Höjdpunkten för industrialiseringen av Sverige är perioden som konventionellt dateras 1870 till 1914 -- guldmyntfotens tid, "den första globaliseringen" etc i internationell litteratur, sågverksindustrins och snilleindustriernas tid i svensk historia. Men vägen till en modern ekonomi involverade givetvis också en modernisering av jordbruket. Andelen av de sysselsatta i ekonomin som var i jordbruket år 1850* var hela 75 procent; ännu 1870 72 procent, och ännu 1900 en majoritet: 57 procent. Först 1913 föll jordbrukets andel under 50 procent.
Perioden 1700 till 1870 betecknas av Carl-Johan Gadd som "the agricultural revolution in Sweden". Under perioden ökar Sveriges befolkning med 200 procent, från 1.4 till 4.2 miljoner! Och trots detta var landet 1870 inte bara självförsörjande på mat utan också nettoexportör.
Efter reduktionen på 1680-talet var Sveriges jordbruksjord ganska jämnt fördelad på tre kamerala typer: skattejord, frälsejord och kronojord. Skattejorden brukades av självägande skattebönder som betalade skatt på jorden. Skattejord fanns i hela landet men var en liten del i södern och en större del norr om Stockholm. Den mesta av kronojorden -- som ägdes av staten -- och frälsejorden -- som ägdes av adeln -- brukades av landbor (eng. tenants). Kronobönderna, som brukade kronans jord, betalade hyra till staten. Frälsebönderna betalade i form av arbete (corvée) till godsägarna på deras jord (demesne). Frälsejorden dominerade i södra Sverige (tidigare danskt) och runt Stockholm. Förutom Dalarna och Norrland där skattejorden dominerade och södra Sverige där frälsejorden dominerade var det vanligt att flera typer av jord fanns i samma by. (Gadd s 121)
År 1700 hade det typiska bondehushållet 5-6 medlemmar: bonden och hans fru, två-tre barn, en dräng eller piga, och ibland en medlem av den äldre generationen. Sverige var ett tydligt exempel på det "västeuropeiska äktenskapsmönstret" där man gifte sig relativt sent; familjer bildades typiskt när man kunde ta över jorden (s 129f). Kvinnor på landsbygden i det svenska 1700-talet var typiskt 24 till 28 år när de gifte sig, männen något äldre. I åldern 15 fram till äktenskapet arbetade böndernas barn ofta som piga eller dräng, medan de väntade på att ta över gården (s 130). Hushållet var nästan självförsörjande; bönderna i det förindustriella Sverige var inte bara jordbrukare utan arbetade också med hemslöjd etc, i högre grad än i södra Europa, bland annat på grund av klimatet (s 131). I vissa regioner som Götalands skogsland och Dalarna utvecklades specialiserad slöjd ur detta.
Gadd menar att efter 1720 började böndernas levnadsstandard förbättras. (s 134) En anledning var den förändrade beskattningen då indelningsverket inrättades på 1680-talet. Indelningsverket gungerade som så att varje statstjänsteman och militär fick sin lön i form av ränta från vissa bondgårdar (s 135). Tjänstemannen/militären fick inte höja räntan, och i riksdagen hindrade bondeståndet höjningar, vilket gjorde att skatten/räntan knappt ökade i absoluta tal efter 1700, samtidigt som produktiviteten i jordbruket växte. All den ökade produktionen tillföll alltså bonden. De skatter som betalades i pengar sattes fast men urholkades av inflationen och sjönk därför under 1700-talet. En uträkning för Skåne säger att totalt så tog skatterna 35 procent av produktionen på skattejord och kronojord 1700, 20 procent 1820, och 6-10 procent år 1870 (s 136). En anledning till att staten kunde klara sig med lägre skatteintäkter per capita var "stormaktens" fall 1720 (s 137f).
År 1700 ägdes som sagt ungefär en tredjedel av jordbruksjorden av kronan; fram till 1850 såldes denna ut, framför allt till bönder men också, framför allt nära gods eller nära Stockholm, till adeln. Skatte- och kronoböndernas välstånd ökade under 1700-1800-talen, men frälsebönderna fick det tuffare (s 136ff). Det sista bondeupproret i landet var Dalaupproret 1743 då 46 bönder sköts ner eller avrättades av kronan. Gadd menar att "in spite of the uprising's defeat, it left the upper classes with a sense of anxiety and insecurity" (s 137), och att regeringen och de andra stånden i Riksdagen var eftergivna mot bönderna det närmsta decenniet (ref C Winberg 1990).
Efter 1750 blev godsägarna mer seriösa jordbrukare och vräkte bönder för att utöka godsets huvudjord (demesne); enligt Gadd började de bedriva kapitalistiskt jordbruk, delvis i respons på stigande spannmålspriser, delvis på fysiokratiska idéer (s 138f). Vräkningarna ökade antalet obesuttna, såsom torparna. I början av 1700-talet bodde de flesta torpare på adelns gods, och gjorde 1-3 dagars arbete i veckan på demesne. (s 140) Det rådde restriktioner för etablerandet av torp på skattejord och kronojord eftersom kronan inte ville ha konkurrens om arbetskraften (s 140). Eftersom denna lagstifting ansågs hejda befolkningsökningen, vilket av militära och statsfinansiella skäl var negativt, avskaffades den gradvis 1743 och 1770. Från mitten av 1700-talet blev det vanligt med torp på skattejord. Torparen betalade då hyra till bonden i pengar eller i arbete. Torparen hade typiskt väldigt lite jord, ungefär en tiondedel av vad bonden hade, så torparen drygade ut kassan med daglönearbete och hantverk. Sedan 1680-talet, då armén förändrades, fanns också soldattorparen som också han hade väldigt lite jord och drygade ut med lönearbete. De obesuttna grupperna innehöll också backstugusittare (cottagers) och inhysehjon (lodgers). Backstugan olikt torpet tillhörde inte en viss bondgård. Backstugusittaren hade typiskt ingen egen jord utan bara ett land för grönsaker och liknande. Backstugusittarna och inhysehjonen var på 1700-talet oftast äldre människor som inte hade släktingar som tog hand om dem; under 1800-talet växte antalet i arbetsför ålder i denna grupp, "one of several signs that a wholly proletarianized group of agrarian workers was emerging" (s 141, ref Winberg 1975: 208-210). Efter 1750 uppkom också gruppen statare, som bodde på gården eller godset och fick större delen av sin lön in natura. På vissa sätt var deras position alltså lik tjänstefolkets, men statarna tenderade tvärtemot tjänstefolket att vara gifta och att vara statare var alltså inte ett livscykelfenomen. (s 142) Tillväxten av de obesuttna grupperna innebar att medan år 1750 bara 20 procent av landsbygdshushållen var obesuttna, så var det år 1870 ungefär hälften. I diagrammet nedan ser vi utvecklingen av antal hushåll av typerna bönder, torpare, backstugusittare (inkl. inhysehjon) och statare 1750-1910.**
Det skedde, konstaterar Gadd, en polarisering i den agrara klasstrukturen mellan 1750 och 1870.*** En del bondgårdar blev allt större och mer välbärgade, och anställde då också obesuttna. Men proletariseringen betyder inte pauperisering; han menar att eftersom matproduktionen per capita hade vuxit sedan ungefär 1805**** är det osannolikt att en typisk torpare 1870 hade mindre att äta än en relativt fattig bonde hade ett par generationer tidigare. (s 143, 154, 164) Den ökade produktiviteten berodde bl a på teknologiska framsteg. Ett sådant var övergången från skära till lie i skörden av spannmål. Ett annat var järnplogens spridning framför allt efter 1780 (före 1780 användes den framför allt i Dalarna och Bergslagen), och intensivast 1800-15 då järnpriset var lågt. Järnplogen minskade behovet av dragdjur och därmed betesmark och ökade andelen uppodlad mark. (s 146f) Ett tredje var potatisens genomslag på bred front efter 1800; för ett visst antal kalorier behövde den bara hälften så mycket jord som spannmålet gjorde. Potatisen gjorde som huvudsaklig kost för de fattiga arbetskraften billigare. (s 148) Samtidigt hade också spriten som man tillverkade av potatisen menliga effekter på folkhälsan; Gadd menar att detta är en delförklaring till de relativt höga dödlighetstalen bland män 1820-50. Även om open field farming/bruk av oskiftad jord inte var så entydigt ineffektivt (McCloskey 1975, Fenoaltea 1976) som man tidigare antagit (med låg produktivitet minskade den oskiftade jorden risken för svält för den enskilde bonden, eftersom han hade en mer varierad jord i det oskiftade än det skiftade systemet) så bidrog ändå också skiftena (storskiftena 1750-talet, enskiftet, laga skifte) till produktivitetsväxten. Storskiftet minskade antalet tegar per bondgård från 30-50 till ungefär 10. 1803 började det betydligt mer radikala enskiftet i Skåne: i enskiftet samlade all gårdens jord i ett enda stycke. Och 1827 kom laga skifte till hela landet. Olikt i de andra två skiftena var nu utdelningen av tidigare utmark obligatoriskt i skiftet; utmarken var också viktigare nu eftersom skogen hade ökat i värde. 1880 hade det mesta av jordbruksjorden skiftats. (s 153)
Gadd menar att under 1800-talet fram till 1870 växte efterfrågan på jordbruksarbetskraft snabbare än jordbruksbefolkningen (s 157). Arbetsdelningen fördjupades kraftigt. Protoindustrialisering skedde bl a i textiltillverkning i södra Västergötland. I början av 1800-talet börjar skördetröskor, drivna av djur, användas, och omkring 1860 uppträder de första ångdrivna skördetröskorna på godsen nära Stockholm. Maskiniseringen tar fart på 1870-talet på godsen i östra Sverige och Skåne, men det tar lång tid innan den erövrar resten av landets jordbruk. (s 161) De stigande jordpriserna gör det under 1800-talet lättare för en annan modernisering att sprida sig bland bönderna: krediter. 1835 kommer i Skåne landets första kooperativa hypoteksbank. Att ta ett banklån för att investera i bondgården var på 1870-talet normalt för bönderna (s 162).
Fotnot
*Det första året för vilket Edvinsson har data för sysselsättningen.
**statistiken kommer från det statistiska appendixet i The Agrarian History of Sweden: 4000 BC to AD 2000, red. av Janken Myrdal och Mats Morell (Lund: Academic Press).
*** Intressant nog syns inte alls denna utveckling, som för mig framstår som så självklar, i norsk statistik 1801-75: andelen jordlösa (husmenn utan jord, daglønnarar, innerstar, tenestefolk) på norsk landsbygd var enligt Pryser (1993: tabell 6) mellan 1801 och 1875 tämligen konstant runt 50-55 procent.
****Gadd menar att efter 1805 "the remarkable thing now was that real wages increased while the population increase continued unabated." (s 154); tidigare hade reallönerna sjunkit när befolkningen växte. Se också Clark (2005) om Storbritannien i denna fråga. Janken Myrdal lyfter i sitt kapitel fram att levnadsstandarden var relativt hög 1500 och sjönk under 1500-1600-talen.
Olsson och Svensson (2010) menar att det var på 1780-talet som skiftet skedde att matproduktionen fr o m då växte snabbare än befolkningen. De använder data för 2000 bondgårdar i Skåne. De argumenterar att skatteböndernas säkrare äganderätt och sjunkande skattekvot var en viktig orsak, kombinerat med växande exportmarknader.
**statistiken kommer från det statistiska appendixet i The Agrarian History of Sweden: 4000 BC to AD 2000, red. av Janken Myrdal och Mats Morell (Lund: Academic Press).
*** Intressant nog syns inte alls denna utveckling, som för mig framstår som så självklar, i norsk statistik 1801-75: andelen jordlösa (husmenn utan jord, daglønnarar, innerstar, tenestefolk) på norsk landsbygd var enligt Pryser (1993: tabell 6) mellan 1801 och 1875 tämligen konstant runt 50-55 procent.
****Gadd menar att efter 1805 "the remarkable thing now was that real wages increased while the population increase continued unabated." (s 154); tidigare hade reallönerna sjunkit när befolkningen växte. Se också Clark (2005) om Storbritannien i denna fråga. Janken Myrdal lyfter i sitt kapitel fram att levnadsstandarden var relativt hög 1500 och sjönk under 1500-1600-talen.
Olsson och Svensson (2010) menar att det var på 1780-talet som skiftet skedde att matproduktionen fr o m då växte snabbare än befolkningen. De använder data för 2000 bondgårdar i Skåne. De argumenterar att skatteböndernas säkrare äganderätt och sjunkande skattekvot var en viktig orsak, kombinerat med växande exportmarknader.
Referenser
Carl-Johan Gadd (2011) "The agricultural revolution in Sweden, 1700-1870", i The Agrarian History of Sweden: 4000 BC to AD 2000, red. av Janken Myrdal och Mats Morell (Lund: Academic Press), s 118-164.
Mats Olsson och Patrick Svensson (2010) "Agricultural growth and institutions: Sweden, 1700-1860", European Review of Economic History.
Tore Pryser (1993) Norsk historie 1800-1870: Frå standssamfunn mot klassesamfunn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar