Facket och wage moderation

Ett av de klassiska ämnena i arbetsmarknadsforskningen är: när genomförs i någon bemärkelse måttliga löneökningar, och när väljer facket måttliga löneökningar (wage moderation) som strategi? Under 1980-talet tittade en stor litteratur, med namn som Philippe Schmitter (1974), David Cameron (1984), Calmfors och Driffill (1988) och David Soskice (1990) på denna fråga, inte minst motiverad av att man ansåg att wage moderation var fördelaktigt för positiv ekonomisk utveckling. Det konsensus som uppstod ur denna forskning hade två delar: det var (a) löneförhandlingscentralisering, och (b) fackförbundsledarnas auktoritet över medlemmarna som skapade förutsättningar för wage moderation (s 596). Den första förklaringsfaktorn är associerad med makroekonomer som Calmfors och Driffill, och den andra med neokorporatismforskare inom sociologi och statsvetenskap som Schmitter.

Sociologerna Lucio Baccaro vid universitetet i Géneve och Marco Simoni vid LSE vill med sin artikel "Organizational Determinants of Wage Moderation" från 2010 göra ett bidrag till och förändra teorin i denna litteratur. Deras huvudsakliga bidrag är att de vill vända på huvudet den neokorporatistiska teorin om att mer centraliserat beslutsfattande i facket leder till mer wage moderation. Enligt Baccaro och Simoni förhåller det sig tvärtom: framför allt sedan 1980-talet så leder mer medlemsinblandning i beslutsfattandet i facket till mer wage moderation. Deras argument för denna hypotes är i princip att sedan den tiden så får facken inte så mycket "gratis" i termer av välfärdsstatsutveckling etc som man fick under 1960- och 70-talen, och fackets legitimitet försvåras därför. Därför, säger Baccaro och Simoni och detta är verkligen diskutabelt, så vänder sig fackliga ledare till interndemokrati som ett instrument för att uppnå legitimitet bland medlemmarna: när output-legitimiteten - begreppsparet kommer från Fritz Scharpf - minskar så bör man öka input-legitimiteten (s 599f). De menar att det förvisso ofta finns högljudda militanta minoriteter inom facket, men att majoriteten oftast har moderata åsikter och att ett mer demokratiskt beslutsfattande därför kan ut-trumfa de militanta minoriteter. Vidare så hänvisar de till idéer om deliberativ demokrati och att arbetarnas preferenser kan ses som endogena till processen, alltså att de påverkas av själva inblandningen i beslutsprocessen.

För att kunna testa denna teoretiska innovation så utvecklar de ett index för arbetarnas/fackmedlemmarnas inblandning i kollektivavtalsratificeringen (s 601f). Indexet varierar mellan 0 - ingen inblandning och total toppstyrning - till 2 som är stor inblandning. De har intervjuat en massa fackliga personer och även konsulterat sekundärlitteraturen, och kommit fram till detta index för 16 rika länder under åren 1974-2000:

Detta är den huvudsakliga oberoende variabeln; vilka kontrollvaribler som används återkommer jag till senare. Vi ser att som med många sådana här institutionella variabler så uppvisar den väldigt lite variation inom länder över tid (jfr mitt inlägg om Hall och Franzese 1998); det är bara tre av 16 länder som har en förändring under sample-perioden. Dessa tre länder är Finland, Irland och Italien.

Vilken är då den beroende variabeln, hur ska man operationalisera wage moderation? De vänder sig här (s 606) till ett mått som Oliver Blanchard (1997, 2000) har utvecklat och som heter wage in efficiency units. Detta är lönen standardiserad i förhållande till total faktorproduktivitet och löneandelen, som i formeln nedan där w är lön och wshare löneandel:

Så här förklarar de måttet:

"In our measure, the real (product) wage is divided by an index of total factor productivity (tfp or Solow residual), which captures technical progress, and then further normalized by the labor share. The resulting index is a measure of unit labor costs where wages are compared with a steady-state rate of labor productivity that depends solely on technological progress and not also on changes in capital intensity. If the index is greater (smaller) than zero, wages grow faster (slower) than technologically determined productivity increases, and there is wage militancy (moderation)." (s 606)

I en robustness check till huvudmodellen använder de faktiskt också förändringen i löneandelen, wshare ovan (ett mått som jag har diskuterat tidigare här: klipp här, Fichtenbaum 2009 här) som beroende variabel.

I tabell 2 nedan visar de korrelationerna mellan den oberoende och den beroende variabeln.

Vi ser att de fem länderna med högt värde på contract ratification-variabeln (CR) har en negativ utveckling av WEU under perioden, medan de med låg CR såg positiv WEU-utveckling. Och det är intressant: jag är lite skeptisk till om måttet CR egentligen är så himla relevant, och inte helt övertygad av deras teoretiska resonemang, men de lyckas ändå fånga tre i övrigt rejält heterogena grupper - vad har Danmark, Finland och Norge egentligen gemensamt med Italien och Irland? - och uppvisa klart olika mönster för de tre grupperna.

Så till kontrollvariablerna för den multivariata regressionen. Baccaro och Simoni har tre typer av kontrollvariabler: institutionella, makroekonomiska och politiska. Den enda institutionella kontrollvariabeln i grundmodellen är graden av löneförhandlingskoordinering i arbetsmarknadssystemet, med ett mått från ???. I sju alternativa specifikationer (se modell 2-8 i tabellen nedan) testas ytterligare sju institutionella variabler: hur hierarkiska de fackliga konfederationerna är, vilket är en variabel för att testa den neokorporatistiska teorin som nämnts ovan, facklig anslutningsgrad, kollektivavtalens täckningsgrad, grad av koncentration av fackliga medlemmar till en enda konfederation, grad av hierarki i arbetsgivarnas organisation, regeringens inblandning i lönebildningen, och till slut också centralbanksoberoendet. Den av dessa variabler som jag tycker är mest intressant, för att jag inte stött på den särskilt mycket tidigare, är graden av koncentration av fackliga medlemmar till en enda konfederation. Baccaro och Simoni skriver om denna:

"An organizational feature that may also affect wage behavior is the level of interconfederation concentration. It has been argued that the more concentrated the membership of trade unions (ideally within a single union confederation), the lower the likelihood that the confederations will engage in leapfrogging and cause a wage-wage spiral. A negative sign is therefore expected." (s 510)

De makroekonomiska och politiska kontrollvariablerna är arbetslösheten under föregående år, förändring i arbetslösheten under föregående år, terms of trade-chocker, förändring av skattekvoten, samt a-kassans ersättningsnivå.

Estimatorn som används är OLS med panelkorrigerade standardfel á la Beck och Katz 1995. De använder års-fixed effects men inte land-FE. Resultaten syns i tabellen nedan:

Grundmodellen är modell 1, och vi ser att den i artikeln viktigaste oberoende variabeln CR har en negativ och signifikant koefficient: mer medlemsinblandning i kollektivavtalsratificering leder alltså till mer wage moderation (definierat som utveckling av wage in efficiency units). Detta resultat håller i alla åtta modeller utan interaktioner: i modell 9 har interaktionen mellan CR och löneförhandlingskoordinering en signifikant och negativ effekt och i modell 10 har interaktionen mellan CR och tid en signifikant och negativ effekt vilket typer på att CR:s främjande av wage moderation tilltagit med åren.

Efter den kvantitativa analysen går Baccaro och Simoni vidare med två kortfattade fallstudier - utifrån några intervjuer kombinerat med tidigare forskningslitteratur - av Italien och Irland sedan 1980-talets slut.

Ur artikelns slutdiskussion vill jag också plocka upp en poäng om konsekvenserna av wage moderation. Artikeln handlar ju om saker som orsakar wage moderation, men i slutet kommer de också in på saker, närmare bestämt ekonomisk performance och arbetslöshet, som i sin tur kan påverkas av WM. Frågan är: är WM, som den makroekonomiska litteraturen i hög grad utgått ifrån, alltid positiv för ekonomisk performance? Och Baccaro och Simoni svarar, ibland:

"the impact of wage moderation is possibly contingent on the particular growth path of a country and that lower growth of wages in efficiency units may translate into lower unemployment only in countries such as Ireland, in which foreign demand is by far the most important component of aggregate demand. In countries with large domestic markets, like Italy, the impact of wage moderation on external competitiveness may be counterbalanced by lower domestic demand and overall lower aggregate demand. This, however, is a topic for another paper." (s 629)

Referenser
Lucio Baccaro och Marco Simoni, "Organizational Determinants of Wage Moderation", World Politics 2010
Olivier Blanchard, "The Medium Run" (pdf), 1997
Calmfors, Lars, and John Driffill. 1988. “Bargaining Structure, Corporatism, and Macroeconomic Performance.” Economic Policy 3, no. 6: 13–61.
Cameron, David. 1984. “Social Democracy, Corporatism, Labour Quiescence, and the Representation of Economic Interest in Advanced Capitalist Society.” In John H. Goldthorpe, ed., Order and Conflict in Contemporary Capitalism. Oxford: Clarendon: 143–78.
Schmitter, Philippe. 1974. “Still the Century of Corporatism?” Review of Politics 36, no. 1: 85–131.
Soskice, David. 1990. “Wage Determination: The Changing Role of Institutions in Advanced Industrialised Countries.” Oxford Review of Economic Policy 6, no. 4: 36–61.