Artikeln är skriven som en berättelse, som följer ett par personer och aktörer under tidsperioden 1994-2008 och genom att skildra dessa personers agerande och deltagande i krisen ger olika perspektiv på krisen. Vi har bankiren Blythe Masters på investmentbanken JP Morgan i New York, som 1997 tillsätter en arbetsgrupp ("Project Credit Transformation") för att uppfinna nya typer av värdepapper att investera i; ingenjören Tim Smith som 1995 köper ett dyrt hus i Cleveland och tar stora lån; pensionären Manfred Blume i Hamburg som köper aktier och värdepapper i JP Morgan; en kyrka i Oldenburg som låter JP Morgan investera dess pengar; bankirerna på Wall Street; och bankreglerarna i Zürich, Bonn och Washington DC.
Den långa artikeln är uppbyggd i sju delar som kronologiskt följer på varandra, och i varje del får vi följa Blythe Masters, Tim Smith och de andra och vad som händer dem under denna period. Genom att vi vet hur historien slutar - en världsekonomisk krasch - blir hela den oskyldiga framställningen ("allt går bra för Tim Smith") ödesmättad. Det är också intressant att se hur enstaka aktörer varnade för potentiellt katastrofala konsekvenser av finansmarknadernas exploderande komplexitet och oöverskådelighet år före krisen - finanskapitalisten Warren Buffett kallade i mars 2003 derivata "finansiella massförstörelsevapen", och centralbankernas centralbank BIS i Basel varnade också de år 2003 för att det oöverskådeliga riskspridningssystemet skulle spricka. Man får också lära sig om hur investmentbanker arbetar och hur det ohållbara finansiella systemet "fungerar". Även om credit rating agencies - Fitch, Standard & Poor och Moody's kallas "Wall Streets hemliga herrar, de egentliga 'masters of the universe', i enlighet med Harvardekonomen Ravi Abdelals analys av den internationella finansekonomin i hans senaste bok Capital Rules.
Ett par saker är slående. Finansmarknaderna är så komplexa att knappt marknadsaktörerna själva förstår sig på dem. De - Lehman Brothers och JP Morgan för att ta två exempel från artikeln - är extremt kompetenta och påhittiga när det gäller att komma på nya sätt att tjäna (kortsiktiga) pengar och undgå regleringar, men de förstår knappast konsekvenserna av sina egna metoder. Och kunderna förstår förstås än mindre - det föreligger en grym informationssymmetri i denna sektor. Det gäller också reglerarna - reglerarna kan knappt hålla takten med investmentbankerna, som är påhittiga på att tänja på regler eller undgå dem (genom att ometikettera produkter, etc). När jag pratade med Roland Spånt om 1980-talets nyliberalism och yuppie-finansboom så tog han för den delen upp detta som ett av problemen då: arbetarrörelsen hade föga ekonomer som var kompetenta vad gällde finansmarknader; arbetarrörelsens ekonomer tenderade att vara fokuserade på arbetsmarknader och makroekonomisk politik. Och då man inte förstod finansmarknaderna visste man inte heller hur man kunde hantera dem.
Jag blir också påmind om ett argument i Klas Eklunds bok om (mot) Tobinskatten, som jag läste för en del år sedan (när Tobinskatten var aktuell... År 2001-2 kanske?) Om jag inte minns det fel så var Eklunds huvudargument mot Tobinskatten att den skulle förvrida finansmarknader. Finansmarknader skulle antas fungera på så sätt att varje aktör vet sina preferenser för att konsumera nu (och om det behövs låna för att finansiera konsumtionen) kontra konsumera senare (spara och få ränta). Aktörerna vet hur mycket konsumtion idag är värt för dem jämfört med konsumtion imorgon, sätter pris på detta (ränta) och möts i harmoni i jämvikt, där alla som vill låna får låna och alla som vill spara får spara. På så sätt allokeras kapitalet i samhället (i Tobinskattsbokens fall - världen) rationellt och effektivt, och finansierar de aktiviteter som efterfrågas.
Detta tycks mig helt enkelt inte stämma. Finansmarknaderna verkar inte fungera så rationellt. Jfr 21 nov "Syrlig FT-kommentar till Greenspan", 26 juli "Stiglitz säger hej då till nyliberalismen".
I vilket fall, oavsett politisk åskådning och vilka politiska åtgärder man vill se nu gentemot krisen, så är Spiegels artikel lysande journalistik som åskådliggör och förklarar ett komplicerat förlopp på ett både innehållsmässigt och stilistiskt utomordentligt sätt. De politiska konsekvenserna får man fundera på själv.
Beat Balzli, Klaus Bunkbäumer, Jochen Brenner, Ulrich Fichtner, Harte Goos, Ralf Hoppe, Frank Hornig och Ausbert Kneip, "Der Bankraub", Der Spiegel nr 47 2008 17 november s 44-80 (!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar