Vilken roll spelar källkritiken för historiker nu för tiden? I ett temanummer av Historisk Tidskrift år 2005 ställde redaktören Lars M Andersson en rad frågor på detta tema:
Nilsson, professor emeritus i Linköping, inleder med en essäistisk text om var-dagshistoria och proffshistoria där tonen är rätt raljant och jag inte riktigt förstår vad han vill säga. Han verkar inte övertygad av Roddy Nilssons postmoderna appell (s. 191), och han verkar tycka att Maria Ågren talar för en allt för ambitiös histoire totale. (s. 195) Rolf Torstendahls förslag att ersätta (faktisk) ”sanning” med (social) ”giltighet” lär, säger Nilsson, "inte tilltala fler än dem som räknar sig som makthavare i den internationella historikergemenskapen." (s. 196) Han "vidhåller på det hela taget min gamla åsikt, att den traditionella källkritikens (ackuratessprövningens) dominerande ställning bör vara självklar ”i alla sammanhang, där de berättande källornas frågeställningar sammanfaller med historikerns”." (s. 202) Gentemot Maria Ågrens beskrivning att de flesta historiker idag arbetar med källor som de klassificerar som kvarlevor, så menar Nilsson dels att distinktionen berättande källa/kvarleva är tveksam, dels att historiker borde jobba mer med berättande källor, gå i dialog med det förflutnas människor och de berättelser de själva skapade.
Rolf Torstendahls, professor emeritus i Uppsala, artikel "Källkritik, metod och vetenskap" är desto tydligare. Han börjar så här:
Han menar att historievetenskapen har minimikrav och optimumnormer. Minimikraven är:
"På senare år förefaller det som att källkritiken har fått maka på sig. Allt fler historiker använder källor ur kvarleveaspekten och de källkritiska resonemangen, om de över huvud taget förs, tenderar att ges allt mindre utrymme i avhandlingar. Vad beror denna utveckling på? Är den en följd av ”vändningen mot språket” eller är poststrukturalismen bara en behändig syndabock? Behöver källkritiken moderniseras, uppdateras, rent av vidgas? Är källkritiken ett uttryck för sunt förnuft? Är den en förutsättning för historikernas sanningsanspråk? Hur skall vi förhålla oss till sanningskravet? Har det rentav blivit dags att utmönstra det ur historievetenskapen?" (s. 186)Temanumret innehåller artiklar av Göran B. Nilsson, Rolf Torstendahl, Arne Jarrick, Roddy Nilsson, Maria Ågren, Eva Blomberg och Audur Magnúsdóttir.
Nilsson, professor emeritus i Linköping, inleder med en essäistisk text om var-dagshistoria och proffshistoria där tonen är rätt raljant och jag inte riktigt förstår vad han vill säga. Han verkar inte övertygad av Roddy Nilssons postmoderna appell (s. 191), och han verkar tycka att Maria Ågren talar för en allt för ambitiös histoire totale. (s. 195) Rolf Torstendahls förslag att ersätta (faktisk) ”sanning” med (social) ”giltighet” lär, säger Nilsson, "inte tilltala fler än dem som räknar sig som makthavare i den internationella historikergemenskapen." (s. 196) Han "vidhåller på det hela taget min gamla åsikt, att den traditionella källkritikens (ackuratessprövningens) dominerande ställning bör vara självklar ”i alla sammanhang, där de berättande källornas frågeställningar sammanfaller med historikerns”." (s. 202) Gentemot Maria Ågrens beskrivning att de flesta historiker idag arbetar med källor som de klassificerar som kvarlevor, så menar Nilsson dels att distinktionen berättande källa/kvarleva är tveksam, dels att historiker borde jobba mer med berättande källor, gå i dialog med det förflutnas människor och de berättelser de själva skapade.
Rolf Torstendahls, professor emeritus i Uppsala, artikel "Källkritik, metod och vetenskap" är desto tydligare. Han börjar så här:
"Källkritiken är ett mäktigt instrument. Man behöver bara titta på vad som allmänt godtogs som historiskt om svensk medeltid kring 1820 och hur samma period beskrevs kring 1950 för att konstatera, att mycket stoff försvunnit eller fått en annan plats. Även i översiktliga och populära framställningar har en ny syn slagit igenom. Och det är viktigt att den slog igenom. " (s. 209)Men han ser inte källkritik som en universallösning: "Källkritiken är en metod, eller snarare en uppsättning av metoder, som skall appliceras på ett visst sätt i bestämda situationer. En metod. Det finns flera metoder." (s. 209) Torstendahl är inte nöjd med läget i landet:
"Det finns en källkritisk fundamentalism i Sverige. Med fundamentalism menar jag att det finns historiker som menar – och det har funnits än fler i det relativt nära förflutna som har menat – att det är källkritiken, som gör historikern. Utan källkritik ingen vetenskapsman/-kvinna i historia, men med källkritik är han eller hon helt acceptabel. I denna källkritiska fundamentalism intar Sverige en särposition i det internationella historiska vetenskapssamfundet. Internationellt har källkritiken ingalunda fått detta utrymme i den historievetenskapliga diskussionen, som den har i Sverige. Inte ens i de nordiska grannländerna är den lika basal i uppfattningen av vad historisk vetenskap är. Inte på kontinenten, där man dock har en lång tradition i användandet och utvecklandet av källkritik. Det var ju därifrån den kom och det var där den fick sin etablerade utformning genom metodläroböcker eller handböcker av Ernst Bernheim å den ena och Charles-Victor Langlois och Charles Seignobos å den andra sidan.1 Inte heller i Ryssland är källkritik själva lösenordet för vetenskapen, trots att man där regelmässigt har särskilda professurer med inriktning mot ”källkunskap” och metod. Minst av allt har källkritiken fått den centrala position den har i Sverige i Storbritannien eller USA, där det inte ens finns ett ord för källkritik. Ändå blomstrar historievetenskapen i dessa länder." (s. 209-210)En rejäl bredsida! Hur han ramar in källkritiken är väldigt intressant:
"alla metoder kräver en filosofisk bas – vad är det man anser att man skall åstadkomma genom att använda metoden i fråga? Det är en fråga som man bara kan besvara i termer av kunskap och vetenskap, det vill säga man måste ha en vetenskapsfilosofisk utgångspunkt och en epistemologi som ger ledning till att förstå vad den metodiska bearbetningen av vissa empiriska data ger för slags resultat." (s. 210)Källkritiken, säger Torstendahl, är en metod: ett medel för att nå ett mål. Jag tolkar det som att att han gör poängen, och det är en bra poäng, att den inte hjälper historikern att ställa bra frågor, att göra intressant forskning. [1]
Han menar att historievetenskapen har minimikrav och optimumnormer. Minimikraven är:
- logisk konsistens
- empirisk prövbarhet
- beaktande av allt relevant material
- inre sammanhang (koherens) i framställning av resultaten
- nya resultat (inte bara upprepning av vad som redan är känt)
Källkritiken och andra metoder fångas i denna typologi upp av den empiriska prövbarheten: läsaren ska själv kunna söka upp de angivna källorna och med dem prova argumentet i den lästa studien. Men källkritiken är bara en del av vad Torstendahl kallar "det stora metodpaketet":
- källkritiken med alla dess regler (inte bara t ex tendenskritik)
- statistisk metod ekonomisk metod (t ex för prisjämförelser)
- intervjumetod (oral history)
- etnologisk/socialantropologisk metod (utöver intervjumetod)
- idéhistorisk metod (i den mån den kan preciseras)
- flera specifika samhällsvetenskapliga metoder (från sociologi och statsvetenskap mm)
- flera specifika beteendevetenskapliga metoder
Källkritiken är nödvändig, men alls inte tillräcklig: så kanske man kan sammanfatta Torstendahls argument. Och att det därför är problematiskt om doktorander i historia bara får lära sig källkritik, och inte mer specifik metod: "Den källkritiska fundamentalismen har inneburit att unga historiker ibland fått lära sig källkritik, men inte mer." (s. 216)
Maria Ågren, professor i historia i Uppsala, menar i artikeln "Synlighet, vikt, trovärdighet – och självkritik. Några synpunkter på källkritikens roll i dagens historieforskning" [2] att en anledning till att den "traditionella källkritiken – här förstådd som närhets-, beroende- och tendenskriterierna – varit så framgångsrik är väl inte bara att den står för det sunda förnuftet utan även att den har fästs i vissa distinkta verbala uttryck, som gör att det går att tala om den." (s. 251) Det finns alltså en pedagogisk del i detta: genom att sätta ord på hur man agerar självkritiskt, går det också att tradera kunskapen om metoden.
Så här resonerar Ågren när hon definierar källkritik:
Synlighet handlar om att tänka kritiskt om vilka historiska händelser och företeelser som egentligen lämnat spår i de källor som finns kvar idag. Staten har skapat en stor mängd källor som har med skatt att göra, och detta belyser förekomst och uträckning av de saker som beskattats, men inte av en mängd andra viktiga fenomen, som arbetsdelningen inom hushållen. Ifall en kategori av brott enligt källorna plötsligt minskar kraftigt, så betyder det inte nödvändigtvis att de brotten blev mindre vanliga, utan kan istället betyda förändrad registrering eller kategorisering av brott, mindre effektiv brottsbekämpning, etc. Ågren formulerar tre regler om synlighet som hon menar förtjänar samma status som probersten som närhet-beroende-tendens: "(a) Allt i samhället är inte lika synligt i källorna. (b) Det är sällan slumpen som avgör vad som syns och vad om inte syns, utan här spelar samhälleliga maktförhållanden in. (c) Av det faktum att något inte syns i källorna, kan man inte dra slutsatsen att det inte alls har förekommit." (s. 253-4) Det här är en bra poäng om de här olika kriterierna och deras roll i forskningsprocessen:
Diskussionen av kriteriet vikt börjar så här: "Göran B Nilsson betonade 1973 att när det gäller kvarlevor så är det deras relevans och representativitet som skall skärskådas, snarare än närhet, beroende och tendens. Är den information vi får fram ur källan relevant, med tanke på frågan, och visar informationen på något typiskt för det dåtida samhället?" (s. 257) Ågren menar att ordet "vikt" fungerar bättre än "representativitet", eftersom det senare antyder att man helt enkelt ska leta efter det mest typiska av alla fenomen. Historiska fenomen kan vara viktiga att forska om, även om de inte var så typiska eller vanliga. Det här håller jag med om till hundra procent:
fotnoter
Maria Ågren, professor i historia i Uppsala, menar i artikeln "Synlighet, vikt, trovärdighet – och självkritik. Några synpunkter på källkritikens roll i dagens historieforskning" [2] att en anledning till att den "traditionella källkritiken – här förstådd som närhets-, beroende- och tendenskriterierna – varit så framgångsrik är väl inte bara att den står för det sunda förnuftet utan även att den har fästs i vissa distinkta verbala uttryck, som gör att det går att tala om den." (s. 251) Det finns alltså en pedagogisk del i detta: genom att sätta ord på hur man agerar självkritiskt, går det också att tradera kunskapen om metoden.
Så här resonerar Ågren när hon definierar källkritik:
"”Källkritiken är de kritiska test historikern använder för att avgöra om historiska påståenden är vetenskapligt användbara för ett bestämt syfte eller ej.”Så definierades källkritiken i Rolf Torstendahls metodbok från 1970, och det är den innebörden ordet fortfarande har, när det idag används av professionella historiker. Källkritiken betecknar en uppsättning metodregler eller mentala rutiner som historikern förutsätts följa i alla lägen, i syfte att förhindra förhastade slutsatser. Inskottet ”för ett bestämt syfte” är viktigt; det anger att det inte finns några i absolut mening bra eller dåliga källor, utan att deras användbarhet är beroende av frågeställningen.6 I överförd bemärkelse kommer källkritiken ofta att stå för nykter distans, skepsis och rigorös intellektuell självdisciplin – ”källan påstår A, och det vore väldigt frestande att ta fasta på detta, men jag gör det inte, för jag vet att källan saknar trovärdighet”." (s. 251)Detta är inte något som skiljer historikerna från andra vetenskaper, säger Ågren, utan tvärtom något som förenar historia och annan empirisk forskning. Jämförelsen med naturvetenskaplig eller medicinsk forskning är väldigt intressant:
"Källkritiken är med andra ord historikerns sätt att säkerställa validiteten hos resultaten. Inom andra empiriska vetenskapsgrenar kan validiteten ibland fastställas på andra sätt, men att den behöver fastställas är alltså något som förenar oss med andra vetenskaper, inte något som skiljer ut oss. Däremot kan det finnas skillnader i fråga om vilka konsekvenser validitetsprövningen får inom olika vetenskaper. Inom naturvetenskap och medicin brukar man, såvitt jag förstår, justera och modifiera experimentet, datainsamlingsmetoden eller instrumentet, tills dess att man är säker på att man verkligen mäter det man vill mäta. I historieforskningen är de praktiska möjligheterna att justera informationen ofta begränsade. Man kan önska att man hade haft tillgång till andra typer av data, men saknas sådana kan saken inte hjälpas. Konsekvensen av validitetsprövningen eller källkritiken blir då i stället att man förkastar frågan såsom varande omöjlig att besvara, eller – och det är mycket vanligare – att man formulerar om frågan så, att de påståenden och utsagor som står till buds blir användbara för ens syften." (s. 252)Källkritik är centralt, men det kan inte bara handla om att checka av kriterierna närhet, beroende, och tendens, säger Ågren. För att göra bra historisk forskning måste man snarare/också beakta tre andra kriterier: synlighet, vikt, och trovärdighet.
Synlighet handlar om att tänka kritiskt om vilka historiska händelser och företeelser som egentligen lämnat spår i de källor som finns kvar idag. Staten har skapat en stor mängd källor som har med skatt att göra, och detta belyser förekomst och uträckning av de saker som beskattats, men inte av en mängd andra viktiga fenomen, som arbetsdelningen inom hushållen. Ifall en kategori av brott enligt källorna plötsligt minskar kraftigt, så betyder det inte nödvändigtvis att de brotten blev mindre vanliga, utan kan istället betyda förändrad registrering eller kategorisering av brott, mindre effektiv brottsbekämpning, etc. Ågren formulerar tre regler om synlighet som hon menar förtjänar samma status som probersten som närhet-beroende-tendens: "(a) Allt i samhället är inte lika synligt i källorna. (b) Det är sällan slumpen som avgör vad som syns och vad om inte syns, utan här spelar samhälleliga maktförhållanden in. (c) Av det faktum att något inte syns i källorna, kan man inte dra slutsatsen att det inte alls har förekommit." (s. 253-4) Det här är en bra poäng om de här olika kriterierna och deras roll i forskningsprocessen:
"Frågan om vad som blir synligt i vilka källor, och varför vissa saker nästan aldrig syns, borde vara den första och mest grundläggande frågan inom källkritiken. När man kommer fram till frågor om närhet, beroende och tendens hos enskilda påståenden, har man redan lagt fast undersökningens perspektiv och lämnat åt sidan frågan om vad vi alls kan se av det förgångna." (s. 254)Kvinno- och arbetarhistorikers argument på 1970-talet för "den dolda historien" hade, säger Ågren, kunnat motiveras med det källkritiska argumentet om synlighet. "Att kvinnor sällan nämns i källorna, betyder inte att de inte varit närvarande. Frågan är om det inte hade varit till nytta för den källkritiska diskussionens livskraft om den sammankopplingen hade gjorts." (s. 255) Till skillnad från Nilsson så håller jag helt med Ågren i hennes plädering för en totalhistorisk ambition:
"Utvecklingen inom historieämnet sedan 1960- och 1970-talen har inneburit att kunskapsobjektet hela tiden har vuxit, i den meningen att det uppfattats som viktigt att utforska så mycket som möjligt av förgångna samhällen, inklusive de delar som tidigare setts som ointressanta eller som, till följd av bristen på källor eller bristerna i dessa, menats vara outforskbara. Vi har hela tiden accepterat att den helhet vi arbetar med innehåller fler aspekter och komponenter än vad man tidigare tänkt sig. Idag godtar vi i allt väsentligt att disciplinens uppgift är att skriva histoire totale (vilket självfallet inte betyder att varje enskild forskare måste göra det). Vi har med andra ord hela tiden ansträngt oss för att göra vår gemensamma uppgift allt svårare. Resultatet har, menar jag, blivit att man idag får beteckna kunskapsobjektet som komplexa helheter, i form av samhällen och/eller kulturer som inte längre finns. Trots detta, gör historikern dem till föremål för empiriska studier, genom att utnyttja spår. Ett viktigt mål med historikerns arbete är att analysera dessa helheter, både hur de fungerade som system betraktade och hur de förändrades." (s. 255)Det är inte så att varje enskild studie kan handla om det förgångna samhället som en helhet, men varje studie måste säga något om samhället i stort. Ågren menar att den fortlöpande kritiken av varandras arbeten också speglar en sådan bakomliggande föreställning:
"I värderingen av olika historiska arbeten kommer helhetsidealet ofta fram som en optimumnorm. Ibland talar man om att den historiska kontexten behöver bli tydligare i en avhandling, andra gånger säger man att återkopplingen från empirisk undersökning till övergripande frågeställning är bristfällig. Jag menar att det som regel handlar om samma sak, nämligen att man inte tycker att en författare lyckats utvinna tillräckligt mycket kunskap om helheten genom analysen av delen. Våra faktiska värderingar visar att vi omfattar ett ideal där helhetsförståelse är viktig." (s. 256)Ågren tar upp Steven Feierman, export på afrikansk historia, som menar att Braudel och Annalesskolan med deras insisterande på totalhistoria och ifrågasättande om de existerande källorna egentligen säger allt som finns att säga, verkar inspirerande för Afrikas historiker, som har än större källproblem i bemärkelsen en brist på "synlighet", men inte därför ingen historia att berätta och analysera.
Diskussionen av kriteriet vikt börjar så här: "Göran B Nilsson betonade 1973 att när det gäller kvarlevor så är det deras relevans och representativitet som skall skärskådas, snarare än närhet, beroende och tendens. Är den information vi får fram ur källan relevant, med tanke på frågan, och visar informationen på något typiskt för det dåtida samhället?" (s. 257) Ågren menar att ordet "vikt" fungerar bättre än "representativitet", eftersom det senare antyder att man helt enkelt ska leta efter det mest typiska av alla fenomen. Historiska fenomen kan vara viktiga att forska om, även om de inte var så typiska eller vanliga. Det här håller jag med om till hundra procent:
"Vi vill, och behöver, få veta om ett fenomen är vanligt, centralt och betydelsefullt, eller om det är ovanligt, udda och perifert. Vi behöver, kort sagt, veta om fenomenet är viktigt eller inte för besvarandet av vår fråga. Jag vill därför plädera för att man explicit bör erkänna betydelsen av att kritiskt granska ett fenomens vikt; det behöver inte innebära att vi försvär oss åt ett snävt kvantitativt sätt att bedöma vikten." (s. 257)Trovärdighet sammanfattar däremot de tre klassiska kriterierna (närhet-beroende-tendens). Efter att ha föreslagit sin nya triptyk för källkritikens centrala element, avslutar Ågren sin artikel med att diskutera betydelsen av att historikern inte bara är källkritisk, utan också kritisk, eller kanske snarare självreflekterande, gentemot sitt eget omdöme.
fotnoter
[1] Det är en sidofråga här, men jag tycker att Torstendahls perspektiv på intersubjektiv sanning, jag kommer att tänka på Habermas, är intressant: "Vad kunskapen är, är ingalunda en självklarhet, men denna typ av vetenskaplig kunskap uppstår genom att ”vi” tillämpar ett metodiskt normsystem. Normerna jag då talar om är av typen: ”Om du har ett material som ser ut så och så, bör du tillämpa följande förfaringssätt.…” Självklart är normer inga odisputabla sanningar och jag har i olika sammanhang försökt klargöra, att det är vetenskapssamhället som kollektiv, som avgör vilka de aktuella normerna är. Om det finns aktuella normer, så finns det inaktuella, och vetenskapssamhället avgränsar kollektivt – genom intern diskussion – vilka normer som är accepterade nu. Normsystemet är alltså en social produkt, och metoderna är ett uttryck för det (historiska) akademiska samhällets ståndpunkt i fråga om normer för hur kunskap inhämtas." (s.211)
[2] Ågren ger också en intressant översikt över diskussionen om källkritik sedan 1970-talet: "Jag får ibland intrycket att källkritiken idag uppfattas som något nödvändigt men litet tråkigt. Den utgör å ena sidan ett adelsmärke för historikern, men den verkar å andra sidan vara något som man snabbt vill få avklarat för att sedan kunna kasta sig över mer spännande frågor, ofta av teoretisk art. Intrycket får visst stöd av Birgitta Odén, som i sin artikel om källkritik i Nationalencyklopedien skriver att efter 1970 ”har intresset för källkritik svalnat i samma mån som urvalsproblemen, syntesförsöken och prövning av olika historiska teorier pockat på uppmärksamhet”. Mycket riktigt finns det inte så många svenska artiklar efter 1970 som försöker vidareutveckla källkritiken. 1973 skrev Göran B Nilsson sin inflytelserika artikel om hur de då nya socialhistoriska frågeställningarna och kvantitativa metoderna gjorde det nödvändigt att införa nya källkritiska proberstenar, såsom relevans och representativitet. 1988 argumenterade Christer Winberg för hur man bör gå till väga om man vill utveckla fältet historisk antropologi på ett källkritiskt tillfredsställande sätt; en central tanke hos Winberg var att man bör utnyttja uppgifter som framkommer en passant i materialet. 1991 hävdade Rolf Karlbom att källkritiken i dess weibullska tappning varit alltför bunden av en ålderdomlig form av bevisvärdering – den legala bevisteorien – och att svenska historiker skulle ha mycket att lära av juristernas numera fria bevisvärdering och av modern vittnespsykologi. Göran B Nilsson har sedan återkommit till källkritiken en gång till, och vissa andra insatser har gjorts; här tänker jag främst på viktiga diskussioner av källkritikutvecklande art som kan återfinnas i opponentrecensioner. Men bortsett från detta, verkar Odéns omdöme om fältet fortfarande vara riktigt. Källkritiken hör inte till det vi diskuterar mest intensivt, trots att disciplinen har utvecklats i nya riktningar under 1980- och 1990-talen. Vem har egentligen diskuterat huruvida dagens forskningsfrågor, om till exempel genus, diskurs, identitet och habitus, föranleder oss att omformulera och vidareutveckla källkritiken?" (s. 249-250)
[2] Ågren ger också en intressant översikt över diskussionen om källkritik sedan 1970-talet: "Jag får ibland intrycket att källkritiken idag uppfattas som något nödvändigt men litet tråkigt. Den utgör å ena sidan ett adelsmärke för historikern, men den verkar å andra sidan vara något som man snabbt vill få avklarat för att sedan kunna kasta sig över mer spännande frågor, ofta av teoretisk art. Intrycket får visst stöd av Birgitta Odén, som i sin artikel om källkritik i Nationalencyklopedien skriver att efter 1970 ”har intresset för källkritik svalnat i samma mån som urvalsproblemen, syntesförsöken och prövning av olika historiska teorier pockat på uppmärksamhet”. Mycket riktigt finns det inte så många svenska artiklar efter 1970 som försöker vidareutveckla källkritiken. 1973 skrev Göran B Nilsson sin inflytelserika artikel om hur de då nya socialhistoriska frågeställningarna och kvantitativa metoderna gjorde det nödvändigt att införa nya källkritiska proberstenar, såsom relevans och representativitet. 1988 argumenterade Christer Winberg för hur man bör gå till väga om man vill utveckla fältet historisk antropologi på ett källkritiskt tillfredsställande sätt; en central tanke hos Winberg var att man bör utnyttja uppgifter som framkommer en passant i materialet. 1991 hävdade Rolf Karlbom att källkritiken i dess weibullska tappning varit alltför bunden av en ålderdomlig form av bevisvärdering – den legala bevisteorien – och att svenska historiker skulle ha mycket att lära av juristernas numera fria bevisvärdering och av modern vittnespsykologi. Göran B Nilsson har sedan återkommit till källkritiken en gång till, och vissa andra insatser har gjorts; här tänker jag främst på viktiga diskussioner av källkritikutvecklande art som kan återfinnas i opponentrecensioner. Men bortsett från detta, verkar Odéns omdöme om fältet fortfarande vara riktigt. Källkritiken hör inte till det vi diskuterar mest intensivt, trots att disciplinen har utvecklats i nya riktningar under 1980- och 1990-talen. Vem har egentligen diskuterat huruvida dagens forskningsfrågor, om till exempel genus, diskurs, identitet och habitus, föranleder oss att omformulera och vidareutveckla källkritiken?" (s. 249-250)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar