något spelrum för stimulanspolitik?
Voth 1993
I början av 1980-talet var de europeiska ekonomierna och USA i kris: en ny oljeprishöjning 1979, en hög nivå av arbetsmarknadskonflikter (tydligast i Storbritannien), åtstramningar, stram penningpolitik, och hög arbetslöshet. I denna kontext lanserar den Münchenbaserade ekonomisk-historikern Knut Borchardt en ny debatt om varför depressionen var så djup i Tyskland -- med ödesdigra konsekvenser. I kontrast till den keynesianska konsensus som rådde så hävdade Borchardt att lönerna och statsutgifterna var för höga i Weimarrepubliken och att t o m under de goda åren 1924-29 var ekonomin ohållbar; Depressionens djup orsakades av en "kris före krisen". Utifrån detta argumenterade Borchardt att efterfråganstimulans av
Brüningregeringen 1930-32 inte hade hjälpt för att lösa krisen, eftersom bristande efterfrågan inte var problemet. Borchardt lade fram sin nytolkning/sitt argument inte bara i akademiska skrifter utan också i massmedia och för allmänheten. Diskussionen om 1920-talets ekonomiska politik hamnade också i de vidare, heta historiska diskussionerna som rådde på 1980-talet -- den s k
Historikerstreit. Borchardt menade att tyskarna borde lära av historien att för höga löner och för stor välfärdsstat underminerar demokratins ekonomiska grund. De senaste åren, skriver den historiske nationalekonomen Hans-JoachimVoth 1993, har Borchardtdebatten utvecklats på två sätt. Det ena är att också utländska historiker gett sig in i debatten (Kershaw 1990, James 1990, Lee 1988). Det andra är att undersökningen breddats till en multikausal koll på både Weimars relativt stabila år och Brüningregeringens alternativ. Vad Voth gör i denna artikel är att (a) ge en översikt över debatten, och (b) undersöka statistiken och argumentera för att Borchardt har fel om investeringar och löner i Weimarrepubliken samt om Brünings handlingsalternativ.
Borchardt (1982, Wachstum, Krisen und Handlungsspielräume der Wirtschaftspolitik) hävdade att Weimarrepublikens problem var alltför hög privat och statlig konsumtion, samt att lönerna ökade snabbare än produktiviteten vilket sänkte vinsterna. Orsaken till de alltför höga löneökningarna var det statliga medlingssystem som inrättades 1923 och under vilket staten löste konflikter mellan fack och arbetsgivare. Hotade av kommunismens spöke gav staten höga löneökningar för att försöka minska missnöjet och öka den politiska stabiliteten. (Borchardt använde en formel från Sachverständigenrat -- regeringens ekonomiska råd -- som relaterar reallöner till produktivitet.) [1] Carl-Ludwig Holtfrerich (1984, i Geschichte und Gesellschaft) kritiserade Borchardt för att inte ta hänsyn till terms of trade, kostnaden för kapital samt arbetskraftens sammansättning. Han menade att förbättrade ToT och förbättringar av arbetskraften (ett skifte från arbetare till tjänstemän) möjliggjorde stora löneökningar på 20-talet. (s 269) Vidare så jämförde Borchardt produktivitet per anställd med timlöner, och Holtfrerich fick andra resultat med output per timme som produktivitetsmått. För Holtfrerich var den höga löneandelen på 20-talet ett symptom på, inte orsak till, Weimars ekonomiska problem. J. von Kruedener (1986, i Geschichte und Gesellschaft) stödjer Borchardts tes med ett nytt fokus: ökningen av de sociala avgifterna på 20-talet, från 2.5 procent av lönebetalningarna 1913 till 7.4 procent 1925 och 10 procent 1932. Kruedener lyfte också fram en aspekt av Borchardts ursprungliga argument som annars inte diskuterat mycket, att arbetarnas höga löneökningskrav på 20-talet var begripliga och t.o.m legitima, och att kraschen så var oundviklig. Det senaste inlägget om produktivitet och löner kommer från en av Borchardts studenter, Albrecht Ritschl (1990, i Geschichte und Gesellschaft). Enligt Ritschls beräkningar var BNP -- och särskilt produktionen i industrin -- lägre än vad Holtfrerichs siffror visar, och löneproblemet därför också mer akut. Charles S. Maier (1985, i G und G) föreslog en keynesiansk lösning på krisen med ökat penningutbud och höjd inflation, expansiv politik, för att få fart på tillväxten och även sänka reallönerna; Voth påpekar att Maiers förslag visar hur keynesianism och konservativ ekonomisk politik (reallönesänkningar) kan förenas, men att Maier missförstått Reichsbanks roll, utgått från att den var under regeringens kontroll vilket den inte var. (s 272) Ekonomisk-historikern Harold James modifierade Borchardts argument genom att hävda att (a) investeringskvoten inte bara var låg utan också att investeringarna gick till fel saker, och (b) att den höga arbetslösheten i slutet av 20-talet berodde inte bara på höga löner utan också att stora kullar studenter kom ut i arbetskraften då. Vad gäller lönerna så betonar James ökningen 1927-28 och att denna sänkte näringslivets förväntningar. Han stödjer Borchardts tolkning och menar att Weimar var en "stalemate economy [that] had resulted from the politicization of wages" (cit s 272).
Voths egna empiriska undersökning börjar med frågan om investeringarna. Det är sant att investeringskvoten föll från 16 procent 1910-13 till 10.5 procent 1925-29, men å andra sidan var snittet för hela perioden 1850-1913 bara 11.6, så slutet av 20-talet var inte historiskt lågt. (Han använder data från W. Hoffmann, Wachstum der deutschen Wirtschaft). Han visar också kapitalstockdata och menar att med dessa två indikatorer ser inte det sena 20-talet ut som en "sjuk" ekonomi. För lönerna liksom med investeringarna visar han på problem med att använda 1913 som referensår -- löneandelen 1913 var den näst lägsta under perioden 1880-1960 (år 1900 var lägre), så med den jämförelsen ser löneandelen under Weimar såklart hög ut. Med 1880-1913 som referens ser det annorlunda ut. (s 277) Vinsterna var inte så värst mycket sämre än i Storbritannien, och vad gäller arbetskostnader var de inte utmärkande förrän 1928.
Likt James kommer då Voth fram till att "krisen före krisen" uppträdde först 1928. Var den då orsakad av Weimarrepublikens fackvänliga strukturer? (s 279f) Nja, Voth menar istället att undermålig penningpolitik var en viktig orsak till den svaga ekonomiska utvecklingen; centralbanken hade gjorts obereoende 1922 och contra Borchardt pekar Voth så på att inte politiseringen av ekonomin utan depolitiseringen här är associerad med den negativa utvecklingen. Vidare så menar han att lönerna som sagt inte tog fart förrän 1927-28 och att detta inte berodde på medlingssystemet (som introducerades 1923) utan på en satsning på statstjänstemännens löner med en 16 procents ökning 1927 som utlöste kompenserande lönekrav i andra sektorer. (s 281) Voths slutsats är: "there is no reason to assume that it was an 'in the long run unviable economic system'." (s 282)
Borchardts andra argument rör Brüningregeringens handlingsalternativ. Voth menar att en expansiv penningpolitik var effektiv 1926 och hade kunnat fungera också 1931. Han underkänner också Borchardts argument -- som baseras på en jämförelse med 1970-talet -- om att en 2.3 procents offentlig satsning av BNP inte skulle ha effekter på arbetslöshet och liknande. Voth menar vidare att Brüning hade haft större handlingsmöjligheter opinionsmässigt, också för en politik med inflationära effekter än vad Borchardt hävdat.
Voth 1994
Denna artikel, som liksom den från 1993 argumenterar mot Borchardthypotesen, fokuserar på två saker. Den första är demografiska faktorer som orsak till de makroekonomiska fenomen som Borchardt observerat för 20-talet. Den andra är en kritik av Borchardts löne-produktivitetsmått; Voth menar att man måste skilja på löner som kostnad för företaget och löner som levnadsstandardindikator. Voth menar att justerat för befolkningsökning var inte växten i kapitalstocken under Weimar sämre än under det
tyska riket 1871-1918. (s 134) Vad gäller Borchardts formel CRP = (Y/L)/(W/P) där CPR är den kumulativa reallönepositionen, Y är output, L arbetsinput, W lön och P priser (!?) så anmärker Voth att Ritschl uppdaterat skattningarna av Y men att ingen kollat på nämnaren i ekvationen (s 135). Borchardt och hans efterföljare har använt konsumentpriser för att deflatera nominallönerna men om man är intresserad av lönerna som en kostnad för företag bör man istället använda produktpriser (vilket också brittiska ekonomisk-historiker som forskar om 20-30-talen insett,
Beenstock och Warburton 1986), och detta gör Voth (s 136ff). Industriproduktpriserna ökade snabbare än konsumentpriserna 1925, 1926, 1928, 1929 och 1930, så om dessa används som deflator så ser inte löneökningarna 1925-30 lika kraftiga ut. Voths slutsats i pappret är självsäker:
"these findings suggest that the 'Borchardt controversy' focussed
on a misleading indicator of macroeconomic performance - the share of
GDP devoted to investment - which was then explained by a fundamentally
flawed measure of wage pressure. Unless the findings presented in this paper
can be substantially revised by future research, the debate over the weakness of
the Weimar economy should be over. During the past decade, the Borchardt
debate has generated important insights into the nature of the German interwar
economy. Today - at least with respect to Weimar's alleged fundamental weakness,
the decline in investment - we may safely draw a parallel to Ludwig
Wittgenstein's famous dictum: 'The question does not exist any more, and
this in itself is the answer.'" (s 139)
Spoerer 1994
Voth ville som vi sett 1994 begrava Borchardtdebatten men lyckades förstås inte, och redan i nästa nummer av
Historical Social Research fick han svar från
en München-ekonomisk-historiker (som tackar både Borchardt och Ritschl). Mark Spoerer är inte imponerad av Voths användning av t-test för att se om investeringstakten skiljer sig åt mellan Riket 1900-1913 och Weimar 1925-29 (s 32f) och menar att även om t-testet inte visar någon statistiskt signifikant skillnad i medelvärde mellan de två perioderna så är det inte heller så förvånande när ens ena sample bara har 5 observationer. Voth kritiserade ju Borchardt m fl för att använda 1913 som referensår för 1925-29; nu får han det tillbaka när Spoerer kritiserar Voths val av 1900-13 som referens; denna period omfattar två recessioner, 1901 och 1908, och hade allmänt svag ekonomisk utveckling, vilket gör att en jämförelse med denna blir smickrande för Weimaråren. En jämförelse med andra år från kejsardömets tid ger statistiskt signfikanta medelvärden (t-test) i investeringskvoter. Utifrån Ritschl menar Spoerer att det för mellankrigstiden är bättre att använda samtida nationalräkenskapsdata från IMK än Hoffmanns (1965) data; Hoffmann skarvade en del för att kunna få sammanhängande serier för perioden 1850-1960, säger han. (s 35) Inte heller vad gäller uträknandet av "cumulative real wage position" (CRP) är Spoerer nöjd med Voths statistik. Voth har kritiserat Ritschl för att använda konsumentpriser för att deflatera nominallönerna: helt korrekt påpekar han att det som avgör kostnadspositionen för arbetsgivarna är relationen mellan produktlön (nominallön deflaterad med produktpriser) och produktivitet, inte reallön och produktivitet. Spoerer håller med om detta men menar att Voth bara har produktpriser för industrin vilket gör att den deflateringen blir vilselevande när man vill tala om hela ekonomin (s 38). Och även med Voths CRP så stiger den i alla fall i och med de "enorma" löneökningarna 1927-28 över 1913 års nivå. Spoerer menar därför att Voths data här faktiskt stödjer Borchardthypotesen! (s 40f) Spoerer avslutar sin artikel:
"For a moment, let us be counterfactual and imagine that Voth had succeeded
in revising our assessment of (A) net investment and (B) the cumulative real
wage position, that both arguments (A) and (B) were sustainable. What conclusion
could be drawn from this? One has to differentiate between the symptoms
of a crisis and its causes. For the participants in the Borchardt Debate, his
wage pressure hypothesis is one possible cause among many. What is even
more important, is that weak investment is only one symptom of crisis among
many. Even if Voth had succeeded in showing that these two features did not
differ from the prewar period, how can he deny other symptoms of crisis, e.g.
high capital costs, low profits, rising foreign debt, permanent current account
deficits, »ossification of the economic-political structures«3 7 , and the precarious
situation of the public budgets? And, above all: can a serious economic historian
ignore more than two million unemployed in mid-1926 and more than
three million in early 1929? I do sympathize with Voth's efforts to have a
different look at the causes of the irregularities of the Weimar economy, but for
the reasons developed above I definitely cannot accept his conclusion that his
findings end the ongoing debate. Knut Borchardt and his supporters might or
might not be right in their more conservative point of view concerning the
causes of Weimar's economic weakness, but their efforts to investigate a period
of obvious and serious socio-economic problems should not be regarded as a
mock assault on a non-existing problem, as perhaps 19 million registered unemployed
in the EU would agree.
Voth 1995
Voths artikel börjar med två faktum: perioden 1890-1913 hade Tyskland stark ekonomisk utveckling, och Depressionen som började 1929 drabbade landet särskilt hårt, med välkänt katastrofala konsekvenser. Den andra halvan av 20-talet har tidigare setts som en relativt bra ekonomisk period före katastrofen, men de senaste tio åren, säger Voth, har en grupp revisisionistiska historiker (Borchardt, James m fl) hävdat att de åren i själva verket var en "kris före krisen" med för höga löneökningar (pga statsintervention) och undermålig investeringskvot, bara 10.5 procent av BNP att jämföra med 16 procent före WW1. Arbetslöshetsstatistiken som bl a Borchardt (
Perspectives on Modern German Economic History and Policy, Cambridge, 1991) använder visar också nivåer runt 10-16 procent redan före Depressionen; här menar dock Voth attt arbetslösheten överskattas eftersom statistiken bara omfattar de arbetande som var försäkrade, vilket var arbetare som var mer benägna än andra att bli arbetslösa. (Precis samma källproblem råder i Skandinavien, jfr om Danmark
här.) Den revisionistiska tesen, där "slow growth ... killed the republic and democracy" (citat från Harold James,
The German Slump: Politics and Economics 1924-1936, Oxford, 1986), bygger därför på investeringarna, säger Voth (s 804).
I Borchardts story ledde för höga löner till att företagen inte hade råd att investera under 20-talets andra halva. Kritiker som Holtfrerich har fört fram den alternativa hypotesen att det var den höga kostnaden på kapital, framför allt genom räntenivåer, som var "decisive in restraining investment". Holtfrerich hävdar också att lönerna ökade snabbt i slutet av 20-talet inte pga starka fack eller statsintervention, utan pga stark exportefterfrågan. (s 805f)
För att testa de två alternativa hypoteserna om Weimars stora ekonomiska svaghet de låga investeringsnivåerna så använder Voth två investeringsekvationer: en "sant neoklassisk" och Jorgensons acceleratorfunktion. I den neoklassiska funktionen beror efterfrågan på kapital endast på priser och kostnader. Jorgenson arbetar däremot med ett antagande om imperfekt inte perfekt konkurrens och inkluderar därmed en proxy för efterfrågan i ekonomin. (s 806f) Voth börjar sin empiriska diskussion med ämnet stationaritet och unit roots: ingen av de tidigare studierna (av Voth, Ritschl, och Ritschl och Borchardt) testar för icke-stationaritet i tidsserierna och därför kan slutsatserna vara spuriösa. Han kör Dickey-Fuller-testet och Augmented D-F-testet (som använder laggar av den beroende variabeln) på de två alterantiva måtten på investeringar: I/K som är "rate of expansion of capital stock" och INV, "the level of net investment". UNIT är en variabel för "unit labor cost", GIN är "the real interest rate on long-term gold bonds", och RW är ett mått för reallöner. (Alla variabler diskuteras i appendix.) Alla variablerna är I(1), trend-stationära, så det räcker att ta första-differensen av dem för att bli av med unit root-problemet. Nästa fråga är huruvida variablerna är kointegrerade. Voth har en fin diskussion här som går från analys till metod:
"In order to examine if a long-run relationship
between two variables exists, we test for cointegration. If two variables, y
and x, are I(1) and there exists a linear combination of the two (z_t = y_t -
βx_t) that is I(0), they are said to be cointegrated. A regression of y on x will
then yield residuals that are stationary, and any deviation from the
long-run path will be transitory. To estimate the long-run cointegrating
relationships, we first employ an autoregressive distributed lag (ADL)
model. Since investment decisions are normally elements of a long-term
business strategy, we have to take into account the possibility of considerable
time-lags. The advantage of ADL-modeling is that, instead of
having to choose a limited set of lagged variables at varying lag lengths, we
can employ a closed lag structure. The latter can then be used to estimate
the long-run coefficients of the exogenous variables, using the full information available /.../ (s 809)
Han skattar en OLS -regression där Y_t bestäms av sina egna laggar, laggar av X och laggar av Z. Resultat från regressioner med den "neoklassiska" modellen syns i tabell 3.
X-2 är ett resultatet från ett Wald-test som Gunnar Bardsen ("The estimation of long-run coefficients from error-correction models",
Oxford Bulletin of Economics and Statistics, 1989) visat är hållbart för att testa signfikansen i kointegrationsekvationer. I detta fallet visar testet att i modellerna 1, 3, 4 och 5 så har de oberoende variablerna med 99 procents säkerhet tillsammans en signifikant effekt på investeringarna, och i modell 2 gäller detsamma med 95 procents säkerhet. Tabellen redovisar också Dickey-Fuller-tester på residualerna, som visar att variablerna i modellerna är kointegrerade. Han kör också Jorgenson-type-regressioner med konsumtionsvaruproduktion som proxy för efterfrågan och med 12 laggar (det är månadsdata), men menar atrt den neoklassiska modellen passar data bättre. (s 812) Han går vidare med ECM:
"To estimate a model of short-term investment behavior, we employ an
error-correction model (ECM). The argument with ECM models is that
the economy will not adjust instantly to shifting relative prices and that it
takes time for it to reach the static long-rune quilibrium. For the purpose
of further estimation, I use the static long-run solution from specification 3, Table 3. It has one of the largest Wald-statistics of all the "neoclassical"
specifications, Dickey-Fuller and Augmented Dickey-Fuller tests strongly
suggest a cointegrating vector, and all the coefficients are highly significant.
The cointegrating vector thus found (I / K + 0.11GIN - 0.03577RW -
0.56) can now be used to estimate an error correction model of investment.
In addition to the long-run path from ADL modeling, we add the same
variables in first differences to describe investment behavior in the short
run (Δ(I / K)). Following Hendry's general-to-specific approach to econometric
modeling, we arrive at the following model for the sample period
1925:1 to 1930:12 /.../" (s 812f)
(Δ(I / K) bestäms av 0.30ECM - 0.03ΔGIN - 0.06ΔRW, där effekten av räntan är statistiskt signifikant på 86 procent-nivån medan effekten av reallöner inte är statistiskt signifikant. Voths slutsats från ekvationen är att investeringarna under Weimars goda år inte var långt från jämvikt och att faktormarknaderna var flexibla -- förstås en provokation i Borchardt/Ritschls riktning (s 814). Voth medger att det inte är så enkelt som att ränta och reallöner påverkar investeringar men inte tvärtom, och använder därför en two stage least squares (2SLS)-metod för att undersöka om variation i ränta och reallön verkligen orsakar variation i investeringskvoten. (s 814f) Resultaten är bra och han hävdar att det handlar om kausalitet.
Han fortsätter med simuleringar av investeringarna. Scenario 1 är att reallönerna inte ökar mer efter 1925; t o m försvarare av Borchardthypotesen (
Ritschl och Broadberry 1995) medger att reallönerna inte var oproportioenrligt höga 1925. Denna simulering, med fitted values från hans ECM, säger att investeringarna skulle vara
lägre 1926-29 med stagnerande reallöner -- detta beroende på, menar Voth, att substitutionseffekten dominerade outputeffekten av löneökningar. Scenario 2 är med lägre räntor, 3 procent, och då skulle investeringarna enligt modellen vara mycket högre.
Slutsatserna är förstås att Borchardt hade fel och att Holtfrerich och Gerd Hardach (
Weltmarktorientierung und relative Stagnation, 1976) hade rätt. Voth menar att förhållandet mellan reallöner och investeringar i Weimar 1925-29 inte är unikt, utan parallellt till Frankrike 1825-1886 som undersökt av Lévy-Leboyer och Bourguignon (
The French Economy in the 19th Century: An Essay in Econometric Analysis, 1990). "Whatever may have been necessary to save the first German republic, the small-cake economy that--according to Borchardt--was directly responsible for its demise could hardly have been avoided through workers' sacrifices. Instead, possible remedies for Weimar's malaise of low investment could have been higher wages, or a return to the lower interest rates that had prevailed before World War I." (s 818)
Ritschl 1998
Enligt Ritschl har sedan Keynes debatt på 1920-talet tre aspekter av den tyska ekonomin på 1920-talet debatterats. Den första är frågan om transfereringarna som Keynes kritiserade. Ritschl menar att senare forskare visat att effekterna på den tyska ekonomin av krigskompensationen inte var stå stora som Keynes hävdade att de skulle bli. Den andra aspekten är amerikanska kapitalexporter till Tyskland. Enligt Kindleberger (1973,
The World in Depression, 1929-39) var den tyska konjunkturcykeln på 20-talet styrd av den internationella konjunkturen. Temin (1971, "The beginning of the great depression in Germany", EHR) argumenterade däremot att inhemska faktorer var avgörande. Debatten "soon slid away into measurement problems connected with German investment", säger Ritschl med referenser till Falkus (1975, "The German business cycle in the 1920s", EHR) och Balderston (1977, "The German business cycle in the 1920s: a comment", EHR). Den tredje aspekten var den makroekonomiska politikens roll. Enligt en hel del forskare på 1950-60-talen ökades tillväxten under 20-talets första hälft och fr o m 1933 av en expansiv ekonomisk politik, medan tillväxten under 20-talets andra hälft skadades av åtstramningar.
Det är den tredje aspekten som debatterats mest på sistone, och Borchardt har utmanat den traditionella uppfattningen att åtstramningar i slutet av 20-talet ledde till depressionen. Enligt honom var det istället alltför höga löner som orsakade depressionen. Kritiker som Holtfrerich (1982, 1990), Krohn (1982), Hagemann (1984) och Balderston (1982, 1993) hävdade tvärtom att Ritschls utbudsförklaring inte funkar. Broadberry och Ritschl (1994, 1995) visar att reallönerna rörde sig liknande i Tyskland och Storbritannien men eftersom krisen blev mycket värre i Tyskland kan reallönerna inte vara hela förklaringen (s 51). Vad detta papper gör är att förena ett keynesianskt IS-LM-ramverk -- där åtstramningspolitik under depressionen förlänger den -- med Borchardthypotesen att det ändå var för höga löner som utlöste depressionen.
Ritschl menar att under
Dawesplanen 1924-- så lånade Tyskland massor av pengar från utlandet och investerade (regeringen hade ett incitament att öka inlåningen för att förbättra konjunkturen), men i och med
Youngplanen 1929 så ströps tillgången till utländskt kapital och investeringskvoten gick ner och vägen till depressionen var inledd. Det var alltså kombinationen av en ohållbar låneboom 1924-28 och återbetalningar som knäckte ekonomin i övergången till Youngplanen 1929. I krisen hade därefter staten inga pengar och kunde därför inte föra en keynesiansk politik även om man hade velat det; Brünings deflationspolitik var oundviklig.
Ritschl 2001
I detta föredrag för Ranke-sällskapet i Essen år 2001 ger Ritschl en pedagogisk översikt över Borchardtdebatten. Liksom i artikeln från 1998 konstaterar Ritschl (s 6) här att medan det skedde en omfördelning från kapital till arbete i Storbritannien såväl som Tyskland i slutet av 20-talet så var krisen mycket djupare i Tyskland: en minskning av BNP med 25 procent att jämföra med 5 procent. "Wir müssen also vermuten, daß auch andere Gründe mitgewirkt haben,
denn die Angebotsbedingungen waren in Deutschland dieselben wie in England, der
Krisenverlauf aber war völlig unterschiedlich."
Fotnot
[1] Men i artikeln från 1994 tillskriver Voth utvecklingen av kumulierte Reallohnposition-måttet till Kiels Institut für Weltwirtschaft. Se s 134.
Referenser
Albrecht Ritschl (1998) "Reparation transfers, the Borchardt
hypothesis and the Great Depression in
Germany, 1929-32: A guided tour for
hard-headed Keynesians", European Review of Economic History.
Albrecht Ritschl (2001) "Knut Borchardts Interpretation der Weimarer Wirtschaft.
Zur Geschichte und Wirkung
einer wirtschaftsgeschichtlichen Kontroverse", föredrag Ranke-Gesellschaft i Essen, 17 november 2001.
Mark Spoerer (1994) "German Net Investment and the Cumulative
Real Wage Position 1925-1929.
On a Premature Burial of the Borchardt Debate", Historical Social Research.
Hans-Joachim Voth (1993) "Wages, Investment, and the Fate of
the Weimar Republic: A Long-term
Perspective", German History.
Hans-Joachim Voth (1994) "Much Ado About Nothing?
A Note on Investment and Wage Pressure in
Weimar Germany, 1925-29", Historical Social Research.
Hans-Joachim Voth (1995) "Did High Wages or High Interest Rates Bring Down the Weimar Republic? A Cointegration
Model of Investment in Germany, 1925-1930", Journal of Economic History.
