Valutakurser och konjunkturer i Skandinavien under mellankrigstiden

Alla tre skandinaviska länder hög inflation under första världskriget och övergav guldmyntfoten. Efter kriget återgick den svenska kronan snabbt till en nivå nära förkrigstidens gold parity, inom 3 procent från den gamla nivån redan februari 1922 och formellt tillbaka på guldet 1 april 1924. I Danmark och Norge gick detta mycket långsammare; Danmark var tillbaka på guldet 1 januari 1927 och Norge 1 maj 1928. Den deflation som skedde mellan 1924 och 1927 i de länderna är mycket uppmärksammade i den ekonomisk-historiska litteraturen, och ses som en viktig förklaring till den höga arbetslösheten. Lester (1937) kallade episoden "the gold-parity depression" och Broadberry (1984) noterade att utvecklingen i Storbritannien kring deras återkomst till guldet 1925 var väldigt likartad, och kallade det hela för "the North European depression of the 1920s". Men, säger Jan T Klovland, i motsats till för Storbritannien så har det för Danmark och Norge inte belagts empiriskt att det verkligen var valutakursen som orsakade recessionen. Enligt modernare makroteori så måste förändringar i nominella valutakurser kombineras med "stickiness" i löner och priser för att kunna ha reala effekter; om löner och priser inhemskt förändras i takt med valutakursen så kan apprecieringen inte öka arbetslösheten. Han refererar här till Bernanke (1995), Eichengreen och Sachs (1985) och Bernanke och Carey (1996). De två senare använder uttalat keynesiansk wage-price-stickiness-teori för att analysera valutakursens effekter i sterling bloc och gold bloc i tidiga 1930-talet.

Man kan ju undra varför Sverige respektive Danmark-Norge valde så olika väg efter kriget men Klovland analyserar det inte djupare; han konstaterar mest att penningpolitiken i DK och NO var slapp och den i Sverige stramare, influerat av kända ekonomer som Heckscher och Wicksell (s 312f). Ett exempel på idéers och intellektuellas reella ekonomiska effekter? (jfr 336)

Centralt i Klovlands artikel är däremot disinktionen mellan reala och nominella valutakurser. Den reala valutakursen är:

ER = E * P/P_w

där ER är real valutakurs, E är den nominella, P är prisutvecklingen i det egna landet, och P_w är prisutvecklingen i de länder som man handlar med. (s 318) Man kan använda konsumentpriser eller produktpriser och teoretiskt är det svårt att säga vilket som är bäst; Klovland har empiriskt provat med båda och det gör ingen större skillnad i denna undersökning. (s 319) Utöver penningpolitiken kan de reala valutakurserna också påverkas av teknologi, produktivitet och terms of trade. (s 319) Han räknar fram reala valutakurser och de rör sig i stort som de nominella i figur 1: stora ändringar i nominella kurser syns i de reala också, om än inte lika kraftigt. Den stora avvikelsen här är Sverige 1919-25 då den nominella kursen apprecierar medan den reala faller (s 321). De nominella deprecieringarna i samband med att alla tre länderna lämnar guldmyntfoten 1931 syns också i de reala kurserna.

För att mäta effekterna på realekonomin använder Klovland månatliga index på industrioutput. Det svenska indexet är ett tidigare existernade som han extrapolerar tillbaka till 1919 från 1925 (!) medan de norska och danska är nya. (s 321) Det norska verkar bygga på gedigna data medan det danska verkar rätt skakigt; före 1934 skattar han output från serier för sysselsättning och produktivitet. (s 322). Han använder Hodrick-Prescott-filter för att få fram cyklerna i data och metoder från Bry och Boschan (1971) och Romer (1994) för att datera konjunkturcyklerna (s 325). Den första cykeln börjar 1920 och är särskilt negativ i Sverige (s 328), åtminstone enligt arbetslöshetsstatistiken. Den andra cykeln börjar 1925 och Sverige -- som ju olikt NO och DK inte apprecierar valutan här -- har en längre expansionsfas än grannländerna. Den stora depressionen kommer till Skandinavien 1929-30 och det verkar som att deprecieringen 1931 har en positiv effekt på ekonomierna här, liksom Eichengreen och Sachs (1985) och Eichengreen (1992) mer allmänt argumenterat.

Han använder vector autoregression (Sims 1980) för att ekonometriskt kolla på effekterna på konjunkturcykeln av valutapolitiken. Han gör en impulse response-modell där fyra variabler får påverka varandra omedelbart eller i olika laggar (s 332f).

Klovlands slutsats blir att Danmark och Norge gjorde fel i att inte stävja inflationen direkt efter WW1, och vidare att de också gjorde fel när de runt 1924 bestämde sig för att från sin mycket låga nivå gå tillbaka på guldstandarden med valutakurserna från före kriget (s 336). "In economics, as in tennis, it is the double faults that are the fatal ones."

Referens

Klovland, Jan T. (1998) "Monetary policy and business cycles in the interwar years: The Scandinavian experience", European Review of Economic History.

Löner och kollektivavtal i Storbritannien 1855-1920

Tarley och Wilkinson börjar sitt paper med att konstatera att Phillips baserade sin berömda kurva på data från Storbritannien i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, men inte beaktade den pågående institutionaliseringen av arbetsmarknaden under perioden och att de data som användes faktiskt i hög grad kom från fackförbund och arbetsgivarorganisationer. De pekar vidare på att Phillips och Lipsey (1960) är otydliga på punkten om kopplingen mellan priser och löner.

Prisutvecklingen mellan 1855 och 1920 är lätt att indela i tre faser: från 1855 till 1873 stabilitet, 1873 till 1895 fall, och 1895-1920 en ökning. De diskuterar också pengalönerna, produktiviteten, terms of trade, arbetslöshet och produktivitet. Reallönen kan öka på tre sätt: (1) om löneandelen ökar, (2) om terms of trade förbättras för sektorn som man kollar på, eller (3) om produktiviteten ökar. (s 3)

Variablerna sammanfattas periodvis i tabellen nedan:

Den mer originella delen av artiklen handlar dock om fackets roll för lönebildningen. Det fackliga medlemskapet dubblas mellan 1870 och 1905 med snabba ökningar som följs av minskningar på 1870-talet och 1889-93. Efter 1905 börjar antalet öka snabbare, dubblas till 1914 och dubblas igen till 1920. (s 9) 1897 var 75 procent av fackmedlemmarna verksamma i gruvor, bygg och tillverkningsindustrin, men under 1900-talets första fjärdedel ökade medlemsantalet mer i andra branscher, och branschkoncentrationen minskade. Samtidigt ökade också organiseringen av grupper av anställda som tidigare i låg grad varit med: unskilled workers, kvinnor, och tjänstemän. För fackets början på 1850-60-talen hade framför allt varit bland craft workers. På 1860-talet uppträdde för första gången joint boards of regulation för löner och andra arbetsvillkor. I slutet av 1800-talet var kollektivavtal vitt spridda i industrin, och nu inte bara för hantverkare (s 14). På 1890-talet blir också den statliga inblandningen större.

I slutsatserna återkommer T och W till de analytiska utgångspunkterna och menar att perioden före 1895 kan ses som den då "the institutional framework for determining the distribution of income between organised labour and capital was constructed" (s 21). Produktiviviteten växte och terms of trade var gynnsamma, så reallöneökningar hotade inte profitabiliteten. På 1890-talet blev det svårare att komma överens då produktivitetsökningstakten sjönk och terms of trade försämrades. Arbetsgivarnas motstånd till facklig organsisering och kollektivavtal ökade, och reallönerna sjönk (s 21). (Jfr att Phelps Brown och Hopkins 1950 såg sjunkande reallöner i en rad länder på 1890-talet, vilket också diskuteras av Riach 1996. Se också Feinstein 1990.) Likt Webbs ser T och W gräsrotsupproret i arbetarrörelsen i början av 1900-talet som en reaktion på de fallande reallönerna. (s 22)

Referens

Tarling, Roger och Frank Wilkinson (1982) "The movement of real wages and the development of collective bargaining in the U.K.: 1855-1920", Contributions to Political Economy.

Löne-pris-lagg under amerikanska inbördeskriget

Mitchell (1903) var den förste att lägga fram hypotesen att krigs-orsakad inflation urholkar löntagarnas reala inkomster eftersom pengalönerna inte anpassar sig lika snabbt som priserna. Keynes gav i How to Pay for the War (1940) denna "lag of wages behind prices" en central roll i sin förklaring av krigstidsfinanser. DeCanio och Mokyr hävdar i sitt paper från 1977 att även om de flesta empiriska testen av Mitchells wage lag-hypotes inte har fått resultat i enlighet med hypotesen, så har ingen kollat på det amerikanska inbördeskriget, och tidigare tester är "incomplete".

Krigstidsmobilisering -- i en ekonomi som är vid eller nära full sysselsättning av sina resurser -- en överföring av resurser från hushåll och privata sektorn till staten. Det kan ske genom skatter, konfiskering eller upplåning. Upplåning överför från privat sektor genom att tränga ut privata investeringar eller genom att orsaka inflation. Williamson (1974) har visat att den första mekanismen skedde under inbördeskriget, och inflationen var av olika orsaker också hög, 13 procent per år, som Lebergott (1964) har visat. Inflationen kan överföra resurser till staten på flera sätt (s 315f) men jag är bara intresserad av löneeffekten som diskuterats ovan. Kessel och Alchian (1959, 1960) har argumenterat mot Mitchells wage lag-hypotes för inbördeskriget och hävdat att reallönerna sänktes av reala effekter, som skattepolitiken, krigets störningar på ekonomin, och försämrade terms of trade. DeCanio och Mokyr (s 317) menar dock att både reala och monetära faktorer kan ha effekter, och invänder att Kessel och Alchian inte gjort något statistiskt test i frågan.

De kör 2SLS-regressioner med BNP, industrial output, terms of trade med mera som oberoende variabler. Lönedata kommer från Coelho och Shepherd (1974, 1976) för 1851-59 och från Lebergott (1960) för 1860-1900.  Deras huvudresultat är att, pace Kessel och Alchian, löne-pris-laggen stod för två tredjedelar av sänkningen av reallönen (s 327). Detta innebär en "rehabilitation of the ideas of Wesley Clair Mitchell, one of the first systematic quantitative economic historians". De håller med K och A om att reala faktorer bestämmer löner och vinster på längre sikt, men på kort sikt spelar inflationen en egen roll. (s 327) De konstaterar också att poängen om krig och inflation görs också i flera nyare texter om Napoleonkrigen i England (Deane 1969, Mathias 1969, Burnet 1969), och även i Flinns (1974) översiktsartikel.

Referens

DeCanio, Stephen J. och Joel Mokyr (1977) "Inflation and the Wage Lag during the American Civil War", Explorations in Economic History.

Lönetrender i USA 1800-1900

Stanley Lebergott börjar sitt paper med att ange tre orsaker till att löner på 1800-talet är intressant. Ett, stora förändringar skedde under denna period och med långa serier kan vi se på orsaker och effekter i dessa förändringar och i lönerna. Två, USA:s 1800-tal är för jämförelse med industrialiserande länder eller Sovjet mer intressant än vad USA:s 1900-tal är. Tre, USA uppvisade på 1800-talet en stor grad av statlig intervention i ekonomin (!) med tariffer, Henry Clays "American System" osv, vilket monterades ner i början av 1900-talet.

Han har en rätt utförlig men inte så systematisk beskrivning av 1800-talets arbetsmarknad och dess imperfekta konkurrens, samt hur slaveriet förändrar lönearbetets marknad. Vad gäller de tre krigen inbördeskriget, WW1 och WW2 konstaterar han att för Nord gäller att under inbördeskriget ökade priserna mycket mer än lönerna och tillväxten var hög efter 1865, vilket stämmer med Keynes idé (i Economic Consequences of the Peace) att "the cost-price spread was a basic source of economic growth", som också använts av Earl Hamilton. Men å andra sidan var tillväxten snabb också efter WW2 och under det kriget hade reallönerna ökat rejält. (s 457) I båda krigen gäller i alla fall, säger Lebergott, att lönerna laggar ett år efter priserna.

Mellan 1825 och 1870 ökade löneskillnaden mellan unskilled jordbruksarbetare och mer skilled arbetare kraftigt; L menar att "it is difficult to attribute this lower rate again to anything but the immigration of unskilled labor" (468).

Han säger, helt korrekt, att en av de mest intressanta grejerna med löner på 1800-talet är att man kan få insikter om hur arbetsgivare skiftar faktorproportioner och ökar kapitalintensiteten i respons på löneförändringar. Dock har han inte så bra heltäckande lönematerial och de övriga nödvändiga data så diskussionen blir fläckvis.

Lebergott diskuterar reallöner och jämför (s 488f) sina skattningar med Edward Budds (bloggat här), som utifrån löneserier, sysselsättning och Kings makrodata hävdat att löneandelen steg under 1800-talet.

Lebertgott diskuterar också branschvisa serier, men de är ett lapptäcke av serier från olika regioner och på olika aggregeringsnivåer.

Kommentatorn på pappret börjar sin kommentar: "Lebergott's paper inspires awe at what has been attempted, admiration for what has been achieved, and, it must be admitted, a bit of uneasines about some of the results." (s 498)

Min slutsats är att 1960 var dataläget för löner i USA på 1800-talet mycket bristfälligt.

Referenser 

Lebergott, Stanley (1960) "Wage Trends, 1800-1900"

Skandinavisk ekonomisk historia ca 1800-1900

The basic story of Scandinavian 19^th century economic history is: Denmark was from the beginning the richest country of the three, based on its supreme agricultural sector, but from the 1870s onwards Norway and Sweden industrialized faster than Denmark did, and Sweden caught up in terms of GDP per capita at the beginning of the 20^th century.[1] Denmark was in fact in 1820 one of the richest countiries in the world, in terms of GDP per capita (Prados dela Escosura 2000: Table 9). According to van Zanden (1991: 219), the agricultural efficiency frontier in 1870 consisted of Belgium, the Netherlands, Britain and Denmark. In a Scandinavian comparative perspective it is also worth noting that the Norwegian and Danish economies were more connected to the dynamic British economy than Sweden was (Krantz and Nilsson 1974: 54). Denmark had more efficient farming and Norway an efficient shipping sector; Sweden’s advantage only came with the growth of the manufacturing sector. Swedish and Norwegian industrialization was heavily connected to natural resources in the form of minerals and timber. A further difference in the type of industrialization between Denmark on the one hand and Norway and Sweden on the other hand is that in the two latter countries’ industrialization was much more export-oriented. Denmark exported almost no industrial goods until the 1890s (Jörberg 1970: 406). Norwegian exports in the late 19^th century were to a much higher degree in the other Scandinavian countries concentrated to services, in the shape of shipping, which stood for about 40 per cent of the country’s exports (Jörberg 1970: 425–6).

                      Denmark began on the richest level in the early 19^th century.[2] The other two countries caught up with it over the century: average annual growth rate 1820 to 1899 was 1.12 per cent for Denmark but 1.21 per cent for Norway and 1.41 for Sweden. In table 1 we see growth rates per decade.

Table 1. GDP per capita growth and population growth, 1820–1899

		1820	1830	1840	1850	1860	1870	1880	1890
DK	GDP p/c	0,45	0,73	2,18	-0,04	1,44	0,88	1,48	1,81
	Pop	0,98	0,64	1,00	1,24	1,08	0,98	0,98	1,11
NO	GDP p/c		1,28	0,27	1,81	1,86	1,13	1,21	0,95
	Pop	1,48	1,00	1,15	1,38	0,84	1,01	0,40	1,11
SWE	GDP p/c	0,67	0,65	1,01	1,64	1,53	1,17	1,57	2,26
	Pop	1,12	0,83	1,04	1,00	0,86	0,94	0,45	0,68

Source: Maddison database. GDP/capita in 1990 US Dollars.

We see rapid growth rates especially in Denmark in the 1840s and 1890s, Norway in the 1850s and 1860s (cf. Hodne and Grytten 2000: 277), and Sweden in the 1850s, 1880s and 1890s.

We know that population pressures played a role in the determination of wages in preindustrial society so Table 1 also shows population growth. Population grew in the entire 1820–1899 period by 1.00 per cent in Denmark, 1.05 per cent in Norway and 0.86 per cent in Sweden.

In Denmark, industrialization was not as dramatic as in for Norway and Sweden. Table 2 shows that the increase in the employment share of industry 1870–1913 was actually quite modest.[3]

Table 2. Employment shares per sector, Scandinavia 1870 and 1913

	Agriculture		Industry		Services
	c. 1870	c. 1913	c. 1870	c. 1913	c. 1870	c. 1913
Denmark	47.8	41.7	21.9	24.1	30.3	34.2
Norway	49.6	39.6	22.9	25.9	27.5	34.5
Sweden	67.4	45.0	17.4	31.8	15.2	23.2

Source: Broadberry et al (2010: 61).

Danish industrialization was gradual, but 1870 still seems the relevant point, if any, for an industrial take-off in the country. This is in accordance with Johansen’s (1987: 3) clear statement: “Up to about 1870 Danish manufacturing mainly used craftmanslikemethods and worked for a limited market. /…/ Between 1870 and 1914 the first wave of industrialization reached Denmark.” In Norway the industrialization phase occurred somewhere between 1850 and 1920 (Minde and Ramstad 1986: 91). Hodne and Grytten (2000: 210)  claim that although industry stood for a larger portion of GDP in 1900 than the primary sector did, Norway was not fully an industrial country in that year. Sejersted (1992) emphasizes that industrial growth begins in the 1830s. The country’s main exports in the early 19^th century were fish and timber; trading was also a strong sector. Sejersted (1993) stresses that these three sectors stood for most of the growth from the 1830s to the 1870s (cf. Hodne and Grytten 2000: ch. 8), but without innovation: it was extensive growth. From the 1840s on on the other hand more advanced mechanical industries and pulp industries are establishesd, but they do not become quantitatively important until after the 1870s (cf. Hodne and Grytten 2000: ch.13). In Hodne and Grytten (2002: ch. 2) 1900–1920 is the industrial breakthrough, based on water power, foreign capital and growth in large industries. Electricity had been important since the 1880s. Norwegian industrialization like the Swedish but unlike the Danish was strongly connected to raw materials (pulp, iron) and located to a large degree in the countryside (Christensen 1995: 18).

                      When it comes to population growth and proletarianization, for the Norwegian case, Sejersted (1993: 67) comments on the 1840s: ”Vi ser tendenser til at det dannes et proletariat på bunnen av samfunnet. Økonomisk vil det si at det ble overskudd på billig arbeidskraft.”[4] According to Sejersted, the over-supply of labour did not end until the great wage of emigration to the United States in the 1880s. In Sweden, Winberg (1975) has stressed the growth of a proletariat in the countryside from 1750 to 1850 due to population growth outstripping land use growth. Winberg found that the share of (självägande) farmers decreased from ½ in 1750 to ¼ in 1850. Schön (2000): 54–6) points to a demographic shift in the 1820s, with increasing population growth and proletarization. Eli Heckscher discussed a pauperization of the Swedish rural population in the mid-19^th century and in this vein Sandberg and Steckel (1988: 17) claim that from the 1840s to 1870s in Sweden ”the increased agricultural productivity was ending up in the hands of the relatively well to do”.

                      Another factor that has been argued to matter for wages in the late 19^th century is migration, and especially the great emigrations from Europe to America. For example Ljungberg (1997) has made the case for Sweden that emigration during the second half of the 19^th century drove up real wages for the remaining workers. Sweden and Norway both saw very large emigrations to the United States but Denmark less so. The scope is seen decade for decade from 1850 to 1913 in Table 3.

Table 3. Gross emigration per 1000 inhabitants to the United States from Scandinavia, 1850–1913

	1850s	1860s	1870s	1880s	1890s	1900–13
Denmark			1.97	3.74	2.60	2.80
Norway			4.33	10.16	4.56	7.15
Sweden	0.51	2.52	2.96	8.25	5.32	2.93

Note. Source: Hatton and Williamson (1992: Table 1).

Both in Norway and Sweden we see accelerations in emigration in the 1880s (on Norway see Pryser 1993: 59–68). There is an increase in Denmark too but to a much lower level.

---

[1] Note that there is quite a difference in the estimated difference between Denmark and Sweden between Maddison (whose data are used here) and Prados de la Escosura. According to the latter, Sweden is richer already in 1830 and 1840, even though Denmark is then richer 1850–1900. In 1913 the two countries are level.

[2] Johansen (1998) shows that the consumer revolution began in Denmark before 1800, in Sweden and Norway around 1800, and in Finland later than that.

[3] Cf. Boje (2002: 24): “According to some historians Denmark was an agrarian society until the beginning of the 1960s. Not until then did the value of industrial exports surpass that of agrarian products.”

[4] ”Mellom 1800 og 1850 hadde bygdene i Norge fått 400 000 flere mennesker, jordbruksnæringen var ikke i stand til å livnære alle disse. Både revolusjonsbølgen i Europa rundt 1850 og den begynnende organiseringen av arbeiderklassen i Norge var påminnelser om hvor skjør den sosiale orden var. Interessen for fattigdomsproblematikk og sosialpolitiske tiltak hadde klar sammenheng med frykten for sosial uro som protestbevegelsene fremkalte.” http://www.ssb.no/inntekt-og-forbruk/artikler-og-publikasjoner/fattigstatistikk-mellom-okonomi-og-moral

References

Christensen, Niels Finn (1995) “Arbejderklasserne i de nordiske lande før 1920: et forsøg på komparation”, Arbejderhistorie 14–21. 

Hodne, Fritz and Ola Honningdal Grytten (2000) Norsk ekonomi i det 19. århundre (Bergen: Fagbokforlaget).

Jörberg, Lennart (1970) “The Industrial Revolution in the Nordic Countries”, in The Fontana Economic History of Europe, ed. by Carlo Cipolla (London: Fontana). 

Ljungberg, Jonas (1997) “The Impact of the Great Emigration on the Swedish Economy”, Scandinavian Economic History Review 45: 159–189. 

Pryser, Tore (1993) Norsk historie 1800–1870: Frå standssamfunn mot klassesamfunn (Oslo: Det Norske Samlaget).

Sandberg, Lars G and Richard H Steckel (1988) “Overpopulation and malnutrition rediscovered: Hard times in 19th century Sweden”, Explorations in Economic History. 

Sejersted, Francis (1993) Demokratisk kapitalisme (Oslo). 

Van Zanden, Jan L. (1991) “The First Green Revolution: The Growth of Production and Productivity in European Agriculture, 1870-1914”, Economic History Review 44: 215–239.