Att diskutera den funktionella inkomstfördelningen i USA sedan 1929 är enkelt, för nationalräkenskapsstatistiken är enkel att ladda ner i en sammanhängande serie från deras Bureau of Economic Affairs, deras dataset National Income and Product Accounts (NIPA).* Dessa data diskuterar jag här. Men vad vet vi om den tidigare perioden? I detta inlägg diskuterar jag fyra gamla papers/bokkapitel som diskuterar den statistik som finns för perioden före 1929.
Irving Kravis (1959) börjar sitt paper med att konstatera att många ekonomer vill ha det till att löneandelen ska vara konstant, men att den de facto ökat de senaste 50 åren i USA: exakt hur mycket beror på vad man gör för justering för de egenanställdas inkomster, men att den har ökat består. Han förklarar också i början att pappret mest är deskriptivt, att han inte kan ägna så mycket uppmärksamhet åt förklaringar till skiftena, men att en viktig faktor tycks vara relativt faktorutbud: antalet arbetade timmar har inte ökat lika fort som befolkningen trots stora löneökningar, medan det fasta kapitalet i proportion till arbetade timmar har dubblats. (s 918) Han diskuterar problemet i att nationalräkenskapernas uppdelning i inkomsttyper inte motsvarar teoretikernas produktionsfaktorer (arbete och kapital); t ex så är posten "rents" i nationalräkenskaperna bara "rent" betalad till privatpersoner, medan "rents" till företag som äger fastigheter och land räknas som "profits". (918) Inte desto mindre är det så att ekonomen är intresserad av en tredelad indelning: de anställdas kompensation, "entrepreneurial (unincorporated) income", och "property income (rent, interest and corporate profit)". I tabell 1 redovisar Kravis NR-data tillbaka till 1900.
Irving Kravis (1959) börjar sitt paper med att konstatera att många ekonomer vill ha det till att löneandelen ska vara konstant, men att den de facto ökat de senaste 50 åren i USA: exakt hur mycket beror på vad man gör för justering för de egenanställdas inkomster, men att den har ökat består. Han förklarar också i början att pappret mest är deskriptivt, att han inte kan ägna så mycket uppmärksamhet åt förklaringar till skiftena, men att en viktig faktor tycks vara relativt faktorutbud: antalet arbetade timmar har inte ökat lika fort som befolkningen trots stora löneökningar, medan det fasta kapitalet i proportion till arbetade timmar har dubblats. (s 918) Han diskuterar problemet i att nationalräkenskapernas uppdelning i inkomsttyper inte motsvarar teoretikernas produktionsfaktorer (arbete och kapital); t ex så är posten "rents" i nationalräkenskaperna bara "rent" betalad till privatpersoner, medan "rents" till företag som äger fastigheter och land räknas som "profits". (918) Inte desto mindre är det så att ekonomen är intresserad av en tredelad indelning: de anställdas kompensation, "entrepreneurial (unincorporated) income", och "property income (rent, interest and corporate profit)". I tabell 1 redovisar Kravis NR-data tillbaka till 1900.
Vi ser att den icke-justerade löneandelen ökar mellan 1900-09 och 1949-57. All ökning sker mellan 1910-19 och 1930-39. Fint nog så redovisar Kravis fem (!) olika typer av kapitalandelar: ojusterad, samt med fyra olika justeringar. För perioden 1919-53 har Kravis också separata data för inkomsternas andel för "corporate officers" och för alla andra anställda, och kan därför visa att löneandelen inte har ökat pga att VD:arnas löner har ökat. (s 920) Kravis menar att det är troligt att löneandelen började stiga redan i slutet av 1800-talet; Budds konferenspaper från 1957 (publicerat 1960, se nedan) visar en sådan utveckling, med en ökning från 43 procent 1869-70 till 48 procent 1909-10. Den långsiktiga ökningen är associerad med två strukturella skiften i ekonomin: från jordbruket, och från egenföretagande till anställningar. Vad gäller kapitalinkomsterna så konstaterar Budd att vinsterna och ränteinkomsterna rör sig åt motsatta håll (s 921). Han diskuterar en del mätproblem med hyresinkomsterna (rents) (s 922).
Han går vidare med att diskutera hur man ska behandla egenföretagarnas inkomster. Det finns en del kapital i dessa non-corporated företag: 1900 stod de för 41 procent av kapitalstocken i privat sektor, och 1956 för 23 procent. Alltså kan egenföretagarnas inkomster inte bara räknas som arbetsinkomster. (s 924) Han börjar med att förklara the asset basis, alltså att tillskriva egenföretagarna en avkastning motsvarande interest+rents+profits andel av övriga inkomster. Därefter the labor basis, där han tillskriver egenföretagarna arbetsinkomster motsvarande de anställdas, vilket han gör genom att ta den ojusterade löneandelen (kolumn 1 i tabell 1) * egenföretagarnas ink (kolumn 2 i tabell 1). Den tredje metoden är att följa D.G. Johnson och klassificera 65 procent av egenföretagarnas inkomster som kapitalinkomster och 35 proc som arbetsinkomster; detta ger kolumn 10 i tabell 1. Den fjärde metoden är att dela upp egenföretagarnas inkomster i samma proportioner som löne- och kapitalandelar i corporate sector; detta ger kolumn 11 i tabell 1. Med alla definitioner har kapitalandelen minskat något, men den minsta minskningen får man med the labor basis-uträkningen. (925) Kravis menar att en önskvärd förfining vore att tillskriva egenföretagarna arbets- eller kapitalinkomster motsvarande genomsnittet i den aktuella sektorn snarare än genomsnittet för hela ekonomin (926).
Nästa diskussion som Kravis tar upp är hur den offentliga sektorn ska behandlas/exkluderas. Inte heller sådana korrigeringar förändrar bilden, utan han drar slutsatsen:
Han går vidare med att diskutera hur man ska behandla egenföretagarnas inkomster. Det finns en del kapital i dessa non-corporated företag: 1900 stod de för 41 procent av kapitalstocken i privat sektor, och 1956 för 23 procent. Alltså kan egenföretagarnas inkomster inte bara räknas som arbetsinkomster. (s 924) Han börjar med att förklara the asset basis, alltså att tillskriva egenföretagarna en avkastning motsvarande interest+rents+profits andel av övriga inkomster. Därefter the labor basis, där han tillskriver egenföretagarna arbetsinkomster motsvarande de anställdas, vilket han gör genom att ta den ojusterade löneandelen (kolumn 1 i tabell 1) * egenföretagarnas ink (kolumn 2 i tabell 1). Den tredje metoden är att följa D.G. Johnson och klassificera 65 procent av egenföretagarnas inkomster som kapitalinkomster och 35 proc som arbetsinkomster; detta ger kolumn 10 i tabell 1. Den fjärde metoden är att dela upp egenföretagarnas inkomster i samma proportioner som löne- och kapitalandelar i corporate sector; detta ger kolumn 11 i tabell 1. Med alla definitioner har kapitalandelen minskat något, men den minsta minskningen får man med the labor basis-uträkningen. (925) Kravis menar att en önskvärd förfining vore att tillskriva egenföretagarna arbets- eller kapitalinkomster motsvarande genomsnittet i den aktuella sektorn snarare än genomsnittet för hela ekonomin (926).
Nästa diskussion som Kravis tar upp är hur den offentliga sektorn ska behandlas/exkluderas. Inte heller sådana korrigeringar förändrar bilden, utan han drar slutsatsen:
"Taking all factors into account, we conclude that the decline in the property share in national income over the first half of the 20th century has been substantial, and that it cannot be explained away either by our methods of estimation or by the vagaries of the social accounting system. This is true, however, only of the general direction of the change between the beginning and end of the half century or more with which we are concerned; the magnitude of the change and its continuity during the period do depend upon the techniques employed to separate the labor and property components of entrepreneurial income." (s 930)Han diskuterar tekniska förändringar i skattesystemet som en möjlig förklaring men avfärdar den. Däremot så har skatterna haft en effekt så sett att höga skatter på vinster lett till minskade utdelningar och ökat sparande i företagen (935f). Efter detta går han vidare med att diskutera utvecklingen i variabler som arbetade timmar, kapitalintensitet osv. I en lång fotnot har han en diskussion av Kaldors teori om faktorandelar. Han håller diskussionen till klassiskt makroekonomiska variabler; som avslutning i artikeln konstaterar han att sociala variabler också kan spela roll:
"One source of the factors favoring the labor share may conceivably be found in the relative effects upon the supply prices of labor and capital of our society's quest for social justice and emphasis upon egalitarianism; perhaps the social setting has tended to prepare rentiers for euthanasia and to lead workers into a revolution of rising expectations." (s 947)
Joseph Phillips (1960) (tidigare diskuterat här) har en intressant diskussion, med statistik från fyra källor för perioden före 1929.
Phillips diskuterar att Robert F. Martin (1939) har årlig löneandelsstatistik för 1800-talet, men inga uppgifter om andelen anställda vs egenanställda vilket gör löneandelsmåttet ointressant eftersom löneandelen ökar automatiskt när andelen anställda ökar. De övriga tre källorna som Phillips använder är Kuznets, King och Bell. Williford King beräknade i sin bok The Wealth and Income of the People of the United States (1915, pdf här) nationalinkomst och antalet anställda för perioden 1850-1910. Surgeon Bell uppdaterade i sin bok Productivity, Wages and National Income (1940) skattningarna av antalet anställda. Phillips redovisar inte mindre än tre olika skattningar av "wage parity", som är löneandelen justerad för skiften i andelen som är anställda. Den första WP-skattningen (9 i tabell 1 ovan) använder både inkomstdata och beräkningar av andelen anställda från King (1915). Nästa WP-version (10 i tabell 1) bygger istället på Bells anställdadata, och det gör också den tredje skattningen (11 i tabell 1), som använder Schullers uppdatering av löneandelsskattning, som använder Kings arbetsinkomstdata men Kuznets BNP-skattning istället för Kings. Phillips menar att Bells skattning av andelen anställda, Schullers löneinkomstskattning och Kuznets BNP-skattning, d v s den tredje varianten av wage parity, är mest tillförlitlig.
Edward Budd (1960) har ett kapitel i en NBER-volym som kollar på faktorandelar 1850-1910. Före 1850 är data värdelösa, säger han (s 365). Data för 1850 och 1860 har större felmarginaler än senare data. Data för 1800-talet är i allmänhet inte perfekta men det är värt att kolla på det fragmentariska som finns och försöka jämka ihop det med de bättre data som finns för 1909 och framåt, från NBER och Department of Commerce, menar Budd.
Den förste som gjorde beräkningar var W.I. King (1915). Han räknade ut lönernas andel tillbaka till 1850. I lönesumman inkluderar han ingen korrigering för de egenanställdas inkomster. "Rent" beräknar King som 4 procent av värdet på jorden. "Interest" räknar han som 6 till 8 procent av värdet av det fysiska kapitalet. "Profits" räknar King ut som en residual, förädlingsvärdet minus lönerna, "rent" och "interest". Kings data för kapitalandelen är alltså väldigt godtyckliga och Budd vill inte använda dem. (s 366)
Nästa källa är Department of Commerce och Kuznets. Dessa gör en indelning av inkomsttyper som Budd menar är "juridisk" eller "institutionell" snarare än "funktionell", som Kings indelning som följde Ricardo m fl teoretiker. DoC skiljer på: (a) employee compensation, (b) income of unincorporated enterprises, (c) corporate profits, (d) rental income of persons, och (e) net interest. Distinktionen mellan unincorporated enterprises och corporate sector är juridisk, inte funktionell: bådas inkomster är ju kapitalandel i en ricardiansk inkomstmodell. Mätandet och definitionen av ränteinkomster är komplex (s 367).
Budd vill släppa rents och interest och istället fokusera på (a) de anställdas kompensation, och (b) de egenanställdas och ägarnas inkomster. Möjligtvis ska en del av de egenanställdas inkomster klassificeras som arbetsinkomster (s 369). "It is with labor's share, viewed either as the share of hired workers or as the share attributable to all human labor, that the remainder of this paper is concerned." (369) Han tillskriver de egenanställda en arbetsinkomst motsvarande den genomsnittliga lönen, och låter resten av deras inkomster räknas som kapitalinkomst. Den justerade löneandelen kallar han "the service share", till skillnad från den ojusterade som han kallar "the wage share" rätt och slätt. Budd pekar på att det är viktigt att använda den genomsnittliga lönen från den aktuella sektorn, inte från hela ekonomin; egenföretagare är koncentrerade i sektorer med låga löner, vilket gör att man överskattar den justerade löneandelen om man tillskriver dem den genomsnittliga lönen från hela ekonomin (372). För 1800-talet är Budds sektorvisa korrigering dock grov: han har bara separata data för två sektorer, (a) jordbruk och (b) alla andra privata sektorer. Detta är förstås inte den enda möjliga korrigeringsmetoden. D. Gale Johnson (1948) i ett paper om inkomsterna i jordbruket tillskriver egenföretagarna i sektorn en kapitalinkomst motsvarande genomsnittlig rent-inkomst, och räknar residualen som arbetsinkomst. De kortsiktiga fluktuationerna kan se rätt olika ut med de olika metoderna, men på sikt blir både nivå och trend ungefär samma; med rent-metoden blir löneandelen i jordbruket 1910-48 snitt 60 procent, med löne-metoden 62 procent (370n). Budd presenterar också vad han kallar "adjusted wage share", som är löneandelen fast justerad för sysselsättningsskiften: han drar ifrån lönesumman en summa "equal to the average annual earnings of employees times the number of self-employed it is necessary to allocate to employee status to keep the base year proportion of hired to total workers the same" (370). Här konstaterar han också att en teoretiskt ekvivalent metod är att helt enkelt räkna ut ration genomsnittlig lön till genomsnittlig output per anställd, en beräkning som bygger på andra typer av data. (s 370f)
I tabell 2 syns löneandelsskattningar för folkräkningsåren sedan 1850. Data bygger fortfarande på King (1915), trots Budds kritik. Dels redovisas den ojusterade (King), dels den justerade löneandelen (adj.) Budd har också reviderat Kings data på vissa punkter (rev.) (s 374f: många justeringar för jordbruket.)
Adj-kolumnerna är de reviderade andelarna omräknade med basen en konstant proportion anställda till ekonomiskt aktiva. (377) Budd har en ganska omfattande diskussion av två faktorer som påverkade löneandelen under perioden: den ökaden andelen anställda, och jordbrukssektorns minskade andel av BNP. Han diskuterar det unika dataproblemet hur slavars produktion ska räknas (383-5). Han har ingen diskussion mer substantiella faktorer som kan ha påverkat fördelningen.
Budd går vidare med att diskutera skattningar baserade på Kuznets data tillbaka till 1869; all diskussion fram tills dess har byggt på Kings data, med revisioner. (s 376) Kuznets data är produktdata (NNP), inte inkomstdata; Budd använder lönedata från King för jordbruket och från Douglas (1930, Real Wages in the U.S.) Lebergott och Phelps-Brown och Hopkins (1950) för icke-jordbruket i kombination med Kuznets NNP-data (omräknat till nettoprivatprodukt) för att räkna ut justerade löneandelar. Efter en massa datadribblande och justeringar kan Budd så presentera nedanstående tabell med tioårssnitt i justerade löneandelar ("service share") sedan 1869, utifrån Kuznets data.
Resultaten ser delvis ganska konstiga ut, inte minst på grund av brister i statistiken, menar Budd. Bland annat så flaggar Kuznets för att hans skattning av BNP 1870 kan underskatta det verkliga värdet med 10 procent, vilket delvis skulle kunna förklara varför löneandelen ser så otroligt hög ut 1869-78. Budd menar att den enda slutsatsen som kan dras utifrån dessa data är att löneandelen inte hade någon ökande trend 1870-1910. (s 388) Budd konstaterar i sina slutsatser att han bara undersökt institutionella förklaringar -- ändrande andel egenanställda av ekonomiskt aktiva, andel jordbruk av BNP, osv -- till skiften i löneandelen, men att det också vore intressant att kolla på förklaringsfaktorer som lönernas utveckling, konjunkturcykler, variationer i monopolism, osv. (s 392)
Edward Denison från Commitee for Economic Development är den första kommentator, och han konstaterar mycket riktigt att Budds diskussion av mätproblem och koncept är avancerad och väldigt intressant, men att han inte säger mycket substantiellt. Denison konstaterar att Budd bygger på King (1915) fast med revisioner av data för löner och totala inkomster i jordbruket. Därför förklarar han vad King drog för substantiella slutsatser, och jämför därefter dessa med Budds reviderade data för att se om slutsatserna ändras. (1) King hävdade att kapitalandelen minskade kraftigt mellan 1860 och 1870 genom frigörandet av slavar samt förstörelse av kapital i inbördeskriget, men därefter var stabil 1870-1910. Med Kings egen statistik ökade löneandelen 1860-70 med 11.4 procentenheter; med Budds revision bara med 2.7 p.e. (2) King hävdade att löneandelen fortsatte öka till 1890 men sedan minskade, kanske pga. bristen på jord samt inflödet av outbildad arbetskraft. Med Kings data var minskningen 1890-1910 6.6 p.e.; med Budds bara 1.4, "scarcely enough to merit comment", säger Denison. Denna revision är väldigt viktig, säger Denison, efterson en av Kings huvudslutsatser var att den US-amerikanske arbetaren hade förlorat i lön på den stora immigrationen ca 1890-1910; King gjorde utifrån detta policyrekommendationen att minska invandringen. (3) King menade att vinsterna var väldigt låga 1880 och att de såg en väldigt stor ökning 1880-1900; med hans data var ökningen 4.2 p.e. och med Budds 3.9. (s 400) Denison konstaterar att King inte ser sina jordbrukssiffror som särskilt dåliga, utan som "moderate quality", och lyfter frågan att Kings siffror för tjänstesektorn (som står för 44 procent av lönerna utanför jordbruket 1910) också ser riktigt skakiga ut, framhöftade utifrån några väldigt allmänna principer. Alltså kan också Budds skattningar för icke-jordbrukssektorn vara undermåliga, implicerar Denison (s 401).
Denison, som är en grundlig kommentator, accepterar inte Budds justering för egenföretagarnas tillskrivna arbetsinkomster. Denna kritik är fundamental och träffar verkligen inte bara just Budds siffror:
Budd svarar på Denisons kommentarer. Med tanke på hur mycket Denison fokuserat på mät- och dataproblem är det lite förvånande att Budd inte bemöter Denison riktigt på den planhalvan, utan Budd väljer istället att börja med att räkna fram löneandelar sedan 1880 utifrån Kuznets data, för att visa att han får samma resultat vad gäller trender med dessa data som med Kings. Därefter går han vidare till frågan om de egenanställdas inkomster. Budd är inte nöjd med Denisons förslag att tillskriva non-incorporated enterprise samma fördelning som corporate enterprise; de två typerna av företag skiljer sig systematiskt åt vad gäller storlek och branschsammansättning (s 405). Vad gäller obetalda familjearbetare menar Budd att rätt åtgärd snarare är att bli av med dem ur statistiken, snarare än att föra de skakiga skattningarna tillbaka in.
Bernard Haley (1968) diskuterar den funktionella inkomstfördelnigens utveckling 1850-1930. Han konstaterar existensen av det välkända problemet med de egenanställdas klassificering:
Phillips diskuterar att Robert F. Martin (1939) har årlig löneandelsstatistik för 1800-talet, men inga uppgifter om andelen anställda vs egenanställda vilket gör löneandelsmåttet ointressant eftersom löneandelen ökar automatiskt när andelen anställda ökar. De övriga tre källorna som Phillips använder är Kuznets, King och Bell. Williford King beräknade i sin bok The Wealth and Income of the People of the United States (1915, pdf här) nationalinkomst och antalet anställda för perioden 1850-1910. Surgeon Bell uppdaterade i sin bok Productivity, Wages and National Income (1940) skattningarna av antalet anställda. Phillips redovisar inte mindre än tre olika skattningar av "wage parity", som är löneandelen justerad för skiften i andelen som är anställda. Den första WP-skattningen (9 i tabell 1 ovan) använder både inkomstdata och beräkningar av andelen anställda från King (1915). Nästa WP-version (10 i tabell 1) bygger istället på Bells anställdadata, och det gör också den tredje skattningen (11 i tabell 1), som använder Schullers uppdatering av löneandelsskattning, som använder Kings arbetsinkomstdata men Kuznets BNP-skattning istället för Kings. Phillips menar att Bells skattning av andelen anställda, Schullers löneinkomstskattning och Kuznets BNP-skattning, d v s den tredje varianten av wage parity, är mest tillförlitlig.
Edward Budd (1960) har ett kapitel i en NBER-volym som kollar på faktorandelar 1850-1910. Före 1850 är data värdelösa, säger han (s 365). Data för 1850 och 1860 har större felmarginaler än senare data. Data för 1800-talet är i allmänhet inte perfekta men det är värt att kolla på det fragmentariska som finns och försöka jämka ihop det med de bättre data som finns för 1909 och framåt, från NBER och Department of Commerce, menar Budd.
Den förste som gjorde beräkningar var W.I. King (1915). Han räknade ut lönernas andel tillbaka till 1850. I lönesumman inkluderar han ingen korrigering för de egenanställdas inkomster. "Rent" beräknar King som 4 procent av värdet på jorden. "Interest" räknar han som 6 till 8 procent av värdet av det fysiska kapitalet. "Profits" räknar King ut som en residual, förädlingsvärdet minus lönerna, "rent" och "interest". Kings data för kapitalandelen är alltså väldigt godtyckliga och Budd vill inte använda dem. (s 366)
Nästa källa är Department of Commerce och Kuznets. Dessa gör en indelning av inkomsttyper som Budd menar är "juridisk" eller "institutionell" snarare än "funktionell", som Kings indelning som följde Ricardo m fl teoretiker. DoC skiljer på: (a) employee compensation, (b) income of unincorporated enterprises, (c) corporate profits, (d) rental income of persons, och (e) net interest. Distinktionen mellan unincorporated enterprises och corporate sector är juridisk, inte funktionell: bådas inkomster är ju kapitalandel i en ricardiansk inkomstmodell. Mätandet och definitionen av ränteinkomster är komplex (s 367).
Budd vill släppa rents och interest och istället fokusera på (a) de anställdas kompensation, och (b) de egenanställdas och ägarnas inkomster. Möjligtvis ska en del av de egenanställdas inkomster klassificeras som arbetsinkomster (s 369). "It is with labor's share, viewed either as the share of hired workers or as the share attributable to all human labor, that the remainder of this paper is concerned." (369) Han tillskriver de egenanställda en arbetsinkomst motsvarande den genomsnittliga lönen, och låter resten av deras inkomster räknas som kapitalinkomst. Den justerade löneandelen kallar han "the service share", till skillnad från den ojusterade som han kallar "the wage share" rätt och slätt. Budd pekar på att det är viktigt att använda den genomsnittliga lönen från den aktuella sektorn, inte från hela ekonomin; egenföretagare är koncentrerade i sektorer med låga löner, vilket gör att man överskattar den justerade löneandelen om man tillskriver dem den genomsnittliga lönen från hela ekonomin (372). För 1800-talet är Budds sektorvisa korrigering dock grov: han har bara separata data för två sektorer, (a) jordbruk och (b) alla andra privata sektorer. Detta är förstås inte den enda möjliga korrigeringsmetoden. D. Gale Johnson (1948) i ett paper om inkomsterna i jordbruket tillskriver egenföretagarna i sektorn en kapitalinkomst motsvarande genomsnittlig rent-inkomst, och räknar residualen som arbetsinkomst. De kortsiktiga fluktuationerna kan se rätt olika ut med de olika metoderna, men på sikt blir både nivå och trend ungefär samma; med rent-metoden blir löneandelen i jordbruket 1910-48 snitt 60 procent, med löne-metoden 62 procent (370n). Budd presenterar också vad han kallar "adjusted wage share", som är löneandelen fast justerad för sysselsättningsskiften: han drar ifrån lönesumman en summa "equal to the average annual earnings of employees times the number of self-employed it is necessary to allocate to employee status to keep the base year proportion of hired to total workers the same" (370). Här konstaterar han också att en teoretiskt ekvivalent metod är att helt enkelt räkna ut ration genomsnittlig lön till genomsnittlig output per anställd, en beräkning som bygger på andra typer av data. (s 370f)
I tabell 2 syns löneandelsskattningar för folkräkningsåren sedan 1850. Data bygger fortfarande på King (1915), trots Budds kritik. Dels redovisas den ojusterade (King), dels den justerade löneandelen (adj.) Budd har också reviderat Kings data på vissa punkter (rev.) (s 374f: många justeringar för jordbruket.)
Adj-kolumnerna är de reviderade andelarna omräknade med basen en konstant proportion anställda till ekonomiskt aktiva. (377) Budd har en ganska omfattande diskussion av två faktorer som påverkade löneandelen under perioden: den ökaden andelen anställda, och jordbrukssektorns minskade andel av BNP. Han diskuterar det unika dataproblemet hur slavars produktion ska räknas (383-5). Han har ingen diskussion mer substantiella faktorer som kan ha påverkat fördelningen.
Budd går vidare med att diskutera skattningar baserade på Kuznets data tillbaka till 1869; all diskussion fram tills dess har byggt på Kings data, med revisioner. (s 376) Kuznets data är produktdata (NNP), inte inkomstdata; Budd använder lönedata från King för jordbruket och från Douglas (1930, Real Wages in the U.S.) Lebergott och Phelps-Brown och Hopkins (1950) för icke-jordbruket i kombination med Kuznets NNP-data (omräknat till nettoprivatprodukt) för att räkna ut justerade löneandelar. Efter en massa datadribblande och justeringar kan Budd så presentera nedanstående tabell med tioårssnitt i justerade löneandelar ("service share") sedan 1869, utifrån Kuznets data.
Resultaten ser delvis ganska konstiga ut, inte minst på grund av brister i statistiken, menar Budd. Bland annat så flaggar Kuznets för att hans skattning av BNP 1870 kan underskatta det verkliga värdet med 10 procent, vilket delvis skulle kunna förklara varför löneandelen ser så otroligt hög ut 1869-78. Budd menar att den enda slutsatsen som kan dras utifrån dessa data är att löneandelen inte hade någon ökande trend 1870-1910. (s 388) Budd konstaterar i sina slutsatser att han bara undersökt institutionella förklaringar -- ändrande andel egenanställda av ekonomiskt aktiva, andel jordbruk av BNP, osv -- till skiften i löneandelen, men att det också vore intressant att kolla på förklaringsfaktorer som lönernas utveckling, konjunkturcykler, variationer i monopolism, osv. (s 392)
Edward Denison från Commitee for Economic Development är den första kommentator, och han konstaterar mycket riktigt att Budds diskussion av mätproblem och koncept är avancerad och väldigt intressant, men att han inte säger mycket substantiellt. Denison konstaterar att Budd bygger på King (1915) fast med revisioner av data för löner och totala inkomster i jordbruket. Därför förklarar han vad King drog för substantiella slutsatser, och jämför därefter dessa med Budds reviderade data för att se om slutsatserna ändras. (1) King hävdade att kapitalandelen minskade kraftigt mellan 1860 och 1870 genom frigörandet av slavar samt förstörelse av kapital i inbördeskriget, men därefter var stabil 1870-1910. Med Kings egen statistik ökade löneandelen 1860-70 med 11.4 procentenheter; med Budds revision bara med 2.7 p.e. (2) King hävdade att löneandelen fortsatte öka till 1890 men sedan minskade, kanske pga. bristen på jord samt inflödet av outbildad arbetskraft. Med Kings data var minskningen 1890-1910 6.6 p.e.; med Budds bara 1.4, "scarcely enough to merit comment", säger Denison. Denna revision är väldigt viktig, säger Denison, efterson en av Kings huvudslutsatser var att den US-amerikanske arbetaren hade förlorat i lön på den stora immigrationen ca 1890-1910; King gjorde utifrån detta policyrekommendationen att minska invandringen. (3) King menade att vinsterna var väldigt låga 1880 och att de såg en väldigt stor ökning 1880-1900; med hans data var ökningen 4.2 p.e. och med Budds 3.9. (s 400) Denison konstaterar att King inte ser sina jordbrukssiffror som särskilt dåliga, utan som "moderate quality", och lyfter frågan att Kings siffror för tjänstesektorn (som står för 44 procent av lönerna utanför jordbruket 1910) också ser riktigt skakiga ut, framhöftade utifrån några väldigt allmänna principer. Alltså kan också Budds skattningar för icke-jordbrukssektorn vara undermåliga, implicerar Denison (s 401).
Denison, som är en grundlig kommentator, accepterar inte Budds justering för egenföretagarnas tillskrivna arbetsinkomster. Denna kritik är fundamental och träffar verkligen inte bara just Budds siffror:
"The procedure of assigning proprietors and unpaid family workers a labor income equal to the average income of employees is altogether arbitrary. Even if the assumption were correct that proprietors could earn that amount if they worked for wages, the question is not what they might have earned, but what they did earn." (402)Denison kollar på egenföretagarnas inkomster och påpekar att de flesta har mycket låga inkomster, lägre än den genomsnittliga anställdes lön, vilket med Budds metod innebär att egenföretagarna har okej arbetsinkomster men stora negativa kapitalinkomster. Denison menar att man istället borde hantera egenföretagarnas inkomster genom att tillskriva dem kapitalavkastning motsvarande den i övriga sektorer, och därefter räkna residualen som deras arbetsinkomster (s 402) -- se resonemanget om asset basis-metoden nedan. Han menar att orsaken till att så många egenföretagare har lägre inkomster än den genomsnittlige arbetstagaren är att de är undersysselsatta. Vad gäller noncorporate profits vill Denison inte fördela dem till varken arbets- eller kapitalandel (!), eftersom "the results can only yield back the assumption that is made", men menar att praktiskt är det bästa alternativet att anta samma fördelning mellan arbete och kapital i non-corporate sector som i corporate sector, vilket för 1952 innebär 2/3 arbetsandel. Nästa mätproblem som han diskuterar är vad för inkomster som man ska tillskriva obetalda familjearbetare (i familjeföretag). Detta mätproblem gör en stor skillnad för jordbrukssektorn, där 1940 års jordbruksfolkräkning anger 2.9 miljoner sådana arbetare. Denisons slutsats är hård: "We return then, to the key question, whether the data can support any analysis or conclusion with respect to the distribution of income by type. My impression is, obviously, that they cannot." (s 403)
Budd svarar på Denisons kommentarer. Med tanke på hur mycket Denison fokuserat på mät- och dataproblem är det lite förvånande att Budd inte bemöter Denison riktigt på den planhalvan, utan Budd väljer istället att börja med att räkna fram löneandelar sedan 1880 utifrån Kuznets data, för att visa att han får samma resultat vad gäller trender med dessa data som med Kings. Därefter går han vidare till frågan om de egenanställdas inkomster. Budd är inte nöjd med Denisons förslag att tillskriva non-incorporated enterprise samma fördelning som corporate enterprise; de två typerna av företag skiljer sig systematiskt åt vad gäller storlek och branschsammansättning (s 405). Vad gäller obetalda familjearbetare menar Budd att rätt åtgärd snarare är att bli av med dem ur statistiken, snarare än att föra de skakiga skattningarna tillbaka in.
Bernard Haley (1968) diskuterar den funktionella inkomstfördelnigens utveckling 1850-1930. Han konstaterar existensen av det välkända problemet med de egenanställdas klassificering:
"there still remains the essentially insoluble problem that accounting data for the return to unincorporated business enterprise (herafter called entrepreneurial income) is a joint return to the entrepreneur's capital invested and to his labour expended in the enterprise. Although numerous and ingenious bases for separating the two elements have been suggested, all such devices must necessarily be in some degree arbitrary. But unless one of these devices is adopted, the accounting data leave us with three 'shares' -- wages, entrepreneurial income, and property income from incorporated business -- that have no counterpart in the theoretical analysis of factor distribution." (s 21)
Haley pekar på Budds studie från 1950 som den mest intressanta lösningen. Budd tillskriver egenföretagarna en arbetsinkomst som motsvarar den genomsnittliga arbetsinkomsten bland löntagarna, och residualen i entreprenörernas inkomster klassificeras därefter som kapitalinkomst (s 22). Denna metod för att hantera egenföretagarnas inkomster kallar Haley "the labour basis", i kontrast till "the asset bassis" som tillskriver egenföretagarna samma avkastning på investerat kapital som genomsnittsavkastningen för andra tillgångar, och låter residualen klassificeras som arbetsinkomster. (Haley följer i denna klassificering Kravis 1959.)** Budd använder denna metod för att räkna ut faktorandelar för folkräkningsår från 1849-50 och framåt; med bl a Kings (1915) bearbetningar av folkräkningsdatan. Enligt Budds beräkningar ökar den icke-justerade löneandelen 1850-1900, men den justerade löneandelen faller, från 68.3 procent till 62.4 procent. Den icke-justerade ökade i mångt och mycket pga jordbrukets krympande andel och industrins växt.
För perioden efter 1900 är data både mer adekvata och mer pålitliga, säger Haley (s 23). Han redovisar decenniesnitt 1900-1939 baserat på folkräkningsdata (?) och periodsnitt 1929-1963 baserat på NIPA. Det syns ingen trend i löneandelen 1929-63, men däremot en ökad property share, vilket inte är så konstigt med tanke på att vinstandelen var väldigt låg under Depressionen. Haley diskuterar också problemet med en växande offentlig sektor där kapitalandelen är 0 (s 24f). Tre studier har räknat ut löneandelen bara i privat sektor: Grant (1963) för perioden 1899-1929, och Solow (1958) och Weintraub (1959) för perioden efter 1929. Denison har studerat utvecklingen sektorsvis 1929-52 och funnit att det inte har skett några förskjutningar inom sektorerna, och Phillips (1960) har räknat ut wage parity ratios som ser stabila ut förutom under Depressionen. Haley: "Hence it can be argued that, when the sector is defined so as to make it reasonably homogenous, there has been a tendency towards stability of labour's share." (25)
I diagrammet nedan syns kapitalandelen i USA 1900-63 med olika mätmetoder: asset basis (dvs egenföretagarnas inkomster delas in i kapitalinkomst motsvarande avkastning annanstans och residualen är arbetsinkomst), labour basis (dvs egenföretagarna tillskrivs genomsnittlig arbetsinkomst och residualen i deras inkomster är kapitalinkomst), och proportional basis (dvs 35 procent av egenföretagarnas inkomster räknas som kapitalinkomst, och 65 procent som arbetsinkomst).*** Data kommer från Kravis The Structure of Income (1962) och från Johnson (1954). Haley redovisar tyvärr inga årliga data, utan enbart dessa rörliga tioårssnitt.
Haleys text är publicerad i en konferensvolym, som också inkluderar diskussionerna efter presentationerna. Jean Marchal ifrågasätter vikten av att dela upp de egenanställdas inkomster på kapital eller arbete, och menar att en tredelad indelning (kapitalandel, arbetsandel, egenanställdas andel) är bättre grundad i ekonomisk teori, med dess fokus på entreprenören (s 32f). Marchal menar att för att en gruppindelning ska vara legitim måste grupperna ha mätbart olika beteenden -- t ex att kapital och arbete i en keynesiansk modell har olika konsumtionsbenägenheter. Marchal menar att egenanställda har en egen konsumtionsbenägenhet. Robert Solow håller inte med Marchal utan menar att med den tredelade modellen så skulle t ex att ett egenföretag inkorporeras (?) leda till en ändring i den uppmätta inkomstfördelningen, utan att någon reell omfördelning hade skett (s 34). Att "the labour basis" ger en så extremt låg kapitalinkomst i jordbruket menar Solow beror på att jordbrukarna faktiskt har låga inkomster. Solow menar att inkomstfördelningsstudierna har två syften: (1) att studera olika sociala grupper, (2) att studera faktorpriser. För det första syftet medger han att den tredelade modellen kan vara användbar, men för det andra syftet menar han att tvådelning är bättre. Charles Feinstein anmärker att "the labour basis" kan bli mer realistisk om man tillskriver de egenanställda en arbetsinkomst motsvarande genomsnittet i deras egen sektor, snarare än i hela ekonomin. En sovjetisk professor (!) lägger fram att marxistiska nationalräkenskaper ser annorlunda ut, skiljer på inkomster från produktivt och improduktivt arbete.
Till slut också en notering för perioden efter 1929. Den gamla forskning som refereras här diskuterade ju utförligt problemet med hur egenföretagarnas inkomster ska behandlas när man beräknar faktorandelar. Problemet består än. I NIPA finns "National income" med beståndsdelar sedan 1929, men beståndsdelarna är många: "Compensation of employees" (inklusive arbetsgivarnas icke-lönekostnader), "Proprietors' income with IVA and CCAdj" (också tillgängligt separat för farm och non-farm), (IVA=inventory valuation adjustment; CCAdj=capital consumption adjustment) "Rental income of persons with CCAdj", "Corporate profits with IVA and CCAdj", "Net interest and miscellaneous payments", "Taxes on production and imports", osv. Den sistnämnda är ointressant. Rent, profits och interest är helt klart kapitalandel. Jag räknar ihop dessa plus 35 procent av "proprietors' income" (jag använder alltså vad Haley kallar proportionell metod), delar med nationalinkomsten, och får då fram den kapitalandel som syns i diagrammet nedan.
Korrelationen mellan kapitalandelen med detta mått och toppercentilandelen (data från Emmanuel Saez) är 0.41. Korrelationen med toppdecilandelen 1929-2002 är 0.17.
För perioden efter 1900 är data både mer adekvata och mer pålitliga, säger Haley (s 23). Han redovisar decenniesnitt 1900-1939 baserat på folkräkningsdata (?) och periodsnitt 1929-1963 baserat på NIPA. Det syns ingen trend i löneandelen 1929-63, men däremot en ökad property share, vilket inte är så konstigt med tanke på att vinstandelen var väldigt låg under Depressionen. Haley diskuterar också problemet med en växande offentlig sektor där kapitalandelen är 0 (s 24f). Tre studier har räknat ut löneandelen bara i privat sektor: Grant (1963) för perioden 1899-1929, och Solow (1958) och Weintraub (1959) för perioden efter 1929. Denison har studerat utvecklingen sektorsvis 1929-52 och funnit att det inte har skett några förskjutningar inom sektorerna, och Phillips (1960) har räknat ut wage parity ratios som ser stabila ut förutom under Depressionen. Haley: "Hence it can be argued that, when the sector is defined so as to make it reasonably homogenous, there has been a tendency towards stability of labour's share." (25)
I diagrammet nedan syns kapitalandelen i USA 1900-63 med olika mätmetoder: asset basis (dvs egenföretagarnas inkomster delas in i kapitalinkomst motsvarande avkastning annanstans och residualen är arbetsinkomst), labour basis (dvs egenföretagarna tillskrivs genomsnittlig arbetsinkomst och residualen i deras inkomster är kapitalinkomst), och proportional basis (dvs 35 procent av egenföretagarnas inkomster räknas som kapitalinkomst, och 65 procent som arbetsinkomst).*** Data kommer från Kravis The Structure of Income (1962) och från Johnson (1954). Haley redovisar tyvärr inga årliga data, utan enbart dessa rörliga tioårssnitt.
Haleys text är publicerad i en konferensvolym, som också inkluderar diskussionerna efter presentationerna. Jean Marchal ifrågasätter vikten av att dela upp de egenanställdas inkomster på kapital eller arbete, och menar att en tredelad indelning (kapitalandel, arbetsandel, egenanställdas andel) är bättre grundad i ekonomisk teori, med dess fokus på entreprenören (s 32f). Marchal menar att för att en gruppindelning ska vara legitim måste grupperna ha mätbart olika beteenden -- t ex att kapital och arbete i en keynesiansk modell har olika konsumtionsbenägenheter. Marchal menar att egenanställda har en egen konsumtionsbenägenhet. Robert Solow håller inte med Marchal utan menar att med den tredelade modellen så skulle t ex att ett egenföretag inkorporeras (?) leda till en ändring i den uppmätta inkomstfördelningen, utan att någon reell omfördelning hade skett (s 34). Att "the labour basis" ger en så extremt låg kapitalinkomst i jordbruket menar Solow beror på att jordbrukarna faktiskt har låga inkomster. Solow menar att inkomstfördelningsstudierna har två syften: (1) att studera olika sociala grupper, (2) att studera faktorpriser. För det första syftet medger han att den tredelade modellen kan vara användbar, men för det andra syftet menar han att tvådelning är bättre. Charles Feinstein anmärker att "the labour basis" kan bli mer realistisk om man tillskriver de egenanställda en arbetsinkomst motsvarande genomsnittet i deras egen sektor, snarare än i hela ekonomin. En sovjetisk professor (!) lägger fram att marxistiska nationalräkenskaper ser annorlunda ut, skiljer på inkomster från produktivt och improduktivt arbete.
Till slut också en notering för perioden efter 1929. Den gamla forskning som refereras här diskuterade ju utförligt problemet med hur egenföretagarnas inkomster ska behandlas när man beräknar faktorandelar. Problemet består än. I NIPA finns "National income" med beståndsdelar sedan 1929, men beståndsdelarna är många: "Compensation of employees" (inklusive arbetsgivarnas icke-lönekostnader), "Proprietors' income with IVA and CCAdj" (också tillgängligt separat för farm och non-farm), (IVA=inventory valuation adjustment; CCAdj=capital consumption adjustment) "Rental income of persons with CCAdj", "Corporate profits with IVA and CCAdj", "Net interest and miscellaneous payments", "Taxes on production and imports", osv. Den sistnämnda är ointressant. Rent, profits och interest är helt klart kapitalandel. Jag räknar ihop dessa plus 35 procent av "proprietors' income" (jag använder alltså vad Haley kallar proportionell metod), delar med nationalinkomsten, och får då fram den kapitalandel som syns i diagrammet nedan.
Korrelationen mellan kapitalandelen med detta mått och toppercentilandelen (data från Emmanuel Saez) är 0.41. Korrelationen med toppdecilandelen 1929-2002 är 0.17.
Fotnot
*Det finns också en rad papers som diskuterar utvecklingen just fr o m 1929: Kerr 1954, Levinson 1950, Stigler 1951.
**Det finns också en tredje metod: "proportional basis" som går ut på att man helt enkelt säger att en viss andel av de egenställdas inkomster är kapitalinkomster, och resten arbetsinkomster. Kravis 1959 gör denna korrigering med 35 procent kapitalinkomst, 65 procent arbetsinkomst. (s 26) En fjärde metod är att också använda en sådan tilldelningsprincip, fast låta den variera för varje år med kapitalandelen i övrigt.
***Om proportional basis-metoden, se också Freeman (2011: 12): "One common approach, first implemented by Johnson (1954), has been to allocate two-thirds of the income of proprietors of unincorporated household enterprises (i.e. of mixed income) to labour and one third to capital. More recently, this method has been advocated by Krueger (1999) and Guscina (2006) to measure what the latter calls the “employment share in national income.”" Freeman diskuterar också Gollins (2002) och Jorgensons (1991) alternativa metoder.
Referenser
Budd, Edward. 1960. "Factor Shares, 1850-1910", i Trends in the American Economy in the Nineteenth Century (Cambridge, MA: NBER).
Freeman, Rebecca. 2011. "Accounting for the Self-Employed in Labour Share Estimates: The Case of the United States". OECD Working Paper.
Haley, Bernard F. 1968. "Changes in the Distribution of Income in the United States", i The Distribution of National Income, red. Jean Marchal och Bernard Ducros (London: Macmillan).
Johnson, D.G. 1948. "The Allocation of Agricultural Income", Journal of Farm Economics.
Johnson, D.G. 1954. "The Functional Distribution of Income in the United States, 1850-1952". Review of Economics and Statistics.
Kravis, Irving. 1959. "Relative Income Shares in Fact and Theory", American Economic Review.
Phillips, Joseph D. 1960."Labor's Share and 'Wage Parity'", Review of Economics and Statistics.
**Det finns också en tredje metod: "proportional basis" som går ut på att man helt enkelt säger att en viss andel av de egenställdas inkomster är kapitalinkomster, och resten arbetsinkomster. Kravis 1959 gör denna korrigering med 35 procent kapitalinkomst, 65 procent arbetsinkomst. (s 26) En fjärde metod är att också använda en sådan tilldelningsprincip, fast låta den variera för varje år med kapitalandelen i övrigt.
***Om proportional basis-metoden, se också Freeman (2011: 12): "One common approach, first implemented by Johnson (1954), has been to allocate two-thirds of the income of proprietors of unincorporated household enterprises (i.e. of mixed income) to labour and one third to capital. More recently, this method has been advocated by Krueger (1999) and Guscina (2006) to measure what the latter calls the “employment share in national income.”" Freeman diskuterar också Gollins (2002) och Jorgensons (1991) alternativa metoder.
Referenser
Budd, Edward. 1960. "Factor Shares, 1850-1910", i Trends in the American Economy in the Nineteenth Century (Cambridge, MA: NBER).
Freeman, Rebecca. 2011. "Accounting for the Self-Employed in Labour Share Estimates: The Case of the United States". OECD Working Paper.
Haley, Bernard F. 1968. "Changes in the Distribution of Income in the United States", i The Distribution of National Income, red. Jean Marchal och Bernard Ducros (London: Macmillan).
Johnson, D.G. 1948. "The Allocation of Agricultural Income", Journal of Farm Economics.
Johnson, D.G. 1954. "The Functional Distribution of Income in the United States, 1850-1952". Review of Economics and Statistics.
Kravis, Irving. 1959. "Relative Income Shares in Fact and Theory", American Economic Review.
Phillips, Joseph D. 1960."Labor's Share and 'Wage Parity'", Review of Economics and Statistics.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar