I Mike Davis kritiska Los Angeles-bok Utgrävning av framtiden (Verso 1990/Arkiv 1998) handlar det kanske mest intressanta kapitlet, "Hemvävd revolution", om bostadsområdenas utveckling i denna sprawl-stad utifrån en slags politisk ekonomi av intressemotsättningar mellan villaägare (som vill bevara värdet på sina villor), byggföretag (som vill göra vinster genom att bygga mer) och stadsplanerare.
En av anekdoterna som han berättar där handlar om villaägares kamp i en del av San Fernando Valley för att få ett eget namn - "West Hills" - på sitt område, istället för att behöva fortsätta vara en del av "Vamoga Park". Anledningen var att husen i den presumtiva "West Hills"-delen var finare och dyrare än de i Vamoga Park, och att en ändrad områdesmärkning därför skulle ge erkännande åt denna skillnad och därmed gynna fastighetspriserna i "West Hills".
Davis skriver också väldigt intressant om "förortsseparatism" och "kommunkonkurrens": bostadsbaserade grupperingar som inte som West Hills-villaägarna nöjer sig med en ny informell områdesmärkning, utan också vill få en egen politisk enhet av typen kommun. (Vi som bor i Göteborg känner igen de välbärgade Torslandaborna här, de som från sina havsnära villor kämpar från att få utträda ur Göteborgs kommun med sina fattiglappar och invandrare, för att istället bli en politiskt oberoende enklav "där friheten är större" [dvs friheten från fattiglappar och invandrare, och de skattekrav som en blandad befolkning ställer]).
Davis kan således konstatera att i 1980 års folkräkning var 13% av befolkningen i Los Angeles-området afrikan-amerikaner, men 53 av 82 städer i området hade mindre än 1 procent afrikan-amerikaner bland sina invånare.. Eftersom etnicitet och inkomst är så starkt sammankopplade, gäller segregeringen förstås också på båda måtten.
Davis tar också mycket fint upp hur den medvetna, egoistiska segregeringspolitik som förs av välbärgade villaägare också kan föras med ett fikonlöv av politiskt korrekt "liberal" (i US-amerikansk bemärkelse) retorik: villaägare som inte vill att nybyggen ska sänka värdet på deras villor, kan motsätta sig fortsatt utbyggnad med argument om att "inte förstöra naturen", eller varför inte med faux-deltagande demokrati-argument om "lokalt inflytande".
Här visar Davis bostads-PE-exposé också, tänker jag mig, anarkismens totala misslyckande som politik annat än nyliberalism med sentimentalitet - "självstyre" som ursäkt för segregering och de välbärgades i det närmaste exklusiva bestämmanderätt i samhället.
4 kommentarer:
Japp, så är det. Och den nylberala drömmen om det politiker/statslösa samhället är en ren mardröm - för alla, fast somliga inte tycks fatta att det automatiskt leder till ett rättslöst maffiavälde istället om man verkligen försöker genomföra det, och det gör man ju egentligen just nu.
Davis beskriver ju nimby-fenomenet perfekt.
Men jag undrar hur man utifrån den här modellen ska förklara yimby-fenomenet, dvs att folk engagerar sig utifrån kravet "bygg mer här". Se www.yimby.se. Där är det ju också fråga om relativt välbeställd medelklass, fast en medelklass som satsar på närhet och täthet för att maximera servicen istället.
PS. Det är ju uppenbarligen så att närhet och täthet är mer attraktivt än avsides belägenhet à la amerikanskt villaområde. I Stockholm får man betala 50.000 + per kvadratmeter för att bo i centrum medan en bostad i periferin kostar mindre än hälften.
Så att öka tätheten kan också vara ett sätt att öka värdet på sin investering. Att slåss för ökad exploatering i t.ex. Årsta skulle kunna vara ett sätt att öka värdet på ens bostadsrätt från säg två miljoner till två och en halv.
Ja, Davis villaägare är klockrena NIMBYs! Tänkte på det när jag läste boken, fast Davis använder inte begreppet.
Argumentet om välbeställd medelklass som istället blir YIMBY för att få attraktiv täthet och god service är intressant. Det kan bli en win-win-situation; Davis Los Angeles-villaägare visar ingen sån attityd, vet inte hur man får in dubbelmöjligheten i Davis PE-modell.
Skicka en kommentar