Jürgen Habermas är en av de mest inflytelserika samhällsteoretikerna under de senaste femtio åren, eller åtminstone var han det under 1900-talets tre sista decennier, möjligheten har inflytandet klingat ut lite på den här sidan av millennieskiftet, även om den gamle mannens produktivitet sannerligen inte har gjort det.
Jag är framför allt intresserad av hans inflytande inom den historiska forskningen och då är det instinktivt hans gamla bok Borgerlig offentlighet: Kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället från 1962 (ty. Strukturwandel der Öffentlichkeit) jag tänker på.
Historikern Harold Mah kommenterar också i en essä i Journal of Modern History från 2000 att en av 90-talets stora trender i (den anglofona) historievetenskapen var just genomslaget för Habermas offentlighetsbok. På 1970-80-talen fokuserade Habermasreceptionen på hans senare och mer teoretiska verk, men från det sena 1980-talet fick offentlighetsboken ett uppsving, lett framför allt av forskare som höll på med 1700- och 1800-talens Frankrike och USA. (Ännu en gång är forskningen om 1700-1800-talets Frankrike teoretiskt vägledande -- jfr resonemangen om hur de lanserade begreppet "politisk kultur" brett för historiker.*)
Syftet med Mahs essä är att kritiskt granska historikers användning av Habermas offentlighetsbegrepp, "the theory of the public sphere". Han menar att historiker efter inflytelserika tolkningar av Geoff Eley och Mary Ryan "spatialiserat" den offentliga sfären, tänkt den som ett rum eller en domän för fria uttryck och tillgänglig för alla sociala grupper. (s. 154) Mah menar att dessa historiker idylliserar den offentliga sfären och homogeniserar offentligheten genom att bortse från intressemotsättningar som finns. Vilket ju låter väldigt dåligt men också som en halmgubbe -- kan Eley, Ryan m fl:s tolkningar verkligen varit så osofistikerade?
Mah återger Habermas bok från 1962 som att den fokuserar på den offentliga sfärens moderna, "borgerliga" form och i första delen hur denna sfär utvecklades och "flourished" i 1700-talets och tidiga 1800-talets Europa och sedan förföll under 1800- och 1900-talen. Historiker har mest intresserat sig för den första halvan. Habermas definierar i engelsk översättning objektet den offentliga sfären så här: “The bourgeois public sphere may be conceived above all as the sphere of private people coming together as a public.” Denna definition, säger Mah, är problematisk eftersom den är cirkulär: den public sfären definieras av att privata människor förenar sig som public. Cirkulariteten är dock översättarens fel, på tyska skrev Habermas: “Bürgerliche Öffentlichkeit lässt sich vorerst als die Sphäre die zum Publikum versammelten Privatleute begreifen” (cit. s. 156)
Så här beskriver Mah hur det nya kollektiva subjektet the public uppstår:
"To form a new collectivity called the public, private people come together in a certain way. They put aside social differences and enter into critical discussion and debate using only their reason. The public sphere’s social equality and its foundation in the reason of individuals are registered in the shared recognition that in this collectivity of rational-critical debate the only valid authority is that of “the better argument” (H, p. 36). And because equal individuals have agreed to recognize “the better argument” as the sole legitimate authority, because they have agreed to be “impartial,” this assembly of persons can in principle reach a common judgment." (s. 156)
Och när jag läser detta brinner det i huvudet på mig. Hur kan en så uppenbart osann beskrivning, sett till historien och hur det faktiskt varit i faktiskt existerande samhällen -- i motsats till politisk-filosofiska ideal -- ses som relevant för historisk forskning? I alla fall. Enligt Habermas fick den borgerliga offentligheten fäste i olika institutioner i 1700-talets Europa: i England, i kaffehus och i tidskrifter som The Tatler, i Frankrike, i parisiska salonger, och i Tyskland, i läseklubbar. Mah refererar Habermas analys av hur den borgerliga offentligheten kom till makten:
"Initially consisting of discussions of literature, the public sphere after mid-century came to debate political concerns that previously had been matters of state. By drawing political issues into critical debate, the public sphere ended up positioning itself not just against the state but above it as well. Being constituted as the sphere of pure reason—as the only realm of argument and decision uncontaminated by differentials of social and political power—it appeared to have an authority that even the state had to recognize. The ultimate historical consequence of the publicsphere’s authoritative criticism of political issues was to help usher in representative democracy. And with that accomplished, the public could be both outside the state as its critic and within the state in the form of its legislative representatives (H, pp. 79–83)." (s. 157)
Habermas menar att även om offentligheten rörde sig med ett ideal om universell tillgång och deltagande, så var borgerlighetens antaganden och begränsningar ändå där och stängde ute många -- outbildade, icke ägande, och kvinnor. Trots dessa begränsningar menade Habermas att offentligheten kunde överkomma sina borgerliga begränsningar och ursprung och ge ett löfte om fullt demokratiskt deltagande.
Historiker har använt, kritiserat och utvecklat Habermas teori på olika sätt, säger Mah. En väg var att applicera modellen av offentligheten till europeisk historia före 1700-talets slut, en annan att tvärtom visa att de äldre modellerna av offentlighet contra Habermas bestod in på 1800-talet, en tredje att rucka på Habermas definitioner av och distinktioner mellan "public" och "particular" realms, en fjärde att peka på att uttrycken i den offentliga sfären involverade fler typer av uttryck än bara rationell diskurs. Mah menar dock att den viktigaste och mest inflytelserika linjen av kritik var en femte, uttryckt i tidiga tyska kritiker men för den anglosaxiska historiska forskningen framför allt formulerad av Geoff Eley och Mary Ryan i den inflytelserika antologi som Craig Calhoun gav ut 1992. Denna linje av kritik fokuserar på att vidga fokus, utifrån argumentet att Habermas fokus på borgerliga män är alltför snävt. Eley och Ryan lyfter fram att plebejer också deltog i offentligheten, liksom elitens kvinnor. Offentligheter blir så ett substantiv i plural: Ryan talar om “a variegated, decentered, and democratic array of public spaces” och Eley menar att:
“the public sphere makes more sense as the structured setting where cultural and ideological contest or negotiation among a variety of publics takes place, rather than as the spontaneous and class-specific achievement of the bourgeoisie in some sufficient sense.” (cit. 159)
Mah menar att Eley och Ryans breddningar av Habermas offentlighet, till fler sociala grupper och att tala om "multiple publics" och social konflikt, blivit "immensely influential" bland historiker.
"Described, for example, as a “contested terrain,” or as consisting of “competing public spheres,” the public sphere has come to be thought of by historians in terms of its multiplicity and diversity, in terms of a constant conflict of interests and a struggle for power. Thus, according to James Brophy, the public sphere is the “site upon which various political symbolisms vied for control,” and to Belinda Davis it is “a space for debate and a place for political influence." (s. 159)
Mah antyder dock att Eley och Ryans vidareutvecklingar av Habermas bygger på en otillräcklig eller felaktig teoretisering av offentligheten.
"Ryan tells us that her essay is concerned with the “boundaries” of the public sphere. Eley, as we have seen, refers to O¨ffentlichkeit as a “structured setting”; Brophy identifies it as a “site” and Brooke as a “domain.” Many of these writers call the public sphere a “space.” Historians’ current construal of Habermas’s theory of Öffentlichkeit conceives of it generally in “spatialized” terms—that is, as a domain that one can enter, occupy, and leave. This spatialization of Öffentlichkeit is a move that seems legitimate enough given the English translation of the word as “public sphere,” but there is good reason in Habermas’s account to consider Öffentlichkeit in another fashion, one that creates significant problems for the historian’s spatialization of the public." (s. 160)
Han gör därefter ett rätt häftigt språng till att mena att Eley, Ryan och liknande historiker skriver historia om framträdande och uppåtgående klasser a la EP Thompsons
The Making of the English Working Class (1964) och inkorporerar offentlighetsbegreppet i den typ av analyser -- offentligheten är "platsen" där olika klasser och organisationer möts. Thompsons analys av klass och klassmedvetande homogeniserar alltför mycket, menar Mah som bl.a. anför Gareth Stedman Jones kritik. Men offentlighetsbegreppet har varit användbart för historiker som forskat om undertryckta grupper, och som
Anna Clark sammanfattar en rad studier av arbetarklassprotester i England: de “depict working people struggling not for control over the means of production but for access to the public sphere and political power” (cit. 163) Andra historiker har pekat på undertryckta gruppers politiska uttryck i form av riter, festivaler, satirer, ceremonier, festivaler och liknande -- uttryck som faller utanför Habermas begrepp om den borgerliga offentligheten.
Mah menar att de historiker som utifrån olika sociala grupper -- plebejer, kvinnor -- breddat Habermas offentlighetsbegrepp begår en rad misstag. Ett är att de enligt honom (alltid? varför?) har en materialistisk syn på grupperna och antar att social position automatiskt översätts ett-till-ett i politiskt inflytande. Ett annat är att de blandar ihop den förmoderna representativa offentligheten, där varje aktör hade en särskild plats beroende på sina korporativa rättigheter, och den borgerliga offentligheten. Här blir Mahs argument riktigt bisarrt. Han vänder Habermas verklighetsfrånvända, filosofiska definition mot historiker, med det underförstådda argumentet att eftersom Habermas per definition har rätt (så sett är väl artikeln exeges mer än begreppsutredning av relevans för faktisk historieforskning), så måste påvisade komplikationer med Habermas modell betyda
"Because of its formal conditions, the public sphere cannot appear to be made up of diverse groups. Habermas puts this bluntly in Structural Transformation: “In the self-understanding of public opinion the public sphere appeared as one and indivisible” (H, p. 56). The simple spatialization of the public sphere—as a domain that any group can enter or leave—fails to address the way in which the public sphere constructs itself as a unified entity. " (s. 166)
Det är mycket som är dåligt här. Det exeget-dogmatiska antagandet att Habermas alltid har rätt och att det viktigaste för en historiker är att vara trogen Habermas snarare än att säga meningsfulla och sanna saker om vad som hänt i faktiskt existerande samhällen. Reifieringen av den offentliga sfären som görs till subjekt trots att den är ett abstrakt begrepp som inte existerar i någon objektiv mening eller med något medvetande. Och förstås den underliggande stage-ismen, alltså idén att det är en meningsfull approach för historiker att dela in historien i faser -- först representativ offentlighet, sedan borgerlig dito -- som är helt åtskilda och helt olika. En undermålig metodologi som marxister (feodalism--kapitalism) ofta får kritik för men som andra historiker ofta kommer undan med.
Mah går vidare med att diskutera just reifieringen av the public, förvandlingen av en analytisk abstraktion till ett subjekt som kan agera och ha ett medvetande.
"When the public sphere is recognized as a unified entity, it is rhetorically personified, referred to as if it were a person, a single subjectivity, in unitary possession of reason, will, feelings, intentionality, and agency. The singleness of the spatialized public sphere assumes the form of a single collective subject. This remarkable transformation is always suggested when the “public” (or its cognate terms) is said, for example, to hold a certain opinion, to be in a certain mood, or to have certain feelings. In these kinds of cases, one is no longer speaking of a space that contains many subjects (and a whole range of emotions and wills), but implicitly of a unitary mass subject. Sometimes it is possible to catch this transformation as it is actually occurring." (s. 167)
Det är konstigt och otydligt skrivet, och det gäller inte bara detta citat. Mah har en passiv-aggressiv polemisk stil som också förvirrar, som här: "The accomplishments of recent historians—their research into the complex presence of social or group identities—can be used to amend Habermas’s model in a way that differs from the recommendations of historians." (s. 168) Debatten står alltså mellan "recent historians" och "historians"? Det är verkligen ett otroligt o-informativt sätt att skriva på. Bidraget av "recent historians" är i alla fall att visa att Habermas offentlighet är en dubbel fiktion: det har aldrig funnits en genuint universell offentlighet, och det har aldrig funnits någon sådan individualism som Habermas offentlighet förutsätter. Därför:
"It seems to me that Habermas and historians are misled if they treat the idea of the public sphere as if it were or could ever be a real institution. Analysis of the public sphere should begin, I would suggest, with a recognition that its location is strictly in the political imaginary. The public sphere is a fiction,
which, because it can appear real, exerts real political force." (s. 168)
Och: "A social group succeeds in the public sphere if it is able to seem to put aside its social identity and interests in order to appear as a manifestation of the whole." (s. 168) Vilket väl är exakt samma som vad Marx sa om den universella klassen, men Mah refererar inte till Marx. Däremot så ger han ett intressant exempel på en historiker som undersökt debatter om vem som egentligen representerar det samhälleliga intressen, Kevin Gilmartin i dennes studie av brittisk jakobinism och deras motståndare i parlamentet.
Han går vidare med att diskutera denna fråga i politisk-kultur-historikernas revisionistiska tolkning av den franska revolutionen, Francois Furet, Mona Ozouf, och Keith Baker. I deras förståelse av revolutionen är frågan om vem som representerar the public centralt: de talar om “the Revolutionary concept of ‘opinion’”, “nationen,” och “folket”. Baker menar att strider mellan olika "diskurser" på 1700-talet orsakade revolutionen, inte minst diskursen rotad i Rousseaus idé om en enig "general will". Resonemangen är parallella med Habermas om offentligheten** och Furet spårar också individualiserade rationella argument tillbaka till idéer om "opinion" i caféer, salonger, frimurarloger och filosofiska sällskap. Hos Ozouf framträder så en “impersonal and anonymous tribunal” av “public opinion,” hos Baker nationen som ett enat subjekt som kunde handla. Eller hos Furet, refererad av Mah: "The projection of the public as a mass subject was invested, in Furet’s words, with absolute authority as “the supreme source of legitimacy and the Revolution’s sole agent,” yet it was “not a datum or concept that reflected existing society.”" (s. 171) Ozouf, Furet och Baker har alla en slags rädsla i sina analyser för hur frammanandet av fiktionen den enade nationen alltid leder till auktoritär politisk dominans och terror (s. 172-3). Hos Ozouf bottnar denna urartning av folkviljan till terror i motviljan mot att erkänna offentlighetens individualistiska premisser. Också Baker ställer upp en slags teori om "modern" representation mot idén om folkviljan. Denna tankelinje har problem med att förklara varför revolutionen över huvud taget inträffade, som när Furet menar att revolutionen inte var “subservient to the logical sequences of cause and effect” utan snarast frambringade sig själv ur idéer om folkviljan som både orsakade revolutionen och var ett utfall av den; Revolutionen orsakade sig själv. (s. 175) Mah kommer här med en del intressant kritik mot både Furet och Bakers förståelse av samhällelig stabilitet kontra instabilitet och hur det är kopplat till "diskurser" och till idéer om folkvilja eller offentlighet. (s. 176-177) De idealiserar, säger Mah, "the social interest" och tror felaktigt att samhället i sig har en inneboende tendens till stabilitet kring detta intresse, gentemot vilken revolutionen var en avvikelse. Deras fokus på modernitetens apori i problemet att definiera allmänintresset stämmer väl överens med poststrukturalistiska tankegångar, men analysen landar ändå i standard liberala moderniseringsnarrativ. (s. 178-179) Det är också kul när Mah kritiserar Baker för att säga mot sig själv när han å ena sidan åberopar postrukturalistiska "insikter" från Laclau och Mouffe och från Foucault, men å andra sidan ändå med Furet landar i liberal moderniseringsteori. Jag uppskattar Mahs kritik av dessa revolutionshistoriker, men hans egna preskriptioner begriper jag inte värdet av. Han talar om en "unstable, always collapsing transformation from a space to a subject" och det är mest obegripligt (s. 182).
Vad var det då som Geoff Eley sa i ett av de kapitel 1992 som enligt Mah ledde historiker fel vad gäller Habermas offentlighetsteori? Eley börjar med ett långt citat från Habermas artikel "The Public Sphere" i New German Critique 1974, där han tydliggör att den borgerliga offentligheten såsom framlagd i boken från 1962 är ett ideal att aspirera på, inte en historiskt existerande verklighet. Så stt vilar Strukturwandel der Öffentlichkeit på en immanent kritik av det liberala idealet om en resonerande public. Ur en pessimism typisk för 1950-talet över offentlighetens förfall lader Habermas ändå fram en teori med ett hopp om emancipation genom kommunikativ rationalitet, vilket blev fokus för hans arbete på 1960-70-80-talen.
Eley definierar offentligheten så här:
"In a nutshell, the public sphere means 'a sphere which mediates between society and state, in which the public organizes itself as the bearer of public opinion'." (cit s. 1)
Denna typ av sfär framträdde på 1600-1700-talen med strid mot absolutismen och krav på representativ regering, liberal konstitution, och medborgerliga rättigheter. Men Habermas intresserade sig mindre för dessa väljända politiska processer och mer på sociala och kulturella processer runt denna kärna av politik: urbana kulturer av möteplatser, nya infrastrukturer av social kommunikation, läsningens expansion och omvandling osv. Ekonomiska omvandlingar är också viktiga i bakgrunden här och Habermas postulerar i början av boken en kausalitet mellan den ökade kapitalistiska långdistanshandeln och en motsvarande trafik av nyheter över gränser (inte helt olikt hur Kant resonerade om yttrandefrihet och handelsfrihet). Också i ett slags moderniseringsteoretiskt resonemang menar Habermas att kommunpolitik växte fram genom det industriella samhällets krav på nya åtgärder mot fattigdom, för polisiär ordning osv.
Eley ser Habermas i ljuset av den Frankfurtskola som han tillhörde: Habermas instämde i Adorno och Horkheimers fördömande av kommodifieringen av kulturen och andra problem i samtiden, men lyfte mer fram den positiva potentialen i upplysningstidens liberalism. (s. 3-4)
Vad gäller relationen till den historiska litteraturen menar Eley att Habermas tes stått sig förvånansvärt bra, med tanke på hur lite empirisk forskning i ämnet som fanns när Habermas skrev sin bok. Hans metod om att röra sig mellan det litterärt specifika och det makrosociala jämför Eley med Raymond Williams i boken Culture and Society (1958) som Habermas också anvädner mycket i början av sin bok. Vad gäller de senare empiriska studierna så pekar Eley på studier av engelska städer på 1700-talet som överensstämmer med Habermas ramverk (studier av JH Plumb, Peter Borsay, Angus McInnes, John Brewer, Linda Colley, Nicholas Rogers m fl); en litteratur om folklig liberalism i Storbritannien från 1860-talet till 1890-talet (John Vincent 1972, Patricia Hollis 1974, Eileen Yeo och Stephen Yeo 1981); en mindre litteratur om liberalism i Tyskland (ffa Frankrlin Kopitzsch 1983); en spretigare och bred litteratur om politisk socialisering och mobilisering i bondesamhällen (Peter McPhee, Edward erenson m fl); och en lika disparat litteratur om kommunikationssociologisk historia. Eley sammanfattar:
"What all of these literatures have in common is a foasm voluntary association and associational life as the main medium for the definition of public commitments. If we take one of the above arguments about the public sphere's conditions of existence seriously--that it presumed the prior transformation of social relations and took learest shape where the overall context of social communication was being institutionally re-formed--there aregood grounds for taking voluntary association as a main indicator of social progress in Habermas's sense." (s. 5)
Eley pekar på hur borgerligheten i tyska städer i början av 1800-talet organiserade sig i föreningar med namn som Concordia, Ressource eller Union och formerade den lokala eliten politiskt. Denna typ av organisationer var fundamentala för bildningen av ett borgerligt civilsamhälle (bürgerliche Gesellschaft) i Tyskland:
"Put simply, voluntary association was in principle the logical form of bourgeois emancipation and bourgeois self-affirmation. This was true in three strong ways. First, the ideal and practice of association were explicitly hostile, by both organization and intent, to older principles of corporate organization, which ascribed social place by hereditary and legal estate. By contrast, the new principle of association offered an alternative means of expressing opinion and forming taste, which defined an independent public space beyond the legal prescriptions of status and behavior of the monarchical and/or absolutist state. It is central to Habermas's conception of the public sphere in this sense. Second, sociologically, associationism reflected the growing strength and density of the social, personal and family ties among the educated and propertied bourgeoisie [Bildung und Besitz]. It described a public arena where the dominance of the bourgeoisie would naturally run. It was the constitutive organizational form of a new force for cultural and political change, viz. the natural social power and self-consciously civilized values.of a bourgeoisie starting to see itself as a "generalM or wuniversal" class. Third, voluntary association was the primary context of expression for bourgeois aspirations to the general leadership of nineteenth-century society. It provided the theatrical scaffolding for the nineteenth-century bourgeois drama." (s. 6)
Detta skeende är dock udnerutforskat i tysk historievetenskap eftersom man vanligtvis antagit att den liberalt färgade borgerliga offentligheten ändå sänktes på 1860-70-talen; en sådan "broken reed" är inte lika intressant att studera. I Storbritannien med det motsatta nationella narrativet -- en kontinuitet av liberalism -- har desto fler studier ägnats åt den borgerliga organiseringen. Länge var
JH Plumbs The Growth of Political Stability in England, 1675-1725 (1967) den enda bredare analysen av 1700-talets engelsk politik, till skillnad från de
snävare intressebaserade studierna av high politics som dominerade. De två decennierna efter den boken publicerade Plumb, som själv inte bekände sig till någon teori, en rad studier som faller inom området som Habermas teoretiserade: den läsande publikens tillväxt, kaffehusets sociala universum och så vidare. Plumb inspirerade också viktiga studier som
John Brewers analys av 1760-talets politik där tidnignarna, pamfletterna, kaffehusen etc alla spelar centrala roller; Brewer talar också om "an alternative structure of politics" med en demokratisk potential.
John Moneys studie av West Midlands influerades också av Plumb och analyserade urbanisering och Birminghams utveckling. Också Money studerar politik mycket bredare än high politics-traditionen a la Cowling, och han talade om ''the means of communication and the creation of opinion" i relation till medelklassens tillväxt och inflytande. Money studerar det fascinerande fenomenet
the assembly room, finansierat av medlemsavgifter ("subscription") och som den lokala eliten kunde använda för baler, musik, föreläsningar och teater, vad Plumb kallade ett "transitional stage between private and fully public entertainment". Träffarna där kompletterades med möten hos frimurarna och andra hemliga grupper såväl som klubbar som the Bean Club eller intellektuella grupper som Lunar Society eller olika läsesällskap. Hos Brewer och Money såväl som Habermas involverar övergången från feodalism till kapitalism framväxten av en ny politisk kultur, rikt beskriven hos engelsmännen och mer abstrakt analyserad hos tysken. De står i samklang och säger mycket som är viktigt, menar Eley, men jämförelsen visar att Habermas ändå fokuserar för exklusivt på borgerligheten. I sitt förord nämnet Habermas en "plebejisk offentlighet" som han förknippar med den jakobinska fasen av den franska revolutionen, de engelska chartisterna och anarkistiska arbetarrörelsen runt 1900, men teoretiserar inte denna i sig utan relegerar den till en mindre utveckling av den borgerliga offentligheten. Gentemot detta argumenterar Eley att (i) den liberala idén om rationell diskussion blir tillgänglig också för icke-borgerliga grupper, som arbetare och bönder som också kan anamma de sätt att agera och de kommunikativa tekniker som innefattades i den borgerliga offentligheten. Habermas underskattar här de plebejiska och underordnade klassernas läskunnighet och förmåga att agera. (ii) genom den franska revolutionens internationella genomslag och påverkan så spred idealet om den borgerliga offentligheten sig snabbare än vad den ekonomiska och sociala "basen" -- i Habermas teoretisering den bakomliggande motorn för omvandlingen -- omvandlades i en del påverkade länder, som i södra och östra Europa. Intellektuella i dessa länder fick med den franska revolutionen tillgång till ett liberalt och demokratiskt politiskt språk och en idé om utveckling i förhållande till vilken de konceptualiserade sin egna länder som "backward" och agiterade för förändring, i formell politik såväl som i läsecirklar, pressen, gymnastiska och skarpskytteklubbar, m m. (iii) "It is important to acknowledge the existence of competinq publics--not just later in the nineteenth century when Habermas presents the fragmentation of the classical liberal model-of Oeffentlichkeit, but at every stage in the history of the public sphere, and indeed from the very beginning." (s. 10) Här gör Eley ett argument som intresserar mig mycket:
"His conception is needlessly restrictive in other ways too. He both idealizes its bourgeois character (by neglecting the ways in which its elitism blocked and consciously repressed possibilities of broader participation/emancipation) -and ignores alternative sources of an emancipatory impulse in popular radical traditions (such as the dissenting traditions studied by Edward Thompson and Christopher Hill). By subsuming all possibilities into his Illiberal model of the bourgeois public sphere", Habermas misses this diversity. More to the point, he misses the extent to which the public sphere was always constituted by conflict. The emergence of a bourgeois public was never defined solely by the struggle against absolutism and traditional authority, but necessarily addressed the problem of popular containment as well." (s. 11)
Efter denna breda kritiska genomgång av Habermas modell på dess egna villkor övergår Eley till att granska den från ett genusperspektiv.*** Han refererar till Nancy Fraserskritik av Habermas kategoribygge om ekonomi och stat på ena sidan och livsvärlden på den andra. Han tar också upp en mer historisk forskning om upplysningstidens filosofier och hur de var "könade", implicit eller explicit skrev ut kvinnor ur idealen om det politiska. "In addition to the other radical departures of that time, modern politics was also constituted '
as a relation of gender'." (s. 13) Davidoff och Hall visar i sin studie av England och medelklassen ca 1790-1850 hur exkluderande den växande organisatoriska sfären var. Också rösträttsrörelser som chartismen nedbetonade ofta vikten av kvinnlig rösträtt. Sally Alexander pekar på hur "The legal, economic and political subject in radical popular speech reaching back to the seventeenth-century Levellers, was the propertied individual, and the propertied individual was always masculine--whether head of household, skilled tradesman or artisan whose property was his labor". (cit. s. 15)
Den tredje sektionen av Eleys text handlar om relationen mellan staten och offentligheten. Habermas har förvånansvärt lite diskussion av staten, menar Eley. Omvänt så har många av de stora forskare som bidragit till historiska studier av statsformation sedan Habermas bok kom, haft relativt lite att säga om offentligheten: Barrington Moore Jr, Charles Tilly, Immanuel Wallerstein, Perry Anderson, Theda Skocpol, Anthony Giddens och Michael Mann. (s. 18-19) I den ömsesidiga icke-kompletteringen av varandra blir Habermas teoretisering av staten fattig, menar Eley: antar felaktigt en icke-interventionistisk stat under den klassiska perioden (vilket Polanyi motbevisat), och underskattar betydelsen av exkluderande och repression i bildningen av offentligheten. "In eighteenth-century Britain parliamentary liberty and the rule of law were inseparable from the attack on customary rights, popular liberties, and nascent radical democracy, as Edward Thompson's work has so eloquently reminded us." (s. 20) Utifrån detta menar Eley att ett ytterligare teoretiskt begrepp behövs, mämligen Gramscis idé om "hegemoni". (Ett begrepp och en tänkare som Eley var viktig för att lansera bland anglofona historiker på 1980-talet.) Eley börjar med Gwyn A. Williams definition som var inflytelserik på 1970-talet och som Eley menar fortfarande håller:
[hegemoni är] "an order in which a certain way of life and thought is dominant, in which one concept of reality is diffused throughout society in all its institutional and private manifestations, informing with its spirit all taste, morality, customs, religious and political principles, and all social relations, particularly in their intellectual and moral connotation". (cit. s. 20)
Hegemoni ska inte misstas för "ideologi" som är ett snävare begrepp: hegemoni handlar inte bara om det medvetna och de utvecklade idéerna., inskärper Eley också med referens till Raymond Williams. Därefter likställer han intressant nog Gramscis begrepp om "civilsamhället" med det habermasianska "public sphere", och talar om hegemonins eviga instabilitet och de kontinuerliga kamperna om hegemoniskt ledarskap. Ett byggande av en ny hegemoni sker i tre steg:
"(a) the growth of corporate solidarities; (b) their organization into a larger class collectivity; and (c) their translation onto the highest political plane of "universal1' interest." (s. 21)
I steg (c) har hegemoni-byggandet börjat med en ny "nationell-populär" dimension i det offentliga livet. För Gramsci kunde denna teori om makt förklara både varför bolsjevikerna lyckades med att ta makten i Ryssland, och varför samma strategi inte var ett alternativ för kommunister i Västeuropa, med det mer komplexa civilsamhället, liknande Habermas offentlighet, där som krävde en mer komplex strategi för hegemoni.
En skillnad mellan Gramsci och Habermas är förstås att: " for Gramsci civil society was not quite the neutral context for the emergence of rational political discourse in the ideal and abstract sense intended by Habermas" (s. 22). Civilsamhället är en arena av konflikter.
Eley går vidare med att disktuera Günther Lottes studier av en radikal intelligensia och dess relation till en plebejisk offentlighet (public) i det sena 1700-talet. På 1770-80-talen rekryterades intelligensian från Honoratorien och hade ingen organisk relation till plebekerna, utan bara en extern relation, "asserted at the level of principle and propaganda, but not yet consummated through new forms of communication or structures of popular participation." (med Eleys formulering, s. 23). Så långt rör Lottes undersökning sig inom Habermas ramar. På 1780-talet argumenterar radikalerna för rösträtt också för de utan egendom, men Society for Constitutional Information gör fortfarande inga försök till faktisk folklig mobilisering. Detta kommer först under perioden för den engelska jakobinismen på 1790-talet, när man börjar rekrytera intelligentsia från bredare skikt, som deklasserade marginella existenser på Londons litterär-publicisiska scen (väldigt likt Axel Danielsson 100 år senare). Här uppträder också de första hantverkar-intellektuella som skomakaren Thomas Hardy, hattmakaren Richard Hodgson och skräddaren Francis Place. LCS börjar organisera plebejer och arbeta för nya politiska kampmetoder för dessa grupper, bortom upplopp och rough music. Istället arbetade de nu utifrån ett jakobinskt ideal om en rationell medborgare och en plebejische Öffentlichkeit växte fram.
Andreas Gestrich, historiker vid German Historical Institute i London, kommenterar i en text från 2006 att Habermas Borgerlig offentlighet faktiskt inte översattes till engelska förrän 1989 men sedan dess fått mycket inflytande inom både samhällsvetenskap och humaniora. (Den har också kommit ut i 9 upplagor sedan dess.) Också historiker plockade upp Hamermas offentlighetsmodell. Habermas försvarade också sin teori vid en konferens 1989, den som blev Craig Calhoun-antologin från 1992, och fick där också stöd av bl.a. Keith Baker och Geoff Eley, menar Gestrich. (Även om Eley som vi sett hade en del invändningar och förslag på förändringar av modellen.) Andra var kritiska och Gestrich menar att i alla fall bland tidigmodernister har diskussionen av Habermas verk sedan dess mest varit kritisk. Här refererar han sin egen bok Absolutismus und Öffentlichkeit från 1994; Karl T Winkler (1993); Bernd Sösemann (2002); JB Landes (1988) och Nancy Fraser (1992). Syftet med Gestrichs papper från 2006 är att ta upp nyare analyser och " try to assess and combine them in a way that might open up perspectives for a new comprehensive framework of interpretation that is less at odds with wider historical developments and contexts than Habermas’s own account." (s. 414)
Vad gäller att sammanfatta Habermas modell/teori så säger Gestrich, rimligt, att det knappast behövs eftersom den har sammanfattats väldigt många gånger. Men det är viktigt att påminna sig själv att: " this is not a book by a historian. Habermas is a sociologist and social philosopher—and above all a political animal and fighter for democracy." (s. 415) Hans teori om "publicness" och "public sphere" (alltså Öffentlichkeit)är en del av hans normativa teori om politisk kommunikation och demokrati. Gestrich menar -- ett starkt argument! -- att huvudmotivet för boken från 1962 var "to understand and criticize the threat to democracy resulting from the decline of such a critical public sphere in late capitalist society" (s. 416) För att förstå de historiska kapitlen i början ab boken måste man läsa analysen av "the corruption of the contemporary public sphere" i slutet av boken. Det faktum att det historiska argumentet är konstruerat just för att bära upp behoven för den politiska analysen måste ses som en av bokens svagheter. Gestrich är än mer kritisk mot Habermas fortsatta spegelkonstruktion: det är inte bara 1700-talets idealiserade borgerliga offentlighet som han anvädner som ett ideal mot vilken samtidens förfallna offentlighet mäts och befinns otillräcklig, utan han kontrasterar också den borgerliga offentligheten mot en hastigt skissad tidigmodern "representativ offentlighet", som Gestrich menar är en analytisk konstruktion som tidigmodernister inte lämnat kvar sten på sten av. Trots det har historiker inte gjort något övertygande alternativ till Habermas "master narrative", och Timothy Blanning i hans "masterful analysis of the dialectics of culture and power in the Ancien Régime, concludes his survey of Habermas on the harmonious note that ‘once the Marxist residue has been cleared away—the insistence on the ‘bourgeois’ nature of the public sphere, its allegedly oppositional orientation, and its chronology—what remains provides an illuminating perspective from which to view the political culture of the old régime’." (416-7) Gestrich säger taskigt nog att det inte är så mycket kvar av Habermas bygge när man tar bort de delar som Blanning kritiserar.
Gestrichs egen granskning av Habermas börjar med den starka frågan: "Was There An Eighteenth-Century Bourgeois Public Sphere?" Ute Daniel (2002) och andra har analyserat de kaffehus, litterära klubbar och liknande platser som Habermas intelligent nog pekade ut som centrala för den politiska kulturens utveckling, och menar att de inte var så entydigt borgerliga i sin klassammansättning som Habermas ville ha det till. Tvärtom så var de typiskt sammansatta av ella eliter : adelsmän, byråkrater, akademiker, präster och borgare. (Ett argument väldigt likt Cobbans revisionistiska analys på 1960-talet av den franska revolutionen, där han påpekade att den inte alls var en så tydlig konflikt av borgare mot adel som många antagit.)
[TEXTEN INTE FÄRDIG; ATT FORTSÄTTA 8 JANUARI]
Referenser
Geoff Eley (1990), "Nations, Publics, and Political Cultures: Placing Habermas in the Nineteenth Century". Comparative Study of Social Transformations Working Papers #42. Ann Arbor: University of Michigan.
Nancy Fraser (1990) "Rethinking the Public Sphere: A Contribution to the Critique of Actually Existing Democracy", Social Text s. 56-80.
Andreas Gestrich (2006), "The Public Sphere and the Habermas Debate", German History 24 (3).
Harold Mah (2000), "Phantasies of the Public Sphere: Rethinking the Habermas of Historians", The Journal of Modern History Volume 72, Number 1.
Fotnoter
* Eva Österberg resonerar om sina influenser från Lynn Hunt,Robert Darnton, Natalie Zemon Davis m fl på 1980-talet i en intervju i antologin Den mångfaldiga historien: Tio historiker om forskningen inför framtiden. Angående tolkningar av den franska revolutionen gör T.C.W. Blanning intressanta kommentarer om 1980-talets revisionister i sin introduktionsbok The French Revolution: Class War or Culture Clash? (1998), s. 7.
** Vilket också Lynn Hunt påpekar i sin recensionsessä om Furets bok om revolutionen från 1978.
*** Han gör också en bra sammanfattning av en typav kritik i förbifarten: "In fact, Habermas's idea works best as the organizing category of a specifically liberal view of the transition to the modern world and of the ideal bases on which political and intellectual life should be conducted. " (s. 11)
