Den nationalekonomiska institutionen på University of Chicago är känd som ett marknadsliberalt fäste. Den marknadsliberala tendensen - "Chicagoskolan"* - har hållt i i generationen, och företrätts av världsledande ekonomer som Frank Knight, Milton Friedman och Gary Becker.
Den kontroversielle Milton Friedman (1912-2006) är Chicagoskolans mest kände företrädare, och universitetet har startat ett Milton Friedman-institut till heder för Friedman, som avled för två år sedan. Beslutet har väckt en politisk kontrovers, också bland forskare på U Chicago, och i augusti skrev mer än 100 forskare vid universitetet under ett upprop mot planerna. De skrev bland annat att "many colleagues are distressed by the notoriety of the Chicago School of Economics, especially throughout most of the global south, where they have often to defend the University’s reputation in the face of its negative image".
John Kay har på ett bra sätt kommenterat denna kontrovers i Financial Times.
John Kay, "Friedman and the limits of academic pluralism", Financial Times 11 november
---
Notera att Wikipedias sida om Chicagoskolan gör ett större fel, då den hävdar att Friedrich von Hayek ingick i Chicagoskolan och föreläste på den nationalekonomiska institutionen. Enligt den Hayeklitteratur som jag läst som berör hans tid på U Chicago - han arbetade där 1950-1962 - så gick det till så här när han flyttade till USA 1950. Hayek hade gått igenom en smärtsam skilsmässa och ville flytta från London, och en miljardär som drev en högerinriktad tankesmedja erbjöd sig att betala Hayeks lön om han kunde få en obetald anställning på ett amerikanskt universitet. De vände sig till Harvard, som sa nej med motiveringen att det vore ovetenskapligt att "anställa" en professor som i själva verket skulle få betalt av en politisk tankesmedja. Därefter vände de sig till Yale och Princeton, som också tackade nej. Därefter vände de sig till U Chicago, där den nationalekonomiska institutionen sa nej med samma motivering - det är ovetenskapligt och ovärdigt ett universitet att ge en tankesmedja-ideolog vetenskaplig kredibilitet genom att ge honom en titel medan han är betald av en tankesmedja. Det ska noteras att Chicagoskolans metodologi och perspektiv på ekonomin i mångt och mycket skiljer sig från Hayeks österriska synsätt, även om de båda är nyliberala. U Chicagos filosofiska fakultet hade dock färre skrupler än den nationalekoonomiska institutionen, och därför fick han en obetald anställning och titel där, samtidigt som han var försörjd av en ideologisk tankesmedja. Wikipedias sida om Hayek säger också detta - "Hayek's position was unpaid and he was not invited to join the Economics faculty."
torsdag 25 december 2008
Wolf om Keynes
"We are all Keynesians now. When Barack Obama takes office he will propose a gigantic fiscal stimulus package. Such packages are being offered by many other governments. Even Germany is being dragged, kicking and screaming, into this race.Martin Wolf, "Keynes offers us the best way to think about the financial crisis", Financial Times 23 december
The ghost of John Maynard Keynes, the father of macroeconomics, has returned to haunt us. With it has come that of his most interesting disciple, Hyman Minsky. We all now know of the “Minsky moment” – the point at which a financial mania turns into panic.
Like all prophets, Keynes offered ambiguous lessons to his followers. Few still believe in the fiscal fine-tuning that his disciples propounded in the decades after the second world war. But nobody believes in the monetary targeting proposed by his celebrated intellectual adversary, Milton Friedman, either. Now, 62 years after Keynes’ death, in another era of financial crisis and threatened economic slump, it is easier for us to understand what remains relevant in his teaching."
söndag 21 december 2008
Steinbrücks konjukturpolitiska passivitet
Den tyska finansministern Peer Steinbrück är socialdemokrat. Men någon keynesian verkar han inte vara. Han har sågat den brittiska regeringens konjunkturpolitiska förslag och kallat USA:s konjunkturpolitik för att kasta bort miljarder.
Steinbrücks stora personliga mål som finansminister är att få statsbudgeten balanserad till år 2011. Han vill inte, trots den ekonomiska krisen, föra någon vågad keynesiansk stimulanspolitik som riskerar detta mål. Jag förstår här inte riktigt hans radikala principfasthet. Är det ett socialdemokratiskt 90-talssyndrom, att vi till varje pris måste få och behålla "marknadens förtroende" genom normpolitik? Steinbrück framstår som en mer konservativ politiker än vad kansler Merkel (CDU) gör, konstaterade Die Zeit häromveckan. "En finansminister måste vara stark i sin hållning och mot strömmen, när det handlar om pengar. Det är hans jobb. Men linjen mellan styrka och tjurskallighet är otydlig, och nu har Steinbrück tappat balansen därpå."
Nu talar regeringen om ett konjunkturpaket i form av att skjuta till pengar till sjukförsäkringarna. Då är det mot Steinbrücks vilja och får honom att framstå som "last man standing", mot populismen - eller mot förnuftig och nödvändig politik.
Man kan fundera - Steinbrück = socialdemokratins 90-talskomplex?
Wolfgang Münchau, "Complacency rules as time slips away", FT 14 dec
Wolfgang Münchau, "German complacency poses a serious threat", FT 30 nov
Ulrike Herrmann, "Allmählich begreift die Regierung", Die Tageszeitung 21 dec
Die Zeit, "Konjunkturpaket notfalls ohne die CSU", 21 dec
Philip Faigle, "Peer gegen den Rest der Welt", Die Zeit 16 dec
Christoph Seils, "Das Ende des Sparminators", Die Zeit 19 dec
Marlies Uken, "Miss Merkel - Frau Nein", Die Zeit 15 dec
Marc Brost, "Der Rätselhafte Herr Steinbrück", Die Zeit 11 dec
Philip Stephens, "Steinbrück row: an unfortunate sense of deja vu", FT 11 dec
Steinbrücks stora personliga mål som finansminister är att få statsbudgeten balanserad till år 2011. Han vill inte, trots den ekonomiska krisen, föra någon vågad keynesiansk stimulanspolitik som riskerar detta mål. Jag förstår här inte riktigt hans radikala principfasthet. Är det ett socialdemokratiskt 90-talssyndrom, att vi till varje pris måste få och behålla "marknadens förtroende" genom normpolitik? Steinbrück framstår som en mer konservativ politiker än vad kansler Merkel (CDU) gör, konstaterade Die Zeit häromveckan. "En finansminister måste vara stark i sin hållning och mot strömmen, när det handlar om pengar. Det är hans jobb. Men linjen mellan styrka och tjurskallighet är otydlig, och nu har Steinbrück tappat balansen därpå."
Nu talar regeringen om ett konjunkturpaket i form av att skjuta till pengar till sjukförsäkringarna. Då är det mot Steinbrücks vilja och får honom att framstå som "last man standing", mot populismen - eller mot förnuftig och nödvändig politik.
Man kan fundera - Steinbrück = socialdemokratins 90-talskomplex?
Wolfgang Münchau, "Complacency rules as time slips away", FT 14 dec
Wolfgang Münchau, "German complacency poses a serious threat", FT 30 nov
Ulrike Herrmann, "Allmählich begreift die Regierung", Die Tageszeitung 21 dec
Die Zeit, "Konjunkturpaket notfalls ohne die CSU", 21 dec
Philip Faigle, "Peer gegen den Rest der Welt", Die Zeit 16 dec
Christoph Seils, "Das Ende des Sparminators", Die Zeit 19 dec
Marlies Uken, "Miss Merkel - Frau Nein", Die Zeit 15 dec
Marc Brost, "Der Rätselhafte Herr Steinbrück", Die Zeit 11 dec
Philip Stephens, "Steinbrück row: an unfortunate sense of deja vu", FT 11 dec
Det bästa jag läst om den ekonomiska krisen
Det bästa med veckotidningen Der Spiegel är två saker: bevakningen av tysk politik, samt de stora temaartiklarna som varje nummer har en av. Ett av novembernumren - 17 nov - har en helt rasande bra artikel om den världsekonomiska krisen, helt klart det bästa jag läst på temat. Så tar den också upp 36 sidor, 22 helsidor om man räknar bort reklam etc, och är skriven av inte färre än åtta reportrar. Den heter kort och gått "Bankrånet" ("Der Bankraub").
Artikeln är skriven som en berättelse, som följer ett par personer och aktörer under tidsperioden 1994-2008 och genom att skildra dessa personers agerande och deltagande i krisen ger olika perspektiv på krisen. Vi har bankiren Blythe Masters på investmentbanken JP Morgan i New York, som 1997 tillsätter en arbetsgrupp ("Project Credit Transformation") för att uppfinna nya typer av värdepapper att investera i; ingenjören Tim Smith som 1995 köper ett dyrt hus i Cleveland och tar stora lån; pensionären Manfred Blume i Hamburg som köper aktier och värdepapper i JP Morgan; en kyrka i Oldenburg som låter JP Morgan investera dess pengar; bankirerna på Wall Street; och bankreglerarna i Zürich, Bonn och Washington DC.
Den långa artikeln är uppbyggd i sju delar som kronologiskt följer på varandra, och i varje del får vi följa Blythe Masters, Tim Smith och de andra och vad som händer dem under denna period. Genom att vi vet hur historien slutar - en världsekonomisk krasch - blir hela den oskyldiga framställningen ("allt går bra för Tim Smith") ödesmättad. Det är också intressant att se hur enstaka aktörer varnade för potentiellt katastrofala konsekvenser av finansmarknadernas exploderande komplexitet och oöverskådelighet år före krisen - finanskapitalisten Warren Buffett kallade i mars 2003 derivata "finansiella massförstörelsevapen", och centralbankernas centralbank BIS i Basel varnade också de år 2003 för att det oöverskådeliga riskspridningssystemet skulle spricka. Man får också lära sig om hur investmentbanker arbetar och hur det ohållbara finansiella systemet "fungerar". Även om credit rating agencies - Fitch, Standard & Poor och Moody's kallas "Wall Streets hemliga herrar, de egentliga 'masters of the universe', i enlighet med Harvardekonomen Ravi Abdelals analys av den internationella finansekonomin i hans senaste bok Capital Rules.
Ett par saker är slående. Finansmarknaderna är så komplexa att knappt marknadsaktörerna själva förstår sig på dem. De - Lehman Brothers och JP Morgan för att ta två exempel från artikeln - är extremt kompetenta och påhittiga när det gäller att komma på nya sätt att tjäna (kortsiktiga) pengar och undgå regleringar, men de förstår knappast konsekvenserna av sina egna metoder. Och kunderna förstår förstås än mindre - det föreligger en grym informationssymmetri i denna sektor. Det gäller också reglerarna - reglerarna kan knappt hålla takten med investmentbankerna, som är påhittiga på att tänja på regler eller undgå dem (genom att ometikettera produkter, etc). När jag pratade med Roland Spånt om 1980-talets nyliberalism och yuppie-finansboom så tog han för den delen upp detta som ett av problemen då: arbetarrörelsen hade föga ekonomer som var kompetenta vad gällde finansmarknader; arbetarrörelsens ekonomer tenderade att vara fokuserade på arbetsmarknader och makroekonomisk politik. Och då man inte förstod finansmarknaderna visste man inte heller hur man kunde hantera dem.
Jag blir också påmind om ett argument i Klas Eklunds bok om (mot) Tobinskatten, som jag läste för en del år sedan (när Tobinskatten var aktuell... År 2001-2 kanske?) Om jag inte minns det fel så var Eklunds huvudargument mot Tobinskatten att den skulle förvrida finansmarknader. Finansmarknader skulle antas fungera på så sätt att varje aktör vet sina preferenser för att konsumera nu (och om det behövs låna för att finansiera konsumtionen) kontra konsumera senare (spara och få ränta). Aktörerna vet hur mycket konsumtion idag är värt för dem jämfört med konsumtion imorgon, sätter pris på detta (ränta) och möts i harmoni i jämvikt, där alla som vill låna får låna och alla som vill spara får spara. På så sätt allokeras kapitalet i samhället (i Tobinskattsbokens fall - världen) rationellt och effektivt, och finansierar de aktiviteter som efterfrågas.
Detta tycks mig helt enkelt inte stämma. Finansmarknaderna verkar inte fungera så rationellt. Jfr 21 nov "Syrlig FT-kommentar till Greenspan", 26 juli "Stiglitz säger hej då till nyliberalismen".
I vilket fall, oavsett politisk åskådning och vilka politiska åtgärder man vill se nu gentemot krisen, så är Spiegels artikel lysande journalistik som åskådliggör och förklarar ett komplicerat förlopp på ett både innehållsmässigt och stilistiskt utomordentligt sätt. De politiska konsekvenserna får man fundera på själv.
Beat Balzli, Klaus Bunkbäumer, Jochen Brenner, Ulrich Fichtner, Harte Goos, Ralf Hoppe, Frank Hornig och Ausbert Kneip, "Der Bankraub", Der Spiegel nr 47 2008 17 november s 44-80 (!)
Economist för keynesiansk krisbekämpning
Som partisk (socialdemokratisk) men okunnig betraktare är det lite kul att se hur Economist och Financial Times engagerat tar ställning för storskalig keynesianism; penningpolitik räcker inte utan här krävs rejäl kontracyklisk finanspolitik (sägs det). Ledaren i Economist 27 november är ett tydligt exempel:
Economist, "Briefing: Unorthodox economic policies", del 1 om USA, del 2 om Europa, 27 nov
Bloggarna Andreas Bergh och Ekonomistas har problematiserat förslagen om stimulanspolitik på intressant sätt - Torbjörn Becker "Höj a-kassan och sänk inte skatten" 10 dec, Martin Flodén i Fokus 5 dec "Öppna plånboken", Andreas Bergh "Keynes otippade comeback i Sverige" 25 nov. Väldigt läsvärda artiklar allihopa. Läs, och fundera på vilka effekter olika konjunkurpolitiska / stimulansförslag egentligen ger. Se också Dani Rodrik 4 dec "Some unpleasant Keynesian arithmetic", 19 dec, "A proposal: employment-linked tax incentives".
"a lot of policy [gentemot krisen] has been far too timid. Halting the world economy’s decline will demand something rather bolder than anything seen so far in this crisis.Economist, "The perils of incrementalism", 27 nov
That means redoubling existing efforts in each of the three traditional areas of policy: bolstering banks; providing greater fiscal stimulus; and cutting interest rates. It also involves using more unorthodox tools, such as interfering directly in credit markets by buying up assets—a route where America’s Federal Reserve has shown the most creativity.
/.../
all the bank rescues, credit interventions and looser monetary policy will only get the world so far. The biggest part of Mr Obama’s “jolt”, as he made clear, must be fiscal. When private demand sags so dramatically, the public sector must step in to boost spending, and boldly enough to make a difference. In America, although Mr Obama has refused to give a figure, talk among Democrat bigwigs is of a fiscal boost worth $500 billion-700 billion, or 3-5% of GDP.
So far the only other big country to conjure up sums on this scale is China (and its huge stimulus keeps on having to be revised downward as the figures are checked). Some of the timidity in Europe is explicable: its generous welfare states have more “automatic stabilisers”, such as payouts to unemployed workers, to support economies in recessions than hard-hearted America does. Even so, the Europeans have hardly impressed with their daring."
Economist, "Briefing: Unorthodox economic policies", del 1 om USA, del 2 om Europa, 27 nov
Bloggarna Andreas Bergh och Ekonomistas har problematiserat förslagen om stimulanspolitik på intressant sätt - Torbjörn Becker "Höj a-kassan och sänk inte skatten" 10 dec, Martin Flodén i Fokus 5 dec "Öppna plånboken", Andreas Bergh "Keynes otippade comeback i Sverige" 25 nov. Väldigt läsvärda artiklar allihopa. Läs, och fundera på vilka effekter olika konjunkurpolitiska / stimulansförslag egentligen ger. Se också Dani Rodrik 4 dec "Some unpleasant Keynesian arithmetic", 19 dec, "A proposal: employment-linked tax incentives".
Överraskande diskussion om välfärdsstaten i Ekonomisk Debatt
Nationalekonomiska föreningens tidskrift Ekonomisk Debatt innehåller alltid ett protokoll från en större diskussion i någon nationalekonomisk fråga. I det senaste numret (#8 2008) går diskussionen på temat "The Nordic Model: Embracing Globalization and Sharing Risks"; seminariet utgick från en rapport med den titeln utgiven av The Research Institute of the Finnish Economy och skriven av nordiska nationalekonomer. (Hela rapporten, 167 s, finns som pdf här.)
Rapporten och diskussionen handlar alltså om den nordiska välfärdsmodellen och globaliseringen, och huruvida dessa två är förenliga och i så fall på vilket sätt.
Det är ju ett axiom till höger att generös välfärdspolitik är ekonomiskt irrationellt*. Den diskussionen poppar upp här på bloggen då och då, när DN skriver om svenska skatter, SvD om platt skatt, osv. En av de nationalekonomer som fört fram denna nyliberal idé på svensk mark, vi snackar nu 1980-tal och eurosclerosis-debatt, är Hans Tson Söderström. Tson Söderström tog i mitten av 1980-talet över som ordförande i SNS konjukturråd efter keynesianen Erik Lundberg, och förde in konjunkturrådet - som kom med årliga rapporter med ekonomisk-politiska rekommendationer - på en nyliberal riktning. T ex hävdade konjunkturrådet ett år att Chiles samhällsekonomiska modell borde ses som en förebild för Sverige**.
Hans Tson Söderström är en av författarna till den nya rapporten om den nordiska modellen och deltar i diskussionen som återges i Ekonomisk Debatt. Och det är förbluffande hur positiv han ställer sig till den nordiska (och därmed implicit svenska) välfärdsmodellen, idag. Den analys som Sixten Korkman och Tson Söderström, de två av rapportens författare som deltar i diskussionen, presenterar tycks snarare stå väl i samklang med dagens forskningsläge inom jämförande politisk ekonomi - t ex Torben Iversen - än med den nyliberalism som Tson Söderström på 1980-talet (och 1990-talet?) företrädde. Det enskilt mest häpnadsväckande uttalandet från Tson Söderström i ED är, om god ekonomisk tillväxt i Norden:
Ja, det är väl sånt man menar när man säger "när Fan blir gammal blir han religiös". Kjell-Olof Feldt, finansminister (s) 1982-1991 som är en av kommentatorerna uttrycker också stor förvåning över detta, och kritiserar snarast Tson Söderström och Korkman från höger... Till att börja med säger Feldt dock att "för en gammal sosse är det lite uppiggande att läsa om en nordisk framgångssaga som har kunnat kombinera ekonomisk tillväxt och effektivitet med social jämlikhet mellan människor".
Och forskningsläget/den politiska tendensen i rätt mycket politisk ekonomi idag (och de senaste tio åren eller så) verkar också vara att se överlag positivt på den nordiska modellen, just för att den kan förena jämlikhet med effektivitet. Á la Esping-Andersen*** ses den anglosaxiska modellen som potentiellt effektiv men sämre på jämlikhet, och den kontinentala modellen som problematisk på båda målen. Det är definivt inte något carte blanche som ges åt nordiska sossar utan tvärtom riktar Tson Söderström och Korkman en del kritik mot den socialdemokratiska politiken och kommer med reformförslag, liksom David Rueda****, Iversen m fl, men grundsynen är ändå att den nordiska modellen är möjlig och i det stora önskvärd.
*För en grundläggande kritik, ja jag vågar nog säga demolering, av denna idé, se Harvardstatsvetaren Torben Iversens bok Capitalism, Democracy and Welfare (Cambridge University Press, 2005). Iversen argumenterar för att olika välfärdssystem är komplementära med olika utbildningssystem och olika komparativa fördelar för olika sektorer i ekonomin.
**Mark Blyth, Great Transformations (Cambridge UP, 2002).
***Gösta Esping-Andersen, Social Foundations of Post-Industrial Economies (Oxford UP, 1999).
****David Rueda, Social Democracy Inside Out: Partisanship and Labor Market Policy in Industrialized Democracies (Oxford UP, 2007).
Rapporten och diskussionen handlar alltså om den nordiska välfärdsmodellen och globaliseringen, och huruvida dessa två är förenliga och i så fall på vilket sätt.
Det är ju ett axiom till höger att generös välfärdspolitik är ekonomiskt irrationellt*. Den diskussionen poppar upp här på bloggen då och då, när DN skriver om svenska skatter, SvD om platt skatt, osv. En av de nationalekonomer som fört fram denna nyliberal idé på svensk mark, vi snackar nu 1980-tal och eurosclerosis-debatt, är Hans Tson Söderström. Tson Söderström tog i mitten av 1980-talet över som ordförande i SNS konjukturråd efter keynesianen Erik Lundberg, och förde in konjunkturrådet - som kom med årliga rapporter med ekonomisk-politiska rekommendationer - på en nyliberal riktning. T ex hävdade konjunkturrådet ett år att Chiles samhällsekonomiska modell borde ses som en förebild för Sverige**.
Hans Tson Söderström är en av författarna till den nya rapporten om den nordiska modellen och deltar i diskussionen som återges i Ekonomisk Debatt. Och det är förbluffande hur positiv han ställer sig till den nordiska (och därmed implicit svenska) välfärdsmodellen, idag. Den analys som Sixten Korkman och Tson Söderström, de två av rapportens författare som deltar i diskussionen, presenterar tycks snarare stå väl i samklang med dagens forskningsläge inom jämförande politisk ekonomi - t ex Torben Iversen - än med den nyliberalism som Tson Söderström på 1980-talet (och 1990-talet?) företrädde. Det enskilt mest häpnadsväckande uttalandet från Tson Söderström i ED är, om god ekonomisk tillväxt i Norden:
"tillväxten [har] varit möjlig tack vare existensen av en välfärdsstat som
fördelar välståndets frukter någorlunda jämnt."
Ja, det är väl sånt man menar när man säger "när Fan blir gammal blir han religiös". Kjell-Olof Feldt, finansminister (s) 1982-1991 som är en av kommentatorerna uttrycker också stor förvåning över detta, och kritiserar snarast Tson Söderström och Korkman från höger... Till att börja med säger Feldt dock att "för en gammal sosse är det lite uppiggande att läsa om en nordisk framgångssaga som har kunnat kombinera ekonomisk tillväxt och effektivitet med social jämlikhet mellan människor".
Och forskningsläget/den politiska tendensen i rätt mycket politisk ekonomi idag (och de senaste tio åren eller så) verkar också vara att se överlag positivt på den nordiska modellen, just för att den kan förena jämlikhet med effektivitet. Á la Esping-Andersen*** ses den anglosaxiska modellen som potentiellt effektiv men sämre på jämlikhet, och den kontinentala modellen som problematisk på båda målen. Det är definivt inte något carte blanche som ges åt nordiska sossar utan tvärtom riktar Tson Söderström och Korkman en del kritik mot den socialdemokratiska politiken och kommer med reformförslag, liksom David Rueda****, Iversen m fl, men grundsynen är ändå att den nordiska modellen är möjlig och i det stora önskvärd.
*För en grundläggande kritik, ja jag vågar nog säga demolering, av denna idé, se Harvardstatsvetaren Torben Iversens bok Capitalism, Democracy and Welfare (Cambridge University Press, 2005). Iversen argumenterar för att olika välfärdssystem är komplementära med olika utbildningssystem och olika komparativa fördelar för olika sektorer i ekonomin.
**Mark Blyth, Great Transformations (Cambridge UP, 2002).
***Gösta Esping-Andersen, Social Foundations of Post-Industrial Economies (Oxford UP, 1999).
****David Rueda, Social Democracy Inside Out: Partisanship and Labor Market Policy in Industrialized Democracies (Oxford UP, 2007).
fredag 19 december 2008
Reaktionär intellektuell kritik av socialdemokratin
"Ni begår stora misstag, som jag och socialdemokratin kommer att behöva reparera."PO Enquist, "Kvar på jord", Expressen 6 maj 2005
Tage Erlander till radikala studenter i Lund, 1969
http://www.expressen.se/1.203297
Jag satt och kollade igenom gamla mailväxlingar letandes efter en diskussion om Marx i akademin, (bl a kurser givna av Klaus Dörre, Frank Deppe och Magnus Ryner) till inlägget om Marx uppsving i och med den ekonomiska krisen idag, och snavade då över en gammal mailväxling om 1970-talets intellektuella kritik av socialdemokratin. En kritik som i hög grad byggde på att man såg socialdemokratin som en alienerande, centraliserande rörelse som minskade något slags frihet i samhället. En kritik som tog sig uttryck både till vänster och höger; Martin Wiklund visar fint i sin avhandling I det modernas landskap (2006) hur höger och vänster förenades i sin ideologiska sosse-bankande under denna period, därbt tidsandan snabbt svängde från det tidiga 70-talets vänstervåg till det tidiga 80-talets högervind, yuppiementalitet och börsyra. I en populär vänsterdiskussion om denna omsvängning - tänk Johan Ehrenberg, Stefan Kochs Höger om! (1999) m m - ses svenska arbetsgivarföreningen (SAF) som en vktig kraft i högersvängen. Nationalekonomerna är en annan kraft som brukar pekas på, t ex av Agneta Hugemark (avh från 1994). Liksom Wiklund vill jag dock peka på kontinuiteten mellan vänstervågen och högervinden.
Kontinuiteten består dels i vindens och vågens källor. "Tidsandan" och de samhälleliga strukturerna - demografin, den ekonomiska omvandlingen, ungdomskulturens genomslag, populärkulturens utveckling, etc var sådana; det fanns efter efterkrigstidens hardcore-modernism ett missnöje med och en grundläggande kritik av det moderna projektet. Kontinuiteten består också i vindens och vågens tankesätt och kritik. Högern likt vänstern såg korporatism, samarbetsanda och socialdemokratiska ombudsmän som bovar i dramat. Från olika ståndpunkter, men ändå.
Minst sagt slående är hur Lars Gustafsson, en framstående intellektuell och briljant romanförfattare, lyckades i sin person uttrycka både vänstervåg och högervind, som en exemplarisk illustration av min tes om kontinuiteten i dessa politiska trender. I det tidiga 70-talet kritiserade han socialdemokratin från vänster, i det tidiga 80-talet hade han bytt sida och samarbetade med SAF i att kritisera socialdemokratin från höger.
Ur mailväxlingen klipper jag fram några citat från 70-talet som uttrycker vad jag uppfattar som tidsandans kritik av det socialdemokratiska modernistiska projektet, och resonemang kring denna kritik. Detta är ett sätt att se på saken. "Borgerlig arrogans"-tolkningen av 1970-talets vänster/höger, ett högst socialdemokratiskt, kanske enögt sätt att se på de (kulturella) intellektuellas roll i att bereda vägen för nyliberalismen i Sverige, i förlängningen för Bildtregeringen med dess ljuva "enda väg". Resonemangen är klippta ur e-mail och alltså inte särskilt välformulerade eller putsade.
1.
"När jag läser om min kritik under sextiotalets slut och i början av sjuttiotalet upptäcker jag att
förvånansvärt mycket av det jag skrev kan uppfattas som ett fortlöpande angrepp på socialdemokratin".
Lars Gustafsson i förordet till Kommentarer (1972)
"Vi styrs av utomparlamentariska maktcentra. Dessa maktcentra är tätt sammanvuxna i ett ekonomiskt-administrativt byråkratiskt etablissemang, vars mest utmärkande kännetecken är att det handlar på ett sätt och samtidigt påstår sig göra något annat. Man skapar en ödemark av stora delar av Sverige där jordbruksmaskiner rostar i gräset och granskogen växer in över gläntorna och påstår sig höja livskvaliteten för de som bor där. Man tillåter en storstadsmaffia, vars finansiella system vilar på kombinationen grosshandel med narkotika, grå lånemarknad och industriell bordellverksamhet och påstår sig bereda rikare livsmöjligheter för sexuellt handikappade människor." - Kommentarer, s 9- EB: samhällskritiken är absurd. "Vi styrs av utomparlamentariska maktcentra" - men Gustafsson specificerar inte på något sätt hur makten utanför parlamentet är koncentrerad, utan använder suggestiv retorik för att driva hem den extremt tidstypiska
poängen att alienationen är värre än nånsin och att allt storskaligt är ont. Men som Seyla Benhabib konstaterar om icke-uttalad makt, så är den modernitetens fundament:
"In this [modern] society for the first time a sphere of activity is institutionalized which operates according to laws unintended by and unknown to social agents themselves, and which can only be analyzed from the transsubjective viewpoint of the observer. The main purpose of critical social theory is to demystify the power of this domain upon individuals lives, and to return the control over their actions and interactions to individuals themselves."Som Benhabib mycket riktigt konstaterar, så är en av den kritiska teorins (eller den kritiske
intellektuelles) uppgifter att avmystifiera och analysera makten. Men vad Gustafsson gör är bara att mystifiera! Han likställer fackföreningar och arbetsgivare, stat och företag, allt som är stort till en enda svartmålning av samhället. Detta är reaktionärt. Förvisso är Gustafsson i denna kritik efterföljare till prominenta intellektuella som Adorno och Horkheimer - men det är ingen ursäkt. Samhällskritik måste vara mer analytisk och mindre retorisk än vad Gustafssons var (även om Sprickorna i muren är en fantastisk romansvit). Jag menar att Gustafsson i sin brist på analytisk (inte minst i bemärkelsen särskiljande, uppdelande) förmåga blir reaktionär då han inte kan skilja på vad som är väl (gott) använd makt (socialdemokratin) och vad som är illa (ont) använd makt (fascism, kommunism etc).
2.
"Det materiella framsteget har inte utjämnat skillnaden mellan rik och fattig; varken nationellt eller internationellt; den politiska utvecklingen har på pappret givit alla del i styrningen, men i realiteten ökat avståndet till myndigheterna; de sociala framstegen har gett den enskilde större trygghet, men också ryckt honom ur de mindre gruppernas gemenskap; de vetenskapliga och tekniska framstegen har - i form av kapprustning, förorenad miljö, rovdrift på naturens resurser - skapat större problem än de har löst; välfärdssamhället kan uppvisa ett stigande antal psykiska lidanden som tycks ha sin rot i själva samhällsmönstret."Arne Ruth, Trans Europa Express (1977)
Detta är klassisk reaktionär 70-talsintellektuell anti-sossism, kritik som är helt ute och cyklar. Med facit i hand VET vi att skillnaderna mellan rik och fattig utjämnats enormt mycket (inte minst under 70-talet! kolla på statistik över gini-koefficienten i Sverige över tid!!), att Sverige är mer demokratiskt idag än för femtio år sedan (vågar jag påstå!), att dravlet om förlorade "mindre gruppernas gemenskap" är just reaktionärt dravel då "civilsamhället" är mer levande än nånsin i Sverige, att kort sagt Sverige är år 2006 och var 1978 oerhört mycket mer humant samhälle än vad det hade varit tidigare.
Jag ser på min egen släkt och ser hur mycket bättre samhället är nu än förr. Farfar växte upp i backstugusittarfamilj på familjen Stael von Holsteins gods - kan det gamla skitsamhället symboliseras tidigare? Staël von jävla Holstein! Farmor piga och fabriksarbetare från fabriksarbetarfamilj. Morföräldrarna förvisso mer borgerliga - mormor vårdbiträde och morfar lantbrukare och försäkringssäljare - men jämför med mig: en bortskämd medelklassunge som växt upp i ett trots fel och brister tidigare oöverträffat Sverige (jag har åtnjutit bra dagis, bra skola, bra boende, bra sjukvård...). En enorm utveckling mellan säg 1920 och 2000 - den hade inte varit möjlig utan den modernistiska reformismen (socialdemokratin), just den modernistiska
reformism som reaktionära skönandar som Gustafsson, Ruth, et al angrep våldsamt med hyperbolisk retorik. De smutskastade socialdemokratins "starka samhälle" som om detta vore hemskare än Maos Kina. Jag blir äcklad, av deras brist på perspektiv, deras självgodhet, på hur - och jag återkommer till detta begrepp - djupt reaktionära de var: det socialdemokratiska projektet må vara imperfekt, men inte fan har det varit så illa som Gustafsson et al utmålat det som .
3.
Frederik Stjernfelt och Soren Ulrik Thomsen konstaterar i sin Kritik af den negative opbyggelighed (2005) att i det offentliga samtalet är makt "på saelsom vis altid nagot, de andre
har". Stjernfelt och Thomsen kritiserar den negativistiska attityden där makt per definition är repressivt och något som andra har. De hade helt klart kunnat kritisera Lars Gustafsson för just denna attityd.
torsdag 18 december 2008
Marx är ingen konjunkturåtgärd
"Det kommer alltid att vara ett misstag att inte läsa, att inte läsa om och diskutera Marx."Som jag noterade på bloggen för ett tag sen har det dykt upp ett yrvaket intresse för Marx i och med finanskrisen. Jag tycker att det är konstigt. Blir Marx mer aktuell för att världen genomgår en ekonomisk kris? Är Marx kris mer sann nu än vad den var för ett år sedan? Nej, skulle jag vilja svara. Den var lika relevant och sann för ett år sedan, eller för tio år sedan, som den är nu. Under de ungefär 135 åren sedan Marx dog har världsekonomin/kapitalismen genomgått en herrans massa kriser, så att kriser inträffar kan väl knappast vara något nytt?
Derrida, Marx spöken
Das Kapital lesen-bloggen ("att läsa kapitalet") ironiserar över just sådana artiklar, som verkligen bara rör sig på ytan och gör underhållningsmedia av krisen och av Marx.
Jag kommer att tänka på ett motexempel. När jag pluggade i Hong Kong tog jag en kurs om det moderna Sydkorea, med en koreansk professor som hade doktorerat i sociologi vid U Chicago och innan dess studerat i Sydkorea och varit aktiv i den demokratiska studentrörelsen. (Sydkorea var en militärdiktatur fram till 1992). En gång berättade han om hur han i det tidiga 80-talet var med i gatstrider med polisen och kastade sten. Den sydkoreanska diktaturen var brutal - läs Bruce Cumings, eller läs Chun Soonoks avhandling They Are Not Machines om kvinnliga arbetare i textilindustrin i Sydkorea under 70-talet - och studentrörelsen var radikal. I en av texterna som jag läste om studentrörelsen hittade jag en intressant passage om hur studenterna i 80-talets koreanska studentrörelse läste Marx och Lenin, kände igen sig och sitt samhälle i deras analyser, och tog dem till hjärtat. Ha i åminne arbetsförhållandena i den sydkoreanska textilindustrin under 70- och 80-talen när du läser detta, ur ett paper av Namhee Lee:
"The student culture was essentially a literati culture ... The 'texts' in the early to mid-1980s were Lenin's What Is To Be Done? and Marx's Das Kapital. These were pored over and memorized for the urgency and imminence of the 'battle' to be waged. One former student believed that What Is To Be Done? was really 'our' story: 'It almost felt as if Lenin wrote the book based on the reality of South Korea in 1983.' Students compared the maturity of their own movement to corresponding developments in the Russian revolution. One female student remarked on her reading of Das Kapital: 'It was so real that I could hear my heart palpitate; the part on England's industrial development was so similar to South Korea's that I wanted to put exclamation marks on every single word." (min markering)Marx aktualitet är inte avhängig konjunkturer, utan som kritisk filosof och politisk ekonom är Marx alltid aktuell.
Namhee Lee, "The South Korean student movement: Undongkwon as a counterpublic sphere", i Charles K Armstrong (ed) Korean Society: Civil Society, Democracy and the State (Routledge, 2002)
Sabine Nuss, Anne Steckner, Ingo Stütlze, "Die Marx-Bubble. Vom Medienhype des Longsellers in Zeiten der Finanzkrise", Das Kapital-lesen-bloggen/ak - zeitung für linke debatte und praxis 22 november
Marc Steinmeier, "Zwischen Markt und Marx", Die Zeit 16 december
Süddeutsche Zeitung temasida "Kapitalismus in der Krise"
tisdag 2 december 2008
Marknadsekonomin som kontinuum
"Until the eighteenth century, these two types of activity - the market
economy and capitalism - affected only a minority, and the mass of mankind
remained encapsulated within the vast domain of material life."
Braudel 1977 s 40
"actual economies represent an extremely complex mix of micro-economic choices,
social regulation, and state action. ... The idea that allowing greater market freedom
will invariably increase economic efficiency is a purely ideological one."
Block 1990 s 73
"Markets do not necessarily spontaneously emerge in response to opportunities
for profitable exchange. For exchange to transpire, institutions that protect
property rights and provide contract enforcement must be in place. By
determining who can exchange and what products can be exchanged,
these institutions determine the scope and the scale of the market."
Greif 2006 s 55
economy and capitalism - affected only a minority, and the mass of mankind
remained encapsulated within the vast domain of material life."
Braudel 1977 s 40
"actual economies represent an extremely complex mix of micro-economic choices,
social regulation, and state action. ... The idea that allowing greater market freedom
will invariably increase economic efficiency is a purely ideological one."
Block 1990 s 73
"Markets do not necessarily spontaneously emerge in response to opportunities
for profitable exchange. For exchange to transpire, institutions that protect
property rights and provide contract enforcement must be in place. By
determining who can exchange and what products can be exchanged,
these institutions determine the scope and the scale of the market."
Greif 2006 s 55
Ekonomiska system är alltid "orena", alltid blandade. Även i en planekonomi som Sovjetunionen eller Bulgarien fanns det små inslag, små öar av kapitalistiska marknader; även i mycket kapitalistiska samhällen som USA finns det blandekonomiska inslag i form av välfärdsstat, offentligt ägande med mera. Detta betyder inte att det är relevant att göra åtskillnad mellan olika samhällen, att jämföra och klassificera. Men det betyder att det är bra att vara medveten om att man har att göra med skalor och nyanser snarare än binära antingen/eller- förhållanden (kapitalism/socialism eller kapitalism/feodalism).
På senare tid har jag läst två författare som skriver väldigt bra om detta, ur olika perspektiv. Fred Block är ekonomisk sociolog, politiskt till vänster och verksam vid University of California at Davis. I hans bok Post-Industrial Possibilities: A Critique of Economic Discourse har han en bra diskussion av "marketness", av graden till vilken olika samhällen är "marknadifierade" som man kanske kan säga på svenska. Blocks poäng är att samhällen som vi kallar "kapitalistiska" och/eller "marknadsekonomier" i själva verket varierar väldigt mycket i hur mycket deras sociala förhållanden sköts genom marknader. Alan Shipman är frilansekonom(!) som har jobbat på The Economist och föreläser på universitetet i Cambridge. Han är mer av en marknadsliberal än vad Block är, och har skrivit storverket The Market Revolution and its Limits: A Price for Everything?, som trots sin 90-talistiska titel snarare är en fullständig introduktion till "marknaden" och "marknadsekonomin" ur ett lättfattligt men adekvat perspektiv än en analys av nyliberalismen. Det är inte förvånande att han har skrivit för The Economist, för han skriver med kunskap både om den verkliga ekonomin och om ekonomisk teori, men utan akademikernas överdrivna respekt för den senare. Shipman skriver i boken mycket om collective action-problem, informationsproblem (hur kan agent A veta att varan X som säljs av agent B är av okej kvalitet? Hur vet agent A hur utbudet av vara Y är? etc) och annat som är hippt inom nationalekonomin, men utan att krångla till det, och hela tiden med referenser till hur dessa problem fungerar i verkligheten och hur de hanteras i olika ekonomiska system (marknadssystem).
Block använder begreppet "marketness" för att analysera marknadsekonomiers "marknadhet", på ett kontinuum från ingen marknad i ekonomin till att alla ekonomiska relationer sköts genom marknader. Block betonar att äganderätt och transaktionsregler för marknader befästs politiskt och att det inte är så att 100-procentiga marknadsekonomier uppstår automatiskt (contra Hayeks spontana ordning & Smiths osynliga hand). Block, sociolog som han är, betonar vikten av förtroende för att effektiva ekonomiska transaktioner ska kunna genomföras i någon form, och även vikten av informationsproblem: att olika ekonomiska agenter har olika tillgång till information, och att det därför inte är säkert att de kan fatta effektiva beslut, om de inte har tillgång till instanser/institutioner som sprider relevant information. Han betonar också risken för opportunism i en ojämlik ekonomi, att den agent som har överlägsen tillgång till information eller andra resurser utnyttjar sitt övertag till ekonomiskt agerande som är gynnsamt för en själv men inte för samhällsekonomin. Block menar att i olika informations- och förtroendeproblem skapar ekonomiska agenter institutioner för att underlätta ekonomiska transaktioner, och dessa institutioner är inte bara marknader.
Shipman för parallellt med detta en intressant diskusssion där han gör en distinktion mellan marknadstransaktion (MT) och relationell transaktion (RT). Även Shipman betonar - utgående från mikroekonomisk teori - informationsproblem, förtroendeproblem och andra collective action-problem, och att ekonomiska aktörer därför samspelar på flera olika sätt.
"The larger, rarer, more hazardous and less reversible the transaction, the more buyer and seller will seek to fill in their information gaps by establishing closer relations before they transact. Similarly the more a transaction's value to buyer or seller depends on what other buyers and sellers do, the deeper in dialogue likely to open up between agents on the same side of the market. Relations are both consequences and cause of high-stakes, low-mobility transactions." (s 197f)I marknadsmodellen utgår vi från opersonliga, multiplicerbara utbyten. Men som Shipman (och Block, och Greif i ett historiskt perspektiv) betonar, så är inte alla marknadsutbyten sådana, utan för att skapa och upprätthålla det förtroende och den distribution av information som kan krävas för att agenterna ska "våga" agera, uppkommer också "relationella transaktioner".
Shipman utvidgar analysen av RT till dagens "varianter av kapitalism" (som statsvetarna säger), där han menar att Japan och Tyskland är tydliga exempel på kapitalistiska ekonomier som i hög grad bygger på RT, medan den anglosaxiska kapitalismen tvärtom befinner sig långt ut på MT-sidan av detta kontinuum.
Fred Block, Post-Industrial Possibilities (U of California Press, 1990)
Fernand Braudel, Afterthoughts on Material Civilization and Capitalism (Johns Hopkins UP, 1977)
Avner Greif, Institutions and the Path to the Modern Economy: Lessons from Medieval Trade (Cambridge UP, 2006)
Alan Shipman , The Market Revolution and its Limits: A Price for Everything? (Routledge, 1998)
---
Blandekonomi - Polanyisk take
Polanyi (1957): redistribution, reciprocity and exchange som tre former av ekonomisk aktivitet.
Swedberg:
”Following this model, the modern capitalist economies can be said to consist of several sectors or local (but interconnected) economies. There is, first of all, the corporate economy, where exchange dominates. There is also the nonprofit sector, which is based, among other things, on redistribution. The state accounts for a huge part of GNP (30-50 percent), and what can be called the state economy is primarily based on redistribution. The household economy is based on a mixture of redistribution and reciprocity.”
Richard Swedberg, “The economic sociology of capitalism: an introduction and an agenda”, 2005
---
Shipmananteckningar
Antaganden: agenter är (begränsat) rationella; informationsproblem existerar; collective action-problem existerar. Samhälleliga institutioner, t ex marknader, uppstår när agenter samverkar för att uppnå sina mål. Samhällsutvecklingen är i någon mån kontingent; det finns hela tiden möjligheter till "multiple equilibria".
Den bästa bok om "marknaden" som jag läst är den f d Economist-journalisten och ekonomen Alan Shipmans The Market Revolution and Its Limits (Routledge, 1999). Shipman är någon slags liberal och marknadsvänlig, och tar i sin tjocka bok (ca 450 s) sig an frågan om marknaden utifrån framför allt ett ny-institutionalistiskt och informationsekonomiskt perspektiv, och med ett stort intresse för både teoretiska och mer praktiskt politiska debatter om marknaden som metod för att koordinera människors handlande i samhället.
"The claim that markets play an unavoidable, and increasingly universal, role in social organization has three main foundations: that market dealing is more natural, more non-discriminatory, and more capable of optimising scarce resources than any other means of allocation. The threefold contention of evolutionary fit, social justice and economic efficiency underlies the increasing depth and geographical extent to which market principles are now being applied." (s 12)
"A market exists where many differentiated, uncoordinated agents engage in voluntary exchange of a reproducible product or productive service at openly advertised (oläsligt). Prices adjust through time to keep the product's demand and supply in balance. At any one time, in any one place, the same price is available to all agents trading a homogenous product." (s 13)
"Relational transcation (RT) seeks to pool information so that 'common knowledge' is established and contingent calculation simplified." (s 195)
"The larger, rarer, more hazardous and less reversible the transaction, the more buyer and seller will seek to fill in their information gaps by establishing closet relations before they transact. Similarily the more a transaction's value to buyer or seller depends on what other buyers and sellers do, the deeper the dialogue likely to open up between agents on the same side of the market. Relations are both consequence and cause of high-stakes, low-mobility transactions." (s 197f) RT --> förtroende
"Relational economies? Japanese and Rhineland capitalism" (s 219-238)
Def. "administered transaction" (AT): en tredje part reglerar utbytet, tillåts ändra agentens mål. Till exempel planekonomier eller företag.
"The firm provides an arena for a subset of exchanges in which administered transaction (AT) is rationally preferred to market transaction (MT) because it minimises the sum of production and transaction costs." (s 267)
3 huvudorsaker till transaktionskostnader: 1) osäkerhet om produkters värde, nu eller i framtiden. 2) informationens komplexitet/bounded rationality hundrar effektiv snabb behandling av infon. 3) kostnaden för att förbereda transaktion, och om T inte blir av.
Parterna måste dela information. Dela risker. Kostnad för "framing and enforcing" T. Kontrakt. Kostnad för att värdera T.
"The informational problems surrounding neoclassical competitive general equilibrium, and the attendant constraints on individuals' exercise of 'rational' choice, have given rise to a new theory of the firm as an organisational structure designed (or evolved) to modify agents' decision processes and co-ordinate the transactions that result. It does this by structuring their decisions to overcome incomplete information, and simplifying their decision processes to precent the enriched information set falling prey to any bounded rationality. /.../ Forom being an island in the market transaction ocean, to small to drag it away far into the backwaters of imperfect competition, the firm is now granted a rather larger presence in order to steer it away from the rocks of imperfect information. The 'new neoclassical' corporation is an island of administered transaction surrounded by an archipelago of relational transaction, still in an ocean of market transaction, but one well plied by the informational transaction fleet spreading news among the landmasses that intersperse the waves of the invisible hand." (s 310)
"How far can markets go? This book has argued that as the information limitations on market transactions have come to be recognised, the case in its favour has shifted from the efficiency of its outcome to the efficiency of the process of arriving at that outcome. A superlative, the best available allocation and production, is replaced by a competitive, better results than any alternative." (s 431)
fredag 21 november 2008
Incitament och kris
I diskussionen om den ekonomiska krisens orsaker och förlopp har två vanliga och motsatta förklaringar varit: "för mycket regleringar" (t ex Johan Norberg i Expressen) respektive "för lite regleringar". Den första tolkningen är snarast marknadsliberal, den andra snarare vänster eller marknadsskeptisk.
Risken med en sådan diskussion är dock att den blir väldigt abstrakt och plakatmässig. Kan "mer regleringar" eller "mindre regleringar" verkligen förklara någonting? Forskare som Steven K Vogel* och Daniel Bromley** skulle nog säga att kapitalismen alltid är reglerad och politiskt konstituerad (det finns ingen fri marknad, utom i myten). Mer intressant - men väldigt mycket mer komplicerat förstås - är diskussionen "vilka regleringar?" eller om "bättre regleringar".
Financial Times har de senaste veckorna haft tre debattartiklar som har diskuterat just de frågorna, på en mikronivå: regleringarna av hur banker och bankirer ska sköta sina affärer. Det handlar om att skapa rätt incitamentstrukturer för aktörerna i ekonomin, att minimera skillnaden mellan deras "private gain" och hela samhällets "social gain", alltså att göra så att bankirer och andra i så hög mån som möjligt agerar på ett sätt som främjar hela samhället och inte bara de själva. MIT-professorn Michael Schrage, den japanske ekonomen och fd ekonomiministern Heizo Takenaka och Harvardprofessorn Richard Thaler och U Chicagoprofessorn Cass Sunstein presenterar alla förslag.
Thaler och Sunstein fokuserar på beteendeekonomi och att människor inte, som i den enklaste neoklassiska modellen, är perfekt rationella.
Takenaka presenterar ett 11-punktsprogram för omreglering av bankväsendet.
Schrage föreslår förändring av styrelsesystemet för företag.
Michael Schrage, "How to sharpen banks' corporate governance", Financial Times 18 november s 11
Heizo Takenaka, "Ways to avoid another stampede", Financial Times 14 november s 13
Richard Thaler & Cass Sunstein, "Human frailty caused this crisis", Financial Times 12 november s 11
*Steven K Vogels bok Freer Markets, More Rules: Regulatory Reform in Advanced Industrial Countries (Cornell UP, 1996) är en briljant empirisk analys av marknadsregleringar och hur regleringarnas verklighet inte stämmer med den nyliberala retoriken/mytologin.
**Daniel Bromley, Environment and Economy: Property Rights and Public Policy (Oxford: Blackwell, 1991) är en bok om miljöekonomi med ett väldigt bra teoretiskt kapitel om äganderätt och regleringar.
Risken med en sådan diskussion är dock att den blir väldigt abstrakt och plakatmässig. Kan "mer regleringar" eller "mindre regleringar" verkligen förklara någonting? Forskare som Steven K Vogel* och Daniel Bromley** skulle nog säga att kapitalismen alltid är reglerad och politiskt konstituerad (det finns ingen fri marknad, utom i myten). Mer intressant - men väldigt mycket mer komplicerat förstås - är diskussionen "vilka regleringar?" eller om "bättre regleringar".
Financial Times har de senaste veckorna haft tre debattartiklar som har diskuterat just de frågorna, på en mikronivå: regleringarna av hur banker och bankirer ska sköta sina affärer. Det handlar om att skapa rätt incitamentstrukturer för aktörerna i ekonomin, att minimera skillnaden mellan deras "private gain" och hela samhällets "social gain", alltså att göra så att bankirer och andra i så hög mån som möjligt agerar på ett sätt som främjar hela samhället och inte bara de själva. MIT-professorn Michael Schrage, den japanske ekonomen och fd ekonomiministern Heizo Takenaka och Harvardprofessorn Richard Thaler och U Chicagoprofessorn Cass Sunstein presenterar alla förslag.
Thaler och Sunstein fokuserar på beteendeekonomi och att människor inte, som i den enklaste neoklassiska modellen, är perfekt rationella.
Takenaka presenterar ett 11-punktsprogram för omreglering av bankväsendet.
Schrage föreslår förändring av styrelsesystemet för företag.
Michael Schrage, "How to sharpen banks' corporate governance", Financial Times 18 november s 11
Heizo Takenaka, "Ways to avoid another stampede", Financial Times 14 november s 13
Richard Thaler & Cass Sunstein, "Human frailty caused this crisis", Financial Times 12 november s 11
*Steven K Vogels bok Freer Markets, More Rules: Regulatory Reform in Advanced Industrial Countries (Cornell UP, 1996) är en briljant empirisk analys av marknadsregleringar och hur regleringarnas verklighet inte stämmer med den nyliberala retoriken/mytologin.
**Daniel Bromley, Environment and Economy: Property Rights and Public Policy (Oxford: Blackwell, 1991) är en bok om miljöekonomi med ett väldigt bra teoretiskt kapitel om äganderätt och regleringar.
Objektiva Svenskan om Baltikums samhällsekonomiska modell
Ett av de mer fascinerande inslagen på Svenskans ledarsida de senaste åren har varit vurmen för platt skatt och inte minst med några central- och östeuropeiska länder, framför allt Estland och Lettland, som förebilder och goda exempel. Platt skatt har på ungefär samma sätt också förespråkats av nyliberala "centerpartister", liberala studentförbundet och en del moderater.
Enkelt uttryckt - och SvD:s ledarsida uttrycker sig också oftast enkelt och tydligt - kan man väl säga att enligt SvD finns det ett inverterat och linjärt samband mellan skatter och tillväxt - alltså, desto högre skatter, desto lägre tillväxt, och eftersom Estland och Lettland har låga skatter har de också hög tillväxt och i allmänhet är dessa länder till skillnad från Sverige energiska, dynamiska och levande, och deras socioekonomiska modell (låga skatter) borde vi i Sverige kopiera.
Vi snackar alltså om en klassisk eurosclerosis-diskurs, som knappt har förändrats sedan 1980-talet. Jag citerar ett gäng exempel från Svenskans ledarsida från år 2005 till år 2008 nedan.
I detta blogginlägg ska jag ta upp två aspekter av denna diskussion. Ett, hur fungerar Svenskans jämförelser mellan svensk och lettisk/estnisk samhällsekonomi; vilka faktorer är det man jämför, vad ser man som önskvärt, och är analysen rimlig? Två, vilken är kopplingen mellan skatter och tillväxt?
1. Diskussionen om platt skatt, och om att jämföra länders ekonomiska utveckling
En del svenska liberaler har alltså jämfört de baltiska ekonomierna med den svenska och funnit att skatterna är lägre i Baltikum, tillväxten högre, och att de baltiska ekonomierna är mer "dynamiska", ungefär. (Se textexempel nedan.)
SvD har menat att det är dålig (= alltför socialdemokratisk) ekonomisk politik som har gjort att Sverige har haft sämre tillväxt än Baltikum. Jag menar att det är en alltför snäv syn. Att jämföra Sverige med Baltikum är i någon mån att jämföra äpplen med päron. Det är klart att man ska jämföra länder och försöka hitta anledningarna till att ekonomisk performance skiljer sig åt, men att bara kolla på tillväxtsiffror och låtsas om att om Sverige hade haft samma skattesats som Lettland så hade Sverige också haft samma tillväxt, känns inte särskilt seriöst. En väldigt basic skillnad är ju att de baltiska länderna har en lägre BNP/capita-nivå än vad Sverige har, och därför finns det mycket "catch up" att göra för de baltiska länderna.
Sen tycker jag också att det är intressant att kolla på vilken form tillväxten tar - vilka sektorer är drivande, är tillväxten arbetsintensiv eller kapitalintensiv, är den driven av inhemsk efterfrågan eller exporter, är den hållbar?
När man ställer sig de frågorna framstår de baltiska ekonomierna som mindre föredömliga än vad SvD-ledarna vill ha det till.
Efter den utvidgningen av diskussionen om BNP-tillväxten vill jag dessutom lägga till att BNP och skattenivåer inte kan vara de enda faktorer som det är värt att kolla upp. Till exempel har de baltiska länderna de senaste åren haft väldigt hög inflation, vilket normalt sett inte är något som SvD förespråkar. Vidare kan det också om man är intresserad av normativa aspekter på ekonomisk utveckling vara värt att kolla på faktorer som fattigdom, förekomst av dödsfall på arbetet, och så vidare.
När man tar in de faktorerna så blir bilden av den baltiska samhällsekonomiska modellen än mer komplex. Och förhållandet mellan platt skatt och hög tillväxt inte det enda intressanta.
Jag har en del exempel på de här faktorerna i sektionen längre ner, citat och siffror från DN, Economist, OECD, EIROnline och forskaren Charles Woolfson.
Ett slående exempel var helt klart när SvD själva på nyhetsplats 31 oktober förra året publicerade en artikel med rubriken "Svält i Lettland trots boom"! Det var den artikeln som gav mig influensen till denna bloggpost; jag kommer ihåg hur jag slogs av hur den nyhetsartikeln så totalt emotsade hyllningarna till lettisk ekonomisk politik på ledarsidan. För det är ju ofta så: ledarskribenter förvrider världen allt vad de kan, men sen kan man ironiskt nog i samma tidning på nyhetsplats läsa grejer som totalt säger emot dem. Jag har också ett exempel nedan från SvD:s näringslivsdel, om den mycket höga (tvåsiffriga) inflationen i de baltiska länderna.
OECD, EIROnline och Woolfson om arbetsmarknadsförhållandena i Baltikum är också rätt slående i jämförelse med SvD:s rosiga bild av den baltiska samhällsekonomin. 50 procent högre frekvens av dödsfall på arbetsplatsen än EU-genomsnittet, "a sense of hopelessness and lack of future vision", utsatta och sårbara låglönearbetare - inte så föredömligt. Vidare kan vi idag i den globala ekonomiska krisen se att tillväxten i Baltikum vänt till en djup recession och faktiskt minustillväxt. Nå, krisen är global och slår överallt, så att länderna är i recession går knappast att skylla på den nyliberala politiken. Men hur djup recessionen/depressionen är, och dess form går kanske att förklara med nyliberalismen. Som Economist konstaterar beräknar man upp till 5 procent minustillväxt i Lettland de närmaste månaderna. Anledningen är att den höga tillväxten i de baltiska länderna de senaste åren, som SvD hyllat så högt och sett som en förebild för Sverige, i någon mån varit, som Economist också konstaterar, en bubbla, närmare bestämt en fastighets- och spekulationsbubbla. För statsvetaren Charles Woolfson är detta inget nytt. I de vetenskapliga artiklar han skrivit de senaste åren har han klart och tydligt pekat på detta (se citat nedifrån från 2 av de senaste). Men SvD:s ledarsida har förstås inte lyssnat på sånt. Istället har de hyllat tillväxten och plattskatten i Baltikum som att den senare orsakar den första och att den skulle kunna ge samma "framgång" i Sverige.
Verkligheten är betydligt mer komplex.
Dagens Nyheter, "Svält i Lettland trots boom", 31 oktober 2007
Economist, "Smouldering", 8 november 2008
2. Skatter och tillväxt
Till denna diskussion av Svenskans plattskatt-debatt från de senaste åren, vill jag lägga ett enkelt appendix om sambandet mellan skatter och tillväxt. SvD:s ledarsida skriver som om lägre skatter alltid gav högre tillväxt, och omvänt. Det stämmer inte. Jag orkar inte skriva något utförligt om det nu, utan nöjer mig att redovisa några forskares resultat från de senaste åren.
"those expecting to find a negative relation between taxes and growth have basically come up empty-handed"
"the cross country correlations are hard to square with simplistic notions that small government is a precondition for the emergence of rich and developed nations, and rather suggest that higher taxation and financial development have common underlying causes."
Tim Besley och Torsten Persson, 2007 s 19, s 3
Torben Iversen, Capitalism, Welfare and Democracy, 2005
LEDARSIDANS BILD
"Tänk om det fanns ett parti som lovade 18 procent platt skatt – samma skattesats för alla, oavsett inkomst. Och tänk om partiet skulle vinna valet, bli allra största parti och få mandat för att verkligen genomdriva sin reformagenda. Det blev just verklighet i Estland. Reformpartiet, som det så lämpligt heter, vann valet och ökade rejält från 17,7 till 27,8 procent. Partiledaren Andrus Ansip kommer att fortsätta som premiärminister.
Reformpartiet gick till val på att sänka den platta skatten från 23 procent till blott 18, och på att fortsätta de marknadsekonomiska reformer som givit landet en enorm skjuts framåt. Förra året var tillväxten 11,5 procent, att jämföra med Sveriges goda 2,9 procent 2005 och 4,3 procent 2006 (KI:s prognos). /.../
Den platta skatten infördes i Estland av Maart Laar 1994 när han, vid 32 års ålder, blev premiärminister. Han säger själv att han bara läst en bok om nationalekonomi – Milton Friedmans Free to Choose – och trodde att den platta skatten var etablerad i väst. I själva verket kom den nybefriade baltiska staten att bli pionjär för en radikal idé."
SvD, "Sverige borde lära av Estland", 31 mars 2008
"–Nu har vi skaffat konto på en bank i Lettland! Det tog bara tio minuter och det kostar nästan ingenting. Nu behöver vi inte betala ett öre till någon i Sverige. Jag vet också många som har registrerat firma i Estland – inget krångel, inga problem. Vi är inte ensamma, det finns många företagare och entreprenörer som är i samma sits. Jag undrar hur mycket pengar landet förlorar på att småföretagare går till andra EU-länder när Sverige inte vill underlätta för dem?"
Merit Wager, "När man blir hindrad att göra rätt för sig", SvD ledarsidan 30 juli 2007
"Jag reste runt i de åtta tidigare kommunistländer som var först in i EU. Där fann jag ett Europa som har vuxit och fortsätter att växa rekordartat. Vi kan till och med lära oss av dem. Idag finns ett förändringstryck, en arbetsmoral och ett entreprenörskap av en helt annan kaliber än hos oss. Ett exempel är att en genomsnittlig arbetstagare i dessa länder, utslaget på ett år arbetar totalt 6,5 fler arbetsveckor än en svensk. De går till jobbet i ur och skur."
"I Estland och Lettland valdes reformregeringarna nyligen om"
Erik Zsiga intervjuad av Claes Arvidsson 16 juli 2007, "På spaning efter den tid som kommer"
"Det mesta tyder i stället på att den minskande sysselsättningen har att göra med hemmagjorda och strukturella problem på den svenska arbetsmarknaden. Det är välkända problem. År efter år pekar världens företagare i World Economic Forums konkurrensindex ut höga och krångliga skatter och restriktiva regleringar på arbetsmarknaden som Sveriges stora politiska problem.
Problemen har kanske inte blivit större på senare år, men å andra sidan inte heller mindre. Däremot blir de alltmer märkbara i ett Europa där insikten växer (emellanåt motvilligt) om vikten av goda villkor förföretagande och arbete. Under våren har Österrike sänkt bolagsskatten från 34 till 25 procent. Detta för att möta konkurrensen från de nya medlemsländerna i EU, inte med låga löner - utan med lägre skatter. I Tyskland övervägs en sänkning av samma skatt från 25 till 19 procent.
Platta, låga inkomstskatter finns i nya EU-länder som Lettland och Slovakien och kommer inom några år att införas i Estland, Polen och Slovenien."
SvD, "Arbetslösheten är hemgjord", 16 juli 2005
"Estland har fria marknader, rättssäkerhet, platt skatt och stigande livskvalitet. Av nykomlingarna i EU är det Estland som brukar framhävas som landet med stark ekonomi."
http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=9752
"Bulgarien beslutade i slutet av juli om en enhetlig skattesats för inkomster som ska börja gälla vid årsskiftet. Även Makedonien ska gå samma väg, och Island har infört platt skatt i år. Jag har samtalat med Gunnar Hökmark, ledamot för moderaterna i Europaparlamentet, om vad Sverige kan lära av de länder som infört platt skatt och de möjligheter det skulle kunna innebära för Sverige.
Patrick Krassén: Vilket är det viktigaste skälet att gå mot platt skatt i Sverige?
Gunnar Hökmark: Vi måste bygga vår välfärd på mer och bättre forskning, design, produktutveckling, innovationer, system, tjänster och service. Och det gör den enskilde arbetstagaren eller entreprenören viktigare än någonsin."
"PK: Vilka är dina erfarenheter från arbetet i Europaparlamentet av plattskatteländerna i Europa?
GH: En viktig erfarenhet är att deras framgångar inte beror på någon konstlad skattedumpning. Tvärtom, det är snarare några av högskatteländerna som ägnar sig åt att manipulera skattesystemet för att locka till sig utländska investerare.
Estland växer fram som ett dynamiskt it-land och Slovakien som ett ledande biltillverkningsland med en även i övrigt dynamisk ekonomi."
Patrick Krassén, "Platt skatt gynnar den nya ekonomin", SvD 11 augusti 2007
NYHETSSIDORNA / FAKTA / ANALYS
"Svält i Lettland trots boom"
"Ett massivt polisuppbåd förhindrar att den högerdominerade regeringens folk måste löpa fysiskt gatlopp på sin väg in till budgetdebatten. Men de häcklas och buas
ut. 'Skäms!' skanderar ett tusental personer."
TT-rubrik 31 oktober 2007, artikeln publicerad i bland annat SvD (dock ej på nätet) och DN
"Inflationen i Lettland var i februari 16,5 procent. Det är en häpnadsväckande siffra för ett EU-land.
Inflationstakten stiger även i Estland och Litauen. Prisökningarna i Estland uppgick förra månaden till 11,3 procent.
Inte ens Litauen som har ansetts som den minst överhettade ekonomin i Baltikum kan tygla inflationen. Den uppgick till 10,5 procent i februari."
Fredric Braconier, "Skenande baltisk inflation", SvD N 11 mars 2008
"The main reasons for emigration [arbetskraftsinvandring från Lettland till Västeuropa] are low salaries, and a sense of hopelessness and lack of future vision. People leave for a short period of time, initially to earn money, but after having adapted to a new country many do not want to return."
Raita Karnite, Latvian Academy of Sciences, EIROnline report, 26 January 2006
"Data from the Latvian State Labour Inspectorate (Valsts Darba inspekcija, VDI) show that the number of accidents at workplaces is growing. In 2003, 39 workers died; in just eight months in 2004, 43 workers died; and in 2005, 53 workers died. Most of the fatalities are in the construction industry.
The most frequent cause of accidents is the violation of work safety requirements, most often experienced in the construction industry. The demand for construction in Latvia is high and the speed of work is rapidly rising. The desire to increase speed and cut costs leads towards an ongoing exploitation of workers and a careless attitude to work safety. A dangerous working environment is made worse, because workers are often exhausted and become inattentive. In addition, because they are under pressure to work quickly, they do not use protective devices, even when these are available."
EIROnline, "Accidents at work linked to minimal industrial relations in the construction industry", 2006
"In recent years Latvia has ranked either the worst or second-worst performer in
terms of workplace fatalities in Europe, at approximately six per 100,000 employees, approximately 50 percent above EU averages, while serious injury rates are spiralling, exacerbated by weak enforcement and low financial penalties for safety law violations"
Woolfson 2007 s 203
"Estonia has been a hotbed of freemarket thinking, home of the flat tax, deregulation and privatisation in a way that puts other ex-communist economies to shame. But as the financial hurricane in world markets whips up the seas on the eastern Baltic, it is clear that the many pluses of those policies are matched by minuses."
The Economist, "In the eye of a Baltic storm", 16 november 2008
"In sum, the predominant forms of wage-setting in the three countries [Estland, Lettland, Litauen] appear quite flexible … While such flexibility is advantageous for business, there can be a danger of abuse by less-scrupulous employers if the institutional framework is too weak. Some groups of low-skilled workers, notably in small private firms, are probably in a vulnerable position if their employers are tempted to reduce wage costs more than is legally allowed."
OECD (2003), Labour Market and Social Policies in the Baltic States, s 60
"For almost a year following the onset of financial turmoil in July 2007, ignited by the subprime crisis in the US, eastern Europe felt few effects. Growth held up extremely well, with the exceptions of Estonia and Latvia, which fell into recession some time ago after their home-made financial bubbles burst."
The Economist, "Eastern Europe's misery", 23 oktober 2008
"On the other hand, Latvia has succeeded in attracting FDI, as predicted by neoliberal theory, but it has gone into unproductive speculative sectors, such as real estate, along with some rather primitive production connected to the timber sector. This has been facilitated by the low tax environment, fuelling real estate speculation. The result saw Latvia with a current account deficit of 21 per cent GDP in 2006 and 26 per cent in 2007. The deficit on tradeables in Latvia in 2006 was an astounding 42 per cent of GDP (Standard and Poors). Moreover, Latvia’s economic 'success' has also been driven by banks, many Swedish, pumping huge sums of money into Latvia’s real estate market, along with Russian money seeking property to store oil and mineral wealth, and the impact of EU structural funds all working to inflate the economy. Property prices in 2006 were up 87 per cent over 2005, which saw similar increases over the past few years. The Baltic economies, but especially Latvia, are nothing more than asset bubbles inflated by foreign funds looking to capture speculative rents.”
“The do-nothing-pursue-the-“low road” strategy is simply the reflection of a conventional neoliberal doctrine that argues the market will “solve” all problems. Yet the conventional wisdom of business and political elites disguises deeper currents of opposition which although just beginning to emerge in parts of the old Europe, are also finding a first sympathetic echo in the New Europe. The haemorrhaging of society’s human resources through mass out-migration poses profound dilemmas for the future social development of post-communist societies such as Latvia and consideration of “the labour question” cannot be postponed indefinitely. The struggle will be to convince the peoples of the newly reconfigured Europe that an opportunity exists to pursue a very different trajectory of development to that which is currently being imposed upon them. What is at issue on this contested terrain of choice is two rather different economic and social models that now vie for political resonance in determining not just Latvia’s, but ultimately Europe’s future.”
Sommers & Woolfson 2008
Referenser
Besley, Tim och Torsten Persson. 2007. "The origins of state capacity". Paper, LSE och Stockholms universitet
Bohle, Dorotee & Béla Greskovits. 2007. "Capital, labor and the prospects for the European social model in the East". Working paper, Harvard University Center for European Studies
Crowley, Stephen. 2007.”East European Labor, the Varieties of Capitalism, and the Expansion of the EU”. Paper, Columbia University
Iversen, Torben. 2005. Capitalism and Democracy. Cambridge: CUP
Sommers, Jeffrey and Charles Woolfson. 2008. “Trajectories of Entropy and ‘the Labour Question’: The Political Economy of Post-Communist Migration in the New Europe”. Debatte: Journal of Contemporary Central and Eastern Europe, Vol. 16 No. 1, pp. 53-69
Woolfson, Charles. 2007. "Labour Standards and Migration in the New Europe: Post-Communist Legacies and Perspectives", European Journal of Industrial Relations
Enkelt uttryckt - och SvD:s ledarsida uttrycker sig också oftast enkelt och tydligt - kan man väl säga att enligt SvD finns det ett inverterat och linjärt samband mellan skatter och tillväxt - alltså, desto högre skatter, desto lägre tillväxt, och eftersom Estland och Lettland har låga skatter har de också hög tillväxt och i allmänhet är dessa länder till skillnad från Sverige energiska, dynamiska och levande, och deras socioekonomiska modell (låga skatter) borde vi i Sverige kopiera.
Vi snackar alltså om en klassisk eurosclerosis-diskurs, som knappt har förändrats sedan 1980-talet. Jag citerar ett gäng exempel från Svenskans ledarsida från år 2005 till år 2008 nedan.
I detta blogginlägg ska jag ta upp två aspekter av denna diskussion. Ett, hur fungerar Svenskans jämförelser mellan svensk och lettisk/estnisk samhällsekonomi; vilka faktorer är det man jämför, vad ser man som önskvärt, och är analysen rimlig? Två, vilken är kopplingen mellan skatter och tillväxt?
1. Diskussionen om platt skatt, och om att jämföra länders ekonomiska utveckling
En del svenska liberaler har alltså jämfört de baltiska ekonomierna med den svenska och funnit att skatterna är lägre i Baltikum, tillväxten högre, och att de baltiska ekonomierna är mer "dynamiska", ungefär. (Se textexempel nedan.)
SvD har menat att det är dålig (= alltför socialdemokratisk) ekonomisk politik som har gjort att Sverige har haft sämre tillväxt än Baltikum. Jag menar att det är en alltför snäv syn. Att jämföra Sverige med Baltikum är i någon mån att jämföra äpplen med päron. Det är klart att man ska jämföra länder och försöka hitta anledningarna till att ekonomisk performance skiljer sig åt, men att bara kolla på tillväxtsiffror och låtsas om att om Sverige hade haft samma skattesats som Lettland så hade Sverige också haft samma tillväxt, känns inte särskilt seriöst. En väldigt basic skillnad är ju att de baltiska länderna har en lägre BNP/capita-nivå än vad Sverige har, och därför finns det mycket "catch up" att göra för de baltiska länderna.
Sen tycker jag också att det är intressant att kolla på vilken form tillväxten tar - vilka sektorer är drivande, är tillväxten arbetsintensiv eller kapitalintensiv, är den driven av inhemsk efterfrågan eller exporter, är den hållbar?
När man ställer sig de frågorna framstår de baltiska ekonomierna som mindre föredömliga än vad SvD-ledarna vill ha det till.
Efter den utvidgningen av diskussionen om BNP-tillväxten vill jag dessutom lägga till att BNP och skattenivåer inte kan vara de enda faktorer som det är värt att kolla upp. Till exempel har de baltiska länderna de senaste åren haft väldigt hög inflation, vilket normalt sett inte är något som SvD förespråkar. Vidare kan det också om man är intresserad av normativa aspekter på ekonomisk utveckling vara värt att kolla på faktorer som fattigdom, förekomst av dödsfall på arbetet, och så vidare.
När man tar in de faktorerna så blir bilden av den baltiska samhällsekonomiska modellen än mer komplex. Och förhållandet mellan platt skatt och hög tillväxt inte det enda intressanta.
Jag har en del exempel på de här faktorerna i sektionen längre ner, citat och siffror från DN, Economist, OECD, EIROnline och forskaren Charles Woolfson.
Ett slående exempel var helt klart när SvD själva på nyhetsplats 31 oktober förra året publicerade en artikel med rubriken "Svält i Lettland trots boom"! Det var den artikeln som gav mig influensen till denna bloggpost; jag kommer ihåg hur jag slogs av hur den nyhetsartikeln så totalt emotsade hyllningarna till lettisk ekonomisk politik på ledarsidan. För det är ju ofta så: ledarskribenter förvrider världen allt vad de kan, men sen kan man ironiskt nog i samma tidning på nyhetsplats läsa grejer som totalt säger emot dem. Jag har också ett exempel nedan från SvD:s näringslivsdel, om den mycket höga (tvåsiffriga) inflationen i de baltiska länderna.
OECD, EIROnline och Woolfson om arbetsmarknadsförhållandena i Baltikum är också rätt slående i jämförelse med SvD:s rosiga bild av den baltiska samhällsekonomin. 50 procent högre frekvens av dödsfall på arbetsplatsen än EU-genomsnittet, "a sense of hopelessness and lack of future vision", utsatta och sårbara låglönearbetare - inte så föredömligt. Vidare kan vi idag i den globala ekonomiska krisen se att tillväxten i Baltikum vänt till en djup recession och faktiskt minustillväxt. Nå, krisen är global och slår överallt, så att länderna är i recession går knappast att skylla på den nyliberala politiken. Men hur djup recessionen/depressionen är, och dess form går kanske att förklara med nyliberalismen. Som Economist konstaterar beräknar man upp till 5 procent minustillväxt i Lettland de närmaste månaderna. Anledningen är att den höga tillväxten i de baltiska länderna de senaste åren, som SvD hyllat så högt och sett som en förebild för Sverige, i någon mån varit, som Economist också konstaterar, en bubbla, närmare bestämt en fastighets- och spekulationsbubbla. För statsvetaren Charles Woolfson är detta inget nytt. I de vetenskapliga artiklar han skrivit de senaste åren har han klart och tydligt pekat på detta (se citat nedifrån från 2 av de senaste). Men SvD:s ledarsida har förstås inte lyssnat på sånt. Istället har de hyllat tillväxten och plattskatten i Baltikum som att den senare orsakar den första och att den skulle kunna ge samma "framgång" i Sverige.
Verkligheten är betydligt mer komplex.
Dagens Nyheter, "Svält i Lettland trots boom", 31 oktober 2007
Economist, "Smouldering", 8 november 2008
2. Skatter och tillväxt
Till denna diskussion av Svenskans plattskatt-debatt från de senaste åren, vill jag lägga ett enkelt appendix om sambandet mellan skatter och tillväxt. SvD:s ledarsida skriver som om lägre skatter alltid gav högre tillväxt, och omvänt. Det stämmer inte. Jag orkar inte skriva något utförligt om det nu, utan nöjer mig att redovisa några forskares resultat från de senaste åren.
"those expecting to find a negative relation between taxes and growth have basically come up empty-handed"
"the cross country correlations are hard to square with simplistic notions that small government is a precondition for the emergence of rich and developed nations, and rather suggest that higher taxation and financial development have common underlying causes."
Tim Besley och Torsten Persson, 2007 s 19, s 3
Torben Iversen, Capitalism, Welfare and Democracy, 2005
LEDARSIDANS BILD
"Tänk om det fanns ett parti som lovade 18 procent platt skatt – samma skattesats för alla, oavsett inkomst. Och tänk om partiet skulle vinna valet, bli allra största parti och få mandat för att verkligen genomdriva sin reformagenda. Det blev just verklighet i Estland. Reformpartiet, som det så lämpligt heter, vann valet och ökade rejält från 17,7 till 27,8 procent. Partiledaren Andrus Ansip kommer att fortsätta som premiärminister.
Reformpartiet gick till val på att sänka den platta skatten från 23 procent till blott 18, och på att fortsätta de marknadsekonomiska reformer som givit landet en enorm skjuts framåt. Förra året var tillväxten 11,5 procent, att jämföra med Sveriges goda 2,9 procent 2005 och 4,3 procent 2006 (KI:s prognos). /.../
Den platta skatten infördes i Estland av Maart Laar 1994 när han, vid 32 års ålder, blev premiärminister. Han säger själv att han bara läst en bok om nationalekonomi – Milton Friedmans Free to Choose – och trodde att den platta skatten var etablerad i väst. I själva verket kom den nybefriade baltiska staten att bli pionjär för en radikal idé."
SvD, "Sverige borde lära av Estland", 31 mars 2008
"–Nu har vi skaffat konto på en bank i Lettland! Det tog bara tio minuter och det kostar nästan ingenting. Nu behöver vi inte betala ett öre till någon i Sverige. Jag vet också många som har registrerat firma i Estland – inget krångel, inga problem. Vi är inte ensamma, det finns många företagare och entreprenörer som är i samma sits. Jag undrar hur mycket pengar landet förlorar på att småföretagare går till andra EU-länder när Sverige inte vill underlätta för dem?"
Merit Wager, "När man blir hindrad att göra rätt för sig", SvD ledarsidan 30 juli 2007
"Jag reste runt i de åtta tidigare kommunistländer som var först in i EU. Där fann jag ett Europa som har vuxit och fortsätter att växa rekordartat. Vi kan till och med lära oss av dem. Idag finns ett förändringstryck, en arbetsmoral och ett entreprenörskap av en helt annan kaliber än hos oss. Ett exempel är att en genomsnittlig arbetstagare i dessa länder, utslaget på ett år arbetar totalt 6,5 fler arbetsveckor än en svensk. De går till jobbet i ur och skur."
"I Estland och Lettland valdes reformregeringarna nyligen om"
Erik Zsiga intervjuad av Claes Arvidsson 16 juli 2007, "På spaning efter den tid som kommer"
"Det mesta tyder i stället på att den minskande sysselsättningen har att göra med hemmagjorda och strukturella problem på den svenska arbetsmarknaden. Det är välkända problem. År efter år pekar världens företagare i World Economic Forums konkurrensindex ut höga och krångliga skatter och restriktiva regleringar på arbetsmarknaden som Sveriges stora politiska problem.
Problemen har kanske inte blivit större på senare år, men å andra sidan inte heller mindre. Däremot blir de alltmer märkbara i ett Europa där insikten växer (emellanåt motvilligt) om vikten av goda villkor förföretagande och arbete. Under våren har Österrike sänkt bolagsskatten från 34 till 25 procent. Detta för att möta konkurrensen från de nya medlemsländerna i EU, inte med låga löner - utan med lägre skatter. I Tyskland övervägs en sänkning av samma skatt från 25 till 19 procent.
Platta, låga inkomstskatter finns i nya EU-länder som Lettland och Slovakien och kommer inom några år att införas i Estland, Polen och Slovenien."
SvD, "Arbetslösheten är hemgjord", 16 juli 2005
"Estland har fria marknader, rättssäkerhet, platt skatt och stigande livskvalitet. Av nykomlingarna i EU är det Estland som brukar framhävas som landet med stark ekonomi."
http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=9752
"Bulgarien beslutade i slutet av juli om en enhetlig skattesats för inkomster som ska börja gälla vid årsskiftet. Även Makedonien ska gå samma väg, och Island har infört platt skatt i år. Jag har samtalat med Gunnar Hökmark, ledamot för moderaterna i Europaparlamentet, om vad Sverige kan lära av de länder som infört platt skatt och de möjligheter det skulle kunna innebära för Sverige.
Patrick Krassén: Vilket är det viktigaste skälet att gå mot platt skatt i Sverige?
Gunnar Hökmark: Vi måste bygga vår välfärd på mer och bättre forskning, design, produktutveckling, innovationer, system, tjänster och service. Och det gör den enskilde arbetstagaren eller entreprenören viktigare än någonsin."
"PK: Vilka är dina erfarenheter från arbetet i Europaparlamentet av plattskatteländerna i Europa?
GH: En viktig erfarenhet är att deras framgångar inte beror på någon konstlad skattedumpning. Tvärtom, det är snarare några av högskatteländerna som ägnar sig åt att manipulera skattesystemet för att locka till sig utländska investerare.
Estland växer fram som ett dynamiskt it-land och Slovakien som ett ledande biltillverkningsland med en även i övrigt dynamisk ekonomi."
Patrick Krassén, "Platt skatt gynnar den nya ekonomin", SvD 11 augusti 2007
NYHETSSIDORNA / FAKTA / ANALYS
"Svält i Lettland trots boom"
"Ett massivt polisuppbåd förhindrar att den högerdominerade regeringens folk måste löpa fysiskt gatlopp på sin väg in till budgetdebatten. Men de häcklas och buas
ut. 'Skäms!' skanderar ett tusental personer."
TT-rubrik 31 oktober 2007, artikeln publicerad i bland annat SvD (dock ej på nätet) och DN
"Inflationen i Lettland var i februari 16,5 procent. Det är en häpnadsväckande siffra för ett EU-land.
Inflationstakten stiger även i Estland och Litauen. Prisökningarna i Estland uppgick förra månaden till 11,3 procent.
Inte ens Litauen som har ansetts som den minst överhettade ekonomin i Baltikum kan tygla inflationen. Den uppgick till 10,5 procent i februari."
Fredric Braconier, "Skenande baltisk inflation", SvD N 11 mars 2008
"The main reasons for emigration [arbetskraftsinvandring från Lettland till Västeuropa] are low salaries, and a sense of hopelessness and lack of future vision. People leave for a short period of time, initially to earn money, but after having adapted to a new country many do not want to return."
Raita Karnite, Latvian Academy of Sciences, EIROnline report, 26 January 2006
"Data from the Latvian State Labour Inspectorate (Valsts Darba inspekcija, VDI) show that the number of accidents at workplaces is growing. In 2003, 39 workers died; in just eight months in 2004, 43 workers died; and in 2005, 53 workers died. Most of the fatalities are in the construction industry.
The most frequent cause of accidents is the violation of work safety requirements, most often experienced in the construction industry. The demand for construction in Latvia is high and the speed of work is rapidly rising. The desire to increase speed and cut costs leads towards an ongoing exploitation of workers and a careless attitude to work safety. A dangerous working environment is made worse, because workers are often exhausted and become inattentive. In addition, because they are under pressure to work quickly, they do not use protective devices, even when these are available."
EIROnline, "Accidents at work linked to minimal industrial relations in the construction industry", 2006
"In recent years Latvia has ranked either the worst or second-worst performer in
terms of workplace fatalities in Europe, at approximately six per 100,000 employees, approximately 50 percent above EU averages, while serious injury rates are spiralling, exacerbated by weak enforcement and low financial penalties for safety law violations"
Woolfson 2007 s 203
"Estonia has been a hotbed of freemarket thinking, home of the flat tax, deregulation and privatisation in a way that puts other ex-communist economies to shame. But as the financial hurricane in world markets whips up the seas on the eastern Baltic, it is clear that the many pluses of those policies are matched by minuses."
The Economist, "In the eye of a Baltic storm", 16 november 2008
"In sum, the predominant forms of wage-setting in the three countries [Estland, Lettland, Litauen] appear quite flexible … While such flexibility is advantageous for business, there can be a danger of abuse by less-scrupulous employers if the institutional framework is too weak. Some groups of low-skilled workers, notably in small private firms, are probably in a vulnerable position if their employers are tempted to reduce wage costs more than is legally allowed."
OECD (2003), Labour Market and Social Policies in the Baltic States, s 60
"For almost a year following the onset of financial turmoil in July 2007, ignited by the subprime crisis in the US, eastern Europe felt few effects. Growth held up extremely well, with the exceptions of Estonia and Latvia, which fell into recession some time ago after their home-made financial bubbles burst."
The Economist, "Eastern Europe's misery", 23 oktober 2008
"On the other hand, Latvia has succeeded in attracting FDI, as predicted by neoliberal theory, but it has gone into unproductive speculative sectors, such as real estate, along with some rather primitive production connected to the timber sector. This has been facilitated by the low tax environment, fuelling real estate speculation. The result saw Latvia with a current account deficit of 21 per cent GDP in 2006 and 26 per cent in 2007. The deficit on tradeables in Latvia in 2006 was an astounding 42 per cent of GDP (Standard and Poors). Moreover, Latvia’s economic 'success' has also been driven by banks, many Swedish, pumping huge sums of money into Latvia’s real estate market, along with Russian money seeking property to store oil and mineral wealth, and the impact of EU structural funds all working to inflate the economy. Property prices in 2006 were up 87 per cent over 2005, which saw similar increases over the past few years. The Baltic economies, but especially Latvia, are nothing more than asset bubbles inflated by foreign funds looking to capture speculative rents.”
“The do-nothing-pursue-the-“low road” strategy is simply the reflection of a conventional neoliberal doctrine that argues the market will “solve” all problems. Yet the conventional wisdom of business and political elites disguises deeper currents of opposition which although just beginning to emerge in parts of the old Europe, are also finding a first sympathetic echo in the New Europe. The haemorrhaging of society’s human resources through mass out-migration poses profound dilemmas for the future social development of post-communist societies such as Latvia and consideration of “the labour question” cannot be postponed indefinitely. The struggle will be to convince the peoples of the newly reconfigured Europe that an opportunity exists to pursue a very different trajectory of development to that which is currently being imposed upon them. What is at issue on this contested terrain of choice is two rather different economic and social models that now vie for political resonance in determining not just Latvia’s, but ultimately Europe’s future.”
Sommers & Woolfson 2008
Referenser
Besley, Tim och Torsten Persson. 2007. "The origins of state capacity". Paper, LSE och Stockholms universitet
Bohle, Dorotee & Béla Greskovits. 2007. "Capital, labor and the prospects for the European social model in the East". Working paper, Harvard University Center for European Studies
Crowley, Stephen. 2007.”East European Labor, the Varieties of Capitalism, and the Expansion of the EU”. Paper, Columbia University
Iversen, Torben. 2005. Capitalism and Democracy. Cambridge: CUP
Sommers, Jeffrey and Charles Woolfson. 2008. “Trajectories of Entropy and ‘the Labour Question’: The Political Economy of Post-Communist Migration in the New Europe”. Debatte: Journal of Contemporary Central and Eastern Europe, Vol. 16 No. 1, pp. 53-69
Woolfson, Charles. 2007. "Labour Standards and Migration in the New Europe: Post-Communist Legacies and Perspectives", European Journal of Industrial Relations
måndag 3 november 2008
Keynes på 80-talet: om att förklara ekonomisk politik
"Denna bok handlar om ekonomisk politik. Intresset för detta ämne brukar vara stort - inte minst inom arbetarrörelsen. De ekonomiska faktorerna - sysselsättningen, inkomsterna, skatterna, priserna - griper in och formar en betydande del av villkoren för den enskilda människans liv. De spelar också en väsentlig roll för politikens möjligheter på en rad olika områden. ... Det är därför naturligt att den politik som påverkar ekonomin är föremål för ett stort intresse och en ständig debatt. Samtidigt upplever emellertid många människor att debatten i ämnet är svår och teknisk. Politikerna och debattörerna använder svåra ord. Resonemangen är ofta abstrakta och krångliga. Under 1930-talet lyckades emellertid arbetarrörelsen att formulera ett mycket enkelt ekonomisk-politiskt budskap. Det gick ut på att det var möjligt att genom en expansiv ekonomisk politik skapa sysselsättning åt alla de människor som ville arbeta men som genom den krisartade utvecklingen kring 1930 förhindrades att göra detta."Carl-Johan Åberg, Keynes på 80-talet: Kan sysselsättningen räddas? (Tiden, 1981)
fredag 31 oktober 2008
Jeffrey Sachs inte längre högerspöke?
"During the 80's and 90's we went through a phase of market fundamentalism, and while I was working in Eastern Europe I was saying similar things. But we are now leaving that phase behind and beginning to better understand the reasons why some countries are developing and others are not; and that there is no single solution that fits all the problems."Jeffrey Sachs, professor på Columbia, allmänt prestigefylld och rådgivare till Ban Ki-Moon, är politiskt sett – i alla fall på vänsterkanten* – associerad med 1990-talets ”shockterapi” i postkommunistiska Central- och Östeuropa. Sachs var en av de västerländska ekonomer som andersåslundskt kuskade omkring i dessa länder och utifrån en radikalt nyliberal position gav välbetald politisk rådgivning som rekommenderade snabb övergång till kapitalistisk marknadsekonomi á la den angloamerikanska modellen.
Jeffrey Sachs i debatt om utvecklingsekonomi med William Easterly
http://www.nyu.edu/fas/institute/dri/Easterly/File/ElMundoArticle_052607.pdf
Sachs verkar dock ha svängt – eller svingat sin kappa – med tidsandan. För två år sedan gick han ut i The Scientific American och hävdade – knappast konsistent med politiken han förde på 90-talet – att den socialdemokratiska välfärdskapitalismen är den mest framgångsrika politiska och ekonomiska modellen, att Hayek hade fel och att höga skatter inte är dåligt för ekonomin**. Slutklämmen i den artikeln var: "Von Hayek was wrong. In strong and vibrant democracies, a generous social-welfare state is not a road to serfdom but rather to fairness, economic equality and international competitiveness."
Då blev jag förvånad men tänkte att det var ett undantag. Jag följer inte Sachs så jag har inte riktigt koll på vad han håller på med nu på FN och om han fortfarande kör hårt på ateoretisk data mining och junk regressions á la Barro***, eller om han har något teoretiskt ramverk som han driver. Nu, i alla fall, har han just skrivit en ledarartikel i Financial Times på temat hur politiker bör hantera den ekonomiska krisen****. Och där framstår han som en klockren keynesian, rakt ut ur 60-talets optimism och med hjärtat på rätta stället! Han menar att i USA och Europa måste regeringarna gripa in, reglera och stimulera efterfrågan, och att Kina och andra utvecklingsländer måste satsa på infrastruktur och inhemsk efterfrågan istället för den ensidiga exportorienterade modell som varit dominant. Och på en blogg på FT sågar han - men det gör å andra sidan alla - George W Bush.
*Se sågningarna av Sachs i KS Jomo och Ben Fine (red.), The New Development Economics: After the Washington Consensus (New Delhi: Tulika Books / London & New York: Zed Books, 2006).
**Sachs, "The social welfare state, beyond ideology", Scientific American oktober 2006
***För en väldigt rolig och kritisk artikel om data mining och Robert Barros roll i utvecklingsekonomin, se Ben Fines “New Growth Theory: More Problem than Solution” i antologin refererad ovan.
****Sachs, “The best recipe for avoiding a world recession”, Financial Times 28 oktober
Paul Krugman om en bra socioekonomisk modell
Newsweek: Is it true that you believe the perfect socioeconomic model is Sweden in 1980?Rana Foroohar, "Keeping economics real" (intervju med Paul Krugman), Newsweek 18 oktober 2008
Paul Krugman: In the summer of 1980, actually; winter there is terrible. But yes, it was very egalitarian, and democratic, with a high standard of living for all.
---
en annan Sverige-vän:
Nyliberale ekonomen Tyler Cowen kommer otippat nog ut som ett fan av Sverige:
"/.../what I enjoy most about Sweden is the sense of freedom.
Let's be blunt: much of this freedom stems from government, and what you get is freedom from other people. People are not less free of the tax man, but in Sweden you don't need other people very much to insure your economic well-being. You can do your own thing, without much fear (relatively speaking, of course) of personal oppression from others. You really can choose which personal relationships you wish to have. Autonomy reigns. The Swedish family is, of course, fractured. For all of its collectivist reputation, Sweden is the land of the true individualist, sometimes verging on atomism. At will you can go off into the woods and eat your lingonberries, weather of course permitting.
I would not want to live there, if only because my restless self needs a large country and lots of space for travel in multiple directions. Uppsala bored me in less than a day, Malmo was OK, but what next? The yikes factor kicks in. Latin America looks so far away.
Nor do I think that living in Sweden necessarily would be good for me. But when I look at it, I like it. I like seeing it. I think it is an important social experiment. And it is hard to argue that it has been bad for the Swedes. I also think the whole arrangement, tax payments and all, is no less voluntary (and probably more voluntary) than what we do in the United States. Some of that is the small country/homogeneity thing, some is simply that Swedes recognize their high quality way of life.
I've heard it said that "socialism is the religion of the Swedes." This is not quite correct, though it hints at an important truth. I think of "being Swedish" as the religion of the Swedes. And the more cosmopolitan they behave, the more they are partaking in this religion; don't be fooled!
This "being Swedish" business is a wonderful religion for Sweden. It is not a good or possible religion for most of the rest of the world. And it is not a religion to which I have been or could be invited."
Tyler Cowen, "Why I love Sweden", 27 juli
Economist om ojämlikhet och mobilitet
Nyliberaler brukar rättfärdiga ekonomisk ojämlikhet med att a) den reflekterar en fungerande marknad och vad marknaden värderar saker till, och därmed en effektiv incitamentstruktur som uppmuntrar folk att satsa på vad som lönar sig och behövs. Och b) ojämlikhet á la USA förenas med ökad mobilitet, USA är ett land där vem som helst kan ta sig upp och kan bli något. Mobilitetsforskare som John Goldthorpe och empirin håller inte med, men empiri har väl sällan hindrat ett politiskt argument.
Men ibland händer det! Nu senast är det den vanligtvis hejdlöst högervridna* tidningen The Economist som kommenterar en OECD-rapport som visar att förhållandet mellan ojämlikhet och social mobilitet är tvärtom den nyliberala myten: i själva verket är större ojämlikhet i inkomstfördelningen, som i USA som har störst ojämlikhet av de rika länderna, associerad med lägre social mobilitet*. I länder med högre inkomstojämlikhet är likheten mellan en fars och en sons inkomster större än i länder med lägre inkomstojämlikhet.
The Economist, ”Pain all around, please”, 25 oktober 2008 s 42
*Dani Rodrik har på sin blogg skrivit om Economist som "ideology that masquerades too often as journalism". Och: "I realized that the more I knew about a subject, the less The Economist was making sense. Its one thing to be opinionated, another to be misinformed and arrogant at the same time."
---
Uppdatering 28 april 2011
Nick Timmins och Emma Jacobs skriver apropå prinsbröllopet i Storbritannien och den konservativ-liberala regeringens tal om social rörlighet om den sociala rörlighetens utveckling i landet. För de som växte upp under efterkrigstiden ökade den sociala rörligheten, men för de som fötts sedan början av 1970-talet har den stagnerat. Ekonomen Jonathan Portes säger dock att satsningar på tidig utbildning de senaste tio åren eller så kan ha gett det önskade resultatet att öka den sociala rörligheten igen. "There are, however, worries that austerity Britain may halt that."
Nick Timmins & Emma Jacobs, "Britain: the fairy-tale fantasy", FT 25 april 2011
Men ibland händer det! Nu senast är det den vanligtvis hejdlöst högervridna* tidningen The Economist som kommenterar en OECD-rapport som visar att förhållandet mellan ojämlikhet och social mobilitet är tvärtom den nyliberala myten: i själva verket är större ojämlikhet i inkomstfördelningen, som i USA som har störst ojämlikhet av de rika länderna, associerad med lägre social mobilitet*. I länder med högre inkomstojämlikhet är likheten mellan en fars och en sons inkomster större än i länder med lägre inkomstojämlikhet.
The Economist, ”Pain all around, please”, 25 oktober 2008 s 42
*Dani Rodrik har på sin blogg skrivit om Economist som "ideology that masquerades too often as journalism". Och: "I realized that the more I knew about a subject, the less The Economist was making sense. Its one thing to be opinionated, another to be misinformed and arrogant at the same time."
---
Uppdatering 28 april 2011
Nick Timmins och Emma Jacobs skriver apropå prinsbröllopet i Storbritannien och den konservativ-liberala regeringens tal om social rörlighet om den sociala rörlighetens utveckling i landet. För de som växte upp under efterkrigstiden ökade den sociala rörligheten, men för de som fötts sedan början av 1970-talet har den stagnerat. Ekonomen Jonathan Portes säger dock att satsningar på tidig utbildning de senaste tio åren eller så kan ha gett det önskade resultatet att öka den sociala rörligheten igen. "There are, however, worries that austerity Britain may halt that."
Nick Timmins & Emma Jacobs, "Britain: the fairy-tale fantasy", FT 25 april 2011
måndag 20 oktober 2008
Ökat intresse för Marx i krisen
"Apres nous le déluge! Det är valspråket för varje kapitalist och varje kapitalistnation."
Marx, Kapitalet band 1 kap 8 (s 232 i 1974 års svenska utgåva)
Marx, Kapitalet band 1 kap 8 (s 232 i 1974 års svenska utgåva)
Bokmässan i Frankfurt: en mängd krisböcker, däribland Friedrich Merz, CDU-politiker, som går emot strömmen med en ny bok: Mehr Kapitalismus wagen, som alltså förespråkar mer kapitalism. Miljöministern Sigmar Gabriel (SPD) skriver däremot Links neu denken: Politik für Mehrheit, "att tänka nytt till vänster". Det verkar ha kommit en hel del intressant politisk debattlitteratur i Tyskland under året; det är surt att utbudet på tyska böcker är så litet på svenska bibliotek. Jag kanske får ge mig och hosta upp pengarna, slänga iväg en beställning på Amazon. Det känns relevant att försöka hänga med lite i den ideologiska debatten där.
Reinhard Mohr, "Marktwirktschaftler Merz: Friedrich Merz gegen den Rest der Welt", Spiegel 14 oktober
Kate Connolly, "Booklovers turn to Karl Marx as financial crisis bites in Germany", Guardian 15 oktober
"Krisenliteratur: Ratgeber zum Crash", Manager-Magazin 18 oktober
Franziska Günter, "Marx lebt", Die Zeit 24 oktober
tisdag 30 september 2008
Rothstein: "Nyliberalerna tysta så det dånar"
"USA:s modell, också kallad 'the Washington consensus' med låga skatter, svaga regleringar, stora inkomstskillnader och en minimal välfärdspolitik har i otaliga rapporter under de senaste tio åren framhållits som den modell som världens övriga ekonomier, inte minst den svenska, borde försöka efterlikna.Bo Rothstein, "Nyliberalerna tysta så det dånar", SvD Brännpunkt 29 september
Att USA:s regering nu tvingas till vad som inte kan beskrivas som annat än ett förstatligande av stora delar av den finansiella sektorn är naturligtvis paradoxalt, men från alla dem, ingen sagd och ingen glömd, som under åren prisat denna ekonomiska modell är det nu tyst så att det dånar.
Det intellektuella civilkuraget hos den stora kader nyliberala ekonomer och intellektuella det här handlar om imponerar inte. Var är de självkritiska analyserna av hur fel ni har tänkt?
Jag skulle vilja gå ett steg längre och hävda att det kan vara så att den nuvarande krisen faktiskt kan ha orsakats av att USA saknar en generell och omfattande social- och välfärdspolitik av nordisk modell."
---
Uppdatering 20 oktober
Susanne Gaschke har i Zeit skrivit en motsvarande artikel för den tyska debatten, "Neoliberalismus: Die Neunmalklugen", Zeit 16 oktober, nr 43 2008. Liksom Rothstein pekar hon på bristen på självkritik hos de nyliberala marknadskapitalismens predikanter som fått sådant inflytande i politiken de senaste två-tre decennierna.
"Diese selbstkritische Betrachtung der eigenen Rolle, dieses kleine bisschen Scham ist in der aktuellen Krise aufseiten der ökonomischen Elite bisher nicht zu entdecken: wahrscheinlich, weil sich ihre Mitglieder tatsächlich nicht als Anhänger einer Weltanschauung unter mehreren, sondern als Inhaber einer unbestreitbaren Wahrheit betrachtet haben. Und diese Wahrheit – dass der Markt praktisch alles besser könne als der Staat; dass die Börse letztlich das präzisere Abstimmungsinstrument sei als die demokratische Wahl; dass das Spitzenpersonal der Wirtschaft den Politikern himmelweit überlegen sei – beschränkte sich keineswegs auf die wirtschaftliche Sphäre. Diese Wahrheit sollte überall gelten, für Recht und Politik, Militär und Verwaltung, Kirche, Kindergarten und Krankenhaus. Nur stimmte sie nicht einmal für den eigenen Bereich."
fredag 19 september 2008
Apropå finanskrisen och retoriken om "fria marknader"
"the US government could not let institutions with combined liabilities equal to 40 per cent of US gross domestic product collapse. It can, however, spare us homilies on the sacred role of free financial markets for a long while."Martin Wolf, Financial Times 9 september, apropå nationaliseringarna av Freddie Mac och Fannie Mae
---
Apropå detta: en tankegång om ekonomisk liberalism
Wolf pekar, och det är inte första gången i år, på retoriken om "fria marknader", på det marknadsliberala argument som jag vill diskutera här och benämna naturalistiskt, hycklande och falskt. Jag tänker mig att det finns tre typer av argument för marknadsliberalism.
1. det naturalistiska: man, till exempel Hayek, berättar en berättelse om Västerlandets ekonomiska historia där "frihet", handel och "fria marknader"är allt som är bra och har orsakat all tillväxt.
2. effektivitetsargumentet: marknadsliberalism funkar. T ex Martin Wolf.
3. det moraliska argumentet: äganderätt är heligt. T ex Robert Nozick (1974).
Det andra och det tredje argumentet tycker jag är intressanta på något sätt och kan diskuteras länge och väl. Det är bara det första argumentet som jag vill stryka.
---
Apropå finanskrisen.
För några veckor sedan läste jag för första gången nationalekonomen och marknadssocialisten John Roemers introduktion till "marxistisk ekonomisk filosofi", Free to Lose (1988). Roemers huvudargument och huvudsakliga nytolkning av marxismen är att Marx värdeteori (arbetsvärdeteorin) inte håller, att exploatering inte uppstår genom en skillnad mellan lön och producerat värde, utan att exploatering istället är ett systemiskt fenomen som är avhängigt fördelningen av ägandet av produktionsmedlen. Roemer pekar på att ägandet i alla kapitalistiska samhällen är radikalt ojämlikt och att detta i sig är orättvist eftersom ojämlikheten inte uppstår från en hypotetisk jämlik ursprungssituation utan ur en lång rad av historiska orättvisor. Roemer för där ett resonemang av behovet av entreprenörer och entreprenörskap som jag tror kan appliceras på bankväsendet, apropå den nuvarande krisen.
I USA förs i svar på krisen en politik av "socialism för de rika", som Financial Times redan konstaterat. Socialism för de rika består av att låta de rika få alla chanser att bli än rikare och mäktigare, men att när det går dåligt för de rika, rädda dem med statliga ingripanden. Alltså: chanserna är privata men riskerna är socialiserade, för de rika. Staten ingriper eftersom de finansiella institutioner som är i kris, är så centrala delar av ekonomin: "too big to fail", "too connected to fail". De är inblandade i extremt komplicerade nätverk av lån och skulder, och konsekvenserna av Fannie Maes (som staten räddade), Bear Stearns (som staten räddade) eller Lehman Brothers (som staten inte räddade) fall är svåra att förutsäga. Det moraliska problemet i sådana räddningsaktioner - Lehman Brothers är alltså ett undantag - är vad som kallas "moral hazard", att när staten räddar en bank som agerat oansvarigt och försatt sig själv i kris så sänder det signalen till andra banker att de också kan agera oansvarigt, eftersom om de hamnar i problem så kommer staten i alla fall att rädda dem*. I räddningsaktionerna mot Bear Stearns m fl institutioner har således argumenten moral hazard och enkel kostnad (att det kostar en massa pengar), emot statligt agerande, vägts mot argumentet om "too big to fail" och "too connected to fail".
Apropå denna avvägning kommer jag att tänka på något som Roemer skriver. Argumentet för liberala finansmarknader, eller marknader i allmänhet, brukar vara att de är effektiva. Uppenbarligen stämmer detta inte för dagens finansmarknader. Denna krasch kan knappast sägas vara särskilt rationell eller effektiv. Staten ingriper för att rädda några av de krisande institutionerna - fair enough, de kanske faktiskt är "too big to fail". Det kan vara värt att skapa"moral hazard" för att inte krisen ska bli ännu djupare än vad den redan är. MEN: med nuvarande ägandeförhållanden blir av detta just socialism för de rika. OM det liberala finansväsendet är ineffektivt, och OM en krisande institutioner ibland måste räddas (socialism för de rika), vore det då inte lika bra att socialisera hela klabbet, alltså att socialisera både chanser och risker? Man hade antagligen inte undkommit kriser, för så smarta tror jag inte att planerare är alt. det är svårt att utforma så geniala incitament så att kriser aldrig uppstår, men man hade undkommit den stickliga orättvisan i att kapitalister och kapitalförvaltare gör sig rika i goda tider, och räddas av staten i svåra tider. Istället skulle staten bli rik i goda tider, och staten rädda sig själv i svåra tider. En slags symmetri, det där.
Roemer skriver om skillnaden och likheten mellan feodalism och kapitalism i ägande och frihet:
"there may be an element of the feudal lord in the modern entrepreneur: someone has to be one, but almost anyone could be, and so the positions go to those with family connections".**Modifierat till bankfrågan kan det då bli: "det kan finnas ett drag av feodalherre i den moderna bankiren: någon måste vara det, men nästan vem som helst kan vara det, och därför blir det de som redan har makt".
Gentemot frågan om "too big to fail" och socialism för de rika kan man också ta upp en kritisk fråga som Roemer väcker angående kapitalets privilegierade position i det demokratiska kapitalistiska samhället. Roemer tar upp frågan om "capital flight" och situationer där företagsledare och kapitalägare ställer politiska krav på regeringar och fackförbund under hot om att flytta investeringar och produktion utomlands. Det är en bekant typ av situation såhär i globaliseringens tidevarv, svenska exempel är när Electrolux vd 1989 krävde att regeringen skulle sänka sjukförsäkringen annars skulle företaget flytta produktion utomlands, när Ericssonledare krävt skattereformer och hotat med att annars flytta huvudkontoret utomlands, osv. Kapitalet har en sådan makt; samhällsekonomin är beroende av investeringar. Roemer frågar då:
"If those who control the capital stock have to be bribed in order to make it available to society, is that an argument for bribing them or an argument against the system that makes such bribes necessary?"***Detta kan appliceras på moral hazard-frågan, genom att vi konstaterar att politiker och Fed ansett vissa finansiella institutioner vara "too big to fail" och därför har räddat dem. Om då staten måste rädda privata aktörer - kapital - som själva satt sig i klistret och tjänat en massa pengar på vägen, är inte det ett argument mot själva det privata ägandet av sådana institutioner?
FT:
James Politi, "Paulson and Bernanke urge approval of bail-out", 23 september
Krishna Guha, "Fed moves to protect Goldman and Morgan Stanley", 22 september
John Plender, "Capitalism in convulsion", 19 september
Lex, "AIG rescue", 17 september
*John Plender i den ovan länkade FT-artikeln: "The reality is that the financial system has been operating as if it were an off-balance-sheet vehicle of the government. Private-sector companies and individual bankers have been making huge profits in the bubble. Their risk appetite has been enhanced by previous bail-outs and, in the case of Fannie and Freddie, by the government’s implicit guarantee. Yet their market pricing does not reflect the potential cost to the system of their own collapse."
**John Roemer, Free to Lose: An Introduction to Marxist Economic Philosophy (London: Radius, 1988), s 65
***Roemer, Free to Lose, s 70f
torsdag 28 augusti 2008
Ett annat perspektiv på och från nobelpristagare i ekonomi
Herbert Simon (1916-2001)Är nationalekonomin höger?
Tenderar Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne/"Nobelpriset i nationalekonomi" att gå till ekonomer som står till höger politiskt och vars forskning är politiskt biased? Är nationalekonomin helt dominerad av ett snävt "neoklassiskt" paradigm som bygger på grovt förenklande och missledande antaganden om superrationella individer och perfekta marknader? Är nationalekonomin statisk och utgår jämt från "jämvikt"-tillstånd utan förändring och där man apologetiskt utgår från harmoni?
T ex Dan Josefsson har hävdat det.
Man skulle också kunna se saken på ett helt annat sätt: att nationalekonomin inte längre är neoklassisk (jfr Colander 2000 s 137); economic man-antagandet är inte så viktigt längre utan beteendeekonomi, Herbert Simon etc tar mer och mer plats, metoden är inte bara deduktiv och hyperteoretisk utan innefattar också fallstudier och experiment (jfr Laitin 1999 om samspel fältarbete - formella modeller), och forskningen handlar inte bara om marknader eller saker som på Beckerskt manér antas fungera som marknader (jfr Deaton 2007). Att nationalekonomin under de senaste tjugo åren eller så gått igenom en positiv omvandling till en öppnare, bredare och mer tolerant disciplin med mindre högerkaraktär, större metodologisk bredd, mindre fixering vid marknader och neoklassisk pristeori, och mer korsbefruktningar med andra perspektiv och discipliner, inte minst statsvetenskap och sociologi i den s.k. nya politiska ekonomin.
Jag vet inte hur det ligger till med det, jag betraktar nationalekonomin utanför och spekulerar bara. Men en bok som ger indikationer på att den andra, positiva tolkningen har fog för sig, är James E Alt, Margaret Levi och Elinor Ostrom (red), Competition and Cooperation: Conversations with Nobelists about Economics and Political Science (1999). Alt, Levi och Ostrom är statsvetare och ledande figurer i den nya politiska ekonomin och i dagens institutionalistiska forskning. I denna volym behandlas sex levande nobelpristagare i ekonomi som är associerade med moderna ekonomiska inriktningar som ny politisk ekonomi, institutionalism, spelteori och beteendeekonomi: Kenneth J Arrow (pris 1972), Herbert A Simon (1978), James A Buchanan (1986), Gary S Becker (1992), Douglass C North (1993), och Reinhard Selten (1994).
Boken ger en annan bild av nationalekonomin än vad Dan Josefssons debattartiklar gör genom att många av deltagarna förhåller sig starkt kritiskt till neoklassicismen. Alt, Levi och Ostrom anmärker i sin introduktion att en tendens i nobelpristagarnas diskussioner var:
"a chafing dissatisfaction with the standard neoclassical paradigm of economic analysis, particularly as a foundation for positive analysis. Although dissatisfaction with neoclassical analysis is not new, it surprised us to hear it expressed with such regularity by so many who had received economics' highest award for their contributions to the field!" (s xv)Vidare:
"we take some satisfaction in seeing economists return to the agenda of the political scientist. Once joined at the hip as political economy, then separated by huge differences in subject matter and methodology, this volume suggests a new convergence of theme and approach. It demonstrates that our field, political science, is not just a learner or importer of the ideas of others; its practitioners actively contributing to the modification of the neoclassical framework and to a new political economy." (s xix)Vidare hittas här samstämmigheten mellan Kenneth Arrow och Jürgen Habermas om vikten av ideala talsituationer, relationen mellan Arrows och John Rawls teorier om rättvisa och Arrow och Schumpeters teori om kapitalismens undergång diskuteras; Herbert Simon sågar public choice- och rational expectations-skolorna och ser experiment som en lovande ekonomisk metodologi; Simon sågar neoklassicismens marknadsliberala bias och att NK utövat ett negativt inflytande på 1990-talets privatiseringsvåg som Simon ser som problematisk; Reinhard Selten ser stora möjligheter för nationalekonomin i experiment och fältstudier; Douglass North konstaterar med gillande att NEK numera tvingas ta in influenser från statsvetenskap och antropologi; och Simon säger "I concur with Doug North that we are today free from the bonds of static equilibrium analysis".
Det ska dock sägas att två av de sex Nobelpristagarna i boken står långt till höger politiskt sett: Buchanan och Becker. Men man behöver inte, som en Josefsson, utgå från att de är representativa. Den nyliberale ekonomen Robert Lucas som var en pionjär i rationella förväntningar-teorin och verksam vid U of Chicago, berättar i boken Conversations With Economists om hur kaotiska hans besök vid de nationalekonomiska institutionerna vid liberala (i amerikansk bemärkelse) universitet som Harvard och Yale blev, hur mycket vänsterliberalerna vid Harvard, Yale etc bråkade med honom för hans nyliberala åsikter och metoder (s 34). I samma bok säger Franco Modigliani (Nobelpris i ekonomi 1985) om Milton Friedman att "Friedman is driven by the idea that whatever the government does is bad. He has a mission and seems to be willing to sacrifice some intellectual honesty for that." (s 120) Det är alltså inte bara icke-ekonomer som tycker att kända högerekonomer som Lucas, Buchanan, Becker och Friedman står till höger. Även inom ekonomyrket står de till höger. En fin grej i Alt-Levi-Ostrom-volymen är att Buchanan, pionjär inom public choice, faktiskt talar om sig själv som en "social philosopher", inte som nationalekonom. Med sådana uttalanden - och när man håller på och diskuterar Rawls, Nozick, Habermas etc - så blir det också tydligt att nationalekonomin är ett ämne med många beröringspunkter med politik och det är inte konstigt att många ekonomer är ideologiskt eller politiskt aktiva. Dock ska man inte tro att alla ekonomer har samma åsikter som Buchanan, som är filosofisk libertarian.
---
James E Alt, Margaret Levi och Elinor Ostrom (red). 1999. Competition and Cooperation: Conversations with Nobelists about Economics and Political Science. New York: Russell Sage Foundation
David D Laitin, "Identity Choice Under Condictions of Uncertainty: Reflections on Selten's Dualist Methodology", i Alt, Levi och Ostrom 1999
Dan Josefsson, "Cynismens pris", Aftonbladet 10 december 2006David Colander, "The Death of Neoclassical Economics", Journal of the History of Economic Thought nr 2 2000David D Laitin, "Identity Choice Under Condictions of Uncertainty: Reflections on Selten's Dualist Methodology", i Alt, Levi och Ostrom 1999
Arjo Klamer, Conversations With Economists. Totowa, NJ: Rowman & Allanheld, 1984
Angus Deaton, "Letter from America: Random Walks By Young Economists", Royal Economic Society's Newsletter, 2007
Angus Deatons artikel som är länkad till ovan är extremt intressant. Deaton är nationalekonomiprofessor vid Princeton och talar i artikeln om utvecklingen i nationalekonomin i USA genom vad yngre nationalekonomer vid elitinstitutioner sysslar med för frågor och metoder. Deaton:
"Among the topics presented on this year’s job market were studies of the prison parole system in Georgia, (several) of HIV/AIDS in Africa , of child immunization in India, of the political bias of newspapers, of child soldiering, of racial profiling, of rain and leisure choices, of mosquito nets, of malaria, of treatment for leukemia, of the stages of child development, of special education, of war and democracy, of the effects of TV coverage on democracy, of bilingualism and democracy, and many others. (Among the leading departments, only Stanford’s graduate students appear to be working almost exclusively on traditional topics.) Twenty years ago, there was essentially none of this. Applied theses were mostly applied price theory, using a set of generally agreed-upon (preferably “frontier”) econometric methods. Issues that seem central now, like poverty, inequality, national and international health, education, the environment, and much of economic development) were left to other disciplines on the grounds that (standard) economics had no framework for analyzing such ill-defined topics.""The advantage that economists have, if advantage it is, is their data handling skills (most social sciences are far from comfortable with millions of observations, to say the least), as well as their well-developed armory of econometric techniques. If the typical thesis of the eighties was an elaborate piece of price theory estimated by non-linear maximum likelihood on a very small number of observations, the typical thesis of today uses little or no theory, much simpler econometrics, and hundreds of thousands of observations."
"there is a fast growing effort to replace econometric methodology, which can be thought of as a set of ex post fixes for non-experimental data, with real experiments, which require no such fix, and whose results are thereby transparent and convincing. There is lively work in laboratory and field experiments, often to test theoretical propositions, fed and encouraged by the growing collaboration between economics and psychology. "
--
Om nationalekonomi och högerstämpeln se även ett blogginlägg av Robert Östling på Ekonomistas, "Liberal doktorshatt?", 10 juni 2008.
Om nationalekonomins allt mindre nyliberala tendens, se också Die Zeits rapport från American Economic Associations årsmöte år 2007: Reinhardt Blomert, "Zurück zu Keynes", Zeit nr 10 2007.
--
Om nationalekonomi och högerstämpeln se även ett blogginlägg av Robert Östling på Ekonomistas, "Liberal doktorshatt?", 10 juni 2008.
Om nationalekonomins allt mindre nyliberala tendens, se också Die Zeits rapport från American Economic Associations årsmöte år 2007: Reinhardt Blomert, "Zurück zu Keynes", Zeit nr 10 2007.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)