En reflektion om diskussionen om egyptiska demokratirörelsen

Liberalen Björn Wiman i DN har kritiserat socialisterna Andreas Malm och Åsa Linderborg i Aftonbladet för deras analyser av demokratirörelsen i Egypten. Det är möjligt att Wiman har en poäng - Malms och Linderborgs texter är i alla fall så korta att de inte hinner förklara för en oinsatt läsare som jag på vilket sätt välkända begrepp och etiketter som "klasskamp" verkligen korrekt beskriver vad som händer i Egypten. (Vilket kanske säger mer om mina kunskapsluckor än om texternas brister.)

Men Malm tar upp en sak i en av sina AB-texter som jag tycker är väldigt intressant. Han citerar liberalen PM Nilsson så här:

som PM Nilsson skrev i en ledare i Expressen år 2006: ”Efter decennier av förtryck är arabvärlden ett sorgligt torftigt samhälle. Här finns ingen utbildad medelklass, inga fria medier, inget civilsamhälle, ingen sanning att lita på, bara rädsla och konspirationer – och moskén.”

Malm diskuterar rätt utförligt just /den västerländska/ bilden av arabländerna som stagnerande, en politisk gröt, utan demokratiska motsättningar och rörelser.

Min reflektion kring detta är: vad ser man när man ser på, ur ett politiskt perspektiv, ett arabland? Nilsson såg en brist på utbildad medelklass, en brist på fria medier, en brist på civilsamhälle.

Jag har tidigare skrivit här om hembiträden och byggnadsarbetare i Saudiarabien och Dubai, migrantarbetare utan medborgerskap och medborgerliga rättigheter, i extremt svaga förhandlingspositioner gentemot sina arbetsgivare. Nu tror jag inte att Saudiarabiens och Dubais socioekonomiska strukturer är just som Egyptens, men de hör i alla fall till arabvärlden som PM Nilsson talade om, så de kan användas som tydligt exempel.

Vad ser man när man ser på de hembiträdena och byggnadsarbetarna? En politisk ekonom ser klassmotsättningar, motstridiga materiella intressen. Princetonstatsvetaren Larry Bartels konstaterar i sin senaste bok Unequal Democracy (2008) att i den enklaste PE-modellen så utgår man ifrån att de egendomslösa i ett kapitalistiskt samhälle kommer expropriera kapitalistklassen om de kan, eftersom de tjänar på det (det är i deras materiella intresse). Sedan kan man komplicera modellen - helt utan privat ägande minskar den ekonomiska dynamiken så fullständig expropriering är inte i de egendomslösas intresse, osv. Det skriver Adam Przeworski om i Capitalism and Social Democracy (1986). Och det är inte bara ekonomiska reformer som eftersträvas; till exempel Daron Acemoglu och James A. Robinson modellerar i sin bok Economic Origins of Dictatorship and Democracy (2005) hur också klassmotsättningar spelar roll i demokratisering.

Men det allra enklaste, allra mest basala antagandet är: det finns materiella motsättningar i ett kapitalistiskt samhälle. Det görs inga kulturella eller religiösa undantag. Sen kan man vara statsvetare och komplicera med Rokkan-Lipsets motsättningsmodell (centrum-periferi, klass, stad-land, sekulärt-religiöst), men inte heller då försvinner klass som faktor.

I fallen Saudiarabien och Dubai är det uppenbart att klasskonfliktdimensionen måste kompliceras i analysen eftersom klasskonflikten i mångt och mycket står mellan medborgare och icke-medborgare, vilket innebär att man måste dra in migrantarbetarnas hemstater, de bilaterala migrationsavtalen osv i analysen. Men klasskonflikten finns kvar där som en kärna.

Marx och Engels skrev att bourgeoisin framför allt producerar sina egna dödgrävare, eftersom de anställer proletärer som blir en klass i sig. Det var, är det lätt att konstatera idag, en grov förenkling och en lång extrapolering ur en viss situation. Men återigen, med en kärna av sanning - det kapitalistiska anställningsförhållandet innehåller en motsättning.

Alan Richards och John Waterburys mycket intressanta bok A Political Economy of the Middle East (3 utg 2007) visar detta också i sammanhanget mellanöstern. Med en massa komplikationer och andra faktorer också så klart, inga samhällen styrs bara av materiella intressen och konflikter, men ändå. De ser något som PM Nilsson inte såg.

Ingen mindre än Andreas Malm har också tillsammans med Shora Esmailian skrivit en bok bl a om arbetarrörelser i Iran, Iran on the Brink: Rising Workers and Threats of War (2007), som jag tycker verkar extremt intressant.