorin men jag tror att i mötet mellan Cambridgeteorin och statism/politisk ekonomi-skolan i Östasiendebatten - Johnson, Amsden, Wade et al - kommer något konstruktivt ut.

Något som Amsden, Wade-gänget visat är att staten ingripit oerhört mycket i ekonomin i Japan, Sydkorea och Taiwan under och före deras tillväxttoppar. Välutbildade och relativt icke-korrupta byråkratier administerade kapitalismen och styrde dessa länder till rikedom. Byråkratierna, eliter i hierarkiska samhällen, samarbetade nära med kapitalistklassen och gynnade medvetet kapitalisterna för att skapa tillväxt - arbetare offrades på tillväxtens altare. (Om detta se Atul Kohli, State-Directed Development, Cambridge U P, 2004). Med mängder av regleringar, statliga banker och företag, offentlig-privata samarbeten, deals för kapitalistklassen, osv styrde byråkratin och kapitalisterna tillsammans utvecklingen.

Det ska tilläggas att inrikespolitisk styrning inte var allt. Den internationella geopolitiska och ekonomiska tillväxten spelar alltid roll för tillväxttakter och ekonomiska prestationer i allmänhet. Vad gäller Östasien har Japans, Sydkoreas och Taiwans allianser med USA, och dessa länders geopolitiska betydelse för USA i det kalla kriget, spelat en stor roll! Stater kan gynna eller missgynna andra staters ekonomiska tillväxt genom handelspolitik, direkt bistånd med mera, och USA var minst sagt aktivt i Östasien under efterkrigsperioden och kalla kriget. - Om geopolitikens, antikommunismens och USA:s betydelse för tillväxten i Östasien, se Bruce Cumings nedan.

Alltså, återigen förenklat, två faktorer som varit helt avgörande för tillväxt i Östasien:
1. "utvecklingsstaten" - kompetenta, relativt icke-korrupta byråkratier inriktade på tillväxt
2. internationell kontext - geopolitik och stormakters agerande

Om dessa två faktorer (som förstås här är väldigt imprecist formulerade) var avgörande för tillväxten i Japan, Taiwan, Sydkorea (låt mig komma till ett mer aktuellt fall, Vietnam, senare), skulle man inte kunna anta att de är det även för Kina?

Invändning 1: Kina är kommunistiskt. EB: njae. En av de stora poängerna med det politisk ekonomi-perspektiv som jag förespråkat är att undkomma sådana reifierade kategorier.

Invändning 2: Kina är olikt de tidigare fallen på andra sätt. EB: jo, teorin måste modifieras och utvecklas. Det var ett sådant försök jag skulle vilja göra med min essä! (Om jag hade råd att åka till Hong Kong.)

Min idé är:
- Kina har sedan 1979 haft en strategi för tillväxt och integration med världsekonomin. Ekonomin var från början en planekonomi och i processen av övergång till kapitalism har byråkratin arbetat för en utveckling som förenar ekonomisk tillväxt med bevarad politisk makt för kommunistpartiet. Byråkratin har antagligen inte varit så högutbildad och icke-korrupt som t ex tidigare Japans, men faktorerna tillväxtstrategi med starka inslag av planering, och allians stat-kapitalistklassen har båda varit närvarande. Exempel på arbetarfientlig politik: vid Tiananmenprotesterna 1989 slog staten ner hårdare på de arbetarrörelser som deltog i protesterna, än på studentrörelserna (se Jack Gray, Rebellions and revolutions: China from the 1800s to 2000, Oxford U P). Antifacklig politik. Osv. Exempel på allians stat-kapital: "red capitalists"-diskussionen. (Om arbetarkamp i reformperiodens Kina, se Ching Kwan Lee, Against the Law: Labor Protests in China's Rustbelt and Sunbelt, U of California Press 2007, och Anita Chans arbeten, bl a "Globalization, China's Free (Read Bonded) Labor Market, and Chinese Trade Unions", Asia Pacific Business Review nr 3 2000.)
- Avgörande i Kinas omvandling har internationell politik varit - jfr Margaret MacMillan, Nixon and Mao: the week that changed the world, Random house, 2007.

--> Det finns likheter i Kinas nuvarande hög-tillväxtfas med Japans, Sydkoreas och Taiwans tidigare hög-tillväxtfaser.

--> En politisk ekonomi-approach som förenar Cambridgeskolans fokus på distributionskamp, investeringspolitik och kapitalbildning med utvecklingsstatsskolans analyser av staters betydelser och institutionalism á la Dani Rodrik, vore något att jobba på, för fallet Kina och för andra fall. (För institutionalistiskt perspektiv se Qian Yingyi, "How Reform Worked in China", i Rodrik (red) In Search of Prosperity, Princeton U P 2003, och Rodriks One Economics, Many Recipes, Princeton U P 2007)


Nu blir alltså denna essä antagligen inte skriven denna gång, även om jag säkerligen kommer återkomma till de här frågorna. Så länge klipper jag ihop några referenser och citat, som ett ofullbordat Benjaminskt ("jag har inget att säga, bara att visa" -Passagen-Werk) skelett till en essä:

---

Edward J Nell, “The Revival of Political Economy”, i Nell (red.) Growth, Profits and Property(Cambridge: C U P, 1984)
”Ortodox ekonomi försöker visa att marknader allokerar bristande resurser enligt relativ effektivitet; politisk ekonomi försöker visa att marknader distribuerar inkomster enligt relativ makt.”


UTVECKLINGSSTAT

Robert H Wade, Governing the Market (Princeton: P U P, 1990), s 165f:
”In Japan and Korea, the channeling of high savings through government-controlled banking systems has been a key instrument of industrial coordination. In Taiwan this has been less important, but not much less important. /.../ The banks have transferred funds from actual or potential customers to investors.” – statliga investerings-/lånefonder

Wade (s 301f):
Om Taiwan under efterkrigstiden: regeringen formade “social structure of investment”:
1) landreform hindrade filippinskt ojämlikhetsmönster.
2) staten reglerade finanssektorn så att ingen finanskapitalistklass kunde uppstå; man ville bara ha industrikapitalister.
3) staten reglerade/höll nere jordbruksprodukternas priser genom att hålla lönerna låga och kompenserade bönderna genom low input costs och att socialisera risker. Billig mat --> låga industriarbetarlöner --> höga industriprofiter. Antifacklig politik.
4) public enterprise sector, ”one of the biggest in the noncommunist world”

Robert Brenner, The Economics of Global Turbulence (London & New York: Verso, 2006), s 86 om Japan under efterkrigstiden:
”the state established a series of lending institutions of its own, notably the Export-Import Bank of Japan and the Japan Development Bank. Under the Fiscal Investment and Loan Program (FILP), the Ministry of Finance, in close collaboration with the Ministry of International Trade and Industry (MITI), funnelled money from the postal savings accounts maintained by households all over the country, through the Export-Import Bank and the Japan Development Bank, into favored industrial and infrastructural projects. Even as late as the 1970s, the FILP supplied nearly one-third of all bank loans made in Japan, and, over the postwar epoch as a whole, loans under FILP accounted for 15 to 20 per cent of the nation’s gross fixed-capital formation.
The state maintaned tight control of the credit market, with the goal of keeping interest rates low for the great manufacturing corporations.”
Staten tvingade fram högt hushållssparande, t ex genom konstgjort höga huspriser.

GEOPOLITISK KONTEXT

A G Frank (1996, cit av Jan Nederveen 2006 i Delanty (red) Europe and Asia Beyond East and West, Routledge):
”many big patterns in world history appear to transcend or persist despite all apparent alterations in the mode of production. It therefore cannot be the mode of production that determines overall development patterns. ... World history since 1500 may be less adequately defined by capitalism than by shifts in trade routes, centers of accumulation, and the existence/nonexistence and location of hegemonic power.”

Bruce Cumings, “The Origins and Development of the Northeast Asian Political Economy”, International Organization nr 1 1984

-----

Refererade texter om heterodoxin och enandet:

Chang Ha-joon. 2002. “Breaking the mould: an institutionalist political economy alternative to the neo-liberal theory of the market and the state”, Cambridge Journal of Economics 26:5

Colander, David. 2003. “Post Walrasian macroeconomics and heterodoxy: Thinking outside the heterodox box”, International Journal of Political Economy 33:2 s 68-81

Howard, M C och J E King. 2001. ”Where Marx was right: towards a more secure foundation for heterodox economics”, Cambridge Journal of Economics 25

Lawson, Tony. 2006. ”The nature of heterodox economics”, Cambridge Journal of Economics 30:4

O’Hara, Phillip Anthony. 2007. “Principles of institutional-evolutionary political economy – converging themes from the schools of heterodoxy“, Journal of Economic Issues 16:1 pp 1-43

Bör arbetarrörelsen tro på Johan Norberg eller Naomi Klein?

Metallfackets fd ordförande Göran Johnsson, nuvarande ordförande för Arbetarrörelsens tankesmedja, tar (tillsammans med Lars-Olof Pettersson) ett för en sosse radikalt ställningstagande i senaste numret av socialdemokratiska idétidskriften Tiden, där han menar att arbetarrörelsen borde ta till sig Johan Norbergs globaliseringspredikningar.

Johnsson och Pettersson argumenterar marknads- och globaliseringsvänligt så till den grad att jag inte riktigt vet hur detta skulle vara socialdemokratisk debatt.

"Den svenska socialdemokratin har för länge sedan bestämt sig för att förespråka frihandel och internationalisering som ett nödvändigt sätt att förbättra välståndet. Vi har levt högt på de framgångar som svenska storföretag haft på en världsmarknad stadd i snabb utveckling. Men någonstans har det blivit problematiskt. ... När globaliseringen tagit fart har det funnits en rädsla för effekterna och man har påstått att frihandeln, sådan den är utformad, främst gynnar den rika västvärlden. Internationell solidaritet har mer blivit ömkan om de fattiga än strävan efter utveckling på en marknad. Det finns mycket som vi inte är överens med Johan Norberg om, men när han konstaterar ”Sammantaget innebär denna globalisering att människor har fått större frihet att handla med, resa till och kommunicera med andra delar av världen och kan utnyttja idéer och kapital som skapats på annat håll” då kan vi inte annat än hålla med. Eller som förre FN-chefen Kofi Annan uttryckte det: ”…de stora förlorarna i dagens mycket ojämlika värld är inte de som har utsatts för alltför mycket globalisering. Det är de som har lämnats utanför globaliseringen.” Sällan eller aldrig hör vi socialdemokrater diskutera just det som är klotets framgångssaga de senaste decennierna. Visst går det att skjuta framgångarna i sank genom att än en gång peka på storföretags härjningar i utvecklingsländer, utnyttjandet av barnarbetskraft och eländiga arbetsförhållanden. Världen är långt ifrån rättvis. Men om vi inte förmår att se framgångarna kan vi heller inte bedöma de faktorer som ligger bakom."

I vilket fall är debatten om hur arbetarrörelsen ska ställa sig till globaliseringen mycket intressant, och inte heller jag är ett fan av Klein, så jag tar inte illa upp av Johnssons och Pettersons sågning av hennes "chockdoktrin"-teori.

Göran Johnsson och Lars-Olof Pettersson, "Globalisering hot mot välfärden?", Tiden 2 2008

Brist på hyresrätter som arbetsmarknadsrigiditet

SvD hade en intressant artikel om bristen på hyresrätter i Vaxholms kommun häromdagen. Den borgerliga majoriteten i kommunen sålde 1999 ut det kommunala bostadsbolaget Vaxholmsbostäder.

Nu visar det sig att bristen på hyresrätter ger arbetsgivare i kommunen problem att rekrytera personal, eftersom lågavlönade personer helt enkelt inte har råd att flytta till Vaxholm, eftersom det kräver att de köper en bostadsrätt! Bristen på hyresrätter skapar alltså vad ekonomer brukar kalla en rigiditet, inflexibilitet, på arbetsmarknaden - ett begrepp som nyliberaler brukar föredra att använda om höga skatter, a-kassa och liknande. Än en gång visar verkligheten att ekonomin inte fungerar som den liberala teorin säger.

"Nu har andelen hyresrätter i kommunen minskat rejält och tjänstemännen pekar ut problemen:
– Vi har väldigt få hyreslägenheter, och det rättar man inte till över en natt. Det gör att när vi nyrekryterar, så har människor svårt att flytta hit. En person som tjänar som en undersköterska eller ett vårdbiträde har svårt att bosätta sig här, säger Ingrid Ekstedt, chef för socialtjänstförvaltningen.
/.../
Men frågan är minst sagt delikat.
– Det är klart att det är ideologiskt känsligt att sju-åtta år efter försäljningen av det allmännyttiga bolaget diskutera att starta ett likadant, säger Lars Wessberg (m), vice ordförande i kommunstyrelsen som själv är skeptisk. Folkpartiet deklarerar öppet att man vill starta ett nytt allmännyttigt bostadsbolag för att säkra hyresrätterna.
– Ja, ska man garantera att det finns hyresrätter kvar kanske man får frångå den
ideologiska principen och svälja hur verkligheten ser ut, säger Peter Jansson (fp), ersättare i kommunstyrelsen."

Svenskan 19 maj, "Vaxholm kan få allmännytta - igen"

---
uppdatering april 2009

"A decade ago Andrew Oswald of the University of Warwick in Britain argued that excessive home-ownership kills jobs. He observed that, in Europe, nations with high rates of home-ownership, such as Spain, had much higher unemployment rates than those where more people rented, such as Switzerland. He found this effect was stronger than tax rates or employment law.

If there are few homes to rent, he argued, jobless youngsters living with their parents find it harder to move out and get work. Immobile workers become stuck in jobs for which they are ill-suited, which is inefficient: it raises prices, reduces incomes and makes some jobs uneconomic. Areas with high home-ownership often have a strong “not-in-my-backyard” ethos, with residents objecting to new development. Homeowners commute farther than renters, which causes congestion and makes getting to work more time-consuming and costly for everyone. Mr Oswald urged governments to stop subsidising home-ownership. Few listened.

America subsidises more than most. Owner-occupiers typically pay no tax on capital gains and can deduct mortgage interest from their income-tax bills. Fannie Mae and Freddie Mac, two government-backed mortgage firms, have squandered a fortune promoting home-ownership among the uncreditworthy.

The other threat to mobility is health insurance. A company can buy health insurance for its employees with pre-tax dollars; an individual can buy it only with after-tax dollars. So although soaring premiums are prompting many firms to drop or restrict coverage, most Americans still get their health insurance from their jobs.

This makes it hard for anyone with a sick child to quit and start a new firm. It also makes it harder to switch jobs, despite a law helping employees to stay in company plans for 18 months after they leave. Scott Adams of the University of Wisconsin-Milwaukee found that married men with no alternative source of insurance were 22% less likely to switch jobs than those who, for example, could get covered by their wife’s employer."

Economist, "Labour mobility: the road not taken", 19 mars

När fakta sparkar - om IMF och Washington Consensus

Jag återkommer titt som tätt till frågan om Washington Consensus, nyliberalismen och vad för konsensus (alternativt dissensus) som utvecklas nu, i fasen efter nyliberalismens diskrediterande. (Om DN om skatter och tillväxt här, om Världsbankens nye chefsekonom här).

Statsvetaren Nathan M Jensen skrev sin doktorsavhandling på Yale (med Geoffrey Garrett, en framträdande politisk ekonomi-forskare, som handledare) om vad nationalstater gör för att attrahera internationellt rörligt kapital idag i globaliseringens era. Det har ju varit, framför allt i överdrifternas 90-tal, en hel del diskussion om ett globalt "race to the bottom" där kapitalet bara rör sig till länder med extremt låga löner och dåliga arbetsförhållanden och då straffar välfärdsstater som beskattar företagen, och relativt välbetalda arbetare som kostar företagen mer i timmen än lågavlönade motsvarigheter i fattiga länder. "Race to the bottom" var dock aldrig fullt empiriskt befogad, även om det givetvis är förståeligt att det uppstår stor oro i i-länder där man ser jobb flytta ut (och kanske inte på samma sätt lägger märke till vilka nya jobb som skapas).

Jensen undersöker alltså just vad nationalstater gör - i form av "investment agencies" som Invest in Sweden Agency, skattelättnader och så vidare - för att attrahera kapital och multinationella företag i den internationella konkurrensen. Han gör kvantitativa analyser av samband mellan inkommande kapital (FDI, Foreign Direct Investment) och olika politiska variabler, och har intervjuat företagsledare och folk på investment agencies.

En sak som Jensen finner som inte står i centrum i hans framställning men som jag tycker är utomordentligt intressant är den följande. IMF, Internationella valutafonden, är bland annat aktiva med att låna ut kapital till olika länder, framför allt utvecklingsländer. IMF har vissa politiska krav som de häftar med utlåningen, krav som speglar Washington Consensus, alltså en delvis nyliberal politik med stram budgetpolitik, inflationsbekämpning, utförsäljning av offentliga bolag och så vidare. IMF:s vänsterkritiker har menat att sådan politik gynnar multinationella företag (kapitalister) på folkens bekostnad i utvecklingsländer. Men vad Jensen visar är att inte ens de multinationella företagen tjänar på den nyliberala IMF-politiken! Problemet är enligt Jensen att IMF:s dogmatiska politik som inte anpassats till klientländernas förhållanden, helt enkelt är dålig. Det är inte bara så att den gynnar den ena gruppen på den andras bekostnad, utan den sänker den generella välfärden också. Med sin försmak för strikt budgetpolitik och en nyliberal minimalstat, har IMF ignorerat att välfärdspolitik och statliga investeringar faktiskt kan vara produktiva, och på så sätt underlätta också för företagen*. Jensen skriver:

"while IMF agreements do promote policy stability, they also promote policies that do not attract multinationals. The IMF conditions loans on economic reforms, highlighting fiscal austerity among other things. These plan often lead to decreased spending on market-promoting public goods such as education and infrastructure - both of which are important to multinationals."**

Här sparkar fakta - mot Washington Consensus. Som Jensen säger kan offentliga investeringar i till exempel skola och infrastruktur vara "market-promoting"***, underlätta och effektivisera ekonomisk verksamhet och därmed gynna tillväxten. Kanske är "market-promoting public goods" ett begrepp för svenska socialdemokrater att översätta och använda? Det beskriver ju mycket av klassisk socialdemokratisk politik.

Jensens slutsats är att det inte framför allt är policies som skattenivå som avgör hur gynnsamt ett land är för investeringar och tillväxt. Denna slutsats stämmer väl överens med vad jag uppfattar är det nya konsensus (efter Washington Consensus) om hur vi kan förstå tillväxt och rikedom, institutionalism. Institutionalism är förstås inte ny**** (nu för tiden är inte ens den nya institutionella ekonomin ny längre!), men nu verkar det som att den definitivt vunnit debatten mot nyliberalismen.

Dani Rodriks framställning i hans senaste bok One economics, many recipes: globalization, institutions and economic growth (2007), är ett försök att befästa en ny mainstreamposition - institutionalism - bortom post-Washington Consensus, och kommer bra överens med Jensens, även om de skriver om delvis olika teman. Rodrik skriver bl a:

"Consider two countries that I shall call A and B. Country A engages in state trading, maintains import monopolies, retains quantitative restrictions and high tariffs (in the range of 30-50 percent) on imports of agricultural and industrial products, and is not a member of the WTO. Country B, a WTO member, has slashed import tariffs to a maximum of 15 percent and removed all quantitative restrictions, earning a rare commendation from the U.S. State Department, 'There are few significant barriers to U.S. exports'. One of the two economies has experienced GDP growth rates in excess of 8 percent per annum, has sharply reduced poverty, has expanded trade at double-digit rates, and has attracted large amounts of foreign investment. The other economy has stagnated, suffered deteriorating social indicators, and made little progress in integrating with the world economy, as judged by trade and investment flows.
Country A is Vietnam, which since the 1980s has followed Chinese-style gradualism and a two-track reform program. ... Country B is Haiti. Haiti has gone nowhere even though the country undertook a comprehensive trade liberalization in 1994-95."*****

Rodriks slutsats är lik Jensens även om Rodrik undersöker tillväxt och Jensen utlandsinvesteringar: Washington Consensus är överspelat, det är institutionerna som spelar roll******.

-------------------------------------------
*Här berör jag alltså slutklämmen i det tidigare inlägget "DN om OECD om de svenska skatterna", där poängen är att enkel nyliberalism har fel om att skattesänkningar och nedskärningar i välfärdsstaten alltid ökar den ekonomiska tillväxten.
**Nathan M Jensen, Nation-states and the multinational corporation: a political economy of foreign direct investment (Princeton, NJ: Princeton University Press, 2008 - paperbackutgåva, original 2006), s 5. Jfr s 153 för en slutsats om att IMF måste refomeras.
***Lustigt och passande nog skriver den nämnda Invest in Sweden Agency på sin hemsida om vad Sverige bör göra för att förbättra investeringsklimatet så här: "ISA föreslår särskilda satsningar på svenska strategiska sektorer (bl.a. i form av branschforskning), svensk närvaro på tillväxtmarknader och en utveckling av investeringsfrämjandet. Dessa bör samverka för att nå bästa möjliga effekt. Andra länder gör stora insatser för att stärka sina egna investeringsfördelar. Att i det läget förlita sig på att marknaden ska sköta sig själv är en riskfylld strategi." Den sista meningen passar in bra i sammanhanget...
****Christer Gunnarsson och Mauricio Rojas, Tillväxt stagnation kaos: en institutionell studie av underutvecklingens orsaker och utvecklingens möjligheter (Stockholm: SNS, 1995) är en bra introduktion till institutionalism på svenska. Jag förstår inte riktigt hur Rojas (som är eller har varit aktiv på Timbro) hanterar diskrespansen mellan å ena sidan den mer sakliga analysen i denna bok, och å andra sidan Johan Norbergs och andra Timbroiters hejdlösa påståenden om vad som orsakar variationer i tillväxt och välstånd.
*****Dani Rodrik, One economics, many recipes: globalization, institutions and economic growth (Princeton, NJ: Princeton University Press, 2007), s 216f.
******Se också den intressante MIT-ekonomen Daron Acemoglus paper i en Världsbankspublikation från tidigare i år, "Governance and growth: what World Bank economists need to know", i Governance, Growth and Development Decision-Making (pdf). Acemoglus essä börjar: "There is now a growing understanding that economic, political, legal, and social ‘institutions’ are essential to the economic success and failure of nations." Den fortsätter bl a: "In the academic world, the understanding on the importance of institutions has been reached as a result of a large body of theoretical and empirical work. In the policy world, it has been reached more painfully, as a result of a long stream of reforms around the world that
failed mainly because they did not pay attention to institutions and governance issues."

Varför regeringens antifackliga politik kan skada samhället som helhet

Reinfeldtregeringen avskaffade för något år sedan avdragsrätten för fackförbundsavgifter. Sedan dess har anslutningsgraden till facket sjunkit en hel del, även om den ännu är på en internationellt sett mycket hög nivå*. Sedan 2006 har anslutningsgraden på LO:s område sjunkit från 77 procent till 73 procent, och 2007 års tapp var det största sedan storstrejkåret 1909**.

Jag vill här lägga fram den teoretiskt och empiriskt motiverade idén att sjunkande anslutningsgrad till facket i Sverige är dåligt inte bara för facket, utan också för samhället som helhet. Idén bygger på den amerikanske (höger-)ekonomen Mancur Olson, som var en av pionjärerna i den inriktning som kallas public choice och som fokuserar på frågor om politikens förhållande till ekonomin, intressegruppers agerande med mera och utgår från neoklassisk teori och vidgar denna. Neoklassisk nationalekonomi utgår från rationellt agerande individer. Icke-ekonomer kan då invända: men i samhället agerar ju människor ofta i grupp? De organiserar sig och agerar tillsammans? Kan man då förklara det kollektiva agerandet med ekonomisk teori? Olson gav sig i kast med just den frågan, och utvecklade den ekonomiska teorin om kollektivt handlande. Olson utgick från rationellt agerande individer och teoretiserade när och varför det är rationellt att ingå i kollektiv och agera kollektivt.

Fackförbund är förstås en typ av organisation för kollektivt handlande som Olson analyserade och teoretiserade. Fackförbund bygger på att medlemmarna, i kraft av förhållande till produktionsmedlen, yrke, besittning av humankapital etc, har gemensamma ekonomiska intressen, och facken agerar ekonomiskt och politiskt för att gynna sina medlemmars intressen. På så sätt är ett fackförbund, liksom alla andra intresseorganisationer, ett "särintresse". Sådana kommer man inte ifrån i ett samhälle. Vad man från en politisk utgångspunkt bör fråga sig är dock: hur ser ett system av intresseorganisationer ut, som gynnar den allmänna välfärden i samhället?

Det gäller att utforma institutioner som inbjuder till samarbete och överenskommelser som ger win-win-resultat, alltså resultat som båda parter tjänar på. Till exempel "sociala pakter" mellan fack och arbetsgivare som förenar produktivitet, effektivitet och tillväxt med rättvis fördelningspolitik.

Utifrån neoklassisk nationalekonomi är man skeptisk till politiska ingrepp i marknadens funktioner. De är "störningar" som kan minska effektiviteten och tillväxten. Public choice sysslar mycket med undersökningar av hur särintressen pressar fram ingrepp i marknaden som gynnar särintressena själva men minskar den allmänna nyttan och välfärden***. Sådant agerande kallas "rent-seeking", och "rent" står här alltså för "vinst" eller något i den stilen. Fackföreningar - liksom arbetsgivarföreningar och företags lobbyistorganisationer - är organisationer för rent-seeking. Enligt teorin vill de framför allt gagna sig själva, även om det sker på samhällets bekostnad. (Observera att detta alltså är en högerversion av politisk ekonomi - det är inte bara marxister som kan analysera samhällskonflikt, även om de gärna vill tro det.) Dessa ekonomiskt baserade intresseorganisationer arbetar givetvis på arbetsmarknaden i avtalsförhandlingar. Men de arbetar också politiskt för att gynna sina intressen. Typiska ingrepp som dessa intresseorganisationer kan eftersträva är importbegränsningar i den egna branschen för att minska konkurrensen, subventioner av olika slag, skatteregler si och så, och i länder som Sverige arbetar organisationerna också med vidare politiska frågor, särskilt då LO samarbetar med det socialdemokratiska partiet. Enligt public choice-teorin tenderar de ingrepp som organisationerna vill ha att vara samhällsekonomiskt skadliga. Om LO förespråkar hög a-kasseersättning och progressiv beskattning kastar public choice-teoretikern ett kritiskt öga på det: gynnar åtgärderna bara LO eller hela samhället?

Mancur Olson med hans rationalistiska perspektiv betonade att organisationer agerar egennyttigt. Med det politisk-ekonomiska perspektivet konstaterar vi också att maktförhållande alltid är närvarande och att den aktör/organisation som har mest maktresurser kommer att "vinna" förhandlingar och kan utforma avtal och institutioner på ett sätt som gynnar den själv. Det gäller då att sträva efter ett samhälle där de starka organisationernas intresse sammanfaller med hela samhällets intresse i så hög grad som möjligt, så att intresseorganisationer inte driver igenom förhållanden som gynnar endast dem själva. Enligt Olson så är breda organisationer en garant för att deras intresse i relativt hög grad sammanfaller med hela samhällets. Olson har i en bok om Sverige, How Bright are the Northern Lights?, applicerat teorin på svenska förhållanden och visar då att Sverige just haft vad Olson kallar "encompassing organizations".

Olson utgår i sin bok om Sverige från hur den svenska verkligheten - Sverige är ett rikt och framgångsrikt land - förhåller sig till den neoklassiska teorin - att politiska ingrepp i ekonomin är skadliga. Sverige utmärker sig ju för att vara ett socialdemokratiskt land med en stor välfärdsstat och höga skatter - varför är vi då ändå så rika? Olson menade att två enkla frågor visade på otillräckligheten i ett odifferentierat eller monokausalt neoklassiskt perspektiv för att förstå ekonomin: 1, Varför går inte Sveriges ekonomi bättre än vad den gör?, och 2, Varför går inte Sverige ekonomi sämre än vad den gör? Olson konstaterade att neoklassisk ekonomi enkelt kunde svara på fråga ett: det beror på att höga skatter förvrider incitamentstrukturen, när de rationellt agerande individerna inte får ut hela den ökade vinsten av ökat arbete och ekonomisk verksamhet, så kommer de att arbeta mindre, och landet blir då fattigare. Men enkel neoklassicism kan inte svara på fråga två. Olsons hypotes var att anledningen till att Sverige ”trots” sin stora välfärdsstat är ett rikt land, är att de omfördelningar (marknadsstörningar) som den svenska välfärdsstaten sysslar med, som socialbidrag, inte är särskilt ekonomiskt skadliga. Olson menade att Sveriges kombination av välfärdsstat och relativt fri handel skapar okej incitamentförvrängningar (omfördelningar), eftersom välfärdspolitiken inte omfördelar till oförtjänta och lata människor, utan tvärtom till missgynnade människor som tack vare den politiska omfördelningen av resurser och makt, kan bli mer ekonomiskt effektiva än vad de annars hade varit, genom att de får en bättre tillgång till utbildning, information, och möjligheter till deltagande i arbetsmarknaden. Olson menade att vad som däremot hade varit en skadlig omfördelningspolitik hade varit en protektionistisk handelspolitik för att skydda svenska industriarbetare från global konkurrens; han menade att en sådan hade gynnat arbetarna i vissa ej konkurrenskraftiga industrier orättvist mycket, och hindrat en mer fruktbar ekonomisk omvandling, en sådan som Sverige de facto gått igenom. I den politiska ekonomin betonar man sambandet mellan politik och ekonomi och ekonomiska aktörers politiska agerande, och Olson är typisk för detta med sin betoning på fackföreningars betydelse. Avgörande för att Sverige har fört en progressiv handelspolitik, visar Olson, har varit att den svenska fackföreningsrörelsen omfattar en stor del av befolkningen, har en mycket hög organiseringsgrad, och i och med detta stimuleras att ta samhällsekonomiskt ansvar och inte utvecklas till ett särintresse som kräver omfördelningsförbättringar för sig självt även om dessa omfördelningar skulle minska den aggregerade välfärden i samhället. För i och med att fackföreningsrörelsen omfattar en så stor del av befolkningen, så är det faktiskt så att vad som är dåligt för Sverige och den svenska befolkningen i stort, också är dåligt för facket. Sveriges fackföreningsrörelse har därför varit en för samhällsekonomin ansvarsfull aktör som förespråkat produktiva omfördelningar, inte omfördelningar som endast gynnar facket självt.

Olson förklarar teorin så här, med direkt referens till svenska facket och svenska arbetsgivarorganisationerna (då SAF, detta är skrivet 1990):

Suppose that an organization encompasses a large part of the income-earning capacity of a country; its constituents earn, say, 50 percent of the nation's GDP. Such an organization, if it truly furthers the interests of its clients, will act very differently from a narrow coalition that represents only 1 percent of the income-earning capacity of a country. If the constituents of the organization get half of the benefit of anything it does to increase the prosperity of a country, that will often be enough to give the organization an incentive to do something to make the country more efficient and innovative. Such an organization, if it optimally serves its clients, will also not seek any redistributions for its clients that entail a social loss that is large in relation to the amount redistributed. If the clients of an organization get half of the Swedish GDP, they will on average bear half of the social loss from any redistribution to themselves. Their organization, if it represents them rationally, will then arrange any redistributions to them in ways that hurt the society as little as possible, and it will also stop demanding redistribution whenever the social costs of a redistribution come to be twice as large as the amount that is redistributed. /.../ Encompassing organizations have been relatively more important in Sweden than in most other countries. The LO (especially in the 1950s and early 1960s, but less so now) has represented a large proportion of the whole organized work force. To some extent, it has been linked with the Social Democratic Party, which strives to control the government by itself and thereby represent a majority of the electorate, and is accordingly an encompassing organization. The Swedish Employers' Federation represents most of the business in the country and is similarly an encompassing organization. In The Rise and Decline of Nations, I argued, in a cautious and carefully qualified way, that maybe some of the economic growth of Sweden and of other countries with encompassing organizations, such as Austria and Norway, could be
attributed to the unusually encompassing character of their organizations.****

I citatet visar Olson utifrån public choice-teori att "encompassing organizations", alltså omfattande eller breda organisationer, kan leda till win-win-lösningar för samhället. Just så har den svenska fackföreningsörelsen, med dess internationellt sett unikt höga anslutningsnivåer och dess (med undantag för SACO) starka band till det socialdemokratiska partiet fungerat som en organisation som inte varit snävt egoistisk och "rent-seeking", utan som faktiskt agerat på ett sätt som gynnat hela samhället. LO (och i någon mån TCO, fast det finns inte lika mycket forskning om dem) har, som man säger, "agerat ansvarigt". Globaliseringen är ett bra exempel. På 1960-talet slogs textil- och konfektionsarbeten ut i rasande fart i Sverige på grund av den ökande internationella konkurrensen - från 1963 till 1978 minskade antalet anställda med två tredjedelar*****. Men, som Anette Thörnqvist har visat, in på 1970-talet visade teko-facken en anmärkningsvärd öppenhet för handelspolitiken och de förlorade jobben; antagligen litade man på att politiken och tillväxten skulle fixa nya jobb i Sverige för att ersätta de förlorade tekojobben******. En sådan inställning är inte självklar från facken! Men, som Mancur Olson visar för det svenska fallet och som Dani Rodrik analyserat i en tvärnationell jämförelse, det finns en gynnsam utvecklingsväg där fackförbund och andra samhälleliga aktörer säger nej till skadliga distortioner avsamhällsekonomin och egoistiska fördelningar såsom handelshinder, och ja till ingrepp i ekonomin som är bra för den aggregerade välfärden, såsom välfärdspolitik som allmän sjukförsäkring och skolgång, eller skatter som finansierar produktiva offentliga investeringar*******. Den svenska modellen - och jag talar nu inte om något historiskt fenomen utan om en existerande realitet - med starka fackförbund och stor välfärdsstat utan för många skadliga ingrepp i ekonomin, är på så sätt en win-win-modell.

Däremot finns det många historiska exempel på egoistiskt agerande från fackens sida och försök att skansa till sig resurser även om en sådan omfördelning skulle minska den samhälleliga välfärden som helhet. Och det är inte konstigt det förstås - facken är ju intresseorganisationer.

Men, och detta är poängen, alla intresseorganisationer är inte lika goda kålsupare. Beroende på institutionella förutsättningar, organisationskultur och politiskt klimat kan organisationerna i vissa fall agera endast för eget gagn, men i andra lyckliga fall agera på ett sätt som sammanfallet med samhällets intresse. Och för att få intresseorganisationerna att agera samhälleligt gynnsamt är, som Olson påpekar, hög anslutningsgrad positivt. Därför kan den nuvarande regeringens politik, som minskar fackanslutningen, påverka inte bara facken utan hela det svenska samhället negativt. Vi vill inte ha ett halvstarkt, krympt LO som endast företräder en liten del av befolkningen men som har tillräckligt mycket styrka kvar för att skansa till sig fördelar på andras bekostnad. Hellre ett starkt och omfattande LO (och TCO, och SACO) vars intressen i så hög grad som möjligt sammanfaller med samhällets. Och med detta perspektiv blir den nuvarande borgerliga regeringens ekonomiska politik suspekt********. Bygger inte deras politik på klasspolitik, att stärka de egna grupperna, snarare än på rationalitet?

---------------------------------
*Den ledande forskaren om facklig anslutning i Sverige är Lundasociologen Anders Kjellberg. Om minskningen med den nya regeringen talar han i en intervju med TCO-tidningen här.
**Siffrorna från en intervju med Anders Kjellberg i LO-Tidningen från mars 2008, tillgänglig här.
***Två klassiker: George Stigler, "The theory of economic regulation", Bell Journal of Economics and Management Science våren 1971, och Anne O Krueger, "The political economy of the rent-seeking society", American Economic Review juni 1974. Stigler tillhör Chicagoskolan och Krueger har varit chefsekonom på Världsbanken och hög chef på IMF.
***Mancur Olson, How Bright are the Northern Lights? Some Questions About Sweden (Lund: Lund UP, 1991), s 58.
****Kjell Gustafsson, Tekoindustrin och förändringarna i den internationella arbetsfördelningen – konsekvenser för lokalisering och sysselsättning i Sverige (Göteborg: Kulturgeografiska institutionen vid Göteborgs universitet, 1983), s 99.
*****Annette Thörnquist, “Bransch och fack i kris och förvandling”, i Bill Sund och Annette Thörnquist, Kvinnolön, arbetsmiljö, jobb: Beklädnadsfackförbundens kamp 1940-1990. (Stockholm: Tiden, 1991).
******Olson, How Bright. Dani Rodrik, "Why do more open economies have bigger governments?", Journal of Political Economy, 1997.
********Statsvetaren Karl-Oskar Lindgren, som doktorerade på en avhandling om ekonomisk politik och arbetslösheten, har gjort en liknande poäng. Hans avhandling - Roads from unemployment, statsvetenskap i Uppsala, 2006 - verkar extremt bra och bygger bl a på Varieties of Capitalism-skolan och annan politisk ekonomi som jag gillar. Högt på min läslista. LO-tidningen hade i oktober 2006 en intressant intervju med Lindgren: "Nya jobb med svagt - eller starkt - fack". Han har också skrivit en artikel i Tiden som bygger på avhandlingen: "Skilda vägar till arbete".

Uppdatering 30 maj: för ett till uttalande av en US-amerikansk högertänkare som kommenterar varför Sverige lyckas kommentera höga skatter med ekonomisk tillväxt, se law and economics-snubben Richard Posners blogginlägg "Why are tax burdens so different in different developed countries?" från 27 januari i år.

DN om OECD om de svenska skatterna

Ett av de mer tjatiga och inskränkta perspektiven på eller argumenten om välfärdsstaten och globaliseringen är att skatter är den enda faktor som avgör företags konkurrenskraft och hur väl ett samhälle fungerar. Om man ska tro skribenter från 80- och 90-talens nyliberala hysteri, eller DN:s ekonomikrönikör Johan Schück idag, så tar företag inte sina investeringsbeslut grundat på hur mycket vinst de kan göra med investeringen (och vinsten beror ju på många faktorer, som utbud och efterfrågan, hur stark konkurrensen är etc), utan på hur skattenivån. Och den enda faktor som avgör ekonomisk tillväxt är också - se där! - skattenivån. Utbildning, humankapital och sånt är menlöst trams som samtida nationalekonomer - hippies! - håller på med; nej tacka vet Schück det gamla goda 80-talet när näringslivet pumpade ut propaganda mot skatterna jämt och samt.

Således var DN:s rubrik när OECD:s generalsekreterare Angel Gurría häromveckan besökte Sverige, "OECD slår ner på de svenska skatterna". Schücks text tas helt upp av Gurrías skatteargumentation, och börjar:

De svenska skatterna är alldeles för höga, trots de senaste årens sänkningar. Sverige måste reformera mer om ni vill förbli konkurrenskraftiga, säger OECD:s generalsekreterare Angel Gurría, som besöker Stockholm. /.../ Marginaleffekterna, alltså vad man får behålla av en inkomstökning, är så höga att svenskarna avskräcks från att arbeta mer.- Inräknat sociala avgifter, som man inte ser, har många svenskar en marginaleffekt på runt 70 procent. Det är extremt, jämfört med de flesta länder. Här ligger främsta orsaken till att USA:s BNP per invånare är 20 procent högre än Sveriges, framhåller Angel Gurría.*

DN:s rapportering blir intressant i jämförelse med SvD:s, som man nog får kalla mer nyanserad:

Ändå har Sverige det, relativt sett, rätt väl förspänt. De demografiska förutsättningarna är bättre än på många andra håll. Produktivitetsökningen är högre än genomsnittet. Och Gurría talar i uppskattande ordalag om vår öppna invandringspolitik. Den är ett ekonomiskt plus i konkurrensen med länder som har en krympande befolkning.
Däremot sätter han frågetecken för de höga inkomstskatterna. OECD:s rekommendation till medlemsländerna är istället att de i så hög utsträckning som möjligt ska styra över beskattningen mot områden som konsumtion och fastigheter. Det breddar skattebasen, täpper till kryphål och gör beskattningen både transparentare och effektivare. Vilket i sin tur gynnar entreprenörskap och konkurrenskraft.
Samtidigt betonar Gurría att det inte räcker att koncentrera sig på ett ekonomisk-politiskt område i taget. För att hävda sig i den globala ekonomin måste länderna ta ett helhetsgrepp på allt från sjukvård och arbetsmarknadslagar till pensioner och utbildning.
Sverige har valt ett system med höga skatter men också med ett omfattande socialt skyddsnät, konstaterar han.
- Det är ni lyckliga med och det har skapat ett samhälle som är en vinnare, säger Gurría, men varnar samtidigt:
- Som en medelstor, öppen ekonomi måste ni alltid vara på tårna. Det är som en Formel 1-bil. Den behöver hela tiden finjusteras och det kräver goda mekaniker.**

DN: skattesänkningar är det enda i hela världen som är viktigt. SvD: politiskt sett bör vi sänka skatterna, men med förnuft. Skatter är inte heller det enda som spelar roll. Även t ex arbetsmarknadslag, pensioner, invandringpolitik spelar roll.

Nationalekonomer visar att korrelationen mellan skattenivå och tillväxt inte existerar***. Att det inte heller existerar någon linjär korrelation mellan inkomstfördelning och tillväxt. Att humankapital är extremt viktigt för tillväxt****. Att offentliga investeringar i public goods är viktigt för tillväxten*****. Att brist på rätt utbildad arbetskraft är ett av de största tillväxthindren i många länder i världen, däribland Sverige******. Att välfärdsstaten och starka fackföreningar tenderar till att ge god humankapitalsutveckling och "high road"-tillväxt******. Man läser i tidningen att Tysklands industri, med höga skatter och höga löner, håller stången mot Kinas industri med låga löner och låga skatter********.

Men såna saker spelar ingen roll i DN:s artikel om skatterna. Det är slappt, för DN publicerade samma artikel med samma rubrik år 1985, år 1995, och förra året. Kunde inte diskussionen ta ett steg framåt någon gång?

---------------------------------------------------------------
*Johan Schück, "OECD-bas slår ner på de svenska skatterna", Dagens Nyheter 23 april 2008. Angel Gurrías föredrag om skatter och tillväxt på Handels i Stockholm finns att läsa här.
**Lars-Georg Bergkvist, "'Sverige klarar sämre tider' - samtidigt listar OECD:s generalsekreterare nya ekonomiska utmaningar", Svenska Dagbladet 23 april 2008
***Jfr Jonas Pontusson, Inequality and Prosperity: Social Europe versus Liberal America (Ithaca, NY: Cornell U P, 2005). Pontusson har en hel del sköna scatterplots om sådana samband eller brist på samband.
****Jfr Paul M Romer, "Human Capital and Growth: Theory and Evidence", NBER Working Paper Series Nr 3173, 1989
*****Jfr Robert Barro, "Government spending in a simple model of endogenous growth", Journal of Political Economy oktober 1990
******Jfr Bosse Andersson, "Kunniga yrkesmän efterlyses. I hela världen råder det brist på hantverkare", Dagens Nyheter 25 april 2008
*******Torben Iversen, Margarita Estevez-Abe och David Soskice, "Social Protection and the Formation of Skills: A Reinterpretation of the Welfare State", i Peter Hall och David Soskice (red) Varities of Capitalism (Oxford: O UP, 2001). Jfr Torben Iversen och John Stephens, "Partisan Politics, the Welfare State, and the Three Worlds of Human Capital Formation", Comparative Political Studies, 2008
********Stefan Theil, "Factory of factories", Newsweek 21 januari 2008