Sysselsättningsmål för Riksbanken?

"Konjunkturinstitutet bl.a. konstaterar i sin senaste konjunkturrapport bla. följande: 'Inflationstrycket är lågt och Riksbanken bör avvakta med att höja styrräntan.'

I gårdagens P1 var Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson ännu tydligare i sitt avståndstagande mot en räntehöjning i dagsläget. Han framförde bl.a. en sanning som helt förtigs av borgerliga politiker och den konventionella klokskapens ekonomer, nämligen att sysselsättningsutvecklingen påverkats negativt av att Riksbanken fört en alltför restriktiv penningpolitik. Sambandet alltför hög arbetslöshet och alltför låg inflation har alltså nu bekräftats även från auktorativt håll. Tiger som muren gör emellertid de media vars uppgift väl ändå skall vara att granska inte bara den politiska makten utan också den ekonomiska. Den som genom en felaktigt penningpolitik bidragit till att hålla kvar arbetslösheten på en onödigt hög nivå."

Bengt Silfverstrand, "Onödig räntehöjning", 20 januari 2006

---

"Riksbanken har närmast systematiskt i ett decennium haft en böjelse för säkerhetsmarginal genom att hålla för hög ränta. Det har i sin tur bidragit till högre arbetslöshet och sämre tillväxt. Detta har påpekats så länge nu att det nästan känns genant. Inte minst eftersom ingen tycks ha ork eller mod att göra något åt detta systemfel.

Kritiken mot riksbanken för att denna politik skapar en lägre sysselsättning bemöts med att riksbanken inte har något annat mål än inflationsmålet. Det är korrekt. Riksbanken har endast ett enda övergripande mål. Det är målet om prisstabilitet, tolkat som 2 procents inflation i genomsnitt. Detta är ett resultat av två olyckliga omständigheter under 1990-talet, dels stark påverkan från nyliberala ekonomiska teorier, dels av EMU-processen.

Sysselsättningskrav - ett minimum
I andra länder som exempelvis Norge och USA har centralbankerna också ett lagstiftat mål om att stimulera tillväxt och sysselsättning som är likställt med inflationsmålet. Detta är också krav som Europafacket driver gentemot den europeiska centralbanken. Ett minsta rimligt krav från en progressiv svensk arbetarrörelse borde vara att kräva att ett sysselsättningsmål också infördes för den svenska riksbanken. Det skulle också ge stöd åt Europafackets krav."

Stefan Carlén, "Stoppa Riksbankens snedvridna syn", LO-tidningen 18 februari 2008


---
ur motion från Handels, HRF och Transport till LO:s kongress år 2008, "En mer offensiv LO-syn på den ekonomiska politiken"
föreslår bl a att:

"att LO i syfte att verka för full sysselsättning och en mer demokratisk styrning av penningpolitiken skall arbeta för att ett sysselsättnings- och tillväxtmål likställs med inflationsmålet. LO är i samma syfte alltid öppet för att diskutera förändring och omprövning av styrning och mål i penningpolitiken..."

ur svaret på motionen:
"Motionen vill ha ett sysselsättningsmål vid sidan av målet för prisstabilitet. LOs styrelse är mycket tveksam till att Riksbanken bör ha ytterligare mål utöver målet för inflationen. Om det finns flera motstridiga mål är det svårt för Riksdagen att delegera beslutfattandet om räntepolitiken. Avvägningar som återspeglar olika värderingar är en politisk uppgift för en folkvald församling."

--

"När den dåvarande socialdemokratiska regeringen i början av 1990-talet prioriterade inflationsmålet framför sysselsättningsmålet, så begravdes i praktiken den keynesianska konjunkturpolitiken så som den varit utformad från 1950-talet. Detta steg motiverades med globaliseringen och de fria kapitalrörelserna. Och visst innebar det begränsningar för politikens möjligheter att styra efterfrågan i ekonomin. Men perspektivskiftet innebar också att socialdemokratin skaffade sig en självpåtagen maktlöshet, där alla tankar på en aktiv finanspolitik trängdes undan. Vid återkomsten till makten 1994 var läget så illa att budgetsaneringen, med rätta, fick gå före allt annat. Blotta tanken på att försöka expandera sig ur en kris i ett läge då budgetunderskottet låg på över 200 miljarder, och räntorna på 12-13 procent, var ju löjeväckande.
Men efter budgetsaneringen, när de värsta krisåren var över runt millennieskiftet, borde Keynes fått komma till heders igen. Det är först nu, med kongressbeslutet förra året, som inflationsspöket från 1990-talets början fått ge med sig i den interna socialdemokratiska diskussionen. Den överdrivna inflationsnojan kan bli en 15-årig parentes i socialdemokratins historia.
I sammanhanget bör också nämnas Riksbankens penningpolitik. Det är få som kan hävda något annat än att penningpolitiken varit felbalanserad under lång tid. 1993 sattes inflationsmålet om 2 procents inflation med en tolerans på plus/minus 1 procentenhet. I praktiken har det tillämpats sedan 1995. Under dessa år har den genomsnittliga inflationen varit drygt 1 procent, d v s väsentligt under målet. Riksbankens oförmåga att sätta rätt ränta i olika konjunkturlägen har kostat folkhushållet miljarder under dessa år, i form av högre arbetslöshet och lägre tillväxt. Visst kan en del förklaras med en allmän oskicklighet i Riksbankens ledning, men vi tror att inflationsmålet som sådant är en del av problemet. Genom att bara fokusera på inflationen, leds tanken fel. Det blir lätt att överdriva inflationstendenserna, och därmed sätta för hög styrränta.

Vi anser därför att man bör lära av den centralbank som av många anses bedriva den mest framgångsrika penningpolitiken i världen, nämligen USA:s Federal Reserve. Där ser man inte bara på inflationen, utan också på tillväxt och sysselsättning när man utformar penningpolitiken. En förändring av Riksbankens mål i den riktningen är en förutsättning för att kunna återskapa full sysselsättning på lång sikt. För övrigt ska vi vara tacksamma för att Sverige idag inte är med i EMU – då hade vi varit bundna vid ett penningpolitiskt mål som är ännu stramare än det svenska."

Morgan Johansson & Christer Persson, "Nu måste s utforma en politik för arbete åt alla", Tiden november 2006

--

Martin Flodén på Ekonomistas om politiska sysselsättningsmål i allmänhet, 13 april 2010.

---
Uppdatering 11 april 2012
Luigi Zingales vill att Feds sysselsättningsmål ska avskaffas. Han hävdar att "the double mandate" ger Fed för mycket politiskt svängrum, vilket han inte tycker är förenligt med dess teknokratiska funktionssätt.

"This gives the Fed too much flexibility, pushing it to substitute for the government in designing economic policy. The temptation to act in this way is particularly strong when Congress is divided and paralyzed. It is precisely this substitution that makes the Fed politically vulnerable. The central bank can be independent or activist; it cannot be both. Independent is better." 

Zingales, "End Double Mandate To Save Fed's Independence", Bloomberg 6 april 2012