Tunga ekonomer tar ställning för facket

Via Mark Thomas blogg hittar jag något anmärkningsvärt: ett gäng tunga nationalekonomer har skrivit under ett slags upprop som publicerats som annons i Washington Post.

Vad de argumenterar för är en "Employee Free Choice Act", som ska underlätta fackligt organiserande och kollektivavtalsslutande i USA.

Det är inga dåliga namn som skrivit under; bland dem är Philippe Aghion (Harvard), Kenneth Arrow (Stanford), Jagdish Bhagwati (Columbia), Alan Blinder (Princeton), Brad DeLong (UC Berkeley), Robert Frank (Cornell), Richard Freeman (Harvard), Dani Rodrik (Harvard), Jeffrey Sachs (Columbia) och Robert Solow (MIT). De börjar sin argumentation som följer:

"Although its collapse has dominated recent media coverage, the financial sector is not the only segment of the U.S. economy running into serious trouble. The institutions that govern the labor market have also failed, producing the unusual and
unhealthy situation in which hourly compensation for American workers has stagnated even as their productivity soared. Indeed, from 2000 to 2007, the income of the median working-age household fell by $2,000 – an unprecedented decline. In that time, virtually all of the nation’s economic growth went to a small number of wealthy Americans. An important reason for the shift from broadly-shared prosperity to growing inequality is the erosion of workers’ ability to form unions and bargain collectively.
A natural response of workers unable to improve their economic situation is to form unions to negotiate a fair share of the economy, and that desire is borne out by recent surveys. Millions of American workers – more than half of non-managers – have
said they want a union at their work place. Yet only 7.5% of private sector workers are now represented by a union. And in all of 2007, fewer than 60,000 workers won union status through government-sanctioned elections. What explains this disconnect?" (se pdf här)

Det känns rent socialdemokratiskt..

Dialektik vs postmodernism/nyliberalism

"Die Frage nach der Dialektik kann nicht bloß begriffsgeschichtlich betrachtet werden. Die gesellschaftlichen Verhältnisse einer Epoche wirken darin mit, wie dialektisches Denken entspringt und welche Seiten in ihm akzentuiert werden. Es
ist kein Zufall, dass die ›Postmoderne‹ gerade in der Krise des ›fordistischen‹ Sozialstaates, angesichts des stagnierenden europäischen Staatssozialismus und an der Schwelle des Übergangs zum transnationalen High-Tech-Kapitalismus den Tod des Subjekts verkündete und im selben Zuge der Dialektik die Absage erteilte. Es war dies eine Zeit, in der das potenzielle Volk der Linken von dem Gefühl gelähmt war, es sei eh nichts zu machen. Heute gerät das postmoderne Denken – parallel zum
Neoliberalismus – zunehmend in die Krise. Dass sich in zögernden Ansätzen neue
historische Subjekte bilden, mag dazu beitragen, die Aktualität – sprich: Handlungsrelevanz von Dialektik neu zu entdecken."

Das Argument nr 274, 2007, ledare
http://www.inkrit.de/argument/archiv/DA274/DA274_editorial.pdf

Globalisering och klass

"The global economic community, and economic policymakers in governments and global institutions alike, has yet to fully understand the most fundamental economic development in this era of globalization — the doubling of the global labor force.

The doubling I am referring to is the increased number of persons in the global economy that results from China, India and the ex-Soviet Union embracing market capitalism.

In 1980, the global workforce consisted of workers in the advanced countries, parts of Africa and most of Latin America. Approximately 960 million persons worked in these economies.

Population growth — largely in poorer countries — increased the number employed in these economies to about 1.46 billion workers by 2000.

But in the 1980s and 1990s, workers from China, India and the former Soviet bloc entered the global labor pool. Of course, these workers had existed before then. The difference, though, was that their economies suddenly joined the global system of production and consumption.

In 2000, those countries contributed 1.47 billion workers to the global labor pool — effectively doubling the size of the world's now connected workforce.
/.../
I estimate that the entry of China, India and the former Soviet bloc into the global economy cut the global capital/labor ratio by just 55% to 60% what it otherwise would have been.

The capital/labor ratio is a critical determinant of the wages paid to workers and of the rewards to capital. The more capital each worker has, the higher will be their productivity and pay. A decline in the global capital/labor ratio shifts the balance of power in markets toward capital, as more workers compete for working with that capital.

Even considering the high savings rate in the new entrants — the World Bank estimates that China has a savings rate of 40% of GDP — it will take 30 or so years for the world to re-attain the capital/labor ratio among the countries that had previously made up the global economy.

Having twice as many workers and nearly the same amount of capital places great pressure on labor markets throughout the world. This pressure will affect workers in the developing countries who had traditionally participated in the global economy, as well as workers in advanced countries. "

Richard Freeman, nationalekonom vid Harvard, "The Doubling of the Global Workforce", The Globalist, 2005

---
jfr statsvetaren Sven Oskarsson om globalisering och klass:
Sven Oskarsson, "Class Struggle in the Wake of Globalization: Union Organization and Economic Integration", i Lars Magnusson och Jan Ottoson (eds) Europe - One Labour Market? Brussels: PIE Lang, 2002

s 208

3 distinkta sätt på vilka ökad handel och rörlighet (globalisering) påverkar relationen arbete - kapital. (Rogowski 1998; Rodrik 1997; Swank 2000).

1) Heckscher-Ohlin. "Under a closed economy locally abundant factors will be underpaid, while the scarce ones will be overpaid. When trade and/or capital barriers fall the factor prices will converge to a world market price. Thus, locally abundant factors are the winners whereas scarce factors are the losers of economic globalization. More concretely this means that low-skilled labour in developed countries - the scarce factor - will experience wage cuts as an effect of increased competition with low wage countries." Alternativt högre arbetslöshet, om lönerna hålls uppe. MJ Slaughter har undersökt detta empiriskt.

2) arbetare blir mer utbytbara, efterfrågan på arbete mer elastisk, när man kan handla mer alt. anställa utomlands istället.

3) "the increased exit option of capital, as well as the possibility for outsourcing through trade, will shift from labour to capital bargaining power over the rent distribution in firms."

"As stated here, the impact of economic globalization is to shift the power balance between labour and capital". (s 209)

SIFO om valet 1976

"För att bibehålla marknadsekonomin och ändå styra samhällsutvecklingen byggde socialdemokraterna under sitt 44-åriga maktinnehav en ganska unik styrelsemodell. Tillspetsat och karikerat kan man säga att den innebar att allting i Sverige blev förbjudet, men att man kunde få tillstånd att göra det mesta. Regering och statsapparat fick karaktären av en gigantisk koncessionsnämnd, en tillståndskvarn. På detta sätt kunde de styrande släppa fram den utveckling man ansåg god och försvåra den utveckling man ansåg ond. Det är fel och orättvist att säga att socialdemokratin gjorde Sverige till en kontrollstat, man gjorde: landet till vad vi skall kalla en koncessionsstat. Man skall ha tillstånd att bygga, tillstånd att måla om, tillstånd att skaffa utländsk valuta, tillstånd att betala ut löner med datamaskin, tillstånd att köpa jordbruk, tillstånd att försälja den mat man lagat, tillstånd att höja vissa priser, tillstånd att utnyttja investeringsfond et cetera, et cetera. På detta sätt minskades marknadskrafternas genomslag och ett mått av planmässighet infördes: medborgarna och samhällsinstitutionerna skyddades från vad de styrande ansåg skadligt, hänsynslöst eller olämpligt.

En stor byråkrati uppstod för att administrera välfärdsstaten. En ytterligare byråkrati uppstod för att administrera koncessionsstaten. År 1976 arbetade 37 procent av alla förvärvsarbetande inom den offentliga sektorn.

Socialdemokraternas styrka i politiken var välfärdsstaten — väljarna ville inte rösta bort tryggheten — och socialdemokratins sårbarhet i politiken var koncessionsstaten — väljarna ville rösta bort dess krångel och arrogans. 1 detta ser vi en väsentlig bakgrund till valresultaten på 70-talet."

SIFO analyserar valutgången i riksdagsvalet i Sverige 1976
http://www.zetterberg.org/Indikator/i7611.htm

vidare..

"Ackumulationen av upplevelser av maktarrogans är stor i 70-talets Sverige. Många människor går omkring i all sin välfärd och konsumtion och muttrar om orättvisor. På frågan "Tycker Ni att myndigheterna på det hela taget behandlar människor rättvist eller orättvist?" svarade hela 37 procent "orättvist" när frågan ställdes på försommaren 1976.

Socialdemokratin kunde under sitt 44-åriga maktinnehav rekrytera, utbilda, försörja, befordra och hedra en politisk elit för vilken samhällsarbetet i socialdemokratins tjänst blev inte bara en heltidssyssla utan ett totalt engagemang. Liksom andra politiska eliter som inte består av personer som driver politik som bisyssla utvecklades hos denna grupp en viss oförmåga att se livet och världen ur andra aspekter än politikens och maktens. Vanliga människor får svårt att älska sådana ledare. Svaren är belysande på frågan: "Betraktar Ni våra svenska socialdemokrater mest som pampar, byråkrater och överhet, eller mest som socialister, reformivrare, de fattigas och förtrycktas vänner?"

1973 % 1976 %

Pampar, byråkrater, överhet 36 41

Socialister, reformivrare, fattigas och förtrycktas vänner 39 36

Tveksam, vet ej 25 23

Observera att socialdemokraterna betraktades i hög grad som pampar och överhet långt innan valet 1976. Ett dominerande sentiment i väljarkåren under hela 70-talet har varit motviljan mot den maktens arrogans som socialdemokratin kommit att symbolisera. Den har funnits också inom det socialdemokratiska partiet. Många har tyckt att partiet förtjänar en motgång när de ställts inför frågan: "Tycker Ni att ... ( ) är förtjänta av en stor framgång, liten framgång, liten motgång eller stor motgång i det här valet?"(*)"

Wolf om världsekonomins konsumtions- och sparandeimbalans

Jag har tidigare skrivit om underkonsumtionen i Kina, om hur regimen undertrycker befolkningsmajoritetens köpkraft för att göra landets exportindustri mer konkurrenskraftig (lägre löner för industriarbetare, och därför lägre matpriser dvs lägre löner för bönder och jordbrukare). (Framför allt 26 juli 2008, "Kinas inhemska efterfrågan".)

Martin Wolf skriver bra i Financial Times om imbalansen i världsekonomin mellan underkonsumerande, neomerkantilistiska länder - Kina, Japan och Tyskland - och överkonsumerande länder - t ex USA och England.

"What then is the global failure? It is the malign interaction between some countries’ propensity towards chronic excess supply and other countries’ opposite propensity towards excess demand. This is the theme of my book Fixing Global Finance. But the biggest point about the world economy today is that the credit-fuelled household borrowing that supported the excess demand in deficit countries has come to a sudden stop. Unless this is reversed, excess supply of surplus countries must also collapse. This statement follows as a matter of logic: at world level, supply must equal demand. The question is only how the adjustment occurs.

Michael Pettis of Peking University laid out the argument in the Financial Times on December 14 2008. Professor Pettis sees the world as divided into two economic camps: in one are countries with elastic systems of consumer finance and high consumption; in the other are countries with high savings and investment. The US is the most important example of the former. China is the most significant example of the latter. Spain, the UK and Australia were mini versions of the US; Germany and Japan are mature versions of contemporary China.

I have argued that the driving force behind these “imbalances” has been the policies of surplus countries and particularly of China, whose surpluses have grown particularly quickly (see chart). A managed exchange rate, huge accumulations of foreign currency reserves and sterilisation of their monetary consequences, tight fiscal discipline and high retained earnings of companies have generated national savings rates of well over 50 per cent of gross domestic product and current account surpluses of more than 10 per cent. Household savings appear to generate less than a third of total savings. In turn, investment has poured into expanding supply, including of exports: the ratio of China’s exports to GDP rose from 20 per cent of GDP at the beginning of 2002 to 37 per cent in 2007 (see chart).

The view that the excesses of deficit countries were partly a response to the behaviour of surplus countries is shared by a number of policymakers, including Hank Paulson, outgoing US Treasury secretary. Zhang Jianhua of the People’s Bank of China is reported to have declared that “this view is extremely ridiculous and irresponsible and it’s ‘gangster logic’ ”. In this perspective, the pattern of global deficits and surpluses was solely caused by western policymakers, particularly the Federal Reserve’s lax monetary policies and unregulated expansion of credit.

Yet, whoever was most responsible, one point is certain: huge asset price bubbles made possible the excess supply of some countries, particularly China. Since the Asian financial crisis of 1997-98, the developed world – and the US in particular – have experienced, successively, the largest stock market bubble and the biggest credit-fuelled housing bubble in their histories. This era is over. We will struggle with its aftermath for years."

Martin Wolf, "Why Obama must mend a sick world economy", FT 20 januari
Jfr om imbalansen konsumtion - sparande Economist, "The teetotallers' hangover", 4 december 2008

Den keltiska tigern

Jag har tidigare skrivit om hur osaklig SvD:s ledarsidas "bevakning" av den baltiska samhällsekonomiska modellen har varit.

Det finns dock en ekonomi till som svenska marknadsliberaler lyft fram som en förebild de senaste åren, i tillägg till USA som varit en positiv motbild i diskussionen under en längre tid. Denna ekonomi är Irland, "den keltiska tigern". Ska man diskutera marknadsliberalismens "case" idag, så måste man därför också ha en analys av den irländska ekonomin. Jag hade tänkt att skriva något om det, men det blev inte av, och sen kom den ekonomiska krisen och har ställt mycket i ny belysning.

Om USA skulle jag kunna skriva något, utifrån Alberto Alesinas och Giavazzis liberala Europe: Reform or Decline (MIT Press, 2006) och Jonas Pontussons mer socialdemokratiska Social Europe vs Liberal America (Cornell UP, 2005) och kanske också Torben Iversens Capitalism, Democracy and Welfare (Cambridge UP, 2005). Och några grejer till. Men jag är inte lika intresserad av den jämförelsen.

I alla fall, några artiklar om den irländska boomen. Läs särskilt artikeln från 15 januari, som är en helsideanalys.
FT ledare 12 januari, "A blue emerald", 12 januari 2009
John Murray Brown, "Things fall apart", Financial Times 15 januari
John Murray Brown, "Ireland to lose 1900 Dell jobs", FT 8 januari
Economist, "Reykjavik-on-Liffey", 5 februari

---
En reflektion
The Economist har alltid längst bak i tidningen land-för-land-statistik för många länder om grejer som tillväxt i BNP, inflationstakt, arbetslöshet, aktieindex och så vidare. Det är väldigt bra med den tydliga presentationen, och ger en del food for thought.
De senaste åren har t ex Spanien haft hög BNP-tillväxt. Detta förvånade mig någon gång, och stimulerade mig att kolla upp lite om det. Då visade det sig att en fastighetsboom och spekulativ övervärdering av vissa tillgångar spelade en viktig roll i denna "boom". Så tycker jag att det är intressant att använda Economists siffror: ett sätt att fundera på vad som händer, men inte som siffror att ta för givna.
Det samma kan man säga om tillväxten i en del av de central- och östeuropeiska länder som SvD och andra marknadsliberaler sagt så mycket om. När de säger att tillväxten i land X är si och så hög, så är det värt att fundera på: vad är det för slags tillväxt? I vilka branscher? Hur är den fördelad? Är den hållbar?
Man kan här bland annat med Wolfgang Streeck med flera tala om "high road"-tillväxt kontra "low road"-tillväxt. (Jfr Jon Pierre, "En samlad tillväxtpolitik?", (pdf) Tillväxtpolitisk utblick nr 3 2004. Diskussionen introduceras också i Thomas R Bailey & Annette D Bernhardt, "In search of the high road in a low-wage industry" (pdf). )

---
UPPDATERING 29 nov 2010

FT, 19 november:
Bankerna, inte statsfinanserna till att börja med det stora problemet. 2008 gav regeringen en garanti på bankernas insättningar vilket förenade statens och bankernas ekonomi i marknadens ögon. Regeringen betalat 50 miljarder € (ungefär en tredjedel av BNP) för detta, för att "fylla hålet". I september och oktober 2010 lånade staten ut ytterligare 20 miljarder € till bankerna, utöver de 130 miljarder € som de lånat av ECB.
Ansvaret för krisen ligger hos politiker, bankirer och byggare som med "alkemi" förlängde keltiska tiger-boomen in på 00-talet.
David Gardner, Tony Barber and Peter Spiegel, "Ireland: one punt too far", FT 19 november

Paul Krugman sågar irländska regeringens beslut att garantera bankernas tillgångar:

"Then the bubble burst, and those banks faced huge losses. You might have expected those who lent money to the banks to share in the losses. After all, they were consenting adults, and if they failed to understand the risks they were taking that was nobody’s fault but their own. But, no, the Irish government stepped in to guarantee the banks’ debt, turning private losses into public obligations.
Before the bank bust, Ireland had little public debt. But with taxpayers suddenly on the hook for gigantic bank losses, even as revenues plunged, the nation’s creditworthiness was put in doubt. So Ireland tried to reassure the markets with a harsh program of spending cuts.
Step back for a minute and think about that. These debts were incurred, not to pay for public programs, but by private wheeler-dealers seeking nothing but their own profit. Yet ordinary Irish citizens are now bearing the burden of those debts."

Krugman, "Eating the Irish", 25 november 2010
Krugman tar upp det skämt som citeras i Economist-artikeln från februari 2009, att skillnaden mellan Irland och Island var en bokstav och sex månader, och hävdar att även om man var ironisk då - Irland skulle inte kunna krascha lika illa som Island - så har den irländska kraschen blivit värre än Islands. Krugman anger tre förklaringar: 1) större villighet i Island att låta de privata investerarna gå bankrutt, 2) införandet av tillfälliga kapitalkontroller på Island, 3) att Island har sin egen valuta.

Författaren Peter Cunningham hävdar i FT att en anledning till den irländska kraschen är cronyism och en slags korruption mellan näringslivet och det ledande partiet Fianna Fail. - jfr diskussionen om "capture" (bloggat 12 oktober 2010) i olika former, "regulatory capture", "intellectual capture" och "cognitive capture", i diskussionen om USA:s kris.
Cunningham, "Ireland's culture of cosy cronyism must end", FT 25 november

Simon Johnson, "Will Ireland default? Ask Belgium", 25 november
"At least 20 percent of Ireland’s G.D.P. is from “ghost corporations” that have little or no real activity in Ireland. Corporate taxes are set at 12.5 percent, but leading global corporations are able to construct complicated schemes involving other offshore tax havens that reduce their effective tax rates to the low single digits." (!)

C. Randall Henning, "European Pressure to Increase the Irish Corporate Tax Is Deeply Misguided", Real Time Economic Issues Watch 19 november
- Henning avfärdar tyska och franska regeringarnas krav på/uppmaningar till den irländska regeringen att höja bolagsskatten (nu på 12,5 procent). Henning har dock inga sakargument om skatten i sig, utan invänder mer mot formen som den tysk-franska kritiken tar: att den liknar IMF:s misslyckade strukturanpassningsprogram från 90-talet, att den irländska ekonomin egentligen är i ganska gott skick och att bailout-paketet påtvingas Irland av européer som är rädda för "contagion" (!), osv.

Jacob Funk Kirkegaard, också på Peterson Institute, är mindre avfärdande än vad Henning är till kraven på höjd irländsk bolagsskatt:

"Then there is the thorny issue of the low Irish corporate tax rate, which other eurozone countries (and the United States) rightly see as a beggar-thy-neighbor policy, politically unsustainable in a bailout scenario. At the same time, of course, the low corporate tax rate is instrumental for any growth prospects for the postcrisis Irish economy. Given the slump in the domestic economy and the relatively limited scope for additional pro-growth structural reforms, Ireland’s only realistic hope to return to growth in the medium term is accelerating outward migration (reverting again to Ireland’s historical practice [pdf]) and continuing to attract FDI (including preventing the existing foreign investors from leaving) through low corporate taxes. As such, the Irish government is right, too, to fight hard against these demands.

A compromise on the corporate tax issue, however, is possible. There will be no immediate increase in the Irish corporate tax rate, thus salvaging Irish political pride and its immediate growth prospects. However, in the longer term Irish corporate tax rates will be slowly 'harmonized upward and outward' as EU members move their national corporate tax bases and rates closer together. This will allow the eurozone to claim that they have brought beggar-thy-neighbor to an end. Expect therefore in 4 to 5 years time that the Irish corporate tax rates will have shifted upward by probably about 5 percentage points."

Kirkegaard, "The to do list in Ireland", Real Time Economic Issues Watch 19 november

Martin Wolf, "Ireland refutes the German perspective", FT 23 november
Irlands kris kommer från den privata sektorn, inte staten (Irland hade 2007 en statsskuld på 12 procent av BNP), och ett "minsky moment".

Simon Johnson & Peter Boone, "Irish Miracle - or Mirage?", NYT Economix 20 maj 2010
"Ireland’s politicians, rather than facing up to their problems, are making things ever worse. Simply put, the Irish miracle was a mirage driven by clever use of tax-haven rules and a huge credit boom that permitted real estate prices and construction to grow quickly before declining ever more rapidly. The biggest banks grew to have assets twice the size of official G.D.P. when they essentially failed in 2008. The government has now made a fateful choice: rather than make creditors pay some part of the losses, it is taking the bank debt onto the national balance sheet, effectively ballooning its already large sovereign debt. Irish taxpayers are set to be left with the risk of very large payments to make on someone else’s real estate deals gone bad."

Det irländska besparingspaketet
Sänker minimilönen med 12 procent, skär ner på välfärdspenderingar, sänker lönerna för offentliganställda, sänker inkomstgränsen för när man börjar betala inkomstskatt. Minskar statsutgifterna med 10 miljarder euro och höjer skatterna med 5 miljarder 2011-14. Regeringen räknar överoptimistiskt med tillväxttakt på 2,75 procent per år 2012-14 och att statens budgetunderskott ska sänkas från 10 procent år 2010 till runt 2 procent år 2014.
- Tony Barber och John Murray Brown, "Dublin fails to dispel eurozone debt fears", FT 24 november

---
Uppdatering 5 mars 2013
Också nu i krisen är ju Irland "poster boy" för den austerity-politik som förespråkas i Bryssel. Landet har valt den ortodoxa, anti-keynesianska lösningen intern devalvering och Olli Rehn et consortes har därför ett stort intresse av att det ska gå bra för Irland så att landet kan tjäna som trovärdig förebild för Italien, Grekland och de andra krisländerna. James Mackintosh har en fin genomgång av det nuvarande läget på FT:s Long Short-blogg.
James Mackintosh, "Ireland: poster child for austerity", FT Long Short-bloggen 4 mars

Ledarsidor om det kommande EP-valet

"Folkpartiet satsar på att möta väljarna som Sveriges mest EU-positiva parti. Och Marit Paulsen ska åter ta sin husvagn till Bryssel.
Budskapet från folkpartisterna är glasklart: för den som inte gillar Europa finns det massor av andra partier att rösta på.
Efter moderaternas kursändring i Europapolitiken har Jan Björklund & Co rätt: inget annat parti företräder Europatanken bättre i Sverige än folkpartiet. För detta förtjänar folkpartiet respekt och fler röster i EU-parlamentsvalet 7 juni. EU-ängsligheten hos socialdemokrater, och numera även hos moderaterna, är deprimerande."

Expressen ledare 13 januari, "EU-kämparna"

"Jag förstår ilskan över EG-domstolens Vaxholmsbeslut, men om valrörelsen skulle domineras av kritik mot EU som projekt tror jag Socialdemokraterna gör ett självmål.
Opinionsmätningarna visar att stödet för unionen aldrig varit så stort som nu. Att flirta för mycket med EU-motståndarna kan leda till att (S) tappar mer positiva väljare till borgerliga partier, inte minst med Marit Paulsen och Alf Svensson på valsedlarna."

Mats Engström, "Gör inte självmål i EU, socialdemokraterna", Aftonbladet 30 januari

- Jag tycker att tonen och perspektivet i denna "the chattering classes" EU-debatt är förbluffande. Utgångsläget är liksom att EU per definition är något gott, ja en godhetens institution, starkt moraliskt laddad. En monolit av icke-politik: inte en arena där en mängd politiska processer pågår på ett dialektiskt sätt, utan ett starkt vitt ljus, tomt men vackert lysande, över de befolkningar som i sitt mentalt medeltida mörker fortsätter visa skepsis mot Unionen. Våra opinionsbildare klarar i princip aldrig - Lavalfallet är dock ett undantag, där kom nog sakfrågan alltför "close to home" för att opinionsbildarna skulle kunna ignorera det - av att diskutera något som faktiskt händer på EU-nivå, den faktiska politik som förs. Utan diskussionen rör sig på för/emotnivån, där givetvis opinionsbildarna alltid är för och "diskussionen" därför är synnerligen meningslös, och framför allt på personnivå: det talas om Bildt, Barroso och Wallström, men inte om sakpolitik. (Ta Bosalfallet som exempel: har vi haft en politisk diskussion om den frågan i Sverige?)

Herregud, jag tycker själv att EU är fint på idénivån, på morgonen den 1 maj 2004 rördes jag till tårar när jag läste i tidningen om utvidgningen för jag tycker verkligen att det är fint, men det är inte särskilt konstruktivt att föra en "EU-debatt" som bara är baserad på känslor och en abstrakt idé och aldrig på vad som faktiskt händer (och skulle kunna hända) i EU.. Jag identifierar mig som europé och gillar när Richard Swartz skriver "emellanåt tänker jag på hur främmande och ensam jag skulle känna mig någonstans i världen där ingen enda på en målning känner igen Jesus på korset eller vet vem Catullus var", läser TAZ flitigare än DN, tycker att Böhmen är "muj druhy domov", läser Proust kontinuerligt sedan sex år, men mina åsikter om EU, som är en historiskt kontingent politisk konstruktion och inte något opolitiskt uttryck av den europeiska anden, kan inte vara bara "för" eftersom jag gillar Steve Sem-Sandberg, utan - och det känns dumt, men i förhållande till ledarsidorna nödvändigt att säga det - EU är faktiskt mer komplicerat än så.

Typiskt, men ändå märkligt, nog hittar jag den vettigaste ledarartikeln - om än med fullständigt meningslös rubrik, EU-debatten ska för tusan inte handla om "mer" kontra "mindre", som ju är helt opolitiska och icke-principiella kategorier, utan om "vad" och "för vem"!! - i LO-tidningen.

Martin Lindblom, "Vi behöver mindre och smartare EU", LO-tidningen ledare 29 januari

Bosalfallet

Har Du hört talas om Bosalfallet? Case C–168/01 Bosal Holding BV v Staatssecretaris van Financiën [2003] ECR I-9409.

Om inte, så är det inte bra. Jag hade inte hört talas om det förrän idag, när jag läste Cambridgejuridikprofessorn Catherine Barnards utmärkta papper "Employment Rights, Free Movement Under the EC Treaty and the Services Directive" (Mitchell Working Paper, Europe Institute vid University of Edinburgh, 2008).

Och jag blir förfärad. Visserligen har ECJ (Domstolen) i ett senare fall - Joined Cases C-544/03 and C-545/03 Mobistar SA v Commune de Fleron [2005] ECR I-7723 - gjort reträtt från den extremistiska position som de höll i Bosalfallet. Men ändå, tendensen! Jag tror mer och mer att det politiska läget, den politiska riktningen, i EU är mycket värre än vad vi svenskar förstår. Det krävs att EU:s progressiva rycker upp sig i håret för att inte det ska gå helt åt pipsvängen för det projekt som med brutal ironi talas om som "det sociala Europa".

Jag uppmanar Dig: googla på "Bosal case" ECJ. Läs grejerna du hittar på obskyra tidskrifter som Accountancy Age, International Tax Review etc., och inse vilket enormt demokratiskt problem det är att ECJ så fort den får chansen driver en radikalt nyliberal politik, samtidigt som EU:s medborgare inte ens är medvetna om det, utan politiken endast diskuteras i forum som Accountancy Age och International Tax Review, som knappast särskilt många av medborgarna läser.. Googla "Bosal Domstolen" för att pejla hur mycket detta fall diskuterats i Sverige..

Läs Barnards paper, och Phil Syrpis populariserade avhandling i juridik EU Intervention in Domestic Labour Law (Oxford, 2007), som visserligen är överdrivet diplomatiskt/försiktigt skriven men som i alla fall förstår vidden av problemet. Läs, och gråt. Läs om Dassonvilletestet kontra Kecktestet och vikten av att upprätthålla Kecktestets principer. Läs om Centrosfallet (C 212/97) och Rushfallet (C 113/89). (Finns också uppsats från Lund om Keck här, i pdf).

Läs sedan Fritz Scharpf, en av de främsta forskarna om EU-politik, när han uppmanar EU:s medborgare att helt enkelt göra uppror mot Domstolen, att få medlemsstater att vägra dansa efter Domstolens nyliberala pipa.