Reaktionära responser på "globaliseringen"

Det känns som att i den svenska politiska debatten - med Johan Norberg som ett notabelt undantag - underskattas det hur stor andel av "globaliseringsmotståndet" som är rent reaktionärt och uselt. Jag tänker på intressegrupper (rent-seekers) som representerade av José Bove och andra, och på högerdebattörer som Lou Dobbs et al. Må så vara att i svensk politik är denna typ av globaliseringsmotståndare ovanliga. Svenskar är mer positiva till globalisering än vad andra européer, eller USA:s fackföreningar, är.

Jag har tidigare försökt skriva om "globaliseringen" som inte något alldeles unikt utan som en sedan första början närvarande tendens i den moderna ekonomin. Analyser av globaliseringsmotstånd kan (och bör) göras med samma begrepp som tidigare analyser av "ekonomimotstånd", om man kan kalla det så. Jag tänker nu på Karl Polanyis bok Den stora omvandlingen från 1944. (Jag har skrivit om Polanyi tidigare, här.) Polanyi skriver där om den moderna marknadskapitalismens tidiga utveckling, och betonar samspelet och det ömsesidiga beroendet/konstituerandet mellan den ekonomiska sfären och den politiska sfären. Polanyi talar om en "dubbel rörelse" i kapitalismens utveckling, en dubbel rörelse mellan å ena sidan utvidgning av kapitalismens domän i samhället - fler proletariserade lönearbetare, fler utbyten skötta genom vinstmaximerande kapitalistiska marknader - och å andra sidan politiska och social responser mot denna utvidgning, responser som syftar till att återge trygghet och rättigheter till de grupper som anser sig förlora på kapitalismens utvidgning. Välfärdspolitik är ett typiskt exempel på en sådan dubbel rörelse: a-kassa och socialbidrag garanterar inkomst även för den som (för tillfället) inte får någon anställning på den kapitalistiska arbetsmarknaden, osv. Protektionistisk handelspolitik är ett annat exempel på hur politiska och sociala krafter och rörelser vill minska vissa medborgares "utsatthet" för konkurrensen i den kapitalistiska marknadsekonomin.

Polanyi betonar att dessa responser - politik för att ge medborgare trygghet, "skydda" dem från kapitalismens konkurrensregler och -mekanism - kan vara progressiva såväl som reaktionära. 1900-talets demokratiska välfärdsstater är progressiva. Men även en Hitler menade sig ge trygghet till medborgarna (vissa av dem!) , skydda dem från konkurrensen. Fascismen är det tydligaste exemplet på en reaktionär politik för trygghet (återigen, för vissa grupper!).

Sådan "dubbel rörelse" för trygghet återfinns över hela den politiska skalan. I dagens höger är den klart närvarande till exempel i Nicolas Sarkozys uttalanden om att EU ska skydda sina medborgare från globaliseringen istället för att utsätta dem för den. Denna skyddspolitik/socialpolitik/globaliseringsmotstånd kan jag inte se som progressiv. Den nuvarande konservativa italienska regeringen är ett annat exempel.

Italiens finansminister Giulio Tremonti har skrivit en antiglobaliseringsbok (den verkar riktigt vidrig) som Financial Times har skrivit om. Läs detta och fundera över hur fräscht det är med globaliseringsmotstånd.

"Books by finance ministers do not usually win elections, but Mr Tremonti's The Fear and The Hope, a best-seller before the April election, laid the ideological foundations for the centre-right's shift from market liberalism to a more comforting, protectionist message for low-skilled workers and small businesses who see themselves as victims of globalisation. /.../
'The Chinese dragon will possess Europe,' writes Mr Tremonti, who sees a 'fifth column' of Chinese immigrants already on its shores. /.../
Under 'The dark side of globalisation', Mr Tremonti lists the failings of the US. He is scornful of Wal-Mart – 'the ideological primate of the global mega-supermarket that once seemed absolute' – and sees it as symbolic of an economy that invents ways to sell Chinese products but not of producing its own.
/.../
In the final 'Hope' section, Mr Tremonti's deeply conservative side emerges, together with a yearning for a strong state and a tendency to treat his subjects as little people.
His calls for a return to values centred on the family, a philosophy based on 'Judaeo-Christian roots' and a clear European identity. 'Europe has a confused identity because it is based on a globalised culture based on indiscriminate equality and free import of merchandise and then people,' he writes. 'The confusion between us and them becomes suicidal in times of globalisation.'
He identifies seven passwords to save Europe: values, family and identity, and authority, order, responsibility and federalism."

Guy Dinmore, "Tremonti's best-seller on fear strikes chord", Financial Times 23 juni

---
Relaterade inlägg: "Socialdemokrati och globalisering" 26 juli, "Vänstern och intressegrupper" 14 juli, "Varför regeringens antifackliga politik kan skada samhället som helhet" 7 maj, "Tysk löneutveckling" 18 april.