Facket och wage moderation

Ett av de klassiska ämnena i arbetsmarknadsforskningen är: när genomförs i någon bemärkelse måttliga löneökningar, och när väljer facket måttliga löneökningar (wage moderation) som strategi? Under 1980-talet tittade en stor litteratur, med namn som Philippe Schmitter (1974), David Cameron (1984), Calmfors och Driffill (1988) och David Soskice (1990) på denna fråga, inte minst motiverad av att man ansåg att wage moderation var fördelaktigt för positiv ekonomisk utveckling. Det konsensus som uppstod ur denna forskning hade två delar: det var (a) löneförhandlingscentralisering, och (b) fackförbundsledarnas auktoritet över medlemmarna som skapade förutsättningar för wage moderation (s 596). Den första förklaringsfaktorn är associerad med makroekonomer som Calmfors och Driffill, och den andra med neokorporatismforskare inom sociologi och statsvetenskap som Schmitter.

Sociologerna Lucio Baccaro vid universitetet i Géneve och Marco Simoni vid LSE vill med sin artikel "Organizational Determinants of Wage Moderation" från 2010 göra ett bidrag till och förändra teorin i denna litteratur. Deras huvudsakliga bidrag är att de vill vända på huvudet den neokorporatistiska teorin om att mer centraliserat beslutsfattande i facket leder till mer wage moderation. Enligt Baccaro och Simoni förhåller det sig tvärtom: framför allt sedan 1980-talet så leder mer medlemsinblandning i beslutsfattandet i facket till mer wage moderation. Deras argument för denna hypotes är i princip att sedan den tiden så får facken inte så mycket "gratis" i termer av välfärdsstatsutveckling etc som man fick under 1960- och 70-talen, och fackets legitimitet försvåras därför. Därför, säger Baccaro och Simoni och detta är verkligen diskutabelt, så vänder sig fackliga ledare till interndemokrati som ett instrument för att uppnå legitimitet bland medlemmarna: när output-legitimiteten - begreppsparet kommer från Fritz Scharpf - minskar så bör man öka input-legitimiteten (s 599f). De menar att det förvisso ofta finns högljudda militanta minoriteter inom facket, men att majoriteten oftast har moderata åsikter och att ett mer demokratiskt beslutsfattande därför kan ut-trumfa de militanta minoriteter. Vidare så hänvisar de till idéer om deliberativ demokrati och att arbetarnas preferenser kan ses som endogena till processen, alltså att de påverkas av själva inblandningen i beslutsprocessen.

För att kunna testa denna teoretiska innovation så utvecklar de ett index för arbetarnas/fackmedlemmarnas inblandning i kollektivavtalsratificeringen (s 601f). Indexet varierar mellan 0 - ingen inblandning och total toppstyrning - till 2 som är stor inblandning. De har intervjuat en massa fackliga personer och även konsulterat sekundärlitteraturen, och kommit fram till detta index för 16 rika länder under åren 1974-2000:

Detta är den huvudsakliga oberoende variabeln; vilka kontrollvaribler som används återkommer jag till senare. Vi ser att som med många sådana här institutionella variabler så uppvisar den väldigt lite variation inom länder över tid (jfr mitt inlägg om Hall och Franzese 1998); det är bara tre av 16 länder som har en förändring under sample-perioden. Dessa tre länder är Finland, Irland och Italien.

Vilken är då den beroende variabeln, hur ska man operationalisera wage moderation? De vänder sig här (s 606) till ett mått som Oliver Blanchard (1997, 2000) har utvecklat och som heter wage in efficiency units. Detta är lönen standardiserad i förhållande till total faktorproduktivitet och löneandelen, som i formeln nedan där w är lön och wshare löneandel:

Så här förklarar de måttet:

"In our measure, the real (product) wage is divided by an index of total factor productivity (tfp or Solow residual), which captures technical progress, and then further normalized by the labor share. The resulting index is a measure of unit labor costs where wages are compared with a steady-state rate of labor productivity that depends solely on technological progress and not also on changes in capital intensity. If the index is greater (smaller) than zero, wages grow faster (slower) than technologically determined productivity increases, and there is wage militancy (moderation)." (s 606)

I en robustness check till huvudmodellen använder de faktiskt också förändringen i löneandelen, wshare ovan (ett mått som jag har diskuterat tidigare här: klipp här, Fichtenbaum 2009 här) som beroende variabel.

I tabell 2 nedan visar de korrelationerna mellan den oberoende och den beroende variabeln.

Vi ser att de fem länderna med högt värde på contract ratification-variabeln (CR) har en negativ utveckling av WEU under perioden, medan de med låg CR såg positiv WEU-utveckling. Och det är intressant: jag är lite skeptisk till om måttet CR egentligen är så himla relevant, och inte helt övertygad av deras teoretiska resonemang, men de lyckas ändå fånga tre i övrigt rejält heterogena grupper - vad har Danmark, Finland och Norge egentligen gemensamt med Italien och Irland? - och uppvisa klart olika mönster för de tre grupperna.

Så till kontrollvariablerna för den multivariata regressionen. Baccaro och Simoni har tre typer av kontrollvariabler: institutionella, makroekonomiska och politiska. Den enda institutionella kontrollvariabeln i grundmodellen är graden av löneförhandlingskoordinering i arbetsmarknadssystemet, med ett mått från ???. I sju alternativa specifikationer (se modell 2-8 i tabellen nedan) testas ytterligare sju institutionella variabler: hur hierarkiska de fackliga konfederationerna är, vilket är en variabel för att testa den neokorporatistiska teorin som nämnts ovan, facklig anslutningsgrad, kollektivavtalens täckningsgrad, grad av koncentration av fackliga medlemmar till en enda konfederation, grad av hierarki i arbetsgivarnas organisation, regeringens inblandning i lönebildningen, och till slut också centralbanksoberoendet. Den av dessa variabler som jag tycker är mest intressant, för att jag inte stött på den särskilt mycket tidigare, är graden av koncentration av fackliga medlemmar till en enda konfederation. Baccaro och Simoni skriver om denna:

"An organizational feature that may also affect wage behavior is the level of interconfederation concentration. It has been argued that the more concentrated the membership of trade unions (ideally within a single union confederation), the lower the likelihood that the confederations will engage in leapfrogging and cause a wage-wage spiral. A negative sign is therefore expected." (s 510)

De makroekonomiska och politiska kontrollvariablerna är arbetslösheten under föregående år, förändring i arbetslösheten under föregående år, terms of trade-chocker, förändring av skattekvoten, samt a-kassans ersättningsnivå.

Estimatorn som används är OLS med panelkorrigerade standardfel á la Beck och Katz 1995. De använder års-fixed effects men inte land-FE. Resultaten syns i tabellen nedan:

Grundmodellen är modell 1, och vi ser att den i artikeln viktigaste oberoende variabeln CR har en negativ och signifikant koefficient: mer medlemsinblandning i kollektivavtalsratificering leder alltså till mer wage moderation (definierat som utveckling av wage in efficiency units). Detta resultat håller i alla åtta modeller utan interaktioner: i modell 9 har interaktionen mellan CR och löneförhandlingskoordinering en signifikant och negativ effekt och i modell 10 har interaktionen mellan CR och tid en signifikant och negativ effekt vilket typer på att CR:s främjande av wage moderation tilltagit med åren.

Efter den kvantitativa analysen går Baccaro och Simoni vidare med två kortfattade fallstudier - utifrån några intervjuer kombinerat med tidigare forskningslitteratur - av Italien och Irland sedan 1980-talets slut.

Ur artikelns slutdiskussion vill jag också plocka upp en poäng om konsekvenserna av wage moderation. Artikeln handlar ju om saker som orsakar wage moderation, men i slutet kommer de också in på saker, närmare bestämt ekonomisk performance och arbetslöshet, som i sin tur kan påverkas av WM. Frågan är: är WM, som den makroekonomiska litteraturen i hög grad utgått ifrån, alltid positiv för ekonomisk performance? Och Baccaro och Simoni svarar, ibland:

"the impact of wage moderation is possibly contingent on the particular growth path of a country and that lower growth of wages in efficiency units may translate into lower unemployment only in countries such as Ireland, in which foreign demand is by far the most important component of aggregate demand. In countries with large domestic markets, like Italy, the impact of wage moderation on external competitiveness may be counterbalanced by lower domestic demand and overall lower aggregate demand. This, however, is a topic for another paper." (s 629)

Referenser
Lucio Baccaro och Marco Simoni, "Organizational Determinants of Wage Moderation", World Politics 2010
Olivier Blanchard, "The Medium Run" (pdf), 1997
Calmfors, Lars, and John Driffill. 1988. “Bargaining Structure, Corporatism, and Macroeconomic Performance.” Economic Policy 3, no. 6: 13–61.
Cameron, David. 1984. “Social Democracy, Corporatism, Labour Quiescence, and the Representation of Economic Interest in Advanced Capitalist Society.” In John H. Goldthorpe, ed., Order and Conflict in Contemporary Capitalism. Oxford: Clarendon: 143–78.
Schmitter, Philippe. 1974. “Still the Century of Corporatism?” Review of Politics 36, no. 1: 85–131.
Soskice, David. 1990. “Wage Determination: The Changing Role of Institutions in Advanced Industrialised Countries.” Oxford Review of Economic Policy 6, no. 4: 36–61.

Effekterna av centralbanksoberoende på arbetslöshet och inflation, beroende på löneförhandlingscentralisering

Under 1980- och 90-talen svepte en våg av "central bankism" över Västvärlden och allt fler centralbanker gjordes oberoende, för att man skulle uppnå en mer kompetent och avpolitiserad penningpolitik. Under denna tid rådde nära konsensus inom nationalekonomin och ekonomisk politik-cirklar om att oberoende centralbanker var något positivt, konstaterar statsvetarna Peter Hall och Robert Franzese i början av sin artikel "Mixed Signals" från 1998. Och just denna konsensus, säger de, ska vi ifrågasätta.

De fokuserar på en kanal genom vilken centralbanksoberoende enligt dess förespråkare har positiva effekter på ekonomin: den oberoende centralbankens trovärdighet vad gäller att föra en stram penningpolitik (s 507). Idén till varför centralbanksoberoende här i princip ska kunna vara en gratis lunch är att centralbankens oberoende har både en "konservatismeffekt" och en "trovärdighetseffekt" på penningpolitiken jämfört med en situation med en politiserad centralbank: oberoende centralbanker för konsekvent en stramare och konservativare penningpolitik, plus att de inte svänger med politiska konjunkturer etc. Detta gör enligt teorin att ekonomiska agenter som sätter priser och löner rationellt kan förvänta sig låg inflation under en oberoende centralbank, vilket gör att de aldrig behöver sätta igång några löne-pris-spiraler där man försöker kompensera sig för förväntad framtida hög inflation genom att roffa åt sig höga nominella löne- eller prisökningar. Istället kan man lugnt hålla sig till låg nominalutveckling av löner och priser, och lita på att även inflationen kommer att vara låg, så att värdet av ens ökningar inte urholkas. Denna teori, säger Hall och Franzese, bygger på två antaganden: signalering och koordinering. Signalering är att den oberoende centralbanken lyckas kommunicera sin penningpolitik till de relevanta ekonomiska agenterna (företag, arbetsgivare och fack/arbetstagare) Koordinering är att agenterna som sätter löner och priser verkligen kan agera koherent och rationellt utifrån signalerna.

Hall och Franzese för i korthet (s 509-512) in variabeln grad av löneförhandlingskoordinering i analysen av effekterna av centralbanksoberoende. De hävdar att i arbetsmarknadssystem med hög grad av löneförhandlingskoordinering - där fackliga konfederationer spelar stor roll för lönebildningen - så kan den koordinering som ovan nämnts som nödvändig, genomföras. I system med mycket låg grad av koordinering däremot, där lönerna kanske sätts på företag för företag och utan facklig inblandning, så är det inte rimligt att förvänta sig att de förhandlande agenterna verkligen tar till sig och internaliserar centralbankens signaler. Därför, säger de, bör effekterna av centralbanksoberoende på inflation och arbetslöshet bero på graden av löneförhandlingskoordinering.

För att mäta centralbanksoberoende så använder de ett genomsnitt av fem olika CBI-index [1], som mäter både bankens formella oberoende och dess rykte för oberoende politik (s 516). För att mäta löneförhandlingscentraliseringen så använder de ett index av David Soskice (1990), komplementerat med uppskattningar Layard, Nickell och Jackman (1991). Detta index har fem nivåer, 0, 0.25, 0.5, 0.75 och 1, där 1 är helt koordinerat och 0 är helt okoordinerat. Data är för 18 OECD-länder åren 1955-1990.

De två huvudvariablerna centralbanksoberoende och löneförhandlingskoordinering varierar väldigt lite inom länder över tid; nästan all variation finns i dimensionen mellan länder (s 516). Därför illustrerar Hall och Franzese effekterna av (eller kovariationerna med) de två intressanta institutionella variablerna på inflation och arbetslöshet bland annat med snitt för länderna över hela perioden, snarare än bara land-år-regressioner som är det vanliga i jämförande politisk ekonomi. De genomför dock tre typer av regressioner: between som är på hela periodens snitt per land, decennie-regressioner, och år-regressioner. I den snygga tabellen nedan syns relationerna mellan de två institutionella variablerna och de två makroekonomiska utfallsvariablerna med snitt för hela perioden:



Vi ser att inflationen är lägre i situationer med högt centralbanksoberoende än i situationer med lågt dito, oavsett nivå på löneförhandlingskoordinering. Vad gäller arbetslösheten som utfallsvariabel gäller detta förhållande däremot olika beroende på nivån på löneförhandlingskoordinering. I en situation med låg löneförhandlingskoordinering har de två länderna med högt centralbanksoberoende rätt mycket, 1,4 procentenheter högre arbetslöshet (6,1 procent) än vad de sex länderna med låg löneförhandlingskoordinering och lågt centralbanksoberoende har (4,7). I en situation med hög löneförhandlingskoordinering ger högre centralbanksoberoende däremot bara 0,5 procentenheter högre arbetslöshet (från 2,3 till 2,8).

Hall och Franzese går vidare med att testa relationerna i multivariat analys: between-regressioner, decennieregressioner och års-regressioner med inflation respektive arbetslöshet som beroende variabler. De kontrollerar för BNP per capita, ekonomins handelsöppenhet, terms of trade, andelen vänsterplatser i regeringen, och facklig anslutningsgrad. Estimatorn för between-regressionerna är OLS med White-standardfel (s 520). Decennieregressionerna inkluderar en laggad version av beroende variabeln samt decennie-dummies. Års-regressionerna inkluderar årsdummies, om vilka Hall och Franzese resonerar så här: "Annual dummies are added to treat the data set as a pooling of cross sections rather than as a pooling of time series, increasing comparability of the estimates with those obtained from the other two levels of analysis." (s 520f). Estimatorn för dessa regressioner är "pseudo-error correction"-OLS med Beck och Katz-korrigerade standardfel. "Pseudo-error correction" betyder att de beroende variablerna tas i förändringar, och att den beroende variabeln också inkluderas som oberoende variabel både som laggad nivå och laggad förändring, samt att de oberoende variablerna (förutom de institutionella variablerna som inte förändras) inkluderas både som förändringar och som ettårs-laggar (fotnot 47). Resultaten syns i tabell 2 nedan:


 

Resultaten går, föga förvånande, Hall och Franzeses väg. Angående inflationsregressionerna så säger de så här, och jag gillar verkligen sättet att med hjälp av datasetets faktiska värden illustrera vad koefficienterna innebär - jag tänker mig att detta är ett uttryck för att Hall och Franzese är statsvetare till skillnad från nationalekonomen Ardagna som inte klargör sina resultat så här:

"In all models, both the level of central bank independence and the level of wage coordination have a negative and statistically signiŽficant relationship to the rate of inflation over the 1955–90 period (our Žfirst and second hypotheses). For instance, taking the decade-level data as a base for estimates, if Belgium or the Netherlands (CWB = 0.5) had increased central bank independence by 0.3 points (an increase roughly equal to the distance between the independence of the Bank of England and the U.S. Federal Reserve), we estimate that they could have reduced their rate of inflation by about 1.16 percentage points. Conversely,
if Denmark or Finland (CBI 0.5) had increased coordinated wage bargaining by 0.25 points (to the level of Norway or Sweden), we estimate they could have reduced their inflation rate by about 0.44 points." (s 521)

Också deras viktigaste hypotes - att centralbanksoberoendet minskar arbetslösheten bara ifall löneförhandlingskoordineringen är hög - får stöd i och med att koefficienten på interaktionsvariabeln CBI * CWB är signifikant med negativ effekt på arbetslösheten i alla tre specifikationer. Centralbanksoberoende i sig (CBI) har en positiv koefficient på arbetslösheten i alla tre, men interagerad med CWB blir effekten alltså negativ.

Jag tycker att Hall och Franzeses artikel är mycket bra, och även slutsatserna (s 525) har implikationer både för forskning och politik. Forskning: den är en snygg illustration av "institutionell komplementaritet" och behovet av att studera hur olika samhälleliga institutioner hänger ihop och påverkar varandra (och föregriper Halls senare Varieties of Capitalism-teori). Och politik: den ifrågasätter den vanliga (90-tals)idén att en oberoende centralbank är en universallösning på makroekonomiska problem. Hall och Franzese använder också sin teori och sina resultat för att ifrågasätta hur effektivt EMU egentligen kommer att bli: "the EMU will create an economic unit characterized by a highly independent central bank and uncoordinated wage bargaining" (s 527, jfr 529f). Och utifrån Hall och Franzeses teori och resultat så vet vi ju vad detta implicerar!

Fotnoter
[1] "The five indexes are those most commonly employed in the literature: LVAU, an unweighted average of several legal characteristics, and QVAU, an unweighted average of survey results for CBI, from Cukierman 1992; EC, the rating of the economic independence of the central bank, and POL, the rating for political independence from Grilli, Masciandaro, and Tabellini 1991; and the original index from Bade and Parkin 1982." (fotnot 38, s 516)

Referens
Peter A Hall och Robert J Franzese, "Mixed Signals: Central Bank Independence, Coordinated Wage Bargaining, and European Monetary Union", International Organization sommar 1998
Layard, Richard, Stephen Nickell, and Richard Jackman, Unemployment: Macroeconomic Performance and the Labour Market (Oxford University Press, 1991)
Soskice, David, "Wage Determination: The Changing Role of Institutions in Advanced Industrialized Countries", Oxford Review of Economic Policy 1990