Reaktionära responser på "globaliseringen"

Det känns som att i den svenska politiska debatten - med Johan Norberg som ett notabelt undantag - underskattas det hur stor andel av "globaliseringsmotståndet" som är rent reaktionärt och uselt. Jag tänker på intressegrupper (rent-seekers) som representerade av José Bove och andra, och på högerdebattörer som Lou Dobbs et al. Må så vara att i svensk politik är denna typ av globaliseringsmotståndare ovanliga. Svenskar är mer positiva till globalisering än vad andra européer, eller USA:s fackföreningar, är.

Jag har tidigare försökt skriva om "globaliseringen" som inte något alldeles unikt utan som en sedan första början närvarande tendens i den moderna ekonomin. Analyser av globaliseringsmotstånd kan (och bör) göras med samma begrepp som tidigare analyser av "ekonomimotstånd", om man kan kalla det så. Jag tänker nu på Karl Polanyis bok Den stora omvandlingen från 1944. (Jag har skrivit om Polanyi tidigare, här.) Polanyi skriver där om den moderna marknadskapitalismens tidiga utveckling, och betonar samspelet och det ömsesidiga beroendet/konstituerandet mellan den ekonomiska sfären och den politiska sfären. Polanyi talar om en "dubbel rörelse" i kapitalismens utveckling, en dubbel rörelse mellan å ena sidan utvidgning av kapitalismens domän i samhället - fler proletariserade lönearbetare, fler utbyten skötta genom vinstmaximerande kapitalistiska marknader - och å andra sidan politiska och social responser mot denna utvidgning, responser som syftar till att återge trygghet och rättigheter till de grupper som anser sig förlora på kapitalismens utvidgning. Välfärdspolitik är ett typiskt exempel på en sådan dubbel rörelse: a-kassa och socialbidrag garanterar inkomst även för den som (för tillfället) inte får någon anställning på den kapitalistiska arbetsmarknaden, osv. Protektionistisk handelspolitik är ett annat exempel på hur politiska och sociala krafter och rörelser vill minska vissa medborgares "utsatthet" för konkurrensen i den kapitalistiska marknadsekonomin.

Polanyi betonar att dessa responser - politik för att ge medborgare trygghet, "skydda" dem från kapitalismens konkurrensregler och -mekanism - kan vara progressiva såväl som reaktionära. 1900-talets demokratiska välfärdsstater är progressiva. Men även en Hitler menade sig ge trygghet till medborgarna (vissa av dem!) , skydda dem från konkurrensen. Fascismen är det tydligaste exemplet på en reaktionär politik för trygghet (återigen, för vissa grupper!).

Sådan "dubbel rörelse" för trygghet återfinns över hela den politiska skalan. I dagens höger är den klart närvarande till exempel i Nicolas Sarkozys uttalanden om att EU ska skydda sina medborgare från globaliseringen istället för att utsätta dem för den. Denna skyddspolitik/socialpolitik/globaliseringsmotstånd kan jag inte se som progressiv. Den nuvarande konservativa italienska regeringen är ett annat exempel.

Italiens finansminister Giulio Tremonti har skrivit en antiglobaliseringsbok (den verkar riktigt vidrig) som Financial Times har skrivit om. Läs detta och fundera över hur fräscht det är med globaliseringsmotstånd.

"Books by finance ministers do not usually win elections, but Mr Tremonti's The Fear and The Hope, a best-seller before the April election, laid the ideological foundations for the centre-right's shift from market liberalism to a more comforting, protectionist message for low-skilled workers and small businesses who see themselves as victims of globalisation. /.../
'The Chinese dragon will possess Europe,' writes Mr Tremonti, who sees a 'fifth column' of Chinese immigrants already on its shores. /.../
Under 'The dark side of globalisation', Mr Tremonti lists the failings of the US. He is scornful of Wal-Mart – 'the ideological primate of the global mega-supermarket that once seemed absolute' – and sees it as symbolic of an economy that invents ways to sell Chinese products but not of producing its own.
/.../
In the final 'Hope' section, Mr Tremonti's deeply conservative side emerges, together with a yearning for a strong state and a tendency to treat his subjects as little people.
His calls for a return to values centred on the family, a philosophy based on 'Judaeo-Christian roots' and a clear European identity. 'Europe has a confused identity because it is based on a globalised culture based on indiscriminate equality and free import of merchandise and then people,' he writes. 'The confusion between us and them becomes suicidal in times of globalisation.'
He identifies seven passwords to save Europe: values, family and identity, and authority, order, responsibility and federalism."

Guy Dinmore, "Tremonti's best-seller on fear strikes chord", Financial Times 23 juni

---
Relaterade inlägg: "Socialdemokrati och globalisering" 26 juli, "Vänstern och intressegrupper" 14 juli, "Varför regeringens antifackliga politik kan skada samhället som helhet" 7 maj, "Tysk löneutveckling" 18 april.

Socialdemokrati och globalisering

1. Reifiera inte ”globalisering”
2. Globalisering är ett resultat lika mycket som en orsak
3. Globalisering och socialdemokrati fungerar ihop

Jag tyckte att Göran Johnssons och Lars-Olof Petterssons debattartikel i Tiden om Naomi Kleins och Johan Norbergs analyser av globaliseringen var intressant. Johnsson och Pettersson är ”globaliseringsvänner” och kritiserar Klein rätt hårt, och antagligen rätteligen. Däremot tycker jag nog att de är alltför snälla mot Norbergs nyliberala visioner. I vilket fall, det är en intressant debatt, jag skrev om artikeln här på bloggen den 22 maj och har pratat med både Arvid och Johannes om att bloggkommentera Johnsson och Petterssons artikel. Här kommer min ”kommentar” – som blir mer en fristående reflektion. (Ingen närläsning här inte.)
Jag vill hävda tre saker. Ett, reifera inte begreppet ”globalisering”. Två, den reella globaliseringen är ett resultat snarare än en orsak. Tre – och det här är knappast kontroversiellt, men det tål att sägas –, globalisering och socialdemokrati är som ler och långhalm.


1. Reifiera inte begreppet ”globalisering”
”Reifiera” är ett ord som marxister ofta använder. Det betyder, om jag förstått det rätt, ”förtingliga”. Kritiker/marxister använder det när någon debattör ”förtingligar” ett fenomen som diskuteras, alltså när man ser odynamiskt på ett samhällsfenomen, ser det som något givet och statiskt, utan ursprung, orsaker, agerande och kausalförhållanden. Jag skulle vilja säga att globalisering är just ett sådant fenomen som debattörer tenderar att ”reifiera”. Man talar om ”globalisering” som en enhetlig fas eller period i samhället, man talar om ”globalisering” som något givet och oföränderligt och som ”tvingar” Sverige att anpassa sig. Man talar inte om att någon, som t ex Sverige, svenska politiker eller svenska företag kan göra globalisering, utan om ”globalisering” som något givet och statiskt. Jag menar att det tvärtom är väldigt viktigt att förstå att ”globalisering” är ett samlingsbegrepp för en mängd komplexa processer i vilka människor agerar, handlar och utifrån sina positioner, roller och maktresurser formar samhällets utveckling, om än ”inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande” (Marx, Louis Bonapartes adertonde brumaire). Detta är extremt viktigt! Som sociologen Walter Korpi påpekade i en klassiker från början av 1980-talet, så kan och bör vi

“se samhällsförändring som ett resultat av människornas försök att lösa viktiga problem som de ställs inför. Samhällsförändringar av större eller mindre omfattning blir därigenom inte några anonyma eller mystiska processer utan resultatet av att människorna i samverkan eller i strid med varandra försöker finna lösningar på vad som de uppfattar som samhälleliga problem.” (Korpi 1981 s 22)

Människorna formar själva sin historia, om än inte utifrån omständigheter som de själva valt. Men: utan politiker som väljer att liberalisera handel, kapitalflöden och migration; utan företag som handlar över gränser och investerar utomlands; utan människor som migrerar för att arbeta utomlands – utan dessa människor finns ingen ”globalisering”. ”Globaliseringen” formas av alla människor som handlar strategiskt och medvetet under de omständigheter i vilka de hamnat.

Globaliseringen går hand i hand med det kapitalistiska produktionssättet, och den moderna ekonomin över huvud taget. Forskare som Braudel, Wolf, Marx med flera har alla fäst stor vikt vid långfärdshandelns avgörande roll i den tidiga kapitalismens utveckling, före industrikapitalismen, under 1400- och 1500-talen. Det är också välkänt att Marx och Engels nästan läskigt före sin tid 1848 i Kommunistiska manifestet träffsäkert och välformulerat beskrev den globaliseringsprocess som pågår än idag. Att tänka kritiskt (medborgerligt) om globaliseringen är därför mycket likt, eller kanske samma sak som, att tänka kritiskt-medborgerligt om kapitalismen och den moderna ekonomin i stort. Vi kan gå till något som Marx skrev i Grundrisse, och som jag citerar från ekonomen Paul Mattick jr. Marx skrev om betydelsen att se individerna och individernas beslutsfattande och agerande bortom de reifierade (!) begrepp som vi rör oss med när vi pratar om samhällsekonomin – begrepp som ”globalisering”. Marx skriver att utbyten

”originate from the conscious will and particular purposes of individuals … nevertheless the totality of the process appears as an objective relationship arising spontaneously; a relationship which results from the interaction of conscious individuals, but which is neither part of their consciousness nor as a whole subdued under them.” (citerad i Mattick 1998 s 26)

Alltså, när vi talar om ”marknaden” är det risk för att vi reifierar begreppet ”marknad” och glömmer att bakom begreppet rör sig medvetet agerande individer, människor. De har olika förutsättningar och maktresurser (plats för klassanalys!), men de är alla medvetet agerande individer. Det samma gäller för ”globalisering” som jag här sagt om ”marknad”.

Statsvetaren Colin Hay hävdar samma poäng hårt i sin briljanta bok Political Analysis: A Critical Introduction. Hay demonstrerar där (s 252-260) sin politiska analys med en analys av just ”globaliseringen”. Följande påstående, som jag tror att vi alla känner igen, är ett bra exempel och som Hay analyserar: “globalisation places pressure on western states to roll back their welfare provision.” Hay konstaterar att detta är ett helt odugligt, vilseledande påstående. Globaliseringen framstår här som “a process without a subject; no agent is identified” – om man inte kan specifiera vad som här menas med “globalisering” och hur detta påverkar “welfare provision” är det ett analytiskt helt tomt påstående. Men i debatten, inte minst under 90-talet, är och var det tyvärr många som inte tänker/diskuterar längre än det påståendet. Contra detta så måste en debatt om ”globaliseringen”, som Hay säger, identifiera aktörerna, definiera begreppen (i detta fall ”globalization” och ”welfare provision”) och lokalisera kausalförhållandet mellan dessa två fenomen som begreppen antas fånga.

Jag vill avsluta delen med något som jag tycker är väldigt fint, bra och inspirerande, nämligen ett citat från Seyla Benhabibs bok om kritisk teori och Frankfurtskolan, Critique Norm and Utopia. Där formulerar hon på ett väldigt bra sätt hur ekonomisk forskning och debatt bör göras:

”In this society [modern capitalism] for the first time a sphere of activity is institutionalized which operates according to laws unintended by and unknown to social agents themselves, and which can only be analyzed from the transsubjective viewpoint of the observer. The main purpose of critical social theory is to demystify the power of this domain upon individuals lives, and to return the control over their actions and interactions to individuals themselves.”

Just från det perspektivet behöver vi diskutera “globaliseringen”.


2. Att se globalisering som resultat snarare än orsak
Det finns en tendens i Johnsson och Petterssons text att se ”globaliseringen” på samma sätt som man gör i Colin Hays skräckexempel, “globalisation places pressure on western states to roll back their welfare provision”. Alltså att en odefinierad ”globalisering” ”tvingar” politiker att göra si och så.

Jag vill föreslå att ”globalisering” är ett resultat av processer, eller en sammansättning av processer, i högre grad än en orsak, alltså något som ”tvingar” någon att göra si och så. Vad vi kallar globalisering började under efterkrigstiden. Jag skulle vilja säga att globaliseringen är avhängig tre sorts processer: politiska beslut, teknologisk utveckling, och ekonomiskt agerande (rationella individer..). Politiskt sett, så är den ”globaliserade eran” något nytt i så måtto att den är post-kolonial. ”Globaliseringskritiker” som Hurst har hävdat att handelns andel av BNP i Västländerna i själva verket inte är större idag än vad den var 1914, och att ”globaliseringen” därför inte är något nytt. Men jag skulle vilja säga att det är en jävla skillnad på ett system där Indien är en brittisk koloni, Kina i inre stridigheter och delvis koloniserat och stora delar av Afrika och Asien koloniserat, och dagens postkoloniala system. Man kan debattera länge och väl skillnader och likheter mellan det koloniala världssystemet och dagens postkoloniala (som givetvis inte är utan orättvisor och inacceptabla ojämlikheter). Men man måste erkänna att det är en skillnad. Vidare så är ”globaliseringen” avhängig politik i så måtto att politiker har tagit beslut för att liberalisera handel, kapitalflöden och migration och därmed förenklat dessa globaliseringsprocesser. (För en intressant studie av just politikers, byråkraters och intressegruppers – politics helt enkelt – roll i att skapa och forma den finansiella globaliseringen under efterkrigstiden och framför allt efter Bretton Woods-systemets slut, se Helleiner 1994.) Vidare är globaliseringen avhängig transportmedlens och informations- och kommunikationsteknologins utveckling. Och för det tredje, det ekonomiska agerandet. Återigen: globalisering är inte en sak, ett givet stadium, något monolitiskt och enkelt. Utan ett samlingsbegrepp för en mängd (dialektiska) processer.

Ett exempel ur Johnsson och Pettersons text på hur man inte ska diskutera globaliseringen.

”Eller som förre FN-chefen Kofi Annan uttryckte det: ’…de stora förlorarna i dagens mycket ojämlika värld är inte de som har utsatts för alltför mycket globalisering. Det är de som har lämnats utanför globaliseringen.’”

Ekonomen Dani Rodrik (2007, s 18, 40,, 214f) påpekar att ett retoriskt taskspelartrick som globaliseringsdebattörer från liberalt håll (i detta fall Kofi Annan) använder är att blanda ihop resultat med policy när det gäller ”öppenhet för globalisering”. Liberala globaliseringsdebattörer använder till exempel faktumet att måttet på handel som andel av BNP ökade för Sydkorea under landets period med mycket stark tillväxt (ca 1961-1990), som ett ”argument” eller ”bevis” för att Sydkorea förde en ”liberal” handelspolitik, vilket ”orsakade” den goda tillväxten. Rodrik påvisar att det var tvärtom: Sydkorea förde en illiberal handelspolitik och ekonomisk politik i stort (planerad ekonomi, subventioner, handelshinder etc) som var väl utformad, vilket orsakade den goda tillväxten och att exporten ökade (jfr Amsden 1989 och Woo-Cumings 1999). När exporten ökade ökade måttet handel som andel av BNP. Men det var den inhemska utvecklingen som gav ökad handel, inte tvärtom. ”Integration with the world economy is an outcome, and not a prerequisite, of a successful growth strategy”, som Rodrik säger.

Med detta exempel om Sydkorea och globalisering vill jag peka på att vi i diskussionen om ”globalisering” måste göra klart för oss vad vi pratar om, och hitta vad vi menar i historien, hitta belägg. Hitta aktörer och händelser, processer. Man ser då att ”globalisering” allt som oftast är ett resultat av politikers, företags m fl:s agerande, och inte bara en ”orsak”, ett givet faktum som tvingar någon till ditt eller datt.


3. Globalisering och socialdemokrati går väl ihop
Slutligen vill jag bara påpeka något enkelt: globalisering och socialdemokrati går väl ihop. De nordiska socialdemokratiska välfärdsstaterna är och har under efterkrigstiden varit bland världens mest öppna länder för handel (om än inte för kapitalrörelser, men det ändrades på 1980-talet). Forskare som Mancur Olson och Dani Rodrik (“Why do more open economies have bigger governments?”, 1997) ser i själva verket ett samband, och ett gynnsamt samband, mellan öppen handelspolitik och stor välfärdsstat när de jämför rika länders ekonomier och politik. (Jag bloggade 7 maj om Olsons analys av Sverige.)

En diskussion om huruvida man ska vara ”globaliseringskritiker” eller ”anti-globalisering” eller ej bör slängas på sophögen så snabbt som möjligt. ”Globalisering” är ett alldeles för komplext och sammansatt fenomen för att man ska vara mot det i allmänhet. En stor del av vad som kallas ”globalisering” i en kritisk debatt i Europa och USA är i själva verket, vill jag hävda, något extremt positivt: att tidigare fattiga länder med jordbruksekonomer kunnat höja sin kapitalackumulation och industrialisera, och i vissa fall (t ex Sydkorea) även gå vidare till den s k ”postindustriella” ekonomiska strukturen. Kinesiska industriarbetare konkurrerar med svenska dito idag och kan på längre sikt uppnå välstånd på Sveriges nivå, istället för att svälta ihjäl som de gjorde för femtio år sedan då de inte kunde konkurrera med svenska arbetare och därmed inte utgjorde något ”globalisering”-hot mot ”den svenska modellen” eller ”svenska jobb”. I denna bemärkelse rymmer globaliseringen, som postkolonial företeelse, en starkt egalitär tendens: regioner och hela länder lyfter sig från fattigdomen, och börjar konkurrera på världsmarknaderna och sätter därmed sina spår även i länder som är rika ”sedan länge” (hundra år eller så), i-länderna.

Givetvis rymmer ”globaliseringen” också problem. Men, vill jag hävda, det mesta som ”globaliseringskritikerna” pekar ut som problem med ”globaliseringen”, är inte specifikt för globaliseringen, utan bara allmänna företeelser i kapitalismen/ekonomier över huvud taget. Framför allt tänker jag på de multinationella företagens makt, denna No Logo-sanning. Självklart ser jag ojämlika och orättvisa maktförhållanden i ekonomer runt omkring i världen, i internationella ekonomiska relationer och i ”världsekonomin”. Men, dessa maktförhållanden är inte något specifikt för globaliseringen. Det är mycket enklare och äldre än så: det handlar om klassförhållanden. Som sagt, Marx och Engels formulerade sig 1848 träffsäkert, nästan profetiskt, om globaliseringen av ekonomier. Vad de sade om klassförhållanden har en hel del relevans, också.


Referenser
Alice Amsden, Asia’s Next Giant: South Korea and Late Industrialization (Cambridge UP, 1989) Seyla Benhabib, Critique, Norm and Utopia: A Study of the Normative Foundations of Critical Theory (Columbia UP, 1986)
Colin Hay, Political Analysis: A Critical Introduction (Palgrave, 2002)
Eric Helleiner, States and the Re-Emergence of Global Finance (Cornell UP, 1994)
Walter Korpi, Den demokratiska klasskampen (Tiden, 1981)
Paul Mattick Jr, "Economic Form and Social Reproduction: On the Place of 'Book II' in Marx's Critique of Political Economy", i Christopher J Arthur och Geert Reuten (eds) The Circulation of Capital: Essays on Volume Two of Marx's Capital (Macmillan, 1998)
Dani Rodrik, “Why do more open economies have bigger governments?”, Journal of Political Economy, 1997
Dani Rodrik, Has Globalization Gone Too Far? (Washington D.C.: Institute for International Economics, 1997).
Dani Rodrik, One Economics Many Recipes (Princeton UP, 2007)
Meredith Woo-Cumings (ed.), The Developmental State (Cornell UP, 1999).

Kinas inhemska efterfrågan

Kina har under de senaste trettio åren haft en hög ekonomisk tillväxttakt. Den ökade produktionen har skett både för inhemsk konsumtion och för export. I hög grad har den följda tillväxtstrategin varit exportorienterad, i likhet med de Japans efterkrigsboom och de östasiatiska "tigerekonomierna" efter det.

Jag har skrivit om det där innan, 15 april, "Den ursprungliga ackumulationen i Kina". Om undertryckande av arbetarklassens rörelser och konsumtionskraft. Statsvetaren Xiaoming Huang (2005 s 89-91) kallar detta inslag i den kinesiska tillväxtstrategin för "marginalization of distributional demands", och det är ju ett fint uttryck för våldsam repression mot fria fackföreningar och arbetarrörelser som kräver ändrade arbetsförhållanden, högre löner, rättigheter osv. Huang (s 82) citerar en forskare Bienefeld som utpekade ett intressant inslag i den östasiatiska tillväxtstrategin som vissa kallat neo-merkantilism: "the competetive system comes close to incorporating the apparent 'absurdity' of mercantilist thought which saw the prosperity of the nation achieved through the poverty of its inhabitants". Den ekonomiska ojämlikheten har ökat drastiskt i Kina de senaste 30 åren. Och att den har ökat är väl knappast ett problem, med tanke på den skadliga egalitarismen (kombinerad med privilegier för de härskande) i det maoistiska systemet. Men hur den har ökat, och hur mycket den har ökat, det är ett problem! Faktiskt varnade år 2004 Världsbankens chef James Wolfensohn för att Kina var på väg att bli världens mest ojämlika land! (Croll 2006 s 312)

De klassrelaterade ojämlikheter och orättvisor som råder i Kina idag är knappast hållbara, eller åtminstone inte önskvärda. Sedan 2003 har också Folkrepublikens högst uppsatta ledare, president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiaobao allt mer betonat betydelsen av jämlikhet och rättvisa i Kinas utvecklingsprocess. Wen sade år 2004 i ett uppmärksammat tal: "The development process of many countries shows that during this stage, two developmental results may appear. In one scenario, a country successfully industrialises and modernises. In another, growing economic gaps and social tensions cause development to stagnate or even result in turmoil and depression." Det andra scenariot skulle kunna kallas det "sydamerikanska". Vi ser alltså hur sociala förhållanden och jämlikhet hänger ihop med ekonomiska förhållanden och tillväxt. (Vi kan kalla den insikten för politisk ekonomi.)

Enligt Kinaexperten Elisabeth Croll på LSE pågår idag en debatt i det kinesiska kommunistpartiets politbyrå (och utanför, förstås) mellan förespråkare av en fortsatt exportorienterad tillväxtstrategi, kontra en hemmamarknadsorienterad strategi. Vad innebär då en hemmamarknadsorienterad tillväxtstrategi i detta fallet, och vad har det med ojämlikhet och jämlikhet att göra?

Jo, om Kina ska föra en mer hemmamarknadsorienterad tillväxtstrategi, så måste förstås de egna medborgarnas efterfrågan stimuleras, de måste få mer köpkraft. Och för att detta ska skapa efterfrågan som ger en robust tillväxt för en ekonomi med sund struktur, så måste man också beakta de distributionspolitiska aspekterna: det skulle inte duga att bara öka de redan rikas köpkraft en massa, genom skattesänkningar eller liknande. Det skulle bara leda till ökad ojämlikhet, vilket är ett problem i sig, och efterfrågan på mer lyxbetonade produkter, vilket inte heller är Kinas industris starka sida. En sådan efterfråganökning skulle visserligen ge ökad efterfrågan på tjänster i landet och på byggindustrin, vilket skulle ge en bra keynesiansk multiplikatoreffekt, men än mer effektivt vore att fokusera sig på att öka köpkraften inte bara för de rika. Alltså, att (om politiskt möjligt - och det tror jag knappt att KKP anser att det är) mildra repressionen mot arbetarklassen, eller ge skattesänkningar eller subsidier, eller att skapa jobb i offentlig sektor (Ernst Wigforss, någon?).

De kinesiska ekonomerna Justin Yifu Lin (numera chefsekonom på Världsbanken), Fang Cai och Zhou Li föreslår just ett sådant egalitärt stimulansprogram i sin intressanta bok om den kinesiska tillväxten, The China Miracle.

I sammanhanget bör vi ha i åtanke att, all Kinahype i Väst till trots, 800 miljoner av Kinas medborgare fortfarande bor på landsbygden och är, med internationella mått mätt, i hög grad fattiga (jfr Wang 2008 s 10-12 och Croll 2006 om betydelsen av att inte överskatta mängden rika eller medelklass i Kina idag). Lin, Cai och Li (2003 s 275-281) konstaterar att faktiskt saknar hälften av Kinas 740 000 byar kranvatten. Om man skulle bygga ut infrastrukturen i landet och ge dessa ca 370 000 byar kranvatten med mera, skulle de också kunna efterfråga kylar, tvättmaskiner och liknande "consumer durables". Just inköpen av sådana varor, och den boom för dessa industrier som den nya efterfrågan och köpkraften förde med sig, var ju en viktig del av USA:s och Västeuropas ekonomiers "gyllene år" mellan 1950 och 1973, när vanliga medborgare fick råd med bilar, tv-apparater, tvättmaskiner, dammsugare och liknande varor. Lin, Cai och Li betonar en statsledd utbyggnad av infrastruktur på Kinas landsbygd, som skulle skapa jobb och genom multiplikatoreffekten en kraftigt ökad köpkraft och efterfrågan på landsbygden. "All the above activities will create a huge demand and the existing excess capacities in most industries will disappear" (s 280).

Jag tycker att det är ett väldigt intressant förslag. En sådan tillväxtstrategi för att lyfta upp landsbygden och få igång ekonomin där, är potentiellt en starkt positiv utveckling både för jämlikhet och social rättvisa, och en hållbar tillväxt i Kina. Strategiförslaget är inte heller helt fjärran från den politiska debatt som de styrande i Kina idag för, där Hu och Wen betonar betydelsen av att minska ojämlikheterna mellan stad och landsbygd för att skapa en mer hållbar tillväxt. Kanske är det ett (möjligt) skifte i tillväxtstrategi vi ser från de senaste trettio årens neo-merkantilistiska exportorienterade strategi.

---
Justin Yifu Lin, Fang Cai och Li, The China Miracle: Development Strategy and Economic Reform (Hong Kong: The Chinese University of Hong Kong Press, 2003, andra reviderade utgåvan)

Elisabeth Croll, China's New Consumers: Social Development and Domestic Demand (London/New York: Routledge, 2006)

Tidigare blogginlägg om Kinas tillväxt: "Arrighis senaste bok och att teorisera Kinas tillväxt", 25 maj. Och 15 april, "Den ursprungliga ackumulationen i Kina".

Xiaoming Huang, The Rise and Fall of the East Asian Growth System, 1951-2000 (RoutledgeCurzon, 2005)

Jing Wang, Brand New China: Advertising, Media and Commercial Culture (Harvard UP, 2008)

För en diskussion om huruvida Kinas BNP-tillväxttakt snart kommer att justeras nedåt till cirka 5-6 procent om året, se Financial Times Economists' Forum från i februari i år, som tar avstamp i en artikel av Ken Rogoff, "China may yet be the economy to lose sleep over".

Om lägre tillväxttakt av exporter i Kina i år, se Geoff Dyer, "China's trade surplus shrinks", Financial Times 10 juli 2008

Om valutakursen och inhemsk konsumtion kontra exporter som tillväxtlok, se Morris Goldstein & Nicholas Lardy, "China's currency needs to rise further", Financial Times 23 juli s 9

Om betydelsen av investeringar i infrastruktur för att skapa tillväxt i Indien idag, se en mycket bra artikel av Joe Leahy, "A passage through India", Financial Times 30 juni s 11

---
UPPDATERING 18 mars 2011
Michael Pettis, finansprofessor vid Beijing-universitetet, hade en intressant artikel om Kinas förändrande tillväxtmodelli FT häromdagen. Enligt Pettis låg hushållskonsumtionen som andel av BNP under 80-talet runt 50-52 procent, vilket är lågt men liknande andra exportorienterade asiatiska länder under motsvarande tillväxtfaser. År 2000 hade konsumtionsdelen sjunkit till 46 procent - "worrying" lågt, hävdar Pettis. År 2005 hade andelen sjunkit ytterligare, till "unprecedented" 40 procent. Sedan dess har, som jag konstaterade i detta ursprungliga inlägg i juli 2008, Kinas tillväxtstrategi åtminstone delvis svängt om till en större betoning på inhemsk konsumtion som en drivande kraft. Pettis hävdar att väldigt mycket dåliga investeringar gjorts under en tid av mycket låga räntor, och att nu när pengar måste omdirigeras till mer konsumtion så måste investeringstakten sjunka, vilket kommer sänka tillväxttakten.

Michael Pettis, "China must bridge the growth gap", FT 15 mars 2011, s 8

Uppdatering 4 april 2012
Michael Pettis, "China needs a new growth model, not a stimulus", FT 13 mars 2012

---
Uppdatering 5 november 2012
55 procent av BNP-ökningen i Kina i år -- de första tre kvartalen -- är driven av inhemsk konsumtion, rapporterar Economist. "If that pattern holds, China's growth this year will not be investment-led (let alone export-led), but consumption-led." Economists bloggare uppmärksammar också att Kinas tillväxtdata från förra året har reviderats och att enligt de nya beräkningarna inhemsk konsumtion stod för en majoritet -- 55,5 procent -- av BNP-tillväxten också år 2011. Om det fortsätter så här måste det allmänt accepterade "stylized fact" att Kinas tillväxt är export- och investeringsledd, revideras.
S.C., "China's consumer-led growth", Economist Free Exchange 20 oktober.

Invandrade hemhjälper i Saudiarabien

Några av över 100 000 filippinska hembiträden i Hong Kong picknickar på den plats de har, på sin enda
lediga dag i veckan (söndag), Hong Kong Central, oktober 2006 (foto EB)

Svenskan hade en artikel om ett viktigt ämne häromdagen: förhållandena för invandrade hemhjälper i Saudiarabien. Det är viktigt inte bara som information om just förhållandena i Saudiarabien, utan också eftersom det är ett exempel på ett vidare fenomen: arbetsmigration och de ofta usla förhållanden som arbetskraftsinvandrare arbetar under.

"Det finns omkring 1,5 miljoner hemhjälper som arbetar med städning, barnpassning, matlagning och allmän uppassning i saudiarabiska hem. Flertalet är kvinnor från Indonesien, Sri Lanka, Filippinerna och Nepal men många kommer från andra länder i Asien och Afrika.

Emellanåt kommer uppgifter om hur hemhjälper misshandlas och utnyttjas, samt flyr i desperation till utländska ambassader. Nu har människorättsorganisationen Human Rights Watch för första gången gjort en omfattande studie av problemet. Slutsatserna är ingen sagostundsläsning:

•Många hemhjälper behandlas regelbundet illa och utsätts ofta för fysiskt eller psykiskt våld. Våldtäkter är inte ovanliga.
•Flertalet tvingas till extrem arbetsbörda och många arbetar 18 timmar om dagen sju dagar i veckan.
•Ofta betalas ingen lön ut på månader eller åratal. I ett extremt fall betalades ingen lön på tio år.
•Det är vanligt att hemhjälper hålls inlåsta och att arbetsgivaren tar deras pass. Vissa pryglas efter att felaktigt ha anklagats för stölder, otrohet och 'häxeri'.
•Misshandlade hemhjälper som försöker driva sina fall rättsligt utsätts oftast för falska motanklagelser, nekas tolkar, rättshjälp och rådgivning.

Efter att ha intervjuat 86 utländska hemhjälper i Saudiarabien slog Human Rights Watch fast att drygt 40 procent av dem levde under 'slavliknande förhållanden' eller utsattes för sexhandel."

Gunilla von Hall, "Slavlika villkor i saudiska hem", SvD 11 juli

---

"Temporary labor schemes were thus state-brokered compromises designed to maintain high levels of migration while placating anti-immigrant movements. They offered
employers foreign workers who could still be bound like indentured servants but who
could also be disciplined by the threat of deportation. They placated trade unionists
who feared foreign competition by promising to restrict guestworkers to the most
onerous work and to expel them during economic downturns. And they assuaged
nativists by isolating guestworkers from the general population. Finally, states got
development aid from poor countries in the form of ready workers, without the
responsibility of having to integrate those workers or provide for their welfare. The
perfect immigrant was born."
Abramovitch s 72-73

"the first phase in the history of guestworker programs began in the 1880s and continued until the Great Depression"
s 74

- 1880-tal Preussen importerade tiotusentals polacker från Ryssland och Ukraina att arbeta på fälten
- 1880-tal Storbritanniens koloni Sydafrika importerade arbetare från Mocambique att arbeta i gruvorna (s 77)
- 1920-tal Frankrike "the government stepped in to recruit colonial
labor from North Africa, Indochina, and Madagascar as well as Chinese men for docks and military construction sites". Samt lant- gruv- och fabriksarbetare från Italien, Spanien och Portugal.
- USA 1914- "the Department of Labor’s Immigration Service encouraged
the migration of agricultural workers from Mexico, Canada, Puerto Rico, and the West
Indies" (s 80) "required that aliens entering for temporary farmwork sign contracts
for the duration of their stay. They also required that growers sign performance bonds in which they promised to personally deport their employees at the expiration of their contracts."
-1942 "In 1942 the U.S. government signed its first formal labor agreement with Mexico, allowing for the temporary migration of an unspecified number of Mexicans for work on American farms." (s 81)

"State-sanctioned temporary labor migration schemes do not seem to have spread
beyond Prussia and South Africa until World War I." (s 78)

Cindy Abramovitch, "Creating Perfect Immigrants: Guestworkers of the World in Historical Perspective", Labor History nr 1 2003

Presidentval och ekonomisk utveckling i USA

Brad DeLong har ett gäng intressanta grafer om samband mellan vilken partitillhörighet den sittande presidenten i USA har, och hur ekonomin utvecklas (BNP, sysselsättning etc).
Brad DeLong, "Partisan economic patterns", 12 juli

T ex, med ginikoefficienten som beroende variabel:


Och på gruppbloggen Ekonomistas hittar jag grafer om fördelningspolitiska konsekvenser av Obamas och McCains budgetförslag.

Daniel Waldenström, "Hur skulle Obama och McCain beskatta de rika", bloggen Ekonomistas 4 juli

Willem Buiter om socialism för de rika

Politik präglas, kan man kanske säga, av två principer: intressekonflikter och ideologi. Intressekonflikter, mellan grupper i samhället som strävar efter fördelar. Och ideologi, medborgarnas idéer om vad som är det goda samhället.

Nyliberalismen rymmer idéer om det goda samhället (frihet och det där), och klassintressen. I praktisk politik är det osannolikt att en rent idébaserad nyliberalism skulle kunna genomföras, utan även med politiker som bekänner sig till nyliberala principer ("fri marknad" etc) kommer dessa politiker att gynna vissa grupper med sin politik - inte minst överklassen. Reagans protektionistiska handelspolitik är ett tydligt exempel på kombinationen nyliberalt ideologisk retorik, och statsingrepp för att gynna de egna grupperna. En sådan politik brukar kallas "socialism för de rika": nyliberalerna konkurrensutsätter arbetarklassen och de fattiga utan statligt stöd, men fortsätter att ge stöd till de rika.

Ekonomiprofessorn vid LSE Willem Buiter som bloggar för Financial Times skriver i sitt senaste inlägg om ett exempel på socialism för de rika.

Willem Buiter, "Time for comrade Paulson to pull the plug on the Fannie and Freddie charade", Financial Times Maverecon blog 12 juli

---
Om Fannie Mae och Freddie Mac (veckans begrepp!?) se också Paul Krugman 1 (blogg), 2 (NYT).