Ojämlikhet och vänstern i Tyskland

Statsvetaren Mark Vail börjar sin artikel "Left of Eden: The Changing Politics of Economic Inequality in Contemporary Germany" med en välbekant historisk dikotomi: under efterkrigstiden hade (Väst-)Tyskland god ekonomisk tillväxt, växande välfärdsstat och relativt låg inkomstojämlikhet. Under de senaste 20 åren eller så har tillväxten varit långsammare, välfärdsstaten mer kontroversiell och ojämlikheten ökat. Hans mått på ökande inkomstojämlikhet är dock inte så imponerande: gini för bruttolöner (inte det bästa ojämlikhetsmåttet ur ett samhälleligt perspektiv) anges ha ökat med 0,29 punkter årligen mellan 1979 och 2000. I tabell har han ginikoefficienter, som jag inte vet om det är för hushåll eller individer eller netto eller brutto, från 1991 till 2005 och detta mått har bara ökat från 0,256 år 1991 till 0,263 år 2005, dvs knappt någon ökning alls. Den relativa fattigdomen (mätt som individer med inkomster under 60 proc av medianen) ökade åtminstone något under perioden, från 11,3 procent till 13,2 procent (s 560). Vail menar att statistiken visar att "by the late 1990s, the Social Market Economy was no longer fulfilling Erhard's promise of 'prosperity for all'" (564).

I vilket fall så menar Vail att "den ökade ojämlikheten" kombinerat med impopulära välfärdsreformer -- Hartz IV -- bäddade för grundandet av det radikala vänsterpartiet Die Linkspartei (formellt en valallians mellan PDS och WASG), sedermera bara Die Linke. År 2005 fick Die Linke 8,7 procent av rösterna till Bundestag, efter att ha attraherat vänstersocialdemokrater, fackliga och i allmänhet folk som ogillade Schröderregeringens reformer. Att Die Linke har ungefär denna sociala bas och bakgrund har tidigare visats av bl a Nachtwey och Spier (2007). Vails originella argument i artikeln är att dra större växlar på Linkes framsteg: "The emergence of Die Linke in the mid-2000s not only represented an indictment of the liberalising direction that the SPD had taken under Schröder, it also channelled growing scepticism about the Social Market Economy’s capacity to deliver solid economic performance and just economic outcomes." (s 561) Jag måste säga att jag är tveksam till denna analys. Vail visar själv att Linkes politik inte är så där dunderradikal; den bygger på att minska ojämlikheten genom högre minimilöner och liknande, och så keynesiansk stimulanspolitik. Det är inte direkt någon marxism i praktiken, utan faktiskt politik lik i art (om än inte i grad) Demokraterna i USA. Vail får också erkänna att Linke hittills (--2009) inte tjänat på krisen, men menar att de kommer att göra det... (s 562)

Vail diskuterar Die Linkes uppkomst i kontexten av Schröderregeringens reformagenda, Agenda 2010, med Hartz IV (bl a lägre a-kasseersättning för långtidsarbetslösa) som framsta beståndsdel. Missnöjet med ojämlikheten ökade i mitten av 00-talet och stödet för lagstadgade minimilöner likaså (s 569), vilket jag bloggat om tidigare. Fattigdomfrågans ökade "salience" skapade utrymme för Die Linke i politiken, menar Vail, som dock inte diskuterar hur FDP parallellt kunde få ökat stöd också under finanskrisen (14,6 procent i valet 2009, även om detta sedan vände efter en rad skandaler och personfrågor), och hur De Gröna kunnat stundtals gå förbi SPD i väljarstöd. Jag tycker nog att Vail ägnar sig åt en del "cherry-picking" i sin diskussion av tysk politik.

Vail konstaterar att SPD hela tiden avfärdar möjligheten att ingå koalition med Linke, som ses som ett smutsigt parti. Men han menar att Linkes framväxt ändå signalerar "a significant shift in the terms -- and the rules -- of German political debate" (571).

Han diskuterar också den ökade vikten av statlig inblandning i arbetsmarknaden, på Tarifautonomies bekostnad. 2007 gjorde SPD och CDU en kompromiss som innebar att ingen nationell minimilön infördes, men att i de sektorer där minst hälften av arbetskraften omfattades av ett kollektivavtal skulle Arbeitsnehmer-Entsendegesetz från 1996 som ger arbetsmarknadsdepartementet rätt att reglera arbetsförhållanden, utvidgas till att också reglera minimilöner (571). Denna lag skulle till att börja med omfatta fyra miljoner anställda.

Vail verkar anta att ökad ojämlikhet leder till att ojämlikheten blir en större politisk fråga vilket gör att vänstern växer. Men jag tror inte alls att det är givet. Som Pontusson och Rueda (2010) diskuterar så kan ökad ekonomisk ojämlikhet leda till ökad politisk ojämlikhet vilket missgynnar vänstern, som Lupu och Pontusson (2011) visar så kan ökad avstånd mellan medianinkomsttagare och låginkomsttagare försvåra möjligheter till klassallianser dem emellan, och som MacRae (2004) diskuterar så kan ökad ojämlikhet förskjuta politiken högerut. Dessa processer är förenliga med SPD:s nedgång i Tyskland idag, och FDP:s tillfälliga och De Grönas kanske mer permanenta uppgång. Vail diskuterar inte sådana mekanismer.

Vail fortsätter tillsammans med Benjamin Bowyer på den inslagna vägen i artikeln "Poverty and partisanship: Social and economic sources of support for the far Left in contemporary Germany" från 2011. De beskriver i början av sin artikel Die Linke så här:

"it has largely shed the image of one of its predecessors, the PDS (Partei des Demokratischen Sozialismus), of being a ghettoized Eastern party of disgruntled former Communists and alienated victims of deindustrialization. Instead, Die Linke has emerged as a legitimate threat to the SPD’s traditional voter base and has become Germany’s third or fourth most successful party, depending on the election and the region in question. Equally important, the party has established itself as a legitimate contender in many areas of Western Germany, a fact that suggests its enduring presence in the German electoral landscape and the likelihood of its continued relevance to German politics on the national level." (506)

"Largely" blivit av med den bilden, ja; med tanke på att även i vänstertidningen taz en del skribenter hävdar att man inte kan rösta på Die Linke eftersom de är så smutsiga, och det väldigt starka motståndet i SPD mot samarbete med Linke, så kan jag tycka att Vail och Bowyer underskattar Linkes stigma.

Vail och Bowyer gör en ekonometrisk analys av Linkes väljarstöds geografiska fördelning (på valkretsnivå), och visar att stödet är störst i avindustrialiseringsområden med stor fattigdom och där SPD tidigare var starka. Detta låter i mina öron som ett tämligen "ghettoiserat" parti, just den bild som Vail och Bowyer vill argumentera emot... I bilden nedan syns hur stor andel av rösterna Linke hade i valet 2009, där mörkare område betyder större röstandel.

Det är tydligt att Linke är störst i gamla Östtyskland, liksom att de har starka fästen i Saarland där den karismatiske dåvarande partiledaren Oskar Lafontaine kommer ifrån, samt i det avindustrialiserade Ruhrområdet i Nordrhein-Westfalen. Vidare så har partiet också relativt starkt stöd i Niedersachsen. I kontrast till Ingleharts idéer om postmaterialism och minskad klassröstning (som också t ex Kitschelt har hävdat), så pekar Vail och Bowyer på att klassröstning fortfarande har en mycket stark effekt på vänster-höger-röstning i Tyskland (s 519). (Liksom i USA, och i rika länder i allmänhet.) De relaterar också sina resultat till Palier och Thelens (2010) dualiseringsargument, och menar att det är arbetare med osäkra anställningar och med arbetslöshetsepisoder som är särskilt benägna att rösta på Linke. Denna väljarrörelse vänsterut relaterar de också till Jonathan Polk med fleras paper "Catch-all or catch and release? The electoral consequences of social democratic parties' march to the middle in Western Europe" (2011).

Referenser

Nachtwey, Oliver och Tim Spier. 2007. "Günstige Gelegenheit? Die sozialen und politischen Entstehungshintergründe der Linkspartei’, in Tim Spier et al. (eds.), Die Linkspartei: Zeitgemäße Idee oder Bündnis ohne Zukunft? Wiesbaden: Verlag für Sozialwissenschaften.

Vail, Mark I. 2009. "Left of Eden: The Changing Politics of Economic Inequality in Contemporary Germany". German Politics.

Vail, Mark I och Benjamin T Bowyer. 2011. "Poverty and partisanship: Social and economic sources of support for the far Left in contemporary Germany". Comparative European Politics.

Fattiga och socialbidragstagare 1810-2000

Arbetslöshetsstatistik finns det tillbaka till 1911 (då bara för fackligt anslutna) för Sverige. Vad finns det annars för mått man kan ha på konjunkturer och social utsatthet? I Statistisk årsbok för 1914 (pdf) finns i tabell 127 statistik tillbaka till 1810 för andelen av befolkningen som var "fattighjon", dvs fick stöd från fattigvården, för vart femte år. Fattigvården är den historiska bakgrunden till vår tids socialpolitik; 1956 ersattes fattigvårdslagen av lagen om socialhjälp som 1982 ersattes  av socialtjänstlagen. Kruxet med att använda andelen som fick fattigvård ("fattighjon") som en konjunkturindikator är förstås att regelverket förändrades tid så att det ibland var lättare och ibland svårare att få understöd.

I vilket fall, så bottnade andelen understödstagare under 1800-talet år 1845, och peakade 1870, 1830 och 1895. Att ojämlikheten var hög på 1890-talet, mätt som kapitalandelen av inkomsterna, jämfört med 1870-talet och 1910-talet vet vi också. Faktum är att korrelationen mellan andelen understödstagare och löneandelen* för vart femte år 1850-1910 är väldigt stark och negativ som förväntat: -0,76.

Andelen socialbidragstagare** under 1900-talet peakar väldigt tydligt under depressionen på 1930-talet, och under 1990-talskrisen. 1920-2000 är korrelationen mellan socialbidragstagare (för vart femte år) och arbetslöshetens** nivå 0,69. Korrelationen med löneandelen är -0,56. Med ett annat ojämlikhetsmått, toppdecilens andel av totala inkomsterna från Roine och Waldenström****, är korrelationen väldigt svag: 0,15.

Noter
*Löntagarnas andel och imputerade arbetsinkomster för egenföretagare av förädlingsvärdet brutto, utifrån Edvinssons statistik.
**Statistiken från olika utgåvor av statistisk årsbok. För år 1920 och 1925 är det medelvärden för ett par näraliggande år.
***1911-1955 för fackligt anslutna bara. 1960-2000 från OECD. 1911 års värde har använts för år 1910.
****1925 saknas, och för 1940 har jag använt värdet från 1941.

Lön- och prisdynamik i Kina

Inflationstrycket i Väst har minskat i och med Kina med flera länders inträde i världsekonomin: importpriserna har sjunkit (jfr Auer och Fischer 2010), och "available slack" i världsekonomin har ökat vilket har minskat "price and wage setting power in the advanced economies". Det stora arbetskraftsutbudet "has helped keep labour costs increases in check". Jag citerar från ekonomerna Carsten Holz och Aaron Mehrotras nya paper "Wage and price dynamics in a large emerging economy: The case of China". Deras utgångspunkt är läget som beskrivs ovan, men mer specifikt frågan om huruvida denna fas är på väg att ta slut.

Det har ju varit en del diskussion de senaste två-tre åren om att löneökningstakten har växlat upp i Kina (sedan 2009 har löneökningstakten varit tvåsiffrig, säger H och M) och att demografin innebär att arbetskraftsreserven där inte kommer vara så stor de närmsta decennierna som de senaste decennierna. Utveckling åt det hållet skulle innebära att Kinas prispresseffekt inte förblir vad den varit.

Holz och Mehrotras dataset är företagsdata för Kinas provinser 1994-2010. De estimerar prisekvationer där priser sätts som mark-up över produktivitetskorrigerade löner. De finner att de stigande arbetskraftskostnaderna inte helt översätts i stigande priser, vilket innebär att vinstmarginalen för kinesiska företag minskar. Att de inte kan höja priserna beror på stark konkurrens på produktmarknaderna.

Sett till tillväxten i produktivitet och BNP har löneutvecklingen i Kina varit måttfull de senaste decennierna, och löneandelen har sjunkit (Aziz och Cui 2007). Holz och Mehrotra definierar arbetsenhetskostnader (unit labour cost) som medelnominallönen delad med arbetsproduktivitet, som i sig är definierad som real BNP delat med total sysselsättning (s 4). De kollar på jordbrukssektorn, industrin och tjänstesektorn separat. Var Kinas lönekostnader befinner sig i internationell jämförelse är otydligt, på grund av olikheter i datakällor och definitioner. Ceglowski och Golub (2011) visar att Kinas enhetsarbetskostnader i PPP år 2008-09 befann sig någonstans mellan 33 och 68 procent av USA:s nivå, beroende på källa. Yang et al (2010) menar att industrilönerna i Kina redan konvergerat till några "merging markets" i Asien, typ Filippinerna och Thailand, men att det återstår en stor skillnad till Taiwan, Sydkorea och Hong Kong.

De tar lönekostnadsutvecklingen som exogen, med referens både till den påverkas av exogena faktorer som institutioner och politik och praktiska skäl. Och börjar sin modellering av prisutvecklingen med denna ekvation:
πt = β0 + β1Δulct + β2yt + β3Δpt^m + ut
där π är priset, ulc är "unit labor cost" och β1 effekten av förändringar i dessa, y är "output gap" och p^m är importpriser. Sen gör de modellen mer komplicerad med hänsyn till att de har data på provinsnivå (30 provinser), och specifierar modellerna i error correction-form. Men jag går inte in på detaljerna här. De använder pooled mean group-estimatorn (PMG) föreslagen av Pesaran et al (1999). Denna antar att de långsiktiga koefficienterna är samma i alla tvärsnitt, men att de kortsiktiga koefficienterna och felen kan variera (s 7).

Prisvariabeln varierar mellan tre olika: konsumentprisindex (KPI), retail price index (RPI) och producentprisindex (PPI). Output gap definieras som output minus potentiell output, skattat med Hodrick-Prescottfilter. Externa output gaps definieras på samma sätt fast för USA, EU och Japan. Jag tycker att det är intressant att de inte presenterar tester för stationaritet och kointegration, utan de säger helt enkelt inför regressionerna att "our approach allows for non-stationarity in price and unit labour cost series, and potential cointegration between the two variables" (s 9, min kursivering). Presentationen av resultaten är elegant sparsmakad:

Alltså bara speed of adjustment och långsiktiga koefficienter. Koefficienterna för speed of adjustment är i alla modeller negativa och statistiskt signifikanta, vilket tyder på att det faktiskt finns en rörelse tillbaka till jämvikt. Lönekostnadskoefficienten är hela tiden positiv, statististiskt signifikant men lägre än 1, vilket indikerar att inte hela löneökningen omsätts i högre priser. Liknande studier för Hong Kong och Sydafrika har fått lönekostnadskoefficienter på priser på 0,56 respektive 0,68 vilket ligger nära Holz och Mehrotras resultat (s 11). Denna "pass-through" är svagare i den varuproducerande sektorn än i resten av ekonomin.

Holz och Mehrotra spekulerar i hur ökade lönekostnader i Kina kommer påverka inflationspress i omvärlden. A, lönekostnaderna ökar i Kina. Och B, kanske ökar kinesiska företags prissättningsmakt när de går över till mer specialiserade produkter, vilket skulle innebära att en större andel av löneökningarna skulle bli omsatta i högre priser på kinesiska produkter (s 12). Auer et al (2013) kommer fram till att en 1 procentenheters ökning av asiatiska låglöneländers marknadsandel i Europa sänkte producentpriserna med 3 procent, för perioden 1995-2008. Den perioden kanske redan är på väg att ta slut?


Referenser
Auer, Raphael och Andreas M. Fischer. 2010. "The effect of low-wage import competition on US inflationary pressure". Journal of Monetary Economics.
Auer, Raphael, K Degen och Andreas Fischer. 2013. "Low-wage import competition, inflationary pressure, and industry dynamics in Europe". European Economic Review.
Aziz, J och L Cui. 2007. "Explaining China's low consumption: The neglected role of household income" (pdf). IMF Working Paper No. WP/07/181.
Ceglowski J och S Golub. 2011. "Does China still have a labor cost advantage?". CESifo Working Paper no 3579.
Carsten A Holz and Aaron Mehrotra. 2013. "Wage and price dynamics in a large emerging economy: The case of China". BIS Working Papers No 409. Basel: Bank for International Settlements.
Pesaran, MH, Y Shin och R Smith. 1999. "Pooled mean group estimation of dynamic heterogeneous panels". Journal of the American Statistical Association.
Yang DT, WC Vivian och R Monarch. 2010. "Rising wages: Has China lost its global labor advantage?". Pacific Economic Review.

50- och 60-talens diskussion om löneandelen

Forskningen om den funktionella inkomstfördelningen har fått ett uppsving sedan slutet av 1990-talet, och den nya forskningen är mest intressant, men det finns äldre forskning också som kan vara värd att titta på. Här kollar jag på artiklar -- alla nationalekonomiska -- från 1950- och 60-talen, från tidskrifter som American Economic Review och Economic Journal.


Phelps Brown och Hart 1952
Phelps Brown och Hart, ekonomer vid London School of Economics, börjar med att citera Keynes (1939): "the stability of the proportion of the national dividend accruing to labour" är "one of the most surprising, yet best-established, facts in the whole range of economic statistics, both for Great Britain and for the United States", helt enkelt "a bit of a miracle". Phelps Brown och Hart invänder: statistiken som nu, 1954, är tillgänglig för en rad länder kvalificerar Keynes påstående. Keynes hade använt Kaleckis (Econometrica, 1938) data för Storbritannien 1880, 1911 och 1924-25 och USA 1919-34. Phelps Brown och Hart menar att med deras data framgår en bild av "the share of wages in national income as following trends of change for many years together, undergoing sharp alterations in the short run, and varying often, though not regularly, with the trade cycle." (s 253). Dessa fluktuationer behöver förklaras, hävdar de.

Dock är förklaringsmodellen annorlunda än hur man diskuterar idag. Den första faktor som de pekar på är att löneandelen har ökat eftersom under övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle andelen egenanställda minskar och andelen anställda ökar. Löneandelsmåtten här inkluderar alltså inte någon korrigering för egenanställdas arbetsinkomster, vilket de flesta mått gör idag. Den andra faktorn som är speciell är att de menar att antalet wage-earners (ungefär arbetare) minskat på antalet salary-earners (ungefär tjänstemän) bekostnad, vilket minskar löneandelen i bemärkelsen "wage share", som i denna definitionen alltså bara inkluderar arbetarnas löner. (Det finns en parallell, om än ganska avlägsen, i den löneandelsforskning idag som räknar bort t ex översta percentilen eller översta halvpercentilen av löntagarna ur löneandelen.)

Deras kombinerade intresse för arbetarnas andel av de sysselsatta och arbetarnas andel av inkomsterna syns t ex i diagrammet nedan, som har arbetarnas andel av de sysselsatta på x-axeln och andelen av inkomsterna på y-axeln, med data för Storbritannien 1870-1938.

Relationen är förstås positiv som förväntad, även om de får fram detta genom att bryta ner perioden i delperioder. De har ett stort intresse för personer som rör sig från gruppen arbetare (wage-earners) till tjänstemän (salary-earners).

De räknar fram arbetarlöner (wages), tjänstemannalöner (salaries), vinster (profits) och jordräntor (rents) ur Storbritanniens nationalräkenskaper 1870-1950. Att det görs skillnad här mellan jordräntor och vinster är relevant sett till hur ekonomin såg ut i slutet av 1800-talet, men om man diskuterar 1900-talet vill man nog slå ihop de två kategorierna. Jordäntorna låg på 1880-talet på över 14 procent av nationalinkomsten men 1950 på under 5 procent (s 267). I diagrammet syns löneandelen enligt två definitioner: den streckade linjen är arbetarlöner/(arbetarlöner+vinster) och den heldragna linjen är arbetarlöner/(nationalinkomsten).

Jag väljer att fokusera på den första definitionen, dvs den heldragna linjen, eftersom den inte kompliceras av jordräntornas och tjänstemannalönernas förändrade andel. Denna visar en ökande trend mellan 1870 och början av 1890-talet då den toppar på 64 procent. Därefter följer ett långt fall fram till första världskriget, vid vilkets början nivån är runt 53 procent. Mellan kriget och 1925 saknas data, men när serien börjar igen befinner den sig mycket högre, runt 62 procent, och ökar ytterligare litet fram till början av 30-talet. Därefter följer ett brant fall under 30-talet från 66 procent till 53 procent, och därefter under andra världskriget och 40-talets andra hälft en viss återhämtning till 58 procent. Ökningen i samband med första världskriget är intressant och i enlighet med resultat för andra länder. Och även i Sverige syns en ökning, åtminstone i industrin, mellan 1870 och ca 1895.

Vilken är relationen mellan konjunkturer och löneandelen? För Storbritannien överlag finner Phelps Brown och Hart att i en recession faller lönerna mindre än vinsterna, och i återhämtningen sker det motsatta (s 266). Men i USA ser det annorlunda ut: där faller löneandelen i recessionen och stiger i återhämtningen. Och det såg också annorlunda ut i Storbritannien 1870-1895: då föll löneandelen under recessioner.

Fackföreningarnas roll tar Phelps Brown och Hart upp kopplat till fyra skiften i löneandelens utveckling. De första två skiftena, 1870-72 och 1889-89 var till en högre löneandel, och de andra två, 1903-05 och 1926-28, till en lägre andel. Kan skiftena förklaras av variationer i facklig aktivitet? (s 269) Båda de två skiftena uppåt skedde i tider av "exceptional trade-union growth and initiative", säger de och citerar makarna Webbs fackföreningshistorik från 1920: "There were, during the nineteenth century, three high tides in the Trade Union history of our country, 1833-34, 1872-74, and 1889-90". Medan de två skiftena nedåt båda skedde efter stora nederlag för fackföreningsrörelsen: Taff Vale-domen 1901 då facken dömdes vara skyldiga att betala arbetsgivare för kostnader i samband med strejk (domen upphävdes av lag 1906), och efter förlusten i Storstrejken 1926. Så sett så talar historien för att fackföreningar spelat roll. Men, säger Phelps Brown och Hart, det finns andra episoder av särskilda fackliga framsteg eller bakslag då löneandelen inte rör sig: kollapsen 1879, "the belligerence of 1909-13", och fackens starka positioner 1946-50. "So if trade-union strength does have something to do with the shifts, it cannot be the whole story." De menar att den variabel som man också måste titta på är huruvida företagen har förmåga att i respons på stigande löner också höja priserna; "the market environment" (s 270). Denna faktor förklarar också skillnaden i löneandelens rörelse under recessioner mellan 1870-95-perioden och perioden 1895-1913 (s 271). När facklig styrka i fördelaktig marknadssituation lyckades höja löneandelen, så kunde sådan förändring vara varaktig, slutar de med att säga: "shifts in the share of wages, whose persistence implied a change imposed on the patterns of adjustment generally, so that larger or smaller profit margins came to be accepted as normal." (s 274) [1]


Kerr 1954
Clark Kerr, från University of California, börjar sin artikel: "It is a perennial question whether trade-unionism plays the role Robin Hood or Jesse James" (s 279). Det vill säga: omfördelar facken från de rika till de fattiga, eller i blindo, tar från rika och fattiga likadant? Kerr menar att för att kunna besvara denna fråga finns det tre andra frågor som måste besvaras. Ett, kan facken omfördela inkomster? Två, föreligger i särskilda kontexter makt och motivation till att göra detta? Tre, vilka är konsekvenserna? Kerrs artikel diskuterar bara den första frågan, och då inriktat på en typ av fördelning, mellan arbete och kapital. Vissa -- han tar Boulding, Friedman och Samuelson i The Impact of the Union som exempel -- menar att denna fördelning inte spelar någon roll eftersom individer bryr sig om personlig inte funktionell inkomstfördelning. Men de aggregerade andelarna är ändå intressanta för ekonomer och policymakers, menar Kerr; "it was with this problem that classical economics first started, and it is one which has come to the fore again in recent times" (s 280).

De två senaste decennierna har fackföreningsrörelsen i USA gjort stora framsteg, pekar han på. Ett av dess mål har varit att öka löneandelen. Har de lyckats? Kerr menar att det finns två praktiska problem för att besvara såna här frågor. Ett, det finns inte långa tidsserier för många länder, som man skulle vilja ha. Och två, fördelningen påverkas av så mycket mer. Därför måste man "rely on judgment rather than rigorous analysis" (s 281). Litteraturläget är otydligt i frågan om facket kan påverka löneandelen, säger han: Boulding, Dobb, Fellner och Suffrin har svarat nej; Levinson Phelps Brown och Hart, Stigler och Tripp har svarat ja; medan Burkhead, Douglas, Dunlop, Kalecki och Kuznets i sina studier av löneandelen inte nämnt facket. [2]

Kerr har en teoretisk utläggning om sex typer av facklig aktivitet, klassificerade på vad som de vill påverka och hur. Vad som vill påverkas får variera mellan nominallön, reallön, och "distributive shares". Metoden får variera mellan kollektivavtal och den politiska vägen. (3*2=6). Kerr argumenterar för att bara med en medveten strategi och med politiska medel kan facket höja löneandelen mer än kortsiktigt (s 283f).

Kerr har data för de anställdas andel av inkomsterna i USA från Edward Denisons artikel "Distribution of National Income" i Survey of Current Business 1952. Han menar att andelen i näringslivet (the business sector) är stabil över lång tid, och var i princip oförändrad mellan 1929 och 1950. (Jfr blogginlägget "Vinstandelen i USA sedan 1929".) Vidare: andelen var högre under depressionen (1930-33) och recession (1938) än i perioder med god tillväxt; under efterkrigstidsinflation sjönk den, men vid priskontroller ökade den. Och att löneandelen i fackligt anslutna branscher inte ökade mer än löneandelen i icke anslutna branscher. I denna fråga reviderar Kerr, som kollar på perioden 1929-1950, Levinson (1950) och Stigler (1951) som kollar på perioden 1929-1947 och kommer fram till att löneandelen ökade mer i fackligt anslutna branscher (s 289). Överlag kommer Kerr fram till att facket i USA inte höjt löneandelen.

För Storbritannien använder Kerr statistik från Phelps Brown och Hart (1952), och följer av någon anledning dem i att bara använda arbetarnas löner (wages), trots att Phelps Brown och Hart i tabellappendix tydligt redovisar också tjänstemannalöner (salaries). Så menar han att "löneandelen" (wage share) varit rätt konstant i Storbritannien 1870-1950, även om den samtidiga minskningen av andelen arbetare bland andelen sysselsatta innebär att arbetarnas inkomster ökat snabbare än genomsnittet (s 290). Han köper också deras argument att facket kan höja löneandelen när marknaden är hård och inte tillåter att företagen höjer priserna.

Kerrs totala slutsatser är att facket kan påverka den funktionella inkomstfördelningen, höja arbetets andel genom kollektivavtal "when employers cannot quickly escape", genom priskontroller och genom progressiv beskattning (s 291). Men att facket i USA inte har höjt arbetets andel; facket i landet är enligt Kerr en "countervailing power", som Galbraith säger, men ingen "original power". I Storbritannien däremot har facket genom en politisk strategi lyckats höja arbetets andel. Han refererar också till Paul Douglas statistik för att konstatera att arbetets andel i diktaturen Sydafrika är abnormt låg, alltså av politiska skäl.


Maynard 1958
G Maynard, från John Hopkins University, börjar sin artikel med att konstatera att FN:s senaste Economic Survey of Europe in 1956 finner att löneandelen i åtta studerade europeiska länder är klart högre än vad den var före andra världskriget. Ökningen verkar inte ha skett på vinsternas eller de egenanställdas bekostnad, utan på rents (jordräntor? hyror?, på grund av rent control. FN-studien har statistik för 1948-1955 och visar ingen trend i de åtta länderna -- Belgien, Danmark, Frankrike, BRD, Nederländerna, Norge, Sverige och Storbritannien -- under de åren. [3] Löneandelsbegreppet här är både arbetar- och tjänstemannalöner, i privat sektor.

Otippat nog så rör sig löneandelen inte uniformt under perioden med hög inflation i början av 50-talet; i fyra av länderna minskar den och i fyra ökar den. Maynard hade annars förväntat sig att löneandelen skulle sjunka i tider med hög inflation (s 738). Han pekar också på förhållandet mellan förändringar i löneandelen, och terms of trade. I de länder där löneandelen ökade 1951 försämrades ToT, och tvärtom (s 739).

Maynard diskuterar löneandelen i relation till produktivitet och priser. Utvecklingar i utrikespriser påverkar löneandelen på kort sikt: om exportpriserna ökar så ökar kanske inte lönerna i takt med detta, och då faller löneandelen (s 740). Han menar att Norge och Sverige 1950-51 är bra exempel på detta. Effekterna av stigande importpriser är mer komplexa (740-2).

Artikeln avslutas med en empirisk undersökning av ToT, löneandelar och inflation 1948-54 (s 743-6).

 
Phillips 1960
Joseph D. Phillips börjar sin artikel med att hävda att ekonomer är överens om att löneandelen (labor's share) är högre i USA sedan WW1 än vad den var före kriget, men att ekonomerna är oense om trenden därefter -- har den varit sekulärt ökande, eller bara cyklisk? Phillips är intresserad av att beakta de strukturella faktorernas betydelse: storföretagens och den offentliga sektorns tillväxt, arbetskraftens tillväxt. Som han pikant påpekar, med referens till Maurice Dobb (1948) och Phelps Brown och Hart (1952), så kan löneandelen öka samtidigt som ojämlikheten ökar om löneandelen ökar bara genom att andelen arbetare ökar i ekonomin. Den offentliga sektorns tillväxt kan man däremot korrigera för helt enkelt genom att bara titta på privat sektor, vilket förstås är mest relevant. För att korrigera för arbetskraftens ökning räknar Phillips fram ett mått som han kallar "wage parity"-ration, och som är löneandelen dividerad med procent anställda av arbetskraften (s 165).

För nationalinkomst och anställdas kompensation i USA 1929-1957 använder han statistik från Department of Commerce, och för tidigare år Kuznets, King och Bell. För riktigt tidiga år -- 1800-tal -- finns liksom i Sverige bara statistik för vart tionde år, från folkräkningarna. Robert F. Martin (1939) har årlig löneandelsstatistik för 1800-talet, men inga årliga uppgifter om antalet anställda.

Både om man kollar på löneandelen och på "wage parity" så verkar det som att jämlikheten ökade mellan 1870 och 1890, men därefter minskade mellan 1890 och 1910 -- precis som i Storbritannien enligt Phelps Brown och Harts (1952) statistik, och ungefär som i Sverige med Schöns statistik.

För 1909 till 1925 redovisar han Kings statistik, och Kings statistik reviderad av Schuller. Enligt Kings serie låg löneandelen 1909-16 runt 55 procent, ökade 1918-20 till en ny nivå runt 61 procent, och låg därefter kvar där under de resterande åren. För 1919-1929 redovisar han också Kuznets (National Income and Its Composition 1919-1938) statistik, och densamma serien med Schullers (RES, 1953) justeringar. Enligt Kuznets låg löneandelen på 57,9 år 1919, ökar till 61 procent år1922, och faller därefter tillbaka lite granna till 59,9 pricent år 1929. Enligt Schullers justerade serie är lknningen 1919-20 kraftigare och ingen minskning sker fram till 1929. Alla serierna, konstaterar Phillips (s 167), visar en stor ökning 1917 till 1921. Han menar att detta bl a beror på de stora löneutbetalningarna till militär personal.

Från och med 1929 är tillgänglighet på statistik mycket bättre. Phillips redovisar för 1929 till 1957 "percentage of employee compensation" i tre versioner: en vanlig, en spännande version som är den vanliga minus "compensation of corporate officers" (ett mått som moderna forskare skulle vara glada för att ha!), och så en tredje som är den vanliga minus corporate officers och militär personal (s 168). Motivationen för att ha en serie utan corporate officers är att denna kategori "executives of corporations, government agencies, foundations and other instituions who have little in common with ordinary workers beyond their nominal status of employees." (s 170) Statistiken kommer från USA:s Department of Commerce. Statistiken för corporate officers finns i årliga Statistics of Income. Bilden av löneandelen ser ut som så att den ökar under depressionen till en peak 1934 på 70 procent, ligger runt 66 procent 1935-39, faller till runt 62-63 procent under andra världskriget, stiger till en peak på 68 procent år 1945, ligger runt 65 procent 1947-52, och därpå ökar igen till 67-68 procent de sista åren. Phillips menar att de två huvudfaktumen om serien är (a) att den rör sig kontracykliskt, och (b) att den har en ökande trend. Hans wage parity-serier, med fyra olika definitioner, visar däremot ingen trend utan bara en stor peak under stora depressionen och i övrigt ingen större rörelse (s 169).

Phillips går vidare med att kolla på wage parity bara för icke-agrara sektorn (s 172). Han räknar också ut för hela den privata sektorn (s 172f.) Wage parity-serien för privat sektor visar ingen trendmässig uppgång 1929-57 utan bara en cyklisk uppgång vid den stora depressionen (s 174). Icke-trend är det dominanta resultatet för wage parity-serierna, alltså löneandelen rensad för faktumet att andelen av de sysselsatta som är anställda har ökat trendmässigt, och Phillips substantiella slutsats blir därför: "the increase in the percentage of national income going to employees lends little support to such propositions as these: (1) that there is a basic trend toward equality of income distribution, (2) that unions have obtained gains for labor at the expense of other income, and (3) that wage pressure has pushed the economy toward inflation since 1953." (s 174)


Simler 1961
N.J. Simler från University of Minnesota börjar sin artikel med att citera Maurice Dobb: "where wage-earners are strongly organized in trade unions, one might expect labour to succeed in obtaining a larger share of the product than elsewhere" (från Wages, 1946). Syftet med Simlers artikel är att  empiriskt testa denna idé, att facklig anslutningsgrad är positivt associerad med nivån på eller förändringar i löneandelen, i tillverkningsindustrin i USA. Hans huvudslutsats är att det inte finns någon sådan association. Han menar att hans resultat är lika Levinsons (1951) och Sultan (1954), men att hans metod är tillförlitligare. För det första så har han statistik för enstaka industrier (industries). Och för det andra så använder han enkel trendanalys för att jämföra fackligt anslutna industrier med icke fackligt anslutna (s 369). Detta är bättre än att bara jämföra året där ens serie börjar med året där serien slutar, menar Simler. Kerr, Brofrenbrenner och Levinson i AER 1954 använde alla denna "metod" och Levinson kom fram till att löneandelen hade ökat medan de andra två kom fram till att den inte hade gjort det. Detta eftersom Levinson jämförde 1929 och 1952 medan Bronfenbrenner och Kerr jämförde 1929 och 1950. [4]

Simler definierar "labor's share" som "the ratio of production and related workers' wages to value added by manufacture". Nu vet jag inte hur han definierar "related workers", men det verkar alltså som att det fokuserar på arbetarnas, inte tjänstemännens, löner. Facklig organisering definieras som  andelen av arbetare som omfattas av kollektivavtal. Han har inte lika bra datatillgång för kollektivavtalen som för löneandelen, och sammanfattar därför kollektivavtalvariabeln i två medelvärden: ett för perioden före 1935 och ett för perioden efter 1935. Löneandelsdata kommer från Bureau of Census istället för Department of Commerce NIPA-statistik; fördelen med detta är att de först nämnda samlas in på en "establishment basis" medan de senare nämnda samlas in på företagsnivå (s 370). Han har tillräckligt mycket data för 36 branscher, varav 12 tvåsiffriga och 24 tre- och fyrasiffriga. (Om två- och tresiffriga branschindelningar, se bloggen här.) De tolv tvåsiffriga branscherna är: "food and kindred products", "textile mill products", "apparel and related products", "lumber and wood products (except furniture)", "furniture and fixtures", "paper and allied products", "printing and publishing", "chemicals and allied products", "rubber products", "leather and leather products", "stone, clay, and glass products", "electrical machinery". Han jämför en "pre-union" period, 1899-1933, och en "facklig" period, 1935-1954. Han har valt 1935 som brytpunkt eftersom (1) Wagnerlagen genomfördes då och regeringen därmed började uppmuntra facklig organisering, och facken började sin "big push" för organisering i tillverkningsindustrin. Och (2) den ger mer löneandelsdata för efterperioden (jämfört med om 1937, en annan kandidat, hade valts som brytpunkt), vilket enligt Simler ger större validitet i jämförelser mellan perioderna (s 371n). Han beräknar förändringstakt för de två perioderna och jämför och relaterar till facklig organisering. För de branscher där han har data för både den förfackliga och den förfackliga perioden förväntar han sig att högre genomsnittlig organiseringsgrad i den senare perioden ska vara associerad med större ökning av löneandelen i den perioden, eller större skillnad i trend i de två perioderna. För de 13 branscher där han bara har data för den senare perioden förväntar han sig att i en jämförelse mellan dem ska de med större facklig organisering ha större ökning av löneandelen (s 372).

Väldigt komplicerat klassificerar han de 36+13 branscherna utifrån 10 (!) olika kriterier -- skillnaden i trend mellan förfacklig och facklig period, absolut ökning av löneandelen, etc.  Löneandelen ökar i nästan alla branscher och mer i de branscher med många fackligt organiserade. Utifrån olika kriterier presenterar han också Spearman's rank correlation coefficients. Genom detta får han fram att det inte finns någon statistiskt signifikant korrelation mellan kollektivavtalens täckningsgrad och löneandelen (s 375). Ett exempel på icke-korrelationen är att den efter 1935 mycket starkt fackligt organiserade stålindustrin såg en ökande trend för lönandelen 1899 till 1933 (+0,20 per år) men en fallande trend 1935-1957 (-0,3 per år).


Hotson 1963
John Hotson börjar sin artikel med att konstatera att ekonomer är helt oeniga om huruvida löneandelen är stabil eller inte. Johnson (RES, 1954), Phelps-Brown och Browne (EJ, 1960) "see stability, rigidity, fixity", medan Solow (AER, 1958) och Kravis (AER, 1959) ser förändring. Sidney Weintraub, konstaterar han, har nyss satt ny fart på debatten genom att (bl a i A General Theory of the Price Level, Output, Income Distribution, and Economic Growth, 1959) skifta fokus från lönernas andel av nationalinkomsten till lönernas andel av Business Gross Product, och hävdat att dess konstans "is probably the most important law, in the true sense, that economists have to work with". Hotson följer Weintraub eftersom det är hans "formulation which has given fresh interest to the topic" (84). Weintraubs mått, som han kallar k, visar betydligt mindre variation för USA1929-1960 än vad löneandelen gör. K räknas ut som BGP/lönerna, så om k minskar så innebär det en stigande löneandel.

Hotson går vidare med att konstruera en k-serie för Kanada 1926-1960, från "the excellent Canadian National Accounts" (s 85). K minskar under perioden, liksom i USA. Han räknar också ut k för en rad olika branscher. K, kallad "The Wage Cost Mark-Up", varierar tillräckligt lite för att Hotson ska kunna hävda att hans studie stödjer Weintraubs teori (s 90). Han argumenterar också för att k är ett bättre mått än löneandelen inte bara för att "it works better that way" (alltså att resultaten stämmer bättre överens med teorin), utan också att den offentliga sektorn inte ska räknas in, medan "full cost pricing" och avskrivningar av kapital ska räknas in (s 91). Och han avslutar artikeln: "We can expect this wage-cost-to-gross relationship to be stable in the forseeable future. Let us, as good economists, concentrate our attention on it to maximize our gains, rather than focusing on the less profitable discussion of wages-to-net-national-income." (s 91) En rätt stöddig slutsats för en studie som bara kan redovisa statistik för två länder under trettiofem år!


Gallaway 1964
Lowell E. Gallaway, då gästprofessor i nationalekonomi vid University of Minnesota och annars vid University of Pennsylvania, börjar sin artikel med att konstatera att intresset för fördelningen av inkomster mellan produktionsfaktorerna varit en del av nationalekonomin så längre som den funnits. I den tidiga nationalekonomin var intresset främst att utarbeta en elegant teori; på senare tid med större tillgång på statistik har utmaningen blivit att ta fram en teori som kan förklara vad statistiken visar.

"This interest is undoubtedly related in some fashion to the social significance that is attached to distributive phenomena, but more than that, it is a manifestation of an intellectual challenge that is, at best, disturbing. After all, any respectable body of economic thought should include some explanation of the process by which the end product of economic activity is distributed to the factors which have entered into its production." (s 574)

Han kallar den nyare litteraturen "abundant" (!), och nämner som exempel Beck (1958), Boulding (1960), Kaldor (1955-6), Kalecki (1946), Kerr (1957), Keynes (1939), Kravis (1959), Phelps-Brown och Hart (1952), Reder (1959) och Solow (1958). Syftet med Gallaways artikel är att fylla i hål i litteraturen och förbättra förståelsen av den funktionella inkomstfördelningen.

Han börjar med vad han kallar en mikromodell, där löneandelen är (1-(1/T)) där T är elasticiteten av substitution mellan arbete och kapital. Med en ökning av priset på arbete beror effekten på löneandelen av hur elasticiteten är: är den högre än ett minskar löneandelen, är den lägre än ett ökar löneandelen (575). Denna "mikroekonomiska modell" menar han har utmanats av makroteoretiker inspirerade av Keynes argument att den klassiska teorin ignorerar den ömsesidiga påverkan mellan priser och löner, och hans argument att lönerna sätts i en speciell arbetsmarknadsprocess (576). De två ekonomer som arbetat mest med en sådan makroteori är Kaldor och Boulding. I Kaldors formulering är kapitalandelen (P/Y) av nationalinkomsten:

P/Y = (1/(Sp-Sw))(I/Y)-(Sw/(Sp-Sw))

Där Sp och Sw är de olika tendenserna att spara ur kapitalinkomster och löneinkomster. Vidare så gör Kaldor en distinktion mellan en situation med eller utan full sysselsättning. I en situation utan full sysselsättning bestäms enligt Kaldor fördelningen av ration av produktpriset till lönerna, och denna ratio bestäms av "mark-up policies" (577). Gallaway är inte imponerad av denna förklaring, som han med rätta tycker är "indeterminate", kanske kan man säga att den helt enkelt inte förklarar särskilt mycket, eller åtminstone inte särskilt konkret.

Han går vidare med att diskutera priset på arbete sektorvis med nominallön som proxy, och redovisar detta för en rad sektorer 1948-1960. Han har tidigare diskuterat problemet med att det inte finns några makromått på elasticiteten mellan arbete och kapital, som i mikroteorin tillfästs stor vikt för bestämningen av löneandelen. Han kollar på korrelationen mellan nominallöneutveckling och löneandelsutveckling i branscherna för att på så sätt uppskatta elasticiteten. Korrelationen är +0,7 och statistiskt signifikant, vilket antyder att elasticiteten oftast är lägre än ett (s 583). Detta är i linje med en artikel av Arrow, Chenery, Minhas och Soliw i RES 1961 som också kommer fram till att elasticiteten i USA:s industri oftare är lägre än ett än över ett. Bland de 20 industribranscher som Gallaway har statistik för är korrelationen +0,95 och statistiskt signifikant, vilket återigen är i linje med att elasticiteten oftast skulle vara mindre än ett.

Gallaway vill integrera mikro- (substitutionselasticitet) och makroteorierna (Kaldor) om löneandelen, och gör detta genom att kolla på relationen mellan kvoten investeringar/inkomster och löneandelen. Han förväntar sig att dessa två variabler ska röra sig i motsatta håll (587). Hans teori är att högre investeringskvot sänker löneandelen, inte tvärtom. Korrelationen funkar för åren 1929 till 1960, särskilt om man undantar krigsåren.


Turner 1965
Marjorie Turner, ekonom vid San Jose State College, börjar sin artikel med att fråga vad arbetsmarknadsekonomen kan lära sig av den fördelningsteori som är "now emanating from Cambridge" -- framför allt i arbeten av Robinson och Kaldor. I Cambridgeteorin bestäms kapitalandelen av investeringskvoten (391). Arbetarklassen är alltså tämligen passiv i denna teoretiska formulering. På lång sikt bestäms lönerna och löneandelen av ackumulationstakten och "thriftiness conditions" (Robinson) eller en "Technical Progress Function" och utbudet på arbete (Kaldor). Denna teori är, säger Turner, ricardiansk. Robinson och Harcourt diskuterar också kortsiktig lönebildning, som de förklarar med begreppet "firm price policy", alltså företagens prissättning och mark-up, som beror på faktorer som graden av monopol (394f). På kort sikt är löneandelen enligt denna teori lägre när graden av monopol är högre, högre när den fackliga anslutningsgraden (motvikten till monopoliseringen) är högre, och lägre när investeringstakten är högre (Robinson, "The Theory of Distribution"). Nominallönerna ökar mindre när de behöver öka (när arbetslösheten är hög) än när de inte behöver öka (under full sysselsättning), vilket gör att inkomspolitik behövs (395). Reallönerna är "residually determined" (396). Att facken inte anses kunna påverka reallönerna "exhibit undiminished loyalty to Keynes's notion that 'the struggle about money wages primarily affects the distribution of the aggregate real wage between different labour-groups, and not its average amount per unit of employment'", konstaterar Turner (396). Turner menar att Cambridgeekonomernas teori här är för stel och ogenomtänkt: om facken kan påverka nominallönerna på kort sikt, är det inte sannolikt att också reallönernas bana på längre sikt också kan påverkas? (s 398f)


Moroney 1966
John R. Moroney från Florida State University börjar med att göra en distinktion mellan makroekonomisk teori om funktionell inkomstfördelning -- Boulding (A Reconstruction of Economics, 1950) Robinson, Kaldor -- och mikroekonomisk teori -- produktionsfunktionen med faktorerna betalda enligt respektive marginalproduktivitet. Han konstaterar också elegant och effektivt att den mesta empririska forskningen om löneandelen använt andelen i hela ekonomin som mått, trots att detta innebär att resultaten ofta blir att långsiktiga skiften beror på strukturella skiften i ekonomin såsom en större andel anställda av de sysselsatta eller en större offentlig sektor, istället för de skiften mellan arbete och kapital som man egentligen är intresserad av (475). Därför är det rimligt att istället studera löneandelens utveckling på sektorsnivå, vilket Moroney gör för 22 industribranscher under 14 år efter 1945. Han skiljer på produktionsarbetare och anställda utanför produktionen, vilket kan jämföras med Phillips (1960) som redovisar löneandelmått både med och utan tjänstemän, och Simler (1961) som bara använder produktionsarbetare. Moroneys artikel har två syften: (1) att beskriva trenden i lönenandelen, och (2) prova om den neoklassiska hypotesen får empiriskt stöd.

Löneandelsforskninge har traditionellt klumpat ihop alla "human resources as a homogenous income recipient, 'labor'", konstaterar Moroney, och detta har ofta varit nödvändigt eftersom det inte funnits något sätt i statistiken att urskilja olika grupper anställda från varandra. Men statistiken från Censuses of Manufactures and Annual Surveys of Manufactures tillåter en att särskilja på produktionsarbetare och icke produktionsarbetare (s 475). Distinktionen är logisk och viktig av tre skäl. Ett, det finns kvalitativa skillnader i vad för typer av jobb som de två typerna av anställda gör. Två, de två typerna av anställda har sett tämligen olika sysselsättningstrender; närmare bestämt har andelen icke-produktionsarbetare ökat i de flesta industribranscher. Och tre, trenderna i de två gruppernas inkomstandelar har divergerat.

Moroney har statistik för 19 tvåsiffrebranscher under perioden 1949 till 1962; 1947 var produktionen fortfarande påverkad av krigstidsförhållanden och 1948 gjordes ingen "annual survey of manufactures", medan 1962 är det år för vilket senaste data är tillgängliga (s 476). Han räknar ut trender genom minsta kvadratmetod-regressioner med en trendvariabel. I alla 19 branscher är trenden för produktionsarbetarnas andel negativ och i 16 av 19 är trenden för icke-produktionsarbetare positiv (s 477).

Moroney förklarar den neoklassiska hypotesen så här: "Under neutral technological progress, the relative share of that factor whose relative price becomes less increases, decreases, or remains constant according as the elasticity of substitution is greater than, less than, or equal to one." (s 478) Konstanta andelar med en elasticitet på 1 är det klassiska Cobb-Douglasfallet, men minskningen av produktionsarbetarnas andel i alla 19 branscher antyder att Cobb-Douglas inte beskriver de verkliga förhållandena i USA:s industri. Moroney har ingen statistik på kapitalintensitet men enighet råder om att kapitalintensiteten i industrin har ökat under efterkrigstiden, och ration icke-produktionsarbetare till produktionsarbetare har också ökat. Detta i kombination med den minskande produktionsarbetarandelen antyder att substitutionselasticiteten är över 1 (s 478). Moroney använder ekonometri för att skatta elasticiteten. En stor mängd studier använder tvärsnittsdata över branscher för att göra detta, och två studier (McKinnon 1962 i Econometrica och Ferguson 1965 i JPE) använder tidsseriedata. Resultaten är motsägelsefulla men de flesta föreliggande studierna verkar luta åt att elasticiteten oftast är under 1 (s 479). Om detta stämmer fungerar den neoklassiska hypotesen inte för att förklara minskningen av produktionsarbetarandelen i USA:s industri, konstaterar Moroney. Han använder Arrow, Chenery, Minhas och Solows formel för att skatta elasticiteter och får resultat där 14 av 18 elasticiteter (branschvis alltså) är större än 1, varav sju stycken statistiskt signifikant (s 480). Att 11 av 18 skattade elasticiteter inte är statistiskt signifikant skilda från 1 förklarar Moroney med relativt stora standardfel beroende på multikollinearitet (s 481).

Moroney börjar sina slutsatser med att diskutera vilka förklaringar som utifrån "ren teori" (dvs neoklassisk teori) skulle kunna anföras till minskningarna av löneandelarna i USA:s industri 1949-1962: "In pure theory, these declining shares could be explained either by production functions with elasticities of substitution greater than one and neutral technological progress, or by production functions with elasticities of substitution less than one and capital-saving technological progress." (s 482) Han konstaterar att hans egen undersökning bara kollat på möjligheten av neutrala teknologiska framsteg. Hans resultat är förenliga med att sådana i kombination av en substitutionselasticitet större än 1 är anledningen till den minskade löneandelen, även om han inte har bevisat att så är fallet (s 483).


Ferguson Moroney 1969
Ferguson, Texas A&M University, och Moroney, numera Michigan State University, börjar med konstaterandet att löneandelen varit slående konstant över de senaste 100 åren, vilket är "widely accepted as a 'stylized fact of modern capitalism'." Men ett annat stylized fact, inte lika brett accepterat, är att löneandelen ökat under efterkrigstiden (s 308). Detta behöver undersökas, menar de. De konstaterar att det finns tre strukturella skiften i ekonomin som kan förvrida bilden. Ett, en stigande offentlig sektorn, där det inte finns någon vinstandel. Två, jordbrukets nedgång. Och tre, en stigande andel anställda och sjunkande andel "unincorporated business". För alla tre skiften finns det tidigare använda korrigeringar -- i det första fallet att bara kolla på privat sektor, i det andra fallet att kolla på privat sektor minus jordbruket, och i det tredje att räkna in en del av egenföretagarnas inkomster i löneandelen, vilket t ex Johnson, Kravis, Burkhead och Budd gör. Ferguson och Moroney lyfter fram en fjärde möjlig strukturell faktor: ökade avskrivningar av kapital (s 308). Eftersom mervärdet beräknas minus avskrivningarna -- de utgår alltså från att nettoförädlingsvärde är standard att använda i litteraturen, vilket inte gäller idag -- så får större avskrivningar löneandelen att se större ut. De visar dock att det inte är detta som är förklaringen (s 309). De tittar på 20 industribranscher 1948-1962. De har en modell med en produktionsfunktion med avtagande marginalproduktivitet för båda faktorerna (arbete och kapital), perfekt konkurrens, och jämvikt (s 311). De undersöker biased teknologiska framsteg à la Hicks: teknologin kan vara kapital-användande, neutral, eller arbetsanvändande. Löneandelen kommer vara konstant i två olika scenarios. Ett, om elasticiteten är 1 och teknologin är neutral (s 312).

"Second, suppose technological progress is capitalusing and that σ is smaller than 1 and k/k is larger than 0. Then relative shares will remain constant if, and only if, the decrease in the relative demand for labor attributable to capital-using technological progress is exactly offset by the decrease in the relative quantity of labor attributable to capital deepening and inelastic substitutability. Alternatively, if the elasticity of substitution exceeds unity, shares will remain constant if, and only if, the increase in the relative demand for labor attributable to labor-using technological progress is precisely offset by the increase in the relative supply of labor. Unless these conditions are exactly satisfied, relative shares will change over time." (s 312)

De börjar med en CES-produktionsfunktion och utforskar teoretiskt förhållandena mellan variablerna fördelning, kapitalintensitet, teknologiska framsteg och substitutionselasticiteten. De går vidare med tidsserieregresioner där löneandelen bestäms av löne/rent-ration (w/r) och en laggad kapitalintensitet (K/L). Koefficienten för w/r tolkar de som substitutionselasticiteten (318). De får fram att elasticiteten är väldigt låg, inte alls över 1 som i Moroney (1966). Koefficienterna av kapitalintensiteten är positiva. Deras tolkningar av resultaten, och översättandet till teoretiska termer och grekiska bokstäver, är eleganta om än kanske diskutabla på några ställen. Den låga elasticiteten innebär att de tekniska framstegen är kapitalanvändande, neutrala eller arbetsanvändande beroende på om "the rate of labor augmentation exceeds, equals, or falls short of the rate of capital augmentation" (s 319). Och:

"Labor's share will increase if: (a) the capital-labor ratio increases and technological progress is nonexistent, neutral, or laborusing; (b) if technological progress is capitalusing but the rate of growth of the capitallabor ratio exceeds the rate of differential factor augmentation; and (c) if the rate of decrease in the capital-labor ratio is less than the negative rate of differential factor augmentation (i.e., labor-using technological progress). On the other hand, labor's share will decline if the positive rate of differential factor augmentation exceeds the rate of growth of the capital-labor ratio."

De sammanfattar de relevanta faktorerna för de 19 industribranscherna i tabellen som syns nedan.

I tio branscher förenades kapitalanvändande tekniska framsteg med en kraftig ökning av kapitalintensiteten, och effekten av den senare mer än uppvägde effekten av den förstnämnda faktorn, vilket innebar att löneandelen ökade i dessa tio branscher (s 320). Fyra branscher uppvisade motsatt utveckling: arbetsanvändande tekniska framsteg men sjunkande kapitalintensitet, så ökande löneandel. Ferguson och Moroney aggregerar också sina resultat och menar att ökningen 1948-1962 i löneandelen i USA:s industri till 60 procent förklaras av ökad kapitalintensitet och till 25 procent av "labor-using technological progress" (s 321).


Keller 1973
Det här är den första artikeln i inlägget som inte kommer från en nationalekonomisk tidskrift; denna kommer från Journal of Economic History och ekonomisk historia-giganten Jeffrey Williamson (vilkens arbeten om långsiktig inkomstfördelning jag bloggat om här, här och här) tackas i en fotnot av författaren Robert R. Keller, verksam vid Colorado State University. Den konventionella bilden av 1920-talets ekonomi i USA, säger Keller, är att tre strukturella faktorer var i spel: monopolmakt, teknologisk förändring och inkomstfördelning (s 252). Snabba tekniska framsteg ökade BNP, men företagens monopolmakt var stark och facken svaga så vinsterna (som Keller sätter inom citattecken!) ökade snabbare än lönerna (dito). Förskjutningen av inkomsterna ledde till överinvesteringar och underkonsumtion vilket var en orsak till den stora depressionen. (Referenserna här är bl a Arthur Schlesingers The Crisis of the Old Order från 1964 och George Soules Prosperity Decade från 1968. Mer populärvetenskapliga böcker än vetenskapliga artiklar alltså.) Keller väljer att titta på inkomstfördelningen mellan arbete och kapital på 20-talet för att omvärdera synen på 20-talsekonomin; han hävdar att "the analysis of factor income shares is an excellent vehicle for uncovering important structural changes" (s 253). Han menar (253n) att nationalekonomer kollat på faktorandelar för att utforska en mängd olika strukturella förändringar, medan ekonomisk-historiker mer har använt indikatorn för att diskutera kapitalisters och arbetares välfärd, och tendenser till underkonsumtion.

Keller menar att den konventionella monopolmakt-teknisk förändring-synen på 20-talet är delvis motsatt det neoklassiska perspektivet, som utgår från perfekt konkurrens, dvs utan monopolmakt. Möjligtvis kan man säga att monopolmakt finns på kort sikt men att neoklassiska förklaringar gäller på lång sikt, säger han med referens till Schumpeter. Historikernas mått på funktionell inkomstfördelning har haft en rad problem. Ett, måtten har inte varit de som nationalekonomer oftast använder. Måtten har varierat mellan en jämförelse mellan ökningstakten i vinster till ökningstakten i arbetsproduktiviteten till förändringar i ration mellan utdelningar och de anställdas kompensation. Två, medan skiftena i funktionell inkomstfördelning ska spegla hela samhället, så har ofta mått bara från industrin använts. Tre, studierna menar ofta att 1920-talets fördelningsutveckling var speciell, men jämför inte med andra perioder. Fyra, väldigt inkompletta mått används för att mäta monopolmakt och teknologiska framsteg (s 253f).

Keller börjar sin sektion om att mäta löneandelen med att diskutera problemet med egenföretagares inkomster. Dessa härstammar från alla tre  produktionsfaktorer, arbete, land och kapital, och de flesta studier delar därför ut egenföretagarnas inkomster till de olika faktorerna enligt någon princip (Johnson i RES 1954, Kravis i AER 1959, Grant i RES 1963). Men Stanley Lebergott, i NBER-antologin The Behavior of Income Shares1964, uttrycker stor skepticism mot hur användbara dessa korrigeringar är; Keller citerar:

"We conclude that nothing useful can be learned by dealing with relative shares for: (a) the economy as a whole, (b) the non-farm economy, (c) agriculture, distribution or any industry (or combination of industries) in which entre- preneurial income plays a significant part. If we stipulate an unchanged ratio of labor to capital income for entrepreneurs within the entrepreneurial in- dustries, we clearly add nothing to our knowledge of the changing rate of re- turn to each factor. If we stipulate that the returns moved parallel to those in the rest of economy or industry, we simply iterate what we know already. If we are free to stipulate a changing ratio-and in the mobile, competitive real world changes surely must take place-we can discover empirical relationships of any type, largely given by our initial arbitrary stipulation of how these changes took place. Hence such limited bits of information of total entre- preneurial income as exist are of little service in our quest."

Nästa problem är hyresinkomster. Inte heller detta problem är lösligt menar Keller, och han exkluderar därför ur sin analys branscher där antingen egenföretagares inkomster eller hyresinkomster är viktiga inslag, liksom den offentliga sektorn (s 256). Metoden är lik Solows (1958). Sektorerna som är kvar är gruvor, tillverkningsindustri, transport, och infrastruktur, vilket motsvarar en tredjedel av nationalinkomsten på 20-talet (s 258). Märkligt nog definierar Keller kapitalinkomster som vinster efter skatt plus räntor; med tanke på att ersättningen till de anställda inte beräknas efter skatt framstår detta som bisarrt asymmetriskt, och måste leda till att Keller överskattar löneandelen och underskattar vinstandelen (s 256f). (I avdelningen "bisarra definitioner" hör också Kellers definition av "kapitalintensiv" hemma: sektorer där vinstandelen är hög, s 261n. Typ överallt annars refererar kapitalintensitet till ration mellan fast kapital och arbete eller output.)

Det är ett välkänt faktum att den funktionella inkomstfördelningen varierar med konjunkturcykler, säger Keller med referens till Schultzes kapitel i NBER-antologin från 1964. Vinstandelen är relativt låg vid botten av konjunkturcykeln (s 257). För att inte låta konjunkturerna färga undersökningen väljer Keller ut jämförelseår som är i högkonjunkturer: 1899-1907, 1923-1929, och 1948-1957. Statistiken för 1920-talet kommer från Kuznets National Income and Its Composition., och den för 1899-1907 från Robert Martins bok från 1939. Keller får fram att under expansionsfaserna 1899-1907 och 1948 till 1957 ökade löneandelen, medan den minskade mellan 1923 och 1929 (s 258). Detta talar för den populärvetenskapliga bilden att 1920-talet var speciellt; faktum är att 20-talet är det enda decenniet under 1900-talet under vilket löneandelen sjunker.

Keller går vidare med att försöka förklara varför utvecklingen under 1920-talet var speciell. Ett fall i löneandelen behöver inte innebära att löneandelen faller inom sektorer, konstaterar han, utan kan beror på att sektorer med relativt låga löneandelar växer snabbare som del av ekonomin än vad sektorer med relativt hög löneandel gör (s 260f). Ungefär hälften av minskningen under 20-talet beror på sådan strukturell förändring, kommer han fram till (s 262). Han går vidare med att kolla på monopolmakt som förklaring, och kollar då på tre sektorer: elektricitet, järnvägar och verkstadsindustri. Han kommer fram till att koncentrationen ökade i elektricitet- och verkstadsindustrin, medan statliga regleringar ökade toppvinsterna i järnvägssektorn (s 266). Samtidigt växte produktiviteten snabbt. Keller går vidare med att kolla på bränsleprisernas betydelse; bränslepriserna föll vilket ökade vinstandelen i övriga sektorer (s 272) -- detta kan ses som det omvända till vad som hände på 1970-talet.


Fotnoter
[1] Också Kerr (1954: 284f) accepterar med referens till Phelps Brown och Hart att konventioner kan ha en effekt på fördelningen mellan löner och vinster. Han hänvisar också till makarna Webbs idé om en "standard rate" för löner.
[2] Referenser för de som svarar ja: Harold M Levinson, Unionism, Wage Trends and Income Distribution 1914-1947 (University of Michigan Press, 1951); Stigler, The Theory of Price (Macmillan, 1952); L. Reed Tripp, "Labor's share in the national income", Annals of the American Academy of Political and Social Science, 1951. Referenser för de som inte nämner facket: Burkhead i Journal of the American Statistical Association 1953, Paul Douglas "Are there laws of production", American Economic Review 1948, John Dunlop Wage determination under trade unions (Augustus Kelley, 1950), Michal Kalecki Essays in the Theory of Economic Fluctuations (Allen and Unwin 1939), Kuznets National Income and Its Composition (NBER, 1941).
[3] Kerr (1954) hävdar att facket i Storbritannien följde en löneåterhållsamhetsstrategi i slutet av 40-talet (wage restraint). Enligt Maynards statistik så såg löneandelen ut så här: 1948 63,9 proc, 1949 63,9 proc, 1950 64,9 proc. Det kan dock vara så att facket var så starkt att löneandelen hade kunnat öka mer, hypotetiskt.
[4] Simler hänvisar till ett paper av Prais och Winsten (1954) om trendanalys.

Referenser 
Ferguson, C.E. och John R. Moroney. 1969. "The Sources of Changes in Labor's Relative Share: A Neoclassical Analysis". Southern Economic Journal.
Gallaway, Lowell E. 1964. "The Theory of Relative Shares". The Quarterly Journal of Economics.
Hotson, John H. 1963. "The Constancy of the Wage Share: The Canadian Experience". The Review of Economics and Statistics.
Kerr, Clark. 1954. "Trade-Unionism and Distributive Shares". American Economic Review.
Keller, Robert R. 1973. "Factor Income Distribution in the United States During the 1920s: A Reexamination of Fact and Theory". Journal of Economic History.
Martin, Robert F. 1939. National Income in the United States 1799-1938.
Maynard. 1958. "Inflation, the Terms of Trade and the Share of Wages in National Income". Economic Journal.
Moroney, John R. 1966. "Time-Series Elasticities of Substitution and Labor's Share in U.S. Manufacturing: The Postwar Period". Southern Economic Journal.
Phelps Brown, E.H. och P.E. Hart. 1952. "The share of wages in national income". The Economic Journal.
Phillips, Joseph D. 1960. "Labor's share and 'wage parity'". The Review of Economics and Statistics.
Simler, N.J. 1961. "Unionism and Labor's Share in Manufacturing Industries". The Review of Economics and Statistics.
Turner, Marjorie S. 1965. "Wages in the Cambridge Theory of Distribution". Industrial and Labor Relations Review.

Löntagarersättning och företagsvinster i USA sedan 1946

"These are the worst of times for workers, and the best of times for companies". Så parafraserade New York Times Dickens i augusti 2011, apropå ny statistik visade att företagens vinster som andel av BNP var högre än någonsin förr. Jag har tidigare diskuterat vinstandelen i USA sedan 1929 här på bloggen. Ett krux med detta mått är att ingen egenföretagare räknas som en helt egen kategori och att förändringar i den gruppens storlek och inkomster förstås förändrar bilden om man rakt av kollar på vinster/totala inkomster eller löner/totala inkomster. Ett sätt att slippa den komplikationen är att bara kolla på en ratio mellan anställdas kompensation och vinsterna. Denna ratio syns för perioden efter andra världskriget i diagrammet nedan, som den orangea heldragna linjen. Prickad lila linje är lönerna (dvs inte hela kompensationen) relaterat till vinsterna. Inritat är också en kvadratisk trend för kompensation-vinst-ration.

Bilden ser rätt tydlig ut -- ration står rätt stilla under 50-talet, ökar 1968-1980 ungefär, och minskar därefter, om än med två lokala toppar 2000 och 2006. Den kvadratiska trenden -- som modellerar att variabeln först ökar och sen minskar -- lyckas förklara 42 procent av den totala variationen.

---

statistik från Bureau of Economic Analysis National Income and Product Accounts (NIPA).

--

Uppdatering 30 juli 2013

Rebecca Wilder har två nya blogginlägg om vinstandel och liknande i USA: "Best to own a business rather than to work for one", 22 juli, och  "The trend in US corporate profits is what you think it is", 24 juli.

Uppdatering 7 september 2013

Jared Bernstein, "The Audacity of the Fight for Higher Wages", Economix 30 augusti

Josh Bivens, "Slow Wage Growth Just One More Sign How Big a Problem the Profit-Based Recovery Is", EPI 23 augusti

Dylan Matthews, "Between 2000 and 2012, American wages grew... not at all", Wonkblog 21 augusti -- medianlönen ökade inte mellan 2000 och 2012. Bygger på EPI-rapporten "A Decade of Flat Wages" av Lawrence Mishel och Heidi Schierholz.

Uppdatering 30 oktober 2014
Brad DeLong: lägsta kvintilen i USA har sett real inkomstväxt med 1.3 procent om året sedan 1979 medan real BNP/capita växt med 1.6 procent per år. (Tre kvintilerna i mitten 1.1 proc om året, översta kvintilen 64 proc högre 2010 än 1979, att jämföra med 40 proc för lägsta kvintilen.) Ett litet, obetydligt gap? Nja. 0.9 procent av medianhushållets 1.3 kommer från sjukvårdsförmåner som CBO räknar som reala inkomster -- men detta är förstås inget som hushållen kan köpa saker för.
Brad DeLong, "Material well-being in America since 1979"

80-talsmakro: stagflation och lönerigiditet

1970-talet är gränsen mellan två distinkta makroekonomiska epoker i Västvärlden efter 1945. Produktivitet, arbetslöshet, inkomstfördelning, sektorssammansättning och annat gick i olika riktningar före och efter 70-talet. Här ska jag skriva om några nationalekonomiska papers från 1980-talet, som försöker tolka 70- och 80-talens utvecklingar. Papprena är fascinerande både som idéhistoria: så här var makrodebatten på 80-talet -- och som analyser som håller än idag.


Medoff 1983
James Medoff börjar sin artikel med att konstatera att på 70-talet ökade nivån av arbetskraftsbrist och löneökningar som var associerade med en viss nivå av arbetslösheten i USA. Arbetskraften växte väldigt snabbt under decenniet: med 2,5 procent per år att jämföra med 1,7 procent per år under 60-talet och 1,1 procent under 50-talet (s 87). Och arbetslösheten ökade alltså samtidigt som antalet vakanser per arbetslös ökade kraftigt -- Beveridgekurvan försköts alltså utåt, vilket visades t ex av Katharine G. Abraham (1982).

Detta förklarades bland annat av en förändrad arbetskraftssammansättning. Beveridgekurvan var inte den enda kurvan som skiftade utåt, utan det gjorde också Phillipskurvan, dvs relationen mellan arbetslöshet och inflation. Medoff fokuserar mycket på regionala imbalanser för att förklara detta: i nordost gick ekonomin tillbaka under decenniet, samtidigt som den boomade i sydväst och vid stillahavskusten. Båda kurvorna skiftade utåt: obalanserna på USA:s arbetsmarknad ökade kraftigt efter 1973 (s 116f).

Robert E. Hall diskuterar i sin kommentar till Medoffs paper -- i BPEA publiceras alltid kommentarer till artiklarna -- huruvuida en del av den ökade arbetslösheten under 70-talet kan förklaras av mätproblem. Robert Solow diskuterar i sin kommentar help wanted-indexet (som räknar annonser för arbetskraft i tidningar) som mått på arbetmarknadstryck, och konstaterar att det vore bättre med direkta vacancy rates. Han diskuterar också hur jämförelser med andra rika länder skulle kasta ljus på Medoffs regionaliseringsargument. Vidare så diskuterar han huruvida den strukturella arbetslösheten verkligen ökat, eller om ökningen av arbetslösheten snarare är ett cykliskt fenomen.


Sachs 1983
Jeffrey Sachs börjar sin artikel med att konstatera att även om arbetslösheten är på en historiskt hög nivå i OECD-länderna och inflationen har gått ner, så är politikerna skeptiska till att förespråka stimulanspolitik. En anledning till skepticismen är att en del politiker ser krisens rot i för höga löner och lönekostnader, vilket innebär att krisen inte kan lösas med expansiv finanspolitik. Sachs citerar för ett exempel Västtysklands FDP-finansminister Otto Lambsdorff, från ett tal 1983

"our economies are still carrying the burden of an excessive real wage level from the seventies. A considerable part of current unemployment is due to the fact that labour has now become too expensive. ... However, correcting false distribution relations needs time. A start has been made in most of the major industrial countries."

Sachs förespråkade själv denna analys i ett paper i BPEA 1979, "Wages, profits and macroeconomic adjustment". Därför ser han 1983 extra orsak att diskutera frågan. Hans allmänna analys är att reallönerna förklarar en del av den varaktiga ökningen av arbetslösheten sedan 1973, men inte den skarpa ökningen efter 1980. Ökningen efter 1980 förklarar han med penningpolitisk åtstramning (s 266). Vidare så menar han att "while high real wages complicate demand-management policies, they do not preclude them" (s 256).

Löneandelen ökade i de flesta OECD-länderna på 70-talet. (Sachs diskuterar både löneandelen, och en cykliskt adjusterad löneandel.) I Frankrikes industri från 42 procent 1969 till 46 procent 1978, i Tyskland från 52 till 60, Japan från 40 till 50, i Storbritannien från 70 till 74. [1] Märkligt nog ökade löneandelen också något mellan 1978 och 1981. Sachs skriver förändringen i löneandelen som reallöneutvecklingen minus produktivitetstillväxten minus KPI-förändringen relativt till prisförändringen i branschen (s 260). I länder där reallönetillväxten växlat ner i takt, kan löneandelen i industrin ändå öka om priserna på industrins varor minskar relativt till andra priser (ibid). Denna relativa prisförändring spelade en viktig roll i industrins profit squeeze 1978-81, mycket större än 1973-78.

Sachs går vidare med att diskutera ett begrepp som han kallar "wage-gap". Han antar att (den konjunkturjusterade) löneandelen var på en "lagom" nivå för full sysselsättning 1965-69 och definierar lönegapet senare som avvikelsen från 65-69-nivån (s 261). Sachs menar att lönegapet kan användas för att förklara arbetslöshetens utveckling, Phillipskurvans skiften, och nedgången i profitabilitet även tillsammans med cykliska variabler (s 262). Han menar dock att det är stor skillnad mellan USA och Europa i dessa förhållanden (s 263). Han kör regressioner där arbetslösheten är beroende variabel, en laggad beroende variabel på höger sida, produktivitetens trend, en dummy för 1975-81, och den laggade produktlönen logaritmerad. En andra variant är att tidsdummyn och produktlönen byts ut mot en laggad version av lönegapet. Av de sex länderna som han kollar på är relationen mellan löneutveckling och arbetslöshet stark i fyra men icke-existerande i Frankrike och USA. Keynes skrev i General Theory att reallönerna skulle minska i företagen när efterfrågan minskar, men Dunlop ( i EJ, 1938) och Tarshis (i EJ, 1939) ifrågasatte detta. Nyligen har Geary och Kennan (i JPE, 1978) hävdat att reallöner och arbetslöshet inte hänger ihop men Sachs ifrågasätter "several technical aspects of that work". Han är mer nöjd med en studie av Grubb, Layard och Symons (stencil, 1982) som når resultat lika hans egna. Sachs hävdar att det finns två sätt att förena hans resultat med litteraturen. Det första är att konstatera att USA är annorlunda, och att forskningen mest använt data från USA. Det andra är att konstatera att reallönerna kan bete sig olika i olika historiska konjunkturcykler, och Sachs föreslår att 70-talets utbudschocker stärkt bandet mellan lön och arbetslöshet (s 265).

Nästa diskussion i Sachs paper är huruvida keynesiansk efterfråganpolitik kan användas för att hantera en strukturell kris. Hans argument är ja. Han tar upp en poäng från Sheila Bonnell (i Economic Record, 1981) som påpekat att i början av den stora depressionen -- säg 1933 -- så hade en ekonom kunnat skriva ett paper om att krisen berodde på en profit squeeze (s 272). Bonnell har bland annat statistik för Sverige och visar att löneandelen här ökade kraftigt 1928-32, för att sedan minska kraftigt 1932-37; mönstret var likadant i Tyskland, Storbritannien och USA. I alla länderna ökade vinstandelen 32-37 genom expansiv ekonomisk politik, ekonomisk expansion och nominallönerigiditet som gjorde att lönerna inte ökade i takt med produktiviteten. Utmaningen för den ekonomiska politiken är samma 1983 som i början av 30-talet, menar Sachs: att öka efterfrågan och vinsterna. Det finns tre problem. Ett, en del av efterfråganpolitikens mekanism för att ge reallöneåterhållsamhet är högre inflation, vilket är svårt att förespråka 1983. Några ekonometriska studier -- Sachs i BPEA 1979, Gordon i EJ 1982, och Branson och Rotemberg i EER 1982 -- visar att nominallöneutvecklingen i Europa idag (alltså 1983) är så nära länkad till inflationen att en expansion lika gärna kan öka löneandelen som sänka den. Nominallönerna reagerar i Europa omedelbart på KPI; i USA med en lagg (s 275f). Två, på 30-talet fanns det stora produktivitetsvinster att göra på en expansion; dessa är antagligen inte lika stora idag. Och tre, manöverutrymmet för policymakers är mindre idag (s 275).

Sachs rekommenderar som policy sociala pakter (han kallar det "sociala kontrakt") mellan regeringar och fack där regeringarna lovar expansiv politik i utbyte för löneåterhållsamhet (s 284). Att arbetslösheten är mycket hög gör att risken för inflation är noll, vilket gör att regeringarna har utrymme för expansiv politik. Han konstaterar att policymakers i Europa försöker minska nominallönernas känslighet till inflationen: under 1982 försvagade regeringar i Belgien, Danmark, Frankrike och Italien löneindexeringen. Och i Sverige devalverade regeringen:

"In Sweden the new socialist government undertook a very large 16 percent devaluation in October 1982, with the apparent understanding of the major trade union federation there that wage bargainers would accept the resulting reduction in real wages. The understanding seems to be that a real wage reduction is a worthwhile price to pay for increased external demand and employment." (s 286)

Sachs menar att dessa policies är bättre än försöken att få ner löneandelen (få fram löneåterhållsamhet) genom åtstramningspolitik och ökningar av arbetslösheten.


Wilcox 1983
1970-talets ekonomiska kaos ledde till stora ökningar av inflationen, arbetslösheten och nominalräntorna. Men, menar James Wilcox, det är minskningar som är det svårförklarade: aktiepriser, produktivitet, och realräntor. Den mesta forskningen om relationen mellan nominalräntor och realräntor fokuserar på Fisherneutralitetsantagandet om att nominalräntor ska ha ett ett-till-ett-förhållande med förväntad inflation. Wilcox för in minskad efterfrågan på kapital, orsakad av minskad tillgång på komplementära inputfaktorer , som energi (s 44f). En mängd studier -- Berndt och Wood, Bendt och Khaled, Hudson och Jorgenson -- har visat att energi och kapital är komplementära produktionsfaktorer. "These results imply that the net demand for capital falls in response to such supply shifts."

Han har data för USA från 1952 till 1979. Räntevariabeln är årlig nominell avkastning på ettåriga statsobligationer (Treasury bills). För inflationsförväntningar för de kommande 12 månaderna använder han Livingstonserien från Philadelphia Fed, som finns för varannat år. Skiften i LM-kurvan "mäter" Wilcox med en variabel för likviditet som är årlig tillväxttakt i penningutbud de senaste sex månadenra jämfört med samma för de senaste tre åren. Skiften i IS-kurvan "mäter" Wilcox med två variabler. Ett, en efterfråganvariabel som är förändring i statliga försvarsutgifter och exporter. Och två, importpriser på råvaror relaterat till dollarkursen (s 48). Regressionerna är Cochrane-Orcutt-autokorrelationskorrigerade.

Enligt hans skattningar innebar förändringarna i råvaruutbud en minskning av realräntorna med 1,7 procentenheter från 1972 till 1978 (s 52). Detta stämmer väl överens med Michael Brunos (1981, pdf) resultat att faktorprisutvecklingen sänkte vinstkvoten med 1,5 procentenheter. Avregleringen av finansssektorn 1979 -- där Wilcox studie tar slut -- innebär sannolikt att förhållandena mellan variablerna förändras. Kombinerat med långsammare tillväxt i penningmängden och mer förmånlig prisutveckling på råvaror förutspår Wilcox stigande realräntor.


Mitchell 1983
Daniel Mitchell använder ett dataset insamlat av Bureau of Labor Statistics under 1920- och 30-talen för att jämföra löneflexibiliteten då med den ca 1980. Han visar att nominallöneflexibiliteten var större på 20- och 30-talet och nominallönesänkningar vanligare, även om lönerna inte var så flexibla som läroboken säger.

Löneutveckling i företagssamplet för 1928. 

Och ett fint exempel på vintage diagramdesign, anno 1983!

De flesta studierna på löneflexibilitet i USA har haft data på en aggregerad nivå, säger Mitchell, men med mikronivådata kan man säga mer. Han hävdar också att data från 20- och 30-talen, före den fackliga expansionen i samband med den arbetsrättsliga utvecklingen under 30-talen, är särskilt intressanta (s 3). BLS började samla in företagsdata med information om löneutveckling 1922 och de visar att lönerna ökade i de flesta företagen 1923 och 1926, men att vid 1930 hade lönesänkningar blivit regeln (s 4). 1933-34 började lönerna öka igen, i samband med New Deal-politiken. Men nominallönesänkningar var uppenbarligen inte tabu. Detta resultat vill Mitchell jämföra med efterkrigsperioden. För 1950-talets början finns tyvärr bara företagsdata för fackligt organiserade större företag (s 6). Dessa kan inte jämföras med ett sample där de flesta företagen inte är fackligt organiserade. Mellan 1959 och 1978 samlade BLS däremot in löneutvecklingsdata från industriföretag både med och utan fackföreningar. Mitchell tar 1959-1964 och jämför med 1923-30. Nominallönesänkningar är mycket ovanligare 1959-64, och spridningen i löneutvecklingen mellan företagen mindre (s 8). Mitchell menar att spridningen av fackföreningar, kollektivavtal och nya managementstrategier minskat nominallöneflexibiliteten (s 11). Han menar också att nominallöneflexibiliteten under 20- och 30-talen inte räddade ekonomin undan depressionen.


Mitchell 1985
1980 gav Mitchell ut boken Unions, Wages and Inflation. Där gjorde han tre argument: att lönerna ökat snabbare i fackligt organiserade företag än i icke-organiserade, att löneutvecklingen blivit mindre responsiv till efterfråganförhållanden, och att facken försvagats medlemsmässigt. 1982 rapporterade han i BPEA att fackliga lönesänkningar (wage concessions) blivit vanligare. Med ytterligare tre år av observationer diskuterar han 1985 huruvida det skett ett skifte i facklig lönesättning. Han hävdar att så är fallet, och gör fyra poänger. Ett, fackliga löneindex har nyligen ökat förvånansvärt långsamt, givet makroförhållandena. Två, institutionella utvecklingar "in the union sector" -- i USA görs det ju tydlig skillnad mellan fackligt organiserade och ickeorganiserade "sektorer" -- stödjer idén om ett skifte i den fackliga lönesättningen. Tre, löneeftergivenheten de senaste åren antyder att fackliga löneökningar de kommande åren kommer vara långsammare och mindre inflationsföljande än tidigare. Och fyra, den fackliga sektorn är stor nog att påverka den totala löneutvecklingen även om inget skifte skett i den ickefackliga sektorn.

Andelen anställda i den privata sektorn med lönefrysningar eller lönesänkningar ökade mycket kraftigt i början av 1980-talet. Mellan 1966 och 1974 låg andelen mellan 0 och 1 procent, mellan 1975 och 1979 mellan 2 och 4 procent, och så 1981 8 procent, 1982 44 procent (!), 1983 37 procent, 1984 23 procent och 1985 26 procent. Mitchell har data för 1959-85 och de enda tidigare åren som hade tvåsiffriga andelar är 1962 (22 procent) och 1963 (25 procent). Mitchell visar (s 577-8) att variationer i arbetslöshet och inflation inte kan förklara 80-talets speciella löneutfall.

Det tidiga 1980-talets löneeftergifter var särskilt vanliga i vissa sektorer. Allra mest drabbad var byggsektorn som stod för 39 procent av alla fall (s 581). 10 procent var i detaljhandeln, 9 procent i metallindustrin, 6 procent i maskinindustrin, och 4 procent vardera i trä och flyglinjer. En vanlig förklaring till löneeftergifterna är avregleringar (t ex flyglinjerna) och ökad internationell konkurrens (t ex industrin), men detta stämmer uppenbart inte på de två branscherna som står för allra flest: bygg och detaljhandel (s 583).

Lönenormskiftet kopplar Mitchell till George L Perrys (1980, 1983) forskning om hur lönenormer skiftat t ex när inflationen sjunkit (i början av 60-talet) eller arbetslösheten ökat. Mitchell menar att ett sådant skifte skett ungefär 1980, till lägre löneökningstakt (s 584). Detta beror bl a på försvagningen av facket gentemot arbetsgivarna, som artikulerats i förändrad arbetsmarknadsreglering, färre strejker m m (s 587). Bureau of Labor Statistics började inte mäta skillnaden i lön mellan fackligt organiserade och oorganiserade förrän 1975. Mellan 1975 och 1982 ökade skillnaden med 8 procent (vilket ökade arbetsgivarnas motstånd till facket, vilket jag diskuterat i en artikel i Fronesis), och mellan 1982 och 1985 minskade den med 3 procent.

För att analysera löneeftergifterna ekonometriskt använder Mitchell ekvationen:

w = a + bU + cp

där w är löneökningstakten, U är en omvänd version av arbetslösheten eller någon annan efterfrågankänslig variabel, och p är ett laggat inflationsmått, och a, b och c är koefficienter. Koefficienten a blir då ett mått på lönetrycket, och Mitchell använder denna för att diskutera Perrys idé om förändrade lönenormer. Koefficienten b tolkar Mitchell som "responsiveness to demand", och c som "sensitivity to price change".

Mitchell avslutar sin artikel så här:

"If the peak of concessionary settlements has now passed, there could be some 'firming' of reported pay adjustments as the proportion of freezes and cuts diminishes. But even those settlements containing positive wage adjustments have been notably moderate in recent years. There is nothing in the labor market that would suggest a reversal of this moderation." (s 599)

Och vad jag tycker är intressant här är att Mitchell pratar om "löneåterhållsamhet", trots att hela hans analytiska diskussion handlar om en maktförskjutning mellan fack och arbetsgivare snarare än om fackliga strategier per se. I litteraturen om löneåterhållsamhet är detta ett problem som diskuteras för lite: att om ens mått på "löneåterhållsamhet" är löneutfall, som ju uppenbart påverkas av också en massa andra faktorer -- inflation, arbetslöshet, maktförhållanden -- så är det i praktiken omöjligt att urskilja effekter av löneåterhållsamhetsstrategier från effekter av förändrade maktförhållanden. I l.å.-litteraturen brukar detta problem "lösas" genom att man bara pratar om l.å. och inte om makt; Mitchell gör det omvända och pratar bara om makt och inte om l.å.

Katharine Abraham tar i sin kommentar till Mitchells paper upp en väldigt intressant fråga. Mitchell har gjort en väldigt enkel lönemodell (w = a + bU + cp) som överpredicerar löneökningarna 1981-85, och tolkar sedan det faktiska utfallets underskott till modellens förutsägelser som ett resultat av den oberoende variabel som han intresserar sig för, dvs "löneåterhållsamhet"/maktrelationer. Abraham menar att man istället skulle kunna använda en mer komplex modell som inte överpredicerade så mycket, utan istället försöker modellera "löneåterhållsamheten". Hon menar att arbetslösheten inte är den bästa variabeln för att fånga långsiktiga efterfråganskiften för fackligt ansluten arbetskraft (union labor). De branscher med störst minskningar av sysselsättningen var de med många fackliga medlemmar. Abrahams tillvägagångssätt och synsätt är lite annorlunda än Mitchells, men hon håller med om hans slutsats att den fackliga löneutvecklingen kommer vara långsam de närmsta åren.


McCallum 1985
En stor litteratur om arbetslösheten i Europa har diskuterat löneandelen, genom Bruno och Sachs lönegapsbegrepp, i industrin (Malinvaud 1982, Sachs 1983, Bruno och Sachs 1984, Giersch och Wolter 1983, Kouri 1982, Calmfors och Horn 1982). McCallums argument är att "lönegapet" är ett dåligt mått på skillnaden mellan den faktiska reallönen och reallönen vid full sysselsättning (s 437). Hans teoretiska ramverk baseras på en CES-produktionsfunktion (konstant substitutionselasticitet). Han lägger fram två centrala ekvationer. Den första relaterar kapitalandelen av inkomsterna till kapitalintensiteten och möjligtvis också takten i tekniska framsteg. Den andra ekvationen visar att kapitalintensiteten beror på produktlönen och tekniska framsteg -- "en konventionell arbetskraftsefterfrågankurva skriven i en okonventionell form". Kapitalstocken ses, "as is standard in much work of this kind", som exogen (s 438). Energi som input ignoreras också. Produktionsfunktionen är:

Där Y är nettoförädlingsvärdet, λ är takten i Hicksneutrala teknologiska framsteg, N är arbete och K är kapital. (Hicksneutrala teknologiska framsteg är sådana som inte påverkar relativa marginalproduktiviteten av arbete och kapital.) β är (1-σ)/σ, där σ är substitutionselasticiteten mellan arbete och kapital. McCallum följer Kmenta (1967) och Artus (1984) i att använda följande "linjära approximation"/praktiska version:

Där y, a, n och k är logaritmerade versioner av de versala faktorerna från den teoretiska ekvationen. Han antar att produktlönen (W) är lika med arbetets marginalprodukt. Fördelningen av inkomster mellan arbete och kapital blir som följer. S^K är vinstandelen:

Kapitalandelen beror positivt eller negativt på kapital-arbete-ration beroende på om subsitutionselasticiteten är mindre eller större än 1. I Cobb-Douglas-fallet där elasticiteten är 1 blir β 0 och kapital- och löneandelarna är konstanta.

Hur påverkar produktlönen kapitalintensiteten? Enligt McCallum:

k-n är kapitalintensitet (insatsen av kapital relaterad till insatsen av arbete), och den bestäms alltså av en konstant och av (substitutionselasticiteten/vinstandelen)*(produktlönen-teknologiska framsteg). Hög vinstandel och snabba teknologiska framsteg minskar kapitalintensiteten; hög elasticitet och hög produktlön ökar den. Om elasticiteten (σ) är större än 1 så minskar vinstandelen när kapitalintensiteten ökar, vilket kommer hända när reallönen ökar snabbare än Hicksneutrala tekniska framstegen (s 439). McCallum ställer också upp ekvationen med Harrodneutral teknisk utveckling istället; denna innebär att tekniska framsteg är arbetsförmerande (labour augmenting). (Om tekniska framsteg är kapitalförmerande så heter det att de är Solowneutrala.)

McCallum kollar på vinstandelens utveckling i hela ekonomin och i industrin i 8 länder 1955-1982. I alla länder har den en fallande tendens, och i några länder vänder den uppåt precis i slutet. Han kör för hela ekonomin regressioner med vinstandelen som beroende variabel och kapitalintensitet, mätt som kapitalinput per capita delat med arbetsinput per capita, som beroende variabel. Bara den Hicksneutrala modellen används, så inga mått på tekniska framsteg. För industrin har han samma mått som beroende variabel, men kapitalintensitetsvariabeln är kapitalstock delat med arbetade timmar. Och han har en variabel som jag inte riktigt fattar, som är "estimates of Hicks-neutral technical progress", från Artus (1984). Han konverterar denna ("very roughly") till Harrodneutral genom att dela den med 2/3, vilket approximerar löneandelen (s 442). Den Hicksneutrala regressionen är

S^K = a0 + a1(k-n)

, där S^K är vinstandel, a0 är en konstant och a1 är koefficienten för kapitalintensitet. Och den Harrodneutrala är

S^K = a0 + a1(k-n-γt)

, där γ är Artus (1984) skattningar, och t är tidstrend. Det intressanta är koefficienten a1, som visar ifall kapitalandelen ökar eller minskar av en ökad kapitalintensitet (k-n). McCallum är nöjd med att r^2 blir så hög; 60 procent i variationen i kapitalandelen i de 6 länderna under 25 år (1955 till 1979) förklaras av kapitalintensiteten (s 445). Koefficienten är negativ.

Undersökningen har begränsats till länder där det finns data på kapitalstocken. För att testa idén på fler länder så använder McCallum därefter BNP per capita (relativt till USA) som proxy för kapitalintensitet (antagandet är att i rikare länder är kapitalintensiteten högre). I denna regression har han 14 länder 1955-1979 och får konsistenta resultat: rikare länder har lägre kapitalandelar, vilket han tolkar som att högre kapitalintensitet ger lägre kapitalandel. McCallum drar slutsatsen att den långsiktiga (!) utvecklingen av faktorandelarna förklaras väl av en konventionell CES-produktionsfunktion där substitutionselasticiteten är lägre än 1 (s 448). Han menar också att han presenterat en delförklaring till det stora fallet i vinstandelen på 70-talet, även om (jo...) fler faktorer behövs för att förklara det skeendet.

McCallum går vidare med att undersöka relationen mellan produktlöner och kapitalintensitet, som alltså påvisats ha en effekt på vinstandelen. Han modellerar relationen så här, först i Hicksneutral och sedan i Harrodneutral version:

Kapitalintensiteten k-n ses alltså i Hicksneutral version som en funktion, med koefficient b, av produktlöner w - tekniska framsteg γ. Hans regressioner med denna ekvation ger skattade värden för b runt 1,75 i Hicksversionen och runt 0,8 i Harrodversionen. Han går vidare med first difference regressioner och med regressioner som tar hänsyn till ekonomiska konjunkturer.

Vilka är implikationerna för lönegapslitteraturen? Vinstandelen, som Bruno och Sachs använder, kommer vara en bra approximation av lönegapet bara om den hypotetiska full sysselsättnings-kapitalintensiteten är konstant över tid och mellan länder. Men så är inte fallet, visar McCallums undersökning (s 452). Denna hypotetiska kapitalintensitet har ökat under efterkrigstiden, fortast i Japan, långsammast i USA och mellan i Europa. Detta innebär att Bruno-Sachs lönegapsmått överskattar lönegapet i Japan och Europa relativt till USA. Han menar att Bruno och Sachs i realiteten därför inte kommit ifrån det ursprungliga problemet att skilja kapitalintensiteten (n) från den hypotetiska full sysselsättningskapitalintensiteten (n*).

Märkligt nog går McCallum vidare med att diskutera förhållandet mellan lönerigiditet och arbetsmarknadsinstitutioner, vilket man kan tycka är en diskussion vid sidan av vad han diskuterat de första 20 sidorna i pappret. Men tydligen var det hans ursprungliga intresse, varpå han fastnade i mätfrågan om "lönegap". Han menar att Bruno och Sachs definierat lönerigiditet som lönegap, det vill säga använt en utfallsvariabel som proxy för en ex ante-variabel, vilket aldrig är bra (s 456). [2] Han föredrar Grubb, Jackman och Layards (1983) mått, som är antal punkt-år av arbetslöshet (alltså procentenheter arbetslöshet * år) som behövs för att uppnå en procentenhets minskning av reallönerna, givet att ingen permanent ökning av inflationen pågår (s 457). Men att mäta lönerigiditet är svårt, säger McCallum (s 458).

McCallum börjar sina slutsatser: "In line with the implications of a conventional CES production function with elasticity of substitution less than one, falling profit shares are well explained by capital deepening, while the rate of capital deepening is itself well explained by the growth rate of product wages in relation to the rate of technical progress." (s 458)


Romer 1986
En etablerad "sanning" -- ett "stylized fact" -- på 80-talet var att efterkrigstidens ekonomi var mindre volatil än ekonomin före 1945, sett till makroindikatorer som BNP, arbetslöshet och industriproduktion. Christina Romer ifrågasätter i denna artikel detta "stylized fact" utifrån statistiken och en diskussion om dess kvalitet. En av de studier som hon argumenterar emot är DeLong och Summers (1984), som hävdar att konjukturcyklerna är mindre svängiga "idag" (dvs på 80-talet) än före 1945. Om nu stabiliteten inte är större efter 1945 än före, innebär detta att stabiliseringspolitiken (både diskretionär och automatiska stabilisatorer) har misslyckats? (s 333) Romer gör en spekulation i enlighet med keynesianska modeller: kanske beror det på att prisrigiditeten samtidigt ökat (Sachs 1980), vilket minskar stabiliteten och tar ut effekten av stabiliseringspolitiken.


Sachs 1986
Detta paper skrevs faktiskt för en konferens med Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, på slottet Yxtaholm under Sachs nyliberala 80-tal. Sachs börjar pappret med att konstatera att arbetslösheten ökade under 1985 i Västeuropa igen, för femton år av stigande arbetslöshet, och att massarbetslöshet råder i nästan alla västeuropeiska länder (Österrike, Sverige och Schweiz är undantag). Vidare så menar han att inflationen i t ex Storbritannien fortfarande är för hög (runt 5 procent) för att det ska finnas utrymme för expansiv finanspolitik. Sachs tolkar detta som kritik av hypotesen om en stabil NAIRU, där en arbetslöshet över NAIRU är en uppmaning till expansiv politik (s 3). NAIRU varierar, säger Sachs, och därför räcker det inte med att kolla på historiska genomsnitt för att komma fram till om expansiv politik idag skulle leda till inflation eller ej. Han diskuterar också hysteresishypotesen, som en del har tolkat som att en "going for growth"-strategi med expansiv finanspolitik kan vara användbart också i en situation med svaga statsfinanser, eftersom kortsiktig stimulanspolitik kan sänka arbetslösheten idag och genom hysteresis också morgondagens arbetslöshet.

Bruno och Sachs (1979) argumenterade för att utrymmet för expansiv politik i Europa var väldigt litet. Sachs (1979) argumenterade att skillnad i lönebildningen förklarade varför USA men inte "Europa" (slapp jämförelse ohoj!) lyckats sänka arbetslösheten efter oljechocken 1973 Grubb, Layard och Simons (1983) skriver:.

"The main reason unemployment is high is that governments fear the effects on inflation if unemployment were 10wer ... This is not of course the same as saying that governments have chosen to produce the exact levels of unemployment which we currently have. But governments do constantly say they cannot reflate without abandoning their inflation targets. We pass no judgement on whether their inflation targets are right, but we do offer support for the view that it would be impossible to reflate without a worse inflation performance (unless one had more effective incomes policies). (p. 57)."

De menar, liksom Layard, Basevi et al (1984), att NAIRU ökat kraftigt i Europa sedan 60-talets slut. Den högre arbetslösheten 1986 jämfört med 1966 (8,8 jämfört med 2,4 procent) förklaras helt med en ökning av NAIRU (7,6 jämfört med 2,6). Om kausaliteten är att policymakers har hållit arbetslösheten nära NAIRU för att inte öka inflationen, eller om stigande arbetslöshet genom hysteresis gett högre NAIRU kan man inte urläsa ur denna korrelation. Sachs menar att studier bl a från LSE visar att det inte är högre friktionsarbetslöshet pga t ex större andel unga arbetare eller skiftad Beveridgekurva (sämre matchning) som förklarar den ökade arbetslösheten. Han menar också att studier inte stödjer att det skulle vara a-kassans generositet som förklarar den ökade arbetslösheten; a-kassan har generellt inte blivit mycket generösare sedan början av 70-talet, dvs under perioden då arbetslösheten ökat. Dessa ickefindings har lett till en omvärdering av den makroekonomiska modell som används, säger Sachs. Denna modell har byggt på antagande om representativa hushåll som gör avvägning mellan arbete och fritid. På faktiska arbetsmarknader sätts dock inte löner på detta sätt, utan t ex fackförbund är med. Corden menar att facken valt fortsatt höga reallöner fastän det orsakat högre arbetslöshet; han kallar situationen "household-involuntary, union-voluntary unemployment" (s 9).

Den nya modellen betonar tre saker med Europas arbetsmarknader under 1970-talet. Ett, efterfrågankurvan på arbetskraft skiftar inåt, dvs att mängden arbete som företagen efterfrågar för en given reallön har inte vuxit lika snabbt som under 50-talet. Detta beror på oljeprischocken, en mestadels oförklarad lägre produktivitetsutveckling, och ökningen av indirekta skatter på arbete. Två, optimerande fack väljer högre arbetslöshet. Och tre, ekonomin absorberar arbetslösa arbetare långsamt, bland annat pga arbetsmarknadsregleringar -- Sachs nämner Tysklands allmängiltigförklaring av kollektivavtalen -- som gör att ickefackliga företag inte kan konkurrera med fackliga företag (sic!).

Sachs modell för lönesättning ser ut så här: Ett monopolfack med N medllemmar förhandlar om löner i en bransch som producerar output Q med användning av kapital K och arbete L. Produktionsfunktionen för branschen är Q = AF(K,L) där A är en produktivitetsskiftevariabel (t ex för oljeprischock) och K är fix på kort sikt. Facket sätter lönen W. "As is well known, this relation yields a local log-linear approximation of the form":

Variablerna med gemener är logaritmerade versioner av versalerna ovan. α är löneandelen och σ är substitutionselasticiteten mellan arbete och kapital. β är elasticiteten i efterfrågan på arbetskraft, och alltså bestämd av substititutionselasticiteten och löneandelen. Om produktionsfunktionen är Cobb-Douglas är σ=1 och α konstant. Sachs är intresserad av nivån på reallönen (w-p) som är förenlig med full sysselsättning i branschen. Han menar att den är (k-l^f)/β+a. Avvikelsen från den faktiska reallönen till fullsysselsättning-reallönen kallar han "lönegap" (wage gap).

Sachs modell av fackets beteende liknar många andra ekonomers, som Macdonald och Solow (1981) och Grossman (1984). Han hänvisar också till Lawrence och Lawrence (1985) som studerat utvecklingen i USA:s stålindustri, en nedgående bransch där facken ändå genomdrivit löneökningar. Sachs förklarar denna "death wish"-strategi med att quasi-rents i en nedgående sektor blir till totala rents och att facken därför rationellt bör lägga vantarna på så mycket som möjligt, eftersom det ändå inte kommer investeras i branschen framöver (s 15).

I början av 1970-talet hade en rad studier visat att lönenivån tenderade att korrelera negativt med arbetslösheten (dvs höga löner och låg arbetslöshet uppträdde samtidigt), snarare än positivt som neoklassisk teori förutspådde (s 18). Men dessa studier var alla baserade på USA och när ekonomerna började kolla också på europeiska länder fick de fram det negativa samband, i olika operationaliseringar, men t ex mellan real produktlön och arbetade timmar i industrin. I Bruno och Sachs (1985) är relationen negativ i 8 av 9 länder, och den är mestadels negativ också i t ex Symons och Layard (1984) och Newell och Symons (1985).

Varför ökade lönerna så kraftigt ungefär 1968-73? Perry (1975), Gordon (1977), Sachs (1979), Layard och Nickell (1985), Bruno och Sachs (1985) och Newell och Symons (1985) har alla pekat på att denna "lönexplosion" är ett intressant "puzzle" att lösa. Layard och Nickell använder en (rätt befängd) indikator på facklig styrka, union mark up i löner, som förklarande variabel och föga förvånande med tanke på att den snarast är tautologisk (en utfallsvariabel som förklarar en utfallsvariabel...) så kan den förklara en del av ökningen. Newell och Symons använder en dummyvariabel för facklig militans och den är effektiv. De förklarar ungefär hälften av 3,7 procentenheters ökningen av arbetslöshet 1977-81 jämfört med 1963-67 med löneexplosionsvariabeln (s 24).

Bruno och Sachs (1985) proppar in lönegapsvariabeln i en Phillipskurveekvation. π är inflationen och i ekvationen nedan bestäms inflationen av en konstant, sitt eget värde den tidigare perioden, lönegapet (w^g), importinflation (π^m) och arbetslösheten (U).


I tabellen nedan ser vi koefficienten (a2) för lönegapet, hur stort lönegapet -- alltså relativt till 60-talet -- var 1981, och hur mycket arbetslösheten måste öka för att sänka inflationen med motsvarande utsträckning som det existerande lönegapet ökar den.

'

Tänket är alltså: lönerna är för stora vilket driver på inflationen. Så arbetslösheten måste stiga för att kompensera.

Utbudschocker som höjer NAIRU hanteras bäst av utbudspolitik, konstaterar Sachs. Därför är inkomstpolitik, sociala pakter, och skattesänkningar önskvärt i detta läge. Men dels kan dessa åtgärder vara politiskt svåra (ref Calmfors 1984), dels kan också efterfråganpolitik behövas. Det enklaste argumentet för stimulanspolitik (ref Blanchard et al 1985) är enligt Sachs att NAIRU bl a beror på kapitalstocken, och att kapitalstocken beror inte bara på faktorpriser utan också på efterfrågan i ekonomin; med arbetslöshet under NAIRU dvs väldigt högt resursutnyttjande sporras till nya investeringar vilket kommer sänka NAIRU. Det andra argumentet är att hysteresis gör att höjd arbetslöshet (U) i sig ökar NAIRU (U*). Blanchard et al (1985) kör en Phillipskurve-regression där de visar att det bara är andelen korttidsarbetslösa (över 6 månader) som har en negativ effekt på lönerna.


Helliwell 1988
Omkring 1980 var arbetslöshet och inflation i OECD-länderna ungefär dubbelt så höga som i slutet av 1960-talet. Denna kombination döptes till stagflation -- stagnation och inflation samtidigt. Helliwell menar att såväl keynesianska som nyklassiska (Lucas 1973, Barro 1978) och monetaristiska modeller misslyckades med att förklara detta, vilket riktade om stagflationsforskningen till utbudssidan. Denna litteratur ger detta paper, från Journal of Economic Literature, en översikt över (s 3, 5). Mycket av litteraturen förklarar den bestående arbetslösheten med reallönenivåer över fullsysselsättningsnivån.

Helliwell förklarar Bruno och Sachs (1985) modell i två punkter. Ett, en kraftig ökning av relativpriserna på energi på 70-talet krävde en minskad levnadsnivå i länder som var nettoimportörer av energi (olja). Två, reallönerna var inflexibla neråt vilket hindrade den nödvändiga anpassningen (s 6). Bruno och Sachs menar att variationer i löneflexibilitet förklarar en stor del av variationen i arbetslöshet mellan länderna. Men det är inte den enda faktorn; de har också med en keynesiansk efterfrågefaktor och de menar att efterfrågan (främst genom tight penningpoltiik) förklarar de kraftiga ökningarna av arbetslösheten 1973-75 och 1979-82, medan den stadiga ökningen däremellan förklaras med rigida löner. Grubb, Jackman och Layard (1982) gör en liknande analys: 1, den hållbara (fullsysselsättnings-) löneökningstakten har minskat; 2, ingen motsvarande sänkning av nominallöneökningstakten har skett; och 3, den lägre reallönetillväxten har bara kunnat uppnås genom en kombination av högre arbetslöshet och högre inflation (s 7).

Helliwell diskuterar de använda produktionsfunktionerna och modelleringen av importprischocker. Han går vidare med att kolla på förhållandet mellan reallöner och efterfrågan på arbetskraft/sysselsättning. Att modellera detta förhållande ekonometriskt är komplicerat, eftersom många faktorer kommer påverka både reallöner och sysselsättning samtidigt (s 11).

En central hypotes i litteraturen, bara ibland empiriskt testad säger Helliwell, är att nominallöner är rigida i USA och reallönerna i Europa (s 12f). Bruno och Sachs modellerar lönerigiditet så här:

W = β0 - β1U + β2Pc + (1-β2)/Pc-1 + e

där U är arbetslösheten, Pc är förändringen i KPI och Pc-1 är förändringen i KPI föregående period. Nominallönerigiditet föreligger om β2 är mindre än 1, eftersom det implicerar ingen omedelbar förändring i lönerna. Bruno och Sachs finner att β2 är statistiskt signifikant mindre än 1 i USA och Kanada men över 1 och inte statistiskt signifikant i övriga undersökta länder.




Fotnoter
[1] Notabelt här är att Sachs räknar in egenanställdas inkomster helt i vinstandelen, vilket nu för tiden inte är det konventionella. Notabelt är också att han för alla länder utom Kanada och Storbritannien har löneandelen till marknadspriser istället för faktorkostnad vilket är det bättre måttet.
[2] Jfr när oseriösa globaliseringsdebattörer operationaliserar "ekonomisk öppenhet" (dvs en ex ante-variabel) med mått på utrikeshandel relaterat till BNP (dvs en ex post-variabel).

Referenser
C Grossman, "International competition and the unionized sector", Canadian Journal of Economics 1984
D Grubb, R Jackman och R Layard, "Wage rigidity and unemployment in OECD countries". European Economic Review, 1983
John F Helliwell, "Comparative macroeconomics of stagflation", Journal of Economic Literature 1988
C Lawrence och R Lawrence, "Manufacturing wage dispersion: An end game interpretation", BPEA 1985
Richard Layard, G Basevi et al, "Europe: The case for unsustainable growth", Centre for European Policy Studies Paper, 1984
I.M. McDonald och Robert Solow, "Wage bargaining and employment", American Economic Review 1981
James Medoff, "U.S. Labor Markets: Imbalance, Wage Growth, and Productivity in the 1970s", Brookings Papers on Economic Activity 1983
John McCallum, "Wage Gaps, Factor Shares and Real Wages", Scandinavian Journal of Economics 1985
Daniel Mitchell, "Wage flexibility: then and now". Stencil, UCLA, 1983
Daniel Mitchell, "Shifting norms in wage determination", Brookings Papers on Economic Activity 1985.
A Newell och J Symons, "Wages and unemployment in the OECD countries", LSE Discussion Paper No. 214, 1985
Christina Romer, "Is the stabilization of the postwar economy a figment of the data?", American Economic Review 1986

Jeffrey Sachs, "Real wages and unemployment in the OECD countries", Brookings Papers on Economic Activity 1983
Jeffrey Sachs, "High unemployment in Europe: Analysis and implications", NBER Working Paper 1986
James Wilcox, "Why Real Interest Rates Were So Low in the 1970s", American Economic Review 1983