torsdag 15 april 2021

Galbraiths kritik av WID


Under 2000-talet har inom den långsiktiga ojämlikhetsforskningen den så kallade toppinkomstapproachen dominerat. Detta angreppssätt, som Thomas Piketty återuppväckte från gamla studier av Simon Kuznets (på 1950-talet) och Anthony Atkinson (på 1970-talet), och sjösatte med en studie av Frankrike publicerad 1998 och en studie av USA publicerad 2001, bygger på att man använder information från inkomstskatter. De flesta industriländer införde inkomstskatt runt 1900 och vad Kuznets-Atkinson-Piketty-metoden innebär är att man använder officiell statistik på skattebetalarnas inkomster och de totala inkomsterna i ekonomin och beräknar ojämlikheten definierat som toppinkomstandelar: andelen av ekonomins totala inkomster som tillfaller till exempel den procent som tjänar mest, eller de tio procent som tjänar mest. Jag har kallat det ett angreppssätt eftersom det förenar användning av en viss typ av källor (inkomstskatter, typiskt samlade, tabulerade beskrivningar av inkomsterna snarare än ursprungs-skatteelistorna), och en viss typ av mått, nämligen inkomstandelar.

För studier av perioder längre tillbaka än, säg, 1960-talet då inkomstsurveys typiskt börjar finnas (i Sverige: LNU, 1968 -- se denna studie av Björklund och Palme), har toppinkomstapproachen dominerat, fram till att Parisforskarna med Piketty i centrum har börjat gå över till en bredare metodologi, distributional national accounts (DINAs). Men andra metoder finns förstås kvar. James K. Galbraith, nationalekonom vid University of Texas, är en stark förespråkare för surveyapproachen och publicerade förra året en hård kritik av Paris-approachen så som den utvecklats, och så som den använts i den uppmärksammade publikationen World Inequality Report 2018. Galbraith skriver i början av sin kritik:

"the authors claim that data drawn from tax sources are generally, if not invariably, better than the most commonly used alternative, household survey records. They write disparagingly of the ‘Gini index’, the inequality measure most prevalent in such surveys, which they find too ‘technical’ and not sufficiently intuitive. But they also object to survey methods: ‘The main problem with household surveys, however, is that they usually rely entirely on self-reported information about income and wealth. As a consequence, they misrepresent top income and wealth levels, and therefore overall inequality’ (p. 29).
This sweeping critique carries on for several pages, brushing aside a body of research comprising thousands of papers and millions of survey observations, including the work of the Luxembourg Income Study, the World Bank, Eurostat, the Economic Commission for Latin America and the United States Census Bureau, among scores of national data-collection agencies. It is a repudiation of what almost every previous researcher has done in this field over 50 years." (s. 331-2)
Galbraith håller med om att det finns problem med surveydata: surveys finns mest från de rika länderna, och mest från de senaste decennierna, och de kan variera i om man mäter inkomster eller konsumtion, inkomster före eller efter skatter och transfereringar, osv. Surveys tenderar också att underrepresentera de rika pga problem med "fat tails" och att de rika kan vara försiktiga med att delta i såna här studier. "But are tax data really better?" (s. 332) Galbraiths artikel ska granska WID:s data utifrån tre aspekter. Ett, skattedatas täckningsgrad över världsekonomin. Två, skatteuppgifternas konsistens med andra källor. Tre, det särskilda med skattebaserade ojämlikhetsmått i USA.

Först: täckningsgrad. För Yemen finns bara en datapunkt, för 2006; för Malaysia 32 datapunkter över 61 år. Japan är kanske "the brightest jewel in the WID crown", menar Galbraith: där finns toppercentilens andel över 124 år, sedan inkomstskattens införande 1887. (Jag måste dock inflika att jag aldrig uppfattat Japan som WID:s kronjuvel -- snarare är det väl Frankrike och USA som Piketty et al forskat väldigt mycket om.) Galbraith menar dock att om man försöker byta mått till inkomstandelar för botten-50-procenten eller något annat, eller till förmögenhetsojämlikhet, så finns det inget. Han frågar retoriskt: "If this is the best-case, what about the others? Is this wonderfully presented data package a bit of a Potemkin village?" (s. 333)Han är väldigt kritisk mot hur sparsamt med data det finns från Östasien, Östeuropa Sydamerika och subsahara-Afrika. Bland de stora länderna fattas data för Mexiko Nigeria, Pakistan, Ukraina och Vietnam helt. (s. 333) Eftersom britterna ofta införde inkomstskatter i sina kolonier är sådana länder överrepresenterade.

Fråga två är: är ojämlikhetsberäkningarna i WID verkligen bättre, mer korrekta, än de beräkningar som gjorts i andra projekt, med andra metoder? Galbraith börjar med Luxembourg Income Study som arbetar med mikrodata från nationella surveys och harmoniserar inkomstdefinitioner osv. Han har tillsammans med Beatrice Halbach i en tidigare studie, ‘A Comparison of Top Income Shares and Global Inequality Datasets’, från 2016 jämfört WID:s ojämlikhetsberäkningar. Han menar att de där kom fram till att WID ofta avviker från pålitliga beräkningar från LIS och andra etablerade källor.

Galbraith menar att WID diskuterar hur administrativa data (skattedata) kan komplettera surveys, men menar att de missar andra möjliga administrativa data. I över 20 år har University of Texas Inequality Project (UTIP) arbetat med att beräkna ojämlikhet "based mostly on administrative payroll records, that is, total payrolls and employment measured across industrial, sectoral or geographic categories." (s. 335) Deras valda mått är mellan-grupp-skillnaden uppmätt som en komponent av Theils T-mått. 

"In 74 papers to date, the UTIP team has shown that inequality measured across categories is an effective instrument for tracking the overall evolution of a distribution over time.  It has also shown that a consistent category scheme — a standardized industrial classification, say — provides a reasonable basis for comparing levels of inequality between regions or countries. And it has demonstrated that payroll data — even when limited to a narrow part of the earning population, such as workers in manufacturing establishments — are closely related in statistical terms to measures of household income inequality. Unlike the data generated by the WIL, the UTIP work tends to reinforce and validate the best survey evidence, such as LIS, while filling in gaps in the coverage available from surveys." (s. 335-6)
Baserat på dessa data har UTIP-teamet producerat en uppsättning direkta mått på "industrial pay inequality", UTIP-UNIDO, och en uppsättning beräkningar av Gini-koefficienter för hela befolkningen, EHII. EHII skapar de genom att köra en regressionsmodell på UTIP-UNIDO för att omvandla industrianställdas lönespridning till en allmän Gini. Vilket låter som en ganska skum procedur! Det är inte direkt några mått på faktiska inkomster i en ekonomi.. Men UTIP-UNIDO och EHII har många datapunkter: över 4000 land/år-datapunkter för ca 150 länder perioden 1963-2014. "This is about twice the WID coverage, in nearly three times as many countries, and in a more compact time frame", påpekar Galbraith nöjt. (s. 336) Måtten är också kompatibla med andra surveys och har använts i SWIID, databasen som 2009 gav upphov till den klassiska Ekonomistas-rubriken "Skit in, skit ut".

"In a series of papers the UTIP team has shown that the EHII measures correspond closely in most cases to available surveys of the same concept, while providing for a more dense and consistent set of measures, over more countries, than any other source (Galbraith and Kum, 2005; Galbraith et al., 2016a; Galbraith et al., 2016b). The data sets have been in wide use for over a decade, and acknowledged as a source data set for the widely used Standardized World Income Inequality Database (SWIID) of Frederick Solt." (s. 336)

Galbraith menar att författarna till World Inequality Report 2018 drar slutsatser om utvecklingen av ojämlikhet över tid som inte stämmer om man tar hänsyn till länder som inte finns i WID-databasen men i EHII-databasen. Han menar också att de förtiger existensen av dessa alternativa data: han citerar Piketty m fl som sägandes att ‘there is no consistent income inequality data for sub-Saharan Africa’, men pekar på att EHII har 485 land-år av ojämlikhetsberäkningar för 24 länder i regionen. 

Galbraith är också mycket kritisk till hur WID-forskarna beräknar ojämlikhet för breda regioner som "Europa" och "Asien"; här tycker jag att hans poäng är stark, det är meningslöst att presentera en "ojämlikhet i "Europa" utifrån data bara för Tyskland, Storbritannien och Frankrike, eller åtminstone så ska folk ta såna mått med en nypa salt. (s. 337)

Från detta övergår Galbraith till att diskutera land-fallstudier i rapporten. Han börjar med en intressant diskussion av Frankrike:

"France stands out as a case where the top 10 per cent tax share hasn’t changed since the early 1980s and is today below that of 1960. That is, the authors seem to believe that Gaullist France, under the Monnet Plans, with state-owned industries and banks and comprehensive credit allocation (Galbraith et al., 1981), was less egalitarian than today’s citadel of Parisian wealth and National Front disaffection. The claim is quite implausible. France as a citadel of stable egalitarianism would, in that case, also be quite the exception in Europe — except for the fact that the authors, lacking data for other countries, use their French calculations as a partial template for all of Europe." (s. 337)

I Indien betalar (något år i databasen) bara 6 procent av folk med inkomst inkomstskatt, och Galbraith menar att det då behövs en "heroic meld of sources and techniques required to estimate lower income
shares " (s. 337). Vilket är kul, eftersom det är just vad jag håller på med för Sverige 1870-1920, då visserligen det var fler än 6 procent som betalade inkomstskatt. Men metodproblemet (som finns mer eller mindre dolt i all ojämlikhetsforskning) är det samma. Vad gäller ökningen av inkomstojämlikheten i Indien sedan 1992 som WID visar, så vill Galbraith gärna betona att andra studier visat detta tidigare; så säger han också om Kina och en UTIP-studie av Zhang (2016). Också att inkomstojämlikheten ökat i Ryssland efter kommunismens fall ser han som redan etablerat av en studie av honom själv från 2004; för Brasilien pekar han på Galbraith et al (2007), som också innehåller fler latinamerikanska länder än vad WID gör. Galbraith avslutar sin sektion om WID:s relation till tidigare ojämlikhetsberäkningar så här:

"In general, where tax records confirm what is already known from other sources, the work of this Report is a valuable contribution. But the reader is not helped by claims that the findings are novel or that they supersede previous work on the same countries and regions, or that tax records produce better comparisons than surveys, let alone the neglected contribution of payroll records. And in a data set as rich and full of claims to scholarly precedence as this one, is it too much to ask for citations to earlier research?" (s. 338)
Från detta går han vidare till en särskild diskussion av fallet USA. Han börjar med att diskutera den torra men viktiga frågan om vad enheten för observationer egentligen är:

"The unit of observation in tax data, characteristically, is the tax filer or tax unit. Taxes are filed by individuals or married couples, and it appears that in the second case the World Inequality Report 2018 authors usu- ally, although not always, just split the income equally between spouses (‘equal-split adults’). It seems likely that in most countries the tax filer corresponds roughly to the head of household, but this is not a safe assumption in all cases. Using this measure, in the Report and in the graphics on the website, Piketty and his team discuss and illustrate what they term the ‘collapse’ in the income share of the ‘bottom 50 percent’ in the United States." (s. 338)

Galbraith ifrågasätter om det verkligen skett en sådan "kollaps" i den lägre halvan av inkomstfördelningens inkomster. Han menar att survey-baserad forskning inte alls visar något sådant:

"If true, it is also a dramatic indictment of the household survey record, in which, according to numerous reputable papers (e.g. Caminada and Wang, 2011; Heathcote et al., 2010), there has been practically no change in the distribution of post-tax, post-transfer house-hold incomes since the early 1990s, thanks to the workings of automatic stabilizers such as the progressive income tax and the Earned Income Tax Credit. And per contra, if false, it can stand as a critical test of the approach taken generally by the World Inequality Lab. Indeed it is a critical test of the general claim for the superiority of tax records in the analysis of income distributions." (s. 339)
High stakes! Halbraith tar upp ett nytt papper av Stephen Rose (2018), som också refererar en viktig studie av Auten och Splinter (2017). Rose påpear att det finns 122 miljoner hushåll i USA men 232 miljoner tax filers -- detta rapporteras på WID-hemsidan som USA:s "befolkning". Det finns alltså minst 110 miljoner skattebetalare som lever i hushåll med flera skattebetalare. Rose menar att medel-inkomsten från marknaden som denna grupp av "secondary filers" rapporterar, är bara $6 636. Det är alltså antagligen folk som jobbar deltid, barn som bor med sina föräldrar, unga människor som poolar reurser, eller folk som lever på förmögenheter och bara har små inkomster i form av räntor ochl iknande. När man räknar in den offentliga sektorns bidrag, och värdet av att äga sin bostad, så finns det inte längre någon i botten 50-procenten av skattebetalare som har lägre inkomster (alltså inkluderat imputerade inkomster av att äga sin bostad, osv) än $30 000. Galbraith drar slutsatsen:

"Is the prevalence of these low earners among tax filers a sign of collapse? Of course not. The factoid tells us nothing about the US beyond the prevalence of separated tax filings, an obvious artefact of efficient tax administration, the mind-boggling thoroughness of US income reporting and the complexities of the US code. To confect a ‘dramatic collapse’ out of this is either wilfully attention seeking or absurdly naive.14 Let me say it again, and clearly: tax filers are not households. No collapse in the incomes of the bottom 50 per cent of American households has occurred."

Även om jag tycker att hans ton är lite hård, så uppskattar jag ändå detaljnivån här. Det är så jag tror att vi måste tänka om inkomstojämlikhetsmått: vi måste verkligen fundera på vad det är vi mäter -- och vilka det är vi mäter! Dock så undrar jag över de enorma effekterna av hans/Rose korrigeringar: kan det verkligen vara sant att botten-50 procenten tjänar minst $30 000 om året? Ett gäng idoga OECD-ekonomer har gjort en liknande dekomposition för de nordiska länderna sedan 1980-talet och även om ökat antal studenter, pensionärer etc spelat roll, så gör det inte alls lika stor skillnad för bilden av ojämlikheten här.

Galbraith har också en annan kritik som jag egentligen inte vet om det är så mycket kritik mot Piketty och Saez mått i sig, utan mer handlar om hur vi som läser Piketty och Saez, tolkar deras ojämlikhetsmått. Som Galbraith mycket riktigt påpekar så hade USA ungefära samma toppercentil-andel av marknadsinkomsterna 2012 som 1929, men samhället 2012 var otroligt mycket mera välmående och man kan inte tolka detta som ett vetenskapligt belägg för att ingenting har förändrats sedan 1929. Ungefär samma poäng som jag gjort om jämförelser mellan 1680-talet och idag; Gabriel Winants kritik av toppinkomstlitteraturens tolkningar och skildringar av samhället som jag refererar där är dock betydligt mer konstruktiv än vad Galbraiths är. Nästa kritik är att topp 1-procentandelen i USA enligt WIL hoppar 2.7 procentenheter från 1986 till 1988, från 12.2 till 14.9 procent av inkomsterna. Detta beror på att Tax Reform Act of 1986 designades för att kräva större rapportering av inkomster från toppinkomsttagare, inte på att någon faktisk omfördelning skedde. Men utan detta hopp, säger Galbraith, är inte USA:s topp 1 procent-utveckling exceptionell, utan går i takt med UK och Kanada. Detta visas i Figur 1, se nedan.

Angående denna så menar Galbraith också att det är orealistiskt att Italien och Frankrike skulle ha så låg ojämlikhet. ATt den ser låg ut, menar han, beror på skattefusk: 

"No one familiar with the functioning of income tax in Italy or the evolution of real estate prices in Paris is likely to be in doubt. The fact is, tax data are only as good as the practices of tax collectors — and whatever the relative demerits of the US tax code, the Internal Revenue Service in the US has a reputation for effective enforcement that is not to be found in Italy or France." (s. 340)

Det är dock lite pikant att han inte anger några referenser för detta, utan bara (USA-nationalistiskt?) påstår att USA har en överlägsen skattemyndighet jämfört med Italien och Frankrike..

Han går vidare med att diskutera förmögenhetsojämlikheten såsom diskuterad i WIL. Detta är ännu mer problematiskt än inkomster, menar han: inkomstbegreppet beror på skattelagen i det aktuella landet, men "Property is contextual to an even greater degree, an artefact of property law and the various rights of entitlement and tenancy that are peculiar to each nation state and that vary over changing political regimes." (s. 341) Detta har han förvisso rätt i, men det måste sägas att detta är ett problem för alla som forskat om förmögenheter, inte bara WIL. Jag tycker att fler borde tackla de problem som t ex Branko Milanovic tagit upp om offentligt ägande och hur vi ska tänka kring gränsdragningar mellan formellt ägande och förfoganderätt (fördelningen av de två behöver inte nödvändigtvis sammanfalla). Galbraith är mycket kritisk till Piketty et als W/Y-beräkningar, närmare bestämt hur de räknar ut "W", alltså nationalförmögenheten, den privata och den offentliga:

"To begin, what is the valuation of public capital assets? It cannot be made in market terms, obviously — public capital is not exchanged on any market. If one chooses instead the prices initially paid — say US$ 24 for the island of Manhattan or whatever Seward paid for Alaska in 1867 — good luck. Does the value placed on the Arctic National Wildlife Refuge fluctuate with the price of oil? There is no sign of it in this study. So public assets are treated as having low and relatively stable values, while private assets are treated as being worth what the private market, at any given moment, appears to decide." (s. 342)

Han är kanske ännu argare på hur WIL behandlar statsskulder och staters nettoförmögenheter, som ofta närmar sig noll som mätt i WID, men, frågar Galbraith: om de nu är nära bankrutt, hur kan då de låna obegränsade summor på privata kapitalmarknader, till nollräntor? (s. 342) Det verkliga vrdet av skulden, säger Galbraith, är kostnaden för att betala av den i den egna valutan, det vill säga noll. Så här säger Galbraith om bostäder, en viktig del av förmögenheterna i alla moderna samhällen:

"the privatization of council housing in the UK improves the wealth distribution in the WIL accounting, because rising house prices in Greater London dilute the otherwise highly concentrated financial wealth of the British elites. If this seems a conjurers’ trick — it is. The houses did not materially change. And what is a private asset to a new owner is just a prohibitive barrier to a prospective occupant, skewing the internal distribution of wealth but not adding to national wealth in any sensible way. More dramatically, the WIL team treats the spectacular speculative real estate bubbles in Japan and Spain as rising (and then falling) national wealth–income ratios. If this is the case, then obviously a rising ‘national wealth’ has no welfare significance at all, and indeed should be avoided as a harbinger of inevitable crash and disaster." (s. 343)

Överlag å menar Galbraith att sektioenrna om W/Y i World Inequality Report 2018 egentligen inte säger så mycket om ojämlikhet -- och där är jag böjd att hålla med, jag har aldrig riktigt förstått varför W/Y är så intressant i sig.

I sina slutkommentarer menar Galbraith att ojämlikhetens utveckling i världen sedan 1980-talet inte fångas på något bra sätt av WIL. Han pekar på två tendenser: (1) ökad ojämlikhet pga "a reactionary global financial regime, directed largely from Washington, New York and London", och (2) modest minskning av ojämlikhet och fattigdom särskilt efter 2000 i länder som trotsat "regimen". (s. 344)


 
Referens
James K. Galbraith (2020) "Sparse, Inconsistent and Unreliable: Tax Records and the World Inequality Report 2018", Development and Change 50(2): 329–346.

Inga kommentarer: