"It's the economy, stupid". Eller? Och i så fall när?

Ett av de flitigast återkommande citaten i val- och valrörelsetider är James Carville och Bill Clintons "It's the economy, stupid" från presidentvalrörelsen 1992. Detta är en klatschig formulering av uppfattningen att det är den ekonomiska utvecklingen som är den viktigaste grundvalen för väljares val av parti och kandidater: har den sittande kandidaten (George Bush d.ä. i Carville och Clintons fall) förbättrat eller försämrat ekonomin, och hur står hen sig jämfört med utmanaren (Clinton i det fallet)?

Stämmer detta då, är det ekonomin - BNP-förändring, inflationstakten, arbetslösheten etc - som är den viktigaste variabeln i valrörelserna? Och i så fall, när? Och för vilka väljare? Statsvetaren Matthew Singer vid University of Connecticut undersöker just dessa frågor i sin artikel "Who says 'It's the economy'?" från 2011. Hans fyra hypoteser (s 289f) är:

1. The economy's salience will not be a constant but will vary across individuals and electoral contexts
2. Economically vulnerable citizens will pay greater attention to economic issues than citizens whose employment and finances are secure
3. The economy's importance will rise in importance during recessions or periods of economic volatility but will fall during good times
4. The economy's importance will be lower if citizens perceive governance to be poor or if the country faces a security crisis

Den första hypotesen, om ekonomins vikt i val jämfört med andra frågor, bekräftar Singer på makronivån med beskrivande statistik från Comparative Study of Electoral Systems med data från 39 val mellan år 2001 och år 2005, i rika länder såväl som utvecklingsländer. I denna studie har 55 663 individer fått frågan "What do you think has been the most important issue facing the country over the last [number of years that the last government was in office] years?", och alltså själva fått fylla i vilken fråga, konkret eller allmän som de tycker är viktigast. Singer har kodat svar som "ekonomin", "arbetslösheten", "tillväxten" och liknande som "economic performance and management", och får då fram att 45 procent av personerna rankar just ekonomin som den viktigaste valfrågan. Men andelen varierar kraftigt mellan de 39 valen, från bara 2-3 procent i Nederländernas val år 2002, som dominerades av socialpolitik och brottsbekämpning, till nästan 85 procent i Tysklands val år 2002.

Vad är det då som driver variationen i hur viktig ekonomin är som valfråga, mellan länder och mellan individer? Singer (s 288) tar ur forskningslitteraturen upp tre faktorer som anses förklara variationen mellan länder. Ett, väljarna bryr sig mer om ekonomin när ekonomin går dåligt: då får de ekonomiska frågorna mer uppmärksamhet i medierna och intresset för dem ökar. Omvänt så minskar ekonomins tyngd som valfråga när politiska kriser inträffar, sådana som minskar förtroendet för staten och regeringen. Två, utrikespolitiska händelser som krig och terrorism kan helt dominera val när de är aktuella för landet, och ekonomins vikt i valet minskar då kraftigt. Exempel på sådana val är USA 2004, Spanien 2004 och Storbritannien 2005, då utrikespolitik/försvarspolitik/terrorism angavs av mellan 53 och 79 procent av väljarna som den viktigaste valfrågan, och ekonomin bara angavs som viktigast av mellan 4 och 16 procent (s 295). Och tre, det finns också en forskning om hur individer skiljer sig åt i hur de värderar ekonomin som valfråga.

På individ-nivån och för att utvärdera hypotes 2-4 kör Singer en binär logit-modell för att se vilka väljare som tycker att ekonomin är den viktigaste valfrågan; den beroende variabeln tar värdet 0 för de väljare som inte tycker att ekonomin är viktigast, och 1 för dem som tycker att den är det. För att operationalisera hypotes 2 om "economically vulnerable" väljare kontrollerar Singer för vilken sektor man är anställd i - de som arbetar i offentlig sektor antas ha säkrare anställningar - och lägger in en proxyvariabel för region där han antar att väljare i fattiga länder överlag utsätts för fler ekonomiska risker och att ekonomin därför bör vara en viktigare valfråga där (!). Ja, de här operationaliseringarna är ju inget vidare och det är Singer också medveten om; han hänvisar till Philipp Rehms (2011) arbete men konstaterar att i Singers data finns inte bättre operationaliseringar av "economic vulnerability" att tillgå. Att testa hypotes 3 är betydligt enklare: Singer lägger in BNP-förändringen under valåret, arbetslöshetens förändring under året, och volatiliteten i BNP-förändring de tio föregående åren. För att testa hypotes 4 lägger Singer in variabler om huruvida individen uppgett att mänskliga rättigheter respekteras i landet, ifall korruptionen är omfattande, och ifall terroristattacker genomförts i landet under de fyra åren före valet samt huruvida landet hade minst 100 soldater i Irak under valåret. Resultaten syns i tabell 4 nedan.

Vi ser att båda de makroekonomiska variablerna är signifikanta och med förväntat tecken: om BNP-tillväxten minskar och arbetslösheten ökar, så ökar chansen att individen ska ranka ekonomin som den viktigaste valfrågan. Också stor ekonomisk volatilitet de föregående 10 åren ökar väljarnas intresse för ekonomin som valfråga. Också hypotes 4-variablerna är signifikanta och med "rätt" tecken: terrorism, inblandning i Irakkriget samt korruption minskar ekonomin som valfråga medan ens nöjdhet med de mänskliga rättigheternas status i landet ökar vikten av ekonomin som valfråga.

Singer använder flitigt den härliga taktiken att klargöra de oberoende variablernas effekters magnitud genom att jämföra det förutsedda värdet på den beroende variabeln när den oberoende variabeln i fråga är på sitt minimum- respektive maximum-värde i datasetet, och man ställer alla andra oberoende- och kontrollvariabler på sina genomsnittsvärden. (Jfr Gary Kings Clarify.) Sannolikheten att en individ ska ange ekonomin som viktigaste valfråga om BNP-förändringen under valåret är -3,17 procent, den lägsta noteringen i datasetet, är 0,55, men sannolikheten om BNP-förändringen är 8,69 procent, den högsta noteringen i datasetet, är bara 0,14. Det är alltså en stor skillnad mellan de riktigt dåliga och de riktigt bra åren, i hur viktig ekonomin är som valfråga. En ökning av arbetslösheten från minimum till maximum skulle öka sannolikheten att väljaren angav ekonomin som viktigaste valfråga med 0,28 (s 301). För att ta en individvariabel så ökar individuell arbetslöshet sannolikheten att man nämner ekonomin som viktigaste valfråga med 0,08.

Vi ser att det inte är så enkelt som att "it's the economy, stupid" i alla val och för alla väljare; ekonomins vikt som valfråga varierar systematiskt mellan val och väljare. Detta är huvudbudskapet i Singers artikel. Här vill jag dock också rapportera ett intressant sidospår, som kopplar ihop artikeln med en annan men relaterad litteratur om hur ekonomins läge påverkar regerande politikers möjligheter att bli omvalda (jfr spekulationerna i huruvida Obama kan bli omvald i höst om arbetslösheten är över 8 procent.) Så kallad "economic voting" är en mycket stor forskning inom statsvetenskap och nationalekonomi, med en mängd studier på hur BNP-förändringen, arbetslösheten, inflationen etc påverkar en presidents eller andras möjligheter att bli omvalda, men som Singer konstaterar: i en del val är ekonomin helt enkelt inte den viktigaste valfrågan, och då är det inte konstigt om man får en icke-relation mellan de makroekonomiska variablerna och valutfallet (s 304). Hans studie i denna artikel av kopplingen mellan ekonomins läge och hur nöjda folk är med regeringen, är en logit-regression där den beroende variabeln är en fyragradig skala med individens betyg på regeringen, från 1 som är "very bad" till 4 som är "very good". Det är en multilevel-modell med både individ-variabler och makro-variabler, och tre interaktioner mellan de två typerna. Interaktionerna är kul: de är mellan den binära individvariabeln ifall personen anser att ekonomin är den viktigaste valfrågan eller inte, samt tre makroekonomiska variabler: BNP-förändringen, inflationen och arbetslösheten.

Vi ser i tabellen att alla tre interaktionsvariabler är signifikanta och med förväntade tecken: för en som inte anger ekonomin som viktigaste valfråga ger inte högre inflation eller arbetslöshet någon signifikant effekt på hur nöjd man är på regeringen, men det ger de däremot för individer som anger ekonomin som viktigaste fråga. BNP-förändringen är signifikant för alla och med en stark, positiv effekt också.

Referenser
Philipp Rehm, "Risk Inequality and the Polarized American Electorate", British Journal of Political Science 2011
Matthew Singer, "Who Says 'It's the Economy'? Cross-National and Cross-Individual Variation in the Salience of Economic Performance", Comparative Political Studies 2011

Tidigare bloggat här om papers av Singer: "Inkomstojämlikhet och förtroende, till vänster och höger", 12 januari 2012.