Sachs: stoppa bolagsskattens race to the bottom

"With capital globally mobile, moreover, governments are now in a race to the bottom with regard to corporate taxation and loopholes for personal taxation of high incomes. Each government aims to attract mobile capital by cutting taxes relative to others. Governments like Ireland have created tax havens that drain revenues from the rest and act as conduits to tax-free Caribbean hideaways such as the Cayman Islands. The rich are doubly benefited: by the underlying market forces of globalisation and by their governments’ policy response.

Another reason for the lavish attention to tax cuts at the top is of course the tawdry role of big money in political campaigns. No country tops the US in shamelessness. US national campaigns cost several billion dollars every two years, and fundraising is relentless. The main difference between the two parties is that Big Oil tends to finance the Republicans while Wall Street tends to finance the Democrats. Otherwise, both parties are in the hand of big-money interests that exacerbate the dangerous inequalities opened by globalisation.

The end result is that both the US and UK are battling deficits of about 10 per cent of gross domestic product. The situation in the US is far graver. Total government (federal, state, and local) revenues as a share of GDP in the US are now 32 per cent, roughly 9 percentage points below the UK and 15-20 percentage points below countries such as Denmark, Finland, Norway, and Sweden, which all have much lower budget deficits (or a surplus in the case of Norway) and highly effective public services.

The Cameron-Clegg-Osborne team deserves great credit for battling the UK budget deficit before it is too late. And slowly and grudgingly the US may finally be starting to close the deficit as well after years of naive Keynesianism and fiscal opportunism. The problem is that both the US and UK are aiming to do the impossible: run a modern, high-technology, prosperous 21st-century knowledge economy without the requisite tax base, largely to satisfy the upper classes and multinational companies, which threaten to decamp to milder tax regimes, or direct their campaign contributions elsewhere, if they do not get the tax cuts they obsessively crave. /.../

As a starting point, the Organisation for Economic Co-operation and Development countries should urgently convene a meeting of finance ministers to enunciate basic principles of budget fairness: that fiscal adjustments towards budget balance are needed for medium-term solvency but must be carried out in a fair way; that the basic needs of citizens need to be protected in this period of fiscal stringency; that recent trends towards unprecedented inequalities of wealth and income require increased, not decreased, taxation of higher incomes, including corporate profits; and that tax and regulatory co-ordination across countries are vital to prevent a ruinous fiscal race to the bottom."

Jeffrey Sachs, "Stop this race to the bottom on corporate tax", FT 28 mars

---
Uppdatering 11 april
jfr: Philipp Genschel och Peter Schwarz, "Tax competition: a literature review", Socio-Economic Review april 2011. Abstract:

"This article reviews the social science literature on tax competition in three steps. The first step is to look at the baseline model of tax competition on which most of the literature implicitly or explicitly builds. The key feature is that governments in a context of open borders will engage in wasteful competition for mobile economic assets and activities through tax reductions. The second step is to focus more closely on tax-induced cross-border mobility. Do tax payers actually shift assets and activities across borders in response to differences in taxation? The main message of the literature is that the scope for tax arbitrage depends crucially on the legal rules governing the taxation of cross-border activities and that the intensity of tax arbitrage varies greatly across different taxes. The final step is to analyze government reactions to tax arbitrage. Do they engage in competitive tax cutting as predicted by the baseline model? The literature discusses various strategies of tax competition and demonstrates that different governments use them to different degrees across different taxes. It also shows, however, that governments increasingly engage in tax cooperation to reign in tax arbitrage and competition. While off to a slow start in the 1960s, tax cooperation has gained momentum in recent years, especially after the financial crisis in 2008."

Laura D'Andrea Tyson, nationalekonom vid UC Berkeley, kommenterar Sachs på NYT Economix-bloggen: "The logic of cutting corporate taxes", 8 april

---
Uppdatering 27 december 2011
Statsvetaren Nathan Jensen, som jag skrev om här för tre år sedan, har ett nytt ekonometriskt paper ute där han testar huruvida bolagsskattens nivå påverkar omfattningen av inflöden av FDI.
Henry Farrell, "Do Low Corporate Tax Rates Attract Inward Investment?", Monkey Cage 22 december

TARP med mera: förlust eller vinst för skattebetalarna?

Hur ska man se på bailouts, på de räddningar/tillfälliga förstatliganden av systemviktiga institutioner som t ex den svenska regeringen genomförde under 90-talskrisen, och Bush- och Obama-administrationerna i den nuvarande krisen?

Är de tillfällig stimulanspolitik - staten köper upp tillgångar i dåliga tider för att öka likviditeten i ekonomin, och säljer sedan tillgångarna med vinst när ekonomin vänt uppåt igen - eller är de "socialism för de rika", ett eliminerande av risk för kapitalister?

Nu verkar det som att utvärderingarna av USA:s krisprogram börjar komma på allvar. New York Times skriver 31 mars:

"Take your pick: A $100 billion loss. A nearly $24 billion profit. A $100 billion profit.
When it comes to calculating the bill for the government's bailout of banks, insurers, automakers and the ailing housing market, the numbers have been all over the map."

Treasury hävdar också att de kommer tjäna $12 miljarder när de säljer sin 92-procentiga andel av AIG senare i år.

"It has been a profitable financial crisis for the US Treasury, at least in terms of the distressed assets it purchased in 2008 and 2009.
This week, the Treasury said it would start selling $10bn of mortgages per month as it liquidates the $142bn portfolio of paper it accumulated from September 2008 through December 2009 under the Housing and Economic Relief Act of 2008.
On the heels of making money from selling stakes in AIG and Citi, the US Treasury estimates that it stands to generate between $15bn and $20bn in profit from the sale of mortgages over the next year. Some, such as Richard Gilhooly, strategist at TD Securities, estimate that these numbers may be conservative.
This reflects the fact that the Treasury bought mortgages and debt issued by Fannie Mae and Freddie Mac, the government-backed mortgage financiers, when the securities were trading at very wide levels over US government bond yields, a spread that has subsequently shrunk as sentiment in the market has improved. /.../
The body’s planned sales marks the first stage of the US government ending its huge support of the mortgage market during the financial crisis."

Michael McKenzie & Aline van Duyn, "Treasury begins its mortgage retreat", FT 24 mars 2011
Eric Dash, "Treasury Now Sees Profit From Bailouts", NYT 31 mars
Neil M. Barofsky (tidigare chef för TARP), "Where the bailout went wrong", NYT 30 mars

Fed öppnade hösten 2008 sitt "discount window", ett program för billiga lån till finansiella institutioner för att öka likviditeten i systemet, och NYT rapporterar angående att dokumenten om programmen offentliggjorts.
Binyamin Appelbaum & Jo Craven McGinty, "Fed Lending Saved Many During Crisis", NYT 1 april

---
Uppdatering 15 maj
Gillian Tett skriver en krönika i FT om just frågan om vinst och förlust för staten i TARP. Hon hävdar att TARP-programmet presterat över förväntningarna (bland annat hennes egna), och att USA klarat krisen betydligt bättre än vad länder historiskt sett klarat så djupa kriser: hon hänvisar till forskning från IMF som visar att fiskala kostnader för 40 kriser under de senaste decennierna i snitt varit 13 procent av BNP; denna gång "the bill is under 1 per cent". Man kan tycka att det är ett snävt sätt att räkna på statens förluster på, för det är klart att också den ökade arbetslösheten osv kostar en massa, men om man tar denna typ av beräkning för vad den är så är den mycket intressant. Så här beskriver hon omfattningen och nettokostnaderna för TARP:

"what actually appeared was Tarp-lite: the Treasury subsequently declared that it “only” needed $475bn, not $700bn, to save the system, and now expects to get (almost) all of this money back. Right now, for example, the official accounts show that the Tarp has spent $245bn supporting banks, $151bn bailing out AIG and the auto groups, $1bn supporting the housing market, and a further $17bn on credit support programmes. However, $296bn has already been recouped from banks, via asset sales and the repayment of capital injections. And when other asset sales are completed, the Treasury expects to recoup almost everything, apart from a $40bn-odd fund earmarked for housing. Moreover, since it expects to make profits from other government financial support programmes, such as the Fed’s purchase of assets, the overall tally from the crisis- fighting measures is now projected to be a $24bn profit – at least in the Treasury accounts."

Gillian Tett, "Tarp shows that US can break political gridlock", FT 13 maj

---
UPPDATERING 30 maj
NYT rapporterar att USA:s finansdepartemente gjort sin första försäljning av AIG-aktier. Treasury sålde 15 procent av AIG:s aktier och minskade därmed sin andel av AIG från 92 till 77 procent. De fick in $8.7 miljarder och gjorde en vinst på $54 miljoner.
Michael J. de la Merced & Mary Williams Walsh, "U.S. Profits From Selling A.I.G. Stock", NYT 24 maj

---
UPPDATERING 1 juli
följande bild kommer från Economist den 9 juni:

"When Congress held its nose in 2008 and approved the Troubled Assets Relief Programme (TARP) to spend up to $700 billion to alleviate panic, the White House reckoned it might end up losing half of that amount. In the end $411 billion was ploughed into financial firms, carmakers and schemes to reduce foreclosures and restart private lending. As of June 7th $308 billion of that had been paid back. The Treasury values the remainder at $130 billion but could quite plausibly garner more. In that case it will turn a cash profit on TARP, although the picture would be worse if the Treasury’s subsidised lending rates are also counted as a cost. /.../
The big black hole is housing. The Treasury has so far recorded a loss of $138 billion on Fannie Mae and Freddie Mac, the gigantic mortgage agencies it rescued in the summer of 2008. Data from the Congressional Budget Office that include the implicit subsidy yield a cost through 2021 of $365 billion or more. Actual cash outlays will be lower: the White House reckons the agencies will make money in the next decade, cutting the final bill to just $73 billion.
Either way, the direct bill for America’s crisis-era rescues is likely to be remarkably small or to show a profit. America’s experience is not unique: Britain estimates its interventions will eventually earn £3.4 billion ($5.6 billion) and Switzerland reckons it has made a $4.2 billion profit so far on its support for UBS. But it is impressive: the IMF puts the average cost of international bail-outs at 13% of GDP."

Economist, "Hard-nosed socialists", 9 juni

---
Uppdatering 5 november 2012
Sheila Bair som tidigare var chef för FDIC och Neil Barofsky som höll i TARP-programmet har båda kommit med nya böcker om USA:s bailouts, och Economists Free Exchange-blogg skriver intressant utifrån dem. Det verkar finnas gott om material för kritiska diskussioner om "elite capture" etc där. The Economist skriver i recensionen av de två böckerna i papperstidningen:

"Is the government too deferential to the concerns of the big banks and insufficiently attentive to the needs of ordinary people? Yes, according to two new books: “Bailout” by Neil Barofsky and Sheila Bair’s “Bull by the Horns”. Both accounts correct other, more triumphalist histories of the financial crisis, such as David Wessel’s “In Fed We Trust”, which came out in 2009."

och:

"Both books /.../ do something essential: they show the paths not taken. The financial crisis did not have to be so unfair."

Economist, "Crisis mis-manaement", 27 oktober
M.C.K., "They did not have to be so unfair", Economist Free Exchange 31 oktober

Italienska och franska regleringar av utländska uppköp i "strategiska branscher"

"Italy’s cabinet will today hold talks about adopting a French-style approach to thwarting unwanted foreign takeovers in sectors deemed strategically important such as energy, telecoms, technology, defence and food.
Giulio Tremonti, Italy’s powerful economy minister, has led efforts to protect sectors considered to be of strategic importance to the country.
/.../
Italy is considering following the example of the French, who in January set up 11 committees to monitor core industrial sectors, including automotive, aeronautics, naval and rail transport, luxury, consumer industries, technology, healthcare and renewable industry.
An immediate step Italy could take is to freeze the voting rights of all shareholders in companies it considers to be of strategic importance."

Rachel Sanderson, Paul Betts och Stanley Pignal, "Italy seeks to staunch foreign takeovers", FT 23 mars

Oligopol-inlägget

Wikipedia: oligopol.

Mobiltelefoni i USA
John Gapper konstaterar i FT att de två företagen AT&T och Verizon står för 80 procent av inkomsterna på den amerikanska mobiltelefonimarknaden - enligt Bernstein Research är detta redan ett duopol. Gapper hävdar att de två redan helt delat fasttelefon- och bredbandsmarknaderna emellan sig. Nu vill AT&T köpa upp T-Mobile; Gapper uppmanar USA:s justitiedepartement att stoppa detta köp.
John Gapper, "Say no to AT&T's mobile monopoly", FT 24 mars 2011

Economist Newsbook-bloggen:
"the acquisition would leave America with only three sizeable operators in the wireless-telecom business: AT&T, Verizon and Sprint."
Economist Newsbook, "AT&T bids for T-mobile USA", 20 mars

Auditors
Lex, "Counting the auditors", FT 2 nov 2010 s 14. Risk att världens "Big Four" i revision minskar till "Big Three", vilket är mycket negativt eftersom storbolag använder flera olika revisionsfirmor till olika saker, och om det bara finns tre kvar är risken att revisorer används på motsägelsefulla sätt.

Kreditkort i USA
Economist, 9 oktober 2010:

"American Express will go to court after the American Department of Justice sued it for anti-competitive conduct over the 'swipe fees' that it charges merchants. Visa and MasterCard reached a settlement with the American authorities over the same charges, under which the two card companies will no longer stop retailers from steering customers to alternative, cheaper means of payment. Amex charges the highest swipe fee of the three." (notis på s 9)

Prissättningen på järnmalm på världsmarknaden
Economist, 1 juli 2010:

"For decades the system for setting the price of the iron ore that feeds the world’s steel mills was as inflexible as the girders it was turned into. Annual negotiations between the world’s three biggest miners—Rio Tinto, BHP Billiton and Vale—and steelmakers set a benchmark price for ore delivered under long-term contracts. But the emergence of China as a big buyer, which felt it should have more control over prices, helped precipitate that system’s demise earlier this year.
That was a blow to steelmakers accustomed to predictable prices for their most important ingredient. Others are happier, however. Miners now sell their wares on the spot market or on three-month contracts linked to spot prices, avoiding fractious negotiations and enabling them to take speedier advantage of fast-rising prices. And the shift has also been a boon to traders in the rapidly growing market for iron-ore derivatives."

Economist, "Fixed ore floating", 1 juli

Naturgaskartell?
FT, 22 mars 2010:

"Algeria, one of the three biggest suppliers of gas to Europe, called on fellow gas-exporting countries yesterday to reduce production in order to boost prices.
It is the first time Chalkib Khelil, Algeria's energy minister, has made such a clear plea for united action and highlights the pressure gas producers are facing because of oversupply, especially in Europe.
If countries such as Qatar and Russia agree to the plan, it could transform the natural gas market and lead to higher prices. Analysts suggest such agreement could be possible for the first time if prices fall further in the coming months.
Mr Khelil pegged the perfect gas price at $13-$14 per million British thermal units. Gas prices in the US, the most liquid market, are currently about $4.30 per million Btu, with some traders expecting them to fall to $3 - an eight-year low - by the summer.
He said he would propose the plan at the April meeting of the Gas Exporting Countries Forum in Oran, Algeria.
Algeria hopes the meeting will have the same effect on gas prices as the December 2008 meeting of the Opec oil cartel had on oil prices, which more than doubled after the cartel decided to slash production.
The GECF, a loose grouping, has so far made no concerted effort to coordinate production policy to influence prices, though the idea has been mooted."

Carola Hoyos, "Algeria calls for cut in gas production", FT 17 mars

Avregleringen av den svenska elmarknaden

"Konsumenternas val har mycket liten betydelse för maktbalansen på elmarknaden. Marknaden har delats i en konsument- och en producentmarknad och det är på den senare som allting avgörs. De stora kraftbolagen har fått stor reell makt.
Den svenska avregleringen av elmarknaden i mitten av 1990-talet genomfördes för att stärka konsumenternas ställning och långsiktigt etablera förutsättningar för lägre elpriser. I sin avhandling visar Petter Rönnborg, forskare och lärare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, att det blivit tvärtom. Kraftbolagen väljer bort investeringar i kapacitet från förnyelsebara energikällor. Han efterlyser ett betydligt större ägaransvar.
- Besluten styrs främst av hur kraftbolagens ledningar tiolkar politiska signaler, deras tro om framtiden och viljan att fortsätta att utöva makt. Detta står i kontrast till bolagens egen bild av att man fattar rationella beslut som främst styrs av och beräknas på 'de långsiktiga pristrenderna' och objektiv värdering av ekonomiska faktorer.
Studien visar att det är mycket svårt att göra ekonomiska kalkyler över investeringar i anläggnuingar för kraftproduktion, och att göra trovärdiga prognoser över elprisets utveckling. Kraftbolagens egen bild är att elmarknaden fungerar mycket bra, att prissättningen är effektiv och att priserna speglar efterfrågan och utbud. Men avhandlingen visar att bolagens bild av 'marknaden' präglas av ett normsystem som bland annat innebär en övertygelse om att produktion bör koncentreras till storskaliga anläggningar.
- I stor utsträckning är det upp till ägarna av kraftbolagen att påverka vilka investeringar som faktiskt genomförs. Ägarna behöver fråga sig om de kortsiktiga målen för vinstmaximering, som idag delvis utgör kraftbolagens argument för de beslut som fattas, stämmer överens med de långsiktiga behoven och målen."

Göteborgs universitets tidning GUspegeln nr 3 2009, s 17

Rönnborg, P. (2009). Det där ordnar marknaden... Investeringspraktik på den avreglerade elmarknaden. Göteborg: Bokförlaget BAS. Doctoral thesis ISBN/ISSN: 978-91-7246-278-6

"Skolan och kapitalet i samma båt"
Affärsvärlden, 16 september 2009:

"Storfinansens skola .....
Investment- och riskkapitalbolag äger de fyra dominerande svenska friskolekoncernerna"

Friskolebranschen riskerar att bli ologopolistisk, konstaterar tidningen.
Erik Wahlin, "I en egen klass", Affärsvärlden 16 september, s 18-26

Derivat
Chicago-ekonomen Luigi Zingales har en ledare på Project Syndicate om behovet av antitrustpolitik och pro-konkurrens-regleringar på derivatmarknaderna. Han citerar en ECB-studie från 2009 som visar att fem banker står för nästan hälften av derivathandeln, och de tio största för 72 procent av handeln, på den europeiska marknaden. Zingales: "Indeed, today the market for derivatives is oligopolistic, with a few banks running huge profit margins."
Zingales, "The Derivatives Market's Helpful Enemies", Project Syndicate 18 maj 2011

---
Också: finanssektorn i USA. September 2009: "Ny kritisk/marxistisk bok om företag och makt".

Europas bank-stresstest 2011

Andrea Enria, chef för EBA

Efter krisen skapades den nya EU-institutionen European Banking Authority, den startade 1 januari i år, som är baserad i London och har Andrea Enria, som tidigare arbetat på den italienska centralbanken och ECB, som chef. Nu diskuteras i pressen för fullt utformningen av det "stresstest" av Europas banksektor som EBA ska genomföra i sommar. Förra sommaren genomfördes också ett europeiskt stresstest, då av Committee of European Banking Supervisors, och detta test har fått mycket kritik i efterhand för att ha varit dåligt utformat; bland annat så klarade två irländska banker testet, varpå de föll bara några månader senare.

Ett stresstest för banker är en slags scenario-analys när man ponerar en starkt negativ ekonomisk utveckling, bestämd med vissa siffror, och gör ett fiktivt test av hur de existerande bankerna skulle klara en sådan utveckling/recession. Det man är intresserad av är alltså hur känsliga bankerna är för en ekonomisk nedgång - skulle de krascha? Eller har de så mycket kapital, och så hög och god kärnprimärkapitalrelation (! begreppet!) så att de klarar sig?

Det EBA-test som ska göras i sommar verkar som huvudsaklig modell ha en med följande huvudsakliga antaganden:

• 0,5 procent minskad BNP i eurozonen i år (0,4 procent i Europa totalt), och 0,2 procent minskning år 2012. (EU-kommissionens prognos är 1,7 procents tillväxt i år och 2 procent år 2012.)
• 15 procents fall för aktiemarknaderna
• Fastighetsprisfall på 36 procent i Storbritannien över två år, 24 procent i Irland, 15/30 procent för Spaniens bostads- respektive kommersiella fastighetssektor (alla siffror hämtade från Jenkins och Thomas artiklar, se nedan)

Patrick Jenkins och Brooke Masters, "Bank watchdog sets out to square the circle", FT 15 februari 2011
Patrick Jenkins och Brooke Masters, "Europe’s bank regulator aims to restore faith", FT 6 mars
Patrick Jenkins, "EBA chief seeks to stress rigour of latest European bank tests", FT 17 mars
Landon Thomas Jr., "New Details Are Announced for Europe's Bank Stress Tests", NYT 18 mars

---
Uppdatering 19 juli 2011
I fredags, den 15 juli, kom resultaten från stresstesten och 9 av 91 deltagande banker misslyckades med att leva upp till testets krav. De 9 som misslyckades var fem från Spanien, två grekiska, en österrikisk och en tysk. Alla analytiker tycks dock överens om att stresstestet var alldeles för snällt - WSJ:s rubrik på en analys är "Europe Has Failed Another Stress Test".

Det mest uppenbart snälla med testet är att de inte har tagit in möjligheten av en statsbankrutt (Grekland eller Spanien, t ex) i scenariot som testats. Vidare är det bara 5 procent core capital som ställts som krav - jämför med Basel III:s kommande krav på 7 procent.

Enligt WSJ och FT säger EBA:s reglerare och analytiker själva att den stora poängen med detta stresstest inte är att göra ett realistiskt test, utan att tvinga bankerna till att släppa fram stora mängder information om deras finansiella situation, så att sedan vilken analytiker som helst kan modellera de scenarion som han/hon vill testa. Patrick Jenkins skriver: "Privately,European regulators happily concede that this was the real merit of the exercise all along. Having forced banks to publish details of their holdings and sovereign bonds and credit exposures country by country, it didn't matter that political constraints stopped them modelling for a Greek default, if that modelling could be done independently by professional analysts who the market was more likely to listen to in any case." Varje bank som deltog i stresstestet släppte 3200 datapunkter, vilket förstås är en grymt stor mängd information. Banker som italienska Intesa Sanpaolo och spanska BBVA har också sett sina aktier falla i värde, trots att de klarade EBA:s test; information har kommit fram som marknadens aktörer ser negativt på (se FT Lex 19 juli).

FT Lex, "Pass masters", FT 19 juli
Patrick Jenkins, Megan Murphy, Brooke Masters, James Wilson, Peggy Hollinger, Miles Johnson, Kerin Hope, Rachel Sanderson och Peter Wise, "Spain takes brunt of stress test failures", FT 16-17 juli
Patrick Jenkins, "Europe stress tests have been undermined by indecision", FT 19 juli
Simon Nixon, "Europe Has Failed Another Stress Test", WSJ 18 juli

---
Uppdatering 29 augusti 2011
På Fed-konferensen i Jackson Hole, Wyoming hävdade IMF-chefen Christine Lagarde kontroversiellt att europeiska banker måste kapitaliseras illa kvickt. Att 82 av 91 banker som deltog i årets stresstest klarade testet, verkar inte imponera på Lagarde.
Patrick Jenkins, Megan Murphy, Ralph Atkins och Peter Spiegel, "European officials round on Lagarde", FT 28 augusti

Tidiga åtgärder är all the rage

Det senaste numret av The New Yorker har ett intressant reportage om en unik vårdcentral (? "child health center") i en fattig, afrikan-amerikansk stadsdel i San Francisco. Nadine Burke som är läkare och har en masters i public health startade kliniken år 2007 och driver den med ett helhetsperspektiv på hälsa; många av patienterna lever i en omgivning där frånvarande fäder, drogmissbruk, och våld är vanligt, och Burke hävdar utifrån forskning om hur barn påverkas av sådana stressfaktorer att det inte räcker med bara sjukvård per se för att främja hälsa. Artikeln tar en tonårstjej som kom till kliniken som ensamstående 16-årig mor som exempel: hon hade hoppat av skolan, led av ångest och hade svårt att hitta jobb eller utbildning.

Burke hävdar att sociala problem föder sociala problem inte bara genom sociala mekanismer - brist på möjligheter driver folk in i brottslighet, osv - utan också genom biologiska mekanismer, att om man som litet barn konstant är i en stressande omgivning så kan detta drabba ens koncentrationsförmåga med mera, långt fram i livet. Ur New Yorkers sammanfattning av artikeln:

"In the view of Burke and the researchers she’s been following, many of the problems that we think of as social issues might be better addressed on the molecular level. If these researchers are right, it could be time to reassess the relationship between poverty, child development, and health, and the Bayview clinic may turn out to be a place where a new kind of pediatric medicine is taking its tentative first steps."

Reportaget är intressant och det verkar som att det ligger mycket i Burkes budskap. Frågan om humankapitalutveckling i den tidiga barndomen har väckt en del intresse också inom nationalekonomin de senaste tio-tjugo åren eller så, med forskare som James Heckman som har kollat på till exempel långsiktiga effekter av att gå på dagis. För att citera en artikel från 2009 av nationalekonomerna Douglas Almond och Janet Currie:

"The last 10 years have seen a boom in research on the long term effects of prenatal and early childhood conditions in a variety of fields. In Economics, the research focuses on the effects on human capital accumulation. A review of the Journal of Political Economy, Quarterly Journal of Economics, and the American Economic Review (excluding the Papers and Proceedings), suggests that there were no articles on this topic in 2000, but that there have been five or six per year since 2005. This work has been spurred by a growing realization that early life conditions can have a profound impact on later life."

Inom detta forskningsfält tycks det ha växt fram något av ett konsensus om att offentliga satsningar på tidig utbildning - lärartäthet, pedagogisk kvalitet - är en mycket bra och kostnadseffektiv investering för samhället, eftersom den tidiga barndomen sätter spår i hela ens liv, och sådana satsningar kan vara bra både mot sociala problem och för produktiviteten i ekonomin.

Tidiga åtgärder-forskning är intressant både inom- och utomvetenskapligt. Utomvetenskapligt: om det stämmer att man delvis kan komma åt fenomen som frånvaro av social mobilitet och fattigdom med smartare politiska åtgärder, vore det så klart en partiell seger. Inomvetenskapligt: ämnet inbjuder verkligen till transdisciplinära samarbeten med medicinare, sociologer, nationalekonomer, socialarbetare fyra grupper som uppenbart har något att tillföra förståelsen av fenomenet.

Paul Tough, "The Poverty Clinic", The New Yorker 21 mars 2011
Douglas Almond & Janet Currie, "Human Capital Development Before Age Five", (kommer publiceras i Handbook of Labor Economics), 2009
The Adverse Childhood Experience Study
Jack P. Shonkoff

---
UPPDATERING 19 mars
Omnämnde James Heckman har en ny ledare på voxeu om policies för att utjämna ras-ojämlikheterna i USA. Han betonar vikten av satsningar på tidig utbildning, och familjepolicies. En tydlig sammanfattning av tidiga åtgärder-ställningstagandet:

"These and other successful child development programmes work because they start early. Benefits include enhanced school readiness, and reduced burdens on the schools for special education. They produce benefits in the teen years with better health behaviours, reduced teenage pregnancy, and lower dropout rates. They promote higher adult productivity and self-sufficiency. High quality early childhood programmes are investments with rates of returns far higher than those found for most governmentally provided skills programmes. The return to investment at the earliest ages is high because it creates the foundation of skills that make later investment productive. This pattern is a manifestation of dynamic synergism – what economists call 'dynamic complementarity.' Current policy over-invests in attempting to remediate the problems of disadvantaged adolescents and under-invests in the early years of disadvantaged children."

Heckman, "A post-racial strategy for improving skills to promote equality", voxeu 20 mars

--
Uppdatering 10 oktober
Columbia-ekonomen Judith Scott-Clayton bloggar på NYT Economix om en ny studie av ekonomer vid U Michigan och Northwestern om effekter av mindre dagisgrupper på college-studier, "Experimental Evidence on the Effect of Childhood Investments on Postsecondary Attainment and Degree Completion".

Scott-Clayton diskuterar de avvägningar som görs i satsningar av offentliga pengar på tidig kontra sen/avancerad utbildning.

Scott-Clayton, "From Kindergarten to College Completion", NYT Economix 7 oktober

Uppdatering 19 januari 2012

"The importance of the early years is now a mainstay of public policy discourse."

Bruce Bradbury, Miles Corak, Jane Waldfogel och Elisabeth Washbrook, “Inequality during the Early Years: Child Outcomes and Readiness to Learn in Australia, Canada, United Kingdom, and United States” (pdf), Discussion Paper #6120, Institut zur Zukunft der Arbeit, Bonn, november 2011.

Arbetslöshet-performance 1990-

Lägst på 00-talet: Island 3,2 procent, Nederländerna 3,4, Norge 3,6, Österrike 4,3, Nya Zeeland 4,7, Danmark 4,8.
Sverige 6,4 procent.

Island avslutade 00-talet med en krasch och frågan är därför hur hållbar deras starka 00-talsperformance var. (Dock steg arbetslösheten där bara till 7,2 procent år 2009.)

Nederländerna och Danmark är de två kända förebildsländerna i låg arbetslöshets-diskussionen; om Danmark brukar förklaringen "flexicurity" användas, om Nederländerna sociala pakter, avregleringar, måttliga löneökningar, och kraftig ökning av antalet deltidsanställda.

Norge kan möjligtvis bortförklaras som ett specialfall på grund av oljan.

Österrike är för mig den stora överraskningen på listan. Varför har Österrike haft så låg arbetslöshet sedan 1990? Om man slår ihop 90- och 00-talen så är landets snitt än lägre, på 4,1 procent.

Vårkänslor för SPD?

zu Guttenberg när tiderna var goda, som ekonomiminister på Times Square i New York i mars 2009

De senaste åren har inte varit något vidare för SPD; i det senaste Bundestag-valet i september 2009 fick partiet 23 procent av rösterna, det sämsta resultatet sedan andra världskriget. New York Times artikel dagen efter valet började med parafrasen "A specter is haunting Europe — the specter of Socialism’s slow collapse." Partiet drogs också med rejäla interna stridigheter både av ideologisk och personpolitisk karaktär, impopulära ledare (Kurt Beck m fl), och var/är på det hela taget i en rejäl kris.

Och den krisen är knappast över. Men nu har det i alla fall också börjat gå dåligt för de politiska motståndarna, och några tecken kan tydas "åt rätt håll" för SPD.

• 2009 års vals sensation FDP har kraschat i opinionen och låg i början av detta år, efter ett valresultat 2009 på 14,6 procent, under 5-spärrsgränsen i opinionsmätningarna. Unge partiledaren Guido Westerwelles "Westerwelleeffekt" verkar ha försvunnit.
• i Hamburg ersattes den tidigare konservativ-gröna koalitionen i valet i februari med en SPD-majoritet
• och nu, de senaste två veckorna, har CDU-CSU:s mest populära unga politiker (39 år), försvarsministern Karl Theodor zu Guttenberg fallit dramatiskt efter att det avslöjats att han plagierat stora stycken av sin doktorsavhandling. zu Guttenberg ansågs vara det främsta partiledarmaterialet bland de konservativa, så det är stort att han tvingats avgå (även om de flesta partimedlemmarna tycks säga till pressen att de förväntar sig att zu Guttenberg kommer att komma tillbaka till politiken en dag, när minnet av denna skandal förbleknat). "zu Guttenberg var för CSU som en Messias. Ljusgestalten är borta", skriver SZ.

Dessutom har CDU svajat i opinionen i normalt sett mycket konservativa Baden-Württemberg (CDU har regerat där sedan 1953), där delstatsval ska hållas i slutet av mars. (En av orsakerna till CDU:s opinionssvårigheter där är byggandet av en järnvägsstation.)

Susanne Höll hävdar i Süddeutsche Zeitung att SPD på det nationella planet gått mot mitten och tonat ned sin kritik av Hartz-reformerna, vilket gett partiet en fördelaktigare, mer kompromissvänlig framtoning. (Ett tecken på mitten-position kan vara att i Zeit Wahl-o-mats enkät om position i 38 politiska frågor så har SPD-Hamburg större överensstämmelse med CDU i staden än med Grüne!) Vidare hävdar Höll att den stora valsegern i Hamburg är en framgång för klassisk socialdemokratisk näringspolitik, med samarbete mellan offentlig sektor och näringsliv för att skapa jobb. Höll avslutar sin artikel med att säga att SPD nu, efter år av uppslitande interna konflikter, har börjat tycka om varandra, vilket är ett gott tecken för partiet de närmsta åren.

Enligt en opinionsmätning i Zeit (på webben) igår så ligger SPD nu på 27 procent, att jämföra med CDU:s 34 procent. Grüne på 16 procent, Linke på 10 procent och FDP på 5 procent: SPD-Grüne-koalitionen tillsammans alltså 43 procent och CDU-FDP på 39 procent. Den opinionsmätningen gjordes innan Guttenbergs avgång, men valet i Hamburg och SPD:s mitten-framtoning där anges som en förklaring till SPD:s uppgång.

Enligt samma mätning så ligger SPD-Grüne och CDU-FDP precis jämsides i opinionen i Baden-Württemberg, med 45 procent var - 23 för SPD, 22 för Grüne. I Rheinland-Pfalz som också har val 27 mars leder SPD och Grüne, men det är inte så förvånande för där har SPD dominerat sedan 1991.

Susanne Höll, "Frühlingsgefühle in der SPD", Süddeutsche Zeitung 1 mars
Zeit, "SPD legt deutlich zu", 2 mars
Ralf Wiegand, "Olaf Auster", SZ 2 mars (om Olaf Scholz som torr och mitteninriktad politiker)
Annette Ramelsberger, "CSU ohne Guttenberg: Held weg, alles weg", SZ 3 mars

---
UPPDATERING 30 mars
Sensation: De Gröna och SPD vann valet i Baden-Württemberg, efter att De Gröna dubblat sin röstandel till 24 procent. (Zeit)
Också i Rheinland-Pfalz vann den röd-gröna koalitionen. SPD backade 9,9 procentenheter, De Gröna gick fram 10,8 procentenheter och FDP trillade ur landestagen. (Zeit)
Quentin Peel har en helsidesanalys i FT: Peel, "The lights go out", FT 29 mars 2011. Han lyfter fram betydelsen av katastrofen i Japan som genom Tysklands särskilt starka kärnkraftsrörelse ledde till en påverkan på delstatsvalen, och diskuterar betydelsen för den federala politiken av dessa val. De Grönas ledare i Baden-Württemberg beskrives som en "realo" inom sitt parti. Det mest intressanta i artikeln är spekulationerna om huruvida det finns ett konservativt missnöje inom CDU med Merkels centrism, och om detta kan leda till uppkomsten av ett nytt konservativt parti. Andreas Busch som är professor i statsvetenskap i Göttingen säger att
"The reason why Ms Merkel has been shifting the agenda, and stealing the SPD clothes, is to attract people like young women voters, what in the US one might call soccer moms. They want both a family and a professional life."
Det är intressant att jämföra diskussionerna om urholkningen av folkpartiet CDU:s sociala bas - kristna - med den svenska diskussionen om urholkningen av SAP:s sociala bas.

Uppdatering 13 augusti 2012
Mariam Lau har en fascinerande text i Zeit om hur Baden-Württembergs CDU tvingas till självreflektion och att se på sig själv på ett nytt sätt: som oppositionsparti.
Mariam Lau, "Wir können alles – außer Opposition", Die Zeit 19 juli 2012

Sociala avgifter för bemanningsföretagsanställda i Tyskland

"Zahlreichen Zeitarbeitsfirmen droht die Pleite, weil sie für schätzungsweise 280.000 Leiharbeitnehmer Sozialbeiträge in Milliardenhöhe nachzahlen müssen. Das ist nach Ansicht von Juristen die Folge eines Urteils des Bundesarbeitsgerichts vom Dezember, das jetzt schriftlich veröffentlicht wurde. /.../

Hintergrund des Urteils ist der sogenannte Equal-Pay-Grundsatz. Seit 2003 steht Zeitarbeitern der gleiche Lohn zu wie der Stammbelegschaft des Unternehmens, an das sie ausgeliehen werden - es sei denn, ein Tarifvertrag sieht etwas anderes vor. Diese Ausweichmöglichkeit, die der Gesetzgeber als Ausnahme vorgesehen hatte, haben viele Zeitarbeitsfirmen genutzt.

So hat die Tarifgemeinschaft Christlicher Gewerkschaften für Zeitarbeit und Personalserviceagenturen (CGZP) mit etwa 1600 verschiedenen Arbeitgebern Tarifverträge abgeschlossen, in denen deutlich niedrigere Stundenlöhne für Zeitarbeitnehmer vereinbart wurden. Angeblich hatte die Zeitarbeit nur so eine Chance, am Markt nachgefragt zu werden. Das Bundesarbeitsgericht entschied jedoch, dass die CGZP gar nicht tariffähig ist, unter anderem, weil ihr mangels genügend Mitgliedern die erforderliche Tarifmächtigkeit fehlt. /.../"

Daniela Kuhr, "Vielen Zeitarbeitsfirmen droht das Aus", Süddeutsche Zeitung 1 mars, s 6

"Auch ältere Tarifverträge christlicher Gewerkschaften für hunderttausende Leiharbeiter sind nicht gültig. Die Tarifgemeinschaft Christlicher Gewerkschaften für Zeitarbeit und Personal-Serviceagenturen (CGZP) war auch in der Vergangenheit nicht tariffähig, urteilte das Arbeitsgericht Berlin am Montag. Als Konsequenz können viele Leiharbeitnehmer rückwirkend höheren Lohn verlangen, umgekehrt müssen Leiharbeitsfirmen mit Nachforderungen der Arbeitnehmer und auch der gesetzlichen Sozialkassen rechnen. (29 BV 13947/10) /.../
Die Gewerkschaft Verdi begrüßte die Berliner Entscheidung. Damit sei "offensichtlich, dass die Leiharbeitnehmer, deren Arbeitsverhältnisse auf der Grundlage der in der Vergangenheit abgeschlossenen Tarifverträge abgewickelt wurden, im Nachhinein eine Gleichstellung mit vergleichbaren Arbeitnehmern des Entleihers verlangen können". /.../
Hintergrund ist das sogenannte Equal-Pay-Gebot. Danach haben Leiharbeitnehmer Anspruch auf den gleichen Lohn wie die Stammbelegschaft, sofern für die Leiharbeiter nicht ein eigenständiger Tarifvertrag gilt. Für Arbeitnehmer, die nach CGZP-Tarif bezahlt wurden oder werden, ist dies nun nicht mehr der Fall, weil die Tarifverträge der CGZP unwirksam sind."

afp, "Firmen müssen Lohne nachzahlen", tageszeitung 30 maj

Den US-amerikanska motsvarigheten till Eskilssons PM

Arbetsgivaroffensiv, 1970-tal:

"In Lewis Powell's now-famous memo to America's business community, which felt beleagured in the political environment of 1971, the future Supreme Court justice stressed the importance of organizing.
'Strength lies in organization,' he wrote, 'in careful long-range planning and implementation, in consistency of action over an indefinite period of years, in the scale of financing available only through joint effort, and in the political power available only through united action and national organizations.'..."

Bob Herbert, "Unintended, but Sound Advice", NYT 28 februari

Jfr Wikipedia om Sture Eskilsson.

Konflikten i Wisconsin

I Wisconsin har en mycket stor och laddad konflikt mellan vänster och höger, fack och "pro-business"-grupper, demokrater och republikaner, blossat upp den senaste månaden. Det handlar om att den republikanske guvernören Scott Walker, i en traditionellt sett progressiv stat, i sitt program för att avskaffa delstatens budgetunderskott har gått på offensiven inte bara för att skära ner på de offentliganställdas löner och förmåner, utan också avskaffa deras rätt att i framtiden kollektivförhandla om dessa löner och förmåner.

Som jag förstår det så accepterade facken - det är framför allt lärarfacken som diskuteras - Walkers nedskärningar i löner och förmåner, om Walker kunde göra en kompromiss och inte avskaffa rätten att kollektivt förhandla. Walker förkastade dock denna kompromiss, vilket enligt många kommentatorer pekar på att hans mål till syvende och sist inte "bara" eller huvudsakligen är att bli av med budgetunderskottet - han har också sänkt skatter - utan att mosa facket. Inte bara för sakens egen skull, utan också för att facken är viktiga donatorer till det demokratiska partiet; att nationellt försvaga facken vore därför att stärka republikanerna i framtida val.

Man borde kanske inte bli förvånad över att en konflikt av denna typ blossar upp i USA under denna recession. I höstas så körde Economist ett helt temanummer om vilka skurkar offentliga sektorns fack är, och över huvud taget tröttnar de aldrig på att peka på hur bortskämda offentliganställda är. Från en svensk horisont ser denna diskussion lite konstig ut för här är det knappast så att offentliganställda har markant förmånligare lön-förmåner-sammansättning än privatanställda, och inte heller så, som det är till exempel i USA, att den fackliga anslutningsgraden är mycket högre i den offentliga sektorn än i den privata.

Ojämnheten i facklig anslutning i USA - sex procent av de anställda i privat sektor är med i facket, men siffran är över 35 procent i den offentliga sektorn - reser en klassisk fråga om fackliga rörelser: kan de hålla ihop? Finns det en solidaritet mellan anställda i privat och offentlig sektor, en opinion om att man har gemensamma intressen, eller inte?

NYT beskriver konflikten som den största mellan politiker och fack sedan Reagans emblematiska konflikt med flygledare 1981, så det verkar onekligen som att mycket står på spel.

Pressklipp

"[The bill] would require most public workers to pay half their pension costs — typically 5.8% of pay for state workers — and at least 12% of their health care costs. It applies to most state and local employees but does not apply to police, firefighters and state troopers, who would continue to bargain for their benefits.
Except for police, firefighters and troopers, raises would be limited to inflation unless a bigger increase was approved in a referendum. The non-law enforcement unions would lose their rights to bargain over anything but wages, would have to hold annual elections to keep their organizations intact and would lose the ability to have union dues deducted from state paychecks.
Now why would this be? /.../
is it because teachers tend to vote pretty reliably for Democrats and public safety employees don't? Bingo."

Kevin Drum, "Defunding the Democratic Party", Mother Jones 17 februari

"Why bust the unions? As I said, it has nothing to do with helping Wisconsin deal with its current fiscal crisis. Nor is it likely to help the state’s budget prospects even in the long run: contrary to what you may have heard, public-sector workers in Wisconsin and elsewhere are paid somewhat less than private-sector workers with comparable qualifications, so there’s not much room for further pay squeezes.
So it’s not about the budget; it’s about the power.
In principle, every American citizen has an equal say in our political process. In practice, of course, some of us are more equal than others. Billionaires can field armies of lobbyists; they can finance think tanks that put the desired spin on policy issues; they can funnel cash to politicians with sympathetic views (as the Koch brothers did in the case of Mr. Walker). On paper, we’re a one-person-one-vote nation; in reality, we’re more than a bit of an oligarchy, in which a handful of wealthy people dominate.
Given this reality, it’s important to have institutions that can act as counterweights to the power of big money. And unions are among the most important of these institutions."

Paul Krugman, "Wisconsin Power Play", NYT 20 februari

"Public sector workers are not, on average, grossly overpaid compared with the private sector — period. You can fiddle at the edges of this conclusion, but it’s just not possible to conclude, based on any honest assessment of the data, that schoolteachers are the new welfare queens."

Paul Krugman, "A Clarification on Public Sector Workers", 26 februari

"As Wisconsin’s governor and public employees square off in the biggest public sector labor showdown since Ronald Reagan fired striking air traffic controllers in 1981, government employees’ unions in a range of states are weighing whether to give ground on wages, benefits and work rules to preserve basic bargaining rights.
It is not yet clear whether Gov. Scott Walker of Wisconsin will succeed in his quest to strip public employee unions of most of their bargaining rights. But by simply pressing the issue, he has already won major concessions that would have been unthinkable just a month ago.
Some of Wisconsin’s major public sector unions, faced with what they see as a threat to their existence, have decided to accept concessions that they had been vigorously fighting: they said they would agree to have more money deducted from workers’ paychecks to go toward their pensions and health benefits, translating into a pay cut of around 7 percent.
But Mr. Walker is not settling for that. He said that those concessions were 'an interesting development, because a week ago they said that’s not acceptable.'"

Michael Cooper & Steven Greenhouse, "Unions Debate What to Give to Save Bargaining", NYT 27 februari

"I don't doubt that Scott Walker genuinely wants to close Wisconsin's short-term deficit, and he also thinks that busting the public union will make it easier to curtail spending over the long run. On the other hand, you have to be pretty naive to ignore his political motivations."

Jonathan Chait, "Scott Walker's Real Motive", The New Republic 27 februari

"As labor battles erupt in state capitals around the nation, a majority of Americans say they oppose efforts to weaken the collective bargaining rights of public employee unions and are also against cutting the pay or benefits of public workers to reduce state budget deficits, according to the latest New York Times/CBS News poll.
Labor unions are not exactly popular, though: A third of those surveyed viewed them favorably, a quarter viewed them unfavorably, and the rest said they were either undecided or had not heard enough about them."

Michael Cooper & Megan Thee-Brenan, "Majority in Poll Back Employees in Public Sector Unions", NYT 28 februari

"As Wisconsin Governor Scott Walker tries to strip away the collective bargaining rights of public-sector unions, many liberals have latched onto the idea that his real goal is to dismantle the labor movement and the infrastructure of the Democratic Party. That is almost certainly one of his aims, but it’s not the whole story.
Walker also has an economic vision for his state—one which is common currency in the Republican Party today, but hitherto alien in a historically progressive, unionist Midwestern state like Wisconsin. It is based on a theory of economic growth that is not only anti-statist but aggressively pro-corporate: relentlessly focused on breaking the backs of unions; slashing worker compensation and benefits; and subsidizing businesses in order to attract capital from elsewhere and avoid its flight to even more benighted locales. Students of economic development will recognize it as the 'smokestack-chasing' model of growth adopted by desperate developing countries around the world, which have attempted to use their low costs and poor living conditions as leverage in the global economy. And students of American economic history will recognize it as the 'Moonlight and Magnolias' model of development, which is native to the Deep South."

Ed Kilgore, "Dixie Madison", The New Republic 28 februari

---
UPPDATERING 7 mars
Statsvetaren Katherine Cramer Walsh förklarar på bloggen The Monkey Cage utifrån en intervjustudie från Wisconsin något av de attityder gentemot delstatsbyråkratin och den offentliga sektorns anställda som förklarar varför det trots allt i Wisconsin finns en grogrund för Scott Walkers offensiva hållning.

UPPD 11 mars
Ekonomen Thomas Cochan skriver på MIT Sloans blogg om "the Wisconsin virus".

Uppdatering 25 maj 2012
I juni kan guvernör Walker bli avsatt i ett extraordinärt val, och konflikterna fortsätter. Wisconsin har också blivit en tummelplats för hela USA:s antifackliga intressen, som bröderna Koch som pumpar in pengar i Walkers återvalskampanj. NYT skriver bra:

"“There is tremendous frustration with the influence of out-of-state organizations and out-of-state money,” Lisa Graves, the executive director of the Madison-based Center for Media and Democracy, told me when I spoke with her this spring. “Wisconsin has an identity, the Wisconsin Idea, that is based on the notion that legislation should help as many people as possible.” In February, David Koch gave $1 million to the Republican Governors Association, which is spending heavily to fight Walker’s recall campaign, and that same month he praised Walker’s anti-union legislation in The Palm Beach Post. “We’re helping him, as we should,” Koch said. “We’ve spent a lot of money in Wisconsin. We’re going to spend more.” Walker has raised more than $25 million for his campaign, 60 percent of it from outside the state, while his Democratic opponent, Tom Barrett, the mayor of Milwaukee (whom Walker defeated in a regular election less than two years ago), has raised less than $1 million. “Wisconsin used to be the beacon of clean and open and honest government,” Mike McCabe, the head of the nonpartisan Wisconsin Democracy Campaign, which tracks money in politics, told me. “We are now just a pawn on a national chessboard.”"

Dan Kaufman, "How Did Wisconsin Become the Most Politically Divisive Place in America?", New York Times 24 maj