Buiter och Rehbari om global tillväxt 2010-2050

Ekonomerna Willem Buiter och Ebrahim Rahbari på Citigroup gör förutspåelser om världens ekonomiska utveckling 2010-2050. De är optimister och tror att den sorts tillväxtperiod som åtnjöts av västeuropa under "de gyllene åren" 1950-73 och av BRICs 1990-2010 under den närmsta fyrtioårsperioden kommer upplevas av fler länder. De motiverar sin optimism så här:

"We are ... using the four most dangerous words in economics: 'This time is different' (see Reinhart and Rogoff 2009). What then is different this time? In a nutshell, all but a handful of nations (like North Korea, Myanmar, Cuba - all cursed with dysfunctional political and economic regimes) have opened up to international trade and foreign direct investment, have adopted some kind of market economy and have reached the minimum threshold level of institutional quality and political stability that enables them to launch themselves on a path of rapid convergence and catch-up growth." (s 4)

De elva länder som Buiter och Rahbari särskilt pekar ut som "global growth generators" är: Bangladesh, Kina, Egypten, Indien, Indonesien, Irak, Mongoliet, Nigeria, Filippinerna, Sri Lanka och Vietnam.

Willem Buiter och Ebrahim Rahbari, "Global growth generators: Moving beyond emerging markets and BRICs", Centre for Economic Policy Research, Policy Insight nr 55, april 2011

---
Uppdatering 16 december 2012
två nya studier från fondmanagement-researchföretag är pessimistiska om kommande BNP-tillväxt, bland annat på grund av åldrande befolkningar i USA och andra rika länder, konstaterar Economist Buttonwood 20 november.

NYT-perspektiv på Kinas perversa ojämlikhet

He Bing i sin lägenhet i en bunker under Beijing. Ur NYT Magazine 22 april

New York Times har de senaste veckorna haft två intressanta reportage som från varsin del av inkomstfördelningen speglar hur perverst stark Kinas ekonomiska ojämlikhet har blivit.

Först hade de ett reportage om att det för singelmän i städerna är omöjligt att träffa en kvinna om de inte äger sina egna boenden - om de inte gör det ses de som fattiga losers. I en enkätundersökning med 32 000 tillfrågde, gjord av Chinese Research Association of Marriage and Family och All-China Women’s Federation, så uppger 70 procent av kvinnorna att de inte kan tänka sig att gifta sig med någon som inte äger ett hus, och 50 procent uppger att "financial considerations" är den enskilt viktigaste faktorn när de väljer en partner. NYT intervjuar en Wang Lin, en 28-årig college-utbildad försäkringsförsäljare, som därmed ligger illa till: han tjänar $900 i månaden, men att köpa en lägenhet i Beijing kostar $150 000.

Detta följdes upp i söndags med ett reportage om Beijings "mouse tribe", vilket är den lokala beteckningen på de fattiga som bor i bunkrar under staden. Det finns ett nätverk av bunkrar - skydd mot flygattacker - under staden, och myndigheterna har nu hyrt ut detta till privata hyresvärdar som hyr ut delar som lägenheter. NYT intervjuar Wang Xiuli som bor med sin man och 16-årige son där nere i en "lägenhet" för mindre än $80 i månaden; uppe i staden är den genomsnittliga hyran $450 i månaden och det har familjen inte råd med.

Andrew Jacobs, "For Many Chinese Men, No Deed Means No Dates", NYT 14 april
Edward Wong, "The Air-Raid-Shelter Apartments Under Beijing", NYT Magazine 22 april

Uppdatering 8 maj 2012
Changyong Rhee från Asian Development Bank varnar i FT för att den ökade ojämlikheten hotar hållbarheten i (öst-)Asiens tillväxt.

"Over the past 20 years, the gap between Asia’s rich and poor has widened so that the richest 1 per cent of Asian households now account for 6 per cent to 8 per cent of expenditure. Income inequality has widened in China, India and Indonesia, the countries that have powered the region’s economic growth. Taking developing Asia as a unit, the Gini coefficient – a common measure of inequality – has increased from 39 per cent to 46 per cent. Had it only remained stable, another 240m people would have escaped poverty.

More worrying still is the gap in opportunity. Children born to poor families can be 10 times more likely to die in infancy than infants from affluent households. Children from the poorest quintile are up to five times less likely to attend secondary school than wealthier peers, and up to 20 times less likely to attend university. This cuts their chances of career growth and economic security.

Widening inequality threatens the sustainability of Asian growth. /.../

The abundance of labour has depressed wages. Capital has benefited disproportionately from Asia’s growth. Between the mid-1990s and the mid-2000s, labour income as a percentage of manufacturing output fell from 48 per cent to 42 per cent in China and from 37 per cent to 22 per cent in India. Some regions, especially cities and coastal areas, were better able to respond to new opportunities and our analysis shows that in many Asian countries 30-50 per cent of income inequality is accounted for by geography alone."

Changyong Rhee, "Inequality threatens Asia growth miracle", FT 7 maj 2012

Uppdatering 3 juli 2012
Enligt FT Alphaville så har mainstream-uppfattningen om Kina i Väst svängt från bullish (optimism) till bearish (pessimism) i år. Försämrad demografisk struktur, stora löneökningar och kapitalflykt, en stor fastighetsbubbla och stora governance-problem (kleptokrati) är anledningarna. Varningen för att det kinesiska politiska systemet hämmar möjligheterna till en mer kvalitativ tillväxt överensstämmer för övrigt väldigt väl med vad Daron Acemoglu och James Robinson skriver i sin nya bok Why Nations Fail, som recenseras av Jared Diamond i New York Review of Books här.
Kate Mackenzie, "The China OMG moment", FT Alphaville 2 juli

Klockren Krugman om Paul Ryan

Paul Krugman om den republikanske kongressmannen Paul Ryan, ordförande i husets Committee on the Budget, och om dagens höger generellt och vad de vill:

"I think what people like Paul Ryan are trying to do is set us on a glide path to a much harsher society. A country in which, step by step, more and more people are cast out into a situation of not having health insurance and poverty, and so we slide back to a Victorian notion that life is full of evils and that’s too bad but that’s the way that God made the world. That large numbers of the poor, large numbers of the elderly just live in dire poverty and don’t have health care because life is tough." (min markering)

Krugman intervjuad av Benjamin Wallace-Wells i "What's Left of the Left", New York Magazine 24 april

-Välfärdsstaten är ett system för att hantera och fördela risker* (socialförsäkringssystem). Att storskaligt skära ner på eller avskaffa välfärdsstaten är att privatisera risker och chanser och låtsas om att marknadens ("den blodiga osynliga handen") resultat i sig är ett rättvist resultat - "that's the way that God made the world".

Det är läge för att omformulera en gammal 1968-slogan: valet står mellan "välfärdsstat eller barbari".

---
*Jfr Martha Nussbaum, The Fragility of Goodness: Luck and Ethics in Greek Tragedy (1986).

---
Uppdatering 21 september
Krugman utvecklar temat, och utgår från något som:

"what happened during Monday’s G.O.P. presidential debate. CNN’s Wolf Blitzer asked Representative Ron Paul what we should do if a 30-year-old man who chose not to purchase health insurance suddenly found himself in need of six months of intensive care. Mr. Paul replied, 'That’s what freedom is all about — taking your own risks.' Mr. Blitzer pressed him again, asking whether 'society should just let him die.'

And the crowd erupted with cheers and shouts of 'Yeah!'

The incident highlighted something that I don’t think most political commentators have fully absorbed: at this point, American politics is fundamentally about different moral visions."

Krugman, "Free to Die", NY Times 15 september

USA:s skolpolitik

"the civil rights issue of our time"
Joel A. Klein om skolpolitiken

Helene Cooper, "Obama Takes Aim at Inequality in Education", NYT 6 april
Jonathan Mahler, "The Fragile Success of School Reform in Bronx", NYT Magazine 10 april
NYT temasida om charter schools
Wikipedia om charter schools

Omfördelar länder med lägre marknadsinkomst-ojämlikhet mer?

Omfördelar länder med lägre marknadsinkomst-ojämlikhet mer? Finns det en relation mellan inkomstspridningen från marknaden och hur stor del av den som "rättas till" genom politiken? I slutet av 70-talet och början av 80-talet spekulerade en del nationalekonomer utifrån medianväljarteoremet om att länder med större löneojämlikhet borde ha större politisk omfördelning av inkomster, eftersom medianväljaren i det mer ojämlika landet skulle ha mer att tjäna på omfördelning, och därför skulle rösta fram sådan. (Meltzer-Richardmodellen, 1981, "A Rational Theory of the Size of Government", pdf här.)

Erling Barth och Karl Olov Moene ("The Equality Multiplier", 2011, pdf här) hävdar att det i själva verket förhåller sig tvärtom: länder med mer jämlik lönefördelning omfördelar mer. De hävdar att kausaliteten går åt båda hållen. Större välfärdsstat ger mer jämlik lönefördelning, eftersom den stärker låginkomsttagarnas förhandlingspositioner vis-a-vis arbetsgivare genom att ge dem bättre fallback positions. Vad gäller hur jämlik lönefördelning ger större välfärdsstat/omfördelning så avviker de från Meltzer och Richard genom att utfå från att socialförsäkringssystem etc är försäkringssystem för att öka tryggheten, inte något som sker av ren omfördelningsvilja.

Barth och Moenes paper är ekonometriskt och de klurar mycket på hur de ska modellera förhållandet mellan de två faktorerna av intresse, men den enklaste bivariata figuren ser ut så här:

(jag har läst 2008-versionen av pappret; i den nya versionen har diagrammet en annan layout)

Måttet på y-axeln är Lyle Scruggs index över välfärdsstatsgenerositet, måttet på x-axeln är lönespridningen mätt som decil nios inkomster/decil etts. Det är data för femton rika länder åren 1976-2002. Som synes ser korrelationen ut just som Barth och Moene vill: länder med mer jämlik lönefördelning har mer generös välfärdsstat.

Jag reagerade dock på att de har välfärdsstatsgenerositet som ena variabeln. OK att Meltzer och Richard var intresserade av "size of government", men vore inte en lika intressant relation denna: löne(o)jämlikhet- hur mycket av den ojämlikheten som omfördelas bort av staten? Alltså ett mer direkt mått på omfördelning. OECD och andra redovisar både pre-tax-pre-distribution gini och post-dito, så det är inte svårt att få fram. För år 2000, och ok att det bara är ett år medan Barth och Moene har 27, men så här ser det i alla fall ut då:

(statistiken kommer från appendix till ett OECD-paper, detta)

På x-axeln är lönefördelningen mätt som pre-tax-pre-distribution-gini; på y-axeln är hur stor procent av pre-gini minskar med när den genom skatter och omfördelning blir till post-gini. Korrelationen är väldigt svag: -0,16. Länderna som "sabbar" den förväntade korrelationen är Japan och Schweiz - utan de två outliers är korrelationen starka -0,79. (Schweiz verkar också konstigt - låg gini här, 26,4, enligt OECD-data, men enligt FN:s och CIA:s dataset är Schweiz fördelning mer ojämlik.)

Länderna grupperar sig rätt bra á la Esping-Andersen (1990): de nordiska/socialdemokratiska modellerna uppe till vänster, de anglosaxiska mellan 39,21 (Kanada), 42,17 (USA) och 43,26 (Storbritannien), om än med Portugal och Grekland insprängda. De sydeuropeiska länderna Portugal, Grekland och Italien nära varandra. Frankrike och Tyskland på ett håll och Nederländerna på ett annat däremot mer hipp som happ. (Även om en del brukade argumentera att Nederländerna var en socialdemokratisk modell snarare än kontinental/konservativ - i detta diagram passar ett sådant resonemang bra.)

Måtten i mitt diagram är på båda axlarna annorlunda än Barth och Moenes - jag har gini istället för decilrelation, och omfördelning istället för välfärdsstatsgenerositet. Ytterligare en skillnad är såklart att de har tidsseriedata, jag har bara statistik från ett enda år. Jag undrar hur detta påverkar resultaten. Under 80- 90- och i någon mån 00-talen ökade löneojämlikheten rätt rejält, åtminstone delvis på grund av exogena faktorer, marknadsfaktorer (globalisering, teknologi osv); bör grundlogiken i Barth-Moenes modell vara samma över tid som i ett "snapshot"?

Som min bild med data för år 2000, då den övergripande ideologiska/politiska kontexten är densamma medan den kontexten i Barth-Moenes dataset förstås är helt olika över tid. Alltså: om mer jämlik lönefördelning i någon mån översätts i större välfärdsstat/mer omfördelning, och tvärtom, kan den "multiplikatorn" vara samma i olika ideologiska kontexter? Japan är ett uppenbart exempel: medan Nederländerna, Sverige med flera länder uppvisar det förväntade sambandet - mer jämlik lönefördelning kombinerat med större omfördelning - så gör Japan det inte. (Barth och Moene använder fixed effects för att korrigera för bestående heterogenitet mellan länderna men det jag är ute efter är ju något som mer fångas av kvalitativa metoder.)

Eurosclerosis på riktigt? FT om Portugal

På 80- och 90-talen gillade högerdebattörer att hävda att saker som stora välfärdsstater och starka fack alltid ledde till ekonomisk ineffektivitet. Europa var exemplet och "eurosclerosis" var begreppet. Efter en mängd debatt och forskning om de reella olikheterna i olika europeiska länders performance, och påvisandet att höga skatter, stora välfärdsstater etc inte nödvändigtvis leder till ineffektivitet (Rothstein, Lindert, Myles, Sachs, osv), så finns förutsättningarna på plats för en bättre debatt.

I den nuvarande stora recessionen har tre europeiska länder under mycket uppmärksammade former kraschat: Grekland, Irland och Portugal. Irlands krasch verkar bero på ogenomtänkta beslut i räddningen av banker; Greklands mer strukturell med långsiktiga problem med för lågt skatteintag, fusk i statsbudgeten och annat. Men Portugal, vad är det som har hänt där? Är Portugal ett riktigt exempel på eurosclerosis? Det verkar ju inte vara någon bankkris som har drabbat landet. Financial Times hade i förra veckan en intressant artikel om landets kris och där görs följande uttalanden om orsakerna till krisen:

Expert 1:

“The core of Portugal’s economic troubles lies in its low productivity growth,” says Antonio Garcia Pascual, an economist at Barclays Capital Research. “Without a strong structural reform agenda, it is very unlikely that the country can grow out of its indebtedness.”

Expert 2:

“The key question now is whether Portugal can avoid another ‘lost decade’ of low growth,” says Emilie Gay, an economist with Capital Economics. The “enormous fiscal tightening” needed to meet deficit-reduction targets would hinder a return to a healthy growth rate. More fundamental problems, she says, include “high household and corporate debt, an uncompetitive export sector, poor education standards, high regulatory burdens and deep-seated rigidities in labour and product markets”

Reportern själv:

"The difficulty of laying off workers and highly protected markets, such as pharmacy and transport, are seen as two of the main causes of Portugal’s loss of competitiveness, giving unions the power to secure wage rises above productivity gains. Between 2000 and 2009, average wages in Portugal grew by 37.9 per cent. But productivity growth of 5.9 per cent in the same period was well below the eurozone average of 7.2 per cent.
The result was a 30 per cent increase in unit labour costs, pricing Portuguese goods out of export markets."

Om det stämmer att lönerna åren 2000-2009 ökade 30 procentenheter mer än produktiviteten så är det onekligen bisarrt och låter eurosklerost.

Peter Wise, "Fears of lost decade stir brutal poll fight", FT 5 april 2011

Jfr 17 dec 09, "Vilket land är Europas sjuke man?"