De nederländska arbetsgivarnas ideologiska förändringar

Den holländska arbetsmarknadsforskaren Saskia Boumans börjar en ganska ny artikel effektivt: "We are currently witnessing the process of liberalisation of industrial relations in most democratic capitalist countries (Baccaro and Howell, 2017; Streeck, 2014)." Vilken roll spelar arbetsgivarorganisationerna i detta? Boumans menar att forskarna tillhör två olika skolor här. Den ena är "liberaliserarna" som menar att arbetsgivarna arbetat för att skära ner på välfärdsstaten (Baccaro och Howell 2017; Emmenegger 2019; Streeck 2014). Den andra är "coordinationists", framför allt Varieties of Capitalism-skolan, "argue that employers will defend – and have crafted – the institutions of the coordinated or liberal market economy because they depend on and have built their relationships around these institutions." (s. 1611) Man kan också inta olika mittenpositioner, som Kinderman (2017) som visar att de tyska arbetsgivarna varken vill avskaffa välfärdsstaten helt eller stöttar den som den är. Bulfone och Afonso (2019) visar att arbetsgivare kan försvara centraliserade löneförhandlingar och utsträckning av kollektivavtal, framför allt i länder med stor andel småföretag.

Boumans utgår från liberaliserar-skolan och Baccaro och Howells (2017, s. 178) argument om arbetsmarknadsliberalisering som ‘an expansion of [employers’] discretion at the firm level, unless constrained from doing so by the power of trade unions or the state’. Boumans vill dock ta in idéer och diskursiva faktorer som del-förklaringar till arbetsmarknadsförändringar.

"Ideas are here conceptualised as policy solutions and frames that ‘constrain the cognitive and normative range of solutions that policy makers are likely to consider, and constitute symbols and concepts that enable actors to construct frames with which to legitimize their policy proposals’ (Campbell, 1998: 398). Discourse is an interactive process of transmitting ideas in which text, context, structure and agency are all important (Schmidt, 2008)." (s. 1611)

Hon menar att genom "the strength and persuasiveness of the ideas and discourse of organised employers, they were able to use the neo-corporatist institutions to realise slow but incremental change (Streeck and Thelen, 2005)." (s. 1612) Öppen kamp behövdes inte. Och så här ramar hon också intressant sin fallstudie, Nederländerna: "The Netherlands is taken as a least-likely case study and is interesting for at least two reasons. First, even though the trade union movement has insufficient power resources to force employers to engage in collective bargaining, the majority of employers continue supporting and advancing collective bargaining in this traditionally neo-corporatist
country. Second, although most scholars describe the Dutch system of industrial relations as stable and robust, its outcomes have changed dramatically over time." (s. 1612)

Det diskursiva perspektivet "does not imply that interests and institutions do not matter; it explains how ideas frame problems, solutions and interests (McLaughlin and Wright, 2018)." (s. 1612) Boumans menar att VoC underskattar möjligheten till förändring genom att inte beakta diskursiv förändring, och att Baccaro och Howell visserligen medger att idéer spelar roll, men att de inte riktigt jobbar in den faktorn i sin analys.

"Scholars using an ideational approach look at the effects of ideas and offer causal explanations for institutional change (Béland, 2009; Schmidt, 2008). In this view, ideas shape how actors understand the world and guide their behaviour (Béland and Cox, 2011; Blyth, 2002). The struggle between different actors over ideas and discourse is essential in the policy-making process and deeply political, because actors use these as instruments in struggles, to (re)structure policy-making processes, to (re)define problems, to (de)legitimise solutions or to limit the number of options within policy-making
and institutions (Hall, 1993). Hauptmeier (2012) suggests that national institutions are shaped by the ideas that firm-level actors hold and Hauptmeier and Heery (2014) show that ideas on the design of the employment relation become more permanent once they are embedded within formal institutions. In that sense, ideas have transformative power for actors and for institutions." (s. 1613)

Liberalisering av arbetsmarknaderna har enligt Howell (2019) skett på fyra sätt: statens avregleringar; decentralisering och individualisering av avtalsförhandlingar; och av-kollektivisering av klass-organisationer. Enligt Baccaro och Howell (2017) har alla rika länder sett något steg åt detta håll, men på olika sätt och i olika hög grad. I Nederländerna var det i lägre grad, menar Boumans:

"The withdrawal of the state from the wage formation process in the 1980s, decentralised collective bargaining for state employees in the 1990s, and the process of organised decentralisation from the mid-1990s onwards, with higher-level actors granting negotiating powers to lower-level ones, are examples of decentralisation (Hellema and Van Lith, 2020; Ibsen and Keune, 2018). Labour market
deregulation occurred both through legislation and in collective agreements, leading to the individualisation of terms of employment that began in the 1980s and has continued (Kluijtmans and van der Heijden, 2011; Nagelkerke and Wilthagen, 2000). De-collectivisation can also be observed, with the trade union movement losing a considerable number of members since the mid-1970s, ‘yellow unions’ becoming more rominent, works councils gaining power, and the legally embedded advisory role of the bipartite Social and Economic Council deteriorating." (s. 1614)

Hon går vidare med att diskutera arbetsgivarnas roll i denna process. Den äldsta arbetsgivarorganisationen i Nederländerna är VNO-NCW som samlar exportorienterade, större företag och är starka på lobbying gentemot politiken, vilket också var skälet till att organisationen grundades 1899. MKB-Nederland organiserar mindre och mellanstora företag och sysslar med lobbyism, men också med tjänster till medlemsföretagen. Ingen av de två löneförhandlar. Den tredje organisationen är AWVN som löneförhandlar och sysslar med relaterade frågor som human resources management. Idag fungerar AWVN, tidigare en egen arbetsgivareorganisation, som VNO-NCW:s förhandlingsavdelning. (s. 1615) 

Som källor använder Boumans VNO-NCW och eller AWVN:s årliga förhandlingsdokument från 1976 till 2019, dokument som fungerar som instruktioner för medlemmarnas förhandlingar med facken.

"The documents reflect the world views of organised employers. They portray both abstract ideas about the needs of firms to prosper and their practical elaboration in terms of governance. As such they are well suited to analyse changes in ideas and policy positions. The documents are considered discursive texts; they are instrumental in realising the agenda of organised employers and thus communicate not only towards their own members, but also to other actors, like trade unions." (s. 1616)

Hon använder Bacchis (2009, 2012) foucauldianska approach som fokuserar på problematisering, hur en fråga eller praktik presenteras och definieras som ett problem. Analysen utfördes i två steg: först en detaljerad policyanalys med fokus på problemdefinitioner och föreslagna lösningar, sedan en applicering av dessa resultat på Howells fyra liberaliseringsprocesser. Boumans kodade materialet med MaxQDA-programmet för kvalitativ analys.

Resultaten sammanfattas i figur 1, som jag klistrat in ovan. 1976 till 1989 var arbetsgivarorganisationerna på defensiven och reagerade på fackens krav. Arbetsgivarna förnyade sitt tänkande om hur arbetsmarknaden och sysselsättningen skulle struktureras. 1990 till 2003 gick arbetsgivarna på offensiven och ställde krav utifrån analysen som utvecklats under den föregående perioden. Sedan 2004 utvecklade organisationerna få nya idéer, men skärpte sin individualiserings-agenda för hur lönebildningen ska fungera.

En huvudidé under hela perioden var att den privata sektorn är den enda källan till tillväxt och välstånd. De mötte på 70-talet en kontext av en mitten-vänster-regering som förde keynesiansk ekonomisk politik och starka fack som bidrog till alltför höga lönekostnader. Arbetsgivarnas analyser av problemen var inte så olika vad politiker gjorde, men deras förslag var ovanligare: "whereas policy-
makers mainly discussed solutions within a Keynesian economic framework, such as income levelling to stimulate economic growth, boosting the collectively subsidised non-profit sector, questioning the policy of full employment and legally enforcing productive investments (Van Doorn, 1978; WRR, 1977), employers argued for ‘a radical change in the policies on terms of employment’ (RBAc) and wanted a policy that ‘once again mobilises capital in the market sector’ (RBAe)." (s. 1617) År 1976 publicerade nio vd:ar ett öppet brev i en dagstidning och hävdade att politiken brydde sig för mycket om fördelning och för lite om produktionen. Arbetsgivarna vände sig ideologiskt mot staten under dessa år och förespråkade färre regleringar, också för att återskapa profitabiliteten i näringslivet. Också 1982, några veckor efter den legendariska Wassenaar-överenskommelsen, betonade arbetsgivarna detta: ‘The most important thing is that in the [Wassenaar Agreement], the trade union has recog-
nised that strengthening the competitiveness of companies and restoring their profitability are essential for a structural improvement in employment’ (cit. 1619). Arbetsgivarna fokuserade i slutet på 70-talet på att sänka minimilönen och minska arbetsgivaravgifterna; på 1980-talet betonade man också flexiblare tillgång till deltidsanställningar och liknande atypiska anställningar. Detta sammanföll efter 1982, när en mitten-höger-regering tillträdde, med regeringens agenda.

Under den andra perioden skiftade arbetsgivarnas fokus också till att decentralisera kollektivavtalen. Fr om Wassenaar 1982 närmade parterna sig en förståelse att staten skulle hålla sig utanför avtalsförhandlingarna. På 90-talet började arbetsgivarna också förespråka att kollektivavtalen skulle vara mindre detaljerade och mer decentraliserade. 1993 och 1997 slöt arbetsgivarna och facken avtal åt det hållet. (s. 1621)

I slutsatserna är Houmans tydlig: "the conclusion of Baccaro and Howell that organised employers have continuously pushed to liberalise labour market institutions is supported." (s. 1625) Liksom Hay (2002) argumenterar så påverkades de holländska arbetsgivarnas idéer av skiftande omständigheter, men Houmans menar också att de i grund och botten var ideologiskt övertyga om behovet av liberalisering och hade en "agenda, which is continually deepened in a coherent, fairly straight-
forward manner throughout the whole period under study." (s. 1625) Detta blir särskilt tydligt i frågor om arbetskraftskostnader och hur känsliga de blir i kristider. Den andra slutsatsen är att arbetsgivarna genom sin styrka och sina arguments övertygande kraft lyckades omvandla landets korporatistiska institutioner i den liberaliserande riktning de ville ha -- detta utan öppna konflikter (!? vad gjorde facken då?*) och utan att försöka montera ner institutionerna, som i Storbritannien. Holländska arbetsgivarorganisationer "were able to realise significant parts of their agenda in collective agreements" (s. 1626) Den tredje slutsatsen är att företaget, staten och arbetstagaren omdefinierats i den ideologiska förändringsprocessen sedan 1970-talet.

 

referens

Saskia Boumans, "Neoliberalisation of industrial relations: The ideational development of Dutch
employers’ organisations between 1976 and 2019", Economic and Industrial Democracy 2022, Vol. 43(4) 1610–1631.

fotnot

* I artikelns sista stycke konstaterar Houmans i en diskussion av artikelns begränsningar, just att hon här inte kollat på vad facken gjorde och hur de argumenterade. (s. 1627)

Den svenska arbetslöshetsförsäkringens minskade ambitioner

Så här börjar statsvetaren Joshua C. Gordon, som idag så vitt jag förstår arbetar på Statistics Canada, sin artikel från 2019 om nedskärningar i a-kassan i Sverige under 2000-talet:

"Sweden has long been known in popular culture as a beacon of social democracy. This is also present in academic work, if perhaps in more nuanced form." (s. 947)

Att förstå varför välfärdsstaten blivit så generös i Sverige har varit en populär forskningsfråga säger Gordon, och en av de mest inflytelserika teorierna om välfärdsstaten, maktresursteorin utvecklad av Walter Korpi (jfr också Refslund och Arnholtz 2022), bygger i hög grad på det svenska fallet. Så här ramar Gordon in betydelsen av sin undersökning av svensk a-kassa:

"That Swedish social democracy is not what it once was is widely recognized and uncontroversial (e.g. Thelen, 2014; Svallfors, 2015). However, most diagnoses of change in Swedish social democracy have failed to note the dramatic cuts to unemployment benefits in recent years, what these cuts mean for the country moving forward, and how this policy change is poorly captured or explained by the dominant theoretical approaches in comparative political economy." (s. 948)

Genom två vågor av reformer, säger Gordon, har en av världens mest generösa arbetslöshetsförsäkringar omvandlats till "one of the least generous in the advanced industrial world" (s. 948). I diagram 1, som jag klistrat in ovan, ser vi rika länder rangordnade efter generositeten i a-kassan år 2010, och det är slående att Sverige separerats från de länder som man brukade likna på sådana här indikatorer: Danmark, Norge, Finland med flera länder som ofta mer eller mindre karaktäriserats som socialdemokratiska välfärdsstater (se även denna artikel). Gordon visar också att nerskärningarna i a-kassan inte kompletterats med större satsningar på aktiv arbetsmarknadspolitik, vilket hade varit en kombination som man hade kunnat se som en stragi, fokuserad på "aktivering" av de arbetslösa. 

De stora minskningarna av systemets ersättningsgrad (Gordon diskuterar här inte de också viktiga förändringarna av hur många som egentligen täcks av försäkringen) strider mot  både maktresursteori och Varieties of Capitalism-teori, menar Gordon lite otydligt, och diskuterar inte i inramningen av sin artikel ifall arbetarrörelsens maktresurser i själva verket försvagades på 1990- och 2000-talen. Hans förklaring är i och för sig relaterad till det: det är känt från tidigare forskning (Rothstein 1996; Western 1997) att så kallade Ghent-system för a-kassor, alltså där fackförbunden administerar a-kassorna, stärker fackförbunden genom att locka folk intresserade av arbetslöshetsförsäkring att också gå med i facket. Men detta drag, säger Gordon, innebär också att arbetslöshetsförsäkringen politiseras och blir mer politiskt känslig.

"In Sweden, where labor’s radicalization in the 1970s provoked an employer
counter-offensive and a major shift in employer preferences—one more profound than other Northern European countries (e.g. Blyth, 2002; Anthonsen et al., 2011; Kinderman,
2016)—the unemployment insurance system became a policy target for successive right-
wing, employer-aligned governments. While this pattern of contention has become common in countries with Ghent systems (Bandau, 2017), the cuts went furthest in Sweden largely because corporatist patterns of policy making, which might constrain government reform efforts, were abandoned in the early 1990s. Swedish ‘post-corporatism’ thus represented a new opportunity structure, which left the organizationally powerful union movement to act in merely pluralist and frequently unsuccessful ways in opposition to government initiatives, especially by right-wing governments. Recognizing the dismantling of corporatism in Sweden and its connection to policy development is not novel (see e.g. Jochem, 2003; Lindvall and Sebring, 2005; Thelen, 2014), but this article traces its connection to sharp retrenchment in unemployment insurance more carefully than previous work." (s. 951)

Två saker har gjort att nerskärningarna blivit politiskt beständiga. Ett, att privata inkomstförsäkringar blivit allt mer utbredda sedan det tidiga 2000-talet (vilket diskuterats i forskning av Johan Bo Davidsson). Detta har gjort att personer med privat försäkring blivit mindre berörda av nerskärningar i den offentliga a-kassan. Två, och detta är en mer komplex och omfattande faktor:

"Sweden’s uniquely liberal immigration and refugee/asylum system has contributed to relatively high rates of unemployment or inactivity among recent immigrants (Naurin and Ohberg, 2013). This has set the stage for a shift of working-class voters from the Social Democrats to other parties of the right, particularly the anti-immigration Sweden Democrats as the latter ‘modernized’ (Widfeldt, 2008). Not only has this shift altered the class makeup of Social Democratic support in ways unfavorable to generous unemployment protection (Gingrich and Hausermann, 2015), but it has also weakened the Social Democrats electorally, leaving the center-right Alliance coalition to win successive elections and transform Sweden in intentionally ‘de-social democratizing’ ways." (s. 952)

I teori-diskusionen diskuterar Gordon varför existerande teorier inte kan förklara den svenska a-kassans utveckling. Vad gäller maktresursteorin så menar han att den fackliga anslutningsgraden fortfarande är hög, att fackföreningsrörelsen är "relatively unified" (verkligen?) och att landet har en lång historia av socialdemokratiska regeringar. Gordon medger att nerskärningarna skett under mitten-höger-regeringar, som teorin skulle predicera (Allan och Scruggs 2004), och Davidsson och Marx (2013) menar att Reinfeldt-erans nerskärningar förklaras av att den borgerliga koalitionen hade vunnit debatten om arbetslösheten. Gentemot detta gör Gordon tre mot-argument. Ett, de socialdemokratiska regeringarna 1994-2006 återställde inte a-kassans generositet, trots viss press från fackföreningsrörelsen. Två, andra länder med generös a-kassa hade långa perioder av högerregeringar utan att se nerskärningar, som i fallet med de borgerliga regeringarna i Danmark från 2001 till 2011. Tre, den kraftfullaste versionen av maktresursteorin (Huber och Stephens 2001) förklarar många policy-utfall med landets historik av vänsterregering/socialdemokratisk regering. Att Reinfeldtregeringen på bara två år kunde utmana och urholka ett så gammalt system utan att bestraffas av väljarna är därför en utmaning för maktresursteorin. "In this sense, partisanship can explain certain obvious elements of the policy history, but it cannot on its own account for the severity of the cuts in a comparative perspective, nor their resilience to pressures for reversal." (s. 952)

Vad gäller Varieties of Capitalism så förklarar VoC generös a-kassa i norra Europa med starka arbetsgivarorganisationer och starka system för yrkesutbildningar. Dessa institutioner har inte förändrats i Sverige särskilt mycket de senaste decennierna, menar Gordon. I den grad lönebildningen decentraliserats, så är det på samma sätt som i andra nordeuropeiska länder som inte skurit ner på a-kassan så som Sverige gjort. Vidare så menar Gordon att arbetsgivarna starkt drev på både för decentralisering av lönebildningen, och för nerskärningar i a-kassan; "This contrasts starkly with a vision of employers rallying to the defense of Sweden’s ‘comparative institutional advantages’, as hypothesized by early VOC theory (see Kinderman, 2016)." (s. 953) Den tredje teori som Gordon diskuterar är dualiseringsteori. Denna har ett tilltalande drag i det här fallet i det att Reinfeldtregeringen inte avreglerade LAS, trots att arbetsgivarna ville att de skulle göra det. Kan man då tolka detta som att regeringarna sedan 2006 gynnat insiders och missgynnat outsiders? Gordon menar att ett jämförande perspektiv talar emot detta: länder som Finland, Norge och Nederländerna har starkt arbetsskydd men har inte skurit ner på a-kassan så som Sverige har gjort. Dessutom så talar det emot insider-outsider-teorin att både LO och TCO var skarpt engagerade emot nerskärningarna på 1990-talet och särskilt nerskärningarna 2006-2008. Vidare så betonar dualiseringsteoretiker som Rueda (2008) att parti-motsättningarna om a-kassan minskat, men det håller inte för Sverige, t ex för reformerna under Reinfeldt.

Det fjärde teoretiska perspektivet som Gordon diskuterar är Paul Piersons "New Politics of the Welfare State". Gordon förklarar detta på ett elegant sätt:

"In this account, welfare state programs are highly resistant to retrenchment, as they come to be protected by their providers and recipients and patterns of voter risk-aversion. We should therefore expect that sharp retrenchment will only occur in specific circumstances: (i) in periods of ‘crisis’, where governments can successfully practice ‘blame avoidance’; (ii) when the benefit recipient population is weak politically; and (iii) when cuts can be made less visible (e.g. through de-indexation, drift). As Section 3 documents, conditions (i) and (iii) were present in the reforms of the mid-1990s, facilitating the sharp cuts seen in that era. They were not present, though, in the reforms of 2006–2007 (with some exception on iii). This makes that later reform experience particularly intriguing, as alluded to above. In the case of unemployment insurance, (ii) normally applies too. However in the Swedish context, the unemployed are effectively represented by a powerful union movement /.../" (s. 953-954)

Med tanke på Sveriges starka fackföreningsrörelse och kopplingen mellan a-kassan och facket, så menar Gordon att utifrån Piersons teori så skulle Sverige vara det minst troliga fallet för en stor nerskärning i a-kassan.

Gordons empiriska analys börjar med 1970-talet och hur löntagarfonderna och LAS utmanar arbetsgivarna och ökar den politiska polariseringen mellan arbetarrörelsen och borgerligheten. Arbetsgivarnas organisation SAF blir mer aktiv politiskt och avskaffar det korporatistiska systemet för att göra politik. Också i andra nordeuropeiska länder har arbetsgivarna blivit mer kritiska och politiskt aktiva, men "the rupture in Sweden was more profound (see for e.g. Pestoff, 2005; Anthonsen et al., 2011; Jahn, 2016). The particularly radicalizing experience of the 1970s meant that Swedish employers were more neoliberal in outlook and that their allies in the main center-right parties, especially the Moderates, were subsequently less willing to curtail reform initiatives due to union criticism and/or expected opposition (Blyth, 2002; Pestoff, 2005; Kinderman, 2016)." (s. 955-956).

På 1980-talet var arbetslösheten låg och Socialdemokraterna satt i regeringen, och att sänka arbetslöshetsförsäkringens generositet var ingen stor debatt. Detta förändrades med 90-talskrisen. Borgerligheten hade före valet 1991 lovat att ersätta Ghent-systemet med en obligatorisk a-kassa; detta väckte stort missnöje i arbetarrörelsen, men Bildt-regeringen lyckades genomföra ett par andra reformer i arbetslöshetsförsäkringen: "imposing 5 waiting days, reducing the maximum replacement rate from 90 to 80, increasing membership fees, abolishing the ‘endless carousel’, and cutting (and de-indexing) the benefit ceiling." Regeringen tillsatte också en utredning, där varken SAP eller facken fick plats, för att utreda förutsättningarna för avskaffandet av Ghent-systemet. Just före valet 1994 lämnade utredningen den avsedda rekommendationen och regeringen genomförde reformen, uttalat också för att försvaga facken och SAP. Denna reform avskaffades omedelbart efter valet 1994, men socialdemokraterna vredgade dock LO genom att behålla karensdagarna, ersättningstaket och de striktare kvalifikationskraven. Dessa reformer eller icke-reformer gjorde att Vänsterpartiet bröt sig bort från SAP som istället fick samarbeta med Centerpartiet. S och C genomförde senare tillsammans striktare aktiveringskrav för de arbetslösa och hårdare villkor för längre ersättningsperioder. Bland de viktigare komponenterna under periodens reformer var att ersättningstaket sänktes; S-regeringar höjde det något 2001 och 2002 men man kom fortfarande inte nära den tidigare nivån på 80 procent för de med högre löner. Detta gjorde att TCO och SACO började skapa egna privata arbetslöshetsfösäkringar; 2002 täcktes 200 000 medlemmar och 2006 500 000 medlemmar. Under 90- och tidiga 00-talet var facket delvis aktivt mot reformerna, men de flesta genomfördes ändå; i Danmark hade facken mer inflytande och reformerna blev mindre omfattande (Jochem 2003). Också i Nederländerna gällde detta.

2006 års val var speciellt på flera sätt. De borgerliga partierna samlades kring en gemensam valplattform och Moderaterna tonade ner sin nyliberala tendens; Gordon menar att detta stämde vad gällde sjukvården och pensioner, men inte för arbetsmarknaden. Den viktigaste valfrågan var sysselsättningen (Oscarsson och Holmberg 2011). Den ekonomiska tillväxten var respektabel men den öppna arbetslösheten förblev över 4 procent trots SAP:s löfte att få ner den under den nivån. Vidare så utmanade Alliansen själva begreppet "öppen arbetslöshet" och menade att den sanna nivån var mycket högre än så, om man räknade in folk i olika arbetsmarknadsåtgärder och sjukförsäkringar, som egentligen borde jobba. Alliansen lovade att deras reformer skulle ge mer till alla när fler hamnade i arbete. Gordon ger Davidsson och Marx (2013) rätt i att Alliansen vann debatten i frågan, men menar att nerskärningarna i a-kassan liknade förslag som högerpartier i övriga norra Europa lade fram, men utan att lyckas. Alliansens reformer av a-kassan 2006-2007 förändrade den på fyra sätt: minskad generositet, skarpare krav för att kvala in, hårdare krav på att söka jobb, och högre och mer differentierade avgifter för att vara med. (s. 959)

Gordon betonar den fjärde komponenten särskilt. Den reformen hade Alliansen arbetat fram till sitt valprogram 2006 och den var nära vad Svenskt Näringsliv krävde; däremot hade man inte konfererat med LO. Facken protesterade kraftigt mot reformen och Sven Otto Littorin menar i en intervju med Gordon att man i regeringen under andra halvan av 2007 menade att en stor del av opinions-underlaget gentemot oppositionen berodde på denna fråga. (s. 960) Men så länge som inte ett av regeringspartierna hoppade av frågan så kunde inga fackliga protester lyckas, och en LO-ombudsman säger till Gordon att ‘there is only so long that you can yell at the top of your voice’. (s. 960) Intressant nog vann dock Alliansen 2010 åter igen valet och de stora opinionsproblemen 2007-08 var borta. Varför det? Gordon menar att en dubbel dualism förklarar saken. En aspekt är att många svenskar visserligen var mot reformerna men att frågan i praktiken inte var så viktig för dem eftersom de nu hade privata försäkringar; år 2010 var det 1,65 miljoner anställda som hade det. För TCO var billiga försäkringar en attraktionsfaktor för att rekrytera nya medlemmar, men de dyrare villkoren för folk i branscher med hög arbetslöshet gjorde att många LO-förbund tappade många medlemmar. Den andra viktiga dualismen var den mellan invandrare och infödda svenskar. Gordon menar att den humanitära och generösa invandringspolitiken är humanitär men

"it comes with certain costs for Swedish society, in that many of the immigrants are ill-placed to do well in the labor market upon their arrival. Lacking appropriate language skills and education, they often have difficulty getting a solid foothold in the labor market. Partly as a result, Sweden has one of the highest differences between migrant- and native-born unemployment rates in the rich democracies, one that is even more pronounced for young migrants (see Figure 4; Fredlund-Blomst, 2014; ratios of migrant- to native-born unemployment rates tell a similar story). Immigrant groups are also highly overrepresented in cash benefit recipients (social assistance primarily; Koning, 2011).
This pattern creates negative stereotypes and feelings of ‘in’ and ‘out’ groups in Swedish society, along with subtly diminished support for redistribution (Eger, 2010). What is more, though, this dynamic has helped create a highly segregated society geographically, where many recent immigrants are confined to suburban neighborhoods and patterns of ‘white flight’ occur (see Andersson and Hedman, 2016). The end result of this process is that many Swedes are divorced from the consequences and reality of unemployment or exclusion (interview with LO official and TCO official, 2015). It is in this specific, ‘ethnic’ context that Johannes Lindvall and David Rueda (2014) have likely seized on something important: that promising greater support for ‘outsiders’ has negative electoral consequences for the SAP among employed, secure Swedes. Moreover, after many working-class voters abandoned the SAP in 2006 and 2010 for the Moderates and other center-right parties, those same voters now often constitute a major base of support for the nativist Sweden Democrats (Oscarsson and Holmberg, 2011; Oskarson and Demker, 2015)." (s. 962)

De som drabbades av nerskärningarna i a-kassan var oproportionerligt ofta i demografiska grupper med föga politiskt inflytande: de unga, de deltidsanställda, och invandrarna.

"In sum, a confluence of political economic shifts has conspired to dramatically weaken the unemployment insurance system in Sweden. They are not unique to Sweden, but their explanatory power derives from the degree to which they have occurred in the country: in each area, ‘post-corporatism’, supplemental private insurance, and liberal immigration,Sweden has gone farther than other Northern European countries. In a way, then, with the exception of the supplementary insurance schemes, it is precisely the ‘vanguard’ status of Swedish social democracy that left it more exposed to dualistic tendencies subsequently. Perhaps revealing in this latter respect is that Sweden had the highest post-tax and -transfer Gini coefficient among the Nordic countries in 2014, approaching continental European levels—though it remains relatively low among all OECD countries (OECD, 2016b)." (s. 964)

I slutsatserna börjar Gordon med att peka på ett par viktiga teoretiska insikter från analysen. Ett, generösa arbetslöshetsförsäkringssystem kan vara mindre stabila (resilient) än vad de ser ut, just eftersom Ghent-systemet kopplar till arbetarrörelsens styrka, så blir det särskilt intressant att reformera det för att försvaga arbetarrörelsen. Två, korporatistisk policy-making är en viktig faktor för fackförbund som vill förhindra sådana nerskärningar i a-kassan; att korporatismen trappades ner så mycket i Sverige under 1990-talet underlättade för 90- och 00-talens reformer som inte skedde i t ex Danmark och Nederländerna som inte avskaffat korporatismen. Tre, den etniska segregationen och stora invandringen har "profoundly changed political coalitions and party systems, by siphoning off working-class voters from social democratic parties and re-orienting such parties towards more cosmopolitan, higher-income voters (e.g. Beramendi et al., 2015; Gingrich and Hausermann, 2015; Oskarson and Demker, 2015). This transformation has ultimately weakened the center-left because the
nativist parties tend to side with center-right parties intent on retrenchment in return for immigration reform—at least when the center-right is open to such cooperation." (s. 966)

Gordons slutsats för framtiden är att det är osannolikt att a-kassans generositet kommer återställas i Sverige, och att socialdemokratin står inför "considerable uncertainty" (s. 966).

 

referens

Joshua C. Gordon, "The Perils of Vanguardism: Explaining radical cuts to unemployment insurance in Sweden", Socio-Economic Review, 2019, Vol. 17, No. 4, 947–968. Läs här.

se också blogginlägget om Bremer och McDaniels artikel om socialdemokratisk nerskärningspolitik.

Kontext och kausala mekanismer

 

Statsvetarna Tulia G. Falleti och Julia F. Lynch citerar i början av en intressant artikel från 2009 en kollega: “even scholars who are quite comfortable with quantitative approaches often find that small-N research methods, with their attention to context, are indispensable for producing credible causal explanations.” Falleti och Lynchs artikel ägnas åt just frågan om hur man utvecklar trovärdiga kausala argument och mekanismer och hur detta hänger ihop med en "rich study of context". 

Ett sätt att tänka på detta är att tänka på kontexten som en fråga om "unit homogeneity": vi kan inte dra kausala slutsatser om äpplen från kvantitiva studier av päron, utan måste genom att studera kontexten försäkra oss om att land X är ett äpple snarare än ett päron; Falleti och Lynch tar exemplet med att valdeltagande inte kommer svara på ekonomisk tillväxt på samma sätt i länder med valfritt deltagande och i länder där valdeltagande mer eller mindre uppmuntras. 

Det är dock inte denna enklare dimension som de är intresserade av, utan hur kontexten spelar roll inte bara för korrelations-analyser utan också för "mechanismic ones" [1]. Vad är då en kausal mekanism? Det finns i forskningen ingen konsensus om detta; Mahoney (2001) menar sig kunna kartlägga 24 olika definitioner använda av sociologer, statsvetare och vetenskapsfilosofer de senaste 35 åren. Oftast, säger Falleti och Lynch, begreppsliggörs mekanismer i vilket falls som länkar mellan orsaker/oberoende variabler och utfall/beroende variabler. "They serve to open the black box of lawlike probability statements that simply state the concurrence or correlation of certain phenomena or events." (s. 1146) Men vad är egentligen skillnaden mellan en mekanism och en variabel? Vad är mekanismens ontologiska status? King, Keohane och Verba (1994) menar att “an emphasis on causal mechanisms makes intuitive sense: any coherent account of causality needs to specify how its effects are exerted”. Här är en mekanism egentligen identiskt med en "intervening variable". Mahoney (2001) dömer ut denna typ av definition av mekanism och menar att den faller tillbaka på "correlational assumptions". Falleti och Lynch håller med: 

"Whereas variables are observable attributes of the units of analysis—with values (nominal, ordinal, or numerical) and with sample and population distributions—mechanisms are relational concepts. They reside above and outside the units in question, and they explain the link between inputs and outputs. Mechanisms describe the relationships or the actions among the units of analysis or in the cases of study. Mechanisms tell us how things happen: how actors relate, how indi-viduals come to believe what they do or what they draw from past experiences, how policies and institutions endure or change, how outcomes that are inefficient become hard to reverse, and so on (for ontological definitions of causal mechanisms similar to ours see Bowen and McAdam et al., 2001; McAdam et al., 2008; Petersen, 1999)." (s. 1147) 

Falleti och Lunch håller med om att Mahoney om att kausala mekanismer inte kan reduceras till "intervening variables" men skiljer sig från Mahoney på en annan viktig punkt: ifall mekanismerna fungerar deterministiskt. Mahoney menar att en kausal mekanism är en  “entity that—when activated—generates an outcome of interest.” Detta är alltså deterministiskt: kausal mekanism X ger alltid utfall Y. Falleti och Lynch menar gentemot detta att mekanismen hänger ihop med en kontext och att man inte kan veta på förhand att utfall Y kommer uppstå bara för att en viss sorts mekanism är i spel.

Hedström och Swedberg (1998) ger ett exempel på hur individnivå-mekanismer fungerar som förklarande länkar mellan individers beteender och sociala utfall i tre olika sociologiska teorier. Den första teorin är Mertins självuppfyllande profetia. Den andra är att läkares positioner i professionella nätverk påverkar hur ett nytt läkemedel sprids. Den tredje är Granovetters (1978) tröskelteori om kollektivt beteende, att en individs beslut att delta eller inte ofta beror på hur många andra som redan bestämt sig för att delta. Hedström och Swedberg menar att det i grund och botten är samma individnivå-mekanism i spel i var och en av dessa tre teorier: en "belief-formation mechanism".

En mekanism är alltså enligt Falleti och Lynch ett " portable concept that describes how causation occurs". Men exakt hur "portable" mekanismen är, alltså i hur många olika kontexter som den fungerar i, varierar. Rationalitet, att individer förväntas agera för att maximera sin förväntade nytta, ses i princip som en universell mekanism. Andra mekanismer kan vara mer kontext-specifika. Tabell 1 listar en rad kausala mekanismer som teoretiserats i nyare verk i jämförande politik och metodologi:

Vissa av dessa mekanismer teoretiseras vara mer specifika, och kanske hemmahörande i en viss sorts process. [2] Falleti och Lynch håller inte med Elster (1998), Kitschelt (2003) och andra som har teoretiserat mekanismer på individ-nivån; Tabell 1 rangordnar mekanismerna efter vilken nivå de spelas ut på. [3] Däremot så håller de med Elster (1998) om att mekanismerna fungerar probabilitiskt, inte deterministiskt som hos Mahoney: de citerar Elster som menar att mekanismerna är “triggered under generally unknown conditions or with indeterminate consequences”. För F och L är det interaktionen mellan mekanism och kontext som genererar utfallet; samma mekanism kan i olika kontexter ge olika utfall. Detta illustreras i Figur 1, som jag klistrat in högst upp i detta inlägg.

Om mekanismens effekter beror på kontexten, blir en viktig fråga: vad är en kontext? Pawsons (2000) ser kontext som den kausala mekanismens "partner concept" och använder exemplet med krut som enligt sin kemi har förutsättningar att explodera, men bara gör det under vissa kontextuella förhållanden: att det inte är för fuktigt i luften, och att tillräckligt mycket krut finns på samma ställe. (s. 1152) Men hur översätter vi detta till samhälleligt liv?

"Drawing on Pawson (2000) and Bunge (1997), we define context broadly, as the relevant aspects of a setting (analytical, temporal, spatial, or institutional) in which a set of initial conditions leads (probabilistically) to an outcome of a defined scope and meaning via a specified causal mechanism or set of causal mechanisms. From this definition, it follows that a causal explanation requires the analyst to specify the operative causal mechanism and to delineate the relevant aspects of the surroundings—that is, those that allow the mechanism to produce the outcome. " (s. 1152)

Hur vet vi då vilken del av kontexten som är relevant? Blir inte detta godtyckligt och ger inte denna procedur forskarna "license to “explain” something by selecting, in an ad hoc way, the contextual factors that contribute to its occurrence?" (s. 1152) F och L erkänner att det är svårt och kräver omdöme men menar att det är en oundviklig del av all teoriorienterad forskning, som ändå måste erkänna sina analysers scope conditions.

En central del av kontexten är enligt Falleti och Lynch tidsfaktorn. Pierson (2004) har gjort ett centralt bidrag till en sådan diskussion. Han utskilde t ex sequencing, i vilken ordning händer, som en central kontextfaktor; Falleti (2005) har använt denna modell i en analys av regionalisering i latinamerikanska stater. En annan faktor som Pierson diskuterar är tempot i vilket saker händer och på vilken tidsskala. Falleti och Lynch fokuserar här på startpunkter, som är särskilt viktigt för historisk-institutionalister eftersom de ofta använder critical juncture och path dependence som begrepp för att förstå historisk kontinuitet och förändring. Inte helt olikt persistensstudier i nationalekonomi som implicit måste bestämma att om händelse X har persistens, så har allt som hände före X inte det. Och liksom persistensstudiernas kritiker har påpekat, så har inom den historiska institutionalismen på 00-talet argumentet gjorts just att omständigheterna kring ens critical juncture/händelse X måste utforskas noggrant (Mahoney 2000). F och L citerar Capoccia ochKeleman (2007): “Critical junctures are
characterized by a situation in which the ‘structural’ (that is, economic, cultural, ideological, organizational) influences on political action are significantly relaxed for a relatively short period”. Lieberman (2001) ger en bredare analys och typologi av startpunkter i historisk-institutionalistisk analys.

"Lieberman identifies four types of starting points: a change in the outcome (the origination of a new institution of interest or important changes in such institutions); an exogenous shock that changes the conditions in which the institution operates; and a change in some “rival independent variable” present
in the “background”." (s. 1155)

Kontexten kan dock ha "multiple layers". Lynch analyserar i sin bok om ålder och välfärdsstaten (2006) varför vissa välfärdsstater spenderar mer pengar på de äldre relativt till utgifter för de i arbetsför ålder eller barn. Lynch identifierar två critical junctures och tre lager: först den politiska arenan med partier och fack,  två socialpolitikens institutionella arena, och tre långsamma bakgrundsprocesser som befolkningens åldrande eller utvecklingen av pensionsförsäkringar i privat och offentlig sektor. Mycket av det viktiga sker genom vad Hacker (2004, 2005) kallar policy drift, en mekanism som länkar policy-utfall till interaktionen mellan kontextlager 1 och 2 samt kontextlager 3. (s. 1157) "If political contexts tend to be layered, with processes occurring at different speeds in different layers, and if some mechanisms are characterized by the interaction of separate layers, then periodization in historical analysis should be attuned to the start and end points (as well as to the tempo and duration) of multiple processes in multiple layers. Consider a causal process that begins at time tI (for input), with a change in the main institution of interest, as found in contextual layer L1 (see Figure 2). ..."

Det blir helt enkelt riktigt komplext: "dividing a historical narrative into periods based on the starting or ending point of a single causal process risks hiding from view precisely those interactions among layers moving at different speeds that can generate change over time." (s. 1158) [4] Till slut så blir det nästan vad historiker gör, fast mer stringent och med ett mer precist analytiskt språk.

I slutsatserna betonar de att kausala mekanismer är portabla mellan kontexter men att för att förstå den kausala mekanismen, så måste vi också förstå kontexten -- och som vi har sett kan det vara ett komplext arbete, om man ska göra kontexten rättvisa. De tar Falletis (2005) artikel om decentralisering i olika typer av stater i Latinamerika som exempel, och argumenterar för att använda teori för att "guide our decisions about what aspects of context are likely to be relevant to causal explanation" (s. 1161). Den sista slutsatssektionen inleds effektfullt:

"In this article we argue that causal mechanisms by themselves do not cause outcomes to occur; rather, the interaction between causal mechanisms and context does. We see causal mechanisms as being ontologically different from intervening variables. Whereas variables measure attributes of specific cases, causal mechanisms uncover the underlying social processes that connect inputs and outcomes. As such, causal mechanisms are distinct from both inputs and outputs; they are portable and so may operate in different contexts. But depending on the nature and attributes of those contexts, the same causal mechanism could result in different outcomes.
The role of context in producing the outcomes that interest us poses challenges to all scholars, not least those who employ comparative histori-cal methods. Small-N comparative historical research is singularly well-suited to uncovering causal mechanisms (Bowen and Petersen 1999; Hall 2003), especially when we recognize that most social contexts comprise multiple, potentially unsynchronized, potentially causally important layers. Under such circumstances, how we define context is crucial for the validity of comparative historical causal explanations. An important implication of our understanding of causal mechanisms is that one commonly used tool for periodizing, namely using a critical juncture in one or two layers of context to signal the right start- or end-point for the analytical job at hand, may thwart attempts to arrive at good causal explanations." (s. 1161)

referens
Tulia G. Falleti och Julia F. Lynch (2009) "Context and Causal Mechanisms in Political Analysis", Comparative Political Studies 42 (9). Läs här.

fotnoter
[1] Så här resonerar de om definitionen av en kausal mekanism: "Political scientists of all stripes routinely use causal mechanisms to open the black box between inputs and outcomes in the social processes under study. Yet despite the importance and ubiquity of causal mechanisms in political scientists’ causal theories, there is surprisingly little agreement on what they are or how they work. In the first section of this article, we define causal mechanisms as relatively abstract concepts or patterns of action that can travel from one specific instance, or “episode” (Tilly, 2001, p. 26), of causation to another and that explain how a hypothesized cause creates a particular outcome in a given context." (s. 1145) 

[2] I en fotnot refererar de till deras artikel i Qualitative Sociology 2008 för mer diskussion om relationen mellan mekanismer och processer. 

[3] De pekar på Ekiert och Hanson (2003), George och Bennett (2005) och McAdam et al (2001) som tidigare forskning som låter mekanismer operera på olika nivåer. 

[4] De utvecklar: "There are three crucial implications. First, critical junctures and other starting points that hone in on the initiation of a single I → M → O pathway may miss the causal impact of things that do not change at all, or do not change at the same time as the critical juncture. Second, interactions between layers may be as important in producing outcomes of interest as any single causal mechanism. Finally, comparison across cases may call for different periodization strategies to ensure analytical equivalence of contexts." (s. 1158)

Mahoney om kausalitet

 

James Mahoney sammanfattar Barrington Moores klassiska förklaring till varför 

vissa länder fick liberal demokrati och andra inte

 

James Mahoney, professor i statsvetenskap vid Northwestern-universitetet i Chicago, är en av de där stora statsvetarna som håller på med historiska studier, jämförande metoder och de stora frågorna: när han skriver en programmatisk artikel, då läser jag med intresse! Tidigare har jag här bloggat om hans i mitt tycke briljanta artikel från 2000 om kausala strategier i studier med kvalitativa metoder, och hans namn har också dykt upp i en rad inlägg: om ett symposium om process tracing, om Slater och Ziblatts artikel om den jämförande metoden, om Jørgen Møllers mycket stimulerande artikel om att läsa historien framlänges eller baklänges, om Capoccia och Ziblatts artikel om den historiska vändningen i demokratiseringsstudier, och om Mats Bladhs artikel om spårbundenhetsanalyser i ekonomisk historia.

2008 publicerade Mahoney en artikel med den inte särskilt blygsamma titeln "Toward a Unified Theory of Causality". Det enande i titeln syftar på ambitionen att bygga en bro mellan fall-orienterad small-N-forskning och population-orienterad forskning; enligt Mahoney så tenderar fallbaserad forskning att resonera om kausalitet i form av nödvändiga, tillräckliga etc orsaker, medan den kvantitiva forskningen förstår kausalitet som "mean causal effects". Kan man översätta det ena sättet att resonera till det andra och vice versa?

"How can causation be both a process that enables or generates specific outcomes in cases and a statistical likelihood that operates probabilistically within a population? A unified theory should
tell us why there is no contradiction here and why (and if) we need such seemingly different understandings of causation at the case level and the population level. It should in fact provide the tools for translating the kind of causal language that is used at the case level into the kind of causal lan-
guage that is used at the population level (and vice versa)." (s. 413-414)

Så här introducerar han sin teori om kausalitet:

"The theory for unification that I propose is reductionist—it assumes that causal effects at the population level manifest themselves only insofar as causal processes are operating in the individual cases. The population level does not exhibit any “emergent properties” that cannot be reduced to (i.e., explained in terms of) processes that occur in the individual cases. Causation at the population level is thus epiphenomenal; case-level causation is ontologically prior to population-level causation. Although to some this bottom-up approach will seem obvious, the more common approach to achieve unification has been top-down: Scholars try to understand causation at the level of the individual cases using ideas that apply to the population level. As we shall see, this approach is fraught with problems..." (s. 414) 

Bland frågorna som han lämnar åt sidan är temporalitet, kausala mekanismer, och överföring av kausala effekter över tid.

Från denna introducerande diskussion går han vidare med att diskutera de två traditionerna. Fall-orienterad forskning försöker förklara särskilda utfall i specifika fall, t ex (Luebbert 1991) varför Europas länder under mellankrigstiden byggde antingen liberaldemokratiska, socialdemokratiska eller fascistiska regimer under mellankrigstiden. Eller varför Korea och Taiwan men inte Syrien eller Turkiet fick stark ekonomisk utveckling decennierna efter 1945 (Waldner 1999). Hur fungerar de kausala argumenten i denna typ av studier? Mahoney säger att det kanske vanligaste sättet att definiera kausalitet på fall-nivån är att anta att den fungerar som kausalitet på befolkningsnivå: som sannolikheter. Då är en viktig faktor som vi hävdar har kausal kraft, en "probability raiser". Detta är problematiskt eftersom sannolikheter måste härledas från populationer och att "causes that increase the probability of a given outcome in a population need not increase the probability of that outcome in any particular case" (s. 415). För exempel menar många forskare att ekonomisk utveckling ökar sannolikheten för demokrati, eller demokratisk stabilitet, men i forskningen om Sydamerikas auktoritära regimer på 1960-70-talen ses ofta den ekonomiska utvecklingen något som bidrog till framväxten av sådana regimer. Mer filosofiskt så är ju utfallet för varje enskilt fall 1 eller 0 vad gäller t ex demokrati eller inte, och kan man då applicera frekventistisk analys om sannolikheten för 1 eller 0? Mer konkret tar Mahoney fallet med Indiens demokrati, som utifrån argument om att fattigdom, etnisk heterogenitet, ojämlikhet, starka regioner m m ska försvåra för demokrati. Indien-forskare har pekat på Kongresspartiet som en starkt sammanhållande kraft för demokrati, men i andra kontexter har sådana "mass-incorporating parties" tvärtom skapat stabilt auktoritära regimer (Huntington 1968).

"Interestingly, case-oriented researchers suggest that some of the very factors that made democracy in India so subjectively surprising also explain why the Congress Party promoted democracy. Thus, hierarchical social structures and ethnic divisions led the Congress Party to adopt a “rule-based internal functioning” in the course of the nationalist movement (Varshney, 1998). The presence of a heterogeneous society also encouraged elites to incorporate into the party middle and rich farmers—actors who occupied a strategic position between landed elites and landless workers. In turn, internal bureaucratic functioning and a broad accommodationist alliance meant that the Congress Party was well poised to lead a peaceful and sustainable transition to democracy with independence. " (s. 416)

Alltså: faktorer som probabilistiskt sett försvagar chanserna för demokrati, fungerade i det faktiska indiska fallet gynnsamt för demokrati! Utifrån detta menar Mahoney att fallorienterad forskning inte kan operera med en förståelse av orsaker som "probability raisers", utan att 

"we will do better to adopt an orientation grounded in the philosophy of logic. From this orientation, it is common to define cause in the individual case as a variable value that is necessary and/or sufficient for an outcome. The idea that causality should be viewed as specifically necessary causation follows a long tradition going back to Hume (Goertz, 2003; Lewis, 1986). The approach captures the intuition that a cause is something that—when counterfactually taken away under ceteris paribus conditions—fosters a different outcome. For instance, Moore (1966) famously quips “no bourgeoisie, no democracy” (p. 418) to highlight the idea that a strong and independent bourgeoisie was necessary for a path to democracy in early modern cases. More recently, Weyland (1998) argues that profound crises were necessary for leaders to initiate “shock” plans of economic adjustment in the contemporary developing world; Tarrow (1989) asserts that deep, visible structural cleavages and political opportunities have been necessary causes of historical protest cycles; and Amsden (1992) contends that a relatively equitable distribution of income has been necessary for successful late industrialization. In these examples, the author believes that, in the absence of the cause, the outcome of interest would not have happened." (s. 417)

Detta är alltså nödvändig kausalitet: utan X, inget Y. Mahoney menar dock att denna approach missar möjligheten till tillräcklig kausalitet: om X, så också Y. En litteratur tillbaka till Hume menar att med nödvändig kausalitet kan man ta bort X och ändå få Y och då hade X ingen kraft i fallet, och vill istället definiera en orsak som något tillräckligt. Goldhagen (1997) menar till exempel att en tysk kultur av militant antisemitisk räckte för att motivera 1930-40-talets tyskar att mörda judar; nazismen och Hitler behövdes strikt talat inte för att ge upphov till det katastrofala utfallet. Mahoney menar dock att vi behöver ett mer finfördelat språk om kausalitet: det finns fler typer av orsaker än nödvändiga eller tillräckliga. Mackie (1965) introducerade förkortningen INUS: “the so-called cause is, and is known to be, an insufficient but necessary part of a condition which is itself unnecessary but sufficient for the result”. Exemplet är att en byggnad kan brinna ner (Y) antingen på grund av ett elfel (A) kombinerad med träväggar (B) eller på grund av bensin (C) förenat med en eldstad (D). Då kan vi skriva att Y = (A & B) v (C & D) där & står för logikens "och", v står för logikens "eller", och = står för tillräcklighet. "There is no necessary cause for the outcome; instead, alternative combinations are each sufficient." (s. 418) Barrington Moores (1966) analys av den liberala demokratins sociala ursprung är ett exempel på ett INUS-argument; Moore menar att antingen så får man liberal demokrati för att man har en stark borgerlighet allierad med aristokratiska eliter, eller en stark borgerlighet och en svag aristokrati. "Although a strong bourgeoisie is a necessary cause, the bourgeois–aristocratic alliance cause and the weak aristocracy cause are INUS causes." (s. 418) Detta kan man formulera som:

Y = X & (A v B)

där Y är liberal demokrati, X är en stark borgerlighet, A är en allians mellan borgerlighet och aristokrati, och B är en svag aristokrati. Varken A eller B är nödvändig eller, ensamma, tillräckliga, men de är INUS-orsaker i kombination med X. En mängd studier anvädner Qualitative Comparative Analysis (QCA) i dikotoma eller fuzzy set-versioner för att utforska den typen av förklaringar. (Jag har bloggat om QCA-forskning t ex i ett försök att förklara varför vissa länder införde kvinnlig rösträtt före andra länder.)

En alternativ version av "combinatorial cause" är SUIN-orsaker. En SUIN-orsak är en "sufficient but unnecessary part of a factor that is insufficient but necessary for an outcome (Mahoney, Kimball, and Koivu, 2007)." Här blir jag lite snurrig, så för tydlighetens skull citerar jag utförligt Mahoneys förklaring:

"Here the constitutive attributes of a necessary cause are treated as causes themselves. For example, a well-known theory holds that nondemocracy (i.e., a nondemocratic dyad) is necessary for war. There are various attributes that by themselves would constitute nondemocracy, including fraudulent elections, high levels of repression, and severe suffrage exclusions. By virtue of constituting nondemocracy all by themselves, each of these conditions is a SUIN cause of war. Fraudulent elections, repression, and suffrage exclusions are neither necessary nor sufficient for war, but rather factors that can constitute nondemocracy, which in turn is necessary for war." (s. 419)

I Moores analys var, som sagt, en borglig-aristokratisk allians och en svag aristokrati INUS-orsaker. Om Moore hade sett dem som delar av en tredje faktor, en politiskt underordnad aristokrati, hade de varit SUIN-orsaker: delar av en nödvändig orsak. Detta kan skrivas som:

Y = X & Z; Z = A v B

där Y är ett demokratiskt utfall, X en stark borgerlighet, Z en politiskt underordnad aristokrati, A en allians mellan borgerlighet och aristokrati, och B en svag aristokrati.

Sammanfattningsvis säger Mahoney att fem sorters orsaker används i fallorienterad forskning. En orsak kan vara:

1. nödvändig men inte tillräcklig
2. tillräcklig men inte nödvändig
3. nödvändig och tillräcklig
4. INUS 
5. SUIN

Om vi omfamnar en sådan förståelse av kausalitet, så lever vi i en deterministisk social värld: det finns förklaringar för varje utfall, och om forskarens förklaringar är ofullständiga och oklara så beror det på begränsningar i teorier, modeller, mått och data. (s. 420) Mot ett deterministiskt perspektiv står ett probabilistiskt.

Från detta går Mahoney vidare till den populationsorienterade forskningsdesignen. Där vill forskare inte förklara utfallet i specifika fall, utan generella effekter i olika populationer: vad har presidentialism för effekt på demokratisk konsolidering? (Cheibub 2007) Eller: i vilken utsträckning förklarar globaliseringen inkomstojämlikheten? (Garrett 1998) Designen liknar experimentell forskning och handlar mer om att skatta effekten av X på Y, än att förklara all variation i Y. King, Keohane och Verbas (1994, s. 76-81) berömda diskussion om "genomsnittlig kausal effekt" (β) är typisk för denna approach.

referens

James Mahoney (2008) "Toward a Unified Theory of Causality", Comparative Political Studies 41 (4/5), 412-436.

Hamburgs uppgång på 1600-talet

 

Panorama över Hamburg år 1682 av Peter Schenk den äldre. Från Wikipedia.

 

Under 1600-talets andra halva och 1700-talet steg Hamburg och London i den europeiska handelshierarkin efter att Amsterdam i det tidiga 1600-talet varit den ledande handelsstaden. Varför blev just Hamburg en så viktig handelsnod? Ekonomisk-historikern Erik Lindberg vid Uppsala universitet anför i en artikel från 2008 två existerande förklaringar: dels det gynnsamma geografiska läget i förhållande till stigande de Atlant-handlarna England, Nederländerna och Frankrike, dels har man anfört "a unique spirit of tolerance and freedom that made its civic-minded merchant-entrepreneurs able to profit from the expanding international trade". [1] 

Lindberg har invändningar mot båda typerna av förklaring. För den första menar han att det är något cirkulärt med förklaringen eftersom "its emergence as a marketplace was endogenous to the development of an urban hierarchy of commercial metropolises; it was not simply caused by external forces that acted to boost its commercial development." (s. 642) För den andra förklaringen menar han att en rad historiker kritiserat idén om en särskilt liberal och egalitär anda i Hamburg. Men han menar att Hamburg ändå utvecklade en unik politisk ekonomi (om än inte en politisk kultur) som välkomnade utländska handelsmän, vilket var positivt för den ekonomiska utvecklingen.

 

Hansans utbredning ca år 1400, från Wikipedia

 

Lindbergs studie jämför Hamburg med Lübeck, "the leading city of the mighty medieval Hanseatic League that declined into insignificance during the early modern period." (s. 643) Överlag så var hamnstäder de städer som växte fortast i Europa mellan 1500 och 1700 [2], men Lübeck stagnerade, så jämförelsen mellan två hansastäder som börjar med liknande institutioner är intressant.

Teoretiskt så griper Lindbergs studie in i diskussionen om institutioners betydelse för ekonomisk utveckling. Avner Greif menar att tillit och förutsägbarhet är nödvändigt för marknadsutbyten och att köpmänsgillen kunde erbjuda just det sociala samspelet för att skapa sådan förutsägbarhet och sänka transaktionskostnaderna. Lindberg menar dock att Greif och medförfattar dels fokuserat på medeltiden, eftersom de antar att köpmansgillena minskade i betydelse efter 1500, dels fokuserat på England och Holland som är två speciella fall från vilka man inte kan generalisera till Europa. En motsatt tolkning av köpmansgillena är att de snarare var snäva intressegrupper. Med referenser till Michael Postan (1973) och Sheilagh Ogilvie (1997) skriver Lindberg:

"The German Hansa, for example, was a result and not a cause of the great expansion of German trade in the fourteenth century. According to Postan, the prime reason for the Hansa’s existence was to maintain by political means that place in European trade it had won for itself in the preceding epoch. Similarly, the great expansion of proto-industries in central Europe between 1500 and 1800 in many places strengthened, rather than broke down, corporate institutions such as communities, craft guilds, and merchant guilds." (s. 646)

Vi kan alltså, menar Lindberg, inte utgå från att handelstillväxt leder till effektiva institutioner. Innan han börjar med jämförelsen av Hamburg och Lübeck sätter han dem i kontext: 

"The Baltic area produced huge quantities of grain, timber, flax, hemp, iron, and other raw materials that supplied the west European armies, navies, and civilian populations. The production of these basic goods took place in the vast regions surrounding the Baltic Sea, stretching far into Russia, central Europe, and Scandinavia. Swedish iron, Polish grain, Baltic hemp and flax, Russian leathers—all were produced in the Baltic hinterlands and later transported along the rivers that flowed into the Baltic and Arctic Sea. In return, salt, wine, raisins, spices, and  bullion flowed eastward. Important trading cities developed at the mouths ofthe great rivers: Hamburg and Lübeck in northern Germany, Danzig and
Ko¨nigsberg in Prussia, Riga and Reval in the eastern Baltic, Stockholm in Sweden, and Archangelsk and St Petersburg in Russia, together with several minor towns. These cities were part of larger urban networks that included London and Amsterdam, as well as cities in Southern Europe. " (s. 646)

Lübeck och Hamburg var centrala i Hansan under medeltiden, med Lübeck som solklar "huvudstad" för hela förbundet. När Hansans handelsnätverk tappade mark förlorade Lübeck sin centrala plats i nordeuropas hadnel, och från mitten av 1400-talet fungerade staden inte längre som länken mellan Östersjön och Västeuropa. Holländarnas uppgång var delvis på Hansans bekostnad och de spelade ut Lübeck mot andra Hansastäder. I slutet av 1400-talet var holländska köpmän ledande i Östersjöhandeln och i slutet av 1500-talet tog de också kontroll över den lönsamma kryddhandeln.

På 1300-1400-1500-talen var Hamburg och Lübeck ungefär lika stora, men under 1600-talet ökade Hamburgs befolkning till runt 75 000 medan Lübecks stagnerade till runt 25 000 år 1700. Lübeck fortsatte stagnera under 1700-1800-talen medan Hamburg växte till runt 100 000 år 1800 och runt 200 000 före 1900. Hamburg ligger på floden Elbe som kopplar östra Tyskland till Nordsjön medan Lübeck ligger vid den mindre floden Trave som flyter ut i Östersjön; dock hade Lübeck från 1398 tillgång till Elbe genom Stecknitz-kanalen. Både Lübeck och Hamburg låg ganska långt från de viktigaste marknaderna, och Lindberg menar att geografin inte ensam kan förklara Hamburgs uppgång som en global marknadsplats. (s. 649) Till detta måste vi också, menar Lindberg, lägga den inhemska politiska ekonomin. Lübeck införde 1605 hårda regler mot utlänningar och icke-Hansa-köpmän för att verka i staden, för att utesluta konkurrens, först bara för vissa varor (spannmål och lax) men sedan också för den viktiga kopparn. (Restriktionerna sprang bland annat ur att Lübeck stöttat Sigismund i kampen om Sveriges tron, men att han förlorade mot Karl IX som hotade att bestraffa Lübeck och andra allierade till Sigismund.) Dessa restriktioner skadade en del lokala köpmän som gick miste om affärsmöjligheter, men stöttades av det största och viktigaste köpmansgillet, Schonenfahrer. (s. 651) Stadens råd var i Lübeck dominerat av en liten grupp patricier, "a handful of families living on different forms of rent" (s. 652) och inte förrän 1669 fick borgare rätt att delta i styret av stadens finanser.

"The conflicts between merchants and council in Lübeck reveal the funda-mental conundrum of most early modern cities. The council was unable to defeat the merchants on political or military grounds because they financed the council’s activities through their taxes. Any council threats toward the
merchants were thus not credible." (s. 653)

På 1660-talet hade staden en fiskal kris, och de ständiga krigen hotade stadens oberoende. För att klara dessa problem och det danska hotet nådde stadens olika eliter 1669 en ny kompromiss om hur makten över staden skulle delas. Patricierna fick igenom en begränsning av hur många köpmän som fick vara med att styra staden, en begränsning som kvarstod till det revolutionära året 1848, men köpmännen fick åtminstone något inflytande.

Hamburgs uppgång började däremot med att man 1529 fick en ny konstitution, Langer Rezess, och att man bjöd in engelska köpmän för att handla i staden. Den nya konstitutionen innebar en maktdelning där bogarna fick inflytande över stadens råd och från 1562 fick de också makt över alla skatter i staden, något i princip unikt under denna absolutismens tid i Europa. Man omorganiserade också gillena; 1523 skapades ett enda köpmansgille. 1558 skapades en ny börs där gille-privilegier inte gällde. "The presence of foreign merchants meant better business opportunities on the Exchange, even for local merchants. A social structure emerged that was closer to Amsterdam’s than to those of Hamburg’s old sister cities within the Hanseatic League." (s. 656) Det stora insalget av utlänningar, inklusive de av minoritetsreligioner, var kontroversiellt i staden och ledde till många konflikter, men inte desto mindre var Hamburg mer inkluderande än till exempel Lübeck.

Lindberg börjar sin slutsatsdel med att konstatera att det institutionella om ekonomisk utveckling är gammalt; han citerar Montesquieu som hävdade att "Great commercial enterprises are not for monarchies, but for the government of many." (s. 661) DeLong och Shleifer (1993) fann också en korrelation mellan städers tillväxt före industrialismen och graden av icke-autokratiska institutioner, och Borth och Weingast (1989) gör ett liknande argument för England efter 1688-89. Jämförlesen mellan Lübeck och Hamburg stödjer också en sådan tolkning av den ekonomiska utvecklingens bestämningsfaktorer.

 

referens

Erik Lindberg, "The Rise of Hamburg as a Global Marketplace in the Seventeenth Century: A Comparative Political Economy Perspective", Comparative Studies in Society and History 2008;50(3):641–662. Läs här.

fotnoter

[1] Här refererar Lindberg följande studier: J. A. Faber. “Structural Changes in the European Economy during the Eighteenth Century as Reflected in the Baltic Trade,” in, W. G. Heeres et al., eds., From Dunkirk to Danzig: Shipping and Trade in the North Sea and the Baltic, 1350–1850 (Hilversum, 1988),; K. Newman, “Hamburg in the European Economy, 1660–1750,” Journal of European Economic History 14, 1 (1985): 57–93, 77; H. Liebel, “Laissez-faire vs. Mercantilism: The Rise of Hamburg and the Hamburg Bourgeoisie vs. Fredrick the Great in the Crisis of 1763,” Vierteljahrschrift für Sozial- und Wirtschaftsgeschichte 52 (1965): 207–38, 208.

[2] Referensen här är  Paul Bairoch, Cities and Economic Development: From the Dawn of History to the Present
(London, 1988).

Schumpeter och Weber om kapitalismens dynamik

 

Webers Wirtschaftsgeschichte, publicerad postumt 1923, i engelsk översättning. Ett av de mer materialistiska verken av den "sene Weber"

 

Weber uppfattas ofta som en idealistisk teoretiker, som menade att protestantismens (mer specifikt kalvinismens) askes banade väg för kapitalbildning och därmed kapitalism, och som står i kontrast till den materialistiske Marx, föregångaren med vilken Weber så ofta gick i dialog. Randall Collins med flera har dock hävdat att den idealistiske Weber är en missuppfattning, som inte minst bygger på att den engelskspråkiga världen, så viktig för det akademiska världssamfundet, framför allt läst just Protestantiska etiken och kapitalismens anda, medan det tog lång tid innan Ekonomi och samhälle översattes.

Cambridge-sociologen Geoffrey Ingham fortsatte 2003 i en debatt med Richard Swedberg detta argument. Ingham menar att den disciplinära arbetsdelningen, där Weber framför allt hamnat hos sociologerna, gjort att man missat de ekonomiska aspekterna av Webers tänkande. Ingham menar att Swedbergs arbete med att återintroducera ekonomisk sociologi är ovärderligt, men att "His re-reading of Weber and Schumpeter’s ‘classics’ is weakened by an incomplete escape from the disciplinary constraints of a socio- logical tradition of which he is quite rightly critical." (s. 298) Ingham inriktar sig framför allt på Swedbergs argument att det hos Weber och Schumpeter finns ett "puzzle" i vad som egentligen driver kapitalismen framåt, står för dess dynamik. [1]

Schumpeter levde under Methodenstreit, metodstriden mellan den historiska skolan och neoklassiska formalister, och attraherades av de formella modellerna, men menade samtidigt att dessa inte kunde förklara ekonomisk tillväxt och förändring. Med sin The Theory of Economic Development försökte han utveckla ett dynamiskt alternativ. Weber försökte å sin sida med Protestantiska etiken ge en förklaring till den kapitalistiska dynamikens ursprung/genes, men inte dess fortblivande. Swedberg (2002) fokuserar i sin jämförelse av Weber och Schumpeter på deras fokus på entreprenörer och entreprenörskap, och Ingham introducerar denna diskussion så här: 

"In his reading of Weber, entrepreneurs are held to possess a ‘new economic mentality’ that, for example, enables them to break out from the traditionalism of the ‘putting out system’ and bring about factory production. ‘Modern capitalism had come into being in the textile industry’. Swedberg repeatedly insists that the transition is the result not of ‘a change in the economic institutions’, but of a change in mentality. In this regard, his ‘new introduction’ is quite consistent with mainstream sociology’s longstanding emphasis on ‘motiva- tion’ and ‘meaning’. For a correction of this tendency, one need only refer to Randall Collins’s gloss on Weber’s ‘last theory’ of capitalism, which is taken mainly, but not exclusively, from General Economic History (Collins, 1986). Here in Chapter XXX, nearly two decades after the publication of The Protestant Ethic, ‘The Evolution of the Capitalist Spirit’ is accorded a far less significant role than subsequent sociology has given it.
Swedberg’s account of Schumpeter’s The Theory of Economic Development is similarly narrow in its exclusive focus on the entrepreneurs’ role as the endogenous’ dynamic agency. Like Weber’s ‘charismatic’ leaders and Nietzsche’s ‘supermen’, the entrepreneur is some kind of ‘super-individualistic hero’ driven to innovate by a ‘dream’ and a ‘will’ (Swedberg, 2002: 234). In Swedberg’s interpretation of Weber and Schumpeter, the entrepreneurs and their spirit of capitalism are believed to appear ‘pretty much from nowhere’. Like technology, in mainstream ‘static’ economic analysis, they are introduced from ‘outside’ the model." (s. 299-300) 

Ingham menar att två frågor ställs av detta argument. Ett, kanske är det så att "the novelty and
creativity of social existence, as indeed Nietzsche implies, cannot be explained ‘sociologically’ (Runciman, 2000)". I så fall kan inte Swedbergs "puzzle" lösas sociologiskt. Men även om det är så, så följer en andra fråga: entreprenöriell aktivitet, till skillnad från en innovativ mentalitet, kan inte bara vara ett resultat av karisma eller vilja till makt. "In a practical sense, how is ongoing – that is, institutionalized – innovative activity possible?" (s. 300) Ingham menar att detta var en central diskussion för Schumpeter men att Swedberg helt missar den. "On one important level, The Theory of Economic Development should be seen as a heterodox economic ‘institutional’ analysis of the dynamic role of capitalist credit-money. Swedberg merely notes that the book contains chapters on ‘Credit and Capital’, ‘Interest on Capital’ and the ‘Business Cycle’, and comments that most people today don’t read them (2002: 232)!" (s. 300)

För Ingham står kreditsystemet i centrum för entrprenörskapet; han citerar Collins essä om Weber och Schumpeter där Collins menar att "innovation requires credit", och Schumpeter (1934) om att en ekonomisk agent "can only become an entrepreneur by previously becoming a debtor. . ." Schumpeter engagerade sig i penningteori bland annat i den postumt publicerade History of Economic Analysis (1954) som Ingham menar att Swedberg ignorerar. Där tar Schumpeter ställning för ett heterodoxt perspektiv på pengar, där banker inte bara förmedlar utan faktiskt skapar pengar, liksom Keynes som 1930 hävdade att ". . . there is no limit to the amount of bank-money which the banks can
safely create provided that they move forward in step." (cit. 301) För Schumpeter var utvecklingen av sådana banker (som Ingham refererar till som institutioner -- men är de inte snarare organisationer?) centralt för utvecklingen av kapitalismen, och Ingham menar att Weber hävdade att de utvecklades mellan 1300-talet och 1600-talet -- "– that is, in the period Swedberg believes that Weber considered to be dominated by ‘traditional’ commerce" (s. 302) Schumpeter lyckades dock aldrig fullt ut försona sig med sin "credit theory of money" utan var frusterarad med vad han hade kommit fram till, som stod i strid med hans lojalitet mot walrasiansk, neoklassisk analys, vilket gjorde att han aldrig kunde avsluta vad han refererade till som sin "money book". (cit. 302)

Webers analys av pengar har i princip ignorerats, menar Ingham, till och med av Collins som Ingham i övrigt hyllar. Till exempel så nämner Swedberg (2002) i sin diskussion av ‘Weber’s Later View of Capitalism’ kapitlen om pengar och banker i General Economic History (1923). I dessa kapitel tar Weber ställning för en historistisk ekonomisk analys: det fanns banker i antikens ekonomer, men de var inte kapitalistiska.

"Pre-capitalist banking activity involved money changing where domestic and foreign coins circulated together; making payments at a distance; and intermediation between depositors. This latter role developed further in Rome, where current account deposits became the means for clearing debts. But Weber points out that this was to avoid the difficulties created by an erratic money supply that was largely dependent on the supply of booty. In other words, the Roman banks did not lend and, thereby, create new deposits of circulating money in the manner of the modern capitalist banking system. In an aside, which was surely addressed to the economic ‘theorists’, Weber warns in his discussion of pre-capitalist banking that ‘one must not think in this connection of bank notes in our sense, for the modern bank note circulates independently of any deposit by a particular individual’."

I Wirtschaftsgeschichte diskuterar Weber Bank of Englands utveckling och hur dess nya funktioner stimulerade kapitalismens utveckling, och han argumenterar att en sådan utveckling inte skedde i Indien eller Kina. Weber: "The creation of national debts and an effective taxation system with which to service the interest was a result of a ‘memorable alliance between the rising states and the sought-after and privileged capitalist powers that was a major factor in creating modern capitalism . . .’ " (cit. 305)

referens
Geoffrey Ingham (2003) "Exchange. Schumpeter and Weber on the Institutions of Capitalism: Solving Swedberg’s ‘Puzzle’", Journal of Classical Sociology 3 (3), 297-309. Läs här.

fotnoter
[1] Detta är en intressant doktrinhistorisk kommentar: "The question was a characteristic bone of contention between ‘historians’ and ‘theorists’ during the Methodenstreit, and, to this day, the relationship between ‘static’ and ‘dynamic’ analyses remains a contested issue in economic theory. In the earlier period, academic economics’ mainstream paradigm became based on the ‘statics’ of exchange and distribution, as construed with the methodology of ‘marginal utility’, ‘supply and demand’ and ‘perfect competition’.3 In their different ways, Schumpeter and Weber saw that this economic ‘theory’ could not explain one of capitalism’s definitive characteristics – its capacity for dynamic innovation and rapid growth." (s. 298)