måndag 4 april 2022

Weber, inte Marx

Max Weber (1864-1920), porträtterad 1918. 

Foto från Wikipedia.


Vad är, från en ekonomisk-historisk ståndpunkt, värdet av Marx, jämfört med ”borgerlighetens Marx”, Weber? Jag (=en enkel ekonomisk-historiker) ser på Marx som en fortsättning på Smith och de klassiska ekonomerna. Smiths centrala värde för ekonomisk-historiker tänker jag är fokuset på marknadernas och arbetsdelningens betydelse för den ekonomiska utvecklingen på sikt. Arbetsdelning möjliggör specialisering vilket möjliggör produktivitetstillväxt vilket möjliggör ekonomisk utveckling. Sidenvägen, Hansan, Medelhavet som handelsområde – alla oumbärliga för en grundkurs i ekonomisk historia. [1] Jag tror att ”smithiansk tillväxt” förekom även före industrialismen och att spänningen mellan denna positiva kraft, och de malthusianska bojorna, är den huvudsakliga motsättningen i förindustriell ekonomisk utveckling.

Också Marx var, vill jag mena från mitt snäva perspektiv, en storartad teoretiker av arbetsdelningen. Det europeiska samhälle som Marx levde i var ett präglat av än mer internationell ekonomisk integration (genom kolonialism så väl som på fria villkor) än det som Smith var en del av. Marx är känd för mycket och jag är egentligen bara intresserad av en snäv aspekt av hans verk: jag ska försöka förklara hur. Sven-Eric Liedman menar i Motsatsernas spel (1977) att marxister har gjort anspråk på vetenskaplig originalitet på åtminstone fyra områden. De är de följande:

  1. Teorin om den materiella produktionen, i synnerhet den kapitalistiska;
  2. Teorin om förhållandet mellan materiell produktion och andra samhälleliga företeelser (den materialistiska historieuppfattningen);
  3. En allmän världsåskådning på specialvetenskapernas grund;
  4. En kunskaps- och vetenskapsteori. [2]

Ettan och tvåan brukar föras samman under rubriken historiematerialismen, de båda andra räknas med en term som myntats av Georgij Plechanov till den dialektiska materialismen. De två filosofiska aspekterna faller helt utanför mina intressen, medan de två första båda har med ekonomisk historia att göra. Och jag tycker att det är intressant och produktivt att dela upp dem som Liedman gör. För jag tycker att marxistisk nationalekonomi, punkt 1 ovan, tenderar att vara dogmatisk, repetitiv, metodologiskt snäv, och ointressant. (Det kanske också är talande att jag håller med EP Thompson i hans klagomål att Kapitalet är en bok om kapital, men borde vara en bok om kapitalism. [3]) Det är inte lockande att ägna decennier åt att belägga att profitkvoten alltid har en fallande tendens, även när den inte faller. I makroekonomi är jag keynesian – bland ekonomisk-historiska böcker jag läst nyligen så tycker jag att både Jonah Levys Ages of American Capitalism (2021) och Adam Tooze Crashed (2018) var utmärkta exempel på keynesianismens användbarhet för historiska studier, även om Tooze har en heterodox och transnationell version. När jag läst den marxistiska kritiken (exempel) av Pikettys ojämlikhetsforskning, som väl går ut på att Piketty har en ”ytlig” approach till ojämlikheten, så känner jag också verkligen att jag är Pikettyan, inte marxist. Min approach till jämlikhet är helt enkelt så ytlig att jag tycker att det är viktigt med lika förutsättningar – detta liberala grundvärde – och att jag tror att en viss grad av jämlika förhållanden är nödvändigt för att uppnå jämlika förutsättningar.

Medan marxistisk historieskrivning, den materialistiska historieuppfattningen, ofta är insiktsfull och relevant: några av mina favoritverk, som Arno Mayers Persistence of the Old Regime eller Blackbourn och Eleys Peculiarities of German History är om inte marxistiska så starkt influerade av marxismen. I att koppla samman kultur, politik och ekonomi (inte på ett deterministiskt sätt), i att intressera sig för maktförhållanden i alla dessa sfärer och hur de interagerar. Den Marx som jag är intresserad av är kanske då snarare den Marx som visar sig i Den tyska ideologin (1845-46) eller Louis Bonapartes artonde Brumaire (1852) snarare än den som finns i Kapitalet, undantaget de historiska kapitlen som de om arbetsdagen eller om den ursprungliga ackumulationen. [4] 

Det finns i alla fall en sak i Kapitalet som jag vill plocka upp, i relation till Smith. Vi vet alla att de brittiska klassiska ekonomerna var en av de huvudsakliga inspirationskällorna för Marx (och att Kapitalets undertitel är ”Kritik av den politiska ekonomin”). På ett ställe i band ett av Kapitalet så diskuterar Marx hur arbetet är den unika vara som skapar mer värde – arbetsgivaren betalar X kronor i lön, men arbetaren producerar X+ kronor i värde i gengäld, och skillnaden är mervärdet, grunden till kapitalägarens vinst. Själva arbetsprocessen är profitens ursprung och Marx beskriver därför målande hur vi ska lämna marknadsplatsen (”denna larmande och ytliga miljö, som var och en kan överblicka, och som står öppen för alla”) och i stället ge oss in i fabriken, 

”produktionens hemliga verkstad, över vars port står skrivet: No admittance except on business. Här skall det visa sig, inte bara hur kapitalet producerar, utan också hur det själv produceras. Profitens hemlighet skall äntligen avslöjas.” 

Marx kontrapunkt mellan marknadsplatsen, där ”köpare och säljare av en vara, t.ex. arbetskraft, handlar endast i enlighet med sin egen fria vilja. De ingår avtal såsom fria, juridiskt jämbördiga personer.” och arbetsplatsen, där chefens auktoritet råder över arbetarna, är som jag ser det en konkret bild i det lilla av den stora skillnaden mellan Smith och Marx. Marx såg liksom Smith marknadens och kapitalismens revolutionära kraft – berömt beskrivet, snudd på hyllat, i Kommunistiska manifestet – och själva idén om smithiansk tillväxt är inte oförenlig med Marx. (Även om det i samband med Brennerdebatten blev väldigt känsligt att kallas "smithiansk marxist"!) Vad Marx – den Marx som jag fokuserar på, punkt 2 i Liedmans uppställning ovan – däremot fokuserar på i högre grad än Smith, är däremot den vertikala relationen på marknaden: kapitalägare mot arbetare. Också det ett slags arbetsdelning, men om man ska tro Marx skapad genom vräkningar, expropriering och andra våldsmedel. I en grundkurs i ekonomisk historia pratar man oundvikligt om kolonialismen, imperialismen, slaveri och annat ofritt arbete. Också kolonialism och slaveri är arbetsdelning, men med tvång och våld – inte smithiansk tillväxt utan exploatering som enklare förenas med Marx samhällssyn.

Eller Webers. Weber (1864-1920) och Schumpeter (1883-1950) konkurrerar om titeln ”borgerlighetens Marx” [5] och båda är ofrånkomliga i översiktskurser i ekonomisk historia. När jag undervisar använder jag Weber framför allt i hans resonemang om statens våldsmonopol och behovet av institutioner som reglerar ekonomin. Men jag undrar om han inte kan ersätta eller komplettera Marx fokus på tvång och våld också mera allmänt. Weber har ibland ett rykte som ”idealist”, som någon som menar att idéer styr historien, men det verkar egentligen komma från att det var just hans bok om den protestantiska etiken och kapitalismens uppkomst som varit mycket populär, och att hans större verk om Ekonomi och samhälle inte översattes till engelska förrän 1968 [6] – den anglofona receptionen av tänkare från icke-engelskspråkiga områden kan ju påverka receptionen också i helt andra språkområden, som det svenska. Webers tes om den protestantiska etiken var inte menad som ett generellt hävdande av idéers betydelse, utan som något mer specifikt: Weber var intellektuellt omnivor och gjorde ömsom idéfokuserade, ömsom ytterst materiella analyser. [7] Det är just Webers krassa, materialistiska samhällssyn som attraherar mig, men befriad från marxismens idéer om revolution, privilegierande av arbetarklassen eller proletariatet som centralt subjekt, och idé om att man genom en politisk omvälvning skulle kunna upplösa samhällets motsättningar. Jag tror som marxisterna, och som Weber, att alla samhällen präglas av intressemotsättningar, men jag tror som Weber, kontra marxisterna, inte att detta är något som går att avskaffa, utan något som vi måste leva med. Se på Webers kriterier för vad som krävs för ett kapitalistiskt samhälle: 

(1)   privat ägande av produktionsmedlen, som också kan säljas på öppen marknad. Då kan kapitalets användande optimeras.

(2)   fritt arbete; kapitalismen är omöjlig utan ett egendomslöst skikt "under the compulsion of the whip of hunger" att sälja sitt arbete.

(3)   handel på marknaden för inte hindras av irrationella begränsningar.

(4)   måste finnas "calculable law, both in adjudication and in publc administration". [8]

Arbetarnas “hungerns tvång” har historiskt varit en realitet – och är det fortfarande i många länder – men jag tror likt Weber, olikt Marx, att detta är en situation att hantera inom kapitalismen, inte genom att ersätta kapitalismen. Weber menade att "any notion of abolishing the domination of man over man by whatever sort of socialist system by however attenuated forms of 'democracy' is utopian". [9] Kapitalismen präglas, menade Weber i 1900-talets början, av “the subjugation of the workers under the domination of the employers”. [10] Bekant för alla som studerat arbetarhistoria eller företagshistoria: se till exempel John Bernström på Separator i Stockholm under 1900-talets första decennier. [11] Men det kommunistiska experimentet i Östeuropa måste väl sägas ha bevisat Weber rätt när han hävdade att en socialistisk revolution inte skulle lösa detta problem, utan bara skulle byta ut härskarna till byråkrater. 

Just därför motsatte sig Weber 1919 under den tyska revolutionen alla förslag på förstatliganden och talade istället för återgång till konkurrenskapitalism; vi måste ha entreprenörer som Thyssen och Stinnes som dynamiska element i ekonomin, menade Weber. Jag är mer socialdemokratisk än vad nationalliberalen Weber var, men samtidigt närmre Weber än Marx: ekonomier utan privat ägande och utan entreprenörskap har aldrig fungerat. Vad jag uppskattar med Weber är att han medger hur dålig kapitalismen i hans egen tid, 1800-talets slut och 1900-talets början, är, men utan att fantisera om att något helt annat system vore bättre. Så tidigt som i sin installationsföreläsning i Freiburg menade Weber att lycka och fred inte står att finna på denna jord. Det är kanske att gå väl långt, och jag tror att Wolfgang Mommsen har rätt när han säger att Weber hade en idealiserad bild av 1800-talets konkurrenskapitalism, men de parametrar som Weber arbetade inom i sina samhällsekonomiska analyser – entreprenörskap och privat ägande är nödvändiga för en fungerande ekonomi, men alla ekonomier rymmer orättvisor och ojämna maktförhållanden – tror jag är helt produktiva att arbeta inom. Man kan, säger Mommsen, se Marx och Weber som två tänkare med samma centrala problem: hur man kan ha en värdig mänsklig existens i ett industrisamhälle. En avgörande fråga sedan 1800-talet, och en där Weber ger ett mer övertygande svar än Marx gör. [12]

Kapitalismens motsättningar bestod enligt Weber inte bara av arbetsgivarens dominans över arbetaren. Weber och Schumpeter hade också det gemensamt – också med Marx, förstås – att de såg företagen och deras relationer mellan varandra som politiska. Randall Collins talar om en konvergens mellan Weber och Schumpeter “on the business organization as a locus for struggle over power and alliance”.  Schumpeter beskrev entreprenören som strävande efter en egen privat sfär av kontroll, ett eget baroni, och diskuterade hur konkurrensen mellan företagare inte bara var något ”rent ekonomiskt” utan också en sfär av politiska förhållanden. [13] 

En annan aspekt som jag verkligen uppskattar med Weber är hur hans klassmodell, till skillnad från Marx, är användbar för att studera agrara samhällen. Marx med följare tenderar att fokusera väldigt hårt på ägandet av produktionsmedlen och se den centrala skiljelinjen som den mellan de som äger och de som inte äger. Jag håller helt med om att det är en viktig skiljelinje -- den kunde vara skillnaden mellan liv och död i ett jordbrukssamhälle -- men jag tycker inte att en ägare av en närbutik eller en småbonde nödvändigtvis är privilegierade eller mäktiga. [14] Webers begrepp om "marknadssituation" är då användbart för att se hur småbönder som äger små gårdar -- dvs produktionsmedel -- ändå kan ha en svår situation och att det är intressant att studera denna grupp och deras organisering och solidaritet, som i S M Lipsets klassiska bok om bönderna i Saskatchewan.

Man kommer inte undan Marx som historisk figur: en av 1800-talets stora politiker och ideologer, och en av de stora samhällsteoretikerna. Men som jag försökt förklara tror jag egentligen att Marx styrkor – alltså det som jag ser som hans styrkor, en dynamisk historiematerialism – också finns hos Weber, men utan Marx nackdelar: engagemanget för en revolutionär politik, den konstiga nationalekonomin, med mera. Rent krasst hade Weber också en enkel fördel mot Marx: han levde senare, och kunde influeras av Marx och ta spjärn mot honom. Randal Collins menar också att den världshistoriska forskningen tog stora steg mellan Marx tid och Webers tid och att ”Weber was perhaps the first great master of the major institutional facts of world history”; Marx hade mycket klenare material att arbeta med. [15] Jag tror också likt Chris Wickham att det är viktigt att historiker håller kvar vid de stora frågorna om samhällets natur och utveckling -- kapitalism och feodalism, den ekonomiska utvecklingens drivkrafter, osv. -- som associeras med stora teoretiker som Marx och Weber. Utan de stora frågorna så hamnar vi i en mer knappologisk historieskrivning, som läget kanske är idag; Wickham beskriver situationen -- specifikt för medeltidshistoria -- som att "people are for the most part much less committed to stating what their long-range, strategic suppositions are, and, unless they do that, neither they nor anyone else will be able to interrogate them properly."[16]

Jag tror också att Weber och hans efterföljare – jag tänker främst på comparative historical sociology och historisk institutionalism – har det som ny-institutionell nationalekonomi, som var väldigt populär i ekonomisk historia på 1990-talet och det tidiga 2000-talet och satt sina spår i de existerande läroböckerna, har, men på ett mycket bättre sätt. Douglass C. North och andra institutionella nationalekonomer fokuserade för mycket på äganderätten som den enda institutionen, och hade en primitiv teoretisering av hur institutioner förändras. Liksom Weber slår Marx, så slår weberiansk historisk institutionalism också NIE.

Summa summarum kan man kanske säga att marxismen är alltför, exceptionellt bred för min smak. Jag håller med om den grundläggande historiematerialistiska insikten -- delad av Weber -- att historien utmärks av ojämlikhet och exploatering, men för det kan jag ju inte ställa upp på marxistisk nationalekonomi eller den politiska commitment till revolutionär politik som associeras med marxismen. Jag uppskattar Webers insikt om att vårt samhälle präglas av ojämlikhet i makt och ekonomiska resurser (och att de två hänger ihop) men att detta inte är något som kommer försvinna imorgon -- "politik är ett långsamt borrande i hårda brädor", etc -- och hans grund i jordbrukssociologin och större användbarhet för jordbrukssamhällen än vad Marx har. Kanske kommer det ett nytt inlägg inom kort om klassanalys specifikt och Weber kontra Marx.

 

Fotnoter

[1] Inte minst böcker av Stephen Epstein, Freedom and Growth (2000) och Jan de Vries, The Industrious Revolution (2008) övertygar mig om den smithianska tillväxtens realitet. Se också Epsteins kapitel i Maarten Prak (red) Early Modern Capitalism: Economic and Social Change in Europe 1400-1800 (Routledge, 2001). Här är jag verkligen anti-marxist i det att jag, likt Smith och Weber, tror att det även före 1700-talet i England fanns ekonomiska förbättringar drivna av privatekonomiska incitament. För en framställning av den marxistiska analys som jag är starkt motsatt, se Ellen Meiksins Wood, The Origin of Capitalism (New York: Monthly Review Press, 1999)

[2] Sven-Eric Liedman, Motsatsernas spel: Friedrich Engels' filosofi och 1800-talets vetenskaper (Lund: Bo Cavefors Bokförlag, 1977) s. 35–52.

[3] Jag citerar Thompson ur Perry Anderson, Arguments within English Marxism (London: Verso, 1980), s. 60–61.

[4] Liedman (1977, s. 40) håller åtminstone delvis med Thompson: han säger att i Kapitalet och Grundrisse kommer historiematerialismen inte till uttryck "i hela dess vidd". "Kapitalet är inte en avhandling om förhållandet mellan kapitalistiskt produktionssätt och borgerligt samhälle eller borgerlig föreställningsvärld. Dess föremål är, som Marx betonar redan i förordet till första bandet, det kapitalistiska produktionssättet och de produktions- och kommunikationsförhållanden som motsvarar detta." Han hade förvisso från början en ambition att i Kapitalet också täcka andra produktionssätt, men blev inte så. "Kapitalet innehåller en teori om kapitalismen, alltså en teori om basen."

[5] Randall Collins, Weberian Sociological Theory (Cambridge UP. Reprint, 1990), s. 122.

[6] Se Stephen Kalberg, Max Weber's Comparative-Historical Sociology (Polity Press 1994), s. 15ff.

[7] Så här beskriver Jan-Werner Müller Webers berömda definition av staten: 

”He simply dened the state through the means it used, and arrived at one of the most quoted sentences in political science: ‘the state is a human community that (successfully) claims the monopoly of the legitimate use of physical force within a given territory’.

The emphasis on force tted well with Weber’s image of politics as perpetual conict, of social life as never-ending struggle (which, however, in Weber’s view, also put a premium on the capacity for compromise). But the more important point concerned the legitimacy of force. ...” 

Jan-Werner Müller, Contesting Democracy: Political Ideas in Twentieth-Century Europe (Yale UP, 2011), s. 26.

Angående Den protestantiska etiken så menar Collins, Weberian Sociological Theory, s. 35 att Weber var historicist, "in the sense of seeing history as a concatenation of unique events and unrepetable complexities" och att hans förklaring till kapitalismens framväxt så sett inte var någon teori alls utan en historiskt specifik analys.

[8] Collins, Weberian Sociological Theory, s. 24.

[9] Wolfgang J. Mommsen, The Political and Social Theory of Max Weber (Polity Press, 1989), s. 31.

[10] Mommsen, s. 36. Se också s. 61 Webercitat från 1917 om att avskaffande av privatkapitalismen aldrig skulle innebära "the destruction of the iron cage of modern industrial labour"; "the abolition of private capitalism would simply mean that the top management of the nationalized or socialized enterprises would become bureaucratic as well". Här kan man också tänka på Schumpeter om socialismens utmaning och kapitalismens dynamik. Detta diskuteras mycket intressant i Geoffrey Hawthorn, "Schumpeter the superior", London Review of Books 27 februari 1992.

[11] Jan O. Berg, På spaning efter en svensk modell: Idéer och vägval i arbetsgivarpolitiken 1897-1909 (Enebyberg: Berg Bild Rum och Färg, 2011), kapitel 3.

[12] Weber i “Politik als Beruf”: "only he who in the face of all this can say 'in spite of all!' has the calling for politics". Citerad ur Randall Collins, Weberian Sociological Theory, s. 2.

[13] Collins, Weberian Sociological Theory, s. 12–14.

[14] Här kan man fundera på om Marx och Engels hade en nedlåtande syn på bönder. Peter McPhee påpekar att Marx i sin ofta citerade sentens från 1852 om bönderna som en "säck potatis" hade en klausul -- mindre ofta citerad -- om att bönderna som röstade på Louis-Napoleon inte omfattade "the country folk who, liked up with the towns, want to overthrow the old order through their own energies." Citerat från Peter McPhee, The Politics of Rural Life: Political Mobilization in the French Countryside 1846-1852 (Oxford: Clarendon Press, 1992), s. 169. I vilket fall får man säga att Weber var mer inriktad på landsbygden: ett exempel är att han 1904 presenteraedr ett papper där han jämförde europeiskt och US-amerikanskt jordbruk i St Louis, på en konferens som var en del av Lousiana Purchases Exposition. Weber menade att USA-bönderna var kapitalistiska medan de europeiska inte var det.  Allan Kulikoff, The Agrarian Origins of American Capitalism (University of Virginia Press, 1992), s. 13.

[15] Collins, Weberian Sociological Theory, s. 38.

[16] Chris Wickham, "Memories of underdevelopment: what has Marxism done for medieaval history, and what can it still do?", i Wickham (red). Marxist History-writing for the Twenty-first Century (Oxford University Press, 2007). Citerad från s. 35.

Inga kommentarer: