Reaktionär intellektuell kritik av socialdemokratin

"Ni begår stora misstag, som jag och socialdemokratin kommer att behöva reparera."
Tage Erlander till radikala studenter i Lund, 1969

PO Enquist, "Kvar på jord", Expressen 6 maj 2005
http://www.expressen.se/1.203297

Jag satt och kollade igenom gamla mailväxlingar letandes efter en diskussion om Marx i akademin, (bl a kurser givna av Klaus Dörre, Frank Deppe och Magnus Ryner) till inlägget om Marx uppsving i och med den ekonomiska krisen idag, och snavade då över en gammal mailväxling om 1970-talets intellektuella kritik av socialdemokratin. En kritik som i hög grad byggde på att man såg socialdemokratin som en alienerande, centraliserande rörelse som minskade något slags frihet i samhället. En kritik som tog sig uttryck både till vänster och höger; Martin Wiklund visar fint i sin avhandling I det modernas landskap (2006) hur höger och vänster förenades i sin ideologiska sosse-bankande under denna period, därbt tidsandan snabbt svängde från det tidiga 70-talets vänstervåg till det tidiga 80-talets högervind, yuppiementalitet och börsyra. I en populär vänsterdiskussion om denna omsvängning - tänk Johan Ehrenberg, Stefan Kochs Höger om! (1999) m m - ses svenska arbetsgivarföreningen (SAF) som en vktig kraft i högersvängen. Nationalekonomerna är en annan kraft som brukar pekas på, t ex av Agneta Hugemark (avh från 1994). Liksom Wiklund vill jag dock peka på kontinuiteten mellan vänstervågen och högervinden.

Kontinuiteten består dels i vindens och vågens källor. "Tidsandan" och de samhälleliga strukturerna - demografin, den ekonomiska omvandlingen, ungdomskulturens genomslag, populärkulturens utveckling, etc var sådana; det fanns efter efterkrigstidens hardcore-modernism ett missnöje med och en grundläggande kritik av det moderna projektet. Kontinuiteten består också i vindens och vågens tankesätt och kritik. Högern likt vänstern såg korporatism, samarbetsanda och socialdemokratiska ombudsmän som bovar i dramat. Från olika ståndpunkter, men ändå.

Minst sagt slående är hur Lars Gustafsson, en framstående intellektuell och briljant romanförfattare, lyckades i sin person uttrycka både vänstervåg och högervind, som en exemplarisk illustration av min tes om kontinuiteten i dessa politiska trender. I det tidiga 70-talet kritiserade han socialdemokratin från vänster, i det tidiga 80-talet hade han bytt sida och samarbetade med SAF i att kritisera socialdemokratin från höger.

Ur mailväxlingen klipper jag fram några citat från 70-talet som uttrycker vad jag uppfattar som tidsandans kritik av det socialdemokratiska modernistiska projektet, och resonemang kring denna kritik. Detta är ett sätt att se på saken. "Borgerlig arrogans"-tolkningen av 1970-talets vänster/höger, ett högst socialdemokratiskt, kanske enögt sätt att se på de (kulturella) intellektuellas roll i att bereda vägen för nyliberalismen i Sverige, i förlängningen för Bildtregeringen med dess ljuva "enda väg". Resonemangen är klippta ur e-mail och alltså inte särskilt välformulerade eller putsade.

1.
"När jag läser om min kritik under sextiotalets slut och i början av sjuttiotalet upptäcker jag att
förvånansvärt mycket av det jag skrev kan uppfattas som ett fortlöpande angrepp på socialdemokratin".
Lars Gustafsson i förordet till Kommentarer (1972)

"Vi styrs av utomparlamentariska maktcentra. Dessa maktcentra är tätt sammanvuxna i ett ekonomiskt-administrativt byråkratiskt etablissemang, vars mest utmärkande kännetecken är att det handlar på ett sätt och samtidigt påstår sig göra något annat. Man skapar en ödemark av stora delar av Sverige där jordbruksmaskiner rostar i gräset och granskogen växer in över gläntorna och påstår sig höja livskvaliteten för de som bor där. Man tillåter en storstadsmaffia, vars finansiella system vilar på kombinationen grosshandel med narkotika, grå lånemarknad och industriell bordellverksamhet och påstår sig bereda rikare livsmöjligheter för sexuellt handikappade människor." - Kommentarer, s 9

- EB: samhällskritiken är absurd. "Vi styrs av utomparlamentariska maktcentra" - men Gustafsson specificerar inte på något sätt hur makten utanför parlamentet är koncentrerad, utan använder suggestiv retorik för att driva hem den extremt tidstypiska
poängen att alienationen är värre än nånsin och att allt storskaligt är ont. Men som Seyla Benhabib konstaterar om icke-uttalad makt, så är den modernitetens fundament:

"In this [modern] society for the first time a sphere of activity is institutionalized which operates according to laws unintended by and unknown to social agents themselves, and which can only be analyzed from the transsubjective viewpoint of the observer. The main purpose of critical social theory is to demystify the power of this domain upon individuals lives, and to return the control over their actions and interactions to individuals themselves."

Som Benhabib mycket riktigt konstaterar, så är en av den kritiska teorins (eller den kritiske
intellektuelles) uppgifter att avmystifiera och analysera makten. Men vad Gustafsson gör är bara att mystifiera! Han likställer fackföreningar och arbetsgivare, stat och företag, allt som är stort till en enda svartmålning av samhället. Detta är reaktionärt. Förvisso är Gustafsson i denna kritik efterföljare till prominenta intellektuella som Adorno och Horkheimer - men det är ingen ursäkt. Samhällskritik måste vara mer analytisk och mindre retorisk än vad Gustafssons var (även om Sprickorna i muren är en fantastisk romansvit). Jag menar att Gustafsson i sin brist på analytisk (inte minst i bemärkelsen särskiljande, uppdelande) förmåga blir reaktionär då han inte kan skilja på vad som är väl (gott) använd makt (socialdemokratin) och vad som är illa (ont) använd makt (fascism, kommunism etc).

2.

"Det materiella framsteget har inte utjämnat skillnaden mellan rik och fattig; varken nationellt eller internationellt; den politiska utvecklingen har på pappret givit alla del i styrningen, men i realiteten ökat avståndet till myndigheterna; de sociala framstegen har gett den enskilde större trygghet, men också ryckt honom ur de mindre gruppernas gemenskap; de vetenskapliga och tekniska framstegen har - i form av kapprustning, förorenad miljö, rovdrift på naturens resurser - skapat större problem än de har löst; välfärdssamhället kan uppvisa ett stigande antal psykiska lidanden som tycks ha sin rot i själva samhällsmönstret."

Arne Ruth, Trans Europa Express (1977)

Detta är klassisk reaktionär 70-talsintellektuell anti-sossism, kritik som är helt ute och cyklar. Med facit i hand VET vi att skillnaderna mellan rik och fattig utjämnats enormt mycket (inte minst under 70-talet! kolla på statistik över gini-koefficienten i Sverige över tid!!), att Sverige är mer demokratiskt idag än för femtio år sedan (vågar jag påstå!), att dravlet om förlorade "mindre gruppernas gemenskap" är just reaktionärt dravel då "civilsamhället" är mer levande än nånsin i Sverige, att kort sagt Sverige är år 2006 och var 1978 oerhört mycket mer humant samhälle än vad det hade varit tidigare.
Jag ser på min egen släkt och ser hur mycket bättre samhället är nu än förr. Farfar växte upp i backstugusittarfamilj på familjen Stael von Holsteins gods - kan det gamla skitsamhället symboliseras tidigare? Staël von jävla Holstein! Farmor piga och fabriksarbetare från fabriksarbetarfamilj. Morföräldrarna förvisso mer borgerliga - mormor vårdbiträde och morfar lantbrukare och försäkringssäljare - men jämför med mig: en bortskämd medelklassunge som växt upp i ett trots fel och brister tidigare oöverträffat Sverige (jag har åtnjutit bra dagis, bra skola, bra boende, bra sjukvård...). En enorm utveckling mellan säg 1920 och 2000 - den hade inte varit möjlig utan den modernistiska reformismen (socialdemokratin), just den modernistiska
reformism som reaktionära skönandar som Gustafsson, Ruth, et al angrep våldsamt med hyperbolisk retorik. De smutskastade socialdemokratins "starka samhälle" som om detta vore hemskare än Maos Kina. Jag blir äcklad, av deras brist på perspektiv, deras självgodhet, på hur - och jag återkommer till detta begrepp - djupt reaktionära de var: det socialdemokratiska projektet må vara imperfekt, men inte fan har det varit så illa som Gustafsson et al utmålat det som .

3.
Frederik Stjernfelt och Soren Ulrik Thomsen konstaterar i sin Kritik af den negative opbyggelighed (2005) att i det offentliga samtalet är makt "på saelsom vis altid nagot, de andre
har". Stjernfelt och Thomsen kritiserar den negativistiska attityden där makt per definition är repressivt och något som andra har. De hade helt klart kunnat kritisera Lars Gustafsson för just denna attityd.