Full sysselsättning-diskussion

Frågan om full sysselsättning är viktig. Jag kan tycka att det är självklart att full sysselsättning ska vara huvudmålet för den ekonomiska politiken. Men när det pratas om arbetslöshets- och sysselsättningsmål brukar det snarare pratas om att man ska ner till 4-5 procent, ett märkligt o-ambitiöst mål.

Torsten Sverenius, som för inte så länge sen intervjuade SAP:s toppolitiker om deras visioner - det var rätt nedslående läsning - för Arena har nu för Arbetsmarknaden intervjuat Anders Borg och Thomas Östros om full sysselsättning.

Sverenius diskussion om begreppet jämviktsarbetslöshet är väldigt konstig (och missvisande, tror jag), men annars är artikeln rätt intressant.

"Under decennier var den fulla sysselsättningen ett självklart huvudmål för den ekonomiska politiken. Så kom kriserna och inflationen utsågs till en större fiende än arbetslösheten. Nu slåss de borgerliga och rödgröna åter om att framstå som den fulla sysselsättningens pådrivare.

'Vi måste tillbaka till full sysselsättning', säger socialdemokraternas finansministerkandidat Thomas Östros.

'Målet för den ekonomiska politiken är full sysselsättning', säger den moderate finansministern Anders Borg.

Men vad menar de egentligen med full sysselsättning? Och är det realistiskt att tro att någon av dem har vad som krävs? Skiljer det sig egentligen så mycket mellan deras politik för att nå det påstådda målet?
/.../
– Men det som oroar är att långtidsarbetslösheten ökar mycket kraftigt, fortsätter Thomas Östros. Utslagningen från arbetsmarknaden ökar och utanförskapet fördjupas. Det är ett haveri för alliansens modell att tro att en sönderslagen hushållsekonomi för enskilda individer skapar jobb. Den internationella krisen kan man inte vaccinera sig mot, men att vi slår ut människor permanent från arbetsmarknaden är förödande.

– Det här har ju också Konjunkturinstitutet visat, att det som kallas jämviktsarbetslöshet ökar varje år den här mandatperioden efter att ha minskat tio år i rad! Då genomförde vi kunskapslyftet, vi hade en aktiv arbetsmarknadspolitik, vi slussade människor tillbaka till ett arbete.

Thomas Östros nämner begreppet jämviktsarbetslöshet. Teorin om jämviktsarbetslösheten, eller den naturliga arbetslösheten, är uppfunnen av ekonomen Milton Friedman, som också var stark motståndare till just full sysselsättning.

Teorin om jämviktsarbetslösheten, även kallad NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment), säger att det måste finnas en viss arbetslöshet för att inte inflationen ska börja accelerera. Även om teorin kritiserats av flera kända internationella ekonomer så har den etablerats som en sanning bland ekonomer, politiker och i organ som OECD.

Problemet med teorin är just att det är en teori, det finns inga empiriska belägg för att inflationen skulle börja accelerera för att arbetslösheten sjunker under en viss nivå.

För att ta ett exempel: Sverige hade under ett par decennier det som man förr kallade full sysselsättning, en minimal arbetslöshet på en eller ett par procent, detta utan att inflationen tog fart. Tvärtom hade vi en mycket låg inflation.

Trots detta har teorin lett till den paradoxala slutsatsen att man med 'full sysselsättning' numera kan mena en arbetslöshet på 7–8 procent eller ännu högre.

På nya Moderaternas hemsida kan man läsa följande om den nya definitionen av full sysselsättning:

'Full sysselsättning är inte när alla 6 miljoner i arbetsstyrkan har jobb. Full sysselsättning är när efterfrågan på arbets-kraft matchar utbudet av arbetskraft på ett sådant sätt att priset på arbetskraft (lönenivån) varken pressar upp eller ned den allmänna inflationstakten. Då råder det jämvikt på arbetsmarknaden och då råder det full sysselsättning.'

När man läser detta så förstår man att moderaterna inte är inställda på att komma tillbaka till full sysselsättning i den traditionella bemärkelsen. Att dessutom en socialdemokrat använder begreppet jämviktsarbetslöshet skvallrar därför om att den fulla sysselsättningen, som den en gång definierades, inte kommer tillbaka under överskådlig tid.

/.../

Jag frågar Anders Borg om han tror att det är möjligt att komma tillbaka till en så låg arbetslöshet som ett par procent.

– Nej, men till att börja med så kan vi komma ner till de nivåer som vi låg på före krisen, 5–7 procents arbetslöshet tror jag är helt realistiskt att vi kan nå mot slutet av nästa mandatperiod eller i början av nästnästa.

/.../

Det känns nästan overkligt att höra en svensk finansminister hoppas att vi ska komma ner till en arbetslöshet på 5–7 procent inom några år. För ett par decennier sedan skulle en sådan hög arbetslöshet förmodligen ha tvingat fram ett nyval och skickat ut den sittande regeringen. Nu hoppas finansministern att vi på några års sikt ska komma ner till den nivån.

– Full sysselsättning är målet för politiken, tycker jag. Och vi ska vara tillbaka på om inte full sysselsättning så åtminstone så att vi inte har en onödigt hög arbetslöshet när vi har kommit tillbaka till fullt resursutnyttjande. Sedan måste ju -målet vara att sänka den nivån. Så vi måste komma ner på den nivå som vi låg på före krisen under den kommande konjunkturcykeln.

Jag ställer frågan till Thomas Östros ifall han tror att Sverige kan komma tillbaka till full sysselsättning som den en gång definierades, alltså en situation där så gott som alla som ville arbeta också hade ett jobb att gå till.

Hans svar har likheter med Anders Borgs:

– Ja, absolut, men full sysselsättning i dag ser inte likadan ut som full sysselsättning på 1970-talet. I dag är arbetsmarknaden mycket mer rörlig, och vi kommer att ha en större andel av arbetskraften som befinner sig mellan två jobb.

– Ja, vi kan komma tillbaka, det är fullt möjligt, men det kräver också att politiken riktas in på full sysselsättning. Politikens centrum måste ligga på efterfrågesidan i form av ett företagsklimat så att företag vill anställa, men också på utbudssidan så att vi utrustar individerna med den kompetens de måste ha för att kunna ta de nya jobben.

Moderaten Borg och socialdemokraten Östros talar sig alltså varma för behållandet av den svenska modellen och en återgång till 'full sysselsättning'.

Ett av fundamenten för modellen var en gång att hela politiken inriktades på att alla ska vara med och arbeta och alla ska vara med och skörda frukterna av arbetet.

Det kan man svårligen hävda om dagens Sverige, där full sysselsättning numera definieras som den nivå på sysselsättningen som förmodas hålla inflationen konstant.

Anders Borg vill fortsätta sänka -skatterna. Även om det delvis har en stimulerande effekt på efterfrågan så begränsar det samtidigt hur mycket man kan satsa på exempelvis kommunerna och den offentliga sektorn.

Thomas Östros upprepar orden starka offentliga finanser så ofta att det är svårt att tänka sig att han kommer att öppna plånboken för att ge en tillräckligt kraftig stimulans för att skapa en större samlad efterfrågan.

Därtill har vi tron på den naturliga arbetslösheten som dämpare av inflationen. Vi har en riksbankslag som säger att inflationen ska vara två procent och att sysselsättningen är underordnad detta mål. Vi har också självpåtagna regler som överskottsmålet i de offentliga finanserna och ett utgiftstak som bromsar hur mycket offentliga medel som får användas.

Därför har jag svårt att tro att någon av kandidaterna till finansministerposten kommer att kunna leverera full sysselsättning i den traditionella bemärkelsen. Inte inom överskådlig tid, i alla fall. Därmed är också en viktig beståndsdel i den svenska modellen, som den varit känd i Sverige och utomlands, borta."

Torsten Sverenius, "Borg vs Östros - vem är bäst på full sysselsättning?", Arbetsmarknaden 2 februari 2010


---
Economist Free Exchange om strukturell vs konjunkturell arbetslöshet, 18 nov 2010.

---
Jfr:

"SEÖ: /.../ Men eftersom vi tror på marknadsekonomin så kan man inte använda offentlig sektor till att vara någon som måste anställa för anställandets skull. I så fall måste det ju skapas ekonomiska resurser därför att det finns ett behov av att förbättra och förstärka välfärden - att det behövs fler armar i skola, vård och omsorg...

TS: Men inte för att få bort arbetslösheten?

SEÖ: Nej, det kan man inte göra, för då skapar man mer ett kommunistiskt system, där ingen ska vara arbetslös och så placerar man ut folk överallt, det fungerar inte i vårt system, utan man måste ju gå från den andra vägen här.

Däremot är inte vi rädda för att offentliga sektorn blir större om det är så att det finns resurser och möjligheter, det finns ju behov i samhället som inte blir tillfredsställda fullt ut i dag. Det är ju också en politisk sak att se till så att äldreomsorgen fungerar bättre så att man inte blir ensam och så att man kan få komma ut mer och så vidare. Och då behövs det ju mer människor till detta. Du har också en psykvård som kanske skulle behöva förbättras för dem som mår dåligt i samhället. Men det måste man ju se till."

Torsten Sveronius intervjuar Sven-Erik Österberg, Arena september 2009, "'Bra balans är att det finns ett statligt samtidigt som ett privat ägande'"