Kärnan i VofC och reguleringsskolan

"At the heart of the VOC literature is the concept of institutional complementarities.
The environment in which firms operate is not simply defined by market competition, but by five choices at the core of capitalist economies: the industrial relations system, the structure of worker motivation, the system of job training,
the structure of corporate governance, and the system of interfirm relations. The key theoretical insight is that there are only two viable combinations of choices, two ‘varieties of capitalism.’ Liberal Market Economies (LMEs), such as the US, UK and other Anglosphere countries, typically have decentralized industrial relations systems, promote general skills, generate high pay inequality, and rely on capital markets rather than banks. Coordinated Market Economies (CMEs), such as Germany and the Netherlands, are characterized by more centralized bargaining, lower earnings inequality, and less dependence on capital markets. Economic growth is achievable under either capitalist model. But hybrids do not work; institutional complementarities inhibit picking and choosing ‘best practices’ from both systems."

Labor History augusti 2006

---
reguleringsskolan:

Padalino och Vivarelli sammanfattar reguleringsskolan kortfattat, i en artikel från 1997 som om skolan hänvisar till böcker av Boyer från 1986 och 1987. Får mig att fundera på om Varieties of Capitalism-skolan, med sin fånigt begränsade två-delade modell, inneburit något framsteg över huvud taget i jämförande politisk ekonomi.

"according to this theory, regulation means an aggregate institutional framework which is able to support macroeconomic relationships. If there is a good match between the relationships mentioned, economic growth can occur, whereas a mismatch may lead to a crisis in the system and eventually to changes in its regulation. The key economic and social relationships of a given form of regulation are: (a) the accumulation regime (the forms of technological change and determinants of investment); (b) the monetary relationship (an active vs. a passive monetary policy); (c) the wage-labour nexus (a competitive labour market vs. a regulated and unionized one); (d) the type of competititon (perfect competition vs. oligopoly); (e) the international regime (stable international climate vs. turbulent competitiveness); and (f) the form of state intervention (laissez faire vs. Keynesian policies)."

Samanta Padalino & Marco Vivarelli, "The employment intensity of growth in the G-7 countries", International Labor Review nr 2 1997, s 192.

- jfr om jämförande PE:s utveckling på sistone Vivianne Schmidt, "European Political Economy: Labor Out, State Back In, Firm to the Fore", West European Politics nr 1-2 2008. (pdf)

Sveriges krispolitik starkt expansiv, enligt Borg

I senaste numret av Ekonomisk Debatt, nr 1 2010, finns rapport från Nationalekonomiska föreningens förhandlingar, denna gång på temat Budgetpropositionen för 2010 (pdf). Anders Borg argumenterar här för att Sveriges regering, i motsats till vad jag antydde häromdagen, för en starkt expansiv politik gentemot krisen. Han backar upp detta med OECD-siffror på automatiska stabilisatorers betydelse kontra de finanspolitiska åtgärdspaketens betydelse.

bilden hämtad från Ekonomisk Debatt 1/2010, s 70

---

"There is an inverse correlation between the size of discretionary fiscal packages announced/implemented among OECD countries and the strength of so-called automatic stabilisers. Overall, the size of the latter is typically three times that of the former."

OECD Economic Outlook interim report kapitel 3 "The Effectiveness and Scope of Fiscal Stimulus", 2009

"Government, get your hands off my medicare!"

Politiska förslag som förhåller sig taffligt till verkligheten, del 2.

"President Obama at a town hall meeting last week described a letter he received from a Medicare recipient:

"I got a letter the other day from a woman. She said, 'I don't want government-run health care. I don't want socialized medicine. And don't touch my Medicare.'"

At a town hall meeting held by Rep. Robert Inglis (R-SC):

Someone reportedly told Inglis, "Keep your government hands off my Medicare."
"I had to politely explain that, 'Actually, sir, your health care is being provided by the government,'" Inglis told the Post. "But he wasn't having any of it."

It's no wonder with "very serious" analysts like Arthur Laffer are appearing on CNN and saying things like this (and getting away with it unchallenged):

"If you like the post office and the Department of Motor Vehicles and you think they're run well, just wait till you see Medicare, Medicaid and health care done by the government."

Yeah, just wait until the government gets its mighty robot claws on Medicare and Medicaid -- snatching control away from, you know, the government."

Bob Cesca, "Keep Your Goddamn Government Hands off My Medicare!", Huffington Post 5 augusti 2009

också: Timothy Noah, "The Medicare-isn't-Government Meme", Slate 5 augusti 2009

---
Uppdatering 20 juli 2011
Statsvetaren Suzanne Mettler vid Cornell University har undersökt hur stor andel av US-amerikaner som tar del av olika statliga förmånsprogram, som bostadsbidrag, Pell Grants (stipendier för låginkomsttagare att studera vid universitet), med mera. Det är skrämmande många.
Catherine Rampell, "Keep Your Government Hands Off My Government Program", NYT Economix-bloggen 11 februari 2011

... och Mark Thoma konstaterar att en stor del av US-amerikanernas motvilja mot att betala skatter sannolikt kan förklaras med att de underskattar hur mycket de får tillbaka från staten; var och en tror att de betalar skatter som går till "någon annan".
Mark Thoma, "Why Taxpayers Are So Angry - And So Wrong About Spending", Fiscal Times 20 juli 2011

---
Uppdatering 15 mars 2012
A.W. på Economist Free Exchange har bloggat om Mettlers tes: "Out of sight, out of mind, still on the books", Free Exchange 9 mars.

Överskottsmålet och utgiftstaket

"Överskottsmål

Överskottsmålet är ett mål för den offentliga sektorns finansiella sparande. Målet är att den offentliga sektorns finansiella sparande, det vill säga inkomster minus utgifter, ska motsvara 1 procent av bruttonationalprodukten (BNP) över en konjunkturcykel.

Det är det centrala målet för finans- och budgetpolitiken och infördes 2000 efter att ha fasats in under tre år. Målet omfattar hela den offentliga sektorn, det vill säga staten, kommunsektorn och pensionssystemet. År 2007 sänktes målet från 2 procent av BNP på grund av en ändrad definition av den offentliga sektorn.

Varför ett överskottsmål?

Om konjunkturen faller bör det finnas en buffert i form av offentligt sparande. Dessutom måste den offentliga sektorn kunna ta hand om en befolkning som blir allt äldre. Allt fler människor kommer till exempel att behöva vård och omsorg under kommande decennier, samtidigt som andelen som arbetar och betalar skatt minskar. Om framtida generationer ska få samma möjligheter till välfärd som idag, bör det vara överskott i de offentliga finanserna idag.
Som EU-medlem förbinder sig Sverige precis som andra EU-länder att följa reglerna i den så kallade Stabilitets- och tillväxtpakten. Enligt dessa får offentliga underskott inte överstiga 3 procent av BNP. Syftet med pakten är just att skapa hållbara offentliga finanser i EU-länderna för att främja en sund ekonomisk utveckling.

Hur mäts överskottsmålet?

Genom att formulera målet som ett genomsnitt över en konjunkturcykel minskar risken för att finanspolitiken ska förstärka svängningarna i konjunkturen och försvaga de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet.
Eftersom det inte finns något klart mått på hur lång en konjunkturcykel är eller var i cykeln ekonomin befinner sig måste målet utvärderas med hjälp av indikatorer.
Regeringen använder tre olika indikatorer, alla uttryckta som procent av BNP:

• det genomsnittliga finansiella sparandet från 2000, det år då överskottsmålet infördes
• ett sjuårigt centrerat glidande medelvärde för det finansiella sparandet
• det strukturella sparandet, det vill säga sparandet rensat för konjunkturella effekter mätt med det så kallade BNP-gapet

Även vid bedömningen av det genomsnittliga sparandet från 2000 och det sjuåriga medelvärdet för sparandet tas hänsyn till konjunkturläget. Detta görs eftersom konjunkturen inte alltid svänger kring ett nolläge under den period för vilken genomsnitten beräknas. Om konjunkturen exempelvis är onormalt låg under hela sjuårsperioden ger det en missvisande bild av hur väl målet nås om det inte beaktas när målet utvärderas med hjälp av sjuårsindikatorn."

Regeringen.se förklarar Överskottsmålet

"Utgiftstaket

Utgiftstak sätter en övre gräns för de så kallade takbegränsade utgifterna i statsbudgeten. Taket har använts sedan 1997. Utgiftstaket var tidigare ett frivilligt åtagande för regeringen, men från och med den första januari 2010 är utgiftstaket obligatoriskt enligt budgetlagen.

Alla utgifter i budgeten liksom i ålderspensionssystement omfattas av utgiftstaket. Däremot ingår inte statsskuldsräntorna, eftersom regering och riksdag har små möjligheter att kortsiktigt påverka dessa.

Taket tvingar fram prioriteringar

Ett tak tydliggör att regeringen måste prioritera mellan olika åtgärder. Taket motverkar att tillfälligt höga inkomster används för att finansiera permanenta utgifter. Det ger en god utgiftskontroll. Med taket kan riksdagen först besluta hur stora utgifterna får bli totalt sett och sedan prioritera inom de olika utgiftsområdena.

Viktigt instrument för att klara överskottsmålet

Utgiftstaket skapar förutsättningar för att uppnå överskottsmålet. Det bidrar till att stärka trovärdigheten och den långsiktiga hållbarheten i den ekonomiska politik som regeringen vill föra. Genom att besluta om ett tak visar regeringen vilka ramar det finns för utgifter och skatteuttag för att nå överskottsmålet.

Utgiftstaket är flerårigt

Utgiftstaket beslutas för tre år framåt av riksdagen efter förslag i regeringens budgetproposition. Under hösten inför budgetåret beslutar riksdagen alltså både hur stora de takbegränsade utgifterna får bli tre år senare och hur resurserna ska fördelas i detalj under budgetåret. Att ha ett treårigt perspektiv stärker finanspolitisken och visar på långsiktigheten.
Normalt ska inte ett beslutat tak ändras, även om riksdagen när som helst kan ompröva ett utgiftstak. Ett regeringsskifte kan betyda att den nya regeringen föreslår ett annat utgiftstak. Även en sittande regering kan föreslå att riksdagen ändrar utgiftstaket om speciella omständigheter föreligger.
Tekniska justeringar av utgiftstaket är ofta nödvändiga att göra. Ett skäl kan vara om ansvarsförhållandet mellan stat och kommun förändras och kommunerna därmed tar över vissa utgifter. /.../"

Regeringen.se förklarar Utgiftstaket
---
Debatt om statsskuldens rörelse: Anders Eld, "Statsskulden ska ner till varje pris", LO-tidningen 12 november 2010. Handels chefsekonom Stefan Carlén och LO-ekonomen Monica Arvidsson kritiserar Reinfeldtregeringens starka betoning på att minska statsskulden; menar att den satsningen skadar sysselsättningen.

Skattebetalarnas förening om ojämn förmögenhetsfördelning i Sverige

Skattebetalarnas förening ger sossar och dylika något att fundera över med en debattartikel om att Sverige har ojämn förmögenhetsfördelning och med en egen förklaring till detta:

"Sverige sticker ut som ett av de länder i världen med mest ojämn förmögenhetsfördelning. [dock finns där ju statistiska problem - jfr Daniel Waldenström] Enligt många studier (till exempel Luxembourg Wealth Survey) är till och med USA:s förmögenhetsfördelning mer jämn än den svenska.

Det är dessa stora skillnader i förmögenhet som förklarar skillnaderna i levnadsstandard. Varför är det då så att det är inkomsternas jämna fördelning som nästan uteslutande står i fokus för larmen om ökande klyftor medan skillnaderna i förmögenhet sällan eller aldrig debatteras? Om man tillåter sig att vara lite konspiratorisk skulle man kunna gissa att det beror på att förmögenheternas fördelning och den svenska förmögenhetsbildningen är det kanske största underkännandet som finns av den svenska jämlikhetstanken.

Eftersom inkomsterna är så jämnt fördelade – särskilt efter skatt – kan nästan ingen ackumulera ett kapital genom arbete. När vi studerat detta statistiskt ser vi också att sambandet mellan inkomst och förmögenhet i stort sett helt har kopplats ur i Sverige."

Robert Gidehag, Helena Olsson och Nils Bohlin, "Rik pappa är viktigare än talang och utbildning", DN debatt 8 februari

---
Daniel Waldenström om Sveriges förmögenhets-gini:

"När det gäller den höga förmögenhets-Ginin i Sverige är den dock (som jag tidigare nämnt på denna blogg) delvis — men bara delvis — en statistisk artefakt.

Många av de tillgångar som den svenska befolkningen byggt upp under efterkrigsttiden tas inte upp i SCB:s förmögenhetsstatistik:
- bostadsrätter finns knappt med alls
- pensionsförmögenhet (nuvärdet av inbetalade pensionsförsäkringar. En skattning, av mig och Jesper Roine här, antyder att detta drastiskt utjämnar fördelningen).
- fastighetstillgångars marknadsvärden underskattas (till skillnad från skulderna, som är i fulla marknadsvärden)
- varaktiga konsumtionsvaror utelämnas (utjämnar också ganska kraftigt, visar enkäter som SCF, HUS).

Å andra sidan missar statistiken även saker i toppen, särskilt tillgångar i onoterade bolag och utlandskapital. Som Jesper o jag visat ökar detta koncentrationen (och därmed även Gini).

Summa sumarum: LWS:s gini bygger på högst osäkra grunder. Mätfelen är många och netto skulle de nog utjämna betydligt mer än de ökar spridningen, dvs den svenska förmögenhets-gini underskattas kraftigt i LWS. Naturligtvis finns liknande felkällor i andra länder och även om de i stort verkar i samma riktning är det tveksamt om de gör det i samma grad (detta vet ingen eftersom det mig veterligen inte studerats systematiskt)."

Daniel Waldenström, bloggkommentar till detta inlägg på Ekonomistas oktober 2009.

Östros, anhängare av the Treasury View?

Thomas Östros senaste pressmeddelande är irriterande. Två märkliga ställningstaganden i stora frågor i en kort text:
a) det är den borgerliga regeringen - inte förändrat makroekonomiskt läge, t ex vad som brukar kallas den största krisen i världsekonomin på 80 år - som har orsakat att svenska staten har ett budgetunderskott istället för budgetöverskott som år 2006 (då det för övrigt var högkonjunktur)
b) skulle inte en socialdemokratisk ekonomisk-politisk talesman ha nån slags keynesiansk influens? Det här med att jämna ut konjunkturerna och så där? "Sverige måste tillbaka till överskott i offentliga finanserna", skriver Östros; menar han då att borgarna inte har sparat tillräckligt i krisen???

"Finansministern förutser stora underskott i år och nästa år. Den borgerliga regeringen tog över ett budgetöverskott på 70 miljarder kronor. Det har de förvandlat till ett underskott på över 70 miljarder kronor. Sverige måste tillbaka till överskott i offentliga finanserna. Det finns inget utrymme att fortsätta på den inslagna vägen med ofinansierade skattesänkningar som ökar klyftorna."

pressmeddelande från Socialdemokraterna, februari 2010

Bilden nedan har siffror från OECD, ur statistiska annex till senaste Employment Outlook (2009) på olika staters budgetunderskott för år 2009 som % av BNP. (xls här.)

Annex Table 27. General government financial balances. Surplus or deficit as a per cent of nominal GDP

Att döma av siffrorna här utmärker sig Sverige genom att ha minst budgetunderskott för år 2009 av de 16 länderna i denna jämförelsen.. Jag kan hålla med Östros om att regeringen spenderar pengar på fel saker, men att de spenderar för mycket i allmänhet?

Ingen vill väl ner till Greklands eller USA:s nivå på -12% budgetunderskott, men de svenska siffrorna ser inte ut som att någon statsfinansiell kollaps är på gång här. Enligt OECD:s beräkningar kommer bara Korea (som spås ha budgetöverskott) och Schweiz ha mindre budgetunderskott för åren 2010 och 2011, av 28 jämförda länder (se excel-arket länkat ovan).

---


jfr Johan Ehrenbergs kommentar till budgeten i höstas:

"Den här veckan har alliansen äntligen slutat skvätta omkring löften i medierna kring 'satsningar' och istället har budgeten presenterats.

Vid en första titt på den blir man pinsamt medveten om vilken blå mediavärld vi lever i.
Budgeten presenteras ju som en 'satsning'och Anders Borgs tal om att 'det finns utrymme' bygger på en falsk bild av det som hänt de senaste åren. I själva verket var 'utrymmet' mycket större för ett år sen, om regeringen då hade slagit till bromsarna och stoppat de stora skattesänkningarna för väl beställda skulle läget ha varit mycket ljusare idag.
Den enkla sanningen är ju att HELA UNDERSKOTTET de kommande åren beror på skattesänkningar. Statens brist på drygt 80 miljarder beror med andra ord på att de som har det bra i Sverige fått det lite bättre."

Ehrenberg, "Den blåblåa veckan", etc.se

---

jfr Danne Nordlings kommentar till budgetdebatten i höstas, "Vänstertrojkan vill ha balanserad budget?", 21 september 2009. Medan jag tyckte att Östros påminner om 1920-talets Treasury View, som Keynes sågade så våldsamt, spekulerar Nordling i om Östros i själva verket är ny-österrikare. Ingetdera är en komplimang för en SAP-märkt ekonomisk-politisk talesman..

---
jfr Kjell Rautio, "Ansvarsfull krispolitik? Lyssna på Obama!", Utredarna 10 november 2009

---

uppdatering 31 mars: folkpartisten och ekonomen Carl Hamilton försvarar regeringens politik - som Östros kritiserar - såsom varandes keynesiansk: "Vi har i god keynesiansk anda kunnat bekämpa arbetslöshet med bland annat skattesänkningar, det vill säga skattesänkningarna har pressat tillbaka arbetslösheten, vilket Östros förbigår med talande tystnad."
Hamilton, "Har Thomas Östros flyttat till Grekland?", SvD 31 mars

Lägre skatt på jobb = mer sysselsättning?

Göteborgs-Postens liberala ledarsida gör idag ett lustigt hopkok av slapp postmodern "sånt kan vi inte veta"-attityd och slapp borgarliberalism, i en kommentar till jobbskatteavdraget och LO-kritik av det.

"Jobbskatteavdraget är verkningslöst, skrev LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i Aftonbladet den fjärde februari. Omdömet gällde jobbskatteavdragets effekt på arbetslösheten, vilket LO:s ordförande lika lite som någon annan kan ha någon välgrundad bestämd uppfattning om.

Det är ett rimligt antagande att fler arbetar om det blir lönsammare att arbeta. På samma sätt är det ett rimligt antagande att fler får arbete om det blir billigare att anställa. Exakt hur lönsamt och hur många fler är omöjligt att veta. Men att jobbskatteavdraget skulle vara verkningslöst är ett i motsvarande mån orimligt påstående"

GP ledare, "Gillar inte LO höjda löner?", 18 februari

Ledarskribenten rökte nog hasch på jobbet igår. I första stycket hävdas alltså att ingen "kan ha någon välgrundad bestämd uppfattning om" jobbskatteavdragets effekt på arbetslösheten. I andra stycket hävdas att det är "orimligt" att jobbskatteavdraget inte skulle få fler att arbeta.

Jaha, så vi kan inte säkert veta, men det är säkert att vi (marknads)liberaler har rätt?

---

Är det så att fler arbetar i länder som har lägre skatter på arbete (inkl. arbetsgivaravgifter)? I Europa, njae. Se scatterploten nedan. Italien (höga skatter, låg sysselsättning) är ett bra case för idén att högre skatter på arbete ger färre som arbetar, men Sverige (höga skatter, hög sysselsättning) är å andra sidan ett lika bra case för den motsatta idén. Och generellt sett finns det knappast någon regressionslinje som lutar nedåt-högerut här.


En enklare kausalitet vore att säga att de som arbetar, arbetar mer när man sänker skatten på arbete, eftersom avkastningen på ens givna arbetsinsats höjs. (Dock kan det också gå åt andra hållet - om man får mer pengar för den givna tid man arbetar, har man råd att vara ledig mer. Substitutionseffekt vs inkomsteffekt.) Men det är ju inte det som GP hävdar. GP hävdar att "fler arbetar om det blir lönsammare att arbeta", och att detta generella antagande är relevant för att bedöma effekterna av jobbskatteavdraget.

Det är inga höga krav som ställs på ledarskribenter..

---

Källa för skatt: Eurostat, [tsiem070] - Implicit tax rate on labour. Ratio of taxes and social security contributions on employed labour income to total compensation of employees.

Källa för sysselsättning: Eurostat, Employment (main characteristics and rates) - Annual averages

Ger lägre skatter mer tillväxt?

"Viewed from an endogenous growth perspective the link between taxation and growth seems self-evident. Corporate taxation affects the return to innovation and hence must affect the optimal amount of research and development. Personal income taxation reduces the returns to education so must reduce the accumulation of human capital. In simulations of economic growth models the effect of taxation on growth has frequently been demonstrated to be considerable. A clear presumption exists that data on economic activity must reveal a strong correlation between taxation and growth.

It is therefore surprising to discover that aggregate data provides no convincing explanation of this correlation. There are numerous explanations for this finding, including the difficulty of disentangling the positive effect of government expenditure from the negative effect of the taxes used for financing."

Gareth D. Myles, "Economic growth and the Role of Taxation: Aggregate Data", OECD Economics Department Working Paper nr 714, 2009, s 5. (mina markeringar)

--
jfr 5 maj 2008, "DN om OECD om de svenska skatterna"; och Besley & Persson-citaten i "Objektiva Svenskan om Baltikums samhällsekonomiska modell", 21 november 2008.

Gör mer ojämlikhet att fler jobbar?

När man läser borgerliga ledarsidor kan man få intrycket av att ökade inkomstskillnader går hand i hand med jobbskapande (? översätts job creation så?). Om man kollar på fakta och jämför europeiska länder, och nu är detta dock endast lek med scatterplots, och synkront inte diakront, så ser det däremot inte så ut. (Men varför komplicera ledare med fakta?)

Jag har plockat ut gini som proxy för inkomstfördelning, och gjort scatterplots med gini på x-axeln och på y-axeln sysselsättningsgrad respektive arbetslöshetsnivå. Länderna är europeiska länder, åren framför allt 2000, 2004 och 2005, åren valda utifrån att Luxembourg Income Study inte har siffror för varje land varje år, utan t ex Belgien är representerat av år 2000, eftersom LIS mätte gini där då.

När man kollar på sysselsättning ser det ut - men detta är helt beroende på outliern Storbritannien som förenar hög ojämlikhet med hög sysselsättningsgrad - att det finns en v-formad kurva för förhållandet sysselsättning - gini. Att det inte finns något linjärt samband mellan mer ojämlikhet = mer sysselsättning i Europa, tycks i alla fall klart. (Med reservationen då för att detta är jämförelser mellan länder, inte t ex för Sverige över tid.)

När man kollar på arbetslöshet ser det nästan ut som att mer ojämlikhet ger mer arbetslöshet. (Dock är kausaliteten snarare tvärtom.)


I alla fall, större inkomstskillnader tycks inte vara något universalmedel för sysselsättning eller lägre arbetslöshet.

Källa för gini: Luxembourg Income Study
Källa för sysselsättningsgrad: Eurostat
Källa för arbetslöshet: Eurostat

För en mer seriös undersökning borde man också kolla på 90/10-ratios, 90/50-ratios, 50/10-ratios osv. En annan gång.

Diskussion om inflationsmål

"Last week, IMF chief economist Olivier Blanchard released a staff position paper (PDF) with Giovanni Dell'Ariccia and Paulo Mauro examining the tenets of macroeconomic faith from before the crisis and suggesting ways that they might be in need of tweaking, given what we've learned from crisis and recession. Among the sacred cows being sized up for butchering is the importance of an inflation rate that is both stable and low—generally taken to mean 2% or below. Perhaps, Mr Blanchard says, this isn't such a good idea after all. Here's his reasoning:

'When the crisis started in earnest in 2008, and aggregate demand collapsed, most central banks quickly decreased their policy rate to close to zero. Had they been able to, they would have decreased the rate further: estimates, based on a simple Taylor rule, suggest another 3 to 5 percent for the United States. But the zero nominal interest rate bound prevented them from doing so. One main implication was the need for more reliance on fiscal policy and for larger deficits than would have been the case absent the binding zero interest rate constraint.

It appears today that the world will likely avoid major deflation and thus avoid the deadly interaction of larger and larger deflation, higher and higher real interest rates, and a larger and larger output gap. But it is clear that the zero nominal interest rate bound has proven costly. Higher average inflation, and thus higher nominal interest rates to start with, would have made it possible to cut interest rates more, thereby probably reducing the drop in output and the deterioration of fiscal positions.'

Monetary policy is one of the few countercyclical tools that nearly every economist can get behind, and when inflation rates are kept persistently close to zero the effectiveness of monetary policy is limited. Paul Krugman notes that the above statement is interesting not just because Mr Blanchard is thinking along these lines, but because the IMF is releasing these thoughts as a staff policy note. But it's particularly interesting as Mr Blanchard is adding his voice to a growing chorus, including economists of highly divergent ideological stripes, supporting a move to higher inflation levels. Kenneth Rogoff, Greg Mankiw, Scott Sumner, Paul Krugman, Brad DeLong—all have indicated that higher inflation would be a boon to the struggling economy."

Economist Free Exchange blog, "Monetary policy: A healthy dose of inflation", 15 februari

Medlingsinstitutet om tvister på 00-talet

"6.2 Kommer tvisternas karaktär att ändras?

En iakttagelse som kan göras i ett längre tidsperspektiv är att medlingsärendena typiskt sett har blivit alltmer komplicerade. Tidigare handlade tvisterna främst om hur mycket lönerna skulle höjas och medlarnas uppgift var i första hand att finna en kompromiss för att bevara arbetsfreden. De samhällsekonomiska konsekvenserna av uppgörelserna kom i andra hand. Detta har förändrats. Alltsedan början på 1990-talet och den s.k. Rehnberggruppens arbete med att få till stånd stabiliseringsavtal över hela arbetsmarknaden har hänsynen till samhällsekonomin fått ökad betydelse i medlingsarbetet. Ett tydligt uttryck för detta är Medlingsinstitutets i medbestämmandelagen fastslagna uppgift att 'verka för en väl fungerande lönebildning'. I förlängningen betyder det att medlare utsedda av Medlingsinstitutet inte kan medverka till uppgörelser som går stick i stäv med institutets övergripande uppgift. Nu ska dock sägas att det händer alltmer sällan att medlarna tvingas konstatera att det saknas förutsättningar att lägga fram ett bud som är samhällsekonomiskt försvarbart. Detta hände några gånger under 2001 års avtalsrörelse. Vissa fackliga organisationers krav för att skriva på en uppgörelse var sådana att medlarna tvingades frånträda förhandlingen. Sedan dess har det inte förekommit. Förklaringen torde ligga i den ökade acceptansen för industrins lönenormerande roll i kombination med den samordning av förhandlingarna som sker inom framförallt Svenskt Näringsliv och LO.

Huvuddelen av de 67 medlingsärenden som Medlingsinstitutet har handlagt under åren 2001–2005 kan betecknas som lönetvister. Bland lönetvisterna återfinns emellertid ett antal tvister där den utlösande tvistefrågan inte har gällt löneutrymmets storlek. Det har snarare handlat om avtalets konstruktion, utrymmets fördelning, garanterade individuella lönehöjningar och liknande frågor.

Bland de 67 ärendena utkristalliserar sig en grupp om 18 ärenden. I dessa har
tvistefrågorna varit av mera principiell natur. Det kan ha rört sig om krav som av motparten har betraktats som angrepp på löneavtalets grundläggande principer eller systematik. Men det har också förekommit tvister där kopplingen till avtalens lönebestämmelser varit mindre framträdande och ibland i det närmaste obefintlig. Vissa av dessa kan sägas enbart ha handlat om makten på arbetsplatsen. De fackliga kraven har gått ut på att åstadkomma inskränkningar i arbetsgivarens företags- och arbetsledningsrätt. Under perioden 2001–2005 har stridsåtgärder verkställts i totalt 14 medlingsärenden. Sju av dessa ärenden tillhör den nyss nämnda gruppen om 18 ärenden av principiell karaktär. Det betyder att i nästan hälften av dessa ärenden har en uppgörelse föregåtts av stridsåtgärder. Detta kan jämföras med frekvensen av
stridsåtgärder i de andra medlingsärendena. I dessa har stridsåtgärder förekommit
i sju av 49 ärenden. En slutsats som kan dras är att genomgripande avtalsförändringar ytterst sällan kan genomföras inom ramen för en medlingsförhandling. Som regel har resultatet blivit att kraven inte har tillgodosetts. Ofta kräver stora avtalsförändringar en samsyn mellan parterna om nödvändigheten av förändringen.

Någon sådan är i det närmaste ogörligt att åstadkomma i en medlingsförhandling,
särskilt om tiden är begränsad på grund av varsel om stridsåtgärder. Det är givetvis vanskligt för Medlingsinstitutet att på grundval av fem års verksamhet ha någon bestämd uppfattning om vilka frågor som kan bli tvisteämnen i framtiden. Håller den nuvarande trenden i sig, med en samsyn om lönebildningen och samordning av löneförhandlingarna inom Svenskt Näringsliv och LO, kan man emellertid anta att det successivt kommer att ske en förskjutning. Det är inte otänkbart att avtalskraven kommer att fokusera mera på avtalens bestämmelser om allmänna anställningsvillkor än på mlönenivåerna. Däremot kan antas att frågor om avtalens konstruktioner får ökad betydelse då det är avtalens utformning som bestämmer var makten över den lokala lönebildningen ska ligga. Kommer det dessutom fackliga krav på ökat inflytande på områden som hittills varit förbehållna arbetsgivarna att ensidigt besluta om, är sannolikheten stor att det sker en ökning av de svårlösta
medlingsärendena."

Medlingsinstitutet, "Avtalsrörelsen och lönebildningen 2005: Medlingsinstitutets årsrapport", 2006, s 170

Exportsektorn som löneledande

Jag visste inte att idén om att den exporterande sektorn som löneledande t o m var lagstadgad. Men den reglerar bl a Medlingsinstitutets verksamhet. Ur MI:s årsrapport om år 2004, publicerad februari 2005:

"En av grundtankarna med en reformerad lönebildning är att den konkurrensutsatta
sektorn – i första hand exportindustrin – ska ha en lönenormerande roll. Vid tiden för ändringarna i MBL fanns också en bred samsyn bland arbetsmarknadens parter om att det är bra om förhandlingar inom internationellt konkurrensutsatta avtalsområden avslutas först om det förs i tiden parallella förhandlingar. I propositionen 1999/2000:32 ”Lönebildning för full sysselsättning” uttalade regeringen att möjligheterna till
en väl fungerande lönebildning över hela arbetsmarknaden är störst om exportberoende verksamheter tecknar nya avtal före andra avtalsområden."

---
Uppdatering september 2011
Hans Karlsson, avtalssekreterare på LO när Medlingsinstitutet skapades, lämnar nu uppdraget som medlare, i protest över industrins dominans i avtalssystemet som det är idag.

"För att kunna skriva denna kolumn har jag funnit för gott att avsäga mig uppdraget som medlare vid Medlingsinstitutet. Därmed slipper jag bli utsparkad.

Skälet är att jag inte vill ställa upp på att IF Metall och övriga industriparter ska kunna diktera villkoren för hela arbetsmarknaden i de kommande avtalsförhandlingarna."

Hans Karlsson, "Nu lämnar jag uppdraget i Medlingsinstitutet", Östran 9 september 2011

Utländska byggnadsarbetare på 88 procent

"Andrzej Chudy har dubbel yrkesutbildning – som snickare och målare. Trots det tjänar han mindre än de andra på bygget. Orsak: Både han och yrkesutbildningen kommer från Polen. Andrzej Chudy och Ireneusz Potymko får bara 88 procent av den lön svenskarna får.

Andrzej Chudy och Ireneusz Potymko gipsar en innervägg på bygget i Kärrtorp söder om Stockholm. De har hyrts ut till Skanskabygget från bemanningsföretaget Expandera mera.
Andrzej Chudy och andra polacker tjänar mindre än svenska byggnadsarbetare. När de hyrs ut till ett bygge där arbetslaget har ackordslön får polackerna bara 88 procent av lönen. Eftersom de inte har svenskt yrkesbevis räknas de inte som byggnadsarbetare utan kallas övriga arbetare.

Grundlönen är 123 kronor. Andrzej har drygt en tia till i timmen – men fortfarande drygt 20 kronor mindre än svenska byggare.
– På ett år blir ju det jättemycket pengar. Jag har frågat facket varför det måste vara så men de säger att jag måste ha ett svenskt yrkesbevis, säger Andrzej Chudy.
För att få det svenska yrkesbeviset krävs att han gör ett prov – på svenska.
– Jag läser svenska på SFI (svenska för invandrare) men kan fortfarande inte tillräckligt för att kunna göra ett flera timmar långt teoretiskt prov på svenska."

Fredrik Karlsson, "Avtal ger byggjobbare lägre lön", Byggvärlden 29 november 2007

Full sysselsättning-diskussion

Frågan om full sysselsättning är viktig. Jag kan tycka att det är självklart att full sysselsättning ska vara huvudmålet för den ekonomiska politiken. Men när det pratas om arbetslöshets- och sysselsättningsmål brukar det snarare pratas om att man ska ner till 4-5 procent, ett märkligt o-ambitiöst mål.

Torsten Sverenius, som för inte så länge sen intervjuade SAP:s toppolitiker om deras visioner - det var rätt nedslående läsning - för Arena har nu för Arbetsmarknaden intervjuat Anders Borg och Thomas Östros om full sysselsättning.

Sverenius diskussion om begreppet jämviktsarbetslöshet är väldigt konstig (och missvisande, tror jag), men annars är artikeln rätt intressant.

"Under decennier var den fulla sysselsättningen ett självklart huvudmål för den ekonomiska politiken. Så kom kriserna och inflationen utsågs till en större fiende än arbetslösheten. Nu slåss de borgerliga och rödgröna åter om att framstå som den fulla sysselsättningens pådrivare.

'Vi måste tillbaka till full sysselsättning', säger socialdemokraternas finansministerkandidat Thomas Östros.

'Målet för den ekonomiska politiken är full sysselsättning', säger den moderate finansministern Anders Borg.

Men vad menar de egentligen med full sysselsättning? Och är det realistiskt att tro att någon av dem har vad som krävs? Skiljer det sig egentligen så mycket mellan deras politik för att nå det påstådda målet?
/.../
– Men det som oroar är att långtidsarbetslösheten ökar mycket kraftigt, fortsätter Thomas Östros. Utslagningen från arbetsmarknaden ökar och utanförskapet fördjupas. Det är ett haveri för alliansens modell att tro att en sönderslagen hushållsekonomi för enskilda individer skapar jobb. Den internationella krisen kan man inte vaccinera sig mot, men att vi slår ut människor permanent från arbetsmarknaden är förödande.

– Det här har ju också Konjunkturinstitutet visat, att det som kallas jämviktsarbetslöshet ökar varje år den här mandatperioden efter att ha minskat tio år i rad! Då genomförde vi kunskapslyftet, vi hade en aktiv arbetsmarknadspolitik, vi slussade människor tillbaka till ett arbete.

Thomas Östros nämner begreppet jämviktsarbetslöshet. Teorin om jämviktsarbetslösheten, eller den naturliga arbetslösheten, är uppfunnen av ekonomen Milton Friedman, som också var stark motståndare till just full sysselsättning.

Teorin om jämviktsarbetslösheten, även kallad NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment), säger att det måste finnas en viss arbetslöshet för att inte inflationen ska börja accelerera. Även om teorin kritiserats av flera kända internationella ekonomer så har den etablerats som en sanning bland ekonomer, politiker och i organ som OECD.

Problemet med teorin är just att det är en teori, det finns inga empiriska belägg för att inflationen skulle börja accelerera för att arbetslösheten sjunker under en viss nivå.

För att ta ett exempel: Sverige hade under ett par decennier det som man förr kallade full sysselsättning, en minimal arbetslöshet på en eller ett par procent, detta utan att inflationen tog fart. Tvärtom hade vi en mycket låg inflation.

Trots detta har teorin lett till den paradoxala slutsatsen att man med 'full sysselsättning' numera kan mena en arbetslöshet på 7–8 procent eller ännu högre.

På nya Moderaternas hemsida kan man läsa följande om den nya definitionen av full sysselsättning:

'Full sysselsättning är inte när alla 6 miljoner i arbetsstyrkan har jobb. Full sysselsättning är när efterfrågan på arbets-kraft matchar utbudet av arbetskraft på ett sådant sätt att priset på arbetskraft (lönenivån) varken pressar upp eller ned den allmänna inflationstakten. Då råder det jämvikt på arbetsmarknaden och då råder det full sysselsättning.'

När man läser detta så förstår man att moderaterna inte är inställda på att komma tillbaka till full sysselsättning i den traditionella bemärkelsen. Att dessutom en socialdemokrat använder begreppet jämviktsarbetslöshet skvallrar därför om att den fulla sysselsättningen, som den en gång definierades, inte kommer tillbaka under överskådlig tid.

/.../

Jag frågar Anders Borg om han tror att det är möjligt att komma tillbaka till en så låg arbetslöshet som ett par procent.

– Nej, men till att börja med så kan vi komma ner till de nivåer som vi låg på före krisen, 5–7 procents arbetslöshet tror jag är helt realistiskt att vi kan nå mot slutet av nästa mandatperiod eller i början av nästnästa.

/.../

Det känns nästan overkligt att höra en svensk finansminister hoppas att vi ska komma ner till en arbetslöshet på 5–7 procent inom några år. För ett par decennier sedan skulle en sådan hög arbetslöshet förmodligen ha tvingat fram ett nyval och skickat ut den sittande regeringen. Nu hoppas finansministern att vi på några års sikt ska komma ner till den nivån.

– Full sysselsättning är målet för politiken, tycker jag. Och vi ska vara tillbaka på om inte full sysselsättning så åtminstone så att vi inte har en onödigt hög arbetslöshet när vi har kommit tillbaka till fullt resursutnyttjande. Sedan måste ju -målet vara att sänka den nivån. Så vi måste komma ner på den nivå som vi låg på före krisen under den kommande konjunkturcykeln.

Jag ställer frågan till Thomas Östros ifall han tror att Sverige kan komma tillbaka till full sysselsättning som den en gång definierades, alltså en situation där så gott som alla som ville arbeta också hade ett jobb att gå till.

Hans svar har likheter med Anders Borgs:

– Ja, absolut, men full sysselsättning i dag ser inte likadan ut som full sysselsättning på 1970-talet. I dag är arbetsmarknaden mycket mer rörlig, och vi kommer att ha en större andel av arbetskraften som befinner sig mellan två jobb.

– Ja, vi kan komma tillbaka, det är fullt möjligt, men det kräver också att politiken riktas in på full sysselsättning. Politikens centrum måste ligga på efterfrågesidan i form av ett företagsklimat så att företag vill anställa, men också på utbudssidan så att vi utrustar individerna med den kompetens de måste ha för att kunna ta de nya jobben.

Moderaten Borg och socialdemokraten Östros talar sig alltså varma för behållandet av den svenska modellen och en återgång till 'full sysselsättning'.

Ett av fundamenten för modellen var en gång att hela politiken inriktades på att alla ska vara med och arbeta och alla ska vara med och skörda frukterna av arbetet.

Det kan man svårligen hävda om dagens Sverige, där full sysselsättning numera definieras som den nivå på sysselsättningen som förmodas hålla inflationen konstant.

Anders Borg vill fortsätta sänka -skatterna. Även om det delvis har en stimulerande effekt på efterfrågan så begränsar det samtidigt hur mycket man kan satsa på exempelvis kommunerna och den offentliga sektorn.

Thomas Östros upprepar orden starka offentliga finanser så ofta att det är svårt att tänka sig att han kommer att öppna plånboken för att ge en tillräckligt kraftig stimulans för att skapa en större samlad efterfrågan.

Därtill har vi tron på den naturliga arbetslösheten som dämpare av inflationen. Vi har en riksbankslag som säger att inflationen ska vara två procent och att sysselsättningen är underordnad detta mål. Vi har också självpåtagna regler som överskottsmålet i de offentliga finanserna och ett utgiftstak som bromsar hur mycket offentliga medel som får användas.

Därför har jag svårt att tro att någon av kandidaterna till finansministerposten kommer att kunna leverera full sysselsättning i den traditionella bemärkelsen. Inte inom överskådlig tid, i alla fall. Därmed är också en viktig beståndsdel i den svenska modellen, som den varit känd i Sverige och utomlands, borta."

Torsten Sverenius, "Borg vs Östros - vem är bäst på full sysselsättning?", Arbetsmarknaden 2 februari 2010


---
Economist Free Exchange om strukturell vs konjunkturell arbetslöshet, 18 nov 2010.

---
Jfr:

"SEÖ: /.../ Men eftersom vi tror på marknadsekonomin så kan man inte använda offentlig sektor till att vara någon som måste anställa för anställandets skull. I så fall måste det ju skapas ekonomiska resurser därför att det finns ett behov av att förbättra och förstärka välfärden - att det behövs fler armar i skola, vård och omsorg...

TS: Men inte för att få bort arbetslösheten?

SEÖ: Nej, det kan man inte göra, för då skapar man mer ett kommunistiskt system, där ingen ska vara arbetslös och så placerar man ut folk överallt, det fungerar inte i vårt system, utan man måste ju gå från den andra vägen här.

Däremot är inte vi rädda för att offentliga sektorn blir större om det är så att det finns resurser och möjligheter, det finns ju behov i samhället som inte blir tillfredsställda fullt ut i dag. Det är ju också en politisk sak att se till så att äldreomsorgen fungerar bättre så att man inte blir ensam och så att man kan få komma ut mer och så vidare. Och då behövs det ju mer människor till detta. Du har också en psykvård som kanske skulle behöva förbättras för dem som mår dåligt i samhället. Men det måste man ju se till."

Torsten Sveronius intervjuar Sven-Erik Österberg, Arena september 2009, "'Bra balans är att det finns ett statligt samtidigt som ett privat ägande'"