Hur ska man mäta välfärdsstatens omfördelning?

Hur mycket omfördelar välfärdsstaten inkomster? Eller, annorlunda uttryckt: hur mycket minskar välfärdsstaten inkomstojämlikheten? Det enklaste sättet att svara på den frågan är att helt enkelt jämföra fördelningen (t ex uttryckt i en Gini-koefficient) av marknadsinkomster, alltså före skatter och transfereringar, med fördelningen (t ex Gini) av disponibla inkomster, alltså efter att inkomstskatten dragits av och sociala transfereringar lagts till. [1] Den enklaste versionen av den justeringen, med bara justering för skatter och inte för transfereringar, har Jakob Molinder och jag gjort för Stockholm 1870, 1880, 1900, 1910, 1920, 1930, 1950 och 1970. Den justeringen syns i figuren ovan: fram till 1930 är det i princip ingen skillnad mellan de två Gini-koefficienterna, vilket visar att inkomstskatterna inte var särskilt omfördelande, men 1950 och 1970 finns det en skillnad om 5-10 Gini-punkter.

Nationalekonomen Andreas Bergh har dock i ett par artiklar argumenterat för att detta (även om man tar hänsyn till transfereringar) är ett ogiltigt sätt att mäta välfärdsstatens omfördelande effekter. I abstract till en artikel i European Sociological Review från 2005 förklarar han tydligt vilka (de fyra) problemen är med denna approach:

"This paper identifies four sources of bias  in the pre/post-approach: 1) Welfare states redistribute both between individuals and between generations, 2) Labor supply responses vary between socio-economic groups and depend on taxes and transfers, 3) The redistribution within social insurance schemes depends on the correlation between risk and income, and 4) Welfare states use public education to influence the distribution of earnings capabilities." (s. 345)

Trots dessa problem är pre/post-approachen (jag lånar Berghs formulering, bra och tydlig som den är) standard i forskningen: "The pre/post approach is the standard approach to  measuring the redistributive effect of the welfare state, see for example Kakwani (1986), Mitchell (1991),
 Stephens (1995), Korpi and Palme (1998), Solera (2001),  Bradley etal. (2003) and Moller etal. (2003)." (s. 345) Detta trots att redan Uusitalo (1985) påpekade counterfactual-problemet.

De tre tidigare studier med pre/post-approachen som Bergh fokuserar på är Korpi och Palme (1998), Bradley et al (2003) och Moller et al (2003). Alla tre bygger i huvudsak på data från Luxembourg Income Study. [2] Korpi och Palme visar att graden av omfördelning korrelerar positivt med storleken på välfärdsstatens budget, och negativt med andelen behovsprövade stöd i välfärdsstaten (den s.k. "paradox of redistribution"). Bradley et al (2003) visar att marknadsojämlikheten (som jag använder som synonymt med pre fisc) korrlerar negativt med fackföreningarnas styrka och positivt med arbetslöshet och andelen kvinnoledda hushåll. Graden av omfördelning är relaterad till politiska variabler som förekomsten av vänsterregeringar. Dessa resultat bekäftas av Moller et al (2003) som studerar fattigdom istället för ojämlikhet. Bradley et al jämför pre-fisc och post-fisc-inkomstfördelning för medborgare i åldrarna 25 till 59 år, vilket Korpi och Palme också gör, men ibland med hela befolkningne. Moller et al använder samma metod men med ett fattigdomsbegrepp som är andelen hushåll under 50 procent av median-hushållsinkomsten.

Bradley et al menar att påståendet 'that the welfare state merely redistributes income across generations is wrong', men Bergh påpekar att det motsatta också gäller: välfärdsstaten omfördelar också mellan folk i olika åldrar (och mellan samma person över livscykeln), inte bara mellan rika och fattiga. Pre/post-approachen gör dock ingen distinktion mellan de två typerna av omfördelning; Bergh menar t ex att Korpi och Palmes resultat att det finns en korrelation mellan graden av omfördelning och "the relative size of the the redistributive budget" (? hur definieras det?) inte är så förvånande, med tanke på att de där kollar på hela befolkningen, inklusive studenter, pensionärer osv. Bergh: "Using this method, purely intra-individual redistribution will appear to be redistributive even though there is no inter-individual redistribution." (s. 347) Korpi och Palme visar visserligen att deras resultat håller även om man kollar bara på personer från 25 till 59 års ålder, och Bradley et al använder den definitionen från början för att undvika livscykelproblemet, men Bergh menar att det inte räcker för att bli av med problemet -- välfärdsstaten omfördelar ändå över tid och i olika hög grad beroende på dess design. Contra Korpi och Palme menar Bergh alltså att den rangordning i omfördelningslistan som pre/post-fisc-approachen ger när man kollar på vuxna 25-59 år, inte nödvändigtvis stämmer med rangordningen i hur mycket välfärdsstaten omfördelar vad gäller livstidsinkomster. Burkhauser och Warlick (1981) menade att den årliga omfördelningen i USA var större än omfördelningen av livstidsinkomster, medan Bergh själv i en tidigare artikel visade det motsatta för Sverige. Den vanliga approachen underskattar alltså skillnaden mellan USA och Sverige i hur mycket välfärdsstaten omfördelar. (s. 349)

Punkt två av fyra handlar om arbetsutbud-respons. Bergh gör den rimliga poängen att inkomstskatter påverkar hur mycket folk jobbar -- och påverkar olika personer olika mycket. Därför kan man inte se pre fisc-fördelningen som ett kontrafaktiskt scenario för hur inkomstfördelningen hade sett ut om inte välfärdsstaten hade funnits. (s. 349) Här är Bergh helt i enlighet med den toppinkomstlitteratur som började med Thomas Pikettys papers om Frankrike år 2001 och USA år 2003, och där man kollar på pre-fisc-fördelningen men en av de huvudsakliga förklaringsfaktorerna faktiskt är den progressiva beskattningens tillväxt, som Piketty och efterföljare menar påverkat arbetsmönster och därmed också pre-fisc-fördelningen. Bergh är dock mer intresserad av skillnader mellan länder i hur pre-fisc påverkas av skatterna, och utforskar detta med en teoretisk modell. Med denna visar han att grundtrygghets-bidrag sänker låginkomsttagares arbetsutbud mer än vad inkomstersättnings-bidrag gör, och att post/pre-fisc-jämförelsen därför blir mer förvriden i länder med grundtrygghetsvälfärdsstater. (Om Esping-Andersens välfärdstypologi se här på bloggen t ex inlägg om debatten mellan Hicks och Kenworthy och Esping-Andersen, och Scruggs och Allans replikation av Esping-Andersen.) Intressant nog så har, om Bergh har rätt, alltså Korpi och Palme i sin approach en bias mot sitt eget argument! De underskattar enligt Bergh skillnaden i omfördelning mellan rika och fattiga mellan skandinaviska och liberala välfärdsstater. Däremot är det väl inte säkert att Korpi och Palme skulle köpa Berghs analys av arbetsutbudseffekterna på låginkomsttagare; Bergh citerar också Bradley et al som uttalat avfärdar den typen av argument som Bergh gör. Bergh menar att de missar att nationalekonomisk teori gör hypotesen att välfärdsstatens effekt på arbetsutbudet kommer bero på skatterna och transfereringarnas struktur.

Punkt tre handlar om socialförsäkringar och skillnaderna för jämlikheten beroende på om man har mer försäkringar genom välfärdsstaten eller mer privata försäkringar. John Stephens (1995, i Nordic Journal of Political Economy) argumenterar uttryckligen för att välfärdsstaten minskar ojämlikheten genom att minska beroendet av ett mer ojämlikt privat försäkringssystem. Bergh utvärderar detta argument med teoretiska modeller, på ett liknande sätt som punkt två ovan. Slutsatsen är att post/pre-fisc-måttet underskattar omfördelningen när höginkomsttagare har relativt lägre risk att behöva socialförsäkringarna, och överdriver den när de har relativt högre risk.

Punkt fyra handlar om hur offentliga utgifter på utbildning påverkar ojämlikheten. Eftersom utbildning tenderar att löna sig, kan välfärdsstaten öka (pre-fisc-) jämlikheten genom att erbjuda högkvalitativ utbildning gratis eller billigt så att fördelningen av utbildning i befolkningen blir jämlik. Men eftersom dagens utbildning påverkar folks inkomster med en lång fördröjning, blir det svårt att mäta effekterna på inkomstfördelningen. Sylwester (2002) menar i vilket fall att länder som lade större del av BNP på offentlig utbildning 1960-69 fick större minskning av inkomst-Ginin (eller mindre ökning) 1970-1990 än de annars hade fått. (Ett mer 2020-talsmässigt sätt att tackla frågan är att studera effekter av historisk utbildningsexpansion på individers inkomster i framtiden och se ifall folk från lägre klassbakgrund får större inkomstökningar genom utbildningsökningen, etc. Se t ex denna studie om expansionen av den svenska folkskolan 1936-37.) Bergh menar att offentliga utgifter på universitetsutbildning ökar inkomst-Ginin, men att offentliga utgifter på högstadie- och gymnasieutbildning minskar ojämlikheten, och utforskar detta med regressionsanalyser.

Slutsatsdelen börjar med att konstatera att de skandinaviska välfärdsstaterna tenderar att inta tätpositioner i ligan "länder som omfördelar mest". Berghs mer omfattande perspektiv på omfördelning syns i Figur 2 och han pekar på att pilen numrerad 3 ignoreras av post/pre-approachen.

Bergh påpekar att hans mer nyanserade analys kan leda till en viss uppgivenhet: "Perhaps the task of
 evaluating the redistributive effect of the welfare state is  simply too ambitious. Because any welfare state consists  of many different sub-systems it makes little sense trying  to pin down one single redistrivutive effect." (s. 355) En mer produktiv slutsats, säger han, är att man kanske borde fokusera på att utvärdera effekterna av enskilda program, ett i taget. Om vi vill fortsätta bedöma helheten, så måste vi arbeta mer med kontrafaktiska scenarier utifrån ekonomisk teori:

"To the extent that we still would like to know more  about the aggregated effect of the welfare state we need to acknowledge the fact that we have no unbiased data on what the situation would be like if the welfare state were not present or constructed in a very different way. Therefore, we need to make use of theoretical research regarding the counterfactual alternative. From standard economics, we have some knowledge about what would determine the income distribution in the absence of wel fare state institutions. But we also know that this is probably not a very realistic counterfactual: if the welfare
 state does not intervene to change the outcome of the market mechanisms, other interventions will take place through the family or civil society. To fully understand and appreciate the achievement of the welfare state, we need to know more about the outcome under the most likely counterfactual arrangements." (s. 356)

 

 

Referenser
Andreas Bergh (2005) "On the Counterfactual Problem of Welfare State Research: How Can We Measure Redistribution?", European Sociological Review 21 (4), 345-357.

fotnoter

[1] Detta är så klart ingen fullständig bild av ojämlikhet i levnadsstandard och konsumtionskraft heller. Framför alltså fattas, om man diskuterar välfärdsstatens effekter, tillgången till subventionerade välfärdstjänster. Detta är dock extremt svårt att mäta. Enligt en rad studier som jag länkat till här så minskar välfärdstjänsternas subventionsgrad i Sverige och Norge "inkomstojämlikheten" med 6-23 procent.

[2] Med hushållsdata justerade för hushållsstorlek med OECD:s ekvivalensskala. (s. 346)

Välfärdsstaten, omfördelningen, och fattigdom i Sverige 1988-2011

Hur mycket gör välfärdsstaten för att hålla nere den relativa fattigdomen? Stockholms-sociologerna Susanne Alm, Kenneth Nelson och Rense Nieuwenhuis börjar en ett par år gammal artikel med Giulano Bonolis argument i en bok från 2013 att "nya" sociala risker, som att vara en ensamstående förälder (! det är alltså något nytt!? Eller åtminstone nåt nytt gentemot välfärdsstaten?) [1] innebär att välfärdsstater som byggts för att hantera "gamla" (1960-tal) sociala risker inte längre är lika omfördelande. Så här sammanfattar Alm et al Bonolis argument:

"Particularly single parents are often considered as a prototypical example of a group that, along with large scale industrial restructuring and changing patterns of family formation, constitute a new social risk group. An often-prescribed remedy to new social risks is work and family reconciliation policies, as well as other forms of services that are tied to investments in human capital more generally, such as education and life-long learning. By comparison, income replacement policies—a quintessential character of the old, transfer heavy welfare state—are often considered, if not obsolete, then at least less capable to secure the needs of new risk groups." (s. 1)

Alm, Nelson och Nieuwenhuis är skeptiska mot detta argument. [2] De använder mikrodata från SCB och Hushållens ekonomi-databasen med representativa samples av Sveriges befolkning, och kombinerar detta med makrodata om de svenska välfärdsssystemen från Lyle Scruggs Comparative Welfare State Entitlements Database, CWED. 

Sverige är ett intressant fall för att studera välfärds-nedskärningarnas effekter på fattigdom i ett tvåförsörjar-samhälle av fyra skäl, säger de. Ett, Sverige var bland de första länderna att övergå från enförsörjarsamhälle till tvåförsörjar-dito, och kvinnor är mer benägna att förvärvsarbeta i Sverige än i det genomsnittliga OECD-landet; 2016-17 förvärvsarbetade 79 procent av svenska kvinnor i arbetsför ålder, medan snittet i EU15 var 62 procent. Två, i Sverige är det vanligt med singelhushåll: 2016 var 34 procent av svenskar i arbetsför ålder ensamstående och ytterligare 5 procent var ensamstående föräldrar, men motsvarande siffror för EU15 var 16 och 3 procent. Tre, 90-talskrisen avslutade Sveriges era av full sysselsättning och inledde en tid av hög arbetslöshet. "Employment has also become more precarious or atypical (Nelson et al., 2017)." Fyra, välfärdsstaten "as been subject to a slow but pervasive downsizing in recent decades, and income replacement policies have become less generous." (s. 3) Ersättningarna i socialförsäkringarna är klart lägre idag än vad de var på sin peak på 1980-talet (Bäckman och Nelson 2017), och det har även blivit svårare att kvalificera sig. Inkomstersättningsgraden i socialförsäkringarna har försämrats, men samtidigt har familjepolicies förbättrats (Ferrarini 2006) och "Sweden is also well known for its efforts in increasing possibilities
for employment more generally via universal schooling, life-long learning, and active labour market policies." (s. 3)

På individ-nivån är att vara en ensamstående mamma en av de starkaste korrelaten med fattigdom. Frågan är dock om det blivit vanligare att vara ensamstående mamma bland högutbildade höginkomsttagare. Alm et al menar tvärtom att de högutbildade i Sverige idag är mindre benägna att skilja sig än vad de lågutbildade är. Den högre utbildningen har också byggts ut kraftigt i Sverige de senaste decennierna. Halleröd, Ekbrand och Bengtsson (2015) menar i en studie om fattiga arbetande i Europa att problemet inte är låga löner utan att folk får för få timmar och därmed får en mycket låg totalinkomst. I Sverige arbetar en arbetande kvinna i genomsnitt 36 timmar i veckan (år 2010), att jämföra med 33 timmar år 1991. Detta är i sig ingen risk för låginkomstutfall, men den hög arbetslösheten är det.

HEK-datat är ett slumpmässigt sample med omkring 15 000 svenskar och deras hushållsmedlemmar, och har info om löner, skatter och bidrag, utbildningsbakgrund, invandringsbakgrund m m. Alm, Nelson och Nieuwenhuis begränsar analysen till folk mellan 25 och 64 år, så att man t ex exkluderar de flesta studenter.

Analysen är uppbyggd med ökande komplexitet, från enklare beskrivningar till mer komplexa modeller, nämligen multilevel-modeller om bestämningsfaktorer bakom fattigdom. För att förenkla tolkningar av resultaten presenterar de framför allt visualiseringar av predicerade sannolikheter. Analysen börjar med diagram 1, som jag klistrat in ovan och som visar risken för fattigdom för fyra olika grupper: par utan barn, par med barn, singlar utan barn, och singlar med barn. Vi ser att fattigdomsrisken är mycket högre för singlar än för par: på 80-talet runt 10 procent mot runt 5 procent, och idag runt 25 procent mot runt 5-10 procent. Nästa figur visar arbetslöshet per hushållstyp, och fattigdomsrisk för de arbetslösa. 2010 var 80-90 procent av arbetslösa med barn räknade som fattiga. Arbetslösheten var skyhög i mitten av 1990-talet, förstås, men även på 2000-talet var den runt 10 procent för ensamstående föräldrar, att jämföra med 6-8 procent för par samt för singlar utan barn. Diagram 3, som jag klistrat in ovan, visar att andelen av de arbetslösa som får ersättning från a-kassan (orange linje) sjunkit från 80 procent i det sena 80-talet till 40-50 procent åren runt 2010, samtidgt som ersättningsgraden sjunkit något, från 83-84 procent till runt 60 procent. Ersättningsgraden i det sena 80-talet och tidiga 90-talet var den generösaste i världen (Ferrarini et al 2012).

Regressionsanalyserna visar att den försämrade inkomstersättningsgraden och den mindre täckningsgraden i a-kassan ökar fattigdomsriskerna, framför allt för de som bor i hushåll utan någon annan person som arbetar heltid. Diagram 5, inklistrat nedan, visar detta elegant när de visar hur fattigdomsrisken för personer i de olika hushållstyperna hade sett ut 1988-2011 i tre kontrafaktiska scenarios: om ersättningsgraden hade bevarats på 1988 års nivå, och täckningsgraden hade bevarats på 1988 års nivå, eller båda. Vi ser att för singlar utan barn hade risken för fattigdom varit runt 10 procent, istället för 20-25 procent som i verkligheten. För ensamstående föräldrar hade fattigdomsrisken varit runt 15 procent istället för 25-30 procent som i verkligheten. För par gör nedskärningarna i a-kassan däremot ingen större skillnad.

Som saker som de inte täckt här, som är frågor för vidare forskning, nämner de ens arbetslöshets varaktighet, och personers rörlighet ut och in ur arbetslöshet. I slutsatserna antyder de att det inte räcker att studera familjepolitiken för att förstå utvecklingen för fattigdom och levnadsstandard för olika hushålllstyper, utan att policies som omfördelar både efter klass och kön också spelar roll (som i Korpi, Ferrarini och Englund 2013).

 

referens

Susanne Alm, Kenneth Nelson and Rense Nieuwenhuis (2019) "The Diminishing Power of One? Welfare State Retrenchment and Rising Poverty of Single-Adult Households in Sweden 1988–2011", European Sociological Review. Läs här.

fotnoter

[1] I kontexten beskriver Alm, Nelson och Nieuwenhuis det så här: "Whereas economic activity of only one spouse was the typical arrangement among couples in the immediate decades following World War II, families nowadays often rely on two earners (Nieuwenhuis, Need and Van der Kolk, 2019)." (s. 2)

[2] I förbifarten gör de ett intressant framing-argument: "Our main argument about the economic vulnerability of single-adult households in periods of high unemployment and welfare state decline may seem trivial,  but putting it up against the broader literature on dual-earner societies and female emancipation above provides new interesting perspectives." (s. 4)

Löner, familjeekonomi och levnadsstandard i England 1260-1850

Jane Humphries, professor i ekonomisk historia i Oxford, har de senaste tio åren eller så publicerat en rad studier av löner, familjeekonomi och levnadsstandard i England från 1200-talet till 1850. Det började med "The Wages of Women in England, 1260–1850", publicerad i Journal of Economic History 2015 och samförfattad med Jacob Weisdorf, och fortsatte med en artikel om barnarbete och barns löner publicerad i Explorations in Economic History 2019 och samförfattad med Sara Horrell, en artikel om reallöner i Economic Journal 2019 samförfattad med Jacob Weisdorf, en artikel om löner och demografi publicerad i European Economic Review 2020 och samförfattad både med Horrell och Weisdorf, och rundades av (?) 2021-2022 med två artiklar, en om familjeekonomi i Economic History Review och en liknande i Past and Present, båda samförfattade med Horrell och Weisdorf.

Den första artikeln presenterade två löneserier för unskilled kvinnlig arbetare i England 1260-1850, den ena för daglönare och den andra för arbetare på årsanställningar.  De samlade in data från tidigare studier av bland andra JET Rogers och William Beveridge och letade därefter upp en mängd nya primärdata från olika källor: "We put considerable effort into generating additional evidence adding
material from diverse primary sources, both archival and printed primary, including: manorial accounts, farm accounts, wage books, household accounts, Chamberlains’ accounts, Churchwardens’ accounts, settlement examinations, diaries, and memoirs." (s. 408) Datat täcker landsbygden och perifera områden, "making it comparable to the authoritative series for unskilled male farm labourers provided by Gregory Clark (2007)" (s. 409) De skiljer på unskilled och skilled arbetare utifrån HISCLASS-typologin.

 

De flesta observationerna handlar om årsanställningar, inte minst kvinnor som arbetade i jordbruket eller som tjänstefolk. De diskuterar sambanden mellan att vara gift eller ogift och att arbeta med årsanställning eller som daglönare. Ett viktigt metodproblem är att nästan alla anställningar medförde natura-betalningar. För att värdera dessa använder de Allens "respectability basket"-

Diagram 3 visar utvecklingen för lönen för en dags arbete, där uträkningen för de årsanställda är årslönen delad med 250. Humphries och Weisdorfs två serier för kvinnliga arbetare jämförs med Gregory Clarks (2007) serie för manliga daglönare i jordbruket. Kvinnornas löner förbättras inte efter Digerdöden på det sätt som idéer om en "golden age of the European labourer" antyder.

Det är utifrån dessa beräkningar rimligt, menar Humphries och Weisdorf, att arbetarna på 1400-1500-talen föredrog att vara daglönare framför att vara årsanställda. Men varför drev inte konkurrensen om arbetarna då ner skillnaden mellan årslön och årsinkomsten för en daglönare? Ett skäl är att årsanställningen gav säkerhet. Kanske fanns det inte tillräckligt många daglönejobb för att man skulle kunna välja daglönealternativet med bra utfall. Ett annat svar är att staten reglerade arbetarnas rörlighet och villkor för att hålla nere lönerna. Detta utforskades av Bertha Putnam (1939) och Humphries och Weisdorf menar att "Even if these regulations were poorly enforced, they raised the costs of mobility and involved risks for recalcitrant workers, some of whom were whipped, humiliated in the stocks, returned to vindictive masters, and perhaps ultimately cowed. Among those falling foul of the Statutes were many women".

De diskuterar också implikationerna av resultaten för teorin att Västeuropas ekonomiska tillväxt i tidigmodern tid delvis drevs av the European Marriage Pattern. Bland andra de Moor och van Zanden (2010) menar att kvinnor stärktes på arbetsmarknaden efter Digerdöden och även gynnades av "the growth of opportunities as servants in husbandry linked to the relative expansion of “horn” that is pastoral agriculture (in which women had a comparative advantage) versus “grain” (in which they did not)" (s. 424) vilket skulle ha ökat kvinnornas löner och arbetskraftsdeltagande. Voigtländer och Voth (2013) ser fertilitetsrestriktioner som en indirekt konsekvens av den rika tillgången på jord efter 1348-1350 och de därmed höga relativlönerna. Humphries och Weisdorf häller en spann kallt vatten på dessa teorier: "However attractive these historical hypotheses, they lack empirical foundation." De menar att kvinnornas ekonomiska förbättring på 1400-talet hölls nere av (a) statens regleringar, och (b) utanför städerna, otillräcklig tillgång till arbete.

Sist så vänder de uppmärksamheten till diskussionen om arbetarnas levnadsstandard under den industriella revolutionen. Så här introducerar Humpries och Weisdorf diskussionen om

"Optimists have argued that industrialization in both its protoindustrial and its factory phase, benefitted women, providing them with new opportunities and higher paid work (Pinchbeck 1981; McKendrick 1974); indeed this view lies at the core of Jan de Vries influential account of an “industrious revolution” as the precursor of industrialization proper (De Vries 2008). In contrast, pessimists have argued that industrialization by taking work out of the home into formalized and centralized workplaces disadvantaged women who became less able to support themselves and more dependent on men and male wages (Horrell and Humphries 1995). Some historians draw the line at domestic manufacturing: outworking promoted women’s independence and wellbeing; formalized industry disadvantaged them (Berg and Hudson 1992; Berg 1993). Another distinction is between married women who could not adapt to regular hours and centralized workplaces and unmarried women who could, though here again the causes and timing of changes in behaviour are debated (Burnette 2008; Sharpe 1998; Verdon 2002; Shaw-Taylor 2007; Goose 2007). " (s. 426)

Här relaterar de också till Robert Allens höglöne-förklaring till den brittiska industriella revolutionen: Humpries och Weisdorfs löneserier exkluderar spinneriarbetare eftersom deras löneberäkningar är särskilt komplicerade, men de menar att spinnarnas löner bör ha gått i takt med daglönerna. De  räknar ut lönegapet för en manlig daglönare jämfört med en kvinnlig daglönare. Detta är runt 1,5 på 1300-1300-1400-talen, och stiger på 1500-talet till en topp om 3; därefter afaller kvoten under 1500-talet tillbaka till runt 1,5 i mitten av 1700-talet, och sedan får kvoten återigen en starkt ökande tendens 1750-1850. De menar att detta inte stämmer med Allens "High Wage Economy"-analys

referenser (i kronologisk ordning)

Jane Humphries och Jacob Weisdorf, "The Wages of Women in England, 1260–1850", Journal of Economic History 2015.

Humphries, Jane; Weisdorf, Jacob (2019). "Unreal Wages? Real Income and Economic Growth in England, 1260-1850". Economic Journal. 129 (623), 2867-2887

Sara Horrell, Jane Humphries och Jacob Weisdorf (2021) "Family Standards of Living Over the Long Run, England 1280–1850", Past and Present, Volume 250, Issue 1, February 2021, Pages 87–134.

Den jämförande metoden i statsvetenskap

Statsvetarna Dan Slater och Daniel Ziblatt skrev 2013 en artikel om krisen för metoden "the controlled comparison", som definieras som en metod "in which a researcher strategically selects cases for analysis that either exhibit contrasting outcomes despite their many otherwise similar characteristics, or similar outcomes despite their many otherwise contrasting characteristics." Slater och Ziblatt menar att metoden tar en central plats i statsvetenskaplig forskning om stora frågor som demokratins och diktaturens ursprung, ex-spanska koloniers olika utveckling i Latinamerika, varför Indien men inte Pakistan blev en demokrati, och så vidare.

Men idag, säger de, möter metoden stark kritik från två håll. " First, they have been criticized by quantitatively oriented scholars, quite fairly at times, as insufficiently rigorous or for requiring such restrictive epistemological assumptions that they do not justify their authors’ grandest ambitions of generalizability (Geddes, 2003; King, Keohane, & Verba, 1994; Sekhon, 2004)." För det andra har metoden kritiserats av en ny generation kvalitativa metodologer. " These critiques fit within an emergent “multi-method turn” in comparative politics that entails growing endorsement among both qualitative and quantitatively oriented scholars for a particular methodological formula: Deep studies of particular country cases for purposes of establishing “internal validity,” combined with broader large-N analysis to ensure “external validity.”" (s. 1303)

Slater och Ziblatt vill inte avfärda multi method-tillvägagångssättet, men vill försvara den jämförande studien. De menar att en del kritik mot metoden helt enkelt är orättvis, som när George och Bennett (2004) menar att den jämförande metoden bara visar korrelationer för ett par fall, "without reference to the rich narrative and process tracing that in practice always accompanies the best work in this tradition. Hence they mistakenly consider process tracing an “alternative” to controlled comparisons rather than one of its defining features. According to this caricatured but commonly held view, controlled comparisons are nothing more than a weak form of statistical inference—a view Lijphart effectively debunked back in 1975—rather than  a distinctive method with distinct advantages." (s. 1305) Också Tarrows (2010) kvalificerade försvar för vad han kallar "paired comparisons" menar att den jämförande studien är sämre på extern och intern validitet än vad multi-method-studien är; S och Z menar att detta beror på att Tarrow antar att den jämförande studien bygger på icke-representativ sampling, utan att diskutera hur man kan göra sin sampling systematiskt för att kunna dra generella slutsatser.

Efter inledningen börjar den substantiella diskussionen med ämnet metod vs intern och extern validitet. De citerar Gerring som definierar dessa centrala begrepp:

"Internal validity refers to the correctness of a hypothesis with respect to the sample (the cases actually studied by the researcher). External validity refers to the correctness of a hypothesis with respect to the population of an inference (cases not studied). The key element of external validity thus rests upon the representativeness of the sample" (cit. s. 1305)

De menar dock att litteraturen i jämförande politik också använder en annan implicit definition: håller ditt argument som du gjort i en studie av land X, också för land Y?

"Hence when we say in this essay that a hypothesis enjoys external validity, we mean both that it holds true in more than one country case, and that the additional country case(s) played no role in helping to generate the hypothesis in question. By this understanding, when a hypothesis generated in part through the study of empirics from a single-country case study proves valid in any other country case study, it enjoys at least some degree of external validity. To be sure, subnational evidence can often establish the external validity of a hypothesis in its standard sense, without requiring cross-national evidence. Yet external validity as discussed here requires both that an argument prove valid in multiple countries (i.e., the colloquial comparativist understanding) and that at least some of those cases have “out-of-sample” status (i.e., the standard definition of external validity)." (s. 1306)

Det är en gammal diskussion i jämförande politik att det finns en motsättning mellan intern validitet -- att göra detaljerad rättvisa åt det enskilda fallet, och ta in komplex kausalitet -- och extern validitet -- att göra generella argument som kan testas annanstans.

"In their depiction of qualitative and quantitative research as “a tale of two cultures,” Mahoney and Goertz (2006) conclude that researchers in these two traditions harbor distinctive explanatory goals. Although “quantitative researchers” aim to estimate the average causal effect of variables across a wide population of cases, “qualitative scholars” hope to “explain individual cases.” Similarly, Gerring suggests that internal validity is a characteristic strength of qualitative analysis, whereas quantitative analysis is ideally suited for external validity. " (s. 1306)

Slater och Ziblatt håller inte alls med om detta. Tvärtom så menar de att det ibland är kvantitativ forskning som bäst ger rättvisa åt ett enskilt fall, och small-N-jämförelser som ger bäst extern validitet. För att utveckla detta argument börjar de med att diskutera den bok "that, more than any other, marked the shift in comparative politics toward studies combining multiple methods in the intensive study of a single country: Putnam’s (1993) Making Democracy Work." Putnam använde kvantitativ metod för intern validitet, för att visa att det var socialt kapital, inte t ex ekonomisk modernisering, som drev kvaliteten i statsapparaten i Italien. Han använde "controlled comparison" mellan två enheter, södra och norra Italien, för att att få extern validitet.

"By working subnationally and quantitatively, Putnam controls for a wide array of national-level factors (e.g., Catholicism, parliamentarism, fascist legacies) that could plausibly influence government performance in the Italian context. Even more important for purposes of portability,6 Putnam broadly compares two parts of Italy whose variation in outcomes is so vast that it approximates the full range of variation in industrialized democracies; in other words, northern Italy is nearly as well run as any country or subnational region in the OECD, whereas southern Italy is among the worst managed. With no quantitative finding in Putnam’s book providing any information on social capital and government performance beyond Italy’s shores, it is above all his controlled comparison—with its combination of sophisticated theoretical argumentation, meticulous control over alternative explanations, and representative range of empirical variation—that best explains the portability of Making Democracy Work. Putnam’s quantitative analysis convinces us that social capital shapes government performance in Italy (internal validity), whereas his qualitative ontrolled comparison raises the tantalizing prospect that his explanation for dramatic variation across Italian regions might shed light on the similarly dramatic variation in government performance that we witness around the world (external validity)—as indeed it has, though hardly without challenge or refinement (Tarrow, 1996; Tsai, 2007; Varshney, 2002)." (s. 1308-1309)

Också Wilkinsons argument att muslimer i Indien är säkrast från anti-muslimska upplopp i regioner där de är en viktig grupp väljare, eftersom politiker där kommer använda polisen för att skydda viktiga väljargrupper, görs helt med kvantitativ metod. [1] I sitt slutkapitel säkrar han sin studies externa validitet genom  "in-depth analysis of three cases strategically chosen for their variation in theoretically relevant factors besides electoral incentives (Romania, Malaysia, and Ireland)" och användning av Mills "method of agreement". (s. 1309) Liknande gör Posner (2006) i sin studie av institutioner av etnisk politik, där han i huvudsak gör en kvantitativ analys av variationer inom Zambia, och i slutet tillägger en kvalitativ jämförelse med andra afrikanska länder för att påvisa resultatens externa validitet. Kalyvas (2006) övertygar i sin studie av inbördeskriget i Grekland om hur inbördeskrig fungerar, genom sitt "sophisticated theoretical framework and
case material drawn from other countries".

För att visa att ens argument har extern validitet, måste man alltid göra "'out of sample' tests", antingen kvalitativa eller kvantitativa. De presenterar tre kriterier för hur man får extern validitet. Det första är att "the guiding research puzzle and reported findings should always be expressed in terms of general variables or mechanisms, not terms that are completely context specific." Här relaterar de till Przeworski och Teunes (in)famösa argument att jämförande studier bör "eliminate proper names" och menar gentemot Mahoney och Goertz att medan kvalitativa forskare är intresserade av sina fall, så är de inte bara intresserade av sina fall. Det andra kriteriet är att fånga "representativ variation". "In our view, outstanding comparative work is more often driven by a desire to explain puzzling variation in outcomes than particular cases per se." (s. 1311) Det är mer sannolikt att man får "externally valid findings when the variation in the sample broadly mirrors variation in some broader and explicitly defined population of cases." (s. 1312) Tvärtom den ofta upprepade regeln att man inte ska välja fall utifrån deras värde på den beroende variabeln, så menar S och Z att "strategically choosing cases in search of representative variation can be one effective way to avoid the trap of selection bias." (s. 1312) Men hur kan man då veta att ens sample av fall har en variation som "largely mirrors the broader population"? Här gäller det att använda tidigare forskning och särskilt när utfallen är ordinal eller nominal så kan man identifiera utfallens "typologiska representativitet". Det gäller t ex Barrington Moores typologi av utfallen kommunism, fascism eller demokrati, eller Ertmans utfall byråkratisk eller patrimonial statsformation, eller Ziblatts federala eller unitära stat. Om man forskar om något som inte är så utforskat som dessa teman, så blir det något mer komplext. "Here one can begin by conducting the kind of “brush–clearing” cross-national statistical analysis Lieberman (2005) proposes as a first step of a “nested research design” to locate individual cases in a broader universe. With this model, one can supplement and situate one’s case-specific knowledge by analyzing descriptive statistics on a broader set of cases to identify the full range of actual outcomes within a population. Once the researcher has identified the relevant variation of outcomes as well as the “scope conditions” for testing a theory, she or he can proceed with a case-selection strategy that aims at representative variation." (s. 1312-1313)
Variation är det ena bladet på den kontrollerade jämförelsens sax, och kontroll är det andra bladet. Här har bokstavliga läsningar av Mills difference- och agreement-metoder fått det att se svårare ut än vad det är: "In our view, controlled comparisons need not meet the standard of “natural experiments,” but they do require intense theoretical engagement to generate external validity." De kallar denna approach "folk Bayesian". De kommer tillbaka till sin polemik mot idén att bara kvantitativ analys av large-N samples kan ge extern validitet:

"In a political world marked by equifinality and multiple causation, probabilistic statistical significance simply cannot serve as the solitary viable standard for external validity. If an argument deriving from a controlled comparison is stated in terms of general variables and can be shown to shed explanatory light on specific cases outside the original sample, then the original argument can be said to enjoy external validity." (s. 1314) [2]

Från detta går de till att visa sitt arguments relevans i ett särskilt fall: Gregory Luebberts klassiska bok Liberalism, Fascism, or Social Democracy från 1991.

"In a single class-coalitional framework, Luebbert sets out to explain why liberal democracy survived in three interwar European cases (Britain, France, and Switzerland), while transforming into social democracy in four (Denmark, the Netherlands, Norway, and Sweden) and collapsing into fascism in three others (Germany, Italy, and Spain)." (s. 1315)

referens
Dan Slater and Daniel Ziblatt (2013) "The Enduring Indispensability of the Controlled Comparison", Comparative Political Studies 46(10) 1301–1327

fotnoter
[1] Likt Putnam hänvisar Wilkinson till att variationen inom landet är stor: "Gujarat experiences levels of violence that rival those of highly violent nation-states, whereas Tamil Nadu is as peaceful as highly stable nation-states, capturing a range of variation in Wilkinson’s sample that broadly mirrors variation in the global population." (s. 1309)
[2] De tar ett intressant exempel: "In our view, such cross-national tests do not produce external validity; they confirm it. For instance, in recent work on oil wealth and authoritarian breakdown, Smith’s (2007) original argument derived from a controlled Indonesia–Iran comparison proved to hold true in a quantitative test of 107 developing countries over a 40-year period. This test did not _make_ Smith’s argument externally valid, but rather _showed_ that his immaculately crafted controlled comparison had produced externally valid findings before a single regression analysis was run." (s. 1313-1314)

En flitens revolution i Sverige?

Jan de Vries lade på 1990- och 00-talen fram en teori om en "flitens revolution" som föregick den industriella revolutionen i nordvästra Europa och genom ökad arbetsintensitet och ökad produktivetet genom arbetsdelning och en ökad roll för marknader, ledde till ekonomisk tillväxt redan före industrialismen.

Kathryn Gary och Mats Olsson behandlar i en artikel i Scandinavian Economic History Review från 2020 giltigheten i flitens revolution-teorin för det svenska fallet. De har lönedata för män i enklare jobb, både män som var årsanställda som tjänare och män som snarare var daglönare i byggindustrin. De har 21 348 observationer av daglöner och 4 822 för årslöner. Källorna är för arbetare i städerna framför allt från kyrkor och stadsarkiv, och sjömän i Malmö och Kristianstad. Titlarna som förekommer är bland annat hantlangare, kalkslagare och grävare. För att översätta daglöner till årsinkomster behöver man ett antagande om hur många dagar om året som arbetarna hade jobb; 250 dagar om året är ett vanligt antagande i litteraturen, men Gary (2019) menar för Sverige att 140 dagar om året är rimligare för tidigmoderna Sverige. (s. 117) Gary och Olsson använder båda dessa antaganden för att producera två olika serier. De jämför sina inkomstdata med priserna på en konsumtionskorg som utgår från Allen men ersätter hälften av köttet med fisk för att spegla den stora fiskkonsumtionen i Sverige. De följer Humphries och Weisdorf (2015) i att anta att arbetare med långsiktiga anställningskontrakt fick kost och logi till ett värde av respectability-konsumtionskorgen; Uppenberg (2017) visar att ett av få skäl som en tjänare i Sverige kunde få säga upp sig var om han eller hon fick för dålig mat. Också Gunnar Myrdals (1933) och Mats Morell (1989) visar i studier av livsmedelskonsumtion i Sverige nivåer närmre respectability-korgen än överlevnads-korgen. Också det faktum att svenskar var relativt långa stödjer idén att de hade en hyfsad konsumtion av mat.

"The respectability basket is also congruent with the evidence which we do find in the sources which does explicitly state the payment and value of perquisites and housing allowances. Evidence from Malmö Borgerskap in the sixteenth century enumerates payments to employees for various costs. Bysvennar, unskilled city workers, Anders Lawrenzen and Peer Nielszen are typical examples, receiving cash stipends throughout the year 1517 for various defined expenditures. Each received 9 mark in wages for the year, and Anders also received 7.5 mark and 6 skilling for 7 aln (approximately a metre) of cloth from Hagen, presumably a trusted merchant, and 24 skilling for 4 aln of sardug, a coarse linen and wool blend. He receives 24 skilling to buy food ‘for the feasting’, probably Easter, as well as 27 skilling for three pairs of shoes for Easter, Epiphany, and Christmas. Peer received the same, as well as 25 skilling more for 5 quarters cloth
from Deventer and 9 skilling for an additional pair of shoes. In total Anders received the equivalent of 0.73 SEK in perquisites, and Peer 0.91, in a year when the respectability basket is valued at 0.64, a substantially lower value. However, their wage is only the equivalent of 0.375 SEK; this relationship of lower wages than basket cost is typical throughout the time covered in this paper. In 1596 bysvenar Peder and Nils receive 30 mark in wages together with 46 mark ‘for an English suit and tailor’s wages’, 1.25 and 1.75 SEK equivalent respectively with a respectability basket value of 1.87 and subsistence value of 0.81." (s. 119)

Malmö Borgerskap är det enda arkiv de har som har sådan information om löneförmåner (perquisites) för 1500- och 1600-talen, men för 1700-talet har Gary och Olsson också en del information från gods, till exempel Knutstorp och Trolle-Ljungby. Källorna för Malmö stad på 1700-talet är lite otydliga i sitt begrepp om hushyra och vad det täcker. (s. 119-120)

Figur 1, som jag klistrat in ovan, visar de årsanställda arbetarnas löner från 1500 till 1850, med lönen uppdelad i kontanter och förmåner, som ju satts till lika med en respectability basket som alltså tycker kost och logi samt uppvärmning. Det ser ut som att kontantlönen och förmånerna stig till sammans under 1500-talet, står ganska stilla under 1600-talet, och under 1700-talet när priserna ökade, ökar värdet av förmånerna, medan kontantlönerna står stilla. På 1800-talet stiger båda komponenterna igen. En jämförelse med daglönare (med antagande om antingen 140 eller 250 arbetsdagar) visar ungefär samma trend för den totala lönen över tid. Dock förlorar daglönerna över tid och på 1800-talet krävs 250 arbetsdagar med daglön för att nå upp i en årsansätllds nivå.

Figur 3 visar istället reallöner i form av hur många respectability-konsumtionskorgar man kunde köpa med en årslön. Här ser vi att det ungefär 1580-1700 räckte med 140 dagars daglönearbete för att nå upp i den årsanställdas nivå, medan daglönern ca 1720-1820 låg markant efter. Från 1700-talets början faller daglönernas inkomster så mycket att till och med om en man arbetade 250 dagar så hade han inte kunnat försörja en typisk familj på de inkomsterna. (s. 123)

Så här skildrar Gary och Olsson 1700-talets kris för arbetarna i södra Sverige:

"The middle of the eighteenth century saw a state-led push for small-scale industrial production in the cities; while the venture did not shift the demographics of Sweden on a macro level, it did lead to an increase in the proportion of unskilled workers in the towns. The project ultimately failed (Walldén, 1955, pp. 343–47). This collapse together with a proletarianisation of the Swedish peasantry and increasing number of landless workers resulted in higher rates of unemployment in the towns and a subsequent downward pressure on workers’ wages. At the end of the eighteenth century these lower wages were compounded by a total currency change – in 1777 all old currency was replaced with an entirely new system which led to inflation and some monetary confusion (Edvinsson, 2010). Grain prices had been rising since the second half of the century, but rapidly rose during the grain shortages of the Napoleonic Wars. The end of the eighteenth century was a difficult time for unskilled Scanian workers, with high unemployment, low wages, and high prices." (s. 123)

Att de årliga lönerna var relativt låga jämfört med daglönerna är olikt det engenslka fallet som studerats av Humphries och Weisdorf. Gary och Olsson visar också byggnadsarbete-reallöner separat för städer och landsbygden och de är i princip likadana, olikt vad Allen och Weisdorf (2011) fann för England.

Figur 5 visar en viktig indikator: hur många arbetsdagar med daglön som behövdes för en manlig arbetare för att nå upp till (1) den årslön som en årsanställd arbetare hade, (2) en Allen subsistence basket, och (3) en Allen respectability basket. Utvecklingen under 1700-talet är klart negativ: för att ha råd med en respectability basket räckte det under 1600-talets sista decennier md ungefär 90 arbetsdagar, men 1770 krävdes det 150 arbetsdagar, och under inflationskrisen runt 1800 krävdes det runt 250 arbetsdagar. På 1830-talet krävdes det ungefär 150 arbetsdagar igen.

Gary och Olsson menar att behovet av ökade inkomster kunde mötas av hushållen på två sätt: antingen att en person som redan arbetade, arbetade mer, eller att fler personer arbetade. Det finns en del belägg för längre arbetsår. Vid medeltidens slut fanns det ungefär 60 arbetsfria helgdagar förutom söndagar, men med den protestantiska kyrkoordningen 1571 halverades antalet helgdagar, och Gustav III minskade år 1772 dem till ungefär 10. Men Gary och Olsson menar att fler arbetsdagar för mannen i hushållet inte räckte, utan att man också behövde att fler hushållsmedlemmar skulle arbeta.

"Especially during the last two decades of the 1700s, additional work from other family members was necessary. This joins a chorus of studies which push back against an economic history which has long implicitly relied on a male breadwinner model – most unskilled households relying on their men would go hungry. Women would have needed to be well engaged in the labour force, and children’s work, at home our outside, would have likely also been required." (s. 126)

I slutsatserna menar de att dessa resultat stödjer idén om en flitens revolution, även om de svenska arbetarnas motiv för att arbeta mer inte var att få det finare hemma eller fler konsumtionsvaror, utan "Swedish working class families had to work more in order to fight to maintain a decent consumption level." (s. 126)

 

referens 

Kathryn E. Gary och Mats Olsson (2020) "Men at work. Wages and industriousness in southern Sweden 1500–1850". Scandinavian Economic History Review, 68:2, 112-128.

fotnoter

[1] "Regulations did gradually lessen through the eighteenth and nineteenth century, both allowing married people to more easily work as live-in servants in 1762 and then exempting married people from service in 1805 (Uppenberg, 2017). As late as 1870, live-in servants made up half of the labourers in Swedish agriculture; not until 1920 had they been reduced to a quarter (Bagge, Lundberg, & Svennilson, 1935, p. 92, 194)."  (s. 115)

Demokrati, jämlikhet och omfördelning

 

effekten av försvarslöshetsstadgan och internt passtvång på ojämlikhet, modellerat av Acemoglu, Naidu, Restrepo och Robinson (2015)

 

Ökar demokrati jämlikhet och omfördelning? Daron Acemoglu, Suresh Naidu, Pascual Restrepo och James A. Robinson menar i ett översiktskapitel från 2015 att det finns goda teoretiska skäl att tro det, men att den empiriska litteraturen är splittrad.

"Several works have reported a negative relationship between democracy and inequality using specific historical episodes or cross-national studies. Acemoglu and Robinson (2000) argued this was the case based on the economic history of nineteenth-century Europe and some twentieth-century Latin American examples. An important study by Rodrik (1999) presented evidence from a panel of countries that democracy is associated with higher real wages and higher labor share in national income. Lindert (1994, 2004) provided evidence from OECD countries indicating a linkage between democratization and public spending, particularly on education; Persson and Tabellini (2003) presented similar cross-national evidence; and Lapp (2004) pointed to a statistical association between democratization and land reform in Latin America. Other papers point in the opposite direction, however. Sirowy and Inkeles (1990) and Gradstein and Milanovic (2004) have argued that the cross-national empirical evidence on democracy and inequality is ambiguous and not robust. Scheve and Stasavage (2009, 2010, 2012) have claimed that there is little impact of democracy on inequality and policy among OECD countries, and Gil et al. (2004) have forcefully argued that there is no relationship between democracy and any policy outcome in a cross section of countries (Perotti, 1996, was an earlier important paper with similar negative findings)." (s. 1887)

Syftet med kapitlet är att "revisit these issues in a unified theoretical and empirical framework." Teoretiskt utgår de från Meltzer-Richard-modellen men påpekar att relationen mellan demokrati och omfördelning kan vara mer komplex än så: demokratisering ger de jure en brett fördelad politisk makt i samhället, men de facto kan demokratin bli "captured" av eliter som kan, för att minska demokratins jämlikhetspotential, investerar i att ta makten över polisen, miliser, eller politiska partier genom lobbying med flera påtryckningssätt. Demokratin kan också bli "constrained" genom formella begränsningar som konstitutioner, eller informella sådana som hot om statskupp, kapitalflykt eller skattefusk. De menar också att demokratin kan öka ojämlikheten genom att skapa “inequality-increasing market opportunities.” En tredje teoretisk poäng som de gör är utifrån Stigler (1970) att demokratin kan överföra den politiska makten inte till de fattiga utan till medelklassen.

Empiriskt sett så fokuserar de på jämförelser inom en balanserad panel av länder där de använder länder-fixed effects för att kontrollera för okända skillnader mellan länder som påverkar ojämlikheten. "We therefore focus on a consistent panel of countries, and investigate whether countries that become
democratic redistributed more and reduced inequality relative to others." De utgår från demokrati-index från Freedom House och Polity, utifrån Papaioannou och Siorounis (2008), men menar att kodningsfel kan leda till irrelevanta hopp i indexen. Därför skapar de ett dikotomt mått på demokrati utifrån information från både Freedom House och Polity, med data för 184 länder från 1960 och framåt.

De huvudsakliga resultaten är som följer. Demokratisering ökar på sikt skatteintäkterna som procent av BNP med 16 procentenheter. Demokratin ökar andelen som går på gymnasiet eller motsvarande (secondary school) och sätter fart på strukturomvandlingen ut ur jordbruket. Demokratin har ingen robust effekt på inkomstfördelningen; "This may reflect the poorer quality of inequality data. But we also suspect it may be related to the more complex, nuanced theoretical relationships between democracy and inequality pointed out above." (s. 1889) Och till slut så undersöker de möjliga heterogena effekter av demokratisering. De menar att demokratisering i länder med stor land-ojämlikhet faktiskt ökar ojämlikheten, vilket de tolkar som att de jordägande eliterna tar kontroll över (capture) den nya demokratin i dessa samhällen. De finner också att demokratin tenderar att öka ojämlikheten ch beskattningen när medelklassens övertag gentemot de fattiga inte är särskilt stort. "Our results suggest the need for a more systematic investigation of the conditions under which democracy does indeed reduce inequality and increase redistribution." (s. 1889)

Teoridelen börjar med den klassisska Meltzer-Richard-modellen som säger att "Democratization, by extending political power to poorer segments of society, will increase the tendency for pro-poor policy naturally associated with redistribution, and thus reduce inequality." (s. 1890) De diskuterar beskattningen som policy-variabel utifrån Meltzer-Richard och komplikationer av den, och går vidare med att diskutera att en lika viktig aspekt av ojämlikheten är tillgången på billig arbetskraft i jordbruket, "emphasized by Moore (1966) and by Acemoglu and Robinson (2006) in the economics literature". Många odemokratiska agrara samhällen använder begränsningar av de fattigas flyttmöjligheter och "labor repression" "to keep wages low and redistribute income from the population to the politically powerful landed elites." (s. 1892) I England användes Master and Servant Law på detta sätt och i Sierra Leone användes tvångsarbete flitigt på 1980-talet. Acemoglu et al menar att det finns två olika grupper som kan vilja ingripa mot denna exploatering i jordbruket: antingen industrialister som vill ha tillgång till den billiga arbetskraften från landsbygden, eller arbetarna själva "who are bearing the brunt of lower wages" (s. 1893). Vad jag inte riktigt förstår med det första ledet är: industrialisterna tjänar ju på billig mat, och att deras arbetare kan äta billig mat och därför inte behöver lika höga löner. Kan det inte också vara så att industrialisterna själva investerar i jordbruket? Sektorsmodellen gör helt enkelt ett par antaganden som jag inte tycker självklart håller i alla historiska kontexter.

De diskuterar olika faktorer som också kan påverka omfördelningen: graden av social rörlighet (och tilltron till den), konkurrerande "social cleavages" och identiteter jämte klass, eller att, som Moene och Wallerstein (2001) menar, att de mesta omfördelningarna i en demokrati inte sker som överföringar från rika till fattiga utan genom socialförsäkringar.

I avsnittet om capture har de bland annat en intressant diskussion om  att Pinochets konstitution bland annat skapades för att säkra att ett framtida demokratiskt Chile inte skulle kunna omfördela för mycket. (De refererar Siavelis 2000 och Londgregan 2000.) Detta ger också en intressant metodologisk poäng för de som är intresserade av att mäta effekterna av demokratisering på ojämlikheten:

"Another variant of this result where elites can block democratization ex-ante, rather than capturing democracies ex-post, shows how selection bias can affect the correlation between democracy and the extent of redistribution observed. If elites can block democratizations that would be highly redistributive, then the only democratizations that are observed would be those that are not particularly redistributive, and we would see no correlation between democracies and increased taxation or redistribution." (s. 1897)

Larcinese (2011) menar t ex att demokratiseringen av Italien 1912 inte hade någon effekter på politisk representation, i form av antalet partier, eftersom eliter de facto tog kontrollen över det nya systemet.

"Berlinski and Dewan (2011) similarly show that the British Second Reform Act of 1868, though it greatly expanded voting rights, did not have a significant immediate impact on representation. Anderson et al. (2011) show that in Maharashtra in Western India, areas where the traditional Maratha landlords are powerful as measured by their landholdings, have democratic equilibria that are far more pro-landlord and anti-poor because the Maratha elites control voting behavior via their clientelistic ties to workers. See also Baland and Robinson (2008, 2012) on Chile; McMillan and Zoido (2004) on Peru; Pettersson-Lidbom and Tyrefors (2011) on Sweden; and Albertus and Menaldo (2014) for a cross-country empirical study of how the strength of elites at the time of democratization influences how redistributive democracy is." (s. 1897)

Jag blir väldigt intresserad av elite capture i demokratiseringsprocesser. I Anderson, Francois och Kotwals studie i American Economic Review 2015 av delstaten Maharashtra i västra Indien, fokuserar de på högkastgruppen Maratha, traditionella makthavare i regionen, och mäter deras lokala närvaro både genom ägande-andel av jorden, och som andel av väljarkåren. Metoden är en survey bland 320 hushåll i agrara byar. Maratha-kasten har dominerat regionen sedan 1400-talet, menar AFK, och de använder förutom jordägande också jordkvalitet enligt FAO-UNESCO som alternativt mått.

Den andra mekanismen genom vilken demokrati kanske får perversa effekter på ojämlikheten är "inequality-increasing market opportunities". De främsta exemplen på detta är Sydafrika efter 1994, där den ekonomiska ojämlikheten har ökat, och Östeuropa efter 1989. Den tredje mekanismen är ifall demokratin mest gynnar medelklassen.

Från den teoretiska diskussionen går de vidare till empirisk forskning. Toke Aidt och medförfattare (2006) och Aidt och Jensen (2009) ser på effekter av demokratisering, mätt som andelen av vuxna som kunde rösta 1830-1938 i 12 västeuropeiska länder, och finner att större röstandel ökar statens utgifter och skatteintäkter. Aidt och Jensen finner förvånande nog att andelen indirekta skatter ökar och direkta skatter minskar, tvärtom mot vad man skulle tro. Scheve och Stasavage (2010, 2012) finner  att demokratisering inte hade någon effekter på skatteprogressivitet eller på kapitalskatter; istället betonar de i Tillys tradition betydelsen av krigsföring för beskattningens utveckling. Lindert (1994, även 2004) finner att demokratisering ökade sociala utgifter 1880-1930, eller åtminstone att bristen på demokrati höll tillbaka de sociala utgifterna. Huber och Stephens (2012) hittar samma resultat i Latinamerika 1970-2007 med panelregressionsmetoder; Kaufman och Segura-Ubiergo (2001) och Brown och Hunter (1999) hittar samma för Latinamerika 1973-1997 respektive 1980-1992. Persson och Tabellini (2003) hittar något liknande i en panel av länder 1960-1998. Av alla dessa studier är det dock bara Aidt och Jensen (2013) som har en identifikationsstrategi för att tackla att demokratiseringen är endogen. Aidt och Jensen menar utifrån Acemoglu och Robinsons (2000) teori att ett "revolutionärt hot", mätt som revolutionär förändring i närliggande länder, är ett instrument för demokratisering. Acemoglu et al menar att det är svårt tatt dra slutsatser utifrån övriga studier på temat eftersom de inte har identifikationsstrategi och de flesta studierna på paneldata inte använder land-fixed effects och därför kan missta effekter av okända land-specifika faktorer som korrelerar med demokrati, för effekter av demokrati. (s. 1903-1904)

Litteraturen om demokratins effekter på ojämlikhet är ännu större än den om demokratins effekter på välfärdsstaten. Acemoglu et al är inte särskilt imponerade:

"Muller (1988), using a larger dataset than the previous literature, found that there was a negative correlation between the number of years a country had been democratic and inequality, which he interpreted as evidence that democracy had to be in place for long enough for inequality to fall. Yet the robustness of his results were challenged by Weede (1989) (see the response by Muller, 1989). Others, such as Simpson (1990), Burkhart (1997), and Gradstein and Justman (1999b) claimed that there was a nonlinear reduced-form relationship between democracy and inequality with inequality being low at both low and high levels of democracy and higher for intermediate levels. The plethora of results is what led Sirowy and Inkeles to be skeptical, though they do suggest that there may be some evidence in favor of the relevance of the history of democracy for inequality (Muller’s original finding has been replicated in many subsequent studies, e.g., by Huber et al., 2006; Huber and Stephens, 2012, table 5.10). Nevertheless, there are good reasons for being skeptical about these findings, since the impact of the history of democracy is identified in models that do not include fixed effects, and obviously,
it will capture the impact of these omitted fixed effects. More generally, this is just a special case of the difficulty of identifying duration dependence and unobserved heterogeneity—a difficulty that this literature neither tackles nor recognizes." (s. 1904)

Tre nyare studier använder bättre data och utforskar både variation över tid och mellan länder.

"Rodrik (1999) showed that either the Freedom House of Polity III measure of democracy was positively correlated with average real wages in manufacturing and the share of wages in national income (in specifications that also control for productivity, GDP per capita and a price index). He illustrated this both in a cross section and in a panel of countries using country fixed effects. He also presented evidence that political competition and participation at large were important parts of the mechanisms via which democracy worked. Scheve and Stasavage (2009) used a long-run panel from 1916 to 2000 for 13 OECD countries with country fixed effects and found that universal suffrage, measured as a dummy, had no impact on the share of national income accruing to the top 1%. Perhaps consistent with a variant of the (upper) middle class bias argument we provided above, they found that there is actually a statistically significant positive correlation between the universal suffrage dummy and what they called the “Top10-1” share, which is the share of income accruing to people between the 90th and 99th percentiles of the income distribution divided by the share accruing to the people above the 99th percentile. Finally, Li et al. (1998) used pooled OLS to show that an index of civil liberties is negatively correlated with inequality (greater civil liberties, lower inequality) though they do not investigate the relationship between
inequality and more conventional measures of democracy." (s. 1905)

Demokratins effekter på utbildningssatsningar är en egen litteratur med en mängd olika resultat, mest som visar att demokratisering ökar utgifterna på utbildning. Men Gallego (2010) är en av få studier som använder en identifikationsstrategi; han följer Acemoglu, Johnson och Robinson (2001, 2002). Också demokrati och sjukvård är en egen sub-litteratur.

Från dessa studier med cross-national design går de över till studier av variationer inom länder.

"In this context, particularly interesting is Fujiwara’s (2011) study of changes in the voting technology in Brazil in the 1990s. These, by making it much simpler and easier for illiterate people to vote, massively enfranchised the poor. Fujiwara estimates the effect of this change by exploiting differences in the way the policy was rolled out. He shows that the consequence of the reform was a change in government spending in a pro-poor direction, particularly with respect to health expenditures, and that infant mortality fell as a result. Baland and Robinson (2008, 2012) examine another related reform, the introduction of an effective secret ballot in Chile in 1958. Though they do not directly study any policy outcomes, they do show that the reform led to large increases in the vote share of left-wing parties, which, they argue, is consistent with this democratizing reform moving the political equilibrium towards more pro-poor policies. They also find that land prices fall, which illustrates that the price of land capitalized the value of controlling workers’ votes under the open ballot.
Martinez-Bravo et al. (2012) study the effects of elections in China on redistribution and public good provision. They use variation in the introduction of village elections in China, controlling for village and year fixed effects as well as province-level trends. They find that village chairmen experience higher turnover and become more educated and less likely to be Communist Party members following the introduction of elections. They also find that taxes and public goods increase as a result of the elections. In particular, irrigation increases more in villages with more farmland, and public education increases in villages with more children. They also find that income inequality is reduced, and less
land is leased to elite-controlled enterprises.
Naidu (2011) examined the impact of the disenfranchisement of blacks in the US South via poll taxes and literacy tests in the period after the end of Reconstruction. He finds that this reversal of democracy reduced the teacher-student ratio in black schools by 10–23%, with no significant effects on white teacher–student ratios. Also, consistent with Baland and Robinson’s results, disenfranchisement increased farm values." (s. 1908-1909)

Utifrån de motstridiga resultaten i den stora litteraturen blir det viktigt för Acemoglu et al att själva ha en trovärdig ekonometrisk strategi. "Our approach is to estimate a canonical panel data model with country fixed effects and time effects while also modeling the dynamics of inequality and redistribution. Both fixed effects and allowing for dynamics (e.g., mean reversion) are important." (s. 1909) I en fotnot gör de en intressant anmärkning om vad som borde göras framöver kontra vad de ser som sin uppgift i detta handbokskapitel:

"A more desirable approach would be to develop an instrument for democracy. We believe that the only credible papers on this topic are Gallego (2010), Aidt and Jensen (2013), and our own work, Acemoglu et al. (2013). We do not pursue these directions as this would take us too far from our purpose of surveying and interpreting the literature and presenting what we believe to be the robust correlations in the data." (s. 1909)

Deras huvudsakliga modell är en panelregressionsmodell med femårigt laggat värde för beroende variabeln (z it-1) bland de förklarande variablerna, land-fixed effects (ψ), tids-fixed effects (μ), demokrati för fem år sedan (d it-1), och en rad förklarande variabler mätta med fem års lag (x it-1).

z it = ρ z it-1 + γ d it-1 + x it-1 β + μ t + ψ i + u it

Laggad BNP per capita är med av flera skäl "First, as we show in Acemoglu et al. (2013), democracy is much more likely to suffer from endogeneity concerns when the lagged effects of GDP per capita are not controlled for. Second, in Acemoglu et al. (2013), we also show that democracy has a major effect on GDP per capita and changes in GDP per capita may impact inequality independently of the influence of democracy on this variable." (s. 1910-1911) De diskuterar i själva texten hur de hanterar autokorrelation  (ρ>0) i en paneldatamiljö med ganska kort tidsdimension. De föredrar att använda generalized method of moments som differentierar variablerna. Då försvinner också land-fixed effects. De menar att det stora problemet är autokorrelationen ρ. Därför gör de också olika beräkningar där de helt enkelt sätter ρ till olika värden mellan 0 och 1 för att visa att resultaten är robusta. De börjar analyserna med femårsberäkningar där de bara använder en observation för varje femårsperiod, vilket de menar är att föredra framför femåriga medelvärden "which would introduce a complex pattern of serial correlation, making consistent estimation more difficult". Femåriga paneler är rimligt eftersom man ändå inte kan förvänta sig att demokratiseringen ska ha effekter på ojämlikhet eller skatteration inom 1 eller 2 år. När de gör årliga beräkningar för skatteration använder de 12 laggar. De avslutar metod-diskussionen med en klausul om att de inte beräknar "kausala effekter":

"Finally, it is worth reiterating that in all of our estimates, if democracy is correlated with other changes affecting taxes or inequality, our estimates will be biased. The point of the GMM estimator is to remove the mechanical bias resulting from the presence of fixed effects and lagged dependent variables, not to estimate “causal effects.” This would necessitate a credible source of variation in changes in democracy, which we do not use in this paper." (s. 1913)

Datat är för 184 från länder från 1960 eller självständighet till 2010. Ojämlikhetsdatat är Gini-koefficienter från SWIID, som Daniel Waldenström sågat i ett klassiskt blogginlägg på Ekonomistas. Demokrati-variabeln bygger på Freddom House och Polity IV och är dikotomt, de bygger här vidare på Papaioannou och Siorounis (2008). P och S kollar på permanenta demokratiseringar, som inte omvänds i framtiden, "which raises the possibility of endogeneity of the definition of democracy to subsequent growth or other outcomes that stabilize democracy. In addition, it means that they have no variation coming from transitions from democracy to autocracy" (s. 1914)

"Our resulting democracy measure is a dichotomous variable capturing large changes in political institutions. Our sample contains countries that are always democratic (dct =1 for all years) like the United States and most OECD countries; countries that are always autocratic (dct = 0 for all years) like Afghanistan, Angola, and China; countries that transition once and permanently into democracy like Dominican Republic in 1978, Spain in 1978, and many ex-Soviet countries after 1991. But different from Papaioannou and Siourounis, we also have countries that transition in and out of democracy such as Argentina, which is coded as democratic from 1973 to 1975, falls back to nondemocracy and then democratizes permanently in 1983" (s. 1914) 

I ett Appendix visar de att resultaten håller även om de istället använder andra mått på demokrati, från Cheibub et al (2010) eller från Boix et al (2012).

De börjar sina regressioner med att sätta ρ till 0. Effekten av demokratisering γ på skattekvoten beräknas till 11.7, ungefär 11.7 procent. Men det är utan ρ i modellen och då ger γ bara den kortsiktiga effekten. Koefficienten för ρ är, när de tar in den, 0.27 och då räknar de ut den långsiktiga effekten av demokratisering som γ / (1-ρ). Detta implicerar en långsiktig effekt av 16 % på skattekvoten. Diagram 21.2 visar effekterna grafiskt. Effekten når max först efter 15 år vilket visar betydelsen av laggade variabler.

Resultaten är robusta mot att ta bort outliers. De beräknade effekterna av demokratiseringen varierar med modelleringarna och antagandena om ρ. Nästa beräkningar har statliga intäkter som andel av BNP som beroende variabel. "Though the impact of democracy is a little smaller, the pattern is qualitatively very similar, with slightly larger long-run effects in the GMM estimators relative to the OLS estimators." (s. 1922) Resultaten med årliga data är liknande; de enskilda laggarna är inte signifikanta men tillsammans är de det. De hittar, kontra Scheve och Stasavage (2010, 2012) inte någon effekt av krigföring. (s. 1927) "Overall, the evidence in Tables 21.2–21.5 shows a strong and robust impact of democracy on taxes as measured by the tax to GDP ratio or the government revenue
to GDP ratio. This evidence suggests that democracy does lead to more taxes. This evidence is consistent with several of the works discussed above, though it is in stark contrast with Gil et al. (2004). The main difference is the cross-national focus of Gil, Mulligan, and Sala-i-Martin, which contrasts with our econometric approach exploiting the within-country variation (with country fixed effects and also controlling for the dynamics of the tax to GDP ratio). For reasons explained above, we believe that the cross-sectional relationship is heavily confounded by other factors and is unlikely to reveal much about the impact of democracy on redistribution and taxes." (s. 1927)

Från detta vänder de sig till effekterna av demokratisering på ojämlikhet. "Though the sample is smaller and data quality may be lower, the most important message from these tables is that there is no consistent evidence for a significant effect of democracy on inequality. Some of our specifications show negative effects of democracy on inequality, particularly on the gross Gini coefficient, but these tend to have large standard errors and are not stable across specifications." (s. 1928)

De gör olika varianter på specifikationerna. När de tar bort BNP/capita som kontroll får de signifikanta negativa effekter av demokratin på Ginin. (s. 1935) Detta är deras tolkning av detta undantag: "This suggests that there may be other forces correlated with GDP and democracy that influence inequality, such as some of the structural transformation variables we examine below." (s. 1935) I Appendix visar de att demokratin inte har effekter på ojämlikheten heller med andra mått och inte heller på loggade industriarbetarlöner, i kontrast till Rodrik (1999).

Från ojämlikheten går de vidare med att kolla på effekterna på strukturomvandling och utbildning. Demokratisering ökar andelen anställda i jordbruket med 4-11 procent och andelen som går i gymnasium med 67.6 procent (!) på lång sikt. (s. 1936) Resultaten är förenliga med Bates och Block (2013) som finner att demokratisering i Afrika ökat produktiviteten i jordbruket, vilket kan gynna strukturomvandlingen. Acemoglu et al tolkar de blandade resultaten så här: "Democracy may be bringing new opportunities and economic change, which may increase inequality, while simultaneously lowering barriers to entry and investing in public goods, which may reduce
inequality, and the net result could be either an increase or decrease in inequality, despite the increased taxation documented." (s. 1943)

En interaktion mellan demokratisering och land-Gini visar att i stater med hög landojämlikhet ökar demokratiseringen inkomstojämlikheten. "The magnitudes are sizable, suggesting that a democratization in, say, Myanmar, with the highest land Gini (¼77 in a 0- to 100-scale) among nondemocracies in our sample, would increase the after-tax Gini by approximately 0.72–2.42 points and the pretax Gini by 0.2–1.6 points." (s. 1943)

referens
Daron Acemoglu, Suresh Naidu, Pascual Restrepo, James A. Robinson (2015) "Democracy, Redistribution, and Inequality", i Handbook of Income Distribution, vol. 2B. Läs här.

New Labours arbetsmarknadspolitik

 

FA Hayeks The Constitution of Liberty (1960)

 

FA Hayeks tänkande var, menar Paul Smith i en artikel från 2009, centralt för Tories under Thatchers regeringsepok. I detta tänkande upplöses intressemotsättningar genom att folk fattar egna val inom ‘that self-forming order of the market which serves the general good’ (Hayek, 1979). Nyliberalismen, menade Andrew Gamble (2006),

‘reaffirmed the inevitability and legitimacy of the basic institutions of the capitalist order’, while providing a standpoint to challenge ‘all the vested interests which had grown up through the extended state and which helped to perpetuate the policies which were restricting the rights of managers to manage and were tying up capital in increasingly ossified economic and organizational structures’

Fackförbund spelade, trots nyliberalismens principiellt positiva hållning till icke-statliga organisationer, ingen roll i nyliberalernas vision. Redan vid det första mötet med Mont Pelerin Society 1947 menade Hayek att:

‘We must not delude ourselves that in many ways the most crucial, the most difficult and delicate part of our task consists in formulating an appropriate programme of Labour or trade union policy.’ (cit. 338)

I The Constitution of Liberty (1960) menade Hayek att fackförbunden fått en unikt privilegierad roll i samhället och att "general rules of law" inte applicerades på faken och till och med att ‘the whole basis of our free society is gravely threatened by the powers arrogated by the unions’. Därför menade Hayek att staten måste avlöva fackens makt: förbjuda closed shop, förbjuda utvidgning av kollektivavtal, och större ekonomiskt ansvar för facket för kostnader från strejker och liknande. Detta inspirerade ett politiskt program som i Storbritannien fick ett fäste vid tankesmedjan Institute of Economic Affairs som grundades 1955. Margaret Thatcher var inom Tories en tidig proselyt till detta program, medan andra höll fast vid en äldre, mer tillåtande syn på facken.

Thatchers regering införde 1980 Employment Act som begränsade fackens tort immunity, och 1982 en ny Employment Act som gav än större kostnader för fack som orsakade kostnader hos arbetsgivarna, en omvändning av 1906 års Trade Disputes Act. Wedderburn (1989) analyserade relationen mellan Thatchers arbetsmarknadspolitik och Hayeks tänkande i fem punkter: "disestablishing collectivism,
deregulation of employment law, union control and ballots for individuals, enterprise confinement, and sanctions without martyrs". Smith använder dessa fem punkter för att diskutera kontinuitet och diskontinuitet från Thatcher till Major och New Labour.

Diskussionen av punkt ett börjar så här:

"By 1988, Conservative governments had abolished most of the statutory and administrative supports for collective agreements that had their origins in the state’s promotion of collective bargaining, labelled by Kahn-Freund as ‘collective laissez-faire’ (Kahn-Freund, 1959: 224; see Howell, 2005). Thus the extension of terms of established collective agreements and the statutory recognition procedure (respectively Schedule 11 and Sections 11–16 EPA 1975) were repealed, and the Fair Wages Resolution 1946 was rescinded. The scope of wages councils had been narrowed, and their administrative enforcement diluted. The extensive programme of privatisation caused collective bargaining to contract. More was to come. The Trade Union Reform and Employment Rights Act (TURERA) 1993 abolished all wages councils (except the agricultural wages boards), rescinded ACAS’s statutory duty to promote collective bargaining (as ‘good industrial relations’) and inserted a statutory right of individuals to derogate from the terms of collective agreements". (s. 340)

På denna punkt menar Smith att New Labour inte reformerat tillbaka alls. På punkt två diskuterar Smith Thatcher-regeringarnas avregleringar av arbetsmarknaden; där ändrade New Labour på reglerna med Employment Act 2002 som bland annat reformerade reglerna för uppsägningar. På punkt tre, Tories omregleringar av hur facken styrs, har Labour gjort några ändringar. På punkt fyra, enterprise confinement, har inte Labour ändrat något. På punkt fem har New Labour inte heller gjort några ändringar.

Smith menar att New Labours arbetsmarknadspolitik genomsyrades av nyliberalismen och mer specifikt av Hayeks tänkande, manifesterat bland annat i deras "business friendliness" och, enligt Smith, fientlighet mot facken. De har gjort några reformer, men Smith menar att det inte är motsägelsefullt: "New Labour’s policies combine an acceptance of the body of Conservative employment legislation with a commitment to ‘social market strand’ of neoliberalism (Gamble, 2006: 21)—designated by Crouch (1997: 358) as ‘social neo-liberalism’." (s. 346) Regleringar bedöms efter ifall de orsakar kostnader för företagen, och en sådan företagsvänlig hållning genomsyrade också New Labours politik i EU, menar Smith.

Så här öbrjar Smiths slutsats-del: "New Labour is distinct from previous Conservative governments; for Hall it is a ‘hybrid regime’ (Hall, 2003: 19), a ‘social-democratic variant of neo-liberalism’ (ibid.)." (cit. 351) Smith menar att New Labours arbetsmarknadspolitik är "inspired at one remove by Sir Keith Joseph, and at two by Hayek, even if its leaders dare not acknowledge this" (s. 351).

referens

Paul Smith (2009) "New Labour and the commonsense of neoliberalism: trade unionism, collective
bargaining and workers’ rights", Industrial Relations Journal 40 (4).