"Folkpartiet satsar på att möta väljarna som Sveriges mest EU-positiva parti. Och Marit Paulsen ska åter ta sin husvagn till Bryssel.Expressen ledare 13 januari, "EU-kämparna"
Budskapet från folkpartisterna är glasklart: för den som inte gillar Europa finns det massor av andra partier att rösta på.
Efter moderaternas kursändring i Europapolitiken har Jan Björklund & Co rätt: inget annat parti företräder Europatanken bättre i Sverige än folkpartiet. För detta förtjänar folkpartiet respekt och fler röster i EU-parlamentsvalet 7 juni. EU-ängsligheten hos socialdemokrater, och numera även hos moderaterna, är deprimerande."
"Jag förstår ilskan över EG-domstolens Vaxholmsbeslut, men om valrörelsen skulle domineras av kritik mot EU som projekt tror jag Socialdemokraterna gör ett självmål.Mats Engström, "Gör inte självmål i EU, socialdemokraterna", Aftonbladet 30 januari
Opinionsmätningarna visar att stödet för unionen aldrig varit så stort som nu. Att flirta för mycket med EU-motståndarna kan leda till att (S) tappar mer positiva väljare till borgerliga partier, inte minst med Marit Paulsen och Alf Svensson på valsedlarna."
- Jag tycker att tonen och perspektivet i denna "the chattering classes" EU-debatt är förbluffande. Utgångsläget är liksom att EU per definition är något gott, ja en godhetens institution, starkt moraliskt laddad. En monolit av icke-politik: inte en arena där en mängd politiska processer pågår på ett dialektiskt sätt, utan ett starkt vitt ljus, tomt men vackert lysande, över de befolkningar som i sitt mentalt medeltida mörker fortsätter visa skepsis mot Unionen. Våra opinionsbildare klarar i princip aldrig - Lavalfallet är dock ett undantag, där kom nog sakfrågan alltför "close to home" för att opinionsbildarna skulle kunna ignorera det - av att diskutera något som faktiskt händer på EU-nivå, den faktiska politik som förs. Utan diskussionen rör sig på för/emotnivån, där givetvis opinionsbildarna alltid är för och "diskussionen" därför är synnerligen meningslös, och framför allt på personnivå: det talas om Bildt, Barroso och Wallström, men inte om sakpolitik. (Ta Bosalfallet som exempel: har vi haft en politisk diskussion om den frågan i Sverige?)
Herregud, jag tycker själv att EU är fint på idénivån, på morgonen den 1 maj 2004 rördes jag till tårar när jag läste i tidningen om utvidgningen för jag tycker verkligen att det är fint, men det är inte särskilt konstruktivt att föra en "EU-debatt" som bara är baserad på känslor och en abstrakt idé och aldrig på vad som faktiskt händer (och skulle kunna hända) i EU.. Jag identifierar mig som europé och gillar när Richard Swartz skriver "emellanåt tänker jag på hur främmande och ensam jag skulle känna mig någonstans i världen där ingen enda på en målning känner igen Jesus på korset eller vet vem Catullus var", läser TAZ flitigare än DN, tycker att Böhmen är "muj druhy domov", läser Proust kontinuerligt sedan sex år, men mina åsikter om EU, som är en historiskt kontingent politisk konstruktion och inte något opolitiskt uttryck av den europeiska anden, kan inte vara bara "för" eftersom jag gillar Steve Sem-Sandberg, utan - och det känns dumt, men i förhållande till ledarsidorna nödvändigt att säga det - EU är faktiskt mer komplicerat än så.
Typiskt, men ändå märkligt, nog hittar jag den vettigaste ledarartikeln - om än med fullständigt meningslös rubrik, EU-debatten ska för tusan inte handla om "mer" kontra "mindre", som ju är helt opolitiska och icke-principiella kategorier, utan om "vad" och "för vem"!! - i LO-tidningen.
Martin Lindblom, "Vi behöver mindre och smartare EU", LO-tidningen ledare 29 januari
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar