Svar till Björklund och Waldenström om ojämlikhet i Sverige då och nu

Nationalekonomerna Anders Björklund och Daniel Waldenström skriver idag, 7 juni, på DN Debatt under rubriken ”Sverige är inte ett land med stor och växande ojämlikhet”. De pekar på att ojämlikheten är ett ofta debatterat samhällsfenomen och pekar som exempel på Jämlikhetskommissionens rapport 2020, Långtidsutredningens rapport 2019, Katalys-antologin Klass i Sverige (2021), och min bok Världens jämlikaste land (2020).

 

Björklund och Waldenström, som också utvecklar sin argumentation i en längre uppsats tillgänglig online, menar att debatten innehåller vilseledande och ibland direkt felaktiga påståenden; de beklagar att debatten ”ofta förs i alltför dramatiska termer. Risken finns att detta även påverkar de politiska slutsatserna negativt.” De bemöter åtta påståenden som de menar är felaktiga eller vilseledande.

1.  Sverige har blivit ”ett mediokert land i jämlikhetsligan” 
2.  Sverige var i början av 1980-talet världens jämlikaste land.
3.  Inkomstskillnaderna har blivit mycket stora.
4. Inkomstskillnaderna ökar snabbt.
5. ”Botten går ur, toppen drar ifrån, mellanskikten pressas och krymper.” (ett citat ur Klass i Sverige-lanseringen på DN debatt, januari 2021)
6.  ”Sverige tillbaka på 1940-talets ojämlikhetsnivå.” (ett citat ur Klass i Sverige)
7. Kapitalet har blivit starkare på arbetskraftens bekostnad
8. Förmögenhetsskillnaderna har ökat och blivit mycket stora.

Av dessa känner jag mig träffad av punkt 1 och 2, som diskuteras i min bok; om man läser Björklund och Waldenströms längre uppsats så är det på de punkterna som jag apostroferas. Punkt 4 och 7 diskuteras i boken men jag gör inga särskilt starka påståenden i frågorna, utan refererar mer forskningen. (Punkt 4 sammanfaller också i mångt och mycket med punkt 1.)*

 

Jag tänkte svara på Björklund och Waldenströms kritik på punkterna 1 och 2, och ta tillfället i akt att utveckla lite hur jag tänker om (historisk) ekonomisk ojämlikhet. Som utgångspunkt vill jag faktiskt ta en av punkterna där de inte polemiserar med mig, nämligen punkt 6, ”Sverige är tillbaka på 1940-talets ojämlikhetsnivå”. I diskussionen av denna punkt konstaterar de i en fotnot att

”Vi vill här tillägga att Bengtsson (2020) inte alls påstår detta. Tvärtom skriver han på sidan 187 att ’Dagens inkomstojämlikhet är på många sätt lindrigare, eller mindre illa, än den vi hade på säg 1940- och 1950-talen följt av en diskussion om hur just utbildningssystemets utveckling har lett till att vi i våra dagar jämfört med då har en högre social rörlighet, en större jämlikhet mellan könen och ett mindre kulturellt avstånd mellan låg- och högutbildade.” (Björklund och Waldenström, s. 14-15)

Just det stycke som de citerar här är viktigt för mig, och om jag hade skrivit boken idag hade jag utvecklat det resonemanget mycket mer. Därför ska jag göra det lite granna här.

 

Det är ett resonemang som inte bara handlar om den specifika jämförelsen mellan ojämlikheten i Sverige på 1940-50-talen och idag, utan mera allmänt också om hur vi ser på ojämlikhet över tid och jämför olika epoker: vilken var mer ojämlik än en annan? Jag bloggade ganska rejält om detta för ett och ett halvt år sen, under rubriken ”Lever vi i en ny ’Gilded Age’?” (februari 2020). Då tog jag avstamp i två jämförelser över tid. Den ena är det vanliga påståendet i anglosaxisk debatt, inte minst efter Pikettys Capital in the Twenty-first Century (2014), att vi/USA idag är tillbaka i en ”gilded age”, alltså epoken ungefär 1870-1914, av monopolistiska företag och robber barons. Den andra var när en diskussion i Studio Ett 2018 fick rubriken ”Sverige har klassklyftor som England på 1680-talet”. Detta tyckte jag var absurt då, och tycker fortfarande. Jämförelsen bygger, antar jag, på inkomstskillnader beräknade från Gregory Kings social table från 1688 och inkomstskillnader beräknade idag, men det blir ju som en nidbild av en positivistisk metod, att jämföra siffror (på ojämlikhet i detta fall) över tid och mellan samhällen och konstatera likhet, utan att se dynamiken bakom siffrorna, vad för möjligheter det fanns att tjäna pengar, vad för friheter, vad för ojämlikheter i rättigheter och möjligheter. I mitt blogginlägg diskuterade jag historikern Gabriel Winants kritik av argumentet ”vi lever i en ny gilded age” och jag tycker att han gör många bra poänger. En enkel är: ”Two periods may share similar features generated by different causes.” Alltså, en Gini-koefficient om, till exempel, 0,45 i en tid och en om 0,45 i en annan tid kan betyda olika saker, materialiseras på olika sätt, stå för olika dynamiker.

 

Alla ojämlikhetsmått av typen inkomstfördelning är ju snapshots, ögonblicksbilder. Men egentligen är det väl samhället som helhet vi är intresserade av, dess dynamik, dess negativa och positiva sidor. Ojämlikhetsmåttet är bara en liten vinkel på det stora hela. Jag hoppas att jag i min bok förmedlat detta mellan raderna; något som Björklund och Waldenström inte nämner är att boken handlar lika mycket om politisk jämlikhet, framför allt rösträtt och möjligheter till politiskt deltagande, som om ekonomisk ojämlikhet (inkomster, förmögenheter, social rörlighet). Jag diskuterar också social ojämlikhet, som just i jämförelsen med 1940-50-talen refererad ovan, och hur den typen av ”mjuka” faktorer (som inte fångas i en Gini-koefficient om 0,45) spelar roll. Vad jag tycker så här i efterhand är att jag kunde ha skrivit ut detta mer explicit också, just som i jämförelsen med 50-talet, gjort ett tydligare analytiskt ställningstagande till hur vi ska förstå och kontextualisera historiska ojämlikhetsmått och göra jämförelser över tid.

 

I polemiken mellan Björklund och Waldenström, mig, Klass i Sverige-gruppen med flera, kommer jag också osökt att tänka på den gamla debatten i ekonomisk historia om arbetarklassens levnadsstandard under den industriella revolutionen. På 1940-50-60-talen var detta kanske den största debatten inom fältet ekonomisk historia, och det handlade kortfattat om: industrialismen gjorde obestridligen Storbritannien rikare. Men tjänade alla på det? Hur fördelades frukterna av den växande produktiviteten? Enkelt uttryckt så stod debatten mellan ”pessimister” som menade att arbetarklassen inte fått förbättringar, medan ”optimister” menade att det hade de visst. Robert Allen har nyligen menat att pessimisterna har rätt fram till ca 1840, men att efter det så har optimisterna rätt. Vad som är intressant med detta för debatten om ojämlikheten i Sverige idag är inte de empiriska påståendena i den brittiska debatten, utan metodfrågan. En viktig skiljelinje gick nämligen mellan de som ville operationalisera levnadsstandarden och dess förbättring och försämring som reda pengar, inkomsten alltså. Hade arbetarnas pengainkomster ökat, så hade deras levnadsstandard förbättrats. Motståndarna i den metodologiska debatten var komponentmetoden, där pengar och köpkraft bara är en del, medan boendestandard, tillgången till fritid, hälsa med flera också var nödvändiga komponenter att väga in när man skulle avgöra om folk fått det bättre eller sämre. Ett vanligt argument var att arbetarna förvisso fått mer pengar och köpkraft, men att de fått betala med att flytta in till städerna där de bodde sämre och trängre, fick sämre hälsa och fler sjukdomar, och arbetade mera intensivt. Netto skulle utfallet i levnadsstandardens förbättring då snarare varit något i stil med plus minus noll.

 

Det lustiga med den gamla brittiska debatten jämfört med dagens svenska debatt är att positionerna kastats om. Bland britterna var det socialister som Eric Hobsbawm som företrädde komponentmetoden, medan mer liberala historiker som MW Flinn företrädde penningmetoden. När Björklund och Waldenström idag bemöter Klass i Sveriges jämförelse med 1940-talet är det snarare B och W som står för komponentmetoden. Så här skriver de:

”’Sverige tillbaka på 1940-talets ojämlikhetsnivå.’ Detta häpnadsväckande uttalande i ”Klass i Sverige” rimmar illa med historiska fakta. Ludvig ”Lubbe” Nordströms skildringar av Lort-Sverige visar hur mycket större skillnaderna i bostadsstandard var, och detsamma gäller andra utfall som exempelvis spädbarnsdödlighet och utbildning. Inkomstfördelningsjämförelser är svårare att göra, men befintlig statistik antyder att ojämlikheten i disponibel inkomst var betydligt större då än i dag.”

Vad är referensen till Lort-Sverige (också använd i Världens jämlikaste land?), om inte en appell för en komponentmetod? Och jag tycker att det är rimligt. Flinn, Jeffrey Williamson och andra företrädare för penningmetoden menade i den brittiska debatten att (real)lönen i princip var en tillräcklig indikator på levnadsstandarden, eftersom den (a) gav möjlighet att förbättra andra situationer såsom boende, och (b) helt enkelt korrelerade med andra aspekter, om man fick det bättre ställt pengamässigt så fick man det ofta bättre också på andra sätt. Men ur ett historiskt perspektiv är det klart att en enskild persons köpkraft här idag inte gör mycket för att förändra boendestocken i samhället som helhet. Standarden på bostäder (en stock) förändras långsammare än inkomsten (ett flöde), och kanske snarare språngvis och med offentliga inslag (hej 30-talets sociala bostadspolitik! Hej miljonprogrammet!) än utifrån den enskildes plånbok.

 

Detta är i det lilla ett exempel på vad jag diskuterat ovan utifrån Winant: för att förstå ojämlikheten historiskt, och kunna göra relevanta jämförelser över tid, så kan vi inte bara titta på siffrorna (toppinkomstandel, Gini) utan måste se på sammanhanget och på dynamiken. Vilka är ojämlikhetens bestämningsfaktorer? Ökar den pga tillväxt i produktiva sektorer eller pga rent seeking? Osv. Jag tror som sagt att den sociala och kulturella ojämlikheten var större i Sverige på 1950-talet än idag. Det var ett mer konservativt samhälle, med mer av titelsjuka och konventioner av social distans mellan klasserna: sådant som ruckats på inte minst sedan 1968. Även om vi talar mycket idag om segregation i skolsystemet – så viktigt för de dynamiska aspekterna av ojämlikhet och jämlikhet –  så menar jag också att skolan var mer segregerad då, skarpare indelad mellan praktiker och teoretiker, och med en försvinnande liten andel som gick vidare till universitet eller ens tog studenten. Sådana sociala och institutionella aspekter fångas inte av ojämlikhetsmått som bara är ögonblicksbilder av inkomstflöden. Men som historiker (om jag får säga så), så vill jag försöka se på flera aspekter av samhällelig ojämlikhet samtidigt, och se hur de inte alltid går i takt med varandra.

 

Jag ska till slut bemöta Björklund och Waldenströms punkter 1 och 2. Punkt 1 formuleras i DN-texten så här:

”Sverige har blivit ”ett mediokert land i jämlikhetsligan’. Vi har jämfört data från OECD och EU över ojämlikhet i disponibla årsinkomster, det vill säga samtliga inkomster av både arbete och kapital plus bidrag och minus skatter. Gini-koefficienten är det vanligaste måttet på inkomstskillnader. Ett värde på 0 innebär total jämlikhet och ett värde på 1 innebär maximal ojämlikhet.

Om vi begränsar oss till 2010-talet och de 15 länder som blivit EU-medlemmar fram till 1995 (inklusive Storbritannien) plus Norge och Schweiz, visar OECD:s data att Belgien, Danmark, Finland och Norge har lägst Gini-koefficienter på runt 0,26 följt av Sverige kring 0,275. I EU:s data har Norge lägst Gini (kring 0,24), följt av Belgien och Finland och därefter Sverige med 0,27 tillsammans med ytterligare fyra länder.

Sverige tillhör alltså de 5–7 länder – av 17 rika länder – med mest jämlika disponibla årsinkomster. Med undantag för några före detta socialistländer i Östeuropa, som uppvisar besynnerligt låga inkomstskillnader, har låg- och medelinkomstländer i allmänhet betydligt större inkomstskillnader än rika länder. Därför är en rimlig slutsats att Sverige fortfarande tillhör gruppen länder med minst inkomstspridning i världen.”

Jag tycker att detta blir lite glaset halvfullt, glaset halvtomt. B och W räknar bort ”några före detta socialistländer i Östeuropa” med ”besynnerligt låga inkomstskillnader” (för mer precis diskussion, se s. 3 i deras uppsats online) och menar i en snävare jämförelse att Sverige tillhör toppgruppen av ojämlikhet. I slutet av min bok skrev jag så här:

”Ginikoefficienten för inkomster (här uttryckt som 0–100) har ökat från 21,2 år 1975 och den lägsta punkten 19,8 år 1981, till 28,1 år 2014, det sista året för vilket OECD presenterar statistik, och 32,2 år 2017. Sverige har därmed (år 2014) fallit till elfte plats i OECD:s jämlikhetsliga: tio länder inklusive Slovenien, Belgien och Österrike har mer jämlik inkomstfördelning än vad Sverige har.” (Världens jämlikaste land?, s. 193-194)

Här förekommer Slovenien vilket det inte gör i B och W:s uppställning. En annan skillnad är att jag använder OECD-statistik från 2014 medan B och W använder OECD-statistik från 2011 till 2018. Kanske överskattade jag ökningen i ojämlikhet i Sverige; skeendena sedan 1980 är bara en mycket liten del av min bok (s. 182-188, s. 193-194) och jag förlitar mig där tungt på en genomgång av OECD-ekonomer publicerad i Nordic Economic Policy Review 2018; jag har bloggat om den här. Enligt OECD-ekonomernas analys har Gini-koefficienten i genomsnitt i OECD-länderna ökat med 2 procentenheter, men i Sverige med 8 procentenheter. Kanske har jag litat mig alltför tungt mot deras analys. Men att ojämlikheten ökat mer i Sverige sedan 1980-90-talen än i andra OECD-länder, och att vi inte utmärker oss som vi gjorde på 80-talet, verkar för mig ändå klart även om vi kan diskutera vilka specifika ordval och etiketter (”mediokert”, etc.) vi ska använda.

 

Punkt 2 i Björklund och Waldenströms kritik är:

”2. Sverige var i början av 1980-talet världens jämlikaste land. Detta påstående är vanligt i debatten. Brister i historiska data gör det dock svårt att jämföra länder. Forskningsdatabasen LIS antyder att Sverige och de övriga nordiska länderna var de mest jämlika länderna under denna period, men Danmark och Finland kom med först 1987 och då hade Sverige faktiskt större inkomstskillnader än Finland.

Men är utgångspunkten 1980 alls rimlig när inkomstfördelning ska diskuteras? Sveriges ekonomi, och särskilt skattepolitiken, befann sig då i en djup strukturkris. Marginalskatterna på arbete var mycket höga för breda grupper.

Problem med fusk och minskat arbetsutbud ökade så att till och med socialdemokraten Gunnar Myrdal hävdade att svenskarna hade blivit ”ett folk av fifflare”. Den reala skatten på sparande översteg tidvis 100 procent för breda grupper. De reformer som senare genomdrevs blev därmed en sorts normalisering av ekonomin och det tidiga 1980-talet blir därför en problematisk startpunkt för analyser av inkomstfördelningens utveckling.”

Delvis så är ju deras kritik att blanda bort korten. I fall Sverige i början av 80-talet var världens jämlikaste land ekonomiskt sett så förändras det ju inte om svenskarna också var ett folk av fifflare. Gentemot användningen av Myrdal så vill jag också mena att han hade ett kverulantiskt drag och att hans salta samhällskritik nog hade kommit oavsett hur samhället såg ut. Som konstaterats (Ola Sigurdson, Den lyckliga filosofin, s.151) var den gamle Myrdal rätt konservativ (som många gamla blir); jag tror inte att det är för mycket sagt att han blev mera och mera samhällskritisk desto mer han kände att han inte längre satte dagordningen som han gjort i sin glans dagar. Hans uttalanden vill jag därför ta med en nypa källkritiskt salt och påpeka att han antagligen hade sagt samma om Sverige idag, om han hade levt.

 

Den allmännare poängen är dock intressant: ponera att Sverige var världens jämlikaste land; var detta då (ekonomiskt) hållbart? Det kan man ju diskutera. Det var inte syftet med min bok att diskutera det. Notera att i inledningen säger jag: ”Frågan som jag vill diskutera och besvara i denna bok är: var kom den svenska jämlikheten ifrån?” (s. 11) Alltså: jämlikhet som beroende variabel, inte oberoende variabel. Men inte desto mindre ångrar jag att jag inte tog med något resonemang om jämlikhetens implikationer för ekonomisk utveckling. Det jag hade velat säga är helt enkelt: jag tror att (en grad av) jämlikhet är önskvärt för att olika samhällsmedborgare ska få utvecklas på sina egna premisser och att yttre omständigheter ska begränsa folk så lite som möjligt. Alltså ett slags liberal uppfattning om jämlika möjligheter; jag tror dock att man inte kan ha obegränsad ojämlikhet i utfall utan att också få ökad ojämlikhet i möjligheter. Jag tycker alltså att någon grad av jämlikhet är önskvärt. Det betyder inte att jag tycker att jämlikheten är en helbrägdagörare.

 

 Mera specifikt så är jag mycket oense med Wilkinson och Picketts gamla argument att jämlikheten automatiskt leder till en massa positiva utfall av andra slag, typ hälsa, mindre brottslighet och så vidare. Det tycker jag är ett slags vulgärpositivistiskt argument av just den typ som jag vill undvika, där man tänker att en Gini-koefficient om 0,25 automatiskt ger ett annat utfall på en helt annan indikator än vad en Gini-koefficient om 0,35 gör. Som jag hoppas framgått ovan förespråkar jag ett bredare och mindre deterministiskt perspektiv (kanske kan man kalla det historiskt? på ojämlikhet. Jag hade i något stadium av manuskriptet med ett resonemang från Branko Milanovic om att ojämlikhet är som kolesterol: det finns bra ojämlikhet och dålig ojämlikhet. Jag hade inte för avsikt att utveckla det – som sagt handlar min bok om att förklara varför Sverige blev jämlikt, inte diskutera konsekvenserna av detta – men jag ångrar ändå att jag inte tog med den lilla diskussionen. För jag inser att en del läser min bok som om jag tror att total jämlikhet är en förutsättning för allt annat positivt. Ett undantag som gladde mig var den läsning av min bok som Erik Liss gjorde på Smedjan. Liss pekar på att jag ser Sverige under 1800-talets sista tredjedel som mycket ojämlikt: inkomster och förmögenheter var fördelade ojämlikt, liksom de politiska rättigheterna som följde inkomster och förmögenheter. Erik Liss ser mer positivt på denna epok och pekar på 1850-60-talens liberala reformer av ekonomin som han menar breddade folks möjligheter att agera ekonomiskt, och satte fart på den ekonomiska tillväxten vilket i ett dynamiskt perspektiv gjorde landet mer jämlikt genom att fler fick ta del av förbättringarna. Denna diskussion tycker jag visar just hur mångfasetterade fenomen jämlikhet och levnadsstandard är, och hur viktigt det är att ta in ett dynamiskt perspektiv. Med en sådan diskussion tror jag också man kan närma sig en precisering av vilka typer av ojämlikhet och jämlikhet som historiskt sett visat sig vara bra eller dåligt för andra utfall (t ex ekonomisk utveckling): alla samhällen är ojämlika på vissa sätt, mer jämlika på andra, kanske är samhället vi diskuterar ojämlikt på ett sätt som ger väldigt negativa utfall, kanske inte. Att diskutera utfallen var som sagt inte syftet med boken, men ja, jag borde ha flaggat för att jag inte tror på jämlikhet som en lösning på alla samhällsproblem, och att jag vill uppmuntra en diskussion om vilka typer av jämlikhet som är gynnsamma, snarare än en dikotom debatt i stilen från 1990-talets nationalekonomi, ”Is inequality harmful for growth?”

 

Utifrån detta kan man också diskutera hur hållbar det tidiga 1980-talets inkomstfördelning var. Det vore intressant att göra det, men jag har inte gjort det: vad jag gjort i boken är att spåra hur 1980-talets låga ekonomiska ojämlikhet, höga grad av social rörlighet, och historiskt sett jämlika politiska deltagande, utvecklades. Därmed menar jag att ur mitt perspektiv är det intressant att diskutera om Sverige runt 1980 var världens jämlikaste land, och hur det kom sig, även utan att jag fullödigt rett ut konsekvenserna av denna jämlikhet -- det vore en annan bok, mer lik Assar Lindbecks Det svenska experimentet (1997) i anslag, alltså: Sverige är speciellt, vad blir konsekvenserna av det? (Jämlikhet som oberoende variabel.) Snarare än Sverige är speciellt, hur blev det så? (Jämlikhet som beroende variabel.)

 

För att sammanfatta så tycker jag alltså att Björklund och Waldenströms kritik av mina analyser på en del ställen är träffsäker, på en del ställen handlar om saker jag aldrig sagt någonting om, och på en del ställen handlar om saker som jag inte sagt någonting om men som jag borde ha sagt någonting om i boken. Framför allt handlar det om (1) hur ska vi jämföra ojämlikhet över tid och vilken vikt har kvantitativa mått på inkomst- och förmögenhetsfördelning, och (2) vilka kausala effekter antar jag att olika grader av ojämlikhet har. Därför är jag glad att ha fått orsak att ta upp de trådarna här.

 

Fotnot

* Under punkt 7 tilltalas inte jag. Jag tar på s. 182-184 i min bok upp kapitalinkomster och menar att när de ökat mer än arbetsinkomster så blir inkomstojämlikheten större, eftersom kapitalinkomster är mer ojämlikt fördelade än vad arbetsinkomster är. Detta är en i mitt tycke trivial och självklar poäng och baseras bl.a. på forskning som jag själv gjort med just Daniel Waldenström. I boken bygger mitt resonemang om detta också på den studie av OECD-ekonomer som jag refererar ovan. Tidigare i boken, s. 135-137, diskuterar jag kapitalandelens minskning från 1920-talet till och med 1970-talet. Parentetiskt kan jag tillägga att när jag 2013 var med och gav ut boken Den sänkta löneandelen så diskuterade vi om boken skulle heta "den sjunkande löneandelen". När en av medförfattarna, Ingemar Lindberg, påpekade att löneandelen inte hade någon sjunkande tendens i Sverige så strök vi det namnet och det blev Den sänkta löneandelen -- sänkt jämfört med 1960-70-talen. Vi använde oss framför allt av bruttofördelningen medan Björklund och Waldenström föredrar nettofördelningen som ger en annan bild; jag är inte helt övertygad om att den ensam ger rätt bild med tanke på hur regler och praxis för avskrivning för kapitalförslitning (och själva innehållet i begreppet "kapital") förändrats över tid.

Folkrörelseprojektet och dess kritiker

 

Det stora forskningsprojektet om folkrörelser som pågick på historiska institutionen i Uppsala på 1970-talet, och leddes av Sven Lundkvist och CG Andrae, har gjort ett djupt avtryck i vår förståelse av svensk historia. De kanoniserade vad som brukar ses som de tre stora folkrörelserna: frikyrkorna, nykterheten, och arbetarrörelsen. De gjorde omfattande studier av rörelsernas tillväxt och relationer i olika miljöer (Gävle, Eskilstuna osv.) och övertygade, tror jag, flera generationer efterkommande historiker om folkrörelsernas "bidrag till Sveriges modernisering", ungefär. Jag använde mig flitigt av forskning ur folkrörelseprojektet i min bok Världens jämlikaste land?, och mitt intryck är att jag inte är ensam om att ha tagit stora intryck av Lundkvist och de andras analyser om frikyrkorna och nykterismen som "medborgarskolor" och grundvalen för ett nytt, aktivt civilsamhälle och större politiskt deltagande.

Utifrån detta är det så klart väldigt intressant att ta del av kritiska perspektiv på projektet. En sådan granskning gjorde den danske historikern Vagn Wåhlin (1935-2009), verksam vid Århus universitet, i Historisk Tidskrift 1979. Wåhlins början är slående, och väldigt 1970-tal:

"Ikke blot i marxistisk inspireret forskning, men også hoss ikke-marxistiske historikere er der i dag en stadigt bredere accept af, at i sisdste ende er det den materielle basis i produktionssfæren som sætter mønstret og rammerne for andre sociale og ideologiske fænomener." (s. 113)

Wåhlin går vidare:

"Det dynamiske element og en interesse for forandringer over tid i stedet for tilstandsbeskrivelser er kommet i centrum af den historiske forskning, ligesom en legitimering af konkrete historiske undersøgelser i forhold til det aktuelle samfunsd behov for selfforståelse er blevet stadigt mere almindelig." (s. 113)

Folkrörelseprojektet, säger Wåhlin, ansluter sig klart till denna riktning*. Under ledning av Andrae och Sven Lundkvist, nyss utnämnd till Riksarkivarie, har en grupp på omkring 15 medlemmar arbetat 1965 till 1976 inom projektet. Det blev 8 doktorsavhandlingar, 6 lic-avhandlingar, 32 artiklar och 27 trebetygs-uppsatser. Wåhlin är dock starkt besviken på att forskarna i projektet varit fega (enligt honom) med att lägga fram övergripande analyser och att använda och kritisera teorier. (s. 115) Han kritiserar Lundkvists användning av England -- representerat av Harold Perkins The Origins of Modern English Society 1780-1880 (1969) -- som ensamt jämförelse-fall, och menar att Lundkvist borde arbetat mer komparativt och ägnat mer uppmärksamhet åt de rörelser som inte växte så mycket. Wåhlin antyder att bekvämlighet gjort att Folkrörelseprojektet fokuserade på de rörelser som efterlämnat stora och välorganiserade arkiv, och menar att det är lika viktigt att förklara varför andra rörelser inte formade Sverige i samma grad. (s. 116)

När man jämför de enskilda studierna med teoriavsnittet i Lundkvists sammanfattande bok, säger Wåhlin, så blir det tydligt att författarna i princip arbetat utan de anglosaxiska teorier som Lundkvist diskuterar -- och att de inte förlorat något på detta. (s. 117)

"Gang på gang anvences i projektet udtryk som, klassesamfund, klassernas ideal etc, uden at der er foretaget nøjere redegørelser for, hvad klasser eller deres dynamiske samfundsrolle egentlig er." (s. 117)

Författarna säger upprepade gånger att sociala förändringar leder till sociala rörelser: men vilka sociala förändringar är det som avses? Och hur ska vi förstå förhållandet mellan ideologier och kollektiva identiteter (medvetanden) och folklig rörelse och dess organisatoriska form? Här hade de svenska forskarna, menar Wåhlin, kunnat använda den tyska diskussionen om "borgerlig offentlighet", diskussioner om småborgerskapet, m m -- inte bara de anglosaxiska referenser som Lundkvist använder.

Det är kanske ännu mer beklagligt att Lundkvists projekt avstått från kompartioner med norge och Danmark, och den historiska forskningen där t ex om den norska Thrane-rörelsen och de danska religiösa lægmandsbevæelser på 1830-40-talen. De tre skandinaviska länderna påverakde direkt varandra: skandinavismen förstås, men också den tidiga svenska arbetarrörelsens kontakter med Köpenhamn, den norska bonderörelsens (Bondevennernes Selskab) influenser från Danmark 1på 1860-talet, och de skånska kooperativens influenser från Danmark. (s. 118)

Wåhlin övergår till att göra en egen skiss av samhällsutvecklingen i Danmark ca 1850-1920 med fokus på förutsättningar för folkliga rörelser. Här börjar han också med att i förbifarten leverera ännu en spetsig kritik av Lundkvists projekt. Utfall kan inte föregå orsaker, men Lundkvist säger att industrialismen leder till folkröelserna, och sedan säger han själv på annat ställe att den första stora nyktehetsrörelse-vågen börjar på 1840-talet och att frikyrkorörelsen tar fart på 1850-talet, medan industrialismen tar fart först några decennier senare.** Wåhlin går tillbaka till den agrara revolutionen, som han menar slog igenom i Danmark på 1790-talet, 100 år före industrialismen gjorde det. "de klassemæssige og ideologiske konsekvenser af agraromvæltningen kunne manifestere sig, inden nye tendenser brød fram." (s. 123)

Wåhlin skildrar den kapitalistiska marknadsekonomins genomslag i det danska jordbruket från och med 1790-talet. Från och med 1820-30-talen växer väckelserörelserna fram och rekryterar många från fiskare, lantarbetare och husmän (ungefär torpare). Grundtvigianismen, en ljusare, mer optimistisk kristendom slog igenom på 1850-talet och fick fäste i alla klasser, medan Indre mission (från 1856) var mer ensidigt förankrad i de lägre klasserna. (s. 130-1) På 1840-talet växer yrkesorganisationer för bönder fram på Själland och Wåhlin menar att dessa organisationer genom ledare som Rasmus Sørensen och IA Hansen klart var kopplade till väckelsen. I Bondevennerns Selskab ingår bönderna en allians med de nationalliberala eliterna i staden, för att få social acceptans. Selskabet lyckas med att dominera valen till ständerförsamlingen 1847 och 1849 och till Den grundlovgivende Rigsforsmaling. Efter 1849 faller alliansen mellan nationalliberalerna och Bondevennerne ihop och önderna fortsätter organisera sig allt bredare på 1850-60-70-talen:

"Ideologisk gennem private friskoler, folkehøjskoler og frimenigheder, politisk såvel på lokalt som rigsplan og med en voksende presse og financielt gennem forsikringselskaber, sparekasser og ved fra 1870'erne at overtage makten i realkreditforeningerne, distributionsmaessigt gennem kooperative brugsforeninger og faellesindkøbsforeninger, og endelig produktionsmaessigt fra 1880'erne gennem kooperative andelsmejerier osv." (s. 132)

Gång på gång, ser vi, var det grundtvigianska bönder (gårdmaend) som tog dessa initiativ. Denna "formidable organisationsproces" kallas i Danmark för bondevevaegelsen.

Wåhlin resonerar om relationer mellan och respektive utvecklingen i stad och på landet, att Danmark har "ett dobbelt iedologisk og kulturelt-organisatorisk system, hvor bøndernes eget verdensbillede og kultursystem nog påveirkes af udviklingen i København, men også fungerer uafhaengigt heraf på sine egne praemisser." (s. 135)

Den svenska utvecklingen på 1800-talet har fler likheter med den danska än med den engelska som Lundkvist jämför med, påpekar Wåhlin, och sätter in en välplacerad stöt mot Lundkvists fördummande begrepp om ett föregivet "äldre samhälle" som existerade före industrialismen. (s. 136) Istället borde Lundkvist ha undersökt omstruktureringen i den svenska agrarsektorn fö ratt förstå frikyrkorörelsen och nykterismen. Kanske var det, som i Danmark, samma personer som var ledande i dessa rörelser och i andra områden, som i sjuk- och begravningskassor, kooperativa konsumtionsföreningar, sparkassor, icke-profit-försäkringskassor, produktionssällskap, folkhögskolor m m? (s. 138) För arbetarrörelsen erkänner Folkrörelseprojektet att denna var verksam på flera fält samtidigt, men för en möjlig bonderörelse vägrar man beakta detta.

referens

Vagn Wåhlin (1979) "Omkring studiet af de folkelige bevaegelser: Overvejelser vedr. folkrörelseprojektet og Sven Lundkvist, Folkrörelserna i det svenska samhället 1850-1920, Uppsala 1977, og ett forsög til en kompletterende helhedsfortolkning", Historisk Tidskrift nr 2 1979, s. 113-151.

fotnot

* I en fotnot hänvisar Wåhlin till s. 37-38 i Lundkvists sammanfattande bok för diskussion om de materiella och demografiska förutsättningarna för folkrörelserna.

** Wåhlin gör en intressant anmärkning att Habermas teori om borgerlig offentlighet handlar om urbaniserade samhällen och plockats upp av Perkins, som i sin tur används av Lundkvist för att karakterisera en "medelklassideologi".

Ojämlikhet i internationella dataset: en diskussion av WIID och SWIID

I min serie om debatter och diskussioner om hur ojämlikhet mäts och bör mätas, så kommer jag nu efter Galbraiths kritik mot World Inequality Lab och Atkinson och Brandolinis diskussion från 2001 av då tillgängliga internationella dataset, till en diskussion av World Income Inequality Database (WIID) och dess fortsättning SWIID. WIID är fortsättningen av Deninger och Squires (1996) data som Atkinson och Brandolini diskuterade; SWIID är Frederick Solts, professor i statsvetenskap vid universitetet i Iowa, fortsättning av WIID.

Det är ekonomen Stephen P. Jenkins vid London School of Economics som står för denna diskussion, publicerad i Journal of Income Inequality år 2015. De två databaserna, säger Jenkins, är "notable" för sin breda täckning: 161 länder i WIID, 173 länder i SWIID, och många år: 1867-2006 i WIID; 1980-2012 i SWIID. För forskare som vill ha internationella data är WIID och SWIID "convenient and accessible sources". Men hur är det med datakvalitet och jämförbarhet?*

Det är huvudsakligen tre typer av studier som använder såna databaser, säger Jenkins. Ett, beräkningar av globa inkomstfördelning, som t ex Sala-i-Martin (2006) gjort baserat på WIID. Två, ekonometriska analyser av cross-country-paneler där ojämlikheten är utfallsvariabel eller kanske förklarande variabel. Ett exempel är Acemoglu et al (2015) som utforskar demokratins effekter på jämlikhet; många andra studier har kollat på relationen mellan ojämlikhet och tillväxt, så till exempel en IMF-studie från 2014 som baserat på SWIID hävdade att lägre ojämlikhet gav högre BNP-tillväxt. En tredje tyå av studie, mindre vanlig, använder individ-data från t ex World Values Survey och använder nationella ojämlikhetsdata som kontextvariabel.

Sektion två av artikeln börjar med hur man definierar "inkomst". Otroligt nog listar Jenkins inte färre än fem dimensioner i hur olika man kan definiera dettta till synes enkla begrepp. 

First, there is the resource definition. The principal alternatives here are ‘income’ and ‘consumption’ (consumption expenditure). There is no decisive case in favour of one measure or the other: there are arguments to be made for both in terms of principle and of data collection. In practice, income measures are more commonly available for high-income countries, and expenditure measures for low-income countries. 

Här handlar det också om: hur behandlar vi inkomstskatter, skatteavdrag, socialförsäkringskostnader, och transfereringar från staten?

Dimension två är referensperioden: har surveyn frågat om en vecka, en fortnight (som i Storbritannien), eller handlar måttet om en månad, eller ett år?

Dimension tre är referensenhet: hushåll, familj, skatteenhet, eller individ?

Dimension fyra är hur man justerar (eller inte) för referensenhetens storlek, antalet individer som berörs av inkomsten.

Dimension fem är analysenheten. "The issue is whether each reference unit receives a weight of one or a weight equal to the number of individuals within the unit when the distributional summary statistics are derived. Compare, for instance, the distinction between the inequality of the distribution of household income among households and the inequality of the distribution of household income among individuals (each individual is assumed to receive the income of the household to which he or
she belongs)." (s. 632-3)

Han går igenom Atkinson och Brandolinis (2001) rekommendationer för insamling och användande av jämförande ojämlikhetsdata, och går därefter över till att diskutera WIID-databasen, som finns tillgänglig att ladda hem från FN-institutet WIDER. Hans diskussion är påtagligt konkret:

"The WIID data are in a 1.76MB Excel spreadsheet. Eager to check whether I could simply ‘plug and play’ with the data, I imported them into Stata version 13.1 with the command import excel, firstrow, and then checked the variables available and their characteristics. ..." (s. 635)

Han kollar på Storbritannien, och finner att det finns en mängd estimat för samma år, med rätt olika nivåer och tendenser -- se figur 1 som jag klistrat in ovan. Han granskar etiketteringen av variabler och sådana detaljer med anmärkningsvärd energi, och betygsätter WIID (ganska gott betyg) utifrån hur väl den lever upp till Atkinson och Brandolinis (2001) råd för hur man ska konstruera jämförande databaser.

Referens
Stephen P. Jenkins (2015) "World income inequality databases: an assessment of WIID and SWIID", Journal of Income Inequality. 

Fotnot

* En rolig kommentar som Jenkins gör i introduktionen är: "The way in which I explore and discuss WIID and SWIID is influenced by the fact that I had never used either of them before embarking on this paper. What I describe is the experience of a new user discovering what is in the data rather than a critique of substantive analyses that have been done with them. The commentary is forensic and specific on occasion but an important part of my message is that The Devil is in the Detail."  (s. 631)

Ojämlikhet i jämförande dataset: en diskussion från 2001

Eftersom jag forskar om inkomstojämlikhet i Sverige 1870 till 1970, med nya mikrodata från inkomstskatter som folk betalat, så har jag blivit väldigt intresserad av metoder och källor i inkomstojämlikhetsforskningen. Pikettys U-kurvor över inkomstojämlikhet i industriländerna sedan 1900-talets början har blivit välkända de senaste tio åren, liksom slogans om 1 procent och 99 procent, men metodologierna och detaljerna diskuteras inte så ofta.

Härförleden bloggade jag om James K. Galbraiths kritik av World Inequality Lab-metodologierna; här ska jag kolla på etn betydligt äldre diskussion, från 2001. Det var Anthony B. Atkinson, ojämlikhetsforskningens nestor, och Andrea Brandolini som det året publicerade sin artikel "Promise and Pitfalls in the Use of "Secondary" Data-Sets: Income Inequality in OECD Countries as a Case Study". Det känns väldigt 1990-tal när de säger att det senaste decennierna har sett många ekonometrisk studier med internationella nationalräkenskaper samlade av Summers och Heston (1991) och utbildnings med mera-data av Barro och Lee (1996) -- den typen av forskningsdesign har minst sagt gått ur modet sedan dess, i och med identifikationsrevolutionen. I alla fall så anger A och B syftet med sin artikel att diskutera internationella dataset om inkomstfördelning. Vad ger de och vilka är siskerna? Hur bör de insamlas? Hur kan de användas för att öka vår föreståelse? Viktigast är frågorna (a) om datakvalitet och (b) data consistency, två centrala frågor men som inte diskuteras så mycket som de borde. (s. 771) De jämför med fältet nationalräkenskaper: ett halvsekels framsteg där innebär att man nu kan vara ganska trygg i att måtten från olika länder faktiskt motsvarar samma sak och är jämförbara, tack vara standarder som FN:s System of National Accounts, SNA. Något sådant finns inte i ojämlikhetsforskningen.

" Gini coefficients of income inequality may be published for  a range of countries, but there is no
 agreed basis of definition. For example,  the official series may refer to income  before tax (as in the United States) or  to disposable income (as in the United  Kingdom)." (s. 772)

De refererar en stor mängd jämförande studier om ojämlikhet sedan 1960-talet, och kommer sedan till nutid, dvs. 1990-talet:

"The 1990s saw further construction of such data-sets, again involving international agencies. The ILO published a compendium (Hamid Tabatabai 1996),  as a contribution to the International  Year for the Eradication of Poverty.  The World Bank, which has for years published income distribution data in its annual World Development Report, has advanced secondary data-sets both in scale and in form of dissemination. The data-set assembled at the World Bank by Klaus Deininger and Lyn Squire (1996) draws together more than 2,600 observations on Gini coefficients and, in many cases, quintile shares from a wide variety of studies covering 135 developed and developing countries. From these data, they identify a "high quality" subset of nearly 700 observa tions for 115 countries, not more than one per country per year, which they label "accept" for the guidance of users. The Deininger and Squire (DS) data-set has been made freely available at the World Bank's web-site. The United Nations University-World Institute for Development Economics Research and the United Nations Development Programme (1999) have extended this further in their World Income Inequality Database (WIID), containing about 4,600 observations on Gini coefficients, covering 149 countries. The WIID data-set is not only freely available electronically but also has an attractive and user- friendly interface." (s. 773)

De presenterar också följande magnifika tabell som ger en översikt över forskning som använt de här internationella databaserna:

Mycket av forskningen, säger A och B, har handlat om hur ojämlikhet påverakr ekonomisk tillväxt: uppmuntrar den investeringar och sparande? Är aggregerad konsumtion större om ojämlikheten är större? Många har också testat Kuznets (1955) förslag om hur ojämlikheten utvecklas över tid, eller hypotesen att alla länder konvergerar över tid till samma nivå av ojämlikheten.

I diagram 1 visas Gini-koefficienter för tidigt 1990-tal i Världsbankdatasetet (Deininger and Squire 1996) och i Gottschalk och Smeedings (1997, JEL) bearbetning av Luxembourg Income Study. Länderna rangordnas enligt nivån på ojämlikhet i DS-datat. Resultaten, säger A och B, är ganska kontraintuitiva: Danmark och Sverige i mitten av gruppen, när man hade förväntat sig låg ojämlikhet där, och Storbritannien också i mitten, när man hade förväntat sig hög ojämlikhet där -- tvärtom har UK enligt DS-datat lägre ojämlikhet ca 1990 än vad Sverige och Danmark har. Rangordningen är väldigt olik om vi istället följer LIS: korrelationen mellan Gini-koefficienterna i DS och i LIS är bara 0.48. Ordningen är mer som vi förväntar oss i LIS: Skandinavien och Benelux har lägst ojämlikhet där. Varför stå stora skillnader mellan DS och LIS? Särskilt förvirrande är det med tanke på att 7 av DS observationer enligt dem kommer från LIS. En källa till skilnader är diskrepanser i definitioner. DS har några mått som är bruttoinkomster (före skatter och transfereringar) och andra som är netto -- en otroligt grov sak att blanda! Ett annat problem är justeringar för hushållsinkomster: de flesta måtten i DS data är ojusterade totala hushållsinkomster, men två bygger på hushållsekvivalenter, alltså att man justerar varje hushålls inkomster för hur många personer de är. LIS-datat är däremot konsekvent netto-Ginis för hushåll justerade per ekvivalent person. Nästa källa till skillnader är olika data. DS data för USA bygger på Current Population Survey, just som LIS data för USA gör. Men DS har använt data på fördelning mellan familjer, hushåll med minst två personer, för att beräkna sin Gini, vilket alltså avviker från de andra måtten på hushåll, som inkluderar singelhushåll. (s. 777)

Atkinson och Brandolini visar att Romer och Romers (1998) slutsats att ojämlikheten ökar i tider med mer inflation, inte håller om man använder konsekventa data, alltså antingen bara brutto- eller bara nettoojämlikhet. (s. 778-9)

De går vidare med att visa hur olika estimaten av ojämlikhetens utveckling i Nederländerna sedan 1970-talet är, beroende på hur man mäter. (s. 779-781)

En diskussion om hur olika samlade dataset relaterar till varandra, intresserar mig inte lika mycket.

När de sedan mynnar ut i en mer praktisk rekommendation på vilka faktorer man ska tänka på:

 (a) choice of reference unit; among the units used have been the household, the inner family, the tax unit, and the individual income earner; the DS and WIID data-sets, for example, are largely based on the household unit, but there are observations on other bases (as noted earlier, the 1975 figure for the Netherlands relates to income recipients);
 (b) adjustment for the size (n) and the composition of the reference unit; there may be no adjustment, or total resources may be divided by an equivalence scale reflecting size and composition (one example being a per capita income distribution);
 (c) welfare weighting of the single observations /.../
 (d) concept of resource utilized, where a basic choice is that between income and expenditure; in general for OECD countries we have data on in come, but for Spain, for example, six of the eight DS "accept" estimates relate to expenditure, as is the case for the majority (eleven out of seventeen) of the "reliable and national" estimates in WIID;
 (e) the comprehensiveness of both in come and expenditure definitions may vary: many of the income figures reported in the DS and WIID data-sets for Italy, for example, exclude interest and dividends; similar considerations apply to the definition of expenditure (such as the inclusion or exclusion of home production);
 (f) the tax treatment of income can be handled in a variety of ways: /.../
 (g) income, or expenditure, may be  measured over a variety of time periods; most data refer to a year, but in some cases, such as the United Kingdom, the reference period for earnings is the most recent pay period; where the period is less than a year, problems of seasonality may arise (Szekely and Hilgert 1999);
 (h) where the data refer to an extended period, such as a year, there will be people who are present for only part of the period, on account of entering or leaving the population; these part-year units may be excluded or included, and, if included, they may be treated in different ways (for example, a four-month income multiplied by three, or treated as a third of a person)" (s. 785)

Vad gäller källor säger det att det ofta antas att förstahandsvalet är hushållssurveys, men det finns också administrativa data. Av dessa är skattedata främst: "Historically these have provided long runs of continuous data;' today they may be linked with other sources such as social security and labor market agency records." (s. 785) Det finns en rad problem med inkomstskattedata: (i) täckningen av de med inkomster under skattetröskeln; (ii) vissa typer av inkomster kanske underrapporteras; (iii) definitionen av beskattningsbar inkomst kan variera; (iv) definitionen av skatteenhet kanske inte passar ens syften; (v) det kan uppstå problem med "part-year units" (?). Men hushålls-surveys har också problem:

"The  sampling frame may be dated or otherwise unrepresentative. For example, underlying the data for Italy for 1948 (used in a number of recent studies of the relationship between inequality and
 growth) was a sampling frame extrapolated from a pre-war census. Once the sample has been drawn, there is the problem of sampling error, which in turn depends on the size and structure
 of the sample. Where the survey is part of a panel, there is sample attrition. ..." (s. 786)

Alla källor har problem, säger A och B, och man bör acceptera detta och redovisa problemen -- samt standardfelen för ens beräkningar -- så att användare av data kan justera på olika sätt och kombinera olika källor. (s. 786)

De diskuterar hur man ska se på olika typer av samlade internationella dataset. T ex: används top-coding, alltså att de med högst inkomster inte mäts? Och: vad för metod har använts för att beräkna Gini-koefficienter?

En egen sektion i artikeln är: "Dealing with Data Differences across Countries". Dummyvariabler i ens regressioner? Nästa sektion är: "Dealing with Data Differences over Time". Här ger de några fascinerande diskussioner av ojämlikheten över tid, där de jämför DS estimat med alternativa källor, för UK (se figur nedan), USA och Kanada.

 Slutsatsdiskussionen är kort och handlar om konkreta råd. Jag tolkar andemeningen i dessa helt enkelt som att man måste hålla koll på vad grundkällorna och definitionerna och måtten egentligen är för de olika länderna i de här internationella dataseten, och att folk måste vara mer noggranna med att inte blanda estimat som egentligen inte går att jämföra. (s. 795-6)

 

Referenser
Anthony B. Atkinson and Andrea Brandolini (2001) "Promise and Pitfalls in the Use of "Secondary" Data-Sets: Income Inequality in OECD Countries as a Case Study", Journal of Economic Literature , Sep., 2001, Vol. 39, No. 3 (Sep., 2001), pp. 771-799

Geografisk politisk ekonomi

"Geografisk politisk ekonomi": etiketten innefattar tre akademiska discipliner. Av Max Webers klassiska trefaldighet, två -- bara "samhälle" fattas. Det är för en utomstående alltså inte helt klart vad G.P.E. egentligen är. Eric Sheppard, professor i geografi vid UCLA, introducerar i en artikel i Journal of Economic Geography (ett annat sätt att kombinera begreppen!) G.P.E., och kontrasterar också denna forskningstradition med nationalekonomernas "New Economic Geography". 

Marshall konstaterar också att "politisk ekonomi" är ett mångtydigt begrepp, men menar att dess genalogi inom den geografiska forskningen går tillbaka det tidiga 1970-talets radikala geografi. Det fundamentala teoretiska bidraget ("intervention") var David Harveys The Limits to Capital från 1982, en utarbetning av Marx teori om kapitalism och ojämn utveckling. Detta är alltså en annan nationalekonomisk genealogi, tillbaka till Marx och Ricardo, än den moderna

"Diversifying remarkably since the 1990s under the influence of feminist and post-prefixed epistemologies, it now embraces many trenchant critics of Marxian economic geography’s economism and ‘capitocentralism’ (Gibson-Graham, 1996). Yet it remains haunted by Marx: a post-Marxist subdiscipline (cf. Derrida, 1994). Indeed, Harvey remains a profoundly influential figure: Critics of a squarely Marxist account still feel compelled to establish their position by distancing themselves from him (Amin and Thrift, 2005). " (s. 320)

Sheppard sammanfattar GPE så här. "Beyond conceptualizing capitalism as an unstable economic system, characterized by uneven geographical development, geographical political economists insist on the following."

1. kapitalism är inte det enda ekonomiska systemet
2. "geography is not exogenous to the economy, a constraint on or determinant of economic possibilities, but is produced alongside economic activities. These produced spatialities nonetheless shape ongoing trajectories: A socio-spatial dialectic (Soja, 1980)." 
3. "economic processes must be considered in relation to the biophysical, cultural and social processes with which they co-evolve (the formation of soils, water and other ‘natural resources’, gender, social class, subject and identity formation, etc.).  (s. 321)
   

GPE har sedan början på 1970-talet haft en aversion mot kvantitativ metod; "the founding figures of radical geography included prominent defectors from the 1960s location theory and its associated mathematical methodologies (e.g. Harvey, Ron Horvath, Doreen Massey, Gunnar Olsson, Richard Peet and Edward Soja)." (s. 321) Att helt avfärda matematik är dock onödigt, säger Sheppard, och lyfter fram att han de senaste tjugo åren varit en del av"regional political economy" som kombinerat matte och GPE.

"Mathematical Marxian analyses show that macroeconomic equilibrium in a competitive capitalist economy is unstable—subject to disruption because representatives of the owners of the various factors of production (labor, money capital, land and resources) can improve their returns through political organization (i.e., class struggle). The question posed by regional political economists is whether attention to the geographies of capitalism further disrupts these assertions from ageographical economic theories. The answer, in brief, is affirmative." (s. 322)

Om Krugman och N.E.G.:

"In the spirit of August Lo¨sch, Krugman (1993) insisted that geographical economic theory focus on isotropic spaces, in order to account for the production of ‘second nature’: the morphogenesis of heterogeneous spatial economic landscapes from a uniform spatial backcloth. Geographical political economists share his concern for produced geographies, but insist that integrating already existing geographical unevenness into the analysis, again, can make a significant difference. It has been shown, for example, that markets do not function in the ways presumed by mainstream microeconomic theory in the presence of spatial heterogeneity (Sheppard et al., 1992; Sheppard et al.,1998; Plummer et al., 2011). Consider the case of retailers engaged in monopolistic spatial price competition, selling a homogeneous product to spatially dispersed consumers with delimited choice sets. First, the stability conditions of the market equilibrium are at best weak (local quasi-stability), implying that equilibria are unlikely to be observed and should not be the focus of analysis. Second, instead of maximizing total profits, firms should maximize their rate of profit on capital advanced (a result more consistent with Marxian and post-Keynesian than neoclassical theories of firm behavior; Lee, 1998)." (s. 323)

I slutsatserna diskuterar Sheppard också hur G.P.E. skiljer sig från N.E.G.:

"Geographical political economy also comes to distinct conclusions [jämfört med new economic geography]. For example, unlike invisible hand arguments, it is able to account for the persistence of socio-spatial clusters of poverty and wealth, and why these have increased in many instances under neoliberalism. Again, unlike mainstream theories of economic development, there cannot be a single, quasi-Rostowian trajectory that all territorial economies should follow (Sheppard, 2011). Since uneven geographical development always accompanies capital accumulation, differently positioned territories are motivated to seek alternative development paths, notwithstanding the beliefs of those who have prospered that others should follow what they imagine to have been their recipe for success. Put otherwise, territories’ future trajectories cannot be deduced from their place-based attributes, but are shaped just as much by their positionality within broader economic systems; their uneven connectivities with other places (greater connectedness need not reduce inequality); and their embeddedness within multi-scalar economic, political, cultural and biophysical processes (Amin, 2002; Sheppard, 2002, 2006c). " (s. 327)

Sheppard vänder sig till att diskutera specifikt tidskfriften Journal of Economic Geography, där hans essä är publicerad, och hur den kan främja dialog mellan GPE och NEG. Han menar att ett sätt är ett gemenskapt sprk: matematik. (s. 327) Ett annat är att erkänna spridningen inom de båda fälten -- att inte upprätthålla stereotyper som NEG-forskare som nyliberaler, eller ekonomernas stereotyper av GPE-forskare som "wooly headed idealists".

Referens;

Eric Sheppard (2011) "Geographical political economy", Journal of Economic Geography 11 (2011) pp. 319–33.

Regional ojämlikhet i Sverige 1860-2000

En vanlig teori i utvecklingsekonomiska sammanhang, säger ekonomisk-historikerna Kerstin Enflo  (Lund) och Joan Ramon Roses (LSE) i en artikel om Sverige 1860 till 2000, är att när ett land industrialiseras, så ökar den geografiska ojämlikheten, skillnaden i ekonomiskt välstånd mellan olika regioner. Industrier och "high value-added services" koncentreras till ett fåtal regioner medan resten av landet genomgår avindustrialisering och specialiserar i jordbruk och traditionella industrier med lägre arbetsproduktivitet. Efterhand jämnas processen ut och den regionala ojämlikheten i inkomst/capita uppvisar därmed en inverterad U-kurva över den ekonomiska utvecklingsprocessen -- en Kuznetskurva för regioner. Williamson har visat detta för USA, med en peak i regional ojämlikhet i början av 1900-talet, och det har också visats i studier av Italien (Felice 2011, EHR), Frankrike (Combes, Lafourcade et al 2011, ExEH), Portugal (Baia-Miro, Guilera och Lains, RHE 2012) och Spanien (Roses, Martinez och Tirado, ExEH 2010).

Sverige däremot, säger Enflo och Roses, passar inte med det typiska mönstret. Sveriges regionala ojämlikhet, mätt med skillnader i BNP per capita mellan de 24 länen, minskade 1860-1910, ökade något 1910-1940, minskade igen 1940-80, och ökade sedan 1980-talet. Detta varierade mönster över tid resulterar i att Sveriges regionala ojämlikhet är relativt låg jämfört med andra länder.

Deras beräkningar av inkomster per län kommer från en tidigare artikel av Enflo, Henning och Schön, som använt sig av Geary-Stark-metoden. "This method is interesting for the paucity of its data requirements and its parsimonious relation with the basics of national accounting." (s. 193) I grund och botten handlar det om att mäta två saker: sysselsättning i varje län, och output per sysselsatt, som man mäter med löner som proxy. Man behöver fyra serier med data. Ett, historiska nationalräkenskaper. Två, antal invånare per region. Tre, sysselsättning per sektor och region. Fyra, löner på samma aggregeringsnivå som sysselsättningsstatistiken. Löner i jordbruket hämtas från den officiella statistiken och 1850-1910 från Jörberg; industrilöner från officiell statistik och 1850-1900 från Lundh, Olofsson, Schön och Svensson (2004). Löner för privat tjänstesektor finns inte tillgänglit före 1910 och har skattats med Geary-Stark-metoden.

Enflo et al diskuterade fyra potentiella problem med G-S-metoden: (1) i vilken utsträckning den regionala lönen speglar marginalproduktiviteten på arbete*, (2) hur branscher ska analyseras när det inte finns några historiska bransch-specifika region-specifika löner, (3) sektorsaggregeringsproblemt, och (4) klustrade mätfel i specialiserade regioner. Punkt två gäller här specifikt tjänstesektorns löner före 1910 och Enflo et al (2014) åtgärdar detta genom att beräkna tjänstesektorlöner som genomsnitt av lönerna i jordbruket och industrin.

Beräkningarna av relativ BNP/capita per län syns i tabell 1 som jag klistrat in ovan. Från detta resultat går Enflo och Roses vidare med frågan: skedde en konvergens i välstånd mellan svenska län över tid? De börjar med sigma-konvergens, en minskning av inkomstpridningen, och beta-konvergens, ifall fattigare regioner hade snabbare ekonomisk tillväxt än vad rikare regioner hade. Sigma-konvergensen syns i diagrammet nedan.

Diagrammet visar att Gini-koefficienten för svenska län minskade rejält över perioden 1860 till 2000, från 0.17 till 0.09. Minskningen var koncentrerad till två perioder: 1860-1910 och 1940-1980. Diagram 3, nedan, sätter in Sverige i ett jämförande perspektiv:

Sverige börjar 1860 på en medelhög nivå -- samma som Frankrike och Portugal, och 1890 samma som Italien, men har en minskande tendens över tid och är 2000 landet med lägst regional ojämlikhet. Trenderna är egentligen ganska lika de i Portugal 1900-2000, men på helt olika nivåer, med Sverige på en konstant lägre nivå.

Vad är det då som driver mönstren över tid? Sysselsättningsgrad är en viktig faktor, och drivs inte minst av kvinnors varierande sysselsättning på den betalda arbetsmarknaden över tid. (s. 200-201) Total participation rate var ganska stabil runt 62 procent 1860-1910, ökade till 64 procent 1940, sedan 72 procent 1980, och minskade sedan till 66 procent år 2000. Sysselsättningen varierar också med befolkningens åldersstruktur. T ex så hade Stockholms län år 1910 hela 84 procent av befolkningen i  arbetsför ålder medan andelen i resten av landet bara var 59 procent. (s. 201)

Demografin påverkas också av invandring och utvandring. Under 1800-talets slut hade Sverige den högsta graden av emigration från landet i Europa, efter Irland och Norge. Särskilt emigrerade svenskar från landets södra delar**, "where labour productivity in agriculture was lowest compared to other Swedish counties in the second half of the nineteenth century" (s. 202)

Också intern migration är viktig. Efter 1945 såg Norrland stora nettoförluster till södra Sverige; på 1970-talet var de tre länen med störst netto-utflyttning inom landet Jämtland, Norrland och Västerbotten, efter kriser för råvarubaserade industrier. Stockholms län hade störst netto-inflyttning, motsvarande 2,8 procent av sin befolkning 1970.

Enflo och Roses gör en Theil-dekomponering av vad som driver likheter och skillnader melllan länen: hur stor roll spelar arbetsproduktivitet, sysselsättningsgrad, och andel i arbetande ålder? Arbetsproduktiviteten -- som alltså "mäts" genom proxyn löner -- förklarar det mesta: 85 procent 1860, 85 procent 1940, och 72 procent 2000. (s. 203) De dekomponerar konvergensen i arbetsproduktivitet till konvergens inom branscher, omflyttning av arbetskraft mellan branscher, och konvergens mellan branscher. De viktigaste faktorerna var de två senaste.

1860-1910 drevs konvergens av inom-sektor-konvergens av arbetsproduktivitet. Enflo och Roses pekar på teknologisk spridning inom jordbruket, samt den strukturella förskjutningen att lantarbetare från södra Sverige flyttade till Norrland och tog mer välbetalda jobb i skogsbruket, som tekniskt sett räknas in i sektorn jordbruk i beräkningarna. (s. 208) Industrin såsom järn och stål genomgick samtidigt en koncentrationsprocess där antalet produktionsenheter minskade men de som var kvar blev mer storskaliga; det ledde till ökad geografisk koncentration av produktionen. (s. 209)

I slutsatserna skissar de fram den stora bilden:

"In 1860, the various counties that make up Sweden exhibited substantial differences in their per capita income, but by 1980, these differences had largely vanished. How did this happen?The data suggest that the two critical mechanisms that account for Swedish counties catching up with Stockholm were, first, a process of catch-up in productivity across sectors and, second, a vast redeployment of workers out of agriculture and towards higher-value-added sectors.The sectors receiving these labour flows were more productive because they were presumably characterized by higher human and physical capital intensity and total factor productivity. In several aspects, particularly in the reallocation of labour across sectors, the Swedish experience resembles regional convergence in the US. However, in Sweden, productivity convergence between sectors is overwhelmingly more important than in the US.
On closer inspection, it is apparent that the forces for convergence and catching-up varied between periods. In the first period of rapid convergence, 1860–1910, most of the Swedish counties’ convergence with Stockholm was caused by the catch-up of labour productivity within agriculture and services. A secondary but not trivial part of the Swedish counties’ convergence with Stockholm was the compression of between-industry productivity differentials. Labour reallocation did not play any role in the process of convergence because the reallocation of labour out of agriculture towards more productive sectors was faster in Stockholm than in the rest of the country. In the next period of intense
convergence, from 1940 to 1980, structural factors played a central role. Therefore, labour reallocation and between-industry convergence were the main sources of regional income emulation." (s. 214)

Referens
Kerstin Enflo och Joan Ramon Roses (2015) "Coping with regional inequality in Sweden: structural change, migrations, and policy, 1860–2000", Economic History Review 68: 191-217. 

Fotnot

* De har en intressant diskussion av detta problem:

"The first problem, apparently very damaging for Geary–Stark calculations, does not persist in the long run. In the short run, one may suppose that wages may deviate from the marginal product of labour due to institutional barriers and other labour market imperfections, but in the long run (as considered in our calculations) this problem will not remain since imperfections will disappear when labour markets have time to adjust.Two historical examples can help to clarify this point. First, we consider the case of two regions that diverged in their relative numbers of landowners and journeymen (such as the counties in the north and south of Sweden). It is likely that, ceteris paribus, the region with more journeymen would have lower wages since landowners have the market power to establish wages below the marginal value of labour. However, when labour moves from one region to another (as in the case of Sweden), this market imperfection vanishes. Second, wages in Sweden were fixed by collective bargaining in the 1950s and 1960s. Nevertheless, this system of wage settlement has little influence on the calculations of Enflo et al. When wages are fixed nationally, a short-run displacement of the remuneration of factors takes place. However, in the long run, the sector/industry/county adjusts to equilibrium wages by creating or destroying employment (wages above the productivity level destroy employment, and wages below the productivity level create employment). Less productive sectors and industries abandon the region, which reduce their overall GDP but increase GDP per capita. This is precisely the kind of adjustment that happened in Sweden during the 1950s and 1960s (see below)." (s. 195)

** De sex länen Halland, Värmland, Kronoberg, Älvsborg, Jönköping och Kalmar stod för 44 procent av all emigration 1881-1910 men bara 28 procent av befolkningen. Enflo och Roses fotnot 33, med referens till Bohlin och Eurenius (2010).

Levande landsbygd och annan retorik om landsbygd och Norrland i svensk politik

Etnologerna Bo Nilsson och Anna Sofia Lundgren, båda verksamma vid Umeå universitet, har i två artiklar från 2015 och 2018 studerat politisk retorik i Sverige om (a) Norrland -- det är artikeln från 2015, och (b) landsbygden -- det är artikeln från 2018. 

Norrlandsartikeln börjar med att de konstaterar att Norrland, gentemot Götaland och Svealand, i populärkultur brukar framställas som  ‘the most rural, traditional and problematic region in Sweden’ (här tänker jag på filmen Jägarna! De refererar dock till en vetenskaplig artikel: Eriksson 2008). Deras egen studie utgår från frågan: "What discourses prevail when politicians make sense of, and suggest solutions for the Northern part of Sweden?" De vill identifiera och dekonstruera nuvarande diskurser om Norrland, och även visa på hur dessa etablerar en bild av regionen som problematisk. Deras teoretiska överblick informerar om forskning som jag absolut inte har någon aning om:

"This constructivist perspective has sometimes been named the ‘post-rural’ (Murdoch and Pratt, 1993), reflexively emphasising the processes that shape ‘the rural’ rather than taking rurality as place and construct for granted. A shift of focus from ‘rural politics’ to the ‘politics of the rural’ (Woods, 2003, 2005) has redirected interest from the rural as a battleground for various discursive forces to ‘the meaning and regulation of rurality itself’ (Woods, 2003: 312). According to this perspective, simply identifying different rural discourses is not ‘enough’ (Berg and Lysgård, 2004; Haugen and Villa, 2006a,b). In order to understand their impact and effect, rural discourses need to be understood in terms of power and competition, and for the ways they make identifications (im)possible. Within the framework of such an approach, studies have explored how representations of the countryside not only constitute rurality through stereotyping rural discourses, but as a consequence favour certain social groups and ideologies (Baylina and Berg, 2010) while excluding or stigmatising others (Cloke and Little, 1997; Ching and Creed, 1997; Phillips et al., 2001) on the basis of social categorisations such as social class (Juska, 2007), race (Holloway, 2007), and gender and sexuality (Massey, 2004; Valentine, 2004; Little, 2006).
It should be clear from the above that discourses on rurality are intrinsically political, forming not only imageries of rurality, but also the everyday material conditions under which rurality and rural inhabitants come into discursive existence." (s. 86)

Nilsson och Lundgrens studie startar från "politics of the rural" och undersöker partipolitiska aktörers debatt och kamp om att definiera vad Norrland är och borde vara. (Det verkar lite likt Cruickshank et al 2009:s studie av norsk landsbygdspolitisk debatt, som de refererar.) Teoretiskt är utgångspunkten diskursteori så som den utarbetats av Laclau och Mouffe (1985).* Materialet drar de från Riksdagens öppna digitala arkiv på riksdagen.se, med material från åren 1991 till 2013. D har sökt på "rural" och "Norrland" och får tusentals träffar; de snävar därför in det till "non-government bills", alltså riksdagsmotioner. Perioden 1991 till 2013 har de valt eftersom den omsluter en gradvis politisk förskjutning, "from traditional social democratic welfare politics to more neo-liberal politics with an extensive deregulation of state enterprises (Hudson and Rönnblom, 2007)." I denna anda har också regionapolitiken förändrats till en fokuserad på regional tillväxt, menar de med referens till Tillväxtanalys (2012). Materialet bearbetar de med en kvalitativ innehållsanalys, "in which recurring concepts, ideas and opinions about Norrland were inductively identified by repeated readings of the texts. The different ways of comprehending Norrland were viewed as discourses and organised in sub-themes (Hsieh and Shannon, 2005; Neuendorf, 2002). The paper is organised around the four main discourses found in the material that each fixated different qualities as central to the Norrlandic identity: Norrland as a problem, Norrland as a resource, Norrland as a region of growth, and Norrland as a victim." (s. 88)

Diskursen om Norrland som problem handlar inte minst om inlandet, som skildras som en arkaisk region med en åldrande befolkning och betydande utflyttning. Man pekar på en geografisk känslighet på grund av stora avstånd, och en motion från Liberalerna 2006-07 menar att om det blir för dyrt att äga en bil så kommer arbetssökande inte kunna ta jobb som ligger för långt hemifrån; "Motoring should not be taxed to death". Också det kalla klimatet och höga kostnader för uppvärmning utpekas som problem, t ex i en moderat motion från 1990-91 som menar att problemen gör det svårare för norrländska arbetsgivare att rekrytera nyckelkompetenser. Återkommande diskuterar motionerna okcså den glesa befolkningen och olika problem associerat med detta, som finansieringen av välfärden. De ekonomiska hänsynen genomsyrar denna diskurs, menar Nilsson och Lundgren.

Den andra diskursen är Norrland som en resurs, ännu inte fullt utnyttjad. Denna kommer i två varaianter. Den ena handlar om Norrland som bärare av immateriella och icke-ekonomiska resurser, såsom naturen, det öppna landskapet, och Norrland som något autentiskt och genuint (jfr Eriksson 2010) och kopplat till fritid, återhämtning, och livskvalitet. Moderaterna lyfte fram, t ex i en motion 1990-91, denna aspekt: ‘As awareness of environmental issues increases, those parts of our country that can offer a nice natural environment will certainly seem attractive to many more people’. Norrland kan här framstå som nästan arkaiskt: ur en folkpartistisk motion 2009, "‘Västernorrland has had the motto “offers balm for the soul”, a concept that should be appealing in a world with an ever increasing tempo’". Detta rofyllda kan också göras till något ekonomiskt, en resurs i form av att locka till sig turister. Norrland som resurs kan också vara rent ekonomiskt, med referenser till vattenkraften, skogen och gruvorna. En folkpartistisk motion från 2009 exemplifierar detta:

"Norrland has contributed greatly to Sweden's prosperity through its natural resources -- forests, ore and water. As one example, Västernorrland has for many years had Sweden's third largest annual gross domestic product. Here one can find world-leading companies in the cellulose industry and the energy sector, and many examples of natural resources and renewable energy."

En centerpartistisk motion 1996 pekade på att Norrland ger Sveriges största exportintäkter, en liberal motion 2003 att "The forest, ore and hydropower mean that Norrland contributes more to Sweden's GDP than most regions in Sweden", en socialdemokratisk motion 1996 pekade på att Västernorrland producerade mer elektricitet än vad man konsumerade. Relaterat till denna syn på resurserna är argumentet att om Norrland fick behålla inkomsterna från sina resurser, så hade det varit mer rättvist och regionen hade varit rikare. Ett sådant argument har t ex gjorts i Kiruna angående vinsterna från stadens järngruva, som, har det sagts, finansierade tunnelbanan i Stocholm istället för att investeras tillbaka i den egna staden (Nilsson 2009, Kiruna - staden som ideologi). 

Diskursen om Norrland som resurs organiseras runt två nodalpunkter, säger Nilsson och Lundgren: inneboende värden, och produktivistiska bidrag. Till dessa kommer olika subjektspositioner: runt produktivismen entreprenörer, innovatörer, affärsmän, och i någon mån bönder och skogsarbetare. Runt inneboenede värden snarare som medborgare och demokrater. Ett exempel på det senare är en moderat motion från 2001 för att bevara fäbodssystemet som ett kulturarv: i denna argumenteras det för att systemet inte skulle överleva utan entusiaster och att man därför måste underlätta för småföretagare som håller igång t ex fäbodar. Från Vänsterpartiet 2010 varnades det tvärtom för att just ge lokala entusiaster denna roll, om det handlar om att ta över välfärdsåtaganden från det offentliga.

Den tredje diskursen handlar om Norrland som tillväxtregion. Också i diskursen om Norrland som resurs fanns så klart ett ekonomiskt perspektiv, men de två skiljer sig åt, säger N och L: i resurs-diskursen handlar det mycket om Norrland som självförsörjande, men i tillväxtdiskursen tvärtom om en i princip oändlig tillväxt och ett oändligt överskott att utvinna. Här talas det om Norrlandskusten som området med "störst potential för regional tillväxt i Sverige" (FP, 2011) och om behovet av infrastrukturinvesteringar för att gynna tillväxten (S, 2004). Tillväxtdiskursen var över perioden 1991-2013 tämligen stabil och stark, säger de. Man pekade på potentialen för ekonomisk tillväxt i Norrland och lade fram olika förslag för hur denna potential skulle kunna frigöras.

Den fjärde diskursen är Norrland som offer. "According to this discourse, Norrland was underprivileged, had not accessed welfare services to the same extent that other regions had and was some- times depicted as subjected to colonisation." (s. 91) Så här resonerade en centerpartist i en motion 2006:

"The central power in Stockholm has for centuries looked upon the vast and sparsely populated northern part of Sweden as mainly an essential supplier of raw materials. […] For a long time, the central power has had a colonial approach to the nearly two-thirds of the country's land area that is called‘Norrland’. This attitude must change ..."

Motioner från olika partier kunde i denna anda tala om Norrland som ett offer för tidigare regeringars centraliseringspolitik, och om norrlänningarna som "glömda" pga politikernas för starka fokus på urbana tillväxtregioner. Diskursen om Norrland som offer artikulerades nästan alltid, säger Nilsson och Lundgren, ihop med påpekanden om hur mycket naturresurser Norrland har. Här väcks informellt också frågan om vad som i USA kallas "reparations", osm när en centerparistisk motion 2005 kräver att statliga myndigheter ska flyttas från Stockholm till Norrland för att kompensera för utsugningen av Norrlands naturresurser, eller en socialdemokratisk motion 1992 kräver ökade stöd till norrländska industrier, eller en vänsterpartistisk motion 1991 kräver att vinsterna från norrländska industrier ska stanna i Norrland. Nilsson och Lundgren menar att denna diskurs, där deltagarna vill ge mer stöd till Norrland, ironiskt nog reproducerar en bild av Norrland som en svag och sårbar region.

I slutsatserna diskuterar Nilsson och Lundgren hur Norrland i de olika diskurserna jämförs ofördelaktigt: ibland med andra regioner i landet som implicit har bättre tillväxtkraft etc, ibland med en idealiserad möjlig bättre version av sig självt, som regionen misslyckas med att leva upp till. (s. 92) Vad gäller vad Norrland ställs emot i motionerna är det ofta regeringen, staten, Stockholm. Det finns ett populistiskt stråk i detta, i motioner från alla partier, men Nilsson och Lundgren menar att denna pro-Norrland-populism ofta förlägger agensen till räddare utifrån, medan norrlänningarna själva förpassas till att vara entusiaster och eller entreprenörer.

Nilsson och Lundgrens artikel från 2018 tar avstamp i hur svensk landsbygdspolitik ofta tar avstamp i uttrycket levande landsbygd, som de översätter som "living countryside". Begreppet levande landsbygd har ingen särskild politisk hemvist utan används över hela den politiska skalan. Begreppet kan därför ses som en "floating signifier" i Laclaus (1996) mening. Dess "omnipresence within Swedish rural politics" gör det särskilt intressant att studera detta begrepp. I denna artikel liksom i den om Norrland från 2015, arbetar de med att analysera riksdagsmotioner,denna gång från åren 2010-11 och 2013-14**, och också här arbetar de utifrån ett konstruktivistiskt och diskursteoretiskt perspektiv. Angående vad "levande" i begreppet levande landsbygd egentligen betyder, så för de detta intressanta teoretiska resonemang:

"A ‘living countryside’ is not only (if at all) constituted around some shared qualities that rural areas embody, but also derives its meaning from the articulations that come to signify a desired and imaginary fullness as well as the boundary that defines the limits of this illusion. Such an imaginary fullness is sometimes referred to as ‘ideological fantasy’ (Žižek, 1998), not in the sense that it constitutes a false consciousness but, rather, in the sense that it works as a shared narrative that structures the way people make sense of the world and their existence in it. Glynos argued that a key role of fantasy is to provide us with ‘a script with which to shuffle vulnerability and uncertainty to the margins’ (Glynos, 2011: 79)." (s. 74)

De etiketterar alltså idealet om levande landsbygd som en fantasi, och deras analys börjar med att identifiera centrala teman i denna fantasi. Det börjar med tillgång till arbeten och till medborgerliga rättigheter såsom välfärdstjänster. För politikerna handlar det om att främja jordbruket, arbeta mot avbefolkning av ladsbygden, med mera. Idéerna om levande landsbygd kopplatr också in till idéer om en särskild svenskhet på landsbygden, inte minst levd genom "öppna landskap", odlade sådana; etnologerna Frykman och Löfgren (1979) har tidigare pekat på det öppna landskapets betydelse för föreställningar om svenskhet. Det öppna landskapet anförs också som motor för turism, alltså en rent ekonomisk faktor.

Idealet om levande landsbygd porträtterades både i positiva termer -- folk vill bo på landet, och där har de det bra -- och i negativa termer -- den levande landsbygden föreligger inte idag utan rurala områden lider av avbefolkning och andra problem. (s. 78-79)

Nilsson och Lundgren börjar sina slutsatser så här:

"This study of Swedish rural political discourse highlights the way the expression ‘living countryside’
functioned as a common goal for much of rural politics by legitimizing a range of different political suggestions. These were held together by an ideological fantasy that portrayed a living countryside which had resemblances with notions of a past Sweden." (s. 81)

Visionen om en levande landsbygd förenas ofta med referenser till jobb, infrastrktur och välfärdstjänster, men kan också förenas med en vagare, mer nostalgisk uppsättning av bilder av ett "traditionellt" svenskt landskap med jordbruk och djurhållning, ibland förenat med nationalistiska tendenser. (s. 81-82)

Fotnot

* I teori-diskussionen går de igenom några centrala begrepp: "nodal points", "floating" och "empty" "signifiers", populism, ekvivalenskedjor, och "articulation". Artikulering använder de t ex för att klarlägga hur ett begrepp som "Norrland" kopplas ihop med andra begrepp, som "offer" eller "resurser". (s. 87-88)

** De motiverar valet av tidsperiod med att den fångar ett ökat politiskt intresse för landsbygden (!). (s. 75)

Referenser
Bo Nilsson och Anna Sofia Lundgren (2015) "Logics of rurality: Political rhetoric about the Swedish North", Journal of Rural Studies 37: 85-95.
Bo Nilsson och Anna Sofia Lundgren (2018) "‘For a living countryside’: Political rhetoric about Swedish rural areas", European Urban and Regional Studies Vol. 25(1) 72–84

Galbraiths kritik av WID

Under 2000-talet har inom den långsiktiga ojämlikhetsforskningen den så kallade toppinkomstapproachen dominerat. Detta angreppssätt, som Thomas Piketty återuppväckte från gamla studier av Simon Kuznets (på 1950-talet) och Anthony Atkinson (på 1970-talet), och sjösatte med en studie av Frankrike publicerad 1998 och en studie av USA publicerad 2001, bygger på att man använder information från inkomstskatter. De flesta industriländer införde inkomstskatt runt 1900 och vad Kuznets-Atkinson-Piketty-metoden innebär är att man använder officiell statistik på skattebetalarnas inkomster och de totala inkomsterna i ekonomin och beräknar ojämlikheten definierat som toppinkomstandelar: andelen av ekonomins totala inkomster som tillfaller till exempel den procent som tjänar mest, eller de tio procent som tjänar mest. Jag har kallat det ett angreppssätt eftersom det förenar användning av en viss typ av källor (inkomstskatter, typiskt samlade, tabulerade beskrivningar av inkomsterna snarare än ursprungs-skatteelistorna), och en viss typ av mått, nämligen inkomstandelar.

För studier av perioder längre tillbaka än, säg, 1960-talet då inkomstsurveys typiskt börjar finnas (i Sverige: LNU, 1968 -- se denna studie av Björklund och Palme), har toppinkomstapproachen dominerat, fram till att Parisforskarna med Piketty i centrum har börjat gå över till en bredare metodologi, distributional national accounts (DINAs). Men andra metoder finns förstås kvar. James K. Galbraith, nationalekonom vid University of Texas, är en stark förespråkare för surveyapproachen och publicerade förra året en hård kritik av Paris-approachen så som den utvecklats, och så som den använts i den uppmärksammade publikationen World Inequality Report 2018. Galbraith skriver i början av sin kritik:

"the authors claim that data drawn from tax sources are generally, if not invariably, better than the most commonly used alternative, household survey records. They write disparagingly of the ‘Gini index’, the inequality measure most prevalent in such surveys, which they find too ‘technical’ and not sufficiently intuitive. But they also object to survey methods: ‘The main problem with household surveys, however, is that they usually rely entirely on self-reported information about income and wealth. As a consequence, they misrepresent top income and wealth levels, and therefore overall inequality’ (p. 29).
This sweeping critique carries on for several pages, brushing aside a body of research comprising thousands of papers and millions of survey observations, including the work of the Luxembourg Income Study, the World Bank, Eurostat, the Economic Commission for Latin America and the United States Census Bureau, among scores of national data-collection agencies. It is a repudiation of what almost every previous researcher has done in this field over 50 years." (s. 331-2)

Galbraith håller med om att det finns problem med surveydata: surveys finns mest från de rika länderna, och mest från de senaste decennierna, och de kan variera i om man mäter inkomster eller konsumtion, inkomster före eller efter skatter och transfereringar, osv. Surveys tenderar också att underrepresentera de rika pga problem med "fat tails" och att de rika kan vara försiktiga med att delta i såna här studier. "But are tax data really better?" (s. 332) Galbraiths artikel ska granska WID:s data utifrån tre aspekter. Ett, skattedatas täckningsgrad över världsekonomin. Två, skatteuppgifternas konsistens med andra källor. Tre, det särskilda med skattebaserade ojämlikhetsmått i USA.

Först: täckningsgrad. För Yemen finns bara en datapunkt, för 2006; för Malaysia 32 datapunkter över 61 år. Japan är kanske "the brightest jewel in the WID crown", menar Galbraith: där finns toppercentilens andel över 124 år, sedan inkomstskattens införande 1887. (Jag måste dock inflika att jag aldrig uppfattat Japan som WID:s kronjuvel -- snarare är det väl Frankrike och USA som Piketty et al forskat väldigt mycket om.) Galbraith menar dock att om man försöker byta mått till inkomstandelar för botten-50-procenten eller något annat, eller till förmögenhetsojämlikhet, så finns det inget. Han frågar retoriskt: "If this is the best-case, what about the others? Is this wonderfully presented data package a bit of a Potemkin village?" (s. 333)Han är väldigt kritisk mot hur sparsamt med data det finns från Östasien, Östeuropa Sydamerika och subsahara-Afrika. Bland de stora länderna fattas data för Mexiko Nigeria, Pakistan, Ukraina och Vietnam helt. (s. 333) Eftersom britterna ofta införde inkomstskatter i sina kolonier är sådana länder överrepresenterade.

Fråga två är: är ojämlikhetsberäkningarna i WID verkligen bättre, mer korrekta, än de beräkningar som gjorts i andra projekt, med andra metoder? Galbraith börjar med Luxembourg Income Study som arbetar med mikrodata från nationella surveys och harmoniserar inkomstdefinitioner osv. Han har tillsammans med Beatrice Halbach i en tidigare studie, ‘A Comparison of Top Income Shares and Global Inequality Datasets’, från 2016 jämfört WID:s ojämlikhetsberäkningar. Han menar att de där kom fram till att WID ofta avviker från pålitliga beräkningar från LIS och andra etablerade källor.

Galbraith menar att WID diskuterar hur administrativa data (skattedata) kan komplettera surveys, men menar att de missar andra möjliga administrativa data. I över 20 år har University of Texas Inequality Project (UTIP) arbetat med att beräkna ojämlikhet "based mostly on administrative payroll records, that is, total payrolls and employment measured across industrial, sectoral or geographic categories." (s. 335) Deras valda mått är mellan-grupp-skillnaden uppmätt som en komponent av Theils T-mått. 

"In 74 papers to date, the UTIP team has shown that inequality measured across categories is an effective instrument for tracking the overall evolution of a distribution over time.  It has also shown that a consistent category scheme — a standardized industrial classification, say — provides a reasonable basis for comparing levels of inequality between regions or countries. And it has demonstrated that payroll data — even when limited to a narrow part of the earning population, such as workers in manufacturing establishments — are closely related in statistical terms to measures of household income inequality. Unlike the data generated by the WIL, the UTIP work tends to reinforce and validate the best survey evidence, such as LIS, while filling in gaps in the coverage available from surveys." (s. 335-6)

Baserat på dessa data har UTIP-teamet producerat en uppsättning direkta mått på "industrial pay inequality", UTIP-UNIDO, och en uppsättning beräkningar av Gini-koefficienter för hela befolkningen, EHII. EHII skapar de genom att köra en regressionsmodell på UTIP-UNIDO för att omvandla industrianställdas lönespridning till en allmän Gini. Vilket låter som en ganska skum procedur! Det är inte direkt några mått på faktiska inkomster i en ekonomi.. Men UTIP-UNIDO och EHII har många datapunkter: över 4000 land/år-datapunkter för ca 150 länder perioden 1963-2014. "This is about twice the WID coverage, in nearly three times as many countries, and in a more compact time frame", påpekar Galbraith nöjt. (s. 336) Måtten är också kompatibla med andra surveys och har använts i SWIID, databasen som 2009 gav upphov till den klassiska Ekonomistas-rubriken "Skit in, skit ut".

"In a series of papers the UTIP team has shown that the EHII measures correspond closely in most cases to available surveys of the same concept, while providing for a more dense and consistent set of measures, over more countries, than any other source (Galbraith and Kum, 2005; Galbraith et al., 2016a; Galbraith et al., 2016b). The data sets have been in wide use for over a decade, and acknowledged as a source data set for the widely used Standardized World Income Inequality Database (SWIID) of Frederick Solt." (s. 336)

Galbraith menar att författarna till World Inequality Report 2018 drar slutsatser om utvecklingen av ojämlikhet över tid som inte stämmer om man tar hänsyn till länder som inte finns i WID-databasen men i EHII-databasen. Han menar också att de förtiger existensen av dessa alternativa data: han citerar Piketty m fl som sägandes att ‘there is no consistent income inequality data for sub-Saharan Africa’, men pekar på att EHII har 485 land-år av ojämlikhetsberäkningar för 24 länder i regionen. 

Galbraith är också mycket kritisk till hur WID-forskarna beräknar ojämlikhet för breda regioner som "Europa" och "Asien"; här tycker jag att hans poäng är stark, det är meningslöst att presentera en "ojämlikhet i "Europa" utifrån data bara för Tyskland, Storbritannien och Frankrike, eller åtminstone så ska folk ta såna mått med en nypa salt. (s. 337)

Från detta övergår Galbraith till att diskutera land-fallstudier i rapporten. Han börjar med en intressant diskussion av Frankrike:

"France stands out as a case where the top 10 per cent tax share hasn’t changed since the early 1980s and is today below that of 1960. That is, the authors seem to believe that Gaullist France, under the Monnet Plans, with state-owned industries and banks and comprehensive credit allocation (Galbraith et al., 1981), was less egalitarian than today’s citadel of Parisian wealth and National Front disaffection. The claim is quite implausible. France as a citadel of stable egalitarianism would, in that case, also be quite the exception in Europe — except for the fact that the authors, lacking data for other countries, use their French calculations as a partial template for all of Europe." (s. 337)

I Indien betalar (något år i databasen) bara 6 procent av folk med inkomst inkomstskatt, och Galbraith menar att det då behövs en "heroic meld of sources and techniques required to estimate lower income
shares " (s. 337). Vilket är kul, eftersom det är just vad jag håller på med för Sverige 1870-1920, då visserligen det var fler än 6 procent som betalade inkomstskatt. Men metodproblemet (som finns mer eller mindre dolt i all ojämlikhetsforskning) är det samma. Vad gäller ökningen av inkomstojämlikheten i Indien sedan 1992 som WID visar, så vill Galbraith gärna betona att andra studier visat detta tidigare; så säger han också om Kina och en UTIP-studie av Zhang (2016). Också att inkomstojämlikheten ökat i Ryssland efter kommunismens fall ser han som redan etablerat av en studie av honom själv från 2004; för Brasilien pekar han på Galbraith et al (2007), som också innehåller fler latinamerikanska länder än vad WID gör. Galbraith avslutar sin sektion om WID:s relation till tidigare ojämlikhetsberäkningar så här:

"In general, where tax records confirm what is already known from other sources, the work of this Report is a valuable contribution. But the reader is not helped by claims that the findings are novel or that they supersede previous work on the same countries and regions, or that tax records produce better comparisons than surveys, let alone the neglected contribution of payroll records. And in a data set as rich and full of claims to scholarly precedence as this one, is it too much to ask for citations to earlier research?" (s. 338)

Från detta går han vidare till en särskild diskussion av fallet USA. Han börjar med att diskutera den torra men viktiga frågan om vad enheten för observationer egentligen är:

"The unit of observation in tax data, characteristically, is the tax filer or tax unit. Taxes are filed by individuals or married couples, and it appears that in the second case the World Inequality Report 2018 authors usu- ally, although not always, just split the income equally between spouses (‘equal-split adults’). It seems likely that in most countries the tax filer corresponds roughly to the head of household, but this is not a safe assumption in all cases. Using this measure, in the Report and in the graphics on the website, Piketty and his team discuss and illustrate what they term the ‘collapse’ in the income share of the ‘bottom 50 percent’ in the United States." (s. 338)

Galbraith ifrågasätter om det verkligen skett en sådan "kollaps" i den lägre halvan av inkomstfördelningens inkomster. Han menar att survey-baserad forskning inte alls visar något sådant:

"If true, it is also a dramatic indictment of the household survey record, in which, according to numerous reputable papers (e.g. Caminada and Wang, 2011; Heathcote et al., 2010), there has been practically no change in the distribution of post-tax, post-transfer house-hold incomes since the early 1990s, thanks to the workings of automatic stabilizers such as the progressive income tax and the Earned Income Tax Credit. And per contra, if false, it can stand as a critical test of the approach taken generally by the World Inequality Lab. Indeed it is a critical test of the general claim for the superiority of tax records in the analysis of income distributions." (s. 339)

High stakes! Halbraith tar upp ett nytt papper av Stephen Rose (2018), som också refererar en viktig studie av Auten och Splinter (2017). Rose påpear att det finns 122 miljoner hushåll i USA men 232 miljoner tax filers -- detta rapporteras på WID-hemsidan som USA:s "befolkning". Det finns alltså minst 110 miljoner skattebetalare som lever i hushåll med flera skattebetalare. Rose menar att medel-inkomsten från marknaden som denna grupp av "secondary filers" rapporterar, är bara $6 636. Det är alltså antagligen folk som jobbar deltid, barn som bor med sina föräldrar, unga människor som poolar reurser, eller folk som lever på förmögenheter och bara har små inkomster i form av räntor ochl iknande. När man räknar in den offentliga sektorns bidrag, och värdet av att äga sin bostad, så finns det inte längre någon i botten 50-procenten av skattebetalare som har lägre inkomster (alltså inkluderat imputerade inkomster av att äga sin bostad, osv) än $30 000. Galbraith drar slutsatsen:

"Is the prevalence of these low earners among tax filers a sign of collapse? Of course not. The factoid tells us nothing about the US beyond the prevalence of separated tax filings, an obvious artefact of efficient tax administration, the mind-boggling thoroughness of US income reporting and the complexities of the US code. To confect a ‘dramatic collapse’ out of this is either wilfully attention seeking or absurdly naive.14 Let me say it again, and clearly: tax filers are not households. No collapse in the incomes of the bottom 50 per cent of American households has occurred."

Även om jag tycker att hans ton är lite hård, så uppskattar jag ändå detaljnivån här. Det är så jag tror att vi måste tänka om inkomstojämlikhetsmått: vi måste verkligen fundera på vad det är vi mäter -- och vilka det är vi mäter! Dock så undrar jag över de enorma effekterna av hans/Rose korrigeringar: kan det verkligen vara sant att botten-50 procenten tjänar minst $30 000 om året? Ett gäng idoga OECD-ekonomer har gjort en liknande dekomposition för de nordiska länderna sedan 1980-talet och även om ökat antal studenter, pensionärer etc spelat roll, så gör det inte alls lika stor skillnad för bilden av ojämlikheten här.

Galbraith har också en annan kritik som jag egentligen inte vet om det är så mycket kritik mot Piketty och Saez mått i sig, utan mer handlar om hur vi som läser Piketty och Saez, tolkar deras ojämlikhetsmått. Som Galbraith mycket riktigt påpekar så hade USA ungefära samma toppercentil-andel av marknadsinkomsterna 2012 som 1929, men samhället 2012 var otroligt mycket mera välmående och man kan inte tolka detta som ett vetenskapligt belägg för att ingenting har förändrats sedan 1929. Ungefär samma poäng som jag gjort om jämförelser mellan 1680-talet och idag; Gabriel Winants kritik av toppinkomstlitteraturens tolkningar och skildringar av samhället som jag refererar där är dock betydligt mer konstruktiv än vad Galbraiths är. Nästa kritik är att topp 1-procentandelen i USA enligt WIL hoppar 2.7 procentenheter från 1986 till 1988, från 12.2 till 14.9 procent av inkomsterna. Detta beror på att Tax Reform Act of 1986 designades för att kräva större rapportering av inkomster från toppinkomsttagare, inte på att någon faktisk omfördelning skedde. Men utan detta hopp, säger Galbraith, är inte USA:s topp 1 procent-utveckling exceptionell, utan går i takt med UK och Kanada. Detta visas i Figur 1, se nedan.

Angående denna så menar Galbraith också att det är orealistiskt att Italien och Frankrike skulle ha så låg ojämlikhet. ATt den ser låg ut, menar han, beror på skattefusk: 

"No one familiar with the functioning of income tax in Italy or the evolution of real estate prices in Paris is likely to be in doubt. The fact is, tax data are only as good as the practices of tax collectors — and whatever the relative demerits of the US tax code, the Internal Revenue Service in the US has a reputation for effective enforcement that is not to be found in Italy or France." (s. 340)

Det är dock lite pikant att han inte anger några referenser för detta, utan bara (USA-nationalistiskt?) påstår att USA har en överlägsen skattemyndighet jämfört med Italien och Frankrike..

Han går vidare med att diskutera förmögenhetsojämlikheten såsom diskuterad i WIL. Detta är ännu mer problematiskt än inkomster, menar han: inkomstbegreppet beror på skattelagen i det aktuella landet, men "Property is contextual to an even greater degree, an artefact of property law and the various rights of entitlement and tenancy that are peculiar to each nation state and that vary over changing political regimes." (s. 341) Detta har han förvisso rätt i, men det måste sägas att detta är ett problem för alla som forskat om förmögenheter, inte bara WIL. Jag tycker att fler borde tackla de problem som t ex Branko Milanovic tagit upp om offentligt ägande och hur vi ska tänka kring gränsdragningar mellan formellt ägande och förfoganderätt (fördelningen av de två behöver inte nödvändigtvis sammanfalla). Galbraith är mycket kritisk till Piketty et als W/Y-beräkningar, närmare bestämt hur de räknar ut "W", alltså nationalförmögenheten, den privata och den offentliga:

"To begin, what is the valuation of public capital assets? It cannot be made in market terms, obviously — public capital is not exchanged on any market. If one chooses instead the prices initially paid — say US$ 24 for the island of Manhattan or whatever Seward paid for Alaska in 1867 — good luck. Does the value placed on the Arctic National Wildlife Refuge fluctuate with the price of oil? There is no sign of it in this study. So public assets are treated as having low and relatively stable values, while private assets are treated as being worth what the private market, at any given moment, appears to decide." (s. 342)

Han är kanske ännu argare på hur WIL behandlar statsskulder och staters nettoförmögenheter, som ofta närmar sig noll som mätt i WID, men, frågar Galbraith: om de nu är nära bankrutt, hur kan då de låna obegränsade summor på privata kapitalmarknader, till nollräntor? (s. 342) Det verkliga vrdet av skulden, säger Galbraith, är kostnaden för att betala av den i den egna valutan, det vill säga noll. Så här säger Galbraith om bostäder, en viktig del av förmögenheterna i alla moderna samhällen:

"the privatization of council housing in the UK improves the wealth distribution in the WIL accounting, because rising house prices in Greater London dilute the otherwise highly concentrated financial wealth of the British elites. If this seems a conjurers’ trick — it is. The houses did not materially change. And what is a private asset to a new owner is just a prohibitive barrier to a prospective occupant, skewing the internal distribution of wealth but not adding to national wealth in any sensible way. More dramatically, the WIL team treats the spectacular speculative real estate bubbles in Japan and Spain as rising (and then falling) national wealth–income ratios. If this is the case, then obviously a rising ‘national wealth’ has no welfare significance at all, and indeed should be avoided as a harbinger of inevitable crash and disaster." (s. 343)

Överlag å menar Galbraith att sektioenrna om W/Y i World Inequality Report 2018 egentligen inte säger så mycket om ojämlikhet -- och där är jag böjd att hålla med, jag har aldrig riktigt förstått varför W/Y är så intressant i sig.

I sina slutkommentarer menar Galbraith att ojämlikhetens utveckling i världen sedan 1980-talet inte fångas på något bra sätt av WIL. Han pekar på två tendenser: (1) ökad ojämlikhet pga "a reactionary global financial regime, directed largely from Washington, New York and London", och (2) modest minskning av ojämlikhet och fattigdom särskilt efter 2000 i länder som trotsat "regimen". (s. 344)

 
Referens
James K. Galbraith (2020) "Sparse, Inconsistent and Unreliable: Tax Records and the World Inequality Report 2018", Development and Change 50(2): 329–346.