tisdag 5 april 2022

Kyrkan och välfärdsstaten i Skandinavien

Martin Luther (1483-1546) porträtterad av Lucas Cranach d.ä. 1529, bild via Wikipedia

Luther: att tacka för/klaga på för den nordiska välfärdsstaten?


De skandinaviska länderna är lutheranska sedan 1500-talet, och byggde ambitiösa -- vissa skulle säga "universella" -- välfärdsstater på 1900-talet. Ett samband? Historikerna Pirjo Markkola (verksam i Tammerfors) och Ingela K. Naumann (verksam i Edinburgh) menar i en inledning till ett specialnummer på detta tema från 2014 att så är fallet, även om den statsvetenskapliga forskningen om välfärdsstater inte insett det:

"This Special Issue of Journal of Church and State makes an important contribution to welfare state debate and theory by countering the idea, particularly common in political science–based welfare state analysis, of the irrelevance of religion in welfare state development in the Nordic countries." (s. 2)

Deras litteraturöversikt börjar effektivt:

"Early welfare state research in the 1970 sand 1980s was well attuned to the key role of religion in the formation of modern societies, and thus also modern welfare states, developing the thesis that Protestantism in the Nordic countries had facilitated secularization and thus allowed for the state to take over the field of welfare provision. The Nordic welfare states were, in this sense, Protestant welfare states. The more contentious relationships between church and state in countries with majoritarian Catholic populations had led to delayed or residual welfare state development in continental Europe" (s. 3)
Här hänvisar de till Arnold J. Heidenheimer (1983) och Peter Flora (1983). Med forskning av Esping-Andersen, Korpi, Steinmo, Baldwin med flera under 80- och 90-talen glömdes religionen bort, menar Markkola och Naumann, och fokus hamnade på materiella intressen och skiljelinjer som välfärdsstatens formativa faktorer. På 1990-talet reviderade Kees van Kersbergen denna sanning:

"In an important study, Kees van Kersbergen demonstrated how class was not the only formative dimension in European welfare states, but how religious ethics and values as represented by Christian Democratic parties had left clear marks on the structure and content of social insurance and welfare programs in several continental and southern European welfare states. Thus, one could speak of a distinct Christian Democratic welfare state regime. However, the focus of thesewelfare state analyses that included religion was on Social Catholicism or Catholic movements; the Christian Democratic welfare state was, in this sense, a Catholic welfare state. “Religion” in European comparative welfare state studies in the 1990s became equated with Catholicism, while the perceived wisdom persisted that Protestantism in its various forms, or other religions for that matter, had played no role in the formation and development of European welfare states." (s. 4)

Efter Kersbergen har en mer jämförande forskning tagit form med företrädare som Thomas Bahle (1995, 2009), Sigrun Kahl (2005, 2006) och Bäckström, Davie, Edgardh och Pettersson (red) (2010). Vad gäller de nordiska välfärdsstaterna har Tim Knudsen (Den nordiske protestantisme og velfærdsstaten, 2000); Uffe Østergaard (“Lutheranismen, danskheden og velfaerdsstaten”, 2003), Annette Leis (Den kyrkliga diakonins roll inom ramen för två välfärdssystem, 2004) och Pirjo Markkola själv utforskat kopplingarna mellan religion och välfärdsstat. Många i denna litteratur utgår från Rokkans gamla modell över politiska klyftor från 1960-talet, där inte bara klass utan också stat-kyrka (och landsbygd-stad) ingår. Religionen spelar roll på flera olika sätt i denna litteratur:

"Sigrun Kahl, for example, points out how European welfare regimes reflect differences between Catholic, Reformed, and Lutheran social doctrines. Others argue that the role of religion in the development of the Western welfare states is not just a question of doctrine influencing policies. In particular, Philip Manow, Kees van Kersbergen, Thomas Bahle, and others have emphasized the importance of the absence of a religious cleavage in Scandinavia and the role of consensual church-state relations in allowing the expansion of public social policies. It is thus the consensual character in the relationship between the Lutheran churches and the state in Northern Europe that first made it possible for a generous Social Democratic welfare state to develop." (s. 5)

Manow och van Kersbergen har byggt den mest avancerade modellen för att ta in kyrko-stat-relationerna i analysen av välfärdsstaters framväxt, men Markkola och Naumann invänder också att deras ramverk "suffers from a certain static or instrumental approach to history and from overgeneralization" (s. 6). Mer specifikt så menar de att aktörerna i Manow och van Kersbergers ramverk bara är statliga aktörer samt de ekonomiska (fackföreningar, företag osv.) medan historisk forskning visar att kyrkor och andra religiösa aktörer i Norden var aktiva i "welfare provision" -- här pekar de på forskning av Annette Leis, Elisabeth Christensen (2006) och Pirjo Markkola själv (2000) om diakonin. Forskning om religiösa effekter på välfärdsstaten kan alltså inte bara kolla på partipolitiken utan också på andra aktörer (ref. Naumann 2006, 2012). "As the articles in this collection illustrate, the Lutheran Church was an influential voice in society in the Nordic countries and clergy were actively engaged in public discourse." (s. 6) 

Alla artiklar i deras special issue "start from a broad understanding of politics and examine public debates and discourses, rather than strictly party politics" (s. 7), och studerar debatter i tidningar, brevväxling och enskilda publikationer för att "reconstruct the positions of religious actors". En annan viktig poäng är att 1980-talets välfärdsstatsforskning -- och Esping-Andersen är den centrala personen här -- i hög grad fokuserade på socialförsäkringarna, och inte på utbildning, socialpolitik eller familjepolitik, områden fär kyrkorna var mera aktiva. Ett tredje bidrag gentemot den tidigare litteraturen är att inte se "kyrkan" och "religionen" som en enkel, förenad aktör, utan tvärtom se skillnader mellan olika typer av religiösa aktörer. I detta inkluderas också skillnader mellan olika varianter av den lutheranska doktrinen.

Redaktörerna beskriver den nordiska religiös-politiska bakgrunden så här:

"Research on the Nordic welfare state and Lutheran churches has highlighted the long history of state churches and the crucial role of the church in the historical formation of local administrations. Moreover, attention has been paid to several central teachings in Lutheran theology, such as the doctrine of work as vocation and the doctrine of the two kingdoms, clearly emphasized by the so-called Lundensian school of theology since the 1920s. Work as vocation is related to the principle of full employment in the Nordic welfare policies. This has been pointed out by Dag Thorkildsen, but Pauli Kettunen also notes “everybody’s right to follow the moral norm that everybody ought to work.” The Lutheran doctrine of the two kingdoms maintains that God rules the world through two kingdoms: the spiritual kingdom (das geistliche Regiment) and the secular or worldly kingdom (das weltliche Regiment). The spiritual kingdom is ruled by gospel and the worldly kingdom by law. In the latter, state, legislation, compulsion, and punishment are necessary instruments to uphold justice and order. Possibly, the doctrine of the two kingdoms makes the Lutheran Church open, or accepting of state welfare. The role of this doctrine appears central in the Nordic understanding of the church-state relations; however, interpretations are by no means undisputed. Over the decades, theologians, politicians, and social scientists have drawn differing conclusions regarding the significance of the secular kingdom for the Lutheran doctrine." (s. 9)

Detta är ju en väldigt intressant och viktig debatt, och de pekar på Harald Hallén, pastor och socialdemokratisk riksdagsman i Sverige, som en religiös aktör som stöttade välfärdsstatens utbyggnad, medan den norska biskopen Eivind Berggrav var motsatsen, en religiös aktör som starkt motsatte sig välfärddsstaten, som han såg som en totalitär stat som underminerar moralen och tar monopol på uppgifter som hörde hemma hos familjerna. (Här hänvisar de till forskning av Aud V. Tønnessen  i detta specialnummer och annanstans och till Jørn Henrik Petersen, Klaus Petersen, och Nils Gunder Hansens bok I himlen således også på jorden? Kirkefolket om velfærdsstaten og det moderne samfund (2006), och till Petersen, Petersen och Kolstrup i detta specialnummer. Jfr också Petersen och Petersens artikel från 2013 om "kirkefolket", som jag bloggat om här.)

Markkola och Naumann pekar också på skillnader mellan de nordiska länderna. Thorkildsen ser Sverige och Finland som en del av den högkyrkliga traditionen, men Danmark och Norge som lågkyrkliga. Reformationen var mer direkt statskontrollerad i Danmark och Norge, medan kyrkan behöll mer självständighet i Sverige och Finland. 1700- och 1800-talens nya religiösa rörelser hade olika utveckling och förutsättingar ide olika länderna: i Norge gav Dissenters' Act 1845 rätt att bilda nya kristna kyrkor och 1891 total religiös frihet för kristna och judar, i Danmark gavs religionsfrihet stegvis efter grundlagen 1849, men i Sverige och Finland gick det långsammare. " In Sweden the long conformity to Lutheran tradition was loosened in 1860 when the first Dissenters’ Act was passed, but full freedom of religion was not granted until 1951." (s. 11) Att utvecklingen mot religionsfrihet var långsammare i Sverige och Finland kopplar Markkola och Naumann till kyrkans högkyrkliga natur i dessa lädner, och de menar med Thorkildsen att Svenska kyrkan var den som var mest skeptisk mot "revivalism" och att just därför frikyrkorna blev allra starkast i Sverige, och polariseringen mellan dem och statskyrkan allra kraftigast.

 

Naumanns egen artikel i specialnumret börjar kraftfullt:

"What does religion have to do with the Swedish welfare state? “Nothing” has been the established view among social scientists. “Everything” has been the response by some scholars in recent years. Social scientists maintain that the Swedish welfare state is, in essence, a Social Democratic welfare state, its comprehensive and generous welfare provision mirroring the principles and politics of Social Democracy, which was long the dominant political force in modern Sweden. If concerned with religion at all, researchers have pointed to the absence of religious cleavages in Swedish party politics and thus their irrelevance for welfare state development." (s. 36, ref till den sista meningen är John D. Stephens 1979 och Kaspersen och Lindvall 2008)
Så här beskriver hon Esping-Andersens tes, och  hennes beskrivning pekar nog på något problematiskt i E-A med efterföljares approach:

"According to this account, core features of Swedish welfare—universalism, an emphasis on equality and public social service provision—reflect the interests and redistributive aims of the labor movement and the Social Democratic Party’s ability to forge class alliances." (s. 37)

Vad jag ser som problemet med Esping-Andersens tes här är kanske inte bristen på kyrka per se, utan på problemet när man ser socialdemokratin som en alltför homogen aktör över tid och "universalism" blir ett slags buzzword och sammanfattning för socialdemokratins (homogena) historiska strävan. Det blir ett slags teleologi med "universalism" som slutstation, snarare än "universalism" som en efterhandskonstruktion som beskriver vissa drag som utvecklats på 1930-talen och efterkrigstiden. Detta tycker jag nog att Klas Åmark rätt elegant redan dekonstruerat i sin bok Hundra år av välfärdspolitik från 2005, som snarare arbetar inifrån E-A-paradigmet än från ett kyrkoperspektiv. [1] I alla fall, så går Naumann vidare med att sammanfatta kritiken mot "the Social Democratic thesis" på ett mycket intresseväckande sätt:

"Political scientist Tim Knudsen, for example, argues that the Lutheran Church was centrally involved in creating this homogeneity in linguistic and religious terms. Further, he identifies how the historic institutional and administrative structures developed by the Lutheran state church provided a fundamental precondition for the universal welfare state. Particularly in the figure of the local pastor, who took on both secular and spiritual functions in the agrarian communities, a link between state and society was created and a basis laid for the development of the expectation that the state should be responsible for social welfare. Historian Uffe Østergård goes even further still, maintaining that there is a strong ideological link between the Social Democratic policy visions and Lutheranism in Nordic countries. He argues that the focus on full employment and on social security for all, characteristic of the Nordic welfare states, mirror two central ideas in Lutheranism: daily work as the fulfillment of God’s vocation and a “priesthood of all believers,” the latter promoting a culture of equality where large social differences become unacceptable. The Nordic welfare state, according to Østergård, is de facto a “Lutheran welfare state” based on “secularized Lutheranism.”" (s. 37-38)

Spontant blir jag väldigt skeptisk mot både Knudsens och Østergårds argument som de presenteras här. Knudsens argument, eftersom de skandinaviska länderna var lutheranska i 400 år utan att utveckla en välfärdsstat. De välfärdstjänster som förmedlades delvis genom kyrkan på 1800-talet, eller åtminstone med den lokala prästen eller kyrkoherden som en inflytelserik person, var i ett jämförande perspektiv inte särskilt ambitiösa, och med tanke på kyrkans makt i Sverige, så hade de kunnat bygga en mer ambitiös välfärdsstat om de hade velat -- men det gjorde de inte. Välfärdsstaten byggdes inte förrän med en start på 1910-talet och mer ambitiöst från och med 1930-talet, vilket sammanfaller med ett ökat folkligt inflytande på politiken och arbetarklassens rösträtt -- inte med någon förändring i kyrkans roll (annat än ett minskat kyrkligt inflytande). Att förklara en förändring (välfärdsstatens uppkomst) med en konstant (en inflytelserik kyrka sedan 400 år) verkar metodologiskt problematiskt, minst sagt.

Gentemot Østergård handlar min skepsis mot det refererade resonemanget framför allt om att det missar frågan: vad är det som är distinkt med en socialdemokratisk välfärdsmodell? Är det att folk lönearbetar? Nej, folk lönearbetar i alla länder i världen. Att det lönearbetats i den socialdemokratiska välfärdsmodellen framstår inte som så intressant att förklara, och användningen av tvångsarbete under 1800-talet (se också Rahikainens mycket intressanta revisionistiska artikel) visar på den viktiga skillnaden mellan arbetets reglering och förhållanden på 1800-talet (stark kyrka, svag arbetarrrörelse) och 1900-talet (mellan-stark kyrka, stark arbetarrörelse): denna skillnad är mer intressant att förklara än vad förekomsten av hög sysselsättningsgrad i sig är. Att uppnå full sysselsättning genom tvångsarbete för jordlösa framstår inte som socialdemokratisk politik i Esping-Andersens anda. Inte heller vad gäller jämlikhet framstår Østergårds argument som övertygande: om kyrkan var så egalitär i Norden, varför hade då Sverige (inkomster, förmögenhet), Norge och Danmark extremt hög ojämlikhet i inkomster och ägande i slutet av 1800-talet? Det tycker jag inte tyder på "a culture of equality where large social differences become unacceptable".

Naumann konstaterar också att Knutsen och Østergård har ovanligt radikala tolkningar av lutheranismens betydelse för de skandinaviska välfärdsstaten. Mer moderata argument görs av historiker som bygger på Rokkan-traditionen, där kyrka--stat-relationen som sagt är en av politikens grundläggande skiljelinjer:

"For example, Sigrun Kahl points to the indirect influence of the Lutheran ethical doctrine that led the Lutheran Church to accept the development of poor relief and early welfare state programs. In the same vein, Philip Manow and Kees van Kersbergen, while describing the absence of religious conflict in Swedish party politics, emphasize the positive contribution of the Lutheran Church to the development of the Swedish welfare state by not opposing, or even welcoming, the introduction of state welfare. And Thomas Bahle more specifically relates the extensive public service provision in the Swedish welfare state to the nonconflictual and consensual nature of church-state relations in Sweden." (s. 39)
Detta perspektiv är inte ömsesidgt uteslutande i förhållande till "the Social Democratic thesis", men lägger till religionen och kyrkans roll i politiken. Naumann säger att vi förutom en "socialdemokratisk klassallians" (Esping-Andersen) kanske också borde tala, i en svensk kontext om en "stat-kyrka-allians" eller till och med en "socialdemokratisk stat-kyrka-allians". Varför skulle då en sådan konsensussituation ha uppstått?

"such relations are not self-evident with a Social Democratic government. In fact, Swedish Social Democracy was closely linked to the social movements that opposed the “ancient regime,” including the Swedish Church, and harbored strong antireligious and anticlerical sentiments. [17, ref Olsson 1993; Claesson 2004; Tingsten 1941.] Many Lutheran clerics were no less critical of Social Democracy and its vision of modern society. [18, ref Sören Ekström 2003; Karl J. Höjer 1952.] Thus, strong tensions between the government and the  Lutheran Church could have been expected when the Social Democratic Party (SAP) became a leading political force. Why, then, was there not more open conflict? How did the SAP government and the Lutheran Church negotiate their relationship?" (s. 39-40)

Så elegant presenterar Naumann sina forskningsfrågor. För att besvara frågorna zommar hon in på 1900-talets första decennier och framför allt 1920-30-talen, som hon högst rimligt betecknar "a formative phase in Swedish welfare state history": inte perioden när välfärdsstaten verkligen byggdes ut (det skedde mer efter andra världskriget) men när politiska skiljelinjer drogs, allmän rösträtt implementerades, och SAP-bondeförbundet-alliansen byggdes. Naumann arbetar i Rokkans tradition, säger hon, men vill revidera den på två sätt. Först, genom att visa att relationen mellan kyrka och stat i Sverige under välfärdsstatens uppbyggnadsfas inte var så konsensusinriktad som rokkanianer sagt (Bäckström 2000; Bahle; Manow och van Kersbergen 2009), utan snarare "a period of strong contention". Och för det andra, genom att visa hur skiljelinjerna efter klass och religion ömsesidigt påverkade varandra. Metoden är en "process-oriented historical approach" vilket låter högst rimligt för att undersöka kyrkans betydelse, och kanske inte helt olikt Petersen och Petersens studie av Danmark under efterkrigstiden.

Under 1800-talets andra halva fick frikyrkorna starkt fäste i Sverige, och den högkyrkliga Svenska kyrkan var starkt motsatt frikykorna. Denna religiösa skiljelinje (cleavage i Rokkans terminologi) påverkade också svensk politik: 1910 tillhörde 22 procent av riksdagsmännen en frikyrka. Naumann pekar på att förutsättningarna för konsensus mellan politik och kyrka de facto var dåliga vid 1900-talets början.

"A consensus would come relatively easily between the government and the church when both recruited from the same national elite and both supported the same social order, as was the case during most of post-reformatory history in Sweden. However, it is a bit less obvious in a situation when, in effect, the usurpers—those that want to overthrow the old order—take over the house, as was the case when the Liberals and SAP came into power in the early twentieth century." (s. 42) [2]
Kaspersen och Lindvall (2008) menar att religionens roll vis-a-vis välfärdsstatens uppbyggnad desarmerades genom att kommunreformen 1862 tog ifrån socknarna plikterna om fattigvård och skola, vilket under 1900-talet främjade tillväxten av en välfärdsstat. Gentemot detta pekar Naumann på att kommunernas skolstyrelser fortfarande i början av 1900-talet alltid leddes av kyrkoherden, eftersom den kristna utbildningen sågs som en central roll för skolan. (s. 43) Också inom sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg var kyrkan och religiösa organisationer, framför allt diakonin, aktiva in på 1900-talet, och t o m i ökande grad. 1940 tillhandahölls bara 7 procent av barnomsorgen av staten, med resterande 93 procent av privata initiativ, ofta religiösa sådana. På dessa områden hade politikerna dock ökande ambitioner på 1930-talet, vilket ledde till konflikter mellan dem och kyrkan. Statsvetaren Karen Anderson, verksam i Dublin, har en lite annan tolkning: hon menar att kyrkan under 1800-talets andra hälft blev allt mer kritisk mot välfärdspolitik och bara accepterade socialpolitiken vid 1900-talets början, vid vilken tidpunkt liberaler och socialdemokrater redan börjat "äga frågan" om socialpolitiken. Naumann är inte helt övertygad av denna tolkning: hon menar att kyrkan ännu hade en mycket stark position i samhället vid 1800-talets slut och hade kunnat göra mer om de ville, men att problemet för dem snarare var att kyrkan var en så heterogen aktör, med olika åsikter och attityder vis-a-vis politiken.

Det tidiga 1900-talet var en spräcklig tid vad gäller välfärdsprogram i Sverige. "The existing social
insurances and social policies were rudimentary and in many respects still a continuation of the poor law tradition." (ref. Åmark 2005; Olsson 1993) Inom Svenska kyrkan var attityderna till ökande välfärdsstatliga åtgärder och utgifter mycket skiftande. Så här beskriver Naumann polariseringen mellan frikyrkor och statskyrkan vid 1900-talets början vad gäller politik och välfärdsstat:

"It was predominantly laypeople who were active in the free churches of the nineteenth century, challenging both the hierarchies of the Lutheran Church as well as the political order of traditional society with its estates. Religious revivalism, therefore, not only led to claims for religious freedom but also demands for political freedom such as the right to assembly. The Swedish Church was, from the outset, hostile toward Pietists and to the emergence of free churches. According to Thorkildsen, the Swedish Lutheran Church was a High Church, a conservative, orthodox church that did not tolerate individualistic, revivalist tendencies in the parishes. Many Lutheran clerics tended to align themselves with political conservatism and the attempt to preserve the traditional social order, though some showed more social interest. /.../ the Swedish Church’s generally conservative stance fuelled the ongoing alienation of parts of the population from official Lutheranism, and the church’s reaction to religious revivalism caused strong polarization between the official state church and the free churches." (s. 47)
Frikyrkornas perspektiv på samhället var särskilt förenligt med liberala perspektiv, i opposition till såväl konservatismen som socialismen, och Naumann menar att

"The free churches attracted upwardly striving social groups in particular, such as shop clerks and craftsmen, both in rural and urban settings, who were important in the formation of a modern middle class. But some revivalist associations, for example the Salvation Army, were particularly popular with the urban working class." (s. 48, red Sidenvall och Thorkildsen)

Den kulturmiljö som frikyrkor och nykterhetsrörelse skapade, med betoning på disciplin, arbete, nykterhet och enkelhet, gynnade också arbetarrörelsens tillväxt. (ref Olsson 1993; Therborn 1989; Thorkildsen; Stråth.) Denna miljö främjade dock även liberalerna och i någon mån Bondeförbundet. Attityderna till statskyrkan i SAP var kluvna. En del såg statskyrkans representanter som klassfiender, medan andra ville tona ner konflikten mellan kyrka och stat; Naumann lyfter fram de ledande kyrkopolitikerna Arthur Engberg och Harald Hallén som exempel på de två hållningarna. Engberg var starkt kritisk mot statskyrkan och ville skilja på kyrka och stat, och var uppvuxen med en far som var baptist; själv var Engberg influerad av marxismen. Med åldern blev han mindre avfärdande till kyrkan; 1932 blev han ecklesiastikminister och minns idag för sitt engagemang i revideringen av psalmboken. Hallén var pastor i Arvika, aktiv i nykterhetsrörelsen och mellan 1911 och 1960 riksdagsman i andra kammaren. 1928 till 1932 satt han i partistyrelsen och delade också visionen om ett "folkhem" som märkte den perioden. 

Bo Stråth har visat hur centralt begreppet "folk" varit i modern svnsk politik, ett begrepp med skiftande betydelser och laddningar, men viktigt för många olika aktörer (Pettersson i Påboda använde det 1906, Rudolf Kjellén 1912, osv.) Hos t ex Kjellén fanns det ett inlån från tyskans Volk i användningen, men Lars Trägårdh (1990) påpekar att begreppet i Tyskland vanns av högern medan det i Sverige i och med Per Albins ledarskap vanns av socialdemokratin. (s. 51) Också inom kyrkan, inte minst med den s.k. ungkyrkorörelsen med Sundström, Billing, Björkquist med flera företrädare, vann folkbegreppet mark och de använde som slogan "Det svenska folket, Guds folk" och ville föra kyrkan närmre folket. (s. 52) Under 1910-talet snarare polariserades relationen mellan kyrka och arbetarrörelse, dock: 1914 stöttade en stor mängd kyrkmän bondetåget som mobiliserade 30 000 (inte bara bönder, som Naumann skriver) att protestera mot den liberala regeringen och hävda kungens makt. Detta provocerade i sin tur arbetarrörelsen som mobiliserade ett arbetartåg med 50 000 deltagare. I det tidiga 20-talet var SAP:s politik gentemot kyrkan, som förd i riksdagen, starkt kyrkofientlig. Men samtidigt kämpade på 1920 års partikongress Hallén för religiösa värderingar och en "folk-kristendom" Under 20-talet vände SAP också till en mer kyrkvänlig position, menar Naumann. Detta både som ett resultat av en allmän mjukare linje, mindre konfrontationssökande, och som en taktik: en alltför anti-religiös ställningstagande kunde skrämma bort potentiaella medlemmar och väljare, 

"as large parts of the SAP’s constituency were deeply immersed in the cultural climate of religious Pietism. The Protestant heritage was thus something the SAP could not easily ignore." (s. 54)

Det här är ju väldigt intressant, men jag hade velat ha en fördjupning och några exempel här (det citerade har inga fotnoter): kanske om hur SAP-politiker resonerade om deras väljargruppers förankring i kristendomen, men framför allt belägg om gräsrötters relation till religionen, kanske från självbiografier, brevväxlingar, romaner eller andra berättande källor.

Det var inte bara politikernas syn på kyrkan som förändrades under 1920-talet, utan även kyrkans syn på politiken. Inför kyrkmötet 1929 antog biskoparna ett förslag för ökad självständighet för kyrkan från staten, i ljuset av utvecklingen att en växande del av befolkningen inte var med i kyrkan, och att likställigheten mellan stat och kyrka alltså blev alltmer problematisk. Kyrkmötet skickade en förfrågan till regeringen om att tillsätta en statlig utredning som kunde undersöka frågan, men någon sådan utredning tillsattes aldrig, och SAP snarare stärkte politikens grepp över kyrkan efter att Engberg blivit ecklesiastikminister 1932. Engberg använde uttryckligen begreppet "folkkyrka" för att motivera att kyrkan skulle fortsätta vara en statskyrka. (s. 55-56) Under 1930-talet började kyrkan snarast försvagas som religiös-ideologisk aktör och blev mer av ett allmänkulturellt fenomen:

"the transformation of the Lutheran state church into a “people’s church” under Social Democratic rule began a secularization process of the church itself. The church accrued folkloristic elements as the bearer of a positively connoted cultural heritage. Protestantism in this process became increasingly a “cultural religion”—central in terms of Swedish peoples’ national identity but largely emptied of its religious meaning and practices." (s. 56-57)

Den nya arbetsrelationen mellan stat och kyrka innebar att kyrkan fick mer autonomi på vissa områden (socknarna) men mindre makt på andra (t ex välfärdspolitik).

Naumanns välskrivna artikel börjar också slutsatssektionen på ett effektivt och tydligt sätt:

"Does this account of Swedish state-church relations in the early twentieth century put into question the common characterization of the Swedish welfare state as a Social Democratic welfare state? No, it does not contradict general notions of the primacy of public welfare provision and of the dominance of Social Democracy in shaping this type of welfare state. But this article challenges simplistic assumptions about the cleavage structure and political constellations that led to this outcome." (s. 58)
Det tycker jag låter som en rimlig och viktig poäng. Jag tror att vi för att förstå välfärdsstatens historia på många sätt behöver gå bortom Esping-Andersens kraftfulla, intelligenta och väl genomförda konceptualisering från 1980- och 90-talen. Esping-Andersen fokuserade mycket på arbetarrörelsen som aktör och på allianserna mellan arbetar- och bondepartier på 1930-talet och jag tror visserligen att arbetarrörelsen förvisso spelat en central roll i skandinavisk modern historia, med stort förklaringsvärde för en mängd utfall på 1900-talet och framåt, men att vi inte för den skull får anamma en endimensionell konceptualisering av politiken, där den bara handlar om vänster-höger (med en särskild roll för bondepartier i Norden). Så sett kan diskussionen om relationen mellan religion och välfärdsstat i Norden också ses som ett led i vad idéhistorikern David Östlund (2003) kallat en nödvändig "avsossifiering av det nationella närminnet" -- ett bredare perspektiv på vår politiska historia som ser på de olika, mångfaldiga politiska aktörer som spelade roll för att utfallen blev som de blev.


referenser

Pirjo Markkola and Ingela K. Naumann (2014) "Lutheranism and the Nordic Welfare States in Comparison", Journal of Church and State. Läs här.

Ingela K. Naumann (2014) "Consensus, Conflict, or Compromise? Church-State Relations in the Swedish “People’s Home” During the 1920s and 1930s", Journal of Church and State. Läs här.

fotnoter

[1] Åmark skriver i sitt slutsatskapitel att: "Tanken på att det funnits en väl sammanhållen nordisk och socialdemokratisk välfärdsstatsregim är inte enkel att försvara i dagens forskningsläget, som hunnit bli betydligt mer omfattande och komplicerat än då Esping-Andersen skrev sin bok. /.../ Formeln 'en modell med fem undantag' står sig bättre än idén om att det finns en typisk nordisk -- eller socialdemokratisk -- välfärdsregim." (s. 282)

[2] Längre fram i artikeln skriver hon så här om Sveriges ancien régime: "What united all of the popular movements was their protest against the “old regime”—the rigid and conservative, preindustrial, and premodern social order upheld by the nobility, the bourgeoisie, and an orthodox state church; a deep concern with the social and spiritual conditions of human life; a striving for equality, solidarity, and justice; and the demand for greater democratization of society." (s. 46) Referensen här är Göran Therborns bokkapitel "'Pillarization' and 'Popular Movements'" från 1989, där han jämför rörelser och välfärdskapitalism i Nederländerna och Sverige.

Inga kommentarer: