Hur utvecklades lönerna i Danmarks 1900-tal? Diagrammet nedan visar en serie för industriarbetare som jag gjort för 1920-1992 utifrån statistiska årsböcker, och en från Kim Abildgren (2008) för "industry", vilket strikt taget bör inkludera gruvor, stålverk o dyl, men jag antar att det inte gör någon större skillnad i Danmarks fall... Abildgrens serie omfattar endast arbetare (blue-collar workers) före 1960, och alla typer av anställda fr o m 1960.
Ökningen i timlönen 1919 är osannolikt hög: 72 procent, ett år då inflationen låg runt 20 procent. Därefter svingar löneutvecklingen tillbaka nästan lika snabbt med ett nominallönefall runt 20 procent år 1920. Korrelationen mellan årsböckerna och Abildgrens serie är 0.96. Det finns ett par papers publicerade om den danska löneutvecklingen. Knud Lüttichau (1934-1983) började debatten 1972 med sitt paper "Nogle resultater vedrørende pengelønsaendringens determinanter for Danmark i mellemkrigstiden samt i efterkrigstiden". Den teoretiska bakgrunden är Phillipskurvan, som Lüttichau tidigare hade publicerat papers om. Han kör regressioner där löneutvecklingen är beroende variabel och inflationen och arbetslösheten (både i nivå och i ändring!) är förklarande variabler. För 1922-38 förklaras 79 procent av variationerna i löneökningarna av dessa tre variabler (+konstant). Han kör också regressionen separat på subperioderna 1922-30 och 1931-38; modellen funkar bättre för 20-talet. När han har med en profitändringsvariabel får denna ingen signifikant effekt. En underbar underrubrik är "Diskussion af mellemkrigstidens residualer"; jag gillar verkligen denna datanära approach som jag tror är typisk för 70-talets löneforskning, även Flanagan Ulman och Soskice (1983). Bl a diskuterar Lüttichau här (de statistiska)effekterna av den stora strejken 1922 och den än större strejken 1925 då 4 miljoner arbetsdagar ställdes in (s 401). Så här ser hans residualfigur för 1922-38 ut:
Den näst största arbetsmarknadskonflikten under mellankrigstiden var den i början av 1936, med 2.9 milj förlorade arbetsdagar. Lüttichau går vidare med att kolla på ickelinjära effekter av de oberoende variablerna. Därefter kör han regressioner med mellankrigstiden (1922-38) och efterkrigstiden (1946-66) ihop. Resultaten blir 0.63 koefficient för inflationen, -0.31 för arbetslöshetens nivå, -0.06 för förändringar i arbetslösheten, och r2 på 0.86. Hon plottar också residualerna här, och konstaterar att de inte blir större för efterkrigstiden; samma modell kan alltså användas för hela perioden (s 215). Som det inte var nog med hans två artiklar 1972, så återkom han redan året därpå i samma tidskrift med en artikel om löneutvecklingen under samma period, fast med kvartalsdata (Lüttichau 1973). Metod och approach är väldigt lik. De löneadata som han använder är för byggnads- och industriarbetare. Han har med Hines (1961) studie av effekter av facket på löneökningstakten i Storbritannien i referenslistan, men kollar inte själv på facket som oberoende variabel. En intressant referens är P. Milhøj (1954) Lønudviklingen i Danmark 1914-1950. Också 1973 hade den produktive Lüttichau två artiklar inne i Nationaløkonomisk Tidskrift; den andra handlar om sektorsseparata löneutvecklingar. Det handlar om fyra yrken: murare, smeder, textilarbetare och skoarbetare. Det första yrket är i en hemmamarknadssektor som inte är utsatt för internationell konkurrens, till skillnad från de tre övriga (s 243). Han relaterar löneökningarna i yrkena till löneökningarna för arbetare i bygg- och tillverkningsindustri överlag; menar att arbetarna är intresserade av relativlöner (s 245f). Peder J. Pedersen kommenterar 1975 i en artikel på Lüttichaus artiklar. Utgångspunkten är att Pedersen i en artikel 1973 hävdat att Phillipskurvan i Danmark följt det internationella mönstret och skiftat uppåt 1967-68, medan Lüttichau (1974) hävdar att den inte gjort det. Pedersen redovisar en liten tabell med genomsnittlig löneökning (i industri och hantverk), inflation och arbetslöshet för två högkonjunkturer, 1959-67 och 1968-71. Arbetslösheten är lite högre under den senare perioden, inflationen ungefär samma, och löneökningen 2,5 procentenheter högre. Dvs, säger Pedersen, ett skiftet uppåt i Phillipskurvan. Lüttichau menade däremot att eftersom koefficienterna av inflation och arbetslöshet var stabila över i hans regressioner (en för 1946-66, en för 1946-71) så hade inget skifte skett. Pedersen (s 313) visar dock med en replikation att denna regression underskattar löneökningarna varje år 1968-74; 1970 med så mycket som 4 procent.
Pedersen publicerade själv också en rad empiriska papers om löneutvecklingen på lång sikt. 1976 kom han med ett paper om lönespridningens utveckling, influerat bl a av Keat (1960, i JPE). Keat och andra har med studier av Storbritannien och USA visat en minskad lönespridning under 1900-talets första hälft, medan Phelps Brown och Hopkins (1955) med bygglöner för Storbritannien sedan 1264 visat att skilled-unskilled-löneskillnaden inte började minska innan dess. En stor del av utjämningen 1900-1950 sker under de två världskrigen*; Reder (1955) försöker förklara detta med att efterfrågan på arbete var så hög då. Keat har data för 144 yrken i USA 1900-56 och finner föga förklaringsvikt för facklig organisering; mer för variationer i invandring och i lärlings-/utbildningssystem. Routh (1965, 1974) har data för England 1906-60 och kritiserar utbuds- och efterfråganförklaringarna; han betonar vikten av konventioner och normer om rättvisa. Lönestrukturen i Danmark har för 1920-49 och 1914-50 analyserats av Galenson (1952) och Milhøj (1954, Lønudviklingen i Danmark 1914-1950) som båda visar en rejält utjämning av löneskillnaderna, som dock verkar ha stannat av under 40-talets slut. C.J. Clemmensen (1956) i en artikel i Arbejdsgiveren kollade på lönestrukturen 1946-56 och visade en stor stabilitet, vilket antyder att låglönepolitiken under perioden ledde till högre löneglidning för de högavlönade. A.H. Dahl kom 1959 med en artikel ("Lønstrukturen i dansk industri siden 1946", Nationaløkonomisk Tidsskrift) om lönestrukturen i dansk industri 1946-57 och fann samma sak, vilket ledde till en kritik mot den solidariska lönepolitiken och ett förespråkande istället av skatte- och socilpolitik för att jämna ut inkomsterna. Men redan 1966 kom Lüttichau med en artikel där han visade minskad lönespridning igen, och enligt Pedersen har den trenden fortsatt sedan dess. Lönespridningen 1920-1976, mätt som variationskoefficienten, syns i figuren nedan:
Vi ser en trendmässig minskning ca 1923-1945, därefter stillastående ca 1945-1960, och därefter en rejäl minskning ca 1960-1973 (den sistnämnda inte helt olik vad som hände i Sverige samtidigt). Det finns också data för 1914; då var variationskoefficienten 0,23 vilket innebär att lönespridningen sjönk under första världskriget. Warmings (1930) kollade på lönerna i Köpenhamn 1882-1909 och fann också då snabbare löneökningar för grovarbetare än för facklärda arbetare. Den enda gången under perioden 1920-73 som lönespridningen ökar är början av 20-talet, då arbetsgivarna förde en aktiv lönesänkarpolitik (Olsen 1962, s 195). De viktigaste faktorerna för löneutvecklingen under resten av 20-talet var prisindexering av lönerna samt kollektivavtalen; löneglidningen spelade ingen större roll (jfr Lüttichau 1972 som visar att arbetslösheten har föga effekt på löneökningarna under mellankrigstiden). Pedersen går vidare med att mer historiskt, period för period, diskutera löneutvecklingen för tre grupper: facklärda manliga arbetare, olärda manliga arbetare, och kvinnliga arbetare. Han kollar också bl.a. på (med regressioner) om lönespridningen påverkas av arbetslösheten. 1983 kom Pedersen med en artikel till om långsiktig löneutveckling, denna gång Danmark 1911-1976. Hans utgångspunkt här är den kritik som riktats mot Phillipskurvan, initierat av Friedman (1968) och Phelps (1968). (I en fotnot konstaterar han att Kaergård 1980 också gjort en liknande undersökning, en pris-lön-modell för Danmark 1904-1970.) I sin resumé av sina resultat nämner han: arbetslösheten får negativa koefficienter, utom runt första världskriget. Phillipskurvan är inte stabil. Åtskilliga ad hoc-variabler får signifikanta koefficienter. Han avvisar accelerationshypotesen. Pedersens grundmodell är linjär; Lüttichaus försök med ickelinjära specifikationer visade att sådana inte behövdes. Löneutvecklingen i industri och hantverk bestäms av nivån på arbetslösheten samt 0.5*inflationen och 0.5*inflationen föregående år. För hela perioden 1912-76 förklarar denna modell 52 procent av variationen i löneökningarna. Om han bara inkluderar 1946-76, hela 77 procent. Koefficienten för arbetslösheten är negativ (mellan -0.52 och -0.61) och statistiskt signifikant för alla perioder utom mellankrigstiden då den är positiv och ej signifikant. Koefficienten för inflationen blir konsekvent över 1! (s 105) Från dessa regressioner drar Pedersen slutsatsen att Phillipskurvan är stabil i Danmark under perioden. (s 106f) Han går vidare med att lägga till fler variabler. Till att börja med produktiviteten, som trots att hans lönedata är för industrin är för hela ekonomin, procentuell ändring i produktion per arbetad timme (s 108). För hela perioden 1912-76 får denna en starkt positiv (0.88) och statistiskt signifikant effekt, men för mellankrigstiden en negativ och ej signifikant koefficient. För efterkrigstiden är den positiv men inte signifikant; Pedersens slutsats blir att produktivitetsväxten faktiskt inte påverkar löneökningstakten. Han diskuterar att Eckstein och Girola (1978) i sin studie av USA 1891-1977 använder ett glidande medelvärde av produktiviteten, men menar att detta inte är relevant om man inte tror att det bara är trendkomponenten i produktivitetsväxten som påverkar löneväxten. Nästa ad hoc-variabel är arbetstidsförkortningar. Den tredje är a-kassans ersättningsgrad, som för en genomsnittlig industriarbetare ökat från 15 procent 1911 till 75 procent 1976 (Pedersen 1979). Pedersen för ett teoretiskt resonemang om hur man kan förvänta sig att ersättningsgraden ska påverka löneökningstakten och kommer fram till att det är nivån på ersättningsgraden, inte förändringen i den, som ska användas. (s 110) Denna får ingen signifikant effekt för hela perioden 1912-76 men förvisso för underperioden 1946-76, att 10 procentenheter högre ersättningsgrad ger 1 procentenhet högre lönetryck. Hans slutsats blir att ersättningsgrad över en viss nivå har en effekt (s 111). Den fjärde ad hoc-variabeln är facklig anslutningsgrad; de tidiga Phillipskurvestudierna var långt från verkligheten med extremt abstrakt lönesättningsmodell med bara inflation och arbetslöshet, inga förhandlingar som i verkligheten. Hines (1964) var pionjär för att plocka in förhandlingsaspekten och facken i Phillipskurveramverket; Thomas (1977) fortsatte med data från flera länder, också Danmark. Ett problem med att ha med den fackliga anslutningsgraden är att man också kan argumentera för att högre löneökningar orsakar ökning i anslutningsgraden (Burkitt, Bowers och Armstrong 1978). Förändring i organiseringsgrad får en positiv koefficient (0.11) 1911-76 och nästan statistiskt signifikant (t-värde 1.5); när Pedersen delar in i perioder visar det sig att det bara är 1912-39 som den har en effekt; koefficienten är positiv hela tiden men inte signifikant för efterkrigsperioden. Pedersen går vidare med arbejdskampe. Också denna variabel kan ses som endogen till löneökningarna (Hibbs 1978, Paldam och Pedersen 1982). Ett dataproblem är att data över arbetskonflikt innefattar både strejker och lockouter. För att komma undan använder Pedersen dummies för år med stora lockouter. (s 114) Antalet arbetskonflikter får en signifikant positiv effekt på löneökningarna 1912-76; för perioden 1912-39 håller mönstret liksom för 1946-76, men inte för perioden 1922-39. Återigen, som med arbetslösheten, är det alltså mellankrigstiden som är en outlier. Därefter provar Pedersen med antalet förlorade dagar i arbetskonflikt istället, och denna variabel får inga positiva effekter, förutom för 1946-76. En tredje variant är att inkludera dummies för stor-lockout-åren 1911, 1921, 1922 och 1925. Lockoutdummyn får en signifikant negativ effekt. (s 117) Efter dessa variabelorienterade undersökningar går Pedersen vidare med att testa accelerationshypotesen, utifrån Desai (1975) m fl. Pedersen finner ingen acceleration; "Hovedkonklusionen bliver, at Phillipskurven i den betragtede periode lever, bor i bl.a. (jvf. M. Paldam 1980)) Danmark og har det relativt godt." (126)
Hur utvecklade sig lönerna i förhållande till fundamenta -- inflation, arbetslöshet och produktivitetsväxt? Diagrammet nedan visar residualer från tre olika regressioner. Den första (blå heldragen linje) har Abildgrens lönedata, och använder Maddisons arbetslöshetssifrror (differentierade) för 1920-1938 och 1950-55; därefter OECD:s. Den andra (röd streckad) använder också Abildgrens löner men a-kassedata för arbetslösheten 1910-1955 (och en dummy för WW1). Den tredje (orange prickar) använder löner från årsböckerna 1920-1992.
Alla tre visar svag löneutveckling i början av 20-talet; den med Maddisons arbetslöshetsdata inte lika mycket som de med a-kassornas. Den med Maddison visar också två år med positiva residualer under 20-talets första hälft, lite konstigt. Den visar också rejält negativ residualer 1934-35. Löneutvecklingen 1960-85 ser ungefär likadan ut i alla tre versioner fast med större fluktuationer när arbetslösheten (nu från samma källa, OECD) är differentierad. Efter 1985 är de än mer lika.
Pedersen publicerade själv också en rad empiriska papers om löneutvecklingen på lång sikt. 1976 kom han med ett paper om lönespridningens utveckling, influerat bl a av Keat (1960, i JPE). Keat och andra har med studier av Storbritannien och USA visat en minskad lönespridning under 1900-talets första hälft, medan Phelps Brown och Hopkins (1955) med bygglöner för Storbritannien sedan 1264 visat att skilled-unskilled-löneskillnaden inte började minska innan dess. En stor del av utjämningen 1900-1950 sker under de två världskrigen*; Reder (1955) försöker förklara detta med att efterfrågan på arbete var så hög då. Keat har data för 144 yrken i USA 1900-56 och finner föga förklaringsvikt för facklig organisering; mer för variationer i invandring och i lärlings-/utbildningssystem. Routh (1965, 1974) har data för England 1906-60 och kritiserar utbuds- och efterfråganförklaringarna; han betonar vikten av konventioner och normer om rättvisa. Lönestrukturen i Danmark har för 1920-49 och 1914-50 analyserats av Galenson (1952) och Milhøj (1954, Lønudviklingen i Danmark 1914-1950) som båda visar en rejält utjämning av löneskillnaderna, som dock verkar ha stannat av under 40-talets slut. C.J. Clemmensen (1956) i en artikel i Arbejdsgiveren kollade på lönestrukturen 1946-56 och visade en stor stabilitet, vilket antyder att låglönepolitiken under perioden ledde till högre löneglidning för de högavlönade. A.H. Dahl kom 1959 med en artikel ("Lønstrukturen i dansk industri siden 1946", Nationaløkonomisk Tidsskrift) om lönestrukturen i dansk industri 1946-57 och fann samma sak, vilket ledde till en kritik mot den solidariska lönepolitiken och ett förespråkande istället av skatte- och socilpolitik för att jämna ut inkomsterna. Men redan 1966 kom Lüttichau med en artikel där han visade minskad lönespridning igen, och enligt Pedersen har den trenden fortsatt sedan dess. Lönespridningen 1920-1976, mätt som variationskoefficienten, syns i figuren nedan:
Vi ser en trendmässig minskning ca 1923-1945, därefter stillastående ca 1945-1960, och därefter en rejäl minskning ca 1960-1973 (den sistnämnda inte helt olik vad som hände i Sverige samtidigt). Det finns också data för 1914; då var variationskoefficienten 0,23 vilket innebär att lönespridningen sjönk under första världskriget. Warmings (1930) kollade på lönerna i Köpenhamn 1882-1909 och fann också då snabbare löneökningar för grovarbetare än för facklärda arbetare. Den enda gången under perioden 1920-73 som lönespridningen ökar är början av 20-talet, då arbetsgivarna förde en aktiv lönesänkarpolitik (Olsen 1962, s 195). De viktigaste faktorerna för löneutvecklingen under resten av 20-talet var prisindexering av lönerna samt kollektivavtalen; löneglidningen spelade ingen större roll (jfr Lüttichau 1972 som visar att arbetslösheten har föga effekt på löneökningarna under mellankrigstiden). Pedersen går vidare med att mer historiskt, period för period, diskutera löneutvecklingen för tre grupper: facklärda manliga arbetare, olärda manliga arbetare, och kvinnliga arbetare. Han kollar också bl.a. på (med regressioner) om lönespridningen påverkas av arbetslösheten. 1983 kom Pedersen med en artikel till om långsiktig löneutveckling, denna gång Danmark 1911-1976. Hans utgångspunkt här är den kritik som riktats mot Phillipskurvan, initierat av Friedman (1968) och Phelps (1968). (I en fotnot konstaterar han att Kaergård 1980 också gjort en liknande undersökning, en pris-lön-modell för Danmark 1904-1970.) I sin resumé av sina resultat nämner han: arbetslösheten får negativa koefficienter, utom runt första världskriget. Phillipskurvan är inte stabil. Åtskilliga ad hoc-variabler får signifikanta koefficienter. Han avvisar accelerationshypotesen. Pedersens grundmodell är linjär; Lüttichaus försök med ickelinjära specifikationer visade att sådana inte behövdes. Löneutvecklingen i industri och hantverk bestäms av nivån på arbetslösheten samt 0.5*inflationen och 0.5*inflationen föregående år. För hela perioden 1912-76 förklarar denna modell 52 procent av variationen i löneökningarna. Om han bara inkluderar 1946-76, hela 77 procent. Koefficienten för arbetslösheten är negativ (mellan -0.52 och -0.61) och statistiskt signifikant för alla perioder utom mellankrigstiden då den är positiv och ej signifikant. Koefficienten för inflationen blir konsekvent över 1! (s 105) Från dessa regressioner drar Pedersen slutsatsen att Phillipskurvan är stabil i Danmark under perioden. (s 106f) Han går vidare med att lägga till fler variabler. Till att börja med produktiviteten, som trots att hans lönedata är för industrin är för hela ekonomin, procentuell ändring i produktion per arbetad timme (s 108). För hela perioden 1912-76 får denna en starkt positiv (0.88) och statistiskt signifikant effekt, men för mellankrigstiden en negativ och ej signifikant koefficient. För efterkrigstiden är den positiv men inte signifikant; Pedersens slutsats blir att produktivitetsväxten faktiskt inte påverkar löneökningstakten. Han diskuterar att Eckstein och Girola (1978) i sin studie av USA 1891-1977 använder ett glidande medelvärde av produktiviteten, men menar att detta inte är relevant om man inte tror att det bara är trendkomponenten i produktivitetsväxten som påverkar löneväxten. Nästa ad hoc-variabel är arbetstidsförkortningar. Den tredje är a-kassans ersättningsgrad, som för en genomsnittlig industriarbetare ökat från 15 procent 1911 till 75 procent 1976 (Pedersen 1979). Pedersen för ett teoretiskt resonemang om hur man kan förvänta sig att ersättningsgraden ska påverka löneökningstakten och kommer fram till att det är nivån på ersättningsgraden, inte förändringen i den, som ska användas. (s 110) Denna får ingen signifikant effekt för hela perioden 1912-76 men förvisso för underperioden 1946-76, att 10 procentenheter högre ersättningsgrad ger 1 procentenhet högre lönetryck. Hans slutsats blir att ersättningsgrad över en viss nivå har en effekt (s 111). Den fjärde ad hoc-variabeln är facklig anslutningsgrad; de tidiga Phillipskurvestudierna var långt från verkligheten med extremt abstrakt lönesättningsmodell med bara inflation och arbetslöshet, inga förhandlingar som i verkligheten. Hines (1964) var pionjär för att plocka in förhandlingsaspekten och facken i Phillipskurveramverket; Thomas (1977) fortsatte med data från flera länder, också Danmark. Ett problem med att ha med den fackliga anslutningsgraden är att man också kan argumentera för att högre löneökningar orsakar ökning i anslutningsgraden (Burkitt, Bowers och Armstrong 1978). Förändring i organiseringsgrad får en positiv koefficient (0.11) 1911-76 och nästan statistiskt signifikant (t-värde 1.5); när Pedersen delar in i perioder visar det sig att det bara är 1912-39 som den har en effekt; koefficienten är positiv hela tiden men inte signifikant för efterkrigsperioden. Pedersen går vidare med arbejdskampe. Också denna variabel kan ses som endogen till löneökningarna (Hibbs 1978, Paldam och Pedersen 1982). Ett dataproblem är att data över arbetskonflikt innefattar både strejker och lockouter. För att komma undan använder Pedersen dummies för år med stora lockouter. (s 114) Antalet arbetskonflikter får en signifikant positiv effekt på löneökningarna 1912-76; för perioden 1912-39 håller mönstret liksom för 1946-76, men inte för perioden 1922-39. Återigen, som med arbetslösheten, är det alltså mellankrigstiden som är en outlier. Därefter provar Pedersen med antalet förlorade dagar i arbetskonflikt istället, och denna variabel får inga positiva effekter, förutom för 1946-76. En tredje variant är att inkludera dummies för stor-lockout-åren 1911, 1921, 1922 och 1925. Lockoutdummyn får en signifikant negativ effekt. (s 117) Efter dessa variabelorienterade undersökningar går Pedersen vidare med att testa accelerationshypotesen, utifrån Desai (1975) m fl. Pedersen finner ingen acceleration; "Hovedkonklusionen bliver, at Phillipskurven i den betragtede periode lever, bor i bl.a. (jvf. M. Paldam 1980)) Danmark og har det relativt godt." (126)
Hur utvecklade sig lönerna i förhållande till fundamenta -- inflation, arbetslöshet och produktivitetsväxt? Diagrammet nedan visar residualer från tre olika regressioner. Den första (blå heldragen linje) har Abildgrens lönedata, och använder Maddisons arbetslöshetssifrror (differentierade) för 1920-1938 och 1950-55; därefter OECD:s. Den andra (röd streckad) använder också Abildgrens löner men a-kassedata för arbetslösheten 1910-1955 (och en dummy för WW1). Den tredje (orange prickar) använder löner från årsböckerna 1920-1992.
Alla tre visar svag löneutveckling i början av 20-talet; den med Maddisons arbetslöshetsdata inte lika mycket som de med a-kassornas. Den med Maddison visar också två år med positiva residualer under 20-talets första hälft, lite konstigt. Den visar också rejält negativ residualer 1934-35. Löneutvecklingen 1960-85 ser ungefär likadan ut i alla tre versioner fast med större fluktuationer när arbetslösheten (nu från samma källa, OECD) är differentierad. Efter 1985 är de än mer lika.
Schmidt Sørensen (1990) börjar sitt paper med att konstatera att tidigare undersökningar av dansk inkomstfördelning typiskt täckt bara en kortare period (Bjerke 1957, Caspersen 1961, Egmose 1985). Han använder skattedata för att få fram mått för en mycket längre period. "Herhjemme" har den vanligaste måttet varit maximal utjämningskoefficient (MU) som anger hur stor andel av inkomsterna som måste flyttas från de med inkomster över genomsnittet för att få en helt jämn fördelning. Han diskuterar också decilandelar. (346f) Inkomstbegreppet ändrades 1967-68 och 1970. Figuren nedan visar MU för 1870-1970. Vi ser att inkomstojämlikheten faller kraftigt under den första industrialiseringsfasen, efter 1870. Sørensen menar att detta beror på att bönder och lantarbetare flyttar in till stan och får högre löner i den mer produktiva industrin (349f): alltså steg 2 av Kuznetskurvan.
Under perioden från 1900 till 1914 var tillväxten och efterfrågan på arbetskraft hög vilket var gynnsamt för arbetarna, liksom att facket gjorde framsteg**. (s 350) Ojämlikheten ökar under första världskriget till en mycket hög nivå under en kort period, och faller sedan snabbt igen. Sørensen skildrar skeendet under kriget som en kraftig prisstegring som gynnade egenföretagarna i form av ökade vinster. Lönerna följer inte med inflationen bl.a. p.g.a. ett femårsavtal från 1911. Särskilt de offentliganställda får en kraftig minskning av reallönen. Men därefter kommer motreaktionen: "Reallønsfaldet under krigen samt inspirationen fra den russiske revolution giver stødet til en markant remgang for den syndikalistiske arbejderbevegelse, hvilket manifesterer sig ved overenskomsterna i de første efterkrigsår." (351) Vid krigsslutet faller dessutom priserna på livsmedel och böndernas inkomster sjunker därmed. Under mellankrigstiden är fördelningen i hela landet ganska stabil, även om den visar kraftiga variationer inom regionerna. Den största utjämningen av inkomsterna sker i samband med andra världskriget och åren av högkonjunktur efter kriget. (s 352) Återigen så faller livsmedelspriserna kraftigt i samband med krigsslutet, vilket utjämnar inkomstfördelningen. Från slutet av 40-talet till 1966 sker en svag utjämning av inkomsterna. 1966 (och igen 1970) sker som sagt förändringar i skattesystemet som skapar brytpunkter i serierna.
Ølgaard (1979) konstaterar att ännu 1930 stod jordbruket för 75 procent av Danmarks exporter. Under 30-talet skedde viss industriell utveckling under protektionism. 1950-talet var dock det verkliga språnget för dansk industri; Ølgaard kallar decenniet Danmarks "andra industriella revolution" (s 10/345). 60-talet menar han däremot var en revolution för den offentliga sektorns tillväxt (11/346). Decenniet såg också en byggboom. För första gången utraderades den urbana arbetslösheten. Skattekvoten ökade från 27 till 50 procent av BNP. Landet hade konsekvent underskott i handelsbalansen, och man hoppades att EEC-inträdet 1973 skulle lätta detta problem. Ølgaard delar in perioden 1950-1977 i fyra perioder: (1) 1950-58 hög arbetslöshet, låg tillväxttakt, låg inflation, betalningsbalansen neutral; (2) 1958-66 kraftig minskning av arbetslösheten, hög tillväxt, stigande inflation, underskott i betalningsbalansen; (3) 1966-73 full sysselsättning, lite lägre tillväxt än i föregående perioden, accelererande inflation, underskott i betalningsbalansen; (4) 1973-77 stigande arbetslöshet, låg tillväxt, hög men sjunkande inflation, stora underskott i betalningsbalansen. (s 347) Han redovisar i en tabell real tillväxt i produkt och inkomst per sektor för perioderna 1950-58 (2.5, 2.6), 1958-66 (5.0, 5.4) och 1966-73 (4.4, 4.6). Slående på sektorsnivån är att inkomsterna i den offentliga sektorn ökar väldigt snabbt. Vidare så ökar faktiskt output snabbare än inkomsterna i industrin 1958-66 och 1966-73, medan det omvända är sant i byggsektorn.
Vad vet vi om arbetslösheten i Danmark på lång sikt? Sedan 1956 finns det OECD-data som jag tror är konsensusskattningar, men före det råder vilda västern. Det finns uppgifter från fackliga a-kassor tillbaka till 1910 (motsvarande serier för Sverige finns tillbaka till 1914), och de (röd linje i diagremmet nedan) visar väldigt hög och variabel arbetslöshet 1910-1945.
Som vi ser är arbetslösheten här tvåsiffrig hela 20- och 30-talen, med en topp på över 30 procent i början av 30-talet. Angus Maddison (1992) redovisar mycket lägre siffror, faktiskt precis hälften av a-kassornas skattningar, vilket får mig att fundera på om Maddison helt enkelt har tagit a-kassornas siffror och halverat dem som en tumregelsjustering. Kim Abildgren redovisar åter nya siffor, som är otroligt mycket lägre än vad a-kassornas är, och överhuvudtaget kanske otroligt låga. Skillnaden är gissar jag att a-kassorna bara har data för arbetare (LO-medlemmar) som var mer benägna att vara arbetslösa medan Abildgren beräknar gentemot hela arbetskraften. A-kassesiffrorna är för perioden 1910-49 1.99 gånger Maddisons, och 4.69 gånger Abildgrens.
Niels-Henrik Topp diskuterar i ett paper från 2006 arbetslösheten under 30-talet. Han menar att hur allvarlig depressionen var för Danmark har överskattats. Christina Romer (1993) visar att Danmark var ett av de minst drabbade länderna. Detta stämmer också överens med vad det danska socialdepartementets dåvarande chef Jørgen Dich kom fram till i ett paper om arbetslöshet 1939. Både Romers och Dichs analys är baserad på data från industrin. Topp kollar på nationalräkenskaperna och finner att BNP bara föll med 3 procent bottenåret 1932 och att 1939 hade real BNP ökat med 20 procent jämfört med toppåret 1931. Det råder oenighet om hur stor arbetslösheten egentligen var på 30-talet, eftersom datakvaliteten är tveksam. Att vara medlem i a-kassan -- som de officiella uppgifterna om antalet arbetslösa kommer från -- var frivillig och det var en minoritet som var med. År 1932 var 32 procent av medlemmarna i a-kassan arbetslösa, men om man tar antalet arbetslösa därifrån och delar med den totala arbetskraften så får man fram att arbetslösheten bara var 5.7 procent (s 7). (Enligt Abildgren var arbetslösheten 6.6 procent.) Dich påpekade redan 1939 att det fanns problem med a-kassornas statistik, eftersom pengar inte delades ut under hela arbetslöshetsperioderna, så de arbetslösa inte hade 100-procentiga incitament att anmäla sig som arbetslösa. Jørgen Peter Christensen publicerade 2002 en korrigering utifrån detta. Abildgren förklarar i sitt paper/avhandlingskapitel "The Cyclical Impact on the Danish General Government Budget Balance 1875-2005" sin arbetslöshetssiffror för perioden efter 1900*** så här:
"The applied figures for the number of unemployed persons cover the average annual number of insured and non-insured unemployed persons based on Pedersen (1977) (for the years 1911-1948) and data from Statistics Denmark (for the period since 1949). In the period 1900-1910 the figures have been interpolated from the development in the average number of insured unemployed persons listed in Cohn (1958) (for the period 1903-1910) and unemployment among labour union members in November stated in Pedersen (1930) (for the years 1900-1902).Skillnaden mellan Topps 5.7 procent för år 1932 och Abildgrens 6.6 procent för samma år är alltså skillnaden mellan Pedersens (1977) och Topps (1997)/Christensens (2002) skattningar. En lurig sak med arbetslösheten här är att arbetskraften som är i nämnaren här inkluderar de självanställda, vilket Abildgren förklarar i en fotnot:
och i en fotnot:
"For the years 1931-1939 the unemployment figures in Pedersen (1977) are quite close to the more recent calculations performed by Topp (1997) and on page 229 in Christensen (2002), also covering the number of insured and non-insured unemployed persons. The implied figures for the unemployment rate in the years 1937-1940 – that can be calculated on the basis of the unemployment figures applied in the essay at hand – are also quite close to the figures published in Danmarks Statistik (1996), also covering the number of insured and non-insured unemployed in per cent of the total labour force. Topp (2008) and Johansen (2009) contain detailed analysis and discussions of the measurement problems related to Danish unemployment figures from the 1930s." (s 150f)
"Calculated as unemployment in per cent of the total labour force, cf. below. The share of self-employed persons in per cent of the total labour force has shown a declining trend during the last century or so. If the unemployment rate in stead is calculated as unemployment in per cent of the total amount of wage earners, the unemployment rate in the 1930s would be around the same level as the unemployment rate in the 1980s and early 1990, cf. Hansen and Kærgaard (1994)." (s 151n)För resultatet med denna beräkning är ju att arbetslösheten verkar vara lägre under 1930-talets kris än under 90-talets kris (se linjen u_a i diagrammet ovan), vilket är kontraintuitivt.
Topp refererar en studie av Vedel-Petersen från 1934, som visar att danska arbetare hade väldigt starka band till "sina företag" och att en del av de som fick a-kassa således inte i praktiken var tillgängliga för nya jobb, eftersom de bara fick a-kassa tillfälligt medan de väntade på att återanställas på samma företag igen. Därför skulle man kunna räkna ner antalet arbetslösa i slutet av 30-talet, menar Topp, snarare än att som Dich (1939) eller Christiansen (2002) räkna upp antalet i början av 30-talet (s 10). En pragmatisk väg är att fortsätta använda de existerande siffrorna men hålla i åtanke att arbetslöshetsbegreppet varierar över tid. Ökningen av registrerade arbetslösa under 30-talet berodde inte bara på ökad benägenhet bland a-kassemedlemmarna att registrera sig när man blivit av med jobbet. Det var också en ökad proportion som alls var med i a-kassan: från 31 procent av arbetskraften år 1929 till 42 procent år 1939. (s 11) Att fler blev medlemmar hade flera skäl: ökad risk för arbetslöshet, strukturomvandling där urbana sektorer där fler var med i a-kassan växte, och förbättrade villkor för medlemmar av a-kassorna. Topp går vidare med att diskutera frågan hur arbetslösheten skilde sig åt mellan medlemmar och icke-medlemmar av a-kassorna. Allmänt råder konsensus om att arbetslösheten var lägre bland icke-medlemmar: det var ju pga sin låga risk för arbetslöshet som de inte gick med. Svend Aage Hansen (1974) och Peder J. Pedersen (1976) presenterade på 70-talet mycket olika skattningar av hur den totala arbetslösheten på 30-talet påverkas av detta faktum. Topp (1997) publicerade en egen korrigering som bygger på att i november 1931 till april 1932 och juli 1932 till april 1933 också icke försäkrade arbetslösa tillfälligt fick rätt till ersättning, vilket förstås gjorde att de anmälde sig; Topp kan med denna proportion justera också siffrorna för resten av 30-talet. (s 13). Med denna justering beräknar Topp arbetslösheten 1932 till 7.5 procent. Christiansen (2005) presenterade, tyvärr postumt och ofullbordat, ännu en justering som ger lite högre skattningar -- ungefär 2 procentenheter -- än Topps. Christiansen får en mindre ökning 1930-32 än vad Topp får; därefter går de ungefär i takt: minskning 1932-35, ökning 1937 och 1938. Att arbetslösheten ökar i slutet av 30-talet är unikt jämfört med Norge och Sverige (Grytten 1995).
Ökningen av arbetslösheten i slutet av decenniet förklarar Topp med ökad NAIRU pga generösare a-kassa, samt bättre statistik.
Fotnot
*De två världskrigens roll för inkomstfördelningen är en stor fråga i litteraturen. Piketty (2003) fäste stor vikt vid krigen i sig, med kapitalförstörelse, som en förklaringsfaktor till den minskade inkomstojämlikheten i Frankrike. Men kritikerna pekar på att även länder som Sverige som inte var med i första världskriget visade stor utjämning av inkomst- och ägandefördelningen då, vilket antyder att det inte var kriget i sig -- utan kanske andra saker som hände samtidigt -- som påverkade ojämlikheten. Se t ex Ohlsson, Roine och Waldenström (2007) om förmögenhetsfördelningen på lång sikt.
**Enligt Bain och Price data utvecklades den danska fackliga anslutningsgraden mycket tidigare än den i Norge. Anslutningsgraden i Danmark år 1911 var 15.6 procent, att jämföra med 7.6 procent i Norge år 1910. I Sverige var anslutningsgraden 1910 8.3 procent, men det var efter förlusten i storstrejken; år 1907 hade toppnoteringen 16.7 procent nåtts.
**Enligt Bain och Price data utvecklades den danska fackliga anslutningsgraden mycket tidigare än den i Norge. Anslutningsgraden i Danmark år 1911 var 15.6 procent, att jämföra med 7.6 procent i Norge år 1910. I Sverige var anslutningsgraden 1910 8.3 procent, men det var efter förlusten i storstrejken; år 1907 hade toppnoteringen 16.7 procent nåtts.
***Abildgren presenterar statistik tillbaka till 1875. Jag är dock här inte intresserad av perioden 1875-1899.
Referenser
Abildgren, Kim (2008) "Are labour market structures endogenously dependent on the monetary regime?", paper från Danmarks Nationalbank.
Abildgren, Kim (2009) "The Cyclical Impact on the Danish General Government Budget Balance 1875-2005", i doktorsavhandlingen Quantitative Studies on the Monetary and Financial History of Denmark, universitetet i København
Abildgren, Kim (2009) "The Cyclical Impact on the Danish General Government Budget Balance 1875-2005", i doktorsavhandlingen Quantitative Studies on the Monetary and Financial History of Denmark, universitetet i København
Andersen, Torben M. och Ole Risager (1988) "Indkomstpolitikken under firkløverregeringen" (pdf),
Asmussen, Balder (2007) "Drivkræfterne bag den økonomiske politik" (pdf), PhD. diss., Aalborg
Christiansen, J.P. (2002) Fabriksarbejdere og funktionaerer (Odense)
Hansen, H. and Kærgaard, N. (1994), Den danske arbejdsløshed 1903-1990, Samfundsøkonomen, No. 6, pp. 9-13.
Christiansen, J.P. (2002) Fabriksarbejdere og funktionaerer (Odense)
Hansen, H. and Kærgaard, N. (1994), Den danske arbejdsløshed 1903-1990, Samfundsøkonomen, No. 6, pp. 9-13.
Lüttichau, Knut (1972) "Nogle resultater vedrørende pengelønsaendringens determinanter for Danmark i mellemkrigstiden samt i efterkrigstiden og mellemkrigstiden under ét"
Lüttichau, Knut (1973) "Pengelønsudviklingen for fire udvalgte fag for Danmark i efterkrigstiden",
Lüttichau, Knut (1973) "Kvartalsresultater for pengelønsændringens determinanter for Danmark i mellem- og efterkrigstiden", Nationaløkonomisk Tidsskrift.
Pedersen, Peder J. (1975) "Pengelønsaendringens determinanter for Danmark i efterkrigstiden: en kommentar", Nationaløkonomisk Tidsskrift.
Pedersen, P. J. (1977), Arbejdsstyrke og beskæftigelse 1911-70, Socialt Tidsskrift, Vol. 53(2), pp. 31-56
Pedersen, P. J. (1977), Arbejdsstyrke og beskæftigelse 1911-70, Socialt Tidsskrift, Vol. 53(2), pp. 31-56
Pedersen, Peder J. (1982) "Union Growth in Denmark, 1911-39", Scandinavian Journal of Economics.
Pedersen, Peder J. (1983) "Lønudviklingen i Danmark 1911-1976 -- stabilitet og specifikation"
Pedersen, Peder J. (1990) "Arbetidsløshedsforsikring og faglig organisering, 1911-85", Nationaløkonomisk Tidsskrift.
Sørensen, Rewal Schmidt (1990) "Udviklignen i den personlige indkomstfordelning 1870-1986", Nationaløkonomisk Tidskrift.
Topp, Niels-Henrik (2006) “Unemployment and Economic Policy in Denmark in the 1930s”.
Ølgaard, Anders (1979), utdrag ur The Danish Economy, omtryckt i The Economic Development of Denmark and Norway since 1870, red. Karl Gunnar Persson (Edward Elgar, 1993).
Ølgaard, Anders (1979), utdrag ur The Danish Economy, omtryckt i The Economic Development of Denmark and Norway since 1870, red. Karl Gunnar Persson (Edward Elgar, 1993).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar