Också statsvetarna José Alemán och Oscar Torres-Reyna har gett sig in i denna debatt, med sitt paper "Solving the Robin Hood Paradox". De vill bidra till litteraturen med två nymodigheter. Den ena är att de använder data för fler länder än vad som är vanligt, eftersom man i och med framtagandet av datasetet SWIID kan inkludera också nyindustrialiserade länder. Den andra är deras förklaring till RH-paradoxen: att den ökade ojämlikheten ökar politisk polarisering och på så sätt minskar omfördelningspolitikens kraft.
De tar upp tre sätt att mäta politiska attityder till omfördelning. Ett, ett medelvärde för ens inställning, på någon skala där t ex 1 är att man vill ha jättemycket omfördelning och 10 är att man inte vill ha omfördelning alls. Två, hur stor andel av befolkningen som är för omfördelningspolitik. Och tre, standardavvikelsen i befolkningens attityder till omfördelning. A och T-R vill dock ha ett mått som redovisar både genomsnittliga stödet, och hur mycket motstånd som det finns. Som data använder de svar på frågan i International Survey Programme (ISSP) "It is the responsibility of the government to reduce differences in income between people and those with low incomes". Denna fråga har ställts sedan 1985, och man svarar på en skala från 1 som är att man starkt inte håller med och 5 som är att man starkt håller med. A och T-R gör ett index med de som håller med delat med alla som antingen håller med eller inte håller med. Deras argument för detta: "The measure is particularly useful because it provides an indication of both the 'level' of support for redistributive programs in a society, as well as how much polarization between those in favor and those against it we can expect." (s 7) Det första deskriptiva de presenterar för detta mått är en scatterplot där de plottat stödet för omfördelning mot marknadsinkomstfördelningen.
Det är alltså inte nivåerna på variablerna som de har plottat, utan förändringarna 1985-2008. Korrelationen är negativ, så som de vill ha det. De förklarar korrelationen så här:"If parties tax primarily those they derive their support from, it follows that in more egalitarian societies, citizens that pay taxes are also the ones who benefit from the transfers they generate, since equality in the distribution of income guarantees that both groups overlap in their membership. In countries with a relatively unequal market distribution of income, on the other hand, benefits for the poorer strata of the population come at the expense of taxes on the affluent. As a result, our model predicts that in more equal societies, parties are likely to fund redistribution more regardless of ideology, whereas in more unequal countries, platforms on taxes and transfers should exhibit profound partisan differences." (s 9)Alltså: högerpartier representerar höginkomsttagare och vänsterpartier låginkomsttagare. I mer jämlika samhällen så överlappar de som betalar för välfärdsstatens kalas i högre grad med de som drar nytta av välfärdsstaten, än vad de gör i mer ojämlika samhällen. Därför kommer i mer jämlika samhällen både vänster- och högerpartier att vara för omfördelning (i någon mån, med nyansskillnader förstås), medan i mer ojämlika samhällen så kommer vänsterpartier vara för omfördelning men högerpartier kategoriskt emot.
Alemán och Torres-Reyna gör sin empiriska analys i två steg. I det första steget undersöker de inkomstfördelningens effekt på stödet för omfördelning, med en rad kontrollvariabler: BNP per capita, BNP-tillväxt, handelsöppenhet, valsystem, presidentialism, "veto points" för politik, och valdeltagande. I tabellen nedan ser vi resultaten, och den första modellen är deras huvudmodell.
Vi ser att i den föredragna modellen har gini före skatter och omfördelning en negativ och signifikant effekt på stödet för omfördelning. I de tre andra modellerna är den däremot inte signifikant, vilket är pikant och något som A och T-R faktiskt hoppar över att diskutera...Det andra steget i den empiriska analysen är en modell med faktisk omfördelning som beroende variabel, och där stödet för omfördelning, som var den beroende variabeln i modellerna ovan, nu är inkluderad som en förklarande variabel. Resultatet för denna modell, med fyra variationer, syns i tabellen nedan.
Förvånande nog har stöd för omfördelning en negativ och signifikant effekt på omfördelningens omfattning. Alemán och Torres-Reyna förklarar detta med att politiska system är imperfekt svarande till befolkningens preferenser, och att förekomsten av relativt små minoriteter som är motsatta omfördelning kan blockera omfördelningspolitik, givet ojämlikt valdeltagande och politiska system med många veto players (t ex USA). A och T-R går vidare med att hävda att denna modell kan förklara existensen av hög-omfördelnings-jämvikter (equilibrium) (t ex Sverige) och låg-omfördelnings-jämvikter (t ex USA):"As we have demonstrated, in very unequal democracies, a majority will oppose redistribution, since it is not just the wealthy that will have to pay for it with their taxes, but also the middle class. Consequently, lower levels of redistribution constitute a political equilibrium in more inegalitarian societies, whereas higher redistribution devolves from more egalitarian distributions of income. In inegalitarian societies, politicians take advantage of a polarized electorate to appeal to different constituencies on the basis of diverging fiscal policies." (s 25)Jag blir ändå på det hela taget inte helt tagen med storm av detta paper. En anledning är just en av de faktorer som författarna hävdat som ett av pappret styrkor: att det blandar in så många länder. De har med flera länder med tveksam eller obefintlig demokrati (Vitryssland, Venezuela m fl) och även länder som på andra sätt helt enkelt är så olika varandra att jag inte är övertygad om att vi kan förvänta oss att samma samhälleliga mekanismer ska fungera i samtliga inkluderade samhällen, så som regressionerna implicerar. Jag vill hävda att i vanlig jämförande politisk ekonomi där man kollar på 15-20 rika länder så är användandet av de länderna ihop okej eftersom de ändå är tillräckligt lika varandra för att liknande mekanismer ska kunna vara i spel. Men här, not so much. Ett andra stort problem med pappret är det dataset för inkomstfördelning som de använder för att kunna inkludera fler länder: SWIID. Nationalekonomen Daniel Waldenström har uttryckt stor skepsis mot SWIID - han använder uttrycket ”skit in, skit ut” för att beskriva användandet av dessa data. En tredje källa till skepsis är att det faktiskt bara är i en av fyra modeller i tabell 2 som gini har en signifikant effekt på stödet för omfördelning: detta visar att resultatet faktiskt inte är robust till olika specifikationer av politiska institutioner och valdeltagande. Liksom i fallet med Milberg och Winkler 2010 blir därför mitt omdöme: intressant teori, tveksam empiri.
Referens
José Alemán och Oscar Torres-Reyna, "Solving the Robin Hood Paradox: Inequality, the Median Voter, and Redistribution", paper presenterat på American Political Science Association årsmöte 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar