Medieras globaliseringens effekt på den funktionella inkomstfördelningen av välfärdsstatens design?

Den ekonomiska globaliseringen har ökat det rörliga kapitalets tillgång till arbetskraft och en gigantisk internationell "industriell reservarmé", vilket stärker kapitalets förhandlingsposition gentemot arbetarna. Med referens till två av de centrala forskarna om denna process, Harvard-ekonomen Richard Freeman och Oxford-ekonomen Andrew Glyn, så säger Milberg och Winkler:

"Freeman (2007) has characterized these developments as ‘the great doubling’ of the world capitalist system’s labor force as it had added 1.3 billion people to the pool of labor seeking work under competitive conditions. Such a labor supply expansion alone, Freeman argues, is enough to dampen wage growth in the rest of the world, including the industrialized countries. Glyn (2007, 1) puts an even finer point on this, noting that ‘[i]ncreasing opportunities for capital to shift production overseas has given a huge bargaining advantage to employers in most of the OECD’."

William Milberg och Deborah Winkler är nationalekonomer, verksamma vid New School i New York respektive Världsbanken, och vad de gör i sitt paper "Economic insecurity in the new wave of globalization" är att kolla på hur effekterna av denna förskjutning på arbetets andel av nationalinkomsten medieras av politiska institutioner.

De politiska institutioner som enligt M och W ska spela roll är dels vad de kallar "labor support", dels "strictness of employment protection". Stöd till arbetarna definieras som a-kassans generositet samt offentliga utgifter på aktiv arbetsmarknadspolitik. Anställningsskyddet definieras med ett index framtaget av OECD. Utifrån dessa två variabler kommer de fram till att det finns fem typer av industrialiserade länder, fem modeller: en anglosaxisk grupp med lågt på båda variablerna, en östasiatisk grupp med lågt stöd och medelhögt anställningsskydd, en medelhavsmodell med lågt stöd och högt anställningsskydd, en "Rhenland"-modell med högt på båda variablerna, och en "flexicurity"-modell med högt stöd och lågt till medel anställningsskydd.


Vad de kallar "economic insecurity" - och som de har diskuterat i termer av inkomstvolatilitet med mera, definierar de obegripligt nog i sina regressioner som arbetets andel av de totala inkomsterna. Ett (under förutsättning att man kontrollerar för en del ekonomisk-strukturella faktorer) intressant mått på maktrelationer mellan klasserna, förvisso, men knappast ett mått just på "ekonomisk osäkerhet" upplevd av arbetarna; för att vara ett sådant mått är arbetets andel alldeles för abstrakt och makro.

Globaliseringens effekter på de anställda i rika länder mäts i detta paper som offshoring/outsourcing, som mäts med importer från låglöne- och utvecklingsländer som andel av totala importer till landet.

Milberg och Winkler har statistik för 22 OECD-länder år 1991-2006, och kör sin regression med en dubbel uppdelning: länder med låg respektive högt stöd till arbetare (alltså a-kassa och aktiv arbetsmarknadspolitik), och så en tidsuppdelning, perioden 1991-98 respektive 1999-2006. Att de gör en tidsuppdelning framstår för mig som både svårförståeligt och svårförsvarbart: att göra sådana i politisk ekonomi-studier överlag (t ex Western och Healy 1999) är bra eftersom man inte kan förvänta sig att alla oberoende variabler ska ha samma effekter över lång tid, men just i slutet av 90-talet kan jag inte se att det skulle ha inträffat något epokskifte som befogar M & W:s uppbrutna regression. Deras motivering är också minst sagt halvhjärtad: "We decided to split our sample into equally long time series (1991–1998 and 1999–2006) to take into account
the low number of cross-sections as well as changes in corporate strategy." (s 298, utan fotnoter.)

De inkluderar fyra kontrollvariabler: arbetsproduktivitet (definierat som BNP per anställd), kapitalintensitet (kapitalstocken/BNP), importpriser, och facklig anslutningsgrad som proxy för de anställdas förhandlingsstyrka. De använder år-fixed effects för att rensa för exogena chocker som påverkar alla länder likadant. Resultaten syns i tabellen nedan:

Resultaten är rätt crazy. Som förväntat har offshoring en negativ effekt på arbetets andel 1991-98, men för perioden 1999-2006 har den en positiv och signifikant effekt! (Större i länder med mer labor support.) Över huvud taget framstår Milberg och Winklers empiriska undersökning för mig som rätt häjkon bäjkon. Varför just dessa kontrollvariabler och inte andra som visat sig spela roll, som arbetslöshetens nivå, strejkfrekvens osv? Varför uppdelningen i tid? Varför år-fixed effects? Varför inte land-fixed effects? Och förstås, mer substantiellt, varför blanda ihop begreppen "ekonomisk osäkerhet" och funktionell inkomstfördelning?

Deras teoretiska resonemang är mycket intressanta - inklusive betraktelsen att "The problem is that while profits and profit shares have increased in many countries, this has generally not translated into higher rates of investment" (s 302), och dera politiska slutsatser är bra - "heightened economic insecurity calls not only for greater oversight of finance, but a rebuilding of domestic labor market protections and the domestic reinvestment of efficiency gains" (s 303), men deras empiriska undersökning ger jag inte mycket för.

Referens
William Milberg och Deborah Winkler, "Economic insecurity in the new wave of globalization: offshoring and the labor share under varieties of capitalism" (pdf), International Review of Applied Economics, 2010