Finns det för många bondgårdar i världen?

Nationalekonomerna Andrew D. Foster (verksam vid Brown) och Mark R. Rosenzweig (verksam vid Yale) publicerade förra året ett väldigt intressant papper i Journal of Political Economy. Artikeln börjar, säger de, från tre stiliserade fakta. Ett, jordbruk i låginkomstländer är småskaligt, men jordbruk i höginkomstländer är storskaligt -- se figur 1 ovan som visar att mindre än 10 procent av gårdarna i USA eller Kanada är mindre än 10 acres (ungefär 5 hektar), medan mer än 80 procent av gårdarna i Kina, Indien och Indonesien är det. Två, jordbruksproduktiviteten är mycket högre i höginkomstländer. T ex så är enligt USDA:s beräkningar produktiviteten i produktionen av ris och vete i Indien bara en tredjedel av vad den är bland de mest effektiva producenterna som ligger i höginkomstländer. 

En implikation av stiliserade fakta ett och två är att "there are too many farms in the world, especially in low-income countries." (s. 638) Detta kom också United Provinces Zamindari Committee, en utredning 1946 i den indiska regionen som idag är Uttar Pradesh och som skulle undersöka jordreformer gentemot storgodsägarna zamindaris ägande, fram till. Utredningen rekommenderade att varje gård skulle ha minst 10 acres för att uppnå god produktivitet, detta med den typiska dragkraften i indiskt jordbruk på 1940-talet, ett par oxar.

Det tredje stiliserade faktumet är emellertid något som komplicerar: inom utvecklingsländer är gårdsstorlek negativt korrelerad med produktivitet, men inom rika länder är korrelationen den motsatta. Bland utvecklingsländerna finns det en rad studier för Indien, Filippinerna och Latinamerika, och Foster och Rosenzweig visar också data för Kina, Nigeria, Mexiko och Bangladesh. Produktivitetsmåttet är avkastning per acre och i alla fyra länder är avkastningen markant högre på riktigt små gårdar, runt 1 acre uppodlad jord.

Foster och Rosenzweig vill i sin artikel förklara den U-formade relationen mellan gårdsstorlek och produktivitet, och utsträckningen av vad de kallar autarchic farming, gårdsbruk utan anställda och utan arbetande familjemedlemmar förutom bonden själv. De gör detta med en makromodell som de applicerar på indiska data.

Ett viktigt drag i deras modell är friktioner och transaktionskostnaderna på arbetsmarknaden. Jordbruk har väldigt olika behov av arbetskraft över året och många anställningar sker på dagsbasis. Transaktionskostnaderna gör att bönder som behöver lite granna lönearbete tvekar inför att anställa. Den lilla storleken gör också att när de väl anställer arbetare så sker det inte med full effektivitet. [1] "The result is a U shape in which the smallest farms are most efficient in their use of labor, slightly larger farms are least efficient, and larger farms are as efficient as the smallest farms because the share of transaction costs in total labor expenditures are smallest." (s. 641) De stora gårdarna är mest produktiva pga skalfördelar när man använder maskiner.

Med en kontrafaktisk simulation visar de att jämfört med en situation där gårdarna skulle ha optimal storlek så finns det idag 7,7 gånger för många gårdar i Indien. (Zamindari-utredningen 1946 rekommenderade att minska antalet gårdar med 66 %; Foster och Rosenzweigs scenario minskar antalet med 87 procent.) Med den optimala storleken skulle avkastning per acre öka med 42 procent och avkastning per arbetare öka med 68 procent. Förbättringarna beror framför allt på att man tar bort autarkiska gårdar och på skalfördelar i maskinanvändningen. Medan antalet gårdar minskar med 87 procent minskar antalet arbetare med 16 procent: "These results indicate that there is thus simultaneously an overall surplus of labor and an underutilization of the existing labor force in agriculture." (s. 643)

referens

Andrew D. Foster och Mark R. Rosenzweig, "Are There Too Many Farms in the World? Labor Market Transaction Costs, Machine Capacities, and Optimal Farm Size", Journal of Political Economy volume 130, number 3, March 2022.

Artikeln har tidigare nämnts här på bloggen, i WP-version refereras den i Gollins artikel om Lewis-modellen från 2014.

fotnot

[1] Här har de också en ekonomisk-historiskt intressant fotnot: "Allen (1988) shows that one of the reasons that larger farms were more productive than smaller farms in eighteenth-century England, when mechanization was not a major factor, was that larger farms could hire labor crews. If multiple workers are needed at the same time, then hiring a worker team can reduce per-worker search costs for the employer. We test for (but do not find) evidence of this form of scale."

Engelsk fattigvård

 

ett träsnitt från 1500-talet med en förmögen man som ger allmosor till en tiggare. 

Okänd konstnär; bild från wikipedia.

 

Den Oxford- och Bryssel-baserade ekonomisk-historikern Peter M. Solars artikel om engelsk fattigvård på 1700-talet börjar på med stund: den engelska ekonomin var unik (eller i alla fall distinkt) redan före det sena 1700-talets teknologiska framsteg. Jordbruket var produktivt och därför var befolkningstillväxten hög och man kunde skifta arbetskraft till industri och tjänster och öka medelinkomsten. Samtidigt så var staten skicklig på att ta in resurser genom beskattning och lån och så skapa inhemskt lugn och utrikes makt. Vad hände då med fattigvården under denna dramatiska period?

Han bygger på två olika litteraturer om fattigvården. Den första började med Blaug i det tidiga 1960-talet och tog inspiration från 1800-talets kritiker av fattigvården. Blaug m fl menade dock att fattigvården under 1800-talet inte blev/var så dålig som dess rykte; Digby menar i en översikt över litteraturen att "Recent investigations . . . by historians, economists, and demographers . . . emphasize that relief under the old poor law was essentially a response to population growth, under-employment, and low wages, rather than their cause.” En motsatt litteratur om fattigvården från 1500- till 1700-talen menar tvärtom att fattigvården inte alls var passiv utan central i det engelska samhället; Snell argumenterar att:

"The old poor law provides the key to a social understanding of the eighteenth century . . . . It permeated social relationships with its wide-ranging influence over aspects of parish life such as employment and the regulation of wages, price fixing, the grain market, apprenticeship, marriage, settlement, allocation of relief, or the treatment of the elderly." (cit. 2)

Även Wrightson gör ett liknande argument i sin studie av 1500- och 1600-talen.

Solar gör i sin artikel argumentet att fattigvården också hade en effekt på Englands ekonomiska utveckling. Han menar att jämfört med fattigvården annanstans i Europa på 1600- och 1700-talen så var den engelska fattigvården unik som "uniform and comprehensive in its spatial coverage; as reliant on local property taxation for its funding; and as relatively generous and certain in its benefits." (s. 2) I England så var alla män och kvinnor från det sena 1500-talet eligble för fattigvård och alla socknar var tvungna att ha ett arrangemang. Socknarna blev stegvis mer ambitiösa över tid men i andra europeiska länder var nationella lagar än mindre sysetematiskt applicerade. Det var också unikt att England hade så bra fattigvård på landsbygden; i övriga Europa var ambitionerna högre i städerna. (s. 4)

Det andra unika draget var att gattigvården finansierades av en lokalskatt på inkomster från egendomar, i princip alla egendom men i praktiken mest jord och hus. Detta innebar att alla ägare var tvungna att betala för fattigvården. På kontinenten finansierades däremot fattigvården på alla möjliga sätt: frivilliga donationer, kapitalinkomster, subsidier, och skatter. (s. 5)

Det tredje unika draget var att den engelska fattigvården var relativt säker och generös. Blaug kallade old poor law för en "welfare state in miniature"; det var att ta i men Solar menar i alla fall att "English
men and women could count on relief authorities to help them in a variety of well-defined situations: old age, widowhood, illness or disability, seasonal or cyclical unemployment. These entitlements could be important supplements to income." (s. 7) Vidare så menar Solar att engelsmännen "certainly believed that they had a right to relief" -- detta var en av sakerna som Malthus i det tidiga 1800-talet störde sig på med systemet. Mest kontroversiellt var stöd till arbetsförmögna, såsom jordbruksarbetare som var arbetslösa på vintrarna. Stöd var också begränsat till personer som bodde i socknen men Solar menar optimistiskt att "the constraints of the settlement laws should not be overstated. " (s. 7) (Med tanke på de stora konflikterna om hemortsträtt, migration mellan socknar osv i Sverige på 1800-talet tycker jag att detta argument är lite förvånande, men kanske var situationen annorlunda i England.) På 1600-talet lades ungefär 1 procent av Englands nationalinkomst på fattigvård och i det sena 1700-talet ökade denna andel till 2 procent. På 1780-talet var utgifterna på fattigvården per capita mer än 7 gånger högre i England än i Frankrike och på 1820-talet var den 2,5 gånger högre än i Nederländerna och nästan 5 gånger högre än i Belgien.

Solars tolkning av fattigvården är verkligen positiv och det syns också när han menar att den inte led av försäkringarnas klassiska problem moral hazard och adverse selection. (s. 8) Ett intressant argument relaterat till detta är att fattigvårdens top up-funktion gjorde att engelska arbetare blev mer okej med att vara proletära och inte lika angelägna om att skaffa jord som deras motsvarigheter i andra europeiska länder var. Den relativt generösa fattigvården underlättade därmed också framväxten av en arbetsmarknad för lönearbete, och underlättade för enclosures. Genom att låta en klass lönearbetare i jordbruket växa fram förbättrade den engelska fattigvården jordbrukets ekonomi, menar Solar.

"The prevalence of wage labour in rural England may help explain why, unlike in other European countries, the gap in labour productivity between the agricultural and industrial sectors disappeared before the onset of industrialization." (s. 11, ref till Crafts, British Economic Growth)

Att fattigvården i England var tillgänglig överallt gjorde också att man undvek en kontinental situation där de fattiga flockas till platser där fattigvård var tillgänglig, med resulterande sociala spänningar. (s. 12)

Solar menar också att den lokala finansieringen av fattigvården hade en positiv effekt på ekonomin: den gjorde att lokala egendomsägare hade incitament att anställa folk så att man inte skulle behöva försörja dem genom skattesedeln till fattigvården istället. (s. 13)

I slutsatsdelen radar Solar upp effekterna på ekonomin:

"The old poor law, it has been argued, underpinned the growth of an economically mobile wage labour force; encouraged the consolidation of farms and facilitated the separation of smallholders from the land; provided local incentives for agricultural capital formation and industrial development; and kept population growth under control. All these elements contributed to the distinctiveness of the English economy on the eve of its industrialization. " (s. 16)

Historikern Steve King, idag professor i Nottingham men 1997 verksam vid University of Central Lancashire, svarade två år senare Solar i samma tidskrift. Så här kontextualiserar King Solars artikel: "The article represents the latest contribution to a burgeoning literature on the operation of the English poor law which has done much to bury  the perception of the Webbs that the old poor law was a harsh, repressive system shot through with notions of social control, ignorance or just  plain indifferenc" (s. 360) King menar att Solars artikel är bra på många sätt men att hans tolkning blir problematisk genom att han missar två poänger. Den första är att Solar likställer jordbruket och den ekonomiska utveckling, och bortser från den rurala industrin. King menar att i områden som Lancashire och West Yorkshire var det snarare fattigvårdens sammanbrott än dess tyrka som gynnade den ekonomiska utvecklingen.

"Often overrun by debt, and tied into unequal power relations with large merchants, workers in such areas had to ensure long-term welfare not through recourse to communal resources, but via complex work, demographic, and land use strategies. Even in the south and the midlands, rural industry could be a vital part of the eighteenth-century household economy, and its presence, decay, or absence did much to shape the character of local poor relief." (s. 361)

Det andra problemet med Solars tolkning som King pekar på är att Solar underskattar variationen i fattigvården i England före 1834. King menar att det fanns stora skillnader mellan norr och syd, mellan län, och även mellan socknar inom samma län. King menar att Solars analys framför allt är giltig för en del av södra England, och tar exempel från Lancashire för att driva hem sin poäng angående systemets generositet eller ej. Också vad gäller skattefinansieringen av fattigvården har King mot-exempel från Lancashire.

"Detailed consideration of the central strands of Solar's argument suggests that the English poor raw system was not as distinctive, as uniform, or as certain as it might at first appear." (s. 366) Dessutom så menar King att om man jämför England med kontinenten så är en viktig skillnad att det engelska fattigvårdssystemet aldrig utmanades av krig på det egna territoriet, svältdöd och befolkningskriser som på kontinenten påverkade fattigvården. " In this sense, the  character of the poor law system of seventeenth- and eighteenth-century England could have been as much the product of economic development as its cause." (s. 366) För att testa fattigvårdssystemets effekter på ekonomin så menar King att vi inte bara kan kolla på de positiva effekterna, som Solar föreslår, utan att vi också måste beakta negativa effekter.

 

 

Referens

Peter M. Solar, "Poor relief and English economic development before-the industrial revolution", Economic History Review 1995, s. 1-22. 

Steve King, "Poor relief and English economic development reappraised", Economic History Review 1997, s. 360-368.

Moderniseringsteorins status idag

Nationalekonomerna Daron Acemoglu och James Robinson ger i förra årets utgåva av Annual Review of Political Science en översikt över moderniseringsteorins status idag. Deras abstract börjar roligt: "Modernization theory is a cornerstone of much of political science, despite the mounting evidence against its predictions.".

Själva artikeln börjar med Kinas nuvarande auktoritära utveckling under president Xi Jinping vilken, som Acemoglu och Robinson påpekar, strider mot moderniseringsteorins prediktioner (tydligast formulerade i Lipset 1959) att "as societies become richer, more educated, and economically more modernized, their political institutions should also experience a particular path—become more democratic, respect civil and human rights more, and develop several other societal features we commonly associate with Western democracies (see also Apter 1967, Huntington 1968, Rostow 1971)." (s. 324) Kina har snabb ekonomisk tillväxt, en medelklass som beräknats till 730 miljoner personer år 2016, och med 8,1 år av utbildning för den genomsnittlige medborgaren. Kina är långt framme vad gäller elektronik och kommunikationsteknologier, och landets inkomst per capita är 20 procent högre än vad Storbritanniens var år 1945. 

"Is China’s stubborn authoritarian rule the nail in the coffin of modernization theory? Not necessarily, say its defenders. First, they may claim that China is the exception that proves the rule (Treisman 2020, p. 246). Second, they may claim that true modernization in China is delayed because of various historical factors (the Cultural Revolution, Confucian culture, or some remnants of Communist beliefs). For example, Treisman (2020, p. 247) proposes a “conditional modernization” theory where culture, among other factors, can delay the onset of modernization. Indeed, to Lipset himself, modernization was partly a cultural process. As a country becomes richer, more educated, and more modern, Lipset (1959) argued, its values change, and this is the leitmotif of its democratization." (s. 324)

Acemoglu och Robinsons kritik mot moderniseringsteorin är dock än mer fundamental. De menar att den är oduglig eftersom den antar att ekonomi och politik hänger ihop (och mest att den första påverkar den andra, tänker jag mig) utan att ta in institutioner eller kultur. Med detta antagande finns det en enda korrekt utveckling för alla länder, och ett "historiens slut".

Som alternativ till moderniseringsteorin lägger de fram sin egen modell som de lagt fram i boken The Narrow Corridor med flera verk. I denna modell så kan olika konstellationer av politiska institutioner--ekonomisk utveckling utkristalliseras, närmare bestämt tre:

"We pointed out that three broad clusters of long-run economic and political institutions are possible. In the first (Absent Leviathan), the state is weak, while societal collective action and various norms are strong and constrain political hierarchy. In the second (Despotic Leviathan), the state is strong; it crushes and further impairs an already weak society. In the third (Shackled Leviathan), there is a balance between the state’s and society’s capacities, which enables their coevolution toward greater strength and also undergirds a very different type of state—simultaneously powerful and still accountable and responsive to society." (s. 324)

Faktum är att detta perspektiv starkt liknar den enkla weberianska modell som Johan Söderberg använder sig av i läroboken Vår världs ekonomiska historia som jag undervisar på varje vårtermin. Söderberg skiljer på tre typer av statliga förhållanden: för svag exploatering, som öppnar för anarki och den starkes välde vilket ger osäkerhet och svag ekonomisk utveckling; för stark exploatering, som kan orsaka folkliga revolter, emigration och ekonomisk stagnation eftersom incitamenten till innovation och ökad produktions saknas för den breda befolkningen; och lagom stark exploatering, där statens våldsmonopol ger säkra förhållanden för ekonomiska transaktioner men utan att beröva folk för mycket och ta ifrån dem incitamenten till ekonomisk utveckling.* Liknande så menar Acemoglu och Robinson att i "Absent Leviathan"-scenariot så är ekonomisk utveckling nästan omöjlig medan i "Despotic Leviathan" så kan man under vissa förhållanden få ekonomisk tillväxt, men bara i "Shackled Leviathan" kan man få en positiv feedback-spiral mellan ekonomi och politik.

Deras modell är komplex och mycket omfattande, inte formellt (som presenterad här) men i hur mycket mark den täcker. Av den weberska trilogin politik, ekonomi, kultur så kommer kultur in tidigt i modellen, som en djupt liggande, långsamt föränderlig (?) faktor som påverkar hur de andra variablerna -- som också kan påverka kulturen -- får effekter:

"The key new element in this article turns on the concept of a cultural configuration. We argue, building on Acemoglu & Robinson (2021), that many societies have a fairly stable culture set. Its attributes determine such things as the importance of hierarchy, the influence of family and gender roles, and the higher ideals (such as virtue and honor) that are valued, with specific types of rituals and relevant customs and traditions. These attributes can be combined into different cultural configurations, each with different meanings for individuals and societies and each providing justifications for distinct political arrangements and social hierarchies. Hence, the Despotic Leviathan—and why, under its auspices, economic growth will not automatically bring democratic institutions—cannot be fully understood without appreciating the cultural configuration that convinces people that rule by virtuous leaders is legitimate and ordinary people should not challenge them and should not strive to have their voices heard. The Despotic Leviathan also provides interpretations that push people toward accepting the virtue of such leaders. Vitally, however, our framework does not claim (nor is it true) that such attitudes are ingrained and unchangeable. A given culture set can generate many different cultural configurations, and as the political balance of power and other structural conditions change, a new cultural configuration can emerge, with very different justifications for politics, sometimes rather swiftly." (s. 325)

De illustrerar kulturens betydelse med det kinesiska fallet, där den konfucianska filosofin starkt påverkar "det kinesiska jämviktstillståndet" (the Chinese equilibrium). De menar att Konfucius tänkande inte värderar vanligt folks inflytande på politiken särskilt mycket. De menar också att konfucianismen applicerats av kinesiska härskaree, närmare bestämt Qin-dynastin i dess formulering av imperiestaten, jämte legalismen. En Lord Shang uttryckte att: “When the people are weak the state is strong; when the people are strong the state is weak. Hence, the state that possesses the Way devotes itself to weakening the people.” (cit. 326) Acemoglu och Robinson är dock inte kulturella determinister. De särskiljer sin analys från Samuel Huntingtons analys av Kinas demokratiska möjligheter på följande sätt, och tar intressant nog in det lika konfucianskt präglade Taiwan som en relevant jämförelse:

"Crucially, however, it would also be a mistake to follow Huntington (1991) and presume that this particular legitimization of despotic rule by Confucian thought is a hardwired feature of Chinese society and politics. Rather, it has emerged and endured because the distribution of political power and political institutions have reinforced it. Put differently, China’s political trajectory has created a specific type of feedback between its institutions and cultural configuration. The more empowered are the ruler and the elites, the more ingrained the cultural configuration legitimizing their rule and discouraging societal participation becomes. And in typical circular fashion, the greater is the legitimacy conferred on it, the stronger authoritarian rule becomes. Another balance of political power could have produced a very different cultural configuration. We see this in Taiwan, which has the same Confucian culture set as China. Over the last 30 years, Taiwan has combined the same attributes in a way that generated a very different cultural configuration, supporting vibrant democratic rule. Our point is not only that different cultural  configurations, with widely differing political implications, are possible." (s. 326)

De fortsätter sin diskussion med Figur 1 -- reproducerad ovan -- med tre olika scenarier. Grundläggande här är relationen mellan stat och samhälle ("society"), där jag emellertid tycker att "samhälle" är lite under-teoretiserat -- vad är det egentligen? De säger t ex att "With the rising dominance of the state over society, society becomes increasingly impaired and unable to organize and contest power." (s. 328) Men hur vet man om "samhället" är "starkt" eller "svagt"? Kan man ens operationalisera det? I vilket fall så menar de att kulturen -- brett definierad -- påverkar hur folk agerar i samhället. T ex så kan kulturella föreställningar förstärka en Absent Leviathan-tendens så här:

"in the basin of attraction of the Absent Leviathan, state institutions atrophy because the population comes to believe that any political hierarchy is dangerous, a tool in the hands of up-start individuals, and/or likely to lead to much worse outcomes along a predictable slippery slope. Analogous to what we described in the context of the Despotic Leviathan, it is difficult to escape from the orbit of the Absent Leviathan, because people increasingly view political hierarchy as illegitimate. " (s. 330)

För att få den demokratiska utvecklingen -- Shackled Leviathan -- så behövs kulturella föreställningar som visserligen, likt i Absent Leviathan-scenariot, formulerar skepsis mot makthavare, men som förenas med en positiv syn på att själv engagera sig: rösta och gå med i civilsamhälle-organisationer. Det behövs också kulturella förställningar där människor accepterar opersonliga institutioner och deras politiska hierarki. Folk måste känna att de kan kräva saker från, och delegera saker till, staten. (s. 330) Ur detta kan en idékonstellation eller kulturell föreställning växa fram, en politisk filosofi där politisk makt kommer från folket som delegerar makten till staten.

De går vidare med att illustrera sina tre scenarios med tre fall: Kina, ön Kitava, och England. Jag ska här bara ta upp deras diskussion av England som alltså illustrerar Shackled Leviathan-scenariot. De talar i generella termer om en positiv feedback-relation mellan stat och samhälle som en Red Queen effect: "the stronger the state becomes (for example, in terms of its capacity to regulate the economy or enforce laws and rules), the more active and assertive society needs to become in order to rein it in." Denna dynamik fanns redan i England på 1500-talet:

"Though a monarchy, in the sixteenth century the country already housed a highly active citizenry. For example, local communities organized in various participatory ways, making demands on the central state and sometimes resisting policies the state was attempting to impose on them (Hindle 2000, Acemoglu & Robinson 2019). The tradition of Germanic assemblies that were central to the island’s politics before the Norman invasion still had
major effects at the time (Wickham 2016). Nevertheless, institutional means for popular participation in government were lacking." (s. 333)

Tre viktiga förändringar skedde från mitten av 1500-talet. Ett, ökad nationalstatlig kapacitet under Henry VII och fortsatt under Henry VIII:s "Tudor revolution in government", som Elton (1953) kallade den. Två, kommersiellt inställda storbönder, the gentry, utvecklades och slog mynt av Henry VIII:s förstatligande och följande försäljning av jord som tidigare tillhört klostren. Tre, möjligheterna till kolonial och annan handel över världshaven berikade köpmännen och industrialisterna. De nu stärkta grupperna började kämpa för politisk makt vilket försvagade det politiska systemet och banade väg för inbördeskriget 1642 och den ärorika revolutionen 1688.** Genom dessa utvecklingar utvecklades också en ny politisk kultur som gav rum och legitimitet till politisk aktivitet och att ställa krav på staten:

"These epochal events that led to a constitutional monarchy and intensified political participation from a broader segment of society were not just political. They also involved the emergence of a radically new cultural configuration. At the center of this change was the notion of popular sovereignty that arose at around the same time as the Civil War. The Levelers articulated and fought for popular participation in politics in the 1640s. Thomas Hobbes’s 1651 classic, Leviathan, articulated a materialistic portrayal of the “state of nature” and a contractarian model of the creation of the state based on a “covenant.” John Locke pushed this perspective further, proposing an almost modern version of popular sovereignty, whereby sovereignty rests with the people who then delegate it to a ruler on the condition that he acts in line with their interests and instructions. It is difficult to imagine how the significant increase in political participation could have taken place without this new philosophy of popular sovereignty. The emergence of these ideas of popular sovereignty and “resistance” (meaning resistance to the monarchy’s unchecked power) was itself rooted in the political changes brought about by the demands and revolt of newly enriched merchants, industrialists, and gentry, as Sommerville (1999, p. 75) emphasizes: “Talk of resistance became more common after 1640 not because of the sudden discovery of resistance theory, but because resistance had become a practical possibility.”" (s. 333)

Vad säger då dessa fallstudier om moderniseringsteorin? Acemoglu och robinson menar att moderniseringsteorins prediktioner bara sammanfaller med ett av tre scenarios, Shackled Leviathan. Och även där misstar sig teorin angående förutsättningarna för utvecklingen: "even this type of change does not take the almost automatic form that modernization theory predicts. Changes in cultural configuration necessitate (a) major efforts by cultural entrepreneurs in order to recombine existing attributes into a new cultural configuration and (b) intense struggles over these configurations within the population. The English case illustrates this dynamic, too." (s. 334) Hos Paulus, vars kristendom präglade England, var människan född att lyda, Gud och världsliga härskare: “For by him were all things created, that are in heaven, and that are in earth, visible and invisible, whether they be thrones,
or dominions, or principalities, or powers.”*** Också hos Augustinus betonades vikten av lydnad mot världsliga auktoriteter, och den katolska kyrkan inkorporerade denna doktrin. Acemoglu och Robinson verkar se övergången till protestantismen i England som en positiv utveckling sett till möjligheterna till demokratisering, att "kulturella entreprenörer" som Hobbes och Locke gynnades av övergången till protestantismen. Hobbes och Locke liksom Levellers och andra radikaler kunde bygga på en del idéer i Bibeln och gamla germanska institutioner med mera för att utveckla en mer inkluderande politisk filosofi.

"Overall, the English case illustrates yet another instance of the synergy between power and culture, and it also emphasizes that any path of political institutions that ended up accompanying economic changes was not an automatic process. Changes required intense struggle and various innovations from cultural and political entrepreneurs. So even when we see something that looks like the predictions of modernization theory in the middle corridor (while it is completely absent in the rest of Figure 1), its nature is very different from what modernization theory claims. This last point is central: The emergence of a cultural configuration supporting political change is always contingent on the historical balance between state and society as well as cultural and political entrepreneurship." (s. 335)

Acemoglu och Robinson avfärdar alltså vad de ser som den automatiska kopplingen mellan ekonomi och politik i moderniseringsteorin. Utvecklingen är, som historiker skulle hålla med om, mycket mer kontingent, kontextberoende och oförutsägbar än så. De avslutar sin artikel med att diskutera möjliga vägar framåt för forskningen utifrån detta ramverk:

"Moving away from the simple framework of modernization theory not only is empirically compelling but also opens up a host of new areas for conceptual, theoretical, and historical studies. For example, what are the conditions that facilitate cultural and political entrepreneurship? What aspects of the balance of power between state and society matter most for culture and politics? What types of cultural configurations will be more enduring even when challenged by new models? And how useful will these ideas be in understanding various episodes of modernization and non-modernization in history?" (s. 337)

referens

Daron Acemoglu och James Robinson, "Non-Modernization: Power–Culture Trajectories and the Dynamics of Political Institutions", Annual Review of Political Science 25: 323-339.

fotnot

* Acemoglu och Robinson pekar själva på en annan föregångare: Marchiavelli, som för 500 år sedan skrev att “The people are everywhere anxious not to be dominated or oppressed by the nobles, and the nobles are out to dominate and to oppress the people. These opposed ambitions bring about one of three results: a principality, a free city, or anarchy.” (cit. 325)

** Referenserna här är Pincus (2009), Acemoglu Jonson och Robinson (2005), och Jhas artikel "Financial Asset Holdings and Political Attitudes: Evidence from Revolutionary England" i QJE 2015.

*** Detta är ett citat ur det första Kolosserbrevet. Så här lyder citatet i 1917 års svenska bibelöversättning: "ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl som osynligt, både tronänglar och herrar och furstar och väldigheter i andevärlden."

Partiell organisation

Sociologerna och organisationsforskarnas Göran Ahrne (Stockholms universitet) och Nils Brunssons (Uppsala universitet) artikel från 2011 börjar för mig slående:

"Is organization becoming obsolete? In the literature dealing with topics such as governance and globalization, there is much talk of networks and institutions, but much less about organization. In the emerging knowledge society, corporations are said not to take the form of traditional organizations, but to require the form of a network (Castells, 1996; Powell, 1990). Students of organization increasingly emphasize the role of institutions over the role of organization (Greeenwood et al., 2008). Several social scientists have theorized about modern society without reference to the concept of organization (e.g. Bourdieu, 1990; Giddens,1990; Habermas, 1981). It may appear as if organization, often associated with bureaucracy and hierarchy, is a phenomenon of the past, and that contemporary societies are characterized either by less structured forms of interaction among highly autonomous actors, perhaps leading to networks; or by highly structured forms with little freedom of action for individuals and organizations, such as the concept of institution suggests." (s. 83-84)

Deras artikel är tvärtemot ett argument för att organisation är ett "highly useful concept for analysing contemporary society" (84), men att det måste definieras lite bredare än vad man tidigare gjort.

De flesta studier de senaste 50 åren, menar de, har studerat formella organisationer, och studerat "organizations rather than organization" -- kanske kan man översätta detta som "organisationer snarare än organisering?" Det engelska ordet "organization" är förstås dubbeltydigt: det betyder en organisation, men också organisering mera allmänt. Studierna av organisationer, menar de, har gjort en skarp dikotomi mellan "organisation" och "miljö", med miljön något utanför organisationen.

"In this article, we emphasize a distinction other than the distinction between organization and environment. We distinguish between organization and other forms of order, between the organized and the non-organized. We see organization as a particular kind of social order. We suggest a definition of organization as a decided order, including one or more of the elements of membership, hierarchy, rules, monitoring and sanctions. Such a definition makes the distinction between organization and environment less dramatic." (s. 84)

Förutom "complete organization" kan man också tala om "partial organization". Beslutsfattande är organisationens mest fundamentala aspekt: "In formal organizations there are decision-makers who make decisions about and on behalf of other organization members." (s. 85) Organisationerna bestämmer också vem som ska få vara med i organisationen som medlem, anställd eller medborgare. Detta är en skillnad från ett nätverk som inte bygger på beslutsfattande om vem som är med och inte med, utan där medlemskapet är latent. (s. 86) Organisationerna kan utfärda order och regler som medlemmar förväntas följa; regler kan skiljas från normer som inte bygger på explicita beslut utan socialiserign och internalisering (s. 86, ref till Berger och Luckmann 1966). En organisation har också rätt att övervaka (monitor) ifall medlemmarna lever upp till befallningarna och reglerna. Tentor och ackordsarbete kan också räknas som monitoring, liksom finansiell översikt. Organisationerna har också rätt att besluta om sanktioner, positiva eller negativa. (s. 86)

En formell organisation har alla dessa element: beslutsfattande, övervakning, och sanktioner. Men elementen kan också användas separat: medlemskap är viktigt för kundklubbar, men de använder inte sanktioner eller övervakning. Regler kan också finnas utan medlemmar, hierarki, övervakning eller sanktioner, som i "standards" för olika fenomen -- produktstandards till exempel. Övervakning kan också finnas utan de andra elementen, som i Standard and Poor's eller Moody's kreditövervakning, eller Financial Times ranking över ekonomutbildningar. Andra organisatörer har sanktioner -- t ex Nobelpriset -- utan medlemskap, hierarki, regler etc.

Med begreppet partiell organisation, menar Ahrne och Brunsson, "it becomes possible to observe organization outside formal organizations." (s. 88) De går vidare med att definiera och tydliggöra hur organisationerna skiljer sig från två relaterade begrepp, nätverk och institutioner. Så här definierar de nätverk:

"We find it more fruitful to use the concept of network in its original meaning as fundamentally different from both organization and market (Granovetter, 1985). Using a relatively precise definition, a network consists of informal structures of relationships linking social actors, which may be persons, teams or organizations. In networks that link organizations, personal relationships among people from the various organizations are often decisive factors in the emergence and functioning of the networks. Relationships in networks are non-hierarchical, and a network is maintained through reciprocity, trust and social capital (Borgatti and Foster, 2003; Podolny and Page, 1998). The relationships that comprise a network are embedded in other social relations, and the boundaries of a network are unclear (Borgatti and Foster, 2003; Thompson, 2003). " (s. 88)

Också institution är ett begrepp med skiftande definitioner. De menar att när statsvetare definierar t ex EU-domstolen eller EU-parlamentet som en institution, så använder de begreppet för något som organisationsteoretiker skulle kalla en formell organisation eller en del av en sådan. De uttrycker också skepsis mot den breda definitionen av institution som t ex ekonomer använder när de talar om informella institutioner: "An institution can then be defined as a stable, routine-reproduced pattern of behaviour, combined with norms and conceptions that are taken for granted by larger or smaller groups of people (Jepperson, 1991). Examples include handshakes and birthday celebrations, as well as the modern notion of the individual (Thomas et al., 1987)." (s. 88) Med denna breda definition, menar Ahrne och Brunsson, finns det inte mycket plats kvar för begreppet organisation och "it obstructs us from noticing elements of organization that exist outside formal organizations and in their interactions. " (s. 89) De använder därför begreppet institution bara för när ett beteende begränsas av trossätt och normer. Mycket av vad nationalekonomer kallar formella institutioner kallar Ahrne och Brunsson alltså formella organisationer. De låter nästan hayekianska när de förklarar skillnaden mellan institutioner och nätverk, å ena sidan, och organisationer, å andra sidan:

"Institutions and networks are both examples of emergent social orders, which merely happen rather than being decided (Abrahamsson, 2007). Berger and Luckmann described institutions as the result of the routinization and habituation of interaction. Institutions result from a mutual adaptation among people, which leads to certain repeated routines that are eventually taken for granted (Berger and Luckmann, 1966), or they emerge as the organizational character of organizational elements gradually fades away and is taken for granted (Selznick, 1957).
Correspondingly, a genuine network arises spontaneously. Networks between organizations happen through ‘individuals engaged in reciprocal, preferential, mutually supportive actions’ (Powell, 1990: 301). And networks are expanded through people meeting in various contexts and getting to know one another (Bommes and Tacke, 2005). Such contacts may gradually develop into larger chains of relationships, and networks have a tendency to ‘ramify endlessly’ (Knoke and Kuklinski, 1982: 24).
Complete and partial organization are not emergent, but the result of the intervention of individuals or formal organizations which can and do make decisions not only about their own, but also about the behaviour and distinctions of others. The fact that both forms of organization are based on decisions has five critical implications: decisions constitute attempts, dramatize uncertainty, offer explanations, highlight the significance of individuals and dramatize human control." (s. 90)

De betonar alltså hur organisatörer fattar explicita beslut, som förklarar varför de behövs, men också kan utmanas. Betydelsen av enskilda beslutsfattare/organisatörer framstår tydligt.

"The concept of partial organization gives rise to new research issues. How does partial organization arise? Is partial organization the result of failed attempts to create complete organization? Or are there organizers, be they individuals or organizations, which willingly restrict themselves to introducing just a few organizational elements in their attempts to organize their environment?" (s. 92)

 

referens

Göran Ahrne och Nils Brunsson (2011), "Organization outside organizations: the significance of partial organization", Organization 18(1) 83–104

De nederländska arbetsgivarnas ideologiska förändringar

Den holländska arbetsmarknadsforskaren Saskia Boumans börjar en ganska ny artikel effektivt: "We are currently witnessing the process of liberalisation of industrial relations in most democratic capitalist countries (Baccaro and Howell, 2017; Streeck, 2014)." Vilken roll spelar arbetsgivarorganisationerna i detta? Boumans menar att forskarna tillhör två olika skolor här. Den ena är "liberaliserarna" som menar att arbetsgivarna arbetat för att skära ner på välfärdsstaten (Baccaro och Howell 2017; Emmenegger 2019; Streeck 2014). Den andra är "coordinationists", framför allt Varieties of Capitalism-skolan, "argue that employers will defend – and have crafted – the institutions of the coordinated or liberal market economy because they depend on and have built their relationships around these institutions." (s. 1611) Man kan också inta olika mittenpositioner, som Kinderman (2017) som visar att de tyska arbetsgivarna varken vill avskaffa välfärdsstaten helt eller stöttar den som den är. Bulfone och Afonso (2019) visar att arbetsgivare kan försvara centraliserade löneförhandlingar och utsträckning av kollektivavtal, framför allt i länder med stor andel småföretag.

Boumans utgår från liberaliserar-skolan och Baccaro och Howells (2017, s. 178) argument om arbetsmarknadsliberalisering som ‘an expansion of [employers’] discretion at the firm level, unless constrained from doing so by the power of trade unions or the state’. Boumans vill dock ta in idéer och diskursiva faktorer som del-förklaringar till arbetsmarknadsförändringar.

"Ideas are here conceptualised as policy solutions and frames that ‘constrain the cognitive and normative range of solutions that policy makers are likely to consider, and constitute symbols and concepts that enable actors to construct frames with which to legitimize their policy proposals’ (Campbell, 1998: 398). Discourse is an interactive process of transmitting ideas in which text, context, structure and agency are all important (Schmidt, 2008)." (s. 1611)

Hon menar att genom "the strength and persuasiveness of the ideas and discourse of organised employers, they were able to use the neo-corporatist institutions to realise slow but incremental change (Streeck and Thelen, 2005)." (s. 1612) Öppen kamp behövdes inte. Och så här ramar hon också intressant sin fallstudie, Nederländerna: "The Netherlands is taken as a least-likely case study and is interesting for at least two reasons. First, even though the trade union movement has insufficient power resources to force employers to engage in collective bargaining, the majority of employers continue supporting and advancing collective bargaining in this traditionally neo-corporatist
country. Second, although most scholars describe the Dutch system of industrial relations as stable and robust, its outcomes have changed dramatically over time." (s. 1612)

Det diskursiva perspektivet "does not imply that interests and institutions do not matter; it explains how ideas frame problems, solutions and interests (McLaughlin and Wright, 2018)." (s. 1612) Boumans menar att VoC underskattar möjligheten till förändring genom att inte beakta diskursiv förändring, och att Baccaro och Howell visserligen medger att idéer spelar roll, men att de inte riktigt jobbar in den faktorn i sin analys.

"Scholars using an ideational approach look at the effects of ideas and offer causal explanations for institutional change (Béland, 2009; Schmidt, 2008). In this view, ideas shape how actors understand the world and guide their behaviour (Béland and Cox, 2011; Blyth, 2002). The struggle between different actors over ideas and discourse is essential in the policy-making process and deeply political, because actors use these as instruments in struggles, to (re)structure policy-making processes, to (re)define problems, to (de)legitimise solutions or to limit the number of options within policy-making
and institutions (Hall, 1993). Hauptmeier (2012) suggests that national institutions are shaped by the ideas that firm-level actors hold and Hauptmeier and Heery (2014) show that ideas on the design of the employment relation become more permanent once they are embedded within formal institutions. In that sense, ideas have transformative power for actors and for institutions." (s. 1613)

Liberalisering av arbetsmarknaderna har enligt Howell (2019) skett på fyra sätt: statens avregleringar; decentralisering och individualisering av avtalsförhandlingar; och av-kollektivisering av klass-organisationer. Enligt Baccaro och Howell (2017) har alla rika länder sett något steg åt detta håll, men på olika sätt och i olika hög grad. I Nederländerna var det i lägre grad, menar Boumans:

"The withdrawal of the state from the wage formation process in the 1980s, decentralised collective bargaining for state employees in the 1990s, and the process of organised decentralisation from the mid-1990s onwards, with higher-level actors granting negotiating powers to lower-level ones, are examples of decentralisation (Hellema and Van Lith, 2020; Ibsen and Keune, 2018). Labour market
deregulation occurred both through legislation and in collective agreements, leading to the individualisation of terms of employment that began in the 1980s and has continued (Kluijtmans and van der Heijden, 2011; Nagelkerke and Wilthagen, 2000). De-collectivisation can also be observed, with the trade union movement losing a considerable number of members since the mid-1970s, ‘yellow unions’ becoming more rominent, works councils gaining power, and the legally embedded advisory role of the bipartite Social and Economic Council deteriorating." (s. 1614)

Hon går vidare med att diskutera arbetsgivarnas roll i denna process. Den äldsta arbetsgivarorganisationen i Nederländerna är VNO-NCW som samlar exportorienterade, större företag och är starka på lobbying gentemot politiken, vilket också var skälet till att organisationen grundades 1899. MKB-Nederland organiserar mindre och mellanstora företag och sysslar med lobbyism, men också med tjänster till medlemsföretagen. Ingen av de två löneförhandlar. Den tredje organisationen är AWVN som löneförhandlar och sysslar med relaterade frågor som human resources management. Idag fungerar AWVN, tidigare en egen arbetsgivareorganisation, som VNO-NCW:s förhandlingsavdelning. (s. 1615) 

Som källor använder Boumans VNO-NCW och eller AWVN:s årliga förhandlingsdokument från 1976 till 2019, dokument som fungerar som instruktioner för medlemmarnas förhandlingar med facken.

"The documents reflect the world views of organised employers. They portray both abstract ideas about the needs of firms to prosper and their practical elaboration in terms of governance. As such they are well suited to analyse changes in ideas and policy positions. The documents are considered discursive texts; they are instrumental in realising the agenda of organised employers and thus communicate not only towards their own members, but also to other actors, like trade unions." (s. 1616)

Hon använder Bacchis (2009, 2012) foucauldianska approach som fokuserar på problematisering, hur en fråga eller praktik presenteras och definieras som ett problem. Analysen utfördes i två steg: först en detaljerad policyanalys med fokus på problemdefinitioner och föreslagna lösningar, sedan en applicering av dessa resultat på Howells fyra liberaliseringsprocesser. Boumans kodade materialet med MaxQDA-programmet för kvalitativ analys.

Resultaten sammanfattas i figur 1, som jag klistrat in ovan. 1976 till 1989 var arbetsgivarorganisationerna på defensiven och reagerade på fackens krav. Arbetsgivarna förnyade sitt tänkande om hur arbetsmarknaden och sysselsättningen skulle struktureras. 1990 till 2003 gick arbetsgivarna på offensiven och ställde krav utifrån analysen som utvecklats under den föregående perioden. Sedan 2004 utvecklade organisationerna få nya idéer, men skärpte sin individualiserings-agenda för hur lönebildningen ska fungera.

En huvudidé under hela perioden var att den privata sektorn är den enda källan till tillväxt och välstånd. De mötte på 70-talet en kontext av en mitten-vänster-regering som förde keynesiansk ekonomisk politik och starka fack som bidrog till alltför höga lönekostnader. Arbetsgivarnas analyser av problemen var inte så olika vad politiker gjorde, men deras förslag var ovanligare: "whereas policy-
makers mainly discussed solutions within a Keynesian economic framework, such as income levelling to stimulate economic growth, boosting the collectively subsidised non-profit sector, questioning the policy of full employment and legally enforcing productive investments (Van Doorn, 1978; WRR, 1977), employers argued for ‘a radical change in the policies on terms of employment’ (RBAc) and wanted a policy that ‘once again mobilises capital in the market sector’ (RBAe)." (s. 1617) År 1976 publicerade nio vd:ar ett öppet brev i en dagstidning och hävdade att politiken brydde sig för mycket om fördelning och för lite om produktionen. Arbetsgivarna vände sig ideologiskt mot staten under dessa år och förespråkade färre regleringar, också för att återskapa profitabiliteten i näringslivet. Också 1982, några veckor efter den legendariska Wassenaar-överenskommelsen, betonade arbetsgivarna detta: ‘The most important thing is that in the [Wassenaar Agreement], the trade union has recog-
nised that strengthening the competitiveness of companies and restoring their profitability are essential for a structural improvement in employment’ (cit. 1619). Arbetsgivarna fokuserade i slutet på 70-talet på att sänka minimilönen och minska arbetsgivaravgifterna; på 1980-talet betonade man också flexiblare tillgång till deltidsanställningar och liknande atypiska anställningar. Detta sammanföll efter 1982, när en mitten-höger-regering tillträdde, med regeringens agenda.

Under den andra perioden skiftade arbetsgivarnas fokus också till att decentralisera kollektivavtalen. Fr om Wassenaar 1982 närmade parterna sig en förståelse att staten skulle hålla sig utanför avtalsförhandlingarna. På 90-talet började arbetsgivarna också förespråka att kollektivavtalen skulle vara mindre detaljerade och mer decentraliserade. 1993 och 1997 slöt arbetsgivarna och facken avtal åt det hållet. (s. 1621)

I slutsatserna är Houmans tydlig: "the conclusion of Baccaro and Howell that organised employers have continuously pushed to liberalise labour market institutions is supported." (s. 1625) Liksom Hay (2002) argumenterar så påverkades de holländska arbetsgivarnas idéer av skiftande omständigheter, men Houmans menar också att de i grund och botten var ideologiskt övertyga om behovet av liberalisering och hade en "agenda, which is continually deepened in a coherent, fairly straight-
forward manner throughout the whole period under study." (s. 1625) Detta blir särskilt tydligt i frågor om arbetskraftskostnader och hur känsliga de blir i kristider. Den andra slutsatsen är att arbetsgivarna genom sin styrka och sina arguments övertygande kraft lyckades omvandla landets korporatistiska institutioner i den liberaliserande riktning de ville ha -- detta utan öppna konflikter (!? vad gjorde facken då?*) och utan att försöka montera ner institutionerna, som i Storbritannien. Holländska arbetsgivarorganisationer "were able to realise significant parts of their agenda in collective agreements" (s. 1626) Den tredje slutsatsen är att företaget, staten och arbetstagaren omdefinierats i den ideologiska förändringsprocessen sedan 1970-talet.

 

referens

Saskia Boumans, "Neoliberalisation of industrial relations: The ideational development of Dutch
employers’ organisations between 1976 and 2019", Economic and Industrial Democracy 2022, Vol. 43(4) 1610–1631.

fotnot

* I artikelns sista stycke konstaterar Houmans i en diskussion av artikelns begränsningar, just att hon här inte kollat på vad facken gjorde och hur de argumenterade. (s. 1627)

Den svenska arbetslöshetsförsäkringens minskade ambitioner

Så här börjar statsvetaren Joshua C. Gordon, som idag så vitt jag förstår arbetar på Statistics Canada, sin artikel från 2019 om nedskärningar i a-kassan i Sverige under 2000-talet:

"Sweden has long been known in popular culture as a beacon of social democracy. This is also present in academic work, if perhaps in more nuanced form." (s. 947)

Att förstå varför välfärdsstaten blivit så generös i Sverige har varit en populär forskningsfråga säger Gordon, och en av de mest inflytelserika teorierna om välfärdsstaten, maktresursteorin utvecklad av Walter Korpi (jfr också Refslund och Arnholtz 2022), bygger i hög grad på det svenska fallet. Så här ramar Gordon in betydelsen av sin undersökning av svensk a-kassa:

"That Swedish social democracy is not what it once was is widely recognized and uncontroversial (e.g. Thelen, 2014; Svallfors, 2015). However, most diagnoses of change in Swedish social democracy have failed to note the dramatic cuts to unemployment benefits in recent years, what these cuts mean for the country moving forward, and how this policy change is poorly captured or explained by the dominant theoretical approaches in comparative political economy." (s. 948)

Genom två vågor av reformer, säger Gordon, har en av världens mest generösa arbetslöshetsförsäkringar omvandlats till "one of the least generous in the advanced industrial world" (s. 948). I diagram 1, som jag klistrat in ovan, ser vi rika länder rangordnade efter generositeten i a-kassan år 2010, och det är slående att Sverige separerats från de länder som man brukade likna på sådana här indikatorer: Danmark, Norge, Finland med flera länder som ofta mer eller mindre karaktäriserats som socialdemokratiska välfärdsstater (se även denna artikel). Gordon visar också att nerskärningarna i a-kassan inte kompletterats med större satsningar på aktiv arbetsmarknadspolitik, vilket hade varit en kombination som man hade kunnat se som en stragi, fokuserad på "aktivering" av de arbetslösa. 

De stora minskningarna av systemets ersättningsgrad (Gordon diskuterar här inte de också viktiga förändringarna av hur många som egentligen täcks av försäkringen) strider mot  både maktresursteori och Varieties of Capitalism-teori, menar Gordon lite otydligt, och diskuterar inte i inramningen av sin artikel ifall arbetarrörelsens maktresurser i själva verket försvagades på 1990- och 2000-talen. Hans förklaring är i och för sig relaterad till det: det är känt från tidigare forskning (Rothstein 1996; Western 1997) att så kallade Ghent-system för a-kassor, alltså där fackförbunden administerar a-kassorna, stärker fackförbunden genom att locka folk intresserade av arbetslöshetsförsäkring att också gå med i facket. Men detta drag, säger Gordon, innebär också att arbetslöshetsförsäkringen politiseras och blir mer politiskt känslig.

"In Sweden, where labor’s radicalization in the 1970s provoked an employer
counter-offensive and a major shift in employer preferences—one more profound than other Northern European countries (e.g. Blyth, 2002; Anthonsen et al., 2011; Kinderman,
2016)—the unemployment insurance system became a policy target for successive right-
wing, employer-aligned governments. While this pattern of contention has become common in countries with Ghent systems (Bandau, 2017), the cuts went furthest in Sweden largely because corporatist patterns of policy making, which might constrain government reform efforts, were abandoned in the early 1990s. Swedish ‘post-corporatism’ thus represented a new opportunity structure, which left the organizationally powerful union movement to act in merely pluralist and frequently unsuccessful ways in opposition to government initiatives, especially by right-wing governments. Recognizing the dismantling of corporatism in Sweden and its connection to policy development is not novel (see e.g. Jochem, 2003; Lindvall and Sebring, 2005; Thelen, 2014), but this article traces its connection to sharp retrenchment in unemployment insurance more carefully than previous work." (s. 951)

Två saker har gjort att nerskärningarna blivit politiskt beständiga. Ett, att privata inkomstförsäkringar blivit allt mer utbredda sedan det tidiga 2000-talet (vilket diskuterats i forskning av Johan Bo Davidsson). Detta har gjort att personer med privat försäkring blivit mindre berörda av nerskärningar i den offentliga a-kassan. Två, och detta är en mer komplex och omfattande faktor:

"Sweden’s uniquely liberal immigration and refugee/asylum system has contributed to relatively high rates of unemployment or inactivity among recent immigrants (Naurin and Ohberg, 2013). This has set the stage for a shift of working-class voters from the Social Democrats to other parties of the right, particularly the anti-immigration Sweden Democrats as the latter ‘modernized’ (Widfeldt, 2008). Not only has this shift altered the class makeup of Social Democratic support in ways unfavorable to generous unemployment protection (Gingrich and Hausermann, 2015), but it has also weakened the Social Democrats electorally, leaving the center-right Alliance coalition to win successive elections and transform Sweden in intentionally ‘de-social democratizing’ ways." (s. 952)

I teori-diskusionen diskuterar Gordon varför existerande teorier inte kan förklara den svenska a-kassans utveckling. Vad gäller maktresursteorin så menar han att den fackliga anslutningsgraden fortfarande är hög, att fackföreningsrörelsen är "relatively unified" (verkligen?) och att landet har en lång historia av socialdemokratiska regeringar. Gordon medger att nerskärningarna skett under mitten-höger-regeringar, som teorin skulle predicera (Allan och Scruggs 2004), och Davidsson och Marx (2013) menar att Reinfeldt-erans nerskärningar förklaras av att den borgerliga koalitionen hade vunnit debatten om arbetslösheten. Gentemot detta gör Gordon tre mot-argument. Ett, de socialdemokratiska regeringarna 1994-2006 återställde inte a-kassans generositet, trots viss press från fackföreningsrörelsen. Två, andra länder med generös a-kassa hade långa perioder av högerregeringar utan att se nerskärningar, som i fallet med de borgerliga regeringarna i Danmark från 2001 till 2011. Tre, den kraftfullaste versionen av maktresursteorin (Huber och Stephens 2001) förklarar många policy-utfall med landets historik av vänsterregering/socialdemokratisk regering. Att Reinfeldtregeringen på bara två år kunde utmana och urholka ett så gammalt system utan att bestraffas av väljarna är därför en utmaning för maktresursteorin. "In this sense, partisanship can explain certain obvious elements of the policy history, but it cannot on its own account for the severity of the cuts in a comparative perspective, nor their resilience to pressures for reversal." (s. 952)

Vad gäller Varieties of Capitalism så förklarar VoC generös a-kassa i norra Europa med starka arbetsgivarorganisationer och starka system för yrkesutbildningar. Dessa institutioner har inte förändrats i Sverige särskilt mycket de senaste decennierna, menar Gordon. I den grad lönebildningen decentraliserats, så är det på samma sätt som i andra nordeuropeiska länder som inte skurit ner på a-kassan så som Sverige gjort. Vidare så menar Gordon att arbetsgivarna starkt drev på både för decentralisering av lönebildningen, och för nerskärningar i a-kassan; "This contrasts starkly with a vision of employers rallying to the defense of Sweden’s ‘comparative institutional advantages’, as hypothesized by early VOC theory (see Kinderman, 2016)." (s. 953) Den tredje teori som Gordon diskuterar är dualiseringsteori. Denna har ett tilltalande drag i det här fallet i det att Reinfeldtregeringen inte avreglerade LAS, trots att arbetsgivarna ville att de skulle göra det. Kan man då tolka detta som att regeringarna sedan 2006 gynnat insiders och missgynnat outsiders? Gordon menar att ett jämförande perspektiv talar emot detta: länder som Finland, Norge och Nederländerna har starkt arbetsskydd men har inte skurit ner på a-kassan så som Sverige har gjort. Dessutom så talar det emot insider-outsider-teorin att både LO och TCO var skarpt engagerade emot nerskärningarna på 1990-talet och särskilt nerskärningarna 2006-2008. Vidare så betonar dualiseringsteoretiker som Rueda (2008) att parti-motsättningarna om a-kassan minskat, men det håller inte för Sverige, t ex för reformerna under Reinfeldt.

Det fjärde teoretiska perspektivet som Gordon diskuterar är Paul Piersons "New Politics of the Welfare State". Gordon förklarar detta på ett elegant sätt:

"In this account, welfare state programs are highly resistant to retrenchment, as they come to be protected by their providers and recipients and patterns of voter risk-aversion. We should therefore expect that sharp retrenchment will only occur in specific circumstances: (i) in periods of ‘crisis’, where governments can successfully practice ‘blame avoidance’; (ii) when the benefit recipient population is weak politically; and (iii) when cuts can be made less visible (e.g. through de-indexation, drift). As Section 3 documents, conditions (i) and (iii) were present in the reforms of the mid-1990s, facilitating the sharp cuts seen in that era. They were not present, though, in the reforms of 2006–2007 (with some exception on iii). This makes that later reform experience particularly intriguing, as alluded to above. In the case of unemployment insurance, (ii) normally applies too. However in the Swedish context, the unemployed are effectively represented by a powerful union movement /.../" (s. 953-954)

Med tanke på Sveriges starka fackföreningsrörelse och kopplingen mellan a-kassan och facket, så menar Gordon att utifrån Piersons teori så skulle Sverige vara det minst troliga fallet för en stor nerskärning i a-kassan.

Gordons empiriska analys börjar med 1970-talet och hur löntagarfonderna och LAS utmanar arbetsgivarna och ökar den politiska polariseringen mellan arbetarrörelsen och borgerligheten. Arbetsgivarnas organisation SAF blir mer aktiv politiskt och avskaffar det korporatistiska systemet för att göra politik. Också i andra nordeuropeiska länder har arbetsgivarna blivit mer kritiska och politiskt aktiva, men "the rupture in Sweden was more profound (see for e.g. Pestoff, 2005; Anthonsen et al., 2011; Jahn, 2016). The particularly radicalizing experience of the 1970s meant that Swedish employers were more neoliberal in outlook and that their allies in the main center-right parties, especially the Moderates, were subsequently less willing to curtail reform initiatives due to union criticism and/or expected opposition (Blyth, 2002; Pestoff, 2005; Kinderman, 2016)." (s. 955-956).

På 1980-talet var arbetslösheten låg och Socialdemokraterna satt i regeringen, och att sänka arbetslöshetsförsäkringens generositet var ingen stor debatt. Detta förändrades med 90-talskrisen. Borgerligheten hade före valet 1991 lovat att ersätta Ghent-systemet med en obligatorisk a-kassa; detta väckte stort missnöje i arbetarrörelsen, men Bildt-regeringen lyckades genomföra ett par andra reformer i arbetslöshetsförsäkringen: "imposing 5 waiting days, reducing the maximum replacement rate from 90 to 80, increasing membership fees, abolishing the ‘endless carousel’, and cutting (and de-indexing) the benefit ceiling." Regeringen tillsatte också en utredning, där varken SAP eller facken fick plats, för att utreda förutsättningarna för avskaffandet av Ghent-systemet. Just före valet 1994 lämnade utredningen den avsedda rekommendationen och regeringen genomförde reformen, uttalat också för att försvaga facken och SAP. Denna reform avskaffades omedelbart efter valet 1994, men socialdemokraterna vredgade dock LO genom att behålla karensdagarna, ersättningstaket och de striktare kvalifikationskraven. Dessa reformer eller icke-reformer gjorde att Vänsterpartiet bröt sig bort från SAP som istället fick samarbeta med Centerpartiet. S och C genomförde senare tillsammans striktare aktiveringskrav för de arbetslösa och hårdare villkor för längre ersättningsperioder. Bland de viktigare komponenterna under periodens reformer var att ersättningstaket sänktes; S-regeringar höjde det något 2001 och 2002 men man kom fortfarande inte nära den tidigare nivån på 80 procent för de med högre löner. Detta gjorde att TCO och SACO började skapa egna privata arbetslöshetsfösäkringar; 2002 täcktes 200 000 medlemmar och 2006 500 000 medlemmar. Under 90- och tidiga 00-talet var facket delvis aktivt mot reformerna, men de flesta genomfördes ändå; i Danmark hade facken mer inflytande och reformerna blev mindre omfattande (Jochem 2003). Också i Nederländerna gällde detta.

2006 års val var speciellt på flera sätt. De borgerliga partierna samlades kring en gemensam valplattform och Moderaterna tonade ner sin nyliberala tendens; Gordon menar att detta stämde vad gällde sjukvården och pensioner, men inte för arbetsmarknaden. Den viktigaste valfrågan var sysselsättningen (Oscarsson och Holmberg 2011). Den ekonomiska tillväxten var respektabel men den öppna arbetslösheten förblev över 4 procent trots SAP:s löfte att få ner den under den nivån. Vidare så utmanade Alliansen själva begreppet "öppen arbetslöshet" och menade att den sanna nivån var mycket högre än så, om man räknade in folk i olika arbetsmarknadsåtgärder och sjukförsäkringar, som egentligen borde jobba. Alliansen lovade att deras reformer skulle ge mer till alla när fler hamnade i arbete. Gordon ger Davidsson och Marx (2013) rätt i att Alliansen vann debatten i frågan, men menar att nerskärningarna i a-kassan liknade förslag som högerpartier i övriga norra Europa lade fram, men utan att lyckas. Alliansens reformer av a-kassan 2006-2007 förändrade den på fyra sätt: minskad generositet, skarpare krav för att kvala in, hårdare krav på att söka jobb, och högre och mer differentierade avgifter för att vara med. (s. 959)

Gordon betonar den fjärde komponenten särskilt. Den reformen hade Alliansen arbetat fram till sitt valprogram 2006 och den var nära vad Svenskt Näringsliv krävde; däremot hade man inte konfererat med LO. Facken protesterade kraftigt mot reformen och Sven Otto Littorin menar i en intervju med Gordon att man i regeringen under andra halvan av 2007 menade att en stor del av opinions-underlaget gentemot oppositionen berodde på denna fråga. (s. 960) Men så länge som inte ett av regeringspartierna hoppade av frågan så kunde inga fackliga protester lyckas, och en LO-ombudsman säger till Gordon att ‘there is only so long that you can yell at the top of your voice’. (s. 960) Intressant nog vann dock Alliansen 2010 åter igen valet och de stora opinionsproblemen 2007-08 var borta. Varför det? Gordon menar att en dubbel dualism förklarar saken. En aspekt är att många svenskar visserligen var mot reformerna men att frågan i praktiken inte var så viktig för dem eftersom de nu hade privata försäkringar; år 2010 var det 1,65 miljoner anställda som hade det. För TCO var billiga försäkringar en attraktionsfaktor för att rekrytera nya medlemmar, men de dyrare villkoren för folk i branscher med hög arbetslöshet gjorde att många LO-förbund tappade många medlemmar. Den andra viktiga dualismen var den mellan invandrare och infödda svenskar. Gordon menar att den humanitära och generösa invandringspolitiken är humanitär men

"it comes with certain costs for Swedish society, in that many of the immigrants are ill-placed to do well in the labor market upon their arrival. Lacking appropriate language skills and education, they often have difficulty getting a solid foothold in the labor market. Partly as a result, Sweden has one of the highest differences between migrant- and native-born unemployment rates in the rich democracies, one that is even more pronounced for young migrants (see Figure 4; Fredlund-Blomst, 2014; ratios of migrant- to native-born unemployment rates tell a similar story). Immigrant groups are also highly overrepresented in cash benefit recipients (social assistance primarily; Koning, 2011).
This pattern creates negative stereotypes and feelings of ‘in’ and ‘out’ groups in Swedish society, along with subtly diminished support for redistribution (Eger, 2010). What is more, though, this dynamic has helped create a highly segregated society geographically, where many recent immigrants are confined to suburban neighborhoods and patterns of ‘white flight’ occur (see Andersson and Hedman, 2016). The end result of this process is that many Swedes are divorced from the consequences and reality of unemployment or exclusion (interview with LO official and TCO official, 2015). It is in this specific, ‘ethnic’ context that Johannes Lindvall and David Rueda (2014) have likely seized on something important: that promising greater support for ‘outsiders’ has negative electoral consequences for the SAP among employed, secure Swedes. Moreover, after many working-class voters abandoned the SAP in 2006 and 2010 for the Moderates and other center-right parties, those same voters now often constitute a major base of support for the nativist Sweden Democrats (Oscarsson and Holmberg, 2011; Oskarson and Demker, 2015)." (s. 962)

De som drabbades av nerskärningarna i a-kassan var oproportionerligt ofta i demografiska grupper med föga politiskt inflytande: de unga, de deltidsanställda, och invandrarna.

"In sum, a confluence of political economic shifts has conspired to dramatically weaken the unemployment insurance system in Sweden. They are not unique to Sweden, but their explanatory power derives from the degree to which they have occurred in the country: in each area, ‘post-corporatism’, supplemental private insurance, and liberal immigration,Sweden has gone farther than other Northern European countries. In a way, then, with the exception of the supplementary insurance schemes, it is precisely the ‘vanguard’ status of Swedish social democracy that left it more exposed to dualistic tendencies subsequently. Perhaps revealing in this latter respect is that Sweden had the highest post-tax and -transfer Gini coefficient among the Nordic countries in 2014, approaching continental European levels—though it remains relatively low among all OECD countries (OECD, 2016b)." (s. 964)

I slutsatserna börjar Gordon med att peka på ett par viktiga teoretiska insikter från analysen. Ett, generösa arbetslöshetsförsäkringssystem kan vara mindre stabila (resilient) än vad de ser ut, just eftersom Ghent-systemet kopplar till arbetarrörelsens styrka, så blir det särskilt intressant att reformera det för att försvaga arbetarrörelsen. Två, korporatistisk policy-making är en viktig faktor för fackförbund som vill förhindra sådana nerskärningar i a-kassan; att korporatismen trappades ner så mycket i Sverige under 1990-talet underlättade för 90- och 00-talens reformer som inte skedde i t ex Danmark och Nederländerna som inte avskaffat korporatismen. Tre, den etniska segregationen och stora invandringen har "profoundly changed political coalitions and party systems, by siphoning off working-class voters from social democratic parties and re-orienting such parties towards more cosmopolitan, higher-income voters (e.g. Beramendi et al., 2015; Gingrich and Hausermann, 2015; Oskarson and Demker, 2015). This transformation has ultimately weakened the center-left because the
nativist parties tend to side with center-right parties intent on retrenchment in return for immigration reform—at least when the center-right is open to such cooperation." (s. 966)

Gordons slutsats för framtiden är att det är osannolikt att a-kassans generositet kommer återställas i Sverige, och att socialdemokratin står inför "considerable uncertainty" (s. 966).

 

referens

Joshua C. Gordon, "The Perils of Vanguardism: Explaining radical cuts to unemployment insurance in Sweden", Socio-Economic Review, 2019, Vol. 17, No. 4, 947–968. Läs här.

se också blogginlägget om Bremer och McDaniels artikel om socialdemokratisk nerskärningspolitik.

Kontext och kausala mekanismer

 

Statsvetarna Tulia G. Falleti och Julia F. Lynch citerar i början av en intressant artikel från 2009 en kollega: “even scholars who are quite comfortable with quantitative approaches often find that small-N research methods, with their attention to context, are indispensable for producing credible causal explanations.” Falleti och Lynchs artikel ägnas åt just frågan om hur man utvecklar trovärdiga kausala argument och mekanismer och hur detta hänger ihop med en "rich study of context". 

Ett sätt att tänka på detta är att tänka på kontexten som en fråga om "unit homogeneity": vi kan inte dra kausala slutsatser om äpplen från kvantitiva studier av päron, utan måste genom att studera kontexten försäkra oss om att land X är ett äpple snarare än ett päron; Falleti och Lynch tar exemplet med att valdeltagande inte kommer svara på ekonomisk tillväxt på samma sätt i länder med valfritt deltagande och i länder där valdeltagande mer eller mindre uppmuntras. 

Det är dock inte denna enklare dimension som de är intresserade av, utan hur kontexten spelar roll inte bara för korrelations-analyser utan också för "mechanismic ones" [1]. Vad är då en kausal mekanism? Det finns i forskningen ingen konsensus om detta; Mahoney (2001) menar sig kunna kartlägga 24 olika definitioner använda av sociologer, statsvetare och vetenskapsfilosofer de senaste 35 åren. Oftast, säger Falleti och Lynch, begreppsliggörs mekanismer i vilket falls som länkar mellan orsaker/oberoende variabler och utfall/beroende variabler. "They serve to open the black box of lawlike probability statements that simply state the concurrence or correlation of certain phenomena or events." (s. 1146) Men vad är egentligen skillnaden mellan en mekanism och en variabel? Vad är mekanismens ontologiska status? King, Keohane och Verba (1994) menar att “an emphasis on causal mechanisms makes intuitive sense: any coherent account of causality needs to specify how its effects are exerted”. Här är en mekanism egentligen identiskt med en "intervening variable". Mahoney (2001) dömer ut denna typ av definition av mekanism och menar att den faller tillbaka på "correlational assumptions". Falleti och Lynch håller med: 

"Whereas variables are observable attributes of the units of analysis—with values (nominal, ordinal, or numerical) and with sample and population distributions—mechanisms are relational concepts. They reside above and outside the units in question, and they explain the link between inputs and outputs. Mechanisms describe the relationships or the actions among the units of analysis or in the cases of study. Mechanisms tell us how things happen: how actors relate, how indi-viduals come to believe what they do or what they draw from past experiences, how policies and institutions endure or change, how outcomes that are inefficient become hard to reverse, and so on (for ontological definitions of causal mechanisms similar to ours see Bowen and McAdam et al., 2001; McAdam et al., 2008; Petersen, 1999)." (s. 1147) 

Falleti och Lunch håller med om att Mahoney om att kausala mekanismer inte kan reduceras till "intervening variables" men skiljer sig från Mahoney på en annan viktig punkt: ifall mekanismerna fungerar deterministiskt. Mahoney menar att en kausal mekanism är en  “entity that—when activated—generates an outcome of interest.” Detta är alltså deterministiskt: kausal mekanism X ger alltid utfall Y. Falleti och Lynch menar gentemot detta att mekanismen hänger ihop med en kontext och att man inte kan veta på förhand att utfall Y kommer uppstå bara för att en viss sorts mekanism är i spel.

Hedström och Swedberg (1998) ger ett exempel på hur individnivå-mekanismer fungerar som förklarande länkar mellan individers beteender och sociala utfall i tre olika sociologiska teorier. Den första teorin är Mertins självuppfyllande profetia. Den andra är att läkares positioner i professionella nätverk påverkar hur ett nytt läkemedel sprids. Den tredje är Granovetters (1978) tröskelteori om kollektivt beteende, att en individs beslut att delta eller inte ofta beror på hur många andra som redan bestämt sig för att delta. Hedström och Swedberg menar att det i grund och botten är samma individnivå-mekanism i spel i var och en av dessa tre teorier: en "belief-formation mechanism".

En mekanism är alltså enligt Falleti och Lynch ett " portable concept that describes how causation occurs". Men exakt hur "portable" mekanismen är, alltså i hur många olika kontexter som den fungerar i, varierar. Rationalitet, att individer förväntas agera för att maximera sin förväntade nytta, ses i princip som en universell mekanism. Andra mekanismer kan vara mer kontext-specifika. Tabell 1 listar en rad kausala mekanismer som teoretiserats i nyare verk i jämförande politik och metodologi:

Vissa av dessa mekanismer teoretiseras vara mer specifika, och kanske hemmahörande i en viss sorts process. [2] Falleti och Lynch håller inte med Elster (1998), Kitschelt (2003) och andra som har teoretiserat mekanismer på individ-nivån; Tabell 1 rangordnar mekanismerna efter vilken nivå de spelas ut på. [3] Däremot så håller de med Elster (1998) om att mekanismerna fungerar probabilitiskt, inte deterministiskt som hos Mahoney: de citerar Elster som menar att mekanismerna är “triggered under generally unknown conditions or with indeterminate consequences”. För F och L är det interaktionen mellan mekanism och kontext som genererar utfallet; samma mekanism kan i olika kontexter ge olika utfall. Detta illustreras i Figur 1, som jag klistrat in högst upp i detta inlägg.

Om mekanismens effekter beror på kontexten, blir en viktig fråga: vad är en kontext? Pawsons (2000) ser kontext som den kausala mekanismens "partner concept" och använder exemplet med krut som enligt sin kemi har förutsättningar att explodera, men bara gör det under vissa kontextuella förhållanden: att det inte är för fuktigt i luften, och att tillräckligt mycket krut finns på samma ställe. (s. 1152) Men hur översätter vi detta till samhälleligt liv?

"Drawing on Pawson (2000) and Bunge (1997), we define context broadly, as the relevant aspects of a setting (analytical, temporal, spatial, or institutional) in which a set of initial conditions leads (probabilistically) to an outcome of a defined scope and meaning via a specified causal mechanism or set of causal mechanisms. From this definition, it follows that a causal explanation requires the analyst to specify the operative causal mechanism and to delineate the relevant aspects of the surroundings—that is, those that allow the mechanism to produce the outcome. " (s. 1152)

Hur vet vi då vilken del av kontexten som är relevant? Blir inte detta godtyckligt och ger inte denna procedur forskarna "license to “explain” something by selecting, in an ad hoc way, the contextual factors that contribute to its occurrence?" (s. 1152) F och L erkänner att det är svårt och kräver omdöme men menar att det är en oundviklig del av all teoriorienterad forskning, som ändå måste erkänna sina analysers scope conditions.

En central del av kontexten är enligt Falleti och Lynch tidsfaktorn. Pierson (2004) har gjort ett centralt bidrag till en sådan diskussion. Han utskilde t ex sequencing, i vilken ordning händer, som en central kontextfaktor; Falleti (2005) har använt denna modell i en analys av regionalisering i latinamerikanska stater. En annan faktor som Pierson diskuterar är tempot i vilket saker händer och på vilken tidsskala. Falleti och Lynch fokuserar här på startpunkter, som är särskilt viktigt för historisk-institutionalister eftersom de ofta använder critical juncture och path dependence som begrepp för att förstå historisk kontinuitet och förändring. Inte helt olikt persistensstudier i nationalekonomi som implicit måste bestämma att om händelse X har persistens, så har allt som hände före X inte det. Och liksom persistensstudiernas kritiker har påpekat, så har inom den historiska institutionalismen på 00-talet argumentet gjorts just att omständigheterna kring ens critical juncture/händelse X måste utforskas noggrant (Mahoney 2000). F och L citerar Capoccia ochKeleman (2007): “Critical junctures are
characterized by a situation in which the ‘structural’ (that is, economic, cultural, ideological, organizational) influences on political action are significantly relaxed for a relatively short period”. Lieberman (2001) ger en bredare analys och typologi av startpunkter i historisk-institutionalistisk analys.

"Lieberman identifies four types of starting points: a change in the outcome (the origination of a new institution of interest or important changes in such institutions); an exogenous shock that changes the conditions in which the institution operates; and a change in some “rival independent variable” present
in the “background”." (s. 1155)

Kontexten kan dock ha "multiple layers". Lynch analyserar i sin bok om ålder och välfärdsstaten (2006) varför vissa välfärdsstater spenderar mer pengar på de äldre relativt till utgifter för de i arbetsför ålder eller barn. Lynch identifierar två critical junctures och tre lager: först den politiska arenan med partier och fack,  två socialpolitikens institutionella arena, och tre långsamma bakgrundsprocesser som befolkningens åldrande eller utvecklingen av pensionsförsäkringar i privat och offentlig sektor. Mycket av det viktiga sker genom vad Hacker (2004, 2005) kallar policy drift, en mekanism som länkar policy-utfall till interaktionen mellan kontextlager 1 och 2 samt kontextlager 3. (s. 1157) "If political contexts tend to be layered, with processes occurring at different speeds in different layers, and if some mechanisms are characterized by the interaction of separate layers, then periodization in historical analysis should be attuned to the start and end points (as well as to the tempo and duration) of multiple processes in multiple layers. Consider a causal process that begins at time tI (for input), with a change in the main institution of interest, as found in contextual layer L1 (see Figure 2). ..."

Det blir helt enkelt riktigt komplext: "dividing a historical narrative into periods based on the starting or ending point of a single causal process risks hiding from view precisely those interactions among layers moving at different speeds that can generate change over time." (s. 1158) [4] Till slut så blir det nästan vad historiker gör, fast mer stringent och med ett mer precist analytiskt språk.

I slutsatserna betonar de att kausala mekanismer är portabla mellan kontexter men att för att förstå den kausala mekanismen, så måste vi också förstå kontexten -- och som vi har sett kan det vara ett komplext arbete, om man ska göra kontexten rättvisa. De tar Falletis (2005) artikel om decentralisering i olika typer av stater i Latinamerika som exempel, och argumenterar för att använda teori för att "guide our decisions about what aspects of context are likely to be relevant to causal explanation" (s. 1161). Den sista slutsatssektionen inleds effektfullt:

"In this article we argue that causal mechanisms by themselves do not cause outcomes to occur; rather, the interaction between causal mechanisms and context does. We see causal mechanisms as being ontologically different from intervening variables. Whereas variables measure attributes of specific cases, causal mechanisms uncover the underlying social processes that connect inputs and outcomes. As such, causal mechanisms are distinct from both inputs and outputs; they are portable and so may operate in different contexts. But depending on the nature and attributes of those contexts, the same causal mechanism could result in different outcomes.
The role of context in producing the outcomes that interest us poses challenges to all scholars, not least those who employ comparative histori-cal methods. Small-N comparative historical research is singularly well-suited to uncovering causal mechanisms (Bowen and Petersen 1999; Hall 2003), especially when we recognize that most social contexts comprise multiple, potentially unsynchronized, potentially causally important layers. Under such circumstances, how we define context is crucial for the validity of comparative historical causal explanations. An important implication of our understanding of causal mechanisms is that one commonly used tool for periodizing, namely using a critical juncture in one or two layers of context to signal the right start- or end-point for the analytical job at hand, may thwart attempts to arrive at good causal explanations." (s. 1161)

referens
Tulia G. Falleti och Julia F. Lynch (2009) "Context and Causal Mechanisms in Political Analysis", Comparative Political Studies 42 (9). Läs här.

fotnoter
[1] Så här resonerar de om definitionen av en kausal mekanism: "Political scientists of all stripes routinely use causal mechanisms to open the black box between inputs and outcomes in the social processes under study. Yet despite the importance and ubiquity of causal mechanisms in political scientists’ causal theories, there is surprisingly little agreement on what they are or how they work. In the first section of this article, we define causal mechanisms as relatively abstract concepts or patterns of action that can travel from one specific instance, or “episode” (Tilly, 2001, p. 26), of causation to another and that explain how a hypothesized cause creates a particular outcome in a given context." (s. 1145) 

[2] I en fotnot refererar de till deras artikel i Qualitative Sociology 2008 för mer diskussion om relationen mellan mekanismer och processer. 

[3] De pekar på Ekiert och Hanson (2003), George och Bennett (2005) och McAdam et al (2001) som tidigare forskning som låter mekanismer operera på olika nivåer. 

[4] De utvecklar: "There are three crucial implications. First, critical junctures and other starting points that hone in on the initiation of a single I → M → O pathway may miss the causal impact of things that do not change at all, or do not change at the same time as the critical juncture. Second, interactions between layers may be as important in producing outcomes of interest as any single causal mechanism. Finally, comparison across cases may call for different periodization strategies to ensure analytical equivalence of contexts." (s. 1158)